Månad: maj 2026

När Väst får Hybris

När man i början av 2022 pratade om att Ryssland tänkte invadera Ukraina sa jag: ”äsch, inte kommer det hända, Ryssland har inget intresse av att erövra andra länder”. När ryska styrkor ändå passerade gränsen till Ukraina blev jag förvånad, så jag letade runt lite och fick snabbt klart för mig att det inte alls handlade om någon ”oprovocerad attack” eller ”rysk invasion”.

Ukraina, med västligt stöd, hade provocerat fram händelserna och mer eller mindre tvingat Ryssland att agera.

Ryssarna valde ändå att gå försiktigt fram med så lite våld och förstörelse som möjligt, om detta rapporterade flera journalister i början. Ukraina har en stor rysktalande befolkning, man kan inte kalla det en minoritet, trots det har de östra delarna utsatts för allt större press att överge sin ryska identitet och bli mer ”ukrainska”. Ukraina har befunnit sig i ett inbördeskrig sedan 2014, där kampen framför allt står mellan det östliga (huvudsakligen ryska) Ukraina som eftersträvar mer självständighet och det västra Ukraina, styrt av nationalister (i realiteten nazister) baserade i Kiev-området, som vill ha ett rent ukrainskt Ukraina. Zelenskyj kom till makten med löftet om ett slut på kriget och rättigheter för de rysktalande delarna i öst. Men så fort han blivit installerad vände han 180 grader och valde att istället trappa upp konflikten genom att dra in både Ryssland och USA, samt större delen av Europa. Resultatet ser vi nu, fyra år senare, med miljoner människor på flykt och enorma förluster, både mänskliga och materiella, för framför allt Ukraina. Men konflikten har gett ringar på vattnet i form av skenande energipriser för resten av Europa, samt enorma biståndspaket till Ukraina, vilka i praktiken bara resulterat i ett ännu större lidande för det ukrainska folket.

Allt det här visste jag redan innan jag började läsa Ola Tunanders bok ”Hybris – Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten”. Jag hade lyssnat på flera intervjuer med Putin, jag hade koll på journalisten Seymour Hearshs analys av sabotaget mot Nord Stream, jag kände till Minsk-avtalet och att väst aldrig haft för avsikt att följa detta, jag visste att det tidigt slutits ett fredsavtal mellan Zelenskyj och Putin men att detta revs upp av Boris Johnson. Kort sagt, jag var rätt påläst och irriterade mig ständigt på folk som hade ukrainska flaggan på sin profilbild eller kallade Zelenskyj (denne kokainmissbrukande pajas till B-skådis) en hjälte. Men ju mer jag läser i Tunanders bok, desto mer upprörd blir jag.

Jag visste att det var illa, men att det var SÅ HÄR illa!?

Flera gånger får jag lägga ifrån mig boken och bara andas. Vad är det för jävla psykopater som styr den här världen egentligen? Ryssland är inte och har aldrig varit vår fiende. Om vi vill se vem fienden är ska vi nog titta västerut. Och ska vi tala om invasion – titta på vilket land som har soldater placerade i nästan alla andra länder, även Sverige. Vem är det som invaderar? Inte är det Ryssland. Det enda jag kan klandra Ryssland för efter att ha läst Tunanders bok, är att de varit naiva och agerat för sent och för svagt.

Ola Tunander är inte vem som helst och kommer inte lättvindigt med påståenden. Jag tror inte heller att han är köpt av Putin (vilket säkert kommer hävdas av en del). Tunander har forskat och skrivit om freds- och säkerhetspolitiska frågor sedan 1980-talet. Han har ingående studerat Rysslands, och även USAs, försvars- och krigsstrategier och vet därför mer än de flesta om vad som driver konflikter på världsnivå.

Man skulle tycka att en sådan som Tunander vore den mest intervjuade experten från början i en sådan här konflikt.

