Månad: mars 2026

Gullivers resor är förvånansvärt dagsaktuell

Ingenting är nytt under solen, tänker jag, när jag läser Jonathan Swifts ”Gullivers resor”. Trots att boken är skriven på 1700-talet kunde han lika gärna ha syftat på Epstein och Bovaer… men mer om det senare.

”Gullivers resor” innehåller så mycket mer än resan till Lilliput. Faktum är att det är den minst intressanta delen av boken, ändå är det den som oftast berättas och blir till film. Kanske just för att det är den mest harmlösa historien och den går att tolka som en ren saga för barn. Men även den innehåller såklart svidande satir och kritik av samhället. I Lilliput härskar en kejsare, som hovet fjäskar för på alla sätt. Man kan ta sig uppåt i hierarkin inte genom kompetens, utbildning eller ens släktband, utan genom fåniga lekar och uppvisningar. Lilliput ligger i ständig konflikt med grannlandet Blefuscu, efter en dispyt om hur man bör äta ett ägg. Och inom landet förekommer också bittra stridigheter mellan två partier som är oense om hur höga klackar man ska ha på sina skor. Swift förminskar och förlöjligar på detta sätt den brittiska aristokratin, både bokstavligen och bildligen.

Lilliputanerna är inte bara små till sin storlek utan även till sin karaktär.

När jag var barn fascinerades jag av Lilliput, just för de många välarbetade detaljerna. Boken är skriven som en vetenskaplig rapport och Gulliver redogör sakligt för varje minsta detalj, även hur han löser sina toalettbestyr. Därför är det desto mer irriterande att vissa upplysningar verkar motsägelsefulla. Till exempel skriver han att lilliputanerna var omkring sex tum höga, vilket skulle bli mellan femton och tjugo centimeter. Ändå kan han ha flera stycken av dem dansande i sin ena handflata. Det skulle bli väldigt trångt, anser jag. En annan intressant detalj är att lilliputanerna inte verkar känna till materialet glas, så är alla deras fönster då bara öppningar i väggen? Om inte Swift varit så detaljerad i alla sina beskrivningar hade jag kanske inte reflekterat över sådant här men som det är nu förtar det en del av nöjet med läsningen.

Mycket bättre blir det inte i nästa land som Gulliver besöker – Jättarnas land, eller Brobdingnag. Här tvingas Gulliver ropa för att göra sig hörd och jättarnas röster dånar som kyrkklockor. Han fraktas omkring i en liten låda och jämför rörelserna när han färdas på den jättelika hästryggen med rullningarna på sjön, något jag som ryttare tycker verkar lite långsökt. Det borde skaka betydligt mer. Gulliver är också nära att drunkna i en gräddskål. Hm… Hur stor gräddskål hade de där jättarna egentligen? Hos jättarna börjar Gulliver att äcklas över mänskligheten (något som kommer att förvärras ännu mer längre fram) när han ser allt så förstorat. Han vänjer sig också vid att bli till åtlöje eftersom jättarna och deras husdjur tycker om att roa sig med honom på olika sätt. Gulliver försöker berätta om sitt fosterlands förträffliga seder och bruk, men även här blir han förlöjligad när kungen ställer obehagliga frågor om dygd och rättvisa, korruption och maktmissbruk.

Det som Gulliver skrattat åt hos lilliputarna blir smärtsamt tydligt hos hans eget folk.

Så van blir Gulliver vid att allt är stort att han, när han väl återkommer till England, tycker att allt är i miniatyr. Och knappt hinner han vänja sig vid att vara hemma innan han beger sig ut igen. (Gullivers reslust är lite märklig med tanke på att han har fru och barn som bönar honom att stanna hemma. Hans tidigare erfarenheter av fångenskap verkar inte heller avskräcka honom från att återigen bege sig ut på sjön.)

