Månad: januari 2026

En ny världsbild växer fram – recension

Om den senaste boken jag läste om märkliga fenomen (”Slump och synkronicitet” av Robert H Hopcke) kunde ha kortats ner med ett par hundra sidor så kunde ”En ny världsbild växer fram” av Göran Brusewitz gott ha fått utökas med minst detsamma. Brusewitz tecknar här en helhetsbild av en ny verklighetsuppfattning som omfattar så till synes vitt skilda fenomen som slagruta, spöken, akupunktur och elöverkänslighet. Ja, till och med UFOn får komma med på ett hörn. Till sin hjälp tar Brusewitz forskningsrapporter från flera håll och texten är stundvis nästan svårt akademisk och vetenskaplig. Vissa meningar får jag läsa om flera gånger och jag förstår ändå inte fullt ut. Informationen är också oerhört komprimerad och flera fenomen och resultat nämns bara som i förbigående trots att de är häpnadsväckande och får mig att säga: ”Va!? Vänta, det här är ju otroligt!” Brusewitz själv verkar, trots att han hävdar att han är öppen för andra förklaringsmodeller och parapsykologi, emellanåt både lite blasé och skeptisk. Ändå är de fakta han presenterar väl grundade. Han låter även både kritiker och skeptiker komma till tals, även om de inte kan omkullkasta de kontroversiella påståendena i någon nämnvärd utsträckning. Det är för många saker som inte kan förklaras med vår vedertagna vetenskapliga metod och modell.

Det är egentligen inte så konstigt att många parapsykologiska fenomen kan förklaras utifrån en enda övergripande teori.

Det hela har att göra med människans medvetande och energifält. Att forskaren genom sitt betraktande påverkar experimentets utgång har varit känt länge, även om man inte kunnat förklara vad det beror på. Detta gäller även inom parapsykologin där de forskare som har en negativ inställning inte lyckas få samma resultat som forskare med en mer öppen hållning. Ändå görs experimenten på samma sätt och utifrån strikta vetenskapliga metoder (så långt det är möjligt). Placebo-effekten är ett typexempel på detta. Men även människor som är helt omedvetna om att de deltar i ett parapsykologiskt experiment kan ibland uppvisa till synes övernaturliga förmågor. Så det tycks som om de flesta av oss har sinnen och anlag för till exempel telepati och föraningar. Det måste ha gynnat oss evolutionärt. Eller så är det en intelligent design. Jag får en aha-upplevelse när jag läser detta, det ger svar på en fråga jag grubblat över länge. Nämligen hur vi människor inte råkar ut för fler olyckor än vi gör. Ta till exempel trafiken. Vi vet att det finns massor med bilförare därute som kör under influens eller som inte mår så bra och därför brister i uppmärksamhet och reaktionsförmåga. Hela tiden springer även djur över vägarna och väglaget kan vara mycket varierande. Ändå kommer de flesta av oss fram till våra resmål varje dag, utan större mankemang. Rent statistiskt borde det ske många fler olyckor. Eller bränder. Så många gamla ledningar som är slarvigt dragna, inte minst i fattigare länder där man kanske inte heller har så stor kontroll på sådana saker. Och alla hiskeliga höghus i till exempel Kina, där det nyligen var en storbrand. Många lagar säkert sin mat på gasspisar dessutom. Att det inte brinner stup i kvarten! Och alla barn som leker på farliga ställen… Man talar ibland om änglavakt, och det känns som om det finns arméer av änglar därute varje dag. Men kanske är det ett sjätte sinne? Undermedvetet registrerar vi en möjlig framtid som vi väljer bort?

Även om Brusewitz inte nämner attraktionslagen så får även den sin förklaring i hans modell. Det tycks finnas ett band mellan oss och föremålet vi tänker på. Det här har man visar i experiment med slagruta och gömda föremål. Brusewitz kallar det psispår och det fungerar även mellan människor. Om du tänker intensivt på något eller någon så drar du det till dig. Du hittar det du letar efter, en kär vän ringer dig just som du tänker på henne. Psispåret verkar inte vara beroende av avstånd eller ens tid, vilket förklarar hur vi kan bli medvetna om händelser långt borta och i förväg.