Men tvärtom, Tunander och hans kollegor blev snabbt utkastade i periferin, så fort de började ifrågasätta narrativet och komma med fakta. Redan från dag ett spreds uttrycken ”fullskalig invasion” och ”oprovocerat ryskt angrepp” i media, trots att det för en fullskalig invasion skulle ha krävts många gånger fler soldater än Ryssland initialt gick in i Ukraina med. Tunander menar att Ryssland, just genom att använda minimalt med trupper, tydligt signalerade att det inte handlade om en invasion. Om Putin hade velat ta över de östra delarna av Ukraina hade han kunnat göra det för länge sedan. Han sa till och med nej när dessa områden vädjade om att få ansluta sig till Ryssland. Tunander förklarar varför. Flera gånger tar han upp Rysslands försvarsstrategi som går ut på att ha två buffertzoner kring landet. En inre zon som vid ett storkrig riskerar att ockuperas av ryssarna, samt en yttre zon, där inga utländska (amerikanska eller brittiska) flygbaser skulle tillåtas. Båda dessa zoner måste dock alltid vara neutrala, det vill säga, inte ansluta sig till någon militär allians, typ Nato. Faktiskt har Putin och andra vid flera tillfällen sagt att de nordiska länderna inte behöver frukta Ryssland, såvida de inte går med i Nato.

Det absolut sämsta vi i Sverige kunde göra säkerhetsmässigt var att ansluta oss till Nato.

Och det har våra politiker vetat, därför har vi stått utanför och varit neutrala. Nordens neutralitet mellan öst och väst är just det som hållit världsläget relativt lugnt. Varför man valde att överge detta vinnande koncept och praktiskt taget bädda för ett storskaligt tredje världskrig (som även skulle utspelas på svensk mark) är fullständigt obegripligt, både för mig och för Tunander.

Det sägs att Ryssland brutit mot folkrätten genom att gå in med militära styrkor i Ukraina. Tunander ägnar ett helt kapitel åt att analysera vad folkrätten innebär och huruvida en handling ska klassas som ett brott mot den eller inte. För att ha något att jämföra med går han igenom liknande konflikter i historien och framför allt USAs roll i dessa, och i de avslutande tio punkterna konstaterar han att Ryssland i ett fall möjligen har brutit mot folkrätten enligt FN-stadgan artikel 2.4, medan USA och väst definitivt har brutit mot folkrätten minst åtta gånger när det kommer till Ukraina.

Riktigt mörkt blir det i kapitlet om vad som hände i Butja.

Den officiella storyn är att Ryssland drog tillbaka styrkorna från staden och efterlämnade mängder av döda civila ukrainare på gatorna, många av dem brutalt avrättade. Denna händelse kom att bli avgörande för krigets upptrappning och omintetgjorde de sista chanserna till ett fredligt slut. Vittnesmål och bevis ger dock en helt annan bild. Under fredssamtalen hävdade USA att Ukraina inte kunde gå med på något så länge de var under hot, därför drog Ryssland tillbaka sina styrkor från Kiev-området, däribland Butja. Det var en gest av välvilja. Flera dagar efteråt – när borgmästaren och andra firat sin frihet (inget tal om några döda på gatorna) – skickades ukrainska specialtrupper in i staden för att ”rensa upp” (i praktiken döda alla eventuella ryska kollaboratörer). Först efter denna upprensning påträffas alltså de döda kropparna, som omöjligt kunde ha legat där i de två veckor som ryssarna varit borta från staden. Representanter från de ukrainska specialstyrkorna har helt öppet hyllat terrormetoder använda av IS och skulle inte dra sig för att använda offentliga avrättningar av civila, ukrainare likaväl som ryssar. Och det är dessa individer som stöttas av väst.

Visst är det ironiskt att det ofta är vi som ifrågasätter narrativet som kallas nazister, medan vilken medelsvensson som helst kan hylla Zelenskyj – som bär nazistsymboler helt öppet – som hjälte!

Jag har försökt att ignorera de ukrainska flaggorna överallt och trots att jag ibland på pin kiv velat hissa den ryska flaggan så har jag avstått från att ta den konflikten. Jag står inte på någons sida, jag vill bara att dödandet slutar. (Något som Viktor Orbán också sa, ni vet han som kallas diktator.) Men efter att ha läst Tunanders bok kan jag inte vara tyst längre. Om du är en av dem som fortfarande har Ukrainas flagga på din profilbild så förtjänar du bara en ordentlig örfil som får det att ringa i öronen på dig i veckor. Jag håller dig ansvarig för hundratusentals döda ukrainare (och ryssar), förstörd åkermark av högsta kvalitet, höjda energipriser samt det överhängande hotet om ett tredje världskrig.