Det tredje landet han kommer till (efter att skeppet övertagits av pirater och han blivit avslängd på en öde ö) är egentligen en liten ögrupp, av vilken en av öarna – Laputa – är flygande. Gulliver berättar hur den hålls svävande och förflyttas med hjälp av en stor magnet i öns inre. Ön bebos av kungen samt en hel hop med lärde som ägnar hela dagarna åt matematiska beräkningar eller märklig musik. De försjunker så djupt i sina egna tankar emellanåt så att de behöver ha ständigt sällskap av tjänare som slår dem i ansiktet för att få dem att vakna till. Invånarna i Laputa är väldigt stolta över allt de kan räkna ut men eftersom de ofta gör felaktiga grundantaganden blir resultaten alltid sneda och vinda. Det sunda förnuft som rådde hos jättarna är här som bortblåst. Inte blir det mycket bättre när Gulliver tillåts gå ner på huvudön Balnibarbi där han guidas runt av en hög herre som tidigare varit guvernör i huvudstaden Lagado. Gulliver noterar att landet verkar fattigt och misskött, utom de delar där hans guide bor. För att förklara detta tar guiden med honom till Förslagsmakarakademin där hundratals förslagsmakare sitter på sina kammare och kläcker den ena ”förbättringsidén” efter den andra. Grundarna av akademin hade vid ett besök på den flygande ön Laputa blivit så inspirerade av matematiken och teorin att de bestämde sig för att förbättra allt på fastlandet.

Man kommer osökt att tänka på det gamla talesättet från TV-serien ”How I met your mother”: ”New is always better”.

För enligt förslagsmakarna måste allt gammalt ständigt ersättas med nytt. Gullivers guide oroar sig för att hans hus ska behöva rivas snart och hans vackra trädgård grävas upp, allt i utvecklingens tecken. När man läser om de idiotiska förslagen som kommer från akademin och de nya problem som uppstår till följd av dem kan man inte låta bli att dra paralleller till dagens hysteriska jakt på ”växthusgaser” och de vansinnesprojekt som därigenom uppstått. Vindkraftverk som förstör miljön, batterifabriker i konkurs och ett gift att ge till våra kor för att de ska fisa mindre. Det sistnämnda känns som direkt hämtat från Förslagsmakarakademin. Ska man skratta eller gråta?

I väntan på ett skepp som skulle kunna föra honom hem till England – via Japan – besöker Gulliver Glubbdubdrib eller magikernas ö. Här bor några trollkarlar som kan frammana spöken från det förflutna. Guvernören på ön erbjuder Gulliver samtal med vem som helst från historien och Gulliver är inte sen att anta erbjudandet. Han pratar med Hannibal, Caesar, Sokrates med flera. Och det är här läsaren får lära sig att Epstein utövade en urgammal praxis. För Gullivers samtal med kungligheter och andra som nått höga ställningar i samhället avslöjar att de gjort så genom ”mened, förtryck, bestickning, bedrägeri, koppleri” men också genom ”onaturliga laster och blodskam, somliga genom att sälja sin hustru och sina döttrar, andra genom att förråda sitt land eller sin kung, andra åter genom att begå giftmord och ännu fler genom att vränga till rättvisan så att oskyldiga fick lida.” Gullivers förakt för människor i allmänhet och det vi skulle kunna kalla ”eliten” i synnerhet ökar ännu mer genom detta.

Finns det verkligen ingen människa som är god och rättvis?

När man tror att avskyn för mänskligheten inte kan bli värre beger sig Gulliver ut på sin sista resa. Här begår hans besättning myteri och sätter av honom på en till synes öde ö. Men landet är välmående och vackert och snart får Gulliver möta dess invånare, houyhnhnmerna. Detta är hästar med ett väl utvecklat språk och en hög moral. I landet lever också människor men dessa är vilda och otäcka och kallas yahooer. Hästarna är först förbryllade över Gullivers civiliserade sätt – han skiljer sig rätt mycket från yahooerna – och de behandlar honom därför med respekt, trots att yahooer annars äcklar dem. Yahooerna äcklar och skrämmer även Gulliver och han gör allt för att inte förknippas med dem, även om han inser att de är av samma art som han. Han börjar se på sig själv och sina landsfränder så som houyhnhnymerna ser på yahooerna och han önskar inget högre efter ett tag än att få stanna hos hästfolket och bli deras ödmjuke tjänare. Tyvärr godtas inte detta av deras rådsförsamling utan Gulliver skickas återigen hem. Väl hemma kan han inte fördra sällskapet av andra människor utan skaffar sig ett par hästar som livskamrater.

