Fartfyllt och filosofiskt i Jonassons värld

Jonas Jonasson (som kanske är mest känd för ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”) skulle kanske kunna kallas Sveriges svar på Arto Paasilinna. De skriver båda osannolika skrönor som utspelar sig i ett så snabbt tempo att läsaren inte hinner reflektera över vad som är rimligt eller inte. Jonassons humor är liksom Paasilinnas, både vardaglig och rapp och samhällskritiken bubblar strax under ytan. I ”Mördar-Anders och hans vänner” tas läsaren med till den undre världen, lite som av en händelse, och handlingen är stundvis brutal. Men på något sätt lyckas Jonasson beskriva de mest horribla skeenden som visserligen olyckliga men rätt lustiga händelser. Huvudkaraktärerna – en misslyckad hotellreceptionist och en ateistisk präst – klarar sig ett flertal gånger med en hårsmån undan döden. Stora pengar flödar också genom historien, ena stunden är karaktärerna miljonärer, bara för att nästa ögonblick förlora praktiskt taget allt. Men mängden pengar gör ingen större skillnad för deras välmående eller relation. Det är själva leken som lockar. Bokens titel till trots så spelar egentligen Mördar-Anders en biroll i historien. Handlingen kretsar visserligen kring honom men det är prästens (som är kvinna) och receptionistens (som är man) historia vi får ta del av.

Det som slår mig boken igenom är Jonassons till synes stora kunskaper om Bibeln, kristendomen och Svenska Kyrkan. Jag har ingen aning om hans bakgrund men skulle jag gissa skulle jag säga att han någon gång läst teologi eller bibelkunskap. Nu har jag visserligen inte dubbelkollat om bibelhänvisningarna är korrekta, men så pass allmänbildad är jag att jag förstår att Jonasson måste ha vissa insikter på området. I tacket nämner han också Gud och de troende som han önskar skulle kunna ta sig själva på lite mindre allvar. Bokens präst, Johanna, går igenom en större livskris där hon ifrågasätter allt som har med Gud och Bibeln att göra. Men konflikten är egentligen inte mellan henne och Gud utan mellan henne och hennes döde far. Man anar ändå en längtan efter mening och något att tro på hos Johanna. Och kanske närmar hon sig ett svar, eller åtminstone en väg, när boken går mot sitt slut. Är det månne Jonassons eget sökande som beskrivs?

På sistone har jag hört talas om många som verkar ”hitta Jesus” helt apropå ingenting.

I vissa fall anar jag oråd – när människor personlighetsförändras och sugs in i en begränsande gemenskap – men i många fall verkar det helt genuint. En del talar om en jättelik väckelse som dessutom ska börja i de Nordiska länderna. (Själv hoppas jag mer på ett uppvaknande än en väckelse.) Jag vet inte hur sant detta är men som sagt, det är mycket snack om Jesus. Och det märkliga är att det inte, åtminstone inte i någon större grad, verkar komma genom något missionerande, utan det är som om Jesus själv knackar på hos enskilda individer, ofta utan att de har haft något med kristendomen att göra tidigare. Detta är också fallet med Mördar-Anders som plötsligt, och helt av sig själv, finner Jesus. Hans frälsning kommer dock olägligt för prästen och receptionisten som tjänat stora pengar på Mördar-Anders brist på moral. Men de är inte sämre än att de då byter bana och börjar slå mynt av den nyfrälstes predikningar istället, vilket fungerar ett tag. Varaktig framgång verkar de dock uppnå först när huvudsyftet med deras svindleriaffärer blir att faktiskt hjälpa andra människor, vilket väl kan ses som bokens sensmoral, om den nu har någon sådan.

Som författare fascineras jag av hur Jonasson med enkel dialog kan teckna sådana mångsidiga och älskvärda karaktärer. Boken innehåller inte många beskrivningar av människor eller miljöer, ändå lär du känna dem snabbt och på djupet. Det är som om författaren omärkligt styr läsarens tankar i takt med karaktärernas. Emellanåt blir jag osäker på vad som kommer först – de faktiska orden på pappret eller mina egna inre bilder. Det här bidrar också till berättelsens flow och höga tempo. Det är som om vi springer sida vid sida, läsaren och författaren. Men trots denna känsla av ögonblicklig improvisation är allt mycket väl genomtänkt. Allt sammantaget leder detta till slutsatsen att Jonas Jonasson är en av våra bästa författare och väl värd sin framgång.

Själlöst om rätt och fel

Kanske fungerar det lika bra att kasta tärning?

Folke Tersmans bok ”Hur bör du leva? Moralfilosofi från då till nu” svarar inte på titelns fråga. Baksidestexten börjar: ”Vad är meningen med livet?” vilket är en annan fråga som inte heller besvaras eller ens tas upp i boken. Om ”Den intoleranta toleransen” (som jag läst och recenserat nyligen) tog sin utgångspunkt i en gudagiven (moral)lag gör Tersmans bok det motsatta, läsaren förstår snabbt att all form av religion eller gudstro är förlegad, vilket kan illustreras av meningen: ”Den katolska kyrkans undergång kan man kanske leva med.” Tersman försöker ge oss en ”objektiv” beskrivning av den västerländska moralfilosofins historia, som vore den en ”vetenskap” bland alla andra. Men i teoretiserandet och den hårklyvande definitionsjakten blir texten stundvis svårbegriplig och rentav meningslös.

Allt blir relativt, allt kan ifrågasättas, vi rör oss i ett gungfly som skapar en molande känsla av att författaren missat något centralt.

Boken börjar med en berättelse om den afrikanska Ik-stammen, som för att illustrera att människans ”naturtillstånd” är av våldsam och enligt våra nutida mått amoralisk art. Även senare i boken ges ett exempel på ett ”naturfolk” där våld (i synnerhet mot kvinnor och barn) är ett framträdande drag. Ingenstans nämner Tersman att det även finns (faktiskt är vanligare?) naturfolk som lever i fred, harmoni och jämlikhet. Nej, det antas att människans moral är en frukt av hennes evolution mot en allt högre grad av civilisation.

Den första filosofen som Tersman tar upp är Thomas Hobbes, som letade efter en filosofi som kunde rättfärdiga monarkin utan den gudomliga ordningsaspekten. Hobbes menade att människan ingår ”samhällskontrakt” där alla i längden tjänar på att det finns olika samhällsklasser. Denna överenskommelse baserad på egenintresse gör så att människor agerar moraliskt, även om det inte finns någon objektiv moral. Här tar Tersman faktiskt upp en relevant fråga (utan att erbjuda något svar) som följer av idén att människans naturtillstånd skulle vara våldsamt, nämligen: ”varför slår inte folk ständigt ihjäl varandra?” Och hur kommer det sig att vi ofta lyckas samarbeta och undvika kollektiva dilemman? Tersman försöker förklara det genetiskt – altruismen har lönat sig för artens fortlevnad – men verkar inte riktigt tro på det själv.

Långt mer intressant är idén om förtroende.

För att människor ska undvika kollektiva dilemman och i enskilda situationer agera osjälviskt för att kollektivet ska gynnas, krävs förtroende mellan människor i ett samhälle. Varifrån kommer detta förtroende? Hur kan man öka det? Det har nämligen visat sig att ju större förtroendekapital ett samhälle har, desto bättre ekonomi och livskvalitet upplever medborgarna. Forskningen tycks visa att det som krävs är direkta möten mellan människor. Att träffas över en kopp kaffe eller en öl och lära känna varandra personligen leder till större förtroende och därmed bättre demokrati och välfärd. Intressant! Hur ser det ut på den här fronten idag? Vad hände 2020?