Tunander tar upp fyra möjliga slut på konflikten. Tre av dessa involverar ryska attacker mot europeiska mål, i värsta fall med kärnvapen. I inget av scenarierna ”vinner” Ukraina. Detta var uppenbart från början för de flesta av oss som tänker själva. Vi var många som trodde att kriget skulle vara över efter ett par månader, och att det skulle sluta med att de östliga delarna av Ukraina övertogs av Ryssland, samt att Ukraina skulle nekas Nato-medlemskap. Hade väst hållit sig utanför hade detta blivit resultatet och miljoner ukrainare hade kunnat andas ut, med makar, fäder och söner fortfarande i livet. Men detta var inte den väg som du – du med ukrainaflaggan på din profil – valde. Jag tror inte att kärnvapen – så som de förklarats för oss – existerar, men det finns onekligen massförstörelsevapen som kan orsaka enorm skada.

Ett tredje världskrig skulle få de första två att te sig som en promenad i parken.

Därför måste vi till varje pris undvika detta. Och enda vägen är att upplysa vanliga människor – de där med ukrainaflaggor – om vad allt det här handlar om, så att de kan vända ryggen åt alla de politiker som styr oss käpprätt åt helvetet. Finns det en enda röst för fred i Sveriges Riksdag? Om inte, måste vi byta ut dem allihop. Personligen tror jag dock inte det går att göra genom val och röstningar på det traditionella sättet. Men vi kan kollektivt säga nej och vägra lyda order.

Ola Tunanders bok ”Hybris” borde vara obligatorisk läsning, inte bara för våra så kallade makthavare, utan även för alla journalister, lärare och allmänna tyckare. Boken är rikligt illustrerad och uppbackad av trovärdiga källor. Tunander tar även upp attentatet mot Nord Stream, som han anser mest troligt var en amerikansk operation, samt de olagliga biolabben i Ukraina (där både Barack Obama och Joe Biden var involverade). Ack, ännu en konspirationsteori som visar sig vara sann…

Det var jobbigt att ta sig igenom boken, inte för att den var svårläst, utan för att den så tydligt visar vilken ondska som råder i världen. Och de flesta svenskar är totalt ovetande. Jag kommer att tänka på en känd historia där en rysk KGB-agent säger till en västerlänning: ”Jag avundas verkligen er propaganda.” Varav västerlänningen svarar ”vadå? Vi har ingen propaganda.” Säga vad man vill om Putin och Ryssland men ryssarna vet i alla fall när de är utsatta för propaganda. Här kallar vi det bara vanlig media och tror blint på varje ord. Så till alla er som fortfarande kollar på SVT vill jag bara säga: Vakna för i helvete!

Hybris – Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten
Ola Tunander
Karneval Förlag
ISBN 9789189494831

”I stålstormen” lär mig något om män

Fråga mig inte hur det kom sig att jag började läsa Ernst Jüngers ”I stålstormen”. Det kan verka konstigt att jag – som anser att krigsskildringar är ungefär lika intressanta som sportreferat – läser dagboksanteckningar från första världskrigets skyttegravar. Och det var med viss tveksamhet jag började läsa. Men av någon konstig anledning sugs jag snart in i Jüngers berättelse och plötsligt får jag en mängd aha-upplevelser och märkligt nog kraftiga igenkännanden, på gränsen till sammansmältning.

Om det är så att vi återföds och lever många liv kan jag mycket väl ha varit en tysk soldat under första världskriget, jag har vissa erfarenheter som skulle kunna tyda på detta.

Men kanske är det inte alls tidigare liv, kanske är det bara Jüngers fantastiska berättarförmåga eller översättaren Urban Lindströms förtjänst. Oavsett, så fascineras jag och kan inte sluta läsa. Som jag nämnde i min förra recension – ”Eliternas uppror”, och även i min recension av ”Doktor Glas” – så tror jag att en medelålders kvinna på 2020-talet mycket väl kan tillgodogöra sig och förstå (rentav njuta av) en ung mans tankar för hundra år sedan. Och att läsa om krigets brutala verklighet var sannerligen att kliva ur min comfort zone. Liksom Jünger beger jag mig ut på slagfältet med öppna ögon och saklig blick. Till min lilla tröst har jag vetskapen om att kriget tar slut 1918 och att Ernst Jünger, denna übermensch, överlever inte bara första utan även andra världskriget och blir över hundra år gammal. Stundvis känns det som att se en Hollywoodfilm där man vet att hjälten överlever, trots att det många gånger ser mörkt ut. Jünger blir träffad av granatsplitter eller kulor fjorton gånger, varav två gånger rakt genom bröstkorgen. Ändå reser han sig upp och strider vidare. Han vill inte belasta sjukvården i onödan, säger han, så han tar bara emot den mest nödvändiga omplåstringen, åker hem på permission och läker ut skadan på egen hand. Sedan återvänder han till fronten.