På det stora hela är ”Gullivers resor” en rätt spretig historia och trots sin detaljrikedom – eller kanske på grund av den – är boken inte särskilt lättläst och/eller begriplig. Man undrar hur den kunnat bli en klassiker. Kanske för att storyn är så pass unik? Fantasi och nyskapande råder det ju ingen brist på. Faktiskt står sig innehållet än idag. Men det märks såklart att texten har ett par sekler på nacken, boken innehåller en del referenser som jag inte kan relatera till. Till exempel framställs holländare som gudlösa och brutala, som om det var allmänt känt, och i Japan tvingas alla kristna besökare trampa på ett krucifix, en sed som jag aldrig hört talas om.

Swifts bitterhet tar stundvis också över för mycket.

Man smittas lite som läsare av hans förakt för människan och den hopplösa känslan av att världen skulle vara en bättre plats utan oss, en åsikt som han delar med dagens globalister som vill ersätta människor med AI och robotar. Men det vi har sett av tekniken hittills verkar inte lovande. AI är helt öppen med att den kan luras och bedra bättre än någon människa, dessutom verkar den ha ett ännu större ego utan minsta medkänsla med levande varelser. Om Swift hade kunnat föreställa sig robotar hade han säkert skrivit om ett sådant land också. Men trots sin unika och vilda fantasi kunde han väl inte tänka sig att människan faktiskt skulle hitta på sådana dumheter. Och jag klandrar honom inte.

Gullivers resor
Jonathan Swift (Översättning från 1991)
Forum
ISBN 9137101099

Se bättre utan glasögon – helt naturligt

Jag är kraftigt närsynt och har haft glasögon från åtta års ålder. Ganska tidigt blev jag övertygad om att det är möjligt att förbättra sin syn, kanske rentav återfå perfekt syn, och jag har periodvis testat olika metoder för att bli av med min närsynthet. Jag minns att jag redan som barn läste om en äldre kvinna som kunnat sluta med sina glasögon efter att ha gjort ögongymnastik varje dag. Så jag gjorde övningarna ett tag men märkte ingen skillnad. Jag fortsatte dock att tro och hoppas och ta reda på mer. Snart insåg jag att jag inte alls hade behövt bli så närsynt som jag är om det inte hade varit för alla de optiker som genom åren nästan slentrianmässigt ökat styrkan på mina glasögon och linser.

Jag är helt öppen med att jag anser att större delen av min närsynthet är optikernas fel och jag har sedan dess hyst den största misstro mot dem.

Nu har jag sedan flera år tillbaka en bra optiker som lyssnar på mig och som inte har något emot att skriva ut en lägre styrka än vad hon egentligen anser att jag behöver. Till viss del beror detta nog på att hon själv sett att min försämring har avstannat och att jag faktiskt till och med förbättrat min syn litegrann. Den största skillnaden blev efter att jag tyckte att glasögonen kändes för starka så jag gick tillbaka till ett gammalt par med svagare styrka. Efter en tid kändes också dessa glasögon för starka så jag fick backa lite igen. Men nu verkar jag ha hamnat på en platå där jag inte kan minska styrkan vad jag än gör. Nja, det är inte riktigt sant. För ett år sedan började jag på allvar att ändra mina ögonvanor och en dag såg jag jätteskarpt, både med linser och med glasögon som vanligen brukar ge en lite suddig syn. Jag såg också skarpt både ute i solen och inomhus i sämre ljus. Jag var helt exalterad den dagen och kunde inte se mig mätt på världen omkring mig. Men dagen efter var jag tillbaka igen på min gamla styrka som om inget hänt. Jag har försökt återskapa upplevelsen och har funderat mycket över vad jag gjorde annorlunda just den dagen eller dagen innan. Min slutsats är att jag hade ett annat tänk kring min syn dagen innan men mer om tankens betydelse längre fram.

Jag följer några kanaler på youtube som handlar om synförbättring och där kom Bates-metoden ofta på tal. En del var för, andra var emot.

Och söker man på Bates-metoden på wikipedia får man höra att det är en verkningslös och rentav farlig metod. Men det finns hundratals vittnesmål om hur människor återfått perfekt syn med hjälp av dr Bates och hans metoder.

För somliga har det gått snabbt, för andra har det tagit några år. Jag blev nyfiken och köpte hans bok i en nyutgåva från 2025.