Från Hobbes går Tersman vidare till Immanuel Kant som var pliktetiker. Pliktetiken är väl det närmaste man kan komma religiös moral utan att blanda in gud – det finns helt enkelt saker som alltid är fel. Konsekvensetikerna menar istället att man måste se på konsekvenserna av varje handling – leder en handling till ett positivt resultat så kan den betraktas som ”god”. Ändamålet helgar alltså medlen. Men Kant ansåg att man aldrig får köra över en annan människa: ”Handla så att du alltid behandlar människor som självändamål och inte enbart som medel”, vilket på något sätt mjukar upp kanterna (ursäkta ordvitsen) på Kants annars rätt hårda filosofi.

Utilitarismen går liksom konsekvensetiken ut på att det är resultatet som avgör, men medan konsekvensetikerna frågar sig om handlingen kan upphöjas till lag (om alla gjorde såhär…) ser utilitaristerna mer till varje specifik situation. Man koncentrerar sig på den samlade ”lyckan” snarare än rimligheten i lagen som sådan. Utilitarism kan lätt leda till hedonism – där människans (omedelbara) njutning är det viktigaste, vilket väl gör denna filosofi rätt ytlig och inte leder oss närmare svaret på frågan om livets mening och hur vi bör leva.

Såhär långt in i boken börjar Tersman verkligen förirra sig i abstraktioner och det är stundvis svårt att hänga med. Och när han tar upp Nietzsche och nihilismen känner jag att verklighetskontakten sjunger på sista versen. Nihilismen leder ju till uppfattningen att ingenting egentligen spelar någon roll, gud är död och därmed även moralen.

Gör vad du vill, det finns inget som är sant eller falskt, eller så kan två olika saker vara sanna samtidigt.

Det här ser vi tydligt effekterna av i dagens samhälle och det påpekas också i ”Den intoleranta toleransen” (som jag nämnde tidigare). Och som om Tersman inser att han håller på att måla in sig i ett hörn framhåller han att människor ju trots allt har en känsla för att det finns ett rätt och fel. Kanske är det medfött, eller inlärt, men de flesta människor känner intuitivt vad som är det rätta i en situation eller åtminstone att det borde finnas ett rätt beslut. Vi behöver dock ständigt stöta och blöta detta ”samvete” (Tersman använder dock inte det ordet) så att vår moralfilosofi utvecklas, menar Tersman. Mot slutet av boken tar han också avstånd ifrån det alltför teoretiska inom moralfilosofin (bättre sent än aldrig) – nog borde väl teorierna utformas för praktisk tillämpning?

Vad är det för mening att grubbla över rätt och fel om det inte bidrar till att lösa reella problem?

Någon som försökte med detta – en tillämpbar filosofi – var John Rawls som fokuserade på begreppet rättvisa. Rawls filosofi är detaljerad och genomtänkt och kan mycket väl användas som en grund för att bygga ett hyfsat jämlikt och demokratiskt samhälle. Han lyfter tanken om att ett samhälles framgång ska mätas i hur väl det tar hand om de svagaste, en idé som många i västvärlden väl kan ställa upp på?

Men ska vi begränsa oss till de svagaste människorna eller ska vi även räkna in djuren? Bokens sista kapitel handlar om Peter Singer och djurens rätt och nu kommer vi fram till pudelns, eller ska vi säga Tersmans, kärna och vad som känns som bokens egentliga syfte: att försvara djurrätten och vegetarianismen. Tersman lyfter ogenerat fram argumenten för att människan inte borde äta kött, utan att i någon större utsträckning basera dessa på fakta eller forskning. Han hävdar till exempel att djurrättsaktivister är mer måna om andra människor och tar som bevis att det är vanligt att medlemmar i djurrättsorganisationer även ger pengar till Röda Korset. Men man kan ju såklart hävda att det är tvärtom – människor som vill hjälpa andra människor är också benägna att måna om djuren. Greenpeace Canadas grundare Patrick Moore valde att lämna organisationen just för att han ansåg att den blev ”anti-human” och satte djur och natur framför människor.

Tersman hävdar också att människan inte behöver äta kött för att få i sig det hon behöver, vilket är en sanning med modifikation och dessutom ett rätt anmärkningsvärt uttalande från någon som tror på evolutionsteorin (enligt vilken vår intelligens – ”sapiens” i homo sapiens – utvecklats tack vare att vi utökade vårt intag av kött). Miljövinsterna av en vegetarisk kost kan också diskuteras men detta är inget som författaren tar upp. Han menar att om vi resonerar logiskt ska vi antingen behandla våra svårast handikappade i samhället som djur, eller så ska vi värdera djuren (nästan?) lika högt som människor.

Men det fattas något här och jag är benägen att säga att det har att göra med relationer och rent av själ, eller kanske bristen på den.

För precis som med AI-genererade bilder känns ”Hur bör du leva” själlös. Bara hjärna inget hjärta. Och det mest grundläggande för vad det innebär att vara människa – relationer till andra människor och till något större än oss själva (kalla det gud om du vill) – lyser med sin frånvaro. Det är ju just detta som förklarar varför vi håller människor vid liv till varje pris men inte tvekar att avliva en hund som lider. Vår relation till djuren – hur nära och kärleksfull den än är – är av annan art än vår relation till andra människor. Det rationella vore kanske att avliva våra svårast sjuka och lämna de svagaste åt sitt öde (det naturliga urvalet, borde tilltala evolutionisten), och så sker också i extremsituationer där resurserna är knappa. Men vi är inte särskilt rationella – vi är känslovarelser och det av en anledning. Kalla det en evolutionär fördel om du vill men jag lutar personligen mer åt den gudomliga gnistan, vårt högre jag, det som Tersman helt bortser ifrån och som gör att ”Hur bör du leva?” blir ett varnande exempel på den tomhet och meningslöshet som vi hamnar i utan tron på något bortom det synliga.

Färgstarkt från Finland

Grovhugget och naket med Paasilinna

Arto Paasilinna är en av mina favoritförfattare så när mitt eget skrivande jämfördes med hans blev jag omåttligt glad och stolt. Nu skriver inte jag riktigt lika bra men ändå, tack och bock. Varför älskar jag Paasilinna? För humorn, såklart, som är stundvis rå och vass, stundvis stillsamt vardaglig. Och för de galna historierna som ändå egentligen är helt logiska. Säger man A får man säga B, även om det leder på vindlande och oväntade vägar. Paasilinnas karaktärer är ofta färgstarka och mångfacetterade. Lätta att tycka om och heja på, även när de genomför inte särskilt sympatiska handlingar. Det finns dock en känsla av rättvisa, där goda gärningar belönas och onda bestraffas.

I ”Livet är kort Rytkönen lång” sammanstrålar ett litet sällskap på det mest osannolika sätt. Det börjar med taxiföraren Seppo Sorjonen som av vänlighet plockar upp en förvirrad äldre herre från gatan. Då denne man, Taavetti Rytkönen, inte minns var han bor eller vart han är på väg, men ändå har gott om pengar påbörjas en planlös resa genom Finland. Sorjonen och Rytkönen tappar stundvis bort varandra men en obegriplig vänskap håller dem ändå samman. Snart får de sällskap av lantbrukarparet Mäkitalo, samt två män från Balkan. Mot slutet av berättelsen ansluter sig även tolv hungriga fransyskor och hur konstigt det än låter så har allt sin förklaring, och som sagt, säger man A får man säga B.

Allt blir bra till slut, som det brukar hos Paasilinna.

”Livet är kort Rytkönen lång” kan läsas enbart för den dråpliga skrönans skull men den innehåller också allvar och inte minst samhällskritik på en djup nivå. Paret Mäkitalo som arbetat hela livet i sitt anletes svett för att skapa ett enkelt hemman på den Österbottniska landsbygden ledsnar på myndigheternas livsdödande byråkrati och bestämmer sig för att avsluta jordbruksslitet med en rejäl skräll. Något som absurt nog tilltalar myndighetspersonerna som följer upp förödelsen. Det enda rätta att göra med det finska lantbruket nu när man går med i EU, är såklart att inte bara lägga ner det helt och hållet utan återföra det till naturen. Boken är skriven 1994 men känns högaktuell idag med protesterande bönder över hela Europa.

Paasilinna utforskar också ålderdomen och vad den innebär i fråga om demens, minnessvikt, ålderskrämpor samt kanske inte minst den attityd av sorglöshet som kommer av att inte längre förväntas ta ansvar för något. Jag kan bara hoppas att jag, om jag får bli gammal, kan bry mig lika barmhärtigt lite om livets petitesser. Är man gammal kan man få tänja på reglerna och göra som man vill, tycks Paasilinna vilja säga. Och jag kan inte låta bli att ge mig hän och njuta av Mäkitalos och Rytkönens bärsärkagång, trots att de alltså (spoiler alert!) förstör en hel gård.

Efter att nyligen ha genomfört en två veckors carnivore-utmaning, det vill säga två veckor av enbart animaliska födoämnen, kan jag också till fullo njuta av det udda sällskapets köttorgie. De tolv fransyskorna jag nämnde innan, som befinner sig i den Österbottniska skogen för ett överlevnadsläger med vegetariskt tema, visar sig endast kunna överleva just tack vare stora mängder nötkött. De konstaterar frankt att människan nog inte är gjord för att leva på enbart grönsaker. Tack vare Sorjonen, Rytkönen, Mäkitalo och de två karlarna från Balkan återförs fransyskorna till hälsan och kan återvända till Frankrike vid full vigör.

Jag är född i Österbotten och trots att jag tillhör den svenska minoriteten kan jag känna igen mig mycket i den beskrivna finska kulturen med fiske och bastubad. Humorn är också välbekant. Att läsa Arto Paasilinna känns därför lite som att komma hem.

Känslor på främmande språk

Att läsa skönlitteratur på andra språk än svenska är ett bra sätt att träna språkkunskaper.

Vi hittade Karen Köhlers novellsamling ”Wir haben Raketen geangelt” (översatt till svenska blir det: ”Vi metade raketer”) på en parkering för flera år sedan. Jag, som läst tyska i skolan tänkte att det kunde vara en trevlig utmaning, både för mig och för mina språkintresserade barn. Men boken glömdes snart bort oläst. Så när den nu dök upp i en storstädning fick den komma med i min 50-böckersutmaning. På sätt och vis en dubbel utmaning eftersom jag, trots sex års tyskalektioner och flera besök i tysktalande länder, har en rätt rostig tyska för att uttrycka det milt. Fördelen med tyskan är dock att den är så lik svenskan att det många gånger går att gissa betydelsen av ett ord, särskilt om man läser det högt. Köhler underlättar också för mig genom att skriva en del av dialogen på engelska. Jag läser de första två novellerna utan ordbok. Det går ganska bra ändå. Genom sammanhanget kan jag, om jag läser om styckena – två steg fram och ett tillbaka – förstå i alla fall 80-90 procent av orden. Tillräckligt för att sugas in i berättelserna och gripas av dem.

För det är något som Köhler är duktig på – att få läsaren att känna. Novellerna är skrivna i jagform och ofta som en inre dialog eller nedskrivna tankar i anteckningsböcker eller på vykort. Det gör att vi lär känna karaktärerna inifrån och ut. De yttre detaljerna nystas i viss mån upp allt eftersom men är egentligen inte viktiga. Berättelserna uppvisar en enorm bredd. Köhler tar oss till Las Vegas, Rom och Lofoten och vi möter människor från alla samhällskikt och åldrar. Det finns ändå en röd tråd och den handlar om mänskliga möten, relationer, förlust, förlåtelse och läkning. Just läkningen är viktig eftersom den nakna mänskliga upplevelsen innehåller så mycket smärta. Många av berättelserna handlar om cancer och död. Ändå känns boken inte tung. Jag skrattar flera gånger. Blir tårögd ibland. Och ofta lämnar novellerna mig med en känsla av ”åh!” Som i ”åh, var det så det var!” eller ”åh, vad fint”.

Är det Köhlers berättarkonst eller min egen föreställningsförmåga som gör att de världar hon bygger upp blir så levande för mig, trots att 10-20 procent av orden går mig förbi?

Köhler måste ha upplevt mycket i sitt liv för att så detaljrikt kunna återge de skilda miljöerna och människorna. Det enda som skaver lite för mig är att den äldre generationen och traditionen skildras övervägande negativt. Åldrande föräldrar beskrivs nästan enbart som en belastning. Som oförstående, dömande och fördomsfulla. Många av huvudkaraktärerna vill lämna sina rötter och det förflutna, kasta det överbord, vilket kan vara en förståelig känsla om man har genomgått lidande. Ändå tror jag att det bara är med djupa rötter som vi klarar av att ta emot livets hårda slag. Och det finns en skönhet och ett värde i tidigare generationers sätt att leva. Vad vi än gör kan vi inte undkomma att vårt ursprung ligger där: vi finns till för att generationer före oss har tagit sig igenom svårigheter och skapat ett bättre liv för sin avkomma.

Vårt liv har också fått sin form av de ramar som våra förfäder skapat, ofta som svar på problem. ”Traditioner är lösningar på problem som vi glömt att vi hade. Om vi tar bort lösningarna kommer problemen tillbaka”, är ett citat av Donald Kingsbury som jag osökt kommer att tänka på. Det finns en trend idag att kasta ut allt gammalt. ”New is always better” som Barney säger i TV-serien ”How I met your mother”. Men är nytt alltid bättre och har det gamla inget värde? Vi kan inte kapa banden helt till de människor och traditioner som gått före oss. Vi är en del i en kedja och vi har ett ansvar att föra kunskap och lärdomar vidare till våra barn. Dels är det otroligt energikrävande att uppfinna hjulet om igen genom att försöka bygga ett nytt samhälle varje generation, dels får bristen på kontinuitet utvecklingen att gå bakåt.

Om vi måste börja med grunden om och om igen, hur ska vi då någonsin komma till taket? Och under tiden regnar det in.

Dessutom blir det ensamt om man bara har sig själv att lita på. Visst är det många gånger så som Köhler visar, att gamla trauman går i arv, men lösningen är inte att fly från dem utan att läka dem så att traumat stannar med dig och inte går vidare till kommande generationer. Det är på sätt och vis det vi är här för. Varje generation får en chans att läka det gamla, skapa mer helhet och balans. Och det gör vi inte genom att blunda för det obehagliga, eller tro att vi vet bättre än dem som gått före. Det är på sätt och vis en tonårsidé, tänker jag. Gamla mossiga föräldrar som inte fattar nånting. Jag var också sådan. Och det är helt okej, om du är femton eller till och med tjugo. Men, som vi brukar säga till våra tonåringar: jag har varit i din ålder, du har inte varit i min.

Karen Köhler var fyrtio år när hon gav ut den här novellsamlingen. Ändå känns det stundvis som om det är en rebellisk tonåring som berättar, fast med vuxna ord. Kanske är skrivandet ett sätt för Köhler att bearbeta egna ärvda trauman, eller så är hon ett ”barn av sin tid” och medsvept i vänstervågen där allt gammalt upplevs som en tvångströja. Jag vet inte. Kanske är det jag som är gammal och mossig (eller högerextrem) när jag vrider mig obekvämt så fort det handlar om samkönade relationer eller andra ”sexuella variationer”, och när det känns som att jag saknar fotfäste så länge jag inte vet om jaget i berättelsen är en man eller kvinna. (Spoiler: det är alltid en kvinna.) Trots våra olikheter kan jag ändå uppskatta Köhlers fantastiska berättarförmåga, som även om den framförs på ett för mig främmande språk lyckas väcka så många känslor.

Mekaniskt om livet efter döden

Swedenborg predikar med stor självsäkerhet.

Om man skulle fråga Swedenborg själv om hans främsta egenskap så skulle han nog sagt att han var bäst i världen på ödmjukhet, tänker jag efter att ha läst Emanuel Swedenborgs ”Memorabilier” , sammanställda texter i urval av Carl-Göran Ekerwald. Därför åker mina ögonbryn i skyn när jag i Ekerwalds efterord läser: ”…och det finns i boken inga inslag av stolthet eller överlägsenhet.” Ekerwald menar också att Swedenborgs universalteologi är ”helt obesmittad” av ”falsk ödmjukhet eller falsk pretention”. Hur kan vi uppfatta Swedenborg så olika? Jag har visserligen inte läst mer av Swedenborg än just dessa korta texter i urval men eftersom urvalet gjorts just av Ekerwald som hyllar Swedenborgs ödmjukhet och brist på överlägsenhet, borde jag ändå kunna se detta, tycker man. Vad är det då som flera gånger under läsningen får mig att skratta åt just den falska ödmjukheten? Ja, ta till exempel det faktum att Swedenborg ger sig själv äran för att ha ”omvänt” Luther från hans irrlära om att frälsningen sker genom tron allena. Och inte nog med det, omvändelsen skedde efter Luthers död, i andevärlden. Så Swedenborg kan inte bara tala med andar på andra sidan, han kan även påverka deras insikter och världsbilder. Inte illa för någon som ”bara berättar vad han ser och hör”.

Just det där med att frälsningen ska ske genom tron allena, är något som Swedenborg genomgående opponerar sig mot.

Han menar att tron måste ta sig uttryck i handling för att räknas. Här kan jag helt och hållet instämma med Swedenborg. Jag kan inte förstå de som säger att bara du ”tar emot Jesus”, d v s tror, så kommer du till himlen, oavsett vad du har gjort här i världen, eller vad du tänker och vill. Givetvis måste en tro ta sig ett fysiskt uttryck och på något sätt göra skillnad i denna världen om den ska ha någon betydelse. Men det här är nästan det enda jag kan hålla med Swedenborg om. Jag undrar om han kom på kant med kyrkan under sin levnad (på 1700-talet) för denna ståndpunkt? Han verkar dock inte ha kritiserats för att ha bedrivit svartkonster när han talat med inte bara änglar och andar utan även ”djävlar och sataner”. Skulle det inte betraktas som hädelse att tala om himlen som en plats där man äter och dricker och förlustar sig på alla världsliga vis? För detta är Swedenborgs andra stora käpphäst: han vidhåller ihärdigt att livet ”på andra sidan” är precis likadant som här. Har du bott i Stockholm när du dör så är det i ett ”andligt” eller ”substantiellt” Stockholm du befinner dig efteråt. Där gatorna är desamma, handeln sker på torget och droskorna rullar på gatorna, precis som förut. Med den skillnaden att allt kan materialiseras (eller ska vi säga substantialiseras) ögonblickligen. För i andevärlden har inte alla ting sitt ursprung i materia (från frö) utan i vilja och tanke.

Swedenborg menar att det är din vilja som avgör var du hamnar efter döden.

Har du i livet velat (och gjort, får vi väl utgå ifrån) gott, kommer du till himlen, har viljan varit ond (vad nu det innebär) så hamnar du i helvetet. Så på något vis sker ändå en urvalsprocess och en förflyttning efter döden. Kanske befinner man sig i det ”andliga” Stockholm bara en kortare tid (även om tiden inte finns där, enligt Swedenborg)? Trots att Swedenborg själv har avsikten att vara så tydlig och enkel som möjligt (och även uppfattas så av t ex Ekerwald), är det oklart vad det innebär att befinna sig i himlen. Vi får egentligen inte veta så mycket om det. Desto mer berättar Swedenborg om vad himlen inte är. Likt Johannes i Uppenbarelseboken hänger han sig livligt åt detaljerade beskrivningar av djävlar (de som hävdar det onda) och sataner (de som låter sig ledas av lögner) och de helvetiska omgivningar de lever i. Men hur han än försöker beskriva helvetet får man ändå en känsla av att det kanske inte är så illa. De som hamnar där får ägna sig åt vad de känner lust för, så länge de inte skadar någon annan, gör de det straffas de tills de vet bättre. Det verkar inte som om någon vill lämna helvetet heller, djävlarna återvänder alltid dit och verkar trivas där. Ett annat sorts helvete beskriver Swedenborg när han låter några själar få prova på att leva i en himmel utformad efter deras egna föreställningar om himlen. Om man tror att himlen innebär ett gott liv med mat och dryck och intelligenta samtal, så tröttnar man redan efter några dagar och längtar efter fysiskt arbete. Om man tror att himlen innebär dagliga andakter och lovprisningar av Gud, så somnar man snart, eller blir galen av enformigheten i predikningarna. Och tror man att himlen omedelbart ska ge en en känsla av lycka, blir man direkt utkastad därifrån. Av dessa båda alternativ tror jag att jag skulle föredra det första – att trivas med att leva ut mina lustar.

Det verkar också på Swedenborg som om ens öde mer eller mindre är förutbestämt.

Du föds med en viss vilja och det är den som leder dig hela livet. Efter döden kan du inte ändra på något utan det är din vilja återigen som avgör i vilket sällskap du hamnar. Så vad spelar det då för roll vad jag gör? Han ser också livet i svart och vitt. Men vi människor är ju mångfacetterade. Vi kan vilja gott och göra ont. Vi kan vilja ont och göra gott. Och detta kan ändras många gånger under en levnad. Är det då mitt uppsåt i dödsögonblicket som avgör, eller är det ett genomsnitt? Nej, Swedenborgs beskrivningar av livet efter döden är inget som låter det minsta lockande eller ens förklarande.

Jag ville läsa Swedenborg efter att ha stött på hans namn ett flertal gånger under hösten, bland annat i Strindbergs ”Inferno”, en bok som tilltalade mig förvånansvärt mycket. Strindberg är en sådan mångsidig människa som det är lätt att känna igen sig i. Det är inte Swedenborg. Han känns mekanisk och som om han flyr från sig själv och naturen genom att dissekera sönder verkligheten. Han sätter rentav naturen som motpol till Ordet och när han ska beskriva helvetet låter han det bebos av grodor och ugglor, fladdermöss och krokodiler. Det är en träskmark med tistlar och nässlor. Dessa djur och växter är inte skapade av Gud, menar Swedenborg, utan produkter av ondskan. Den som trivs i naturen och har sett artrikedomen i en våtmark, med kväkande grodor och spanande ugglor har nog svårt att förstå denna åsikt. Här är faktiskt jag och Ekerwald helt ense. Men Swedenborg var ett barn av sin tid och kultur och född i staden så man kanske får ha överseende med det.

Det finns så mycket mer att säga om Swedenborg och hans teologi men jag vill inte bli för långrandig. Därför ska jag avsluta med det jag fann mest intressant i ”Memorabilier”. Jag har ju funderat mycket över vad som är människans roll här på Jorden. Jag vägrar att tro att vi skulle vara ett virus eller en parasit som egentligen inte hör hemma i naturen (något som en del globalister hävdar idag och som har lett till att så många unga människor mår dåligt). Swedenborg ger mig en tänkbar förklaring i sin teori om ordning. Han menar att Gud är ordning och har skapat människan ur, i och till ordningen. Människan ska i sitt liv och sin värld sträva efter att skapa ordning och genom ”sitt eget bemödande och sin egen kraft” rena sig från sina synder och inte bara gå och vänta på att Gud ska göra det åt henne. Jag tolkar det som att vi ska sträva efter det goda och vackra, både på insidan och utsidan.

Om jag ser på människor som lever lyckliga liv, som är harmoniska och tillfreds med tillvaron så är det människor som skapar vackra ting i balans med naturen.

