Månad: juni 2026

Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete

”Slyngstad Events” av Unni Drougge är en mustig bygdekrönika som utspelar sig på Skånes landsbygd, närmare bestämt i Åsabygden. Skånskan är tydlig i det livliga och lättlästa språket, det går att höra dialekten i dialogerna även när man inte läser högt. Karaktärerna – allt ifrån den kultiverade pensionären till den oborstade bilskojaren är också väl beskrivna – så väl att jag både upprörs och småler. Drougge skyggar inte för något utan belyser oblygt alla smaskiga små synder som människorna i byarna ägnar sig åt. Till sin hjälp tar hon Åsabygden själv som kan titta in i varje skrymsle och vrå, även se vad som sker under mark. Och det är långt ifrån vackra saker som pågår i denna skånska avkrok.

Den duktiga flickan i mitt inre rodnar av förlägenhet och upprörs av rättskänslan om vartannat, det blir rätt känslosamt.

Till en början äcklas jag också av några av karaktärerna, herregud, finns det såna här människor på riktigt i vårt land!? Jo, det gör det med största sannolikhet. Men allt eftersom storyn utvecklar sig kommer jag att acceptera och rent av tycka om de skitiga och fräcka byborna. De riktiga avskummen visar sig komma utifrån.

Boken kan sägas ha två huvudkaraktärer även om det är ett helt gäng som berättar sina historier. Den ena är Björg Schütt, änka och pensionär med två vuxna döttrar och en försvunnen son, men mer om honom senare. Den andra är Klas-Åke Nilsson som kränger gamla bilar med alla metoder och utan samvete. Han har två barn som han fostrar själv sedan deras mor lämnat dem, något han lyckas förvånansvärt väl med med tanke på omständigheterna och hans minst sagt tvivelaktiga karaktär. Klas-Åke är bra både på att sprida skvaller och på att behålla hemligheter när så krävs. Med sin vakna blick och skarpa hörsel vet han det mesta som är värt att veta om alla i Åsabygden. Och trots att han så att säga skiter i konventionerna kan han vara mycket lojal och hjälpsam när det gäller.

Jag säger att Björg och Klas-Åke är huvudkaraktärer men kanske kan man säga att hela historien och bygden kretsar kring Björgs försvunne son, Tryggve Slyngstad.

När berättelsen tar sin början har han varit försvunnen en tid och Björg oroar sig för att han inte längre är i livet. Tryggve hade innan han försvann fått ordning på bygden och styrt upp flera lovande projekt. Men när han försvinner är det som om fårskocken förlorat sin herde och allt börjar falla sönder. I Åsabygden lever man lite utanför samhället och man stiftar egna lagar, byggda på sunt förnuft och vad som gynnar bygden. Här trivs människor med lite ljusskygga verksamheter och det fungerar, ända tills Börje – han som förser byborna med prima hembränt – börjar ta sig vatten över huvudet. Men han är inte den ende som har saker att dölja. Tryggve räddade fyra utländska flickor från prostitution och placerade dem i bybornas trygga händer, där de har läkt och börjat blomstra. Deras existens måste dock hållas hemlig för myndigheterna eftersom de saknar uppehållstillstånd. När två skumma typer dyker upp i byn för att inkassera en skuld som Björgs avlidne man lämnat efter sig, börjar dock hemligheterna att bubbla upp i ljuset. Kommer byborna kunna reda upp det själva eller är det bara Tryggve som klarar en sådan sak?

Drougge låter gärna stad och landbygd frontalkrocka så att gnistorna yr. Inte heller drar hon sig för att ge en känga både åt höger och vänster.

Feminister och miljönissar skildras både kritiskt och med värme, precis som de småkriminella bönderna och den inte alltid så laglydige lokalpolisen. Det blir helt enkelt inte svart eller vitt utan en hel färgpalett, vilket både skapar obehag och igenkänning. Ingen människa är helt igenom ond eller god och allt är relativt. Den enda gången jag som läsare tillåts ”välja sida” och till hundra procent kan avsky någon, är när journalisterna träder in på scenen. Drougge har själv arbetat som journalist och måste verkligen ha sett yrkets baksida. Hon skildrar den hänsynslösa sensationslystnaden hos kvällstidningsjournalisterna utan pardon. I medias händer förvrängs allt som sker i Åsabygden. Allt vackert blir fult och ingen går förskonad från de vassa pennorna. Det är så sant som det är sagt: pennan är mäktigare än svärdet. Vad ett mediadrev kan göra för en bygd har vi ett verkligt exempel på i Knutby. Men till skillnad från i romanens värld – där opinionen kan vändas med hjälp av välvilligt inställda journalister och författare – finns i verkligheten ingen upprättelse att få, ingen väg tillbaka. Har väl en gång en bygd, en grupp, en familj fått löpa gatlopp är de för evigt söndertrasade. Hur man än försöker försvara sig mot lögnerna kan man inte vinna mot media och myndigheter. Straffet för sådan förstörelselusta borde vara mycket hårt men en journalist tycks alltid gå fri, vad han eller hon än ställer till med. Jag hatar dem från botten av mitt rövhål för att citera dottern och matcha språket i ”Slyngstad Events”. Drougge verkar inte heller ha mycket till övers för sina forna kollegor.

Men romaner är ett utmärkt sätt att ta hämnd, även om det bara är författaren som förstår det.

”Slyngstad Events” är (trots det orealistiskt lyckliga slutet) så välskriven att jag börjar tycka att allt jag skriver själv är rent skräp. Drougge använder språket till fullo och kombinerar orden på nyskapande sätt, utan att det känns konstigt eller krystat. När hon skriver: ”Solstrålarna skjuter från höften nu och snart kommer ungarna hem med skolbussen” förstår vi direkt att det är sen eftermiddag och när Björg börjar tvivla på sin nyfunna kärlek beskriver Drougge det som att Björgs inre delas upp i två lager som glider åt olika håll. Den känslan har vi väl alla haft någon gång? Tillit är en bräcklig företeelse och kan förloras på ett ögonblick. När mediadrevet går skriver Drougge: ”Inget blod spills, ingen egendom ödeläggs. Ändå blir effekterna […] ödesdigra. Folk tappar orken. Paranoian brer ut sig.” Detta har vi sