Det råder tuff konkurrens i förlagsbranschen så vi små, ofta egenutgivare, behöver stötta varann och vara extra måna om kvaliteten på det vi levererar. Annars riskerar vi alla att få dåligt rykte och ingen kommer att ens vilja titta på våra böcker. Därför känns det extra jobbigt att behöva skriva den här recensionen, jag känner nämligen förläggaren och har träffat författaren (Christine Ankarberg Lidén) som verkar vara en sympatisk och kreativ kvinna. Jag vill passa på att be om ursäkt redan nu för det jag säger här. Boken ”Min häst till varje pris” är tänkt att berätta historien om avelshingsten Fadlak och det hade verkligen kunnat vara en fantastisk bok om den hade fått gå några varv igenom redigering och korrektur. Som det är nu kan man möjligen kalla texten ett första utkast. Det är stundvis nästan smärtsamt att läsa för en sådan språkpolis som jag. Historien är också rätt osammanhängande skriven samt till vissa delar rent otrolig, så efter halva boken börjar jag tro att berättelsen antingen är helt eller delvis fiktiv. Den känns lite som de där hästböckerna man slukade som barn – där huvudpersonen hittar en vild ponny, lyckas rida den direkt och vinner flera tävlingar så att hon sedan får behålla hästen. Man har liksom inte en hingst som ridponny, särskilt inte en värdefull arabhingst och inte med små barn… Men mer om det senare.
Om ens hälften av historien är sann förtjänar den verkligen en bättre inramning.
Bara en enkel genomgång och uppsträckning av tempus (som ibland växlar flera gånger i en mening), skiljetecken, stor bokstav samt konsekvent stavning av namn hade gjort texten så mycket mer läslig. Men jag hade gärna också strukturerat upp berättelsen lite mer. Det är helt okej att inleda en bit in i historien för att sedan backa och förklara bakgrunden men det behöver göras på ett tydligt och tryggt sätt så att inte läsaren sitter och undrar vad det egentligen var som hände. På baksidan skriver också författaren att hon vill ”berätta allt”, vilket såklart inte låter sig göras, men några fler bitar information här och där hade underlättat. Till exempel: på 80-talet fanns inte alls så många hästar i Sverige som det gör idag. Nu kan man knappt kasta en pinne åt något håll utan att träffa en hästgård. Ändå är det otroligt svårt att få tag på en hästtransport om man inte har en egen utan behöver hyra eller låna en, tro mig, jag har behövt hämta eller lämna häst några gånger och det var en jätteutmaning och ett äventyr varje gång. På 80-talet borde detta ha varit ännu svårare. Ändå lyckas Christine – utan eget körkort och bil – frakta sina hästar hit och dit när som helst, ibland på regelbunden basis till träningar. Vem kör? Vems transport? Hur i hela friden? Som hästägare utan egen transport vill jag gärna veta hur hon löste det.
Genomgående slås man som läsare av hur omöjligt allt är.
Christine köper en avelshingst för pengar hon inte har, utan att ha ett stall att ställa honom i och utan att, som sagt, ha egen transportmöjlighet. Hon lyckas dessutom få honom till England där hon tävlar med honom (en ung, het hingst) i diverse discipliner (galopp, hoppning, dressyr). Hon rider vilt på heden, går ner sig med hästen i ett kärr, men lyckas ta sig upp. Hon förfryser sig och blir jättesjuk men hästen verkar alltid klara sig. Längre fram i boken rider hon – nu med små barn och flera hästar – mitt i Stockholm utan problem. Och hon hittar på något mirakulöst sätt alltid stallplatser, trots att hon själv inte äger en gård eller ens ett hus, och trots att hon flyttar omkring hur mycket som helst. Återigen, som hästägare måste jag påpeka hur omöjligt allt detta är. Det är otroligt svårt att hitta stallplats om du inte har eget stall. I synnerhet om du har flera hästar, och en hingst kommer inte på fråga. Jag kan inte ens ha min lilla valack i en hage med ston om han visar minsta tecken att vilja klättra på dem. Visserligen var det säkert färre regler att förhålla sig till på 80-talet men ändå. Christine verkar ha haft en otrolig tur.
Det är som om hon inte förstår att det hon gör är omöjligt så hon gör det ändå.
Och hux flux åker hon iväg till Paris. Vem som tar hand om hästarna när hon är borta förtäljer hon inte men hon måste väl ha löst det på något sätt. Jag får starka moderskänslor och beskyddarinstinkter när jag läser om Christine. ”Men lilla vän!” tänker jag. Det är ett under att hon inte tidigt slutade våldtagen och ihjälfrusen i ett dike – eller ihjälklämd under en häst. Hon måste ha haft tusen skyddsänglar till sitt förfogande. Och många av dem kom säkert i mänsklig form, för så fort det krisar för Christine och hennes hästar dyker det upp hjälpsamma människor. Man blir nästan irriterad på hur lätt allt löser sig för henne hela tiden. Hur ska hon någonsin lära sig att planera och ta ansvar om andra hela tiden tar hand om allt? Det är ett rastlöst och rotlöst liv hon lever. Men kanske är det bara så texten är skriven och kanske är Christines liv mer strukturerat än det verkar? För mig är platsen det viktigaste, att hitta ett hem att stanna på. Två av mina barn har bott hela sina liv på samma plats och vi har turen att kunna ha våra hästar nära. Även för hästarna vill jag göra så få ändringar och förflyttningar som möjligt – hästar bygger också sociala band och mår dåligt av separationer.
Men vi är nog väldigt olika jag och Christine.
Jag är inte heller det minsta intresserad av avel och arabhästen är ingen favorit, jag är mer en kallblodsperson. Själva avelsdelen med stamtavlor och linjer, samt tävlingsresultat, hade hon gärna fått tona ner men kanske finns det läsare som är intresserade av det. Arabhästar är lite som islandshästar – lite ”speciella och märkvärdiga” – men på ett område skiljer de sig mycket. Araber används ofta för att förädla andra raser och det är inget konstigt alls att ha en häst som är hälften arab, hälften något helt annat. När det kommer till islandshästar är det helt annorlunda, där är det nästan dödsstraff på korsningar. Jag har själv en islandskorsning som är hur fin som helst men som inte ses med blida ögon av islandsägare. Hästvärlden är full av sådana märkliga kulturella egenheter och ofta råder en närmast fientlig konkurrens. Kanske behöver man vara lite galen för att bege sig in i kretsarna kring avel och tävling. Eller bara ung och naiv?
Christines liv handlar dock inte bara om arabhästar.
Hon har självklart varit tvungen att ha ”vanliga jobb” för att kunna ha råd med hästarna och i boken berättar hon lite om denna del av livet också. Det är intressant att läsa om hennes arbete på Dramaten och Sveriges Radio men även här hade jag velat ha lite mer struktur. Antingen berätta mer eller kanske utelämna en del som bara känns som onödig namedropping. Kärlekshistorien med Göran hade med fördel kunnat få en mer framträdande plats. Han måste ju vara en mycket speciell människa, dels för att kunna fånga Christines hjärta (den del som inte var uppfylld av Fadlak), dels för att ställa upp på hennes många gånger kaotiska och tuffa liv. En stor del av Christines värld består också av konst. Hon målar fantastiska hästtavlor som jag sett utställda ett par gånger. Så varför – varför!? – fick inte en av dessa utgöra omslaget istället för den dystra svarta pärm som nu omsluter inlagan? En färgglad hästbild hade mycket bättre illustrerat den passionerade och stundvis poetiska berättelsen om Christine och hennes arabhingst Fadlak, en häst inte på miljonen, utan triljonen!
Min häst till varje pris
Christine Ankarberg Lidén (2025)
Megilla-Förlaget
ISBN 9789188177179