Det är på sätt och vis ett liv i kärlek. Swedenborg skriver: ”Allt som gör människan glad, nöjd och lycklig kommer från hennes förhärskande kärlek och stämmer till art och kvalitet överens med denna kärlek.” Och trots att Swedenborg förbannar egenkärleken och menar att den enda sanna lyckan kommer ur att göra saker för andra, det han kallar att vara till nytta, så öppnar han med detta påstående upp för att även egenkärleken kan vara en väg till lycka. Vi kan göra saker för dess egen skull, inte för någon annans, bara för att det tilltalar oss. Och skapandekraft är för mig detsamma som ordning. Destruktivitet är kaos. Kanske är vi här för att öka skönheten i världen men vi behöver göra det i balans med naturen. Välklippta gräsmattor och raka grusgångar kan nog ha sin charm men bör anläggas på en plats där det harmonierar med omgivningen. Skogsröjning kan göras för att främja framkomlighet men ändå bibehålla det vilda som vi på så sätt kan komma närmare och njuta av. Både kaos och ordning kan gå till sin ytterlighet. I Swedenborgs fall kanske han hade mått bra av att tillåta lite kaos och emellanåt erkänna att han inte vet allt.

Stillsamt och intelligent om brott och straff

Det som verkar spretigt i början kommer samman på slutet i Margaret Yorkes ”Nästan sant”.

Till skillnad från föregående bok så gör Margaret Yorkes ”Nästan sant” mig inte besviken. Yorke kallas deckarförfattare men det är ingen klassisk mordhistoria vi får ta del av. Det som gör Yorkes berättelser så speciella är att hon ofta skriver utifrån brottslingens och/eller offrens synvinkel. Och hon ger en nyanserad och mänsklig bild av karaktärerna, vare sig de är ”onda” eller ”goda”. Ja, faktiskt finns det egentligen ingen klar gräns mellan dessa båda ytterligheter. Yorke arbetar i gråzonen. Stillsamt och metodiskt tar hon oss genom händelseförloppet, utan att skygga för det hemska, men också utan att grotta ner sig i det. Istället är det psykologin som är det intressanta. Det, och samhällskritiken. För det finns det mycket av hos Yorke.

Hon låter karaktärerna filosofera över klass, fattigdom och fostran (eller frånvaron av) som orsaker till kriminalitet samt rättssystemet med alla dess fel och brister.

Vad är det som gör att vissa människor blir kriminella? Och skulle hårdare straff bidra till minskad brottslighet?

Ett tema i Yorkes romaner är just rättssystemets tillkortakommanden. Ofta tar hennes karaktärer lagen i egna händer. Och samtidigt som läsaren inte ombeds ha överseende med moraliskt tvivelaktiga handlingar så tillåter hon rättvisan (den utanför lagen) att ha sin gång. Åtminstone så är detta fallet i ”Nästan sant”.

Utan att avslöja för mycket så kan jag berätta att romanen tar sin utgångspunkt i en våldtäkt och vilka följdverkningar denna får för alla inblandade. En sådan handling kan såklart inte göras ogjord, men kan såret läka om rätt person tar ut hämnd? Det är lite kul att huvudpersonen även i denna roman (liksom i den förra jag läste) heter Hannah. Jag lovar, jag har inte valt böcker utifrån karaktärernas namn, jag har inte ens läst baksidestexten innan jag börjat läsa boken. De böcker jag läser är sådana som jag har haft ”på kö” eller i hög i väntan på läsning. Och den högen matar jag på underifrån så att säga. Läsordningen blir mer eller mindre slumpmässig. Därför är sådana här synkroniciteter desto mer uppseendeväckande. Båda Hannorna blir också överfallna, vilket jag verkligen får hoppas att jag slipper. Maken och jag brukar skoja om att det enda man får slå sin partner med är häpnad.

Hursomhelst. Yorkes romaner, och denna är inget undantag, belyser frågan om ont och gott, eller kanske rätt och fel. Och det är ju en evig fråga som även jag har grubblat mycket över. Kan man säga att en handling alltid är ond? Finns det tillfällen när det är rätt att döda en annan människa? Och i förlängningen: finns det människor som är onda? I dessa tider när personligt ansvar närmast är ett skällsord, eller ett tabu kanske, så vill man gärna skylla kriminalitet på faktorer utanför den skyldiges kontroll: ”Han kan inte hjälpa det – hans pappa slog honom när han var liten.” Eller: ”Skolan gjorde inte sitt jobb, han började skolka och på den vägen är det.” Men, och det här funderar även Yorkes karaktär Derek över, det finns barn som blir slagna och som inte klarar skolan som ändå växer upp till fungerande och laglydiga medborgare. Någonstans har du ändå alltid ett val.

Det är en farlig väg att gå att skylla ondskan på utomstående faktorer.

För då är ju även mördaren bara ett offer och kan inte ställas till svars för sina handlingar. Och då är ju en människa förstörd för livet av en svår barndom. Ett straff är orimligt, en behandling omöjlig. Så vad ska vi då göra med alla dessa unga människor som dras in i kriminalitet? ”Nästan sant” är skriven utifrån brittiska förhållanden 1994, men den känns högaktuell i Sverige idag.

Slutligen några ord om Yorkes berättarstil och kunnande. I början av ”Nästan sant” känns det som om författaren mest fyller ut sidorna med visserligen intressant men till synes irrelevant information. Hur har detta något att göra med det begågna brottet, undrar man. Och när upplösningen närmar sig och alltfler trådar vävs samman känns det ändå ett tag som om vissa saker inte hör till. Men sedan knyter Yorke ihop säcken på det mest briljanta vis, och trots att jag gissat utgången är jag ändå överraskad och jag är tvungen att bläddra tillbaka i boken och läsa om vissa stycken. Kan det verkligen stämma? Jodå, Yorke har tänkt på alla detaljer och valt sina ord med omsorg för att kärleksfullt vilseleda läsaren. Om jag blir lurad är det bara mitt eget fel. För att jag dragit förhastade slutsatser, varit fördomsfull eller bara inte lagt märke till de små ledtrådarna som författaren petat in i sprickorna i väggen. Ja, just det, när det gäller detaljer undrar man (med en liten rysning) hur Yorke kan veta så mycket om metoder och tekniker använda i den undre världen. Hon har också stor inblick i hur rättssystemet fungerar och tycks känna till mycket om fängelsemiljö. Antingen har hon lagt ner mycket möda på research eller så har hon själv några skelett i garderoben. Oavsett så är hon definitivt en av mina favoriter i deckargenren.

När feelgood blir feelbad, recension av ”Juni, juli, halva augusti”

En författare har möjlighet, och ibland en skyldighet, att ”leka Gud”.

Min pappa som var egen företagare brukade säga att för varje missnöjd kund som klagar finns det många fler nöjda som inte säger något. Själv brukar jag försöka göra tvärtom, bara yttra mig om jag gillar något, vilket gjort att jag legat vaken över den här recensionen. Av flera anledningar ville jag verkligen tycka om ”Juni, juli, halva augusti” och höja den till skyarna. Jag hade förväntningar. Därför blir det desto jobbigare att behöva framföra kritik av den grad jag är tvungen att göra. Men jag tänker att jag får följa det där rådet om att börja och avsluta med något positivt.

”Juni, juli, halva augusti” av Marie-Louise Marc är välskriven och lättläst. Karaktärerna och miljöerna är nyanserade och trovärdiga. Trots att jag läser boken i kalla, gråtrista februari kan jag känna de kliande myggbetten och doften av nyklippt gräs på en getgård i Jämtland.

Och kapitlen är väl avvägda, jag dras ständigt vidare i berättelsen och bär med mig boken överallt – i soffan, vid frukostbordet, i sängen, när jag lagar mat, i handväskan ifall jag skulle få en stund över när jag är på språng.