W. H. Bates levde kring förra sekelskiftet, rättare sagt mellan 1860 och 1931. Han var ögonläkare och fick ofta ta emot patienter som ingen annan kunnat hjälpa. I sin bok ”Better Eyesight Without Glasses” går han igenom teorierna bakom ögats funktion och de olika synfelen och han belyser skillnaderna mellan vad skolorna lär ut om synen och vad han praktiskt upplevde bland sina patienter. Han upptäckte att det var mycket som forskningen inte kunde förklara och blev nyfiken på hur det kom sig. Varför blev vissa människor närsynta och andra inte? Varför ökar graden närsynta (både antalet personer och deras respektive synfelsgrad) med antal år i skolväsendet? Varför kunde vissa spontant börja se bättre? Bates slutsatser går på tvären mot mycket av det vi trott var sant om syn och synfel. Därför har han också fått jättemycket kritik och aktivt motarbetats av etablissemanget. Man kan ju inte sälja glasögon till kunder som inte längre behöver dem. Dessutom tar det emot att behöva erkänna att man har haft fel. Jag är ingen optiker eller ögonläkare så jag läser Bates bok med ett öppet sinne. Mycket av det han säger resonerar också med mig på djupet och bekräftar egna upplevelser. Jag skriver här om närsynthet men Bates metod kan appliceras på nästan alla typer av synfel eftersom de, enligt Bates, har samma grundorsak.

Här kommer ett exempel på en anomali som vanliga optiker inte kan förklara: Jag har så länge jag kan minnas upplevt det som kallas ”clear flashes”, där jag för en kort sekund ser helt klart, sådant som borde vara omöjligt för mig att se. Jag förklarade en gång för min optiker att jag kan sitta på bussen utan glasögon och läsa skylten som talar om vilken hållplats som kommer näst. ”När du sitter längst fram?” frågade hon (för bara det hade varit fantastiskt så illa som jag ser). ”Nej, från mitten av bussen”, svarade jag och hon tittade bara konstigt på mig.

Förmågan att se klart, om än bara för en sekund, talar om för mig att det inte är mina ögon det är fel på. De kan ju uppenbarligen se skarpt.

Nej, det måste vara ett tankefel. Min närsynthet sitter i huvudet, inte i ögonen. Alltså borde det gå att korrigera. Men hur?

Bates menar att synfel alltid handlar om ansträngning. Ögat har många muskler och flera av dem är starkare än de behöver vara. När vi upplever stress av något slag spänner sig musklerna kring ögat och så att säga låser synen vid ett visst avstånd. Om man då försöker fixa problemet genom att sätta en lins framför ögat kommer spänningen kvarstå och bli kronisk. Bates skräder inte orden mot dem som sätter glasögon på barn. Det är det värsta man kan göra, menar han. Inte bara för att man då hindrar barnets ögon från att utvecklas normalt, man lägger också till mer stress och anspänning genom det stigma som faktiskt följer med glasögon. Det spelar ingen roll hur moderna vi gör glasögonen, det anses inte vara snyggt att bära dem. Så nu är du inte bara närsynt, du är ful också. Och nästa besök hos optikern ger dig en starkare styrka. Det blir ett beroende som är så starkt att en del helt enkelt inte vågar gå utan glasögon, även när de skulle klara av det. Glasögonen blir en trygghet. Jag kan också känna så. Utan glasögonen känner jag mig naken och hjälplös. Jag ser ju faktiskt så dåligt utan dem att jag inte kan känna igen ett ansikte på en meters avstånd. Men om jag tar på mig ett par supersvaga glasögon som jag har hittat (de kan ha varit min mammas) kan jag utan problem gå ut på promenad, trots att jag alltså inte ser märkbart bättre.

En stor del av utmaningen med att förbättra synen handlar alltså om att bryta beroendet och vara tacksam för vad man ändå ser utan de kryckor som glasögonen utgör.