Jag förstår lockelsen i att få in allt detta i en enda bok, eftersom det också verkar höra ihop via elektromagnetism, men i så fall borde Brusewitz kanske ha gjort den lite mer lekmannamässigt läsbar.

Alternativt utökat texten så att de exempel han tar upp kunde få breda ut sig och bli mer begripliga. Samt lägga till förklarande fotnötter. Som läsare vill du veta mer! Inte minst när det kommer till hur vi kan använda oss av kunskapen. Till exempel läka olika sjukdomar med hjälp av elektrisk ström eller magnetfält, något som tydligen varit känt och tillämpat under flera decennier. Men friska människor är ju inte lönsamma för läkemedelsföretagen. Så vi vanliga människor får inte veta att cancer går att bota utan biverkningar. Istället bombarderas vi med ännu fler störande strålningsfält som blockerar den naturliga läkningen, kontakten med jorden och med våra unika parapsykologiska förmågor. Boken kom så tidigt som 1999 och förutspåddes bli ”den ledande boken på området på svenska en bra bit in på 2000-talet”. Ändå har väl knappast någon hört talas om den? Skeptikerna lär säga att det är för att den bara är humbug. Men oavsett om en stor del av de teser och förklaringsmodeller som Brusewitz tar upp skulle visa sig vara felaktiga så kvarstår dessa oförklarliga fenomen och vi är många som har upplevt dem. Jag har själv erfarenheter av mirakulös läkning, vädervärk, spöken eller andar/demoner, ljus strålande från min egen kropp, sanndrömmar, tankars påverkan på verkligheten, telepati med mera. På nätet sprids information om de så kallade Telepathy Tapes som tycks bevisa att människor (i det här fallet ickeverbala) kan kommunicera via tanken. Det går inte att nonchalera dessa fenomen längre. I synnerhet inte om det är sant att vi står inför ett avslöjande av UFO-verksamhet inom en snar framtid. Det är viktigt att vi inte sveps med av en irrationell rädsla utan förstår vår egen roll i det hela. Människan är helt unik och jag tror inte att AI kommer att kunna göra allt vi gör, eller ens vara till gagn för oss. Drömmen vore en framtid med mindre teknik och mer fokus på mänskligt medvetande. Är det en ouppnåelig dröm? Kanske inte om fler kan ta till sig innehållet i Brusewitz bok.

En ny världsbild växer fram
– om parapsykologi och biomagnetism
Göran Brusewitz (1999)
ICA Bokförlag
ISBN 9153419839

Bara du kan rädda mänskligheten

Årets första bok får bli ännu en av favoritförfattaren Terry Pratchett. ”Bara du kan rädda mänskligheten” är en rätt ovanlig roman, även för Pratchett, och tråkigt nog inte en av hans bästa. Bokens titel är namnet på ett dataspel som får eget liv för en pojke vid namn Johnny Maxwell. I spelet ska man skjuta ner en flotta med utomjordingar i rymden men hos Johnny (och hos andra, visar det sig) ber utomjordingarna om att få kapitulera och mäkla fred. Så ska man ju inte göra, det är inte det spelet går ut på. Johnny tvingas tänka till om spelets regler och detta inte bara i datorn, utan även i verkligheten som han alltmer börjar betrakta som ett annat stort spel.

Är det rätt att anfalla och döda, frågar han sig. Borde man inte alltid sträva efter en fredlig lösning i första hand?

Språket är inte lika levande och lekfullt som det brukar vara hos Pratchett. Det blir tvärtom lite konstigt och tillgjort när han försöker använda sig av ”trendiga ungdomsord” (men till viss del kanske det beror på översättningen). Beskrivningarna av spelet och av Johnnys verklighet är också så vaga att man ibland blir osäker på handlingen. Till en början tror jag att utomjordingarna i spelet attackerar i verkligheten, att spelet blir allvar, lite som i 80-talsfilmen ”Wargames”. Men så är det inte. De löpande små noteringarna om krigsbilder i TV:n handlar om ett helt vanligt krig. Förmodligen Irak-kriget eftersom boken skrevs i samband med detta. Det känns som om Pratchett velat lämna sin egen politiska kommentar till kriget genom denna bok, vilket tyvärr ersätter magin med moraliserande. Att fundera över rätt och fel, över krig och fred och rätten till liv är väl inte fel i sig men genom att utgå ifrån detta och bygga en inte så trovärdig och rätt ointressant historia kring det, istället för att låta en inspirerad berättelse få utgöra grunden för diskussionen, detta bakvända förhållningssätt gör boken lite ”död” redan från början.