Det tar inte lång tid att plöja de 390 sidorna. Men läslusten drivs av två helt olika anledningar som byter av varandra mitt i boken. Romanen beskrivs som en ”rapp och rolig feelgood” (Femina). Och det är den absolut. Till en början. Jag drar ofta på munnen och skrattar ibland rätt ut när jag läser. Lite överraskad är jag över att huvudpersonen (som heter Hanna, det kan man väl kalla en synkronicitet?) så tidigt ”får till det” med föremålet för de heta känslorna. Vad ska resten av boken handla om, liksom? Visserligen finns det komplikationer men ändå. Ja, apropå komplikationer så undrar man lite om författaren har haft svårt att välja. En feelgood kan absolut ha ett mörkt och allvarsamt drag men i ”Juni, juli, halva augusti” vet man inte om det är barnlöshet, tonårsgraviditet, missfall, otrohet, alkoholism, våldtäkt eller geografiska avstånd som är den mörka fonden. Det skulle också kunna var fyrtioårskris eller syskonrivalitet eller bara ensamhet, det räcker väl som mörker kan man tycka.

Hursomhelst, mörkret räcker nog till i ”Juni, juli, halva augusti”, sommarsolen till trots.

Och så mitt i romanen bestämmer sig författaren för att växla upp till brutal realism. Det är nu jag börjar läsa, inte för njutningens skull utan för hopp om lindring. Fortare och fortare läser jag, det här måste ordna sig. Eller jag förstår ju att det inte kan ordna sig helt och hållet men något plåster kan jag väl få? En författare har möjlighet (och i en romantisk feelgood till och med en skyldighet) att ”leka gud” och avsluta boken med en ”happy ever after”. Det är ju därför jag läser feelgood. Hade jag velat ha realism hade jag valt en roman av… Jag kan inte ens komma på någon eftersom jag inte läser realism. Livet har nog med elände ändå. (En gång hörde jag en författare säga att hon skriver ”feelbad” och jag tänkte, hur f-n kan man ägna sig åt något så dumt?) Jag läser gärna deckare, men inte för den onda bråda dödens skull, utan av samma anledning egentligen som jag läser feelgood: en kittlande känsla som kulminerar i ett förlösande klimax.

En feelgood som inte slutar med happy ever after är som en deckare där man aldrig får veta vem mördaren är.

Och i båda genrerna vill jag kunna förutsäga åtminstone grova drag av handlingen, det är en del av tjusningen. Men – varning, nu kommer en spoiler alert! –  Marcs roman tar en helt otippad och som sagt brutal väg. Och inte ens det minsta lilla hon hade kunnat ge läsaren för att ta bort den värsta smärtan ger hon mig. Låt för bövelen åtminstone killen få synen tillbaka! Och hur svårt kan det vara att flytta tvärs över landet för kärleken? Det gjorde jag. Fast det kanske är annorlunda när man är tjugoett (vilket jag var) mot när man är fyrtiotvå (vilket bokens Hanna är)? Och om nu Marc envisas med att slå in på realismens väg, då borde hon göra det helt och hållet och inte bara helt lättvindigt låta livet löpa på som om inget hänt när det värsta, näst döden, inträffat. Eller egentligen hade det nästan varit bättre att ta livet av killen, faktiskt, då hade Hanna kunnat sörja och gå vidare. Oavsett, jag kan inte kalla ”Juni, juli, halva augusti” för en feelgood. Första halvan javisst, den är klassisk feelgood, nästan en kliché men sedan… Det är synd. För annars är det otroligt välskrivet, som sagt.

Och kanske är det just det som gör mig så upprörd – karaktärerna är så trovärdiga att jag måste påminna mig om att det inte hänt på riktigt, bara så att jag inte ska bli ledsen.

Och varför ska jag behöva bli ledsen av en feelgood? Jag har hört talas om människor som läser slutet på en bok först, för att se om den är värd att läsas. Det här har varit ett ännu större tabu för mig än att avbryta läsningen av en bok som jag påbörjat. Men nu har jag blivit grymt besviken två gånger på ett år av två mycket bra feelgood-författare (jag tänker inte säga vem den andra är), så nu överväger jag faktiskt att kontrollera slutet på nästa innan jag väljer att lägga flera timmar (och mycket känsla) på något som bara gör mig ledsen.

En annan i jämförelse minimal kritik av Marcs roman är att hon valt att ”binda boken i tiden”. Jag antar att hon vill skapa igenkänning för läsaren med alla referenser till nutida TV-serier och artister, men det riskerar också att dels göra boken inaktuell rätt snabbt, dels att faktiskt alienera de läsare som likt jag inte har TV till exempel. Och trots att hon är mycket mån om detaljerna slinker det igenom lite udda saker. Som ”hästmamma” förvånas jag till exempel över att romanens Hanna i mötet med en hästägande nioåring inte ständigt får öronen sönderpratade om hästar, hästar, hästar. Det verkar inte ens som om Hanna sätter sin fot i stallet, trots att hon i princip får ta över alla sysslor på gården.

Nåja, jag antar att Marcs hängivenhet till tidstypiska detaljer kan ha sitt ursprung i att hon tidigare skrivit om en kvinna på femtiotalet och därför fått djupdyka i allt vad det innebär för sin research. Lite nyfiken är jag på dessa böcker, med tanke på Marcs fantastiska berättarkonst, men jag kanske blir tvungen att läsa slutet först. Förlåt, Marie-Louise! Jag önskar jag kunde skriva lika bra som du. Bokens första halva är en ljuvlig karamell! Feelgood är uppenbarligen något du kan, och jag hoppas att du skapar mer av det. Att kunna göra andra människor lyckliga är en fantastisk gåva och dessutom en belöning i sig själv.

(Under 2024 har jag föresatt mig att läsa 50 böcker och recensera samtliga i bloggform. En del läser jag också in och lägger ut som ”talblogg”. Detta är den sjätte boken.)

Bokrecension: Små blå män

Humor och filosofi med språkliga kullerbyttor.

Efter att ha läst ”The little blue book” och ”The new blueprint” föreslog maken att jag skulle fortsätta på det blå temat och läsa Terry Pratchetts ”Små blå män”. Ett ganska stort genrehopp kan man tycka men min analyserande hjärna kan ju inte låta bli att se likheter och dra paralleller. Terry Pratchett är en av de författare som min man introducerat mig till och som kommit att influera min livsåskådning och mitt skrivande i vuxen ålder. Pratchett beskrivs som en fantasy-författare och hans mest kända böcker är kanske de som handlar om Skivvärlden. ”Små blå män” är en av dessa.

Det går såklart att läsa ”Små blå män” enbart som en underhållande fantasy-roman. Och då handlar den om den unga häxan Tiffany och hennes äventyr i ett drömland tillsammans med hundratals små blå kiltbärande upprorsmän. Pratchetts skrivstil kan bäst beskrivas som ordglädje. Han leker fritt med associationer och kan beskriva en doft med en färg, en smak med ett ljud. Ordlekarna är flitigt förekommande, inte minst i karaktärernas namn, vilket måste vara en sann utmaning för översättaren. I original heter boken ”The Wee Free Men”, vilket inte hade låtit sig översättas direkt med samma känsla. Så vilken lyckträff att männen faktiskt är blå (vi får dock aldrig veta om det är deras verkliga hudfärg eller bara resultatet av helkroppstatueringar).

Pratchett är också en sann människokännare, det är lätt att som läsare identifiera sig med Tiffany och hennes inre tankevärld. Vid ett tillfälle får hon höra att hon tänker för mycket. Men hur kan man låta bli att tänka? Det här kan jag verkligen relatera till, jag har ofta fått höra att jag tänker för mycket. Hon känner också skam och skuld för att hon kanske inte älskar sin lillebror.

