Månad: augusti 2025

Som att stiga in i en mardröm

Årets trettonde bok tog lång tid att ta sig igenom. Flera gånger övervägde jag att helt enkelt avbryta läsningen men sånt gör jag bara inte. Har jag påbörjat en bok läser jag färdigt den. Jag tror att det bara hänt en eller ett par gånger att jag inte fullföljt läsningen av en bok, även om det i vissa fall har tagit mig några år att bli klar. Varför var då G. K. Chestertons ”Fader Browns oskuld” så svårläst? På omslaget står det ”tolv klassiska pusseldeckare” men det är det inte alls. När jag försöker stoppa in novellerna i en genre blir det snarare skräck eller surrealism eller… mardrömmar.

Orden jag vill använda för att beskriva Chestersons skrivsätt är makabert, bisarrt, irrationellt, groteskt, obehagligt.

Om du någon gång har haft feberdrömmar där galna saker händer och tiden tycks stå stilla så känner du igen tonen i Chestertons noveller. Det är ungefär samma känsla som jag får av AI-producerade kreationer. Faktum är att jag hade gissat att AI skrivit de här texterna om det inte var för det faktum att de är över hundra år gamla. Miljöerna och karaktärerna är väl beskrivna, men med ord och i former som är… ovanliga. Du förstår, åtminstone delvis, vad författaren vill ha fram men det är inte som någon normal människa hade beskrivit det. Och det är skrivet på ett kyligt sätt, som om skribenten saknar mänskliga känslor. Hoppsan, här är ett avhugget huvud som inte passar ihop med kroppen, så lustigt. Ingenting är förutsägbart. Detektiven i första novellen (spoiler alert!) blir mördare i nästa. Och skurken blir detektiv. Ändå är det alltid fader Brown som egentligen löser fallet, och det på ett ytterst arrogant sätt som får Agatha Christies Poirot att likna ödmjukheten själv. Läsaren ges ingen chans att lista ut mysteriet – så, nej, det kan inte kallas en klassisk pusseldeckare. Istället fästs vikten vid märkliga och ibland bisarra detaljer som inte alls är logiska. På sätt och vis är det som om ett barn hade skrivit en deckarhistoria och slängt in lite vad som helst som inte är realistiskt men som bidrar till mysteriet och kanske låter spännande.

Jag vet inte mycket om G. K. Chesterson utan gick bara på ett boktips och tänkte att det skulle vara intressant att läsa så gamla deckare. Chesterton anses vara lite av deckargenrens fader. Lustigt nog heter en av karaktärerna – skurken som blir detektiv – Hercule i förnamn så kan hända inspirerades Agatha Christie av Chesterton. Hennes detektiv – Hercule Poirot – är ju också lite excentrisk, liksom fader Brown, men där slutar alla likheter. Chesterton var teolog och filosof och ansågs (läser jag i förordet av Per Olaisen) vara lite annorlunda. Nähä?

Idag hade han säkert fått diagnosen autism, tänker jag.

Det skulle kunna förklara den kyliga och märkliga tonen i texterna. Kanske kom också idéerna till honom i form av drömmar, och därför är det viktigare med symboliken än med själva berättelsen. Att Chesterton var teolog märks också tydligt; fader Brown filosoferar mycket kring moral och etik, även om det är på ett tämligen opersonligt och kallsinnigt sätt. Ofta ges mördaren chansen att omvända sig eller ta sitt eget liv. Som om det jordiska straffet inte vore nog, eller kanske bara ointressant. Stundvis är Browns repliker djupa och tankvärda, det är som om man får en glimt av en närvarande intelligens, men snart dränks den återigen i hans hänsynslösa arrogans. Jag undrar hur Chesterton uttryckte sig i sina mer uppenbart filosofiska verk? Är de lika mörka och kalla? Jag vågar inte ta reda på det. Det var fullt nog med dessa tolv noveller som ofta fick mig att må fysiskt illa. Chesterton måste ha varit en mycket sjuk människa. Låt vara intelligent, men mycket sjuk. Och det handlar inte om brutalitet och våld, jag har läst värre saker, nej, det är något ogripbart i hela framställningen. Precis som med AI – det kan se bra ut, innehålla alla viktiga detaljer, men någonting i helheten och känslan är bara… off. När du vet så vet du. Kanske säger du som min dotter: ”men så illa kan det inte ha varit, jag måste läsa själv” och kanske får du en helt annan uppfattning. I så fall är det något hos mig som triggas av Chesterton och det vore kanske intressant att få veta. Men se detta som en varning: G. K. Chesterton är inget för känsliga läsare!