Pratchett nöjer sig inte heller med att ge sig på krigspolitiken, han väver också in frågan om genus och huruvida kvinnor kan göra det män gör.

Naturligtvis är den smartaste i boken en tjej, men detta hade kunnat vara fallet helt utan diskussion och ifrågasättande. Pratchett har ofta starka kvinnliga karaktärer i sina böcker utan att teoretisera över detta faktum. Även rasfrågan tas upp eftersom en av Johnnys vänner är mörkhyad och det anses vara något bra. Att en vit pojke har en svart kompis ska uppmuntras. Men ur Johnnys synvinkel är hudfärgen helt ointressant och därför hade den kommentaren också kunnat utelämnas tycker jag.

I Johnnys hem råder ”hårda tider” och vi får ingen närmare förklaring till det än en antydan om att hans föräldrar håller på att separera. Föräldrarna är förvånansvärt frånvarande genom hela boken, det är nästan som om de inte finns. Och Johnny får i mångt och mycket klara sig själv. Man kan tycka att om det handlade om en skilsmässa så skulle det förekomma bråk och dramatik men det gör det alltså inte. Istället får man känslan av sorg och depression. Som om den ena föräldern dött och den andra inte förmår ta sig för något på grund av detta. En verklig sådan förlust förekommer också i boken men får bara ett mindre utrymme – som om liv och död i verkligheten inte är lika viktigt som motsvarande i spelet.

Är ”Bara du kan rädda mänskligheten” tänkt som en ungdomsbok? Förmodligen. Alla dataspelstermer och fokus på ungdomarnas liv (med praktiskt taget ingen vuxen närvaro) gör den rätt svårtillgänglig för en medelålders kvinna som jag. Men jag har svårt att se att den skulle tilltala en ungdom från idag – dataspelen har kommit långt sedan 1992 och kulturen är en annan. Och det är synd för det hade verkligen kunnat vara en intressant idé i dessa dagar av AI och virtual reality. Vad är riktigt liv? Är det okej att döda en utomjording om den så att säga inte finns på riktigt? Men vad är verkligt och vad är fantasi? Lever vi kanske i en simulering och vad får det för följder? Hur ska vi lyckas sluta kriga om inte alla slutar samtidigt? Så länge det finns någon som tjänar på det och tycker det är okej att döda finns det kanske inget vi kan göra? Att kapitulera inför en känslokall fiende leder bara till döden. Å andra sidan kanske vi inte dör, utan bara vaknar, som Johnny som går in i spelet när han sover och vaknar när han ”dör”.

Det är många intressanta frågor och tankar som Pratchett hade kunnat paketera på ett betydligt snyggare sätt.

Och i slutändan tror jag att han har rätt när han säger att bara du (eller jag) kan rädda mänskligheten. Inte mänskligheten som i alla människor på jorden, utan det mänskliga i oss, var och en. Vi behöver vörda och vårda det så att vi inte förhärdas och blir likgiltiga inför ondskan. I boken blir dock lösningen (spoiler alert!) inte att sluta fred mellan utomjordingarna och spelarna, utan att skicka hem utomjordingarna till bortom gränsen dit ingen människa kan nå. Anser då Pratchett att vissa grupper aldrig kan komma överens, utan att det bästa vore om vi höll oss på varsin sida gränsen? Inte en vinst, inte en kapitulation, utan en reträtt. Jag betvivlar att det ens är möjligt för vem skulle bevaka gränsen? Men det är en intressant – och pragmatisk – kompromiss, antar jag.

Bara du kan rädda mänskligheten
Terry Pratchett (1998)
Wahlströms fantasy
ISBN 9132322658