Men vad innebär det att älska? Och kan man inte göra sitt yttersta för någon ändå?

Om egoism innebär att man betraktar en lillebror som SIN och därför upprörs om någon annan beter sig illa mot honom, är det då en dålig egenskap? De djupa filosofiska resonemangen går i Pratchetts värld hand i hand med livsbejakande humor som får läsaren att brista ut i skratt mitt i allvaret. De små blå männen står för mycket av detta med sina utrop av ”attans bövlar” och ”de kan ta våra liv men inte våra byxor”. De är utomordentligt stolta över de tre saker de kan bäst: supa, stjäla och slåss. Samtidigt har de hjärtan så stora att man inte begriper hur de kan rymmas i de små seniga kropparna.

Som sagt, du kan läsa ”Små blå män” enbart för ordlekarna och humorn. Men jag häpnar över vissa teman och begrepp som känns otroligt aktuella för oss i dessa tider. Som en parallell till de två första böckerna jag läste – om arkonternas övertagande och vår värld som en eventuell simulering – upplever Tiffany hur hennes värld hotas av drömvärldens mest otäcka varelser. Varelser som bara finns på grund av att någon drömt dem. Tiffany inser att man kan använda detta till sin fördel genom att välja vad man drömmer. Och detta knyter an till den tredje boken – The little blue book” – som ju handlar om metafysik och hur man kan påverka verkligheten med sina tankar. Ett genomgående tema är också att Tiffany, som bara är nio år, känner att hon vill ta ansvar för sitt eget liv och för den värld hon lever i. När fröken Mistel, en annan häxa, berättar att det är något farligt i görningen frågar Tiffany ”kan jag stoppa det?”. Hon frågar inte om någon annan kan göra det utan tar direkt på sig ansvaret. Hon minns också hur hennes farmor brukade tala om att de hade en skyldighet gentemot landet, djuren och människorna.

”De som kan får hjälpa dem som inte kan. Och någon måste föra de röstlösas talan”, säger Tiffanys farmor vid ett tillfälle.

Det här rimmar väl med budskapet i ”The new blueprint” där vi uppmanas att ta ansvar, inte bara för oss själva utan även för dem som av någon anledning inte klarar det på egen hand.

Det finns så många andra saker som får mig att dra på smilbanden eller sucka av igenkännande: själva Skivvärlden till exempel, som är ”rund som en pannkaka”, häxjakt baserad på rädsla för det okända och elak ryktesspridning, Tiffanys medfödda antipati för ologiska beskrivningar eller resonemang, de skräckinjagande lagvrängarna, betydelsen av att ”vakna” och se vad som faktiskt finns, de parallella verkligheterna och de små blå männens uppfattning att Tiffanys värld egentligen är himlen och att de (de små männen) redan är döda.

Vad är det med mig och små män? Jag har alltid varit fascinerad av småfolk eller pysslingar och har ju själv skrivit en bok om just en liten man. Häxor och magi har också intresserat och roat mig sedan barndomen. ”Små blå män” sägs rikta sig till yngre läsare och jag hade säkert uppskattat den redan som nioåring men kanske inte på det djup jag gör nu. Lustigt också att jag skulle uppleva en synkronicitet strax efter att ha läst boken. Ett återkommande begrepp i romanen är ”räfst och rättarting” som jag inte kan påminna mig ha hört någon gång tidigare och som plötsligt hördes vid ett annat bord på caféet där vi fikade: ”nu blir det räfst och rättarting”. Är det ett tecken från universum, tänker jag? Ett löfte för 2024? Eller bara ett lustigt sammanträffande? Till sist ett ord på vägen från Mormor Vädervax, en av de mest högaktade häxorna i Skivvärlden:

”Det speciella med häxkonster är att det inte alls är som i skolan. Först får man provet, och efteråt ägnar man åratal åt att lära sig hur man klarade av det. Det är lite som livet på det viset.”

Bokrecension: The little blue book

Det har blivit nytt år igen. 2024, vad kan det månne föra med sig? Jag anar världsomskakande händelser, en vändpunkt, förhoppningsvis bringande en bättre framtid. I väntan på detta har jag utnämnt 2024 till bokens år för mig. Jag ämnar läsa minst femtio böcker detta år (och skriva kanske två). Det kan vara vilken genre som helst och på vilket språk som helst (fast det blir väl svenska eller engelska). Jag ska skriva en recension på varje bok jag läst, och lägga upp som ett blogginlägg, här eller på den andra bloggen jag skriver på. En del av inläggen kommer jag dessutom att läsa in och lägga upp på Youtube och Rumble. Den första är redan upplagd, du hittar den här. Den andra kommer snart, den finns dock redan i skriven form här. Den tredje boken heter ”The little blue book” och är skriven av Conny Mendez.

Jag köpte “The little blue book” efter att ha lyssnat på den på Youtube. Jag tyckte den var så bra att jag ville ha den. Nu när jag läst den i pappersform kan jag inte förstå vad det var med den som jag uppskattade så mycket. Men som det står i inledningen – man behöver läsa boken flera gånger och varje gång ger den något annat. Dessutom måste man praktisera det som står för att verkligen få behållning av den. Så kanske jag läser den igen. Boken är trots allt väldigt kort och förhållandevis lättläst. Det vill säga, texten är stor och luftig och avsnitten korta. Författaren menar också att hon har skrivit den så att vem som helst ska kunna förstå och ta till sig informationen (”words of a penny”). Jag vet dock inte om jag håller med om det. Metafysik är inte enkelt hur man än presenterar den. Kanske beror det också på att boken skrevs redan på fyrtiotalet (även om denna utgåva är från 2023) och på att översättningen till engelska (från spanska?) inte är den bästa. Denna utgåva hade mått bra av en extra korrekturläsning eftersom det är en hel del tryckmissar också.

Nåja, nog med gnäll! Helt värdelös är den ju inte. Vad är ”The little blue book” för en bok? Ja, som jag sa så är det en liten bok om metafysik, eller hur världen fungerar och hur du kan förändra ditt liv genom att tänka och handla i linje med dina önskningar. Många tror kanske att ”attraktionslagen” kom, eller åtminstone slog igenom, med boken (och filmen) ”The Secret” 2006, men Conny Mendez praktiserade alltså lagen om attraktion redan på fyrtiotalet. Tanken med ”The little blue book” är att den ska vara så liten och lättillgänglig att du ska kunna ha den med dig överallt och som sagt, läsa den många gånger. På så sätt blir den en aktiv påminnelse om att leva medvetet och det kan vi väl alla behöva emellanåt? Jag vet att jag ofta faller tillbaka i negativa tanke- och talmönster. En sak som jag speciellt uppskattar är Mendez lilla ”bön”, som ska göra så att dina önskningar inte får oönskade och negativa konsekvenser, för dig själv eller andra:

”I desire such a thing in harmony for the whole world, and in accordance with the divine will; under grace, and in a perfect manner. Thank you Father, that you have heard me.”

Mendez är kristen och det slår igenom en del i texten men det går att bortse från de delarna om man inte känner sig bekväm med det. Det går ju att säga ”tack universum” eller ”mitt högre själv” istället om det känns bättre.

Ett annat bra verktyg som Mendez ger är sättet att hantera negativa upplevelser. För sådana har vi ju alla. Istället för att göra motstånd (för det vi gör motstånd mot växer sig starkare), kan vi bara titta på situationen och liksom närmast likgiltigt, som om det var en småsak säga: ”det här accepterar jag inte”, ungefär som om vi sa: ”det här känner jag inte för”. Genom att inte lägga så mycket känsla och betydelse i det som vi inte vill ha, är det lättare att flytta fokus till det vi vill ha istället.

Så, jag lägger inte så stor vikt vid den stundtals märkliga översättningen och de små tryckfelen, utan jag fokuserar på de små guldkornen som ”The little blue book” ändå ger mig. Och den kan gott få ligga framme som en påminnelse om att mina tankar skapar min verklighet.