Glasögon får ögonen att arbeta på ett felaktigt sätt. Det kanske största felet är att glasögon ger skärpa i hela synfältet på en gång. Så är ögat inte skapat att se. Vi har ett litet fokusområde mitt fram där vi ser skarpt. Allt annat, så att säga i periferin ska vara suddigare. Efter en lång tids glasögonanvändande kan man till och med få ögonen att göra tvärtom: man ser skarpare i ögonvrån än rakt fram. Så har jag det. Jag kan titta rakt på den största bokstaven på tavlan hos optikern och inte se någonting. Men om jag tittar lite åt sidan, ser jag bokstaven träda fram i ögonvrån. Bates uppmanar oss som har detta (så kallad eccentric fixation) att försöka se sämre där vi inte tittar, vilket är lättare sagt än gjort. Men jag märker att om jag går helt utan glasögon under några timmar så börjar jag se skarpare i mitten av synfältet. Detta kallas central fixation och handlar inte alls om att stirra eller försöka se. Så fort du försöker se skapar du en anspänning som gör att du ser sämre, säger Bates. Nej, du måste helt enkelt slappna av så mycket som möjligt och låta ögat hitta det naturliga läget.

En övning för att uppnå central fixation är att minnas en svart punkt. Ju tydligare och skarpare du kan minnas en pytteliten svart punkt medan du tittar på något, desto lättare kommer du att se skarpt där du tittar.

Föreställningsförmåga och minne är tätt sammanflätat med synen.

Ju bättre fantasi och minne du har, desto bättre ser du, och vice versa. Bates kan inte riktigt förklara varför det är på det viset men han har bevisat det i flera olika försök. Ett annat märkligt fenomen är att vi tycks se nya saker sämre än sådant vi känner väl till. Därför uppmanar Bates oss att titta på Snellen-kartan (en tavla med bokstäver i olika storlekar, liknande den som optikern har för att testa synen) en liten stund varje dag. I försök med skolklasser kunde Bates visa att denna enkla handling inte bara bromsade utvecklingen av närsynthet i klasserna, utan till och med fick närsyntheten att gå tillbaka hos många elever. Som bonus fick de också bättre minne och lärde sig lättare. Det är alltså inte själva läsningen och arbetet på nära håll som orsakar närsynthet, utan mötet med det nya och okända, hävdar Bates. Det är därför som fler år i skolan ger fler närsynta och ökande styrkor.

Det här är en radikal åsikt. Det anses allmänt vedertaget att närsynthet förvärras av för mycket arbete på nära håll. Detta hävdas också i samband med närsynthet efter skärmanvändande som är aktuellt just nu. Men tänk om det handlar om den stress och anspänning som en föränderlig värld utsätter oss för? En annan åsikt som Bates fått kritik för och som har lett till att hans metoder anses farliga är ögats behov av solljus.

Bates förespråkar att man låter ögonen bada i solljus, först med stängda ögonlock, sedan med svagt öppnade.

Solljuset är inte farligt för ögonen, säger Bates, tvärtom! Det ger ögonen näring och avslappning. Detta har jag känt spontant och jag har ofta låtit solen värma mina stängda ögonlock. Men det är alltså enligt etablissemanget en livsfarlig praxis och det kan aldrig nog påpekas hur viktigt det är att bära solglasögon så fort solen tittar fram. Men våra förfäder hade inga solglasögon och de utövade många av sina sysslor i svagt ljus från lägereldar och oljelampor. I synnerhet kvinnor har alltid arbetat med händerna och därmed haft ögonen fokuserade på nära håll. Ändå har närsynthet såvitt vi vet inte varit särskilt vanligt förrän läs- och skrivkonsten blev allmänt utbredd. Det var inte närheten som var problemet, utan nyheten.

Jag ger inte upp. Jag tror fortfarande – och kanske ännu mer efter att ha läst Bates bok – att jag kan förbättra min syn.

Men det är svårt när man ser så dåligt som jag gör. Bates menar att det i princip är omöjligt att göra något åt synen så länge som man bär sina glasögon, även om det bara är stundvis. Man måste sluta helt. För mig, i mitt liv, så är det omöjligt. Då är det skönt att veta att det finns de som sett lika illa som jag eller sämre, som ändå lyckats förbättra sin syn avsevärt med diverse metoder, trots att de emellanåt varit tvungna att bära glasögonen. Det handlar om bättre vanor i vardagen, samt mina tankar förstås. ”Myopia is mental” heter en kanal jag följer och det stämmer, det är jag helt säker på!