Var är du hemma?

”Vann e to heim?” ”Kvadan e do heim?” I finländska Österbotten kan dialekterna skilja sig kraftigt åt med bara några mils mellanrum. Alla verkar dock stolta över, och måna om, sin egen unika dialekt. De flesta verkar också vara överens om att närpesiskan är den mest svårförståeliga (utom möjligen Närpes-borna själva). Vissa meningar är nästan lättare att förstå på isländska än på österbottniska, vilket säger något om hur gammalt språket är. Ändå är det först nu, med KAJs framgångar som dess existens har blivit mer allmänt känt.

När vi passerar Maxmo välkomnas vi till ”KAJ-land” och bandet kommer på tal var vi än är.

Österbottens stolthet. Ambassadörer för den lilla minoritet svensktalande finländare som bor här längs Finlands västkust. Och där unga människor för traditionen vidare, för att rötter är viktigt. Här, i synnerhet bland de lite äldre, frågar man inte ”vad jobbar du med?” utan ”varifrån är du hemma?” Och följdfrågan blir ofta: ”är du släkt med…?” Oftast är man släkt, även om det kanske går tillbaka till 1600-talet. Själv får jag veta att jag är åttmänning med Jakob Norrgård i KAJ. Nånstans på min mammas farfars sida. Sidubara! Ja, sångrösten har vi ju gemensamt… Min pappa berättar att bara för ett par generationer sedan hördes det på namnet varifrån man var och vems son eller dotter man var. Först förnamnet, sedan faders namn med tillägget –son eller –dotter, och sist namnet på gården där man föddes. På så sätt visste alla direkt ”vann man va heim”, var man hörde hemma.

När jag närmar mig min fars hemby känner jag det, rötterna.

Trots att jag bara var tre år när vi flyttade till Sverige finns det något här, i de vinpinade höladorna på de vidsträckta slätterna, i lagårdsdoften, pälsfarmslängorna, kålfälten, björkarna… Något säger ”hemma” i mig. Och språket försöker leta sig tillbaka. Barnen, de svenska, tittar på mig med konstiga blickar, som för att säga: ”vem är du och vad har du gjort med vår mamma?” De säger att jag låter som ett mumintroll, men mumintrollen pratar ju nyländska eller högfinlandssvenska, inte österbottniska. Och jag säger säkert helt fel många gånger. Folk tycks glada ändå, för att jag åtminstone försöker. Jag visar respekt för mina rötter. KAJ sjunger: ”do kan ta poitjin ur byin men int byin ur poitjin” och det gäller väl oss flickor med kan tänka. Det är viktigt med rötter. Där min pappa bor hänger en bonad med texten: ”Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat.” Vi människor är inte bara en del av en större grupp människor, vi tillhör också en plats (mer kanske än vad platsen tillhör oss), eller det borde åtminstone vara så.

Jag inser att jag på något undermedvetet plan har tagit med mig Österbotten till Roslagen, där jag bor nu.

Jag behöver ha vidsträckta åkrar omkring mig, utsikt över vatten och gärna ett bulligt pilträd i trädgårdskanten. Växthus och grönsaksodlingar såklart, och en allé med björkar. Allt det där har jag skaffat åt mig. Ändå är det inte samma och jag känner mig ofta tudelad. Är jag svensk eller finlandssvensk? Österbottning eller rospigg? Nej, rospigg blir man först efter sju generationer… Fast… För sju generationer sedan kan jag mycket väl ha varit rospigg, banden är starka här över havet. Och kanske är det därför som jag landat här, efter en sväng på svenska västkusten som inte passade mig alls. Alla de där bergen och skogarna… Nej, jag måste ha öppna landskap. Och när jag nu inte kan återvända till de ursprungliga rötterna har jag börjat rota mig här, i Roslagens fasta berggrund. Så nu är ekarna också mina, nästan lika mycket som björkarna. ”Skulle du vilja flytta tillbaka?” frågar folk mig ibland. Tillbaka vart? Var hör jag hemma egentligen? Vann e ja heim? Int veit ja. När vi styr kosan hem till Sverige igen funderar jag över detta. Hem? Var är det? Kan man ha flera? Även i Österbotten är jag tudelad, mellan min fars och min mors hemtrakter, där man talar helt olika, trots att det bara skiljer en sex-sju mil. Vi rullar in på parkeringen hemma i Roslagen och jag andas ut. Jo, nog är jag hemma nu. Kanske kan jag börja om och ge dessa rötter åt mina barn och eventuella barnbarn. Och så blir jag: Hanna Nilsdotter i Mälby.