Jünger är bara 23 år gammal när han tar värvning och ganska snart avancerar han till fänrik och får ansvar för ett helt kompani. Vad är det som får dessa unga män att anmäla sig frivilligt? Jünger menar att det var tristess. De längtade efter ett äventyr. Därför vill också Jünger vara i främsta leden, där döden är ständigt närvarande. Han ligger långa perioder i skyttegravarna och när det inte smäller om öronen på en stund beger han sig ut på farliga utflykter.

En soldat får inte ha tråkigt, menar han. Det är bland det farligaste som finns.

Men soldaterna bör inte heller ge sig hän åt förstörelse. När de tvingas förstöra allt av värde i de franska byar de har belägrat och snart kommer tvingas överlämna åt engelsmännen, blir männen nästan galna. Det är demoraliserande, människor är inte gjorda för att riva ner, utan för att bygga upp. Med värme berättar Jünger om hur de bygger, ställer i ordning och förbättrar skyttegravarna. Han får lära sig många nyttiga hantverk av de andra soldaterna. Alltid är det någon som vet bästa sättet att stötta en vägg eller dränera ett dike. Kamratskapet är centralt genom hela boken, även om Jünger verkar kunna lämna fallna vänner utan att sörja eller blicka tillbaka. Ena stunden drar kamraten ett skämt, i nästa ligger han död med en kula genom huvudet. Men det är bara att gå vidare. Framåt, framåt, trots att läget för den tyska sidan redan från början är hopplöst. Jag slås av hur mycket starkare den franska och engelska sidan är. Deras granater, bomber och kulor haglar över tyskarna i en aldrig sinande ström, år ut och år in. Tyskarna får ofta bara ligga och ta skydd för att emellanåt göra någon halvhjärtad framstöt. Engelsmännen tar också vartefter åren går in förstärkningar från världens alla hörn. Tyskarna slåss mot skottar, indier och nya zeeländare. De slåss ofta på fransk mark och trots att tyskarna alltså ockuperar dessa franska städer och byar blir de väl mot- och omhändertagna av lokalbefolkningen. Det är ju engelsmännen som förstör de pittoreska husen, fruktträdgårdarna och de vackra landskapen. Jünger ser inte heller fransmännen som fiender i någon svartvit mening. Han beundrar ofta motståndarnas styrka och uthållighet.

I hela boken finns inte ett spår av den dehumanisering som tycks prägla modern krigföring.

Engelsmannen på andra sidan är lika mycket människa som Jünger. Han blir ofta beklämd av att se alla dessa unga män som stupat, oavsett nationalitet. Vid ett tillfälle när tyskarna jagat upp varandra till en brinnande blodtörst och stormar mot den engelska linjen passerar Jünger en engelsman som sitter uppgivet hopsjunken. Jünger tänker först skjuta mannen men när denne tar upp ett fotografi på sin familj och visar för Jünger, låter han honom gå. Efteråt tänker Jünger ofta på denna engelsman – en av tiotusentals – och hoppas att han kom hem till sin familj.

Jünger själv verkar dock inte längta hem till någon familj. Faktiskt nämner han dem knappt alls. Vi får veta att han har en far som han pratar med när han är hemma på permission, samt en bror som han tycker mycket om och vars nära-döden-upplevelse skakar Jünger djupt. Kvinnorna lyser med sin frånvaro även om Jünger vid ett par tillfällen flörtar med några unga fransyskor. Jag noterar också med stor förvåning att Jünger aldrig nämner gud, religion eller politik. De ideologiska orsakerna till kriget tycks oväsentliga. Han slåss inte för en högre sak, utan för sin egen skull och för sina kamraters. Det är på sätt och vis ett jobb som ska göras – och Jünger gör det bra, trots att han ibland har egna åsikter om de order han ges – men också i sig en livsuppgift, något som skapar mening i ett annars tråkigt liv.

Stundvis uppfylls männen av lycka. Som om livsupplevelsen blir som starkast i dödens närhet.