Better Eyesight Without Glasses
W. H. Bates (2025)
Orient Publishing
ISBN 9788122207095

Musik och trolldom i Fasterna

Musikern Martin Björklund och historikern Jakob Edvardsen Hallegren har gjort en vacker bok om spelmän från Fasterna, verksamma under senare delen av 1800-talet. Fjorton spelmän presenteras tillsammans med foton och låtar i den mån man hittat material. Låtarna tolkas också på en medföljande CD-skiva. Den historiska texten är kryddad med skrönor och myter kring spelmännen och omslaget pryds av stämningsfulla akvareller av Eva Pettersson. På framsidan ser vi Mörby slottsruin och på baksidan Fasterna kyrka, två välkända landmärken där jag bor, jag kan faktiskt se dem båda om jag beger mig ut en bit på sjön Skedviken, vars djupblå vatten jag ser från mitt hus. Boken får därför en särskild betydelse för mig, inte minst som jag gifte mig i just Fasterna kyrka 2001 och lät döpa min son i Mörby slottsruin 2005. Jag var också som barn på ett ridläger i närheten där vi gjorde en nattritt med spökliga inslag till ruinen. På senare år har jag besökt den några gånger för konserter eller fladdermusvisning – flera arter av fladdermus lever där, i de mörka hålrummen mellan stenblocken. Det var lätt för mig att leva mig in i de trolldomshistorier som presenteras i boken.

Visst blir alla spännande historier extra intressanta när de utspelar sig på välbekanta platser?

Mycket av informationen om spelmännen, samt skrönorna, kommer från spelmannen Viktor Svensk som nedtecknade dessa under 30-talet. Han skickade in texterna till Folkminnesarkivet men fick inte alltid så positiv respons. Man tyckte att han var lite otydlig och ovetenskaplig. Ändå bidrog hans arbete till att vi idag kan få veta mer om hur det var att vara spelman på 1800-talet och vid 1900-talets början. Då folktron fortfarande var stark under den här tiden ska man nog inte vara så snabb att döma ut skrönorna som ovetenskapliga. Sant eller ej – berättelserna hade betydelse för dem som levde och verkade då och kunde få konkreta följder. Spelandet – särskilt av dansmusik – ansågs nära förknippat med övernaturliga krafter och det gällde dels att dra nytta av dessa för att bli en skicklig spelman, dels att skydda sig mot dem så att man inte riskerade att hamna i djävulens klor. Många spelmän använde sig av något som kallades spirusdosa, vilket var en ask där spelmannen förvarade ett litet djur – en mus eller en skalbagge – som härbärgerade en spiritus, ett väsen som drog till sig det man önskade, om det så handlade om pengar eller framgång i spelandet. Till skydd mot andra spelmäns trolldom – det rådde stor konkurrens mellan spelmännen och de drog sig inte för att lägga förbannelser på varandra – användes en spelmansflaska. Denna innehöll brännvin kryddad med några speciella ingredienser, det kunde vara vitlök och dyvelsträck (en växt med bitter smak). Drycken kunde hällas på instrumentet som skydd och spelmannen kunde själv ta sig en sup eller två.

Ville man bli riktigt skicklig som spelman kunde man gå i lära hos Näcken men det var det få som vågade.

Riskerna var för stora. En del spelmän som nyttjat trolldom hade otäcka upplevelser av instrument som spelade av sig själva, dansare som inte kunde sluta och annat övernaturligt. Det hände att de då slutade spela dansmusik helt och hållet.

Nog kan man förstå att suget att spela, samt skickligheten hos en del spelmän, tolkades som något övernaturligt. En del av spelmännen hade börjat tidigt och spelat på det som fanns till hands, några strängar på en bräda. De barn som visade anlag fick gå i lära hos någon äldre spelman. Oftast spelade man under den här tiden i Fasterna fiol, nyckelharpa eller klarinett. Nyckelharpan är fortfarande populär (eller har kanske fått ett uppsving) i trakten och spelas av många, både unga och gamla. Dock ser nyckelharpan något annorlunda ut nu än den gjorde på 1800-talet. Huruvida de gamla låtarna lever kvar är jag osäker på men Martins och Jakobs bok kanske kan starta en renässans för dessa? Lyssningsvärda är de i alla fall och att ha skivan på i bakgrunden medan man läser om de gamla spelmännen ger en extra dimension till läsningen.

Spelmansmusik från Fasterna
Martin Björklund & Jakob Edvardsen Hallegren (2025)
Mindport Books
ISBN 9789198308099