Framåt eller bakåt?

Saknar du också känslan av en riktig telefonlur? (Tack till Pixabay på Pexels för bilden.)

Det finns ingen väg tillbaka och jag är inte säker på att jag vill gå framåt. Vad pratar jag om? Tekniken och välfärden. Det blir allt krångligare att leva utan smartphone och nu läser jag att man planerar att införa en ”digital plånbok” i Europa. I praktiken en app förstår jag, som även ska kunna vara kopplad till ett digitalt ID. Allt ska finnas här, inte bara dina pengar och din hälsostatus, utan kanske även dina beteenden och din ”lydnad”. På det vanliga nyspråket säger man att detta ska vara ”säkrare”, att din integritet och dina uppgifter ska vara mer ”skyddade” genom att sätta allt på ett ställe, i en (stöldbegärlig och ytterst bräcklig) manick som du alltid ska bära på dig (men kanske ibland lägger ifrån dig).

Jag konstaterade häromdagen att kvaliteten på telefonsamtalen har blivit mycket sämre sedan bara något årtionde eller två tillbaka. Förr, på den tiden då folk hade fast telefon, kunde jag lätt sitta och prata i telefon i en timme med någon jag älskar. Allt hördes bra, inga störningar. Idag fattar jag mig så kort jag bara kan om jag överhuvudtaget pratar med någon i mobilen. Samtalet bryts ofta, det är brusigt och svårt att höra vad den andra säger. Ibland ekar det, så att mina ord kommer tillbaka till mig och stör mina tankar. Utöver de rent praktiska svårigheterna är det fysiskt obehagligt att hålla den högstrålande tingesten mot örat. Det är också svårare att få tag på människor idag. Konstigt nog. Mobilerna skulle ju göra oss tillgängliga var vi än befann oss. Istället har det blivit tvärtom. Kanske låter man bli att svara när man ser vem det är som ringer? När min fasta telefon ringer (ja, jag har fortfarande kvar den), hör jag oftast signalen och svarar med mitt namn. Om jag ska höra mobilen behöver jag ha den nära mig, vilket inte alltid är fallet när jag är hemma. En fast telefon knuten till en adress gör det också lättare att få tag på människor även när de inte är hemma. En make eller son kan ta ett meddelande eller svara på frågan om när personen kommer hem. Men den här tiden är snart helt förbi och den kommer inte tillbaka. Jag sörjer det.

Idag förväntas alla vara uppkopplade hela tiden.

Det är så vi ska ”umgås” med varandra. Glöm tråkiga telefonsamtal där din rörelsefrihet är begränsad av längden på telefonsladden. Nu kan du chatta eller zooma med vem som helst, var som helst. Nu är ju det här inte riktigt sant förstås, eftersom uppkopplingen inte alltid fungerar som den ska (bara medan jag skriver detta inlägg blir jag utkastad från internet ett flertal gånger), eller så laddar batteriet ur. (Hur mycket tid och energi går inte åt i dagens samhälle till att leta efter en laddare eller ett tillgängligt uttag? Och så länge telefonen sitter i laddaren är faktiskt räckvidden ännu kortare än med den fasta telefonen, som för övrigt fungerar även under strömavbrott.) Dessutom. Varje minut som du är uppkopplad är du också avlyssnad och övervakad. Det här är ingen konspirationsteori. Det går att testa hur ofta din telefon fotograferar dig och alla har väl någon gång lagt märke till ”sammanträffandet” när du visas en annons för något som du precis har pratat om, kanske inte ens i ett telefonsamtal, utan när telefonen eller datorn bara funnits i närheten. Att lyssna av ett samtal mellan två fasta telefoner är betydligt mer komplicerat. Mobiltelefonen registrerar också var du befinner dig och hur du rör dig. I fel händer ger detta ypperlig information om när det är lämpligt att tömma din lägenhet på värdesaker. Jag minns i sociala mediers barndom där vi användare varnades för att tala om när vi var bortresta eller bara inte hemma. Idag behöver du inte ens säga det, det syns ändå. En del kan tycka att det är en bra sak. Man ser ju även var brottslingar håller hus. Kanske. Men oftast håller kriminaliteten jämna steg med utvecklingen och vet hur man fejkar det ena och det andra. ”Jag har inget att dölja” säger många. Det sa man också med övervakningskamerorna. Nu bär man en övervakningskamera med ljudinspelning i fickan och säger samma sak: ”så länge man inte gjort något brottsligt spelar det väl ingen roll”. Nej, förvisso, men vem avgör vad som är brottsligt och inte? Det kan ändras.

Plötsligt är det du som befinner dig på ”fel sida lagen”, trots att du själv inte anser att du gjort något fel.

Kopplas då denna teknik till en digital plånbok kan det kosta dig att ”trampa snett”. Olydiga medborgare kan straffas i realtid med böter eller begränsad tillgång till samhällstjänster. Du kan nekas vård för att det fattas en vaccination i ditt digitala hälsopass. Förresten kanske du inte får någon vård ändå i dagens Sverige. Trots att vården får mer resurser än någonsin växer vårdköerna och det sparas in på personal. Samma sak i skolan. ”Det finns inga pengar, vi måste spara” låter det. Ständigt. Hur många år har vi hört det här? Hur många gånger har man inte sagt eller tänkt att nu är smärtgränsen nådd, och sedan sparas det lite till. Vi har världens högsta skatter, vart tar alla pengar vägen? Bränslepriserna och energipriserna går stadigt upp, år efter år. Jag läste att de senaste två åren har livsmedelspriserna ökat med 26%. Jag tror att mitt lönepåslag i år var 1,5%. Hur länge klarar man att hålla ut? Dra åt svångremmen lite till? Någon gång måste det kollapsa.

Som om inte allt detta var eländigt nog så håller man på att driva igenom vansinniga åtgärder mot ett problem som man ännu inte riktigt lyckats bevisa existera. Jag pratar naturligtvis om ”klimatförändringar”. En del experter varnar för att ”klimatåtgärderna” kommer att kasta oss tillbaka till 1800-talet. Och jag är benägen att hålla med. Om inget drastiskt och oväntat händer – en svart svan – så är det så det kommer bli. Ett nytt fattigsverige. Men den här gången kommer det inte finnas en ”orörd” kontinent i väst att fly till. Tvärtom, det är ju till oss folk flyr, från ännu värre förhållanden.

Det är lätt att bli dyster i dessa tider och sörja flydda dagar.

Men det är också ytterst svårt att sia om framtiden. Ofta händer saker som helt ändrar förutsättningarna. När städerna växte på 1800-talet oroades många för nedsmutsningen av gatorna från alla hästar. Någon räknade ut att gatorna snart skulle täckas av en meterhög beläggning av hästskit. Sen kom bilen. Och vem kunde gissa att vi skulle uppleva film och musik som vi gör idag? Efter stenkakor, vinylskivor, kassetter och CD-skivor föreställde man sig någon ny, ännu mindre lagringsenhet för medierna. Sen kom internet och alla sådana lagringsenheter blev överflödiga. Eller ja, det är vad de försöker driva igenom i alla fall. Jag lyssnar fortfarande på CD-skivor och ser på DVD-filmer. Och e-boken har långt ifrån ersatt den tryckta boken. Tack och lov! Det jag vill säga är att något kan hända som gör att det vi oroar oss för upplöses i vinden. Tänk till exempel att det finns en liten apparat som hämtar energi direkt ur luften och förser hela ditt hem med obegränsad el. En liknande tingest driver din bil, helt utan utsläpp. Klimataktivisterna kan få sitt (vare sig de har rätt eller fel) och du kan få leva ditt liv utan begränsningar. Jag tror att det är möjligt. Visst är det möjligt?