När Jünger skadas för sista gången ligger han i en krater och känner mer förvåning än rädsla. Han är säker på att hans sista stund är kommen och det gör honom ingenting. Han blir nästan irriterad när han tvingas tillbaka till livet igen. Ofta ser han hos de döende denna lycka och frid. Man skulle kunna tro att det beror på att de äntligen får slippa ifrån hemskheterna, men kanske är det något större än så? Jag har också varit nära döden ett par gånger i mitt liv och jag kan instämma med Jünger i att det man främst känner är förvåning. ”Jaha, ska det redan ta slut?”

Jüngers ärliga berättelse lär mig några viktiga saker och även om det tar emot tvingas jag inse vissa fakta om hur pojkar och män fungerar. Det här är av enormt värde för oss kvinnor att förstå. Som till exempel:

  • Unga män gör vad som helst för att slippa tristess, de kommer att dras till spänning och farligheter, harmlösa eller ej
  • Mäns kamratskap är viktigare än romantiska förhållanden. Män behöver andra män och kommer att prioritera dessa relationer
  • Det är tävlingen som är viktig, inte dödandet i sig, men om tävlingen involverar dödande är det så det är
  • Män är programmerade för kamp, jakt och strid. Från andra källor har jag lärt mig att även en pojke som aldrig tillåts leka med vapen, eller ens har sett ett vapen, kommer att göra ett och leka med det

Därför bör vi mödrar och fruar:

  • Uppmuntra pojkars lek i lag och med kamptema
  • Utmana pojkar och ge dem svåra, gärna fysiskt krävande uppgifter
  • Unna våra män det kamratskap med andra män som de behöver (och inte klampa in även om de verkar ha så kul tillsammans att vi vill vara med)
  • Lära pojkarna sportsmannaskap och gentlemannamässighet. När du har besegrat din fiende, eller blivit besegrad – ta i hand och gå vidare som vänner

Och nu borde alla förstå varför några fritidsgårdar inte kommer avhjälpa problemet med gängkriminalitet. För att locka unga pojkar från denna skadliga aktivitet behöver vi ge dem något som är ännu mer krävande, spännande, utmanande och sammansvetsande. Så, kanske skicka dem till militärtjänstgöring eller involvera dem i någon krävande lagsport, typ amerikansk fotboll. För en del killar räcker det med datorspelande för att tillgodose det här behovet, så även där tvingas jag bita i det sura äpplet och erkänna att datorspelande kan vara en bra sak.

Jag har inte som Ernst Jünger tvingats bära tung packning genom gasmoln och likstank.

Jag har inte tvingats lämna vänner kvar i dikeskanten för att dö. Åtminstone inte bokstavligen. Men i denna postpandemiska tid har jag ofta varit tvungen att göra mitt hjärta hårt och gå vidare. Att bryta ihop för att kriget rasar och du inte kan göra något åt dem som faller offer längs vägen (något som Jünger faktiskt gör vid ett mycket okaraktäristiskt tillfälle) hjälper ingen. Och även om det kan tyckas otäckt och orättvist så lever vi ändå i spännande tider idag 2026, säkert än mer omvälvande än åren 1914-1918. Det ser kanske annorlunda ut men kampen är den samma. Mot slutet av kriget, berättar Jünger, släpper motståndaren flygblad över de tyska soldaterna. Dessa propagandablad betraktas som mycket farliga av officerarna. Texten spelar på känslor och vill förmå de tyska soldaterna att ge upp. Inte så stor skillnad mot dagens media, tänker jag, som gör allt den kan för att få oss människor att känna oss rädda och maktlösa. ”Nog är det skönare att sitta i soffan och kolla på mellon, istället för att gå ut och protestera? Överlåt alla viktiga beslut åt oss makthavare, vi vet vad som är bäst för dig.” Det är nu vi skulle behöva sådana män som Ernst Jünger. Men år av välstånd och överflöd, samt nedvärdering av det maskulina, har gjort våra män svaga. Goda tider ger svaga män, svaga män ger dåliga tider, dåliga tider ger starka män, starka män ger goda tider, sägs det. Så vi får väl hoppas att dessa tider ger oss starkare män. Annars är inte bara männen, utan även vi kvinnor förlorade.

I stålstormen
Ernst Jünger (1920/2008)
Atlantis
ISBN 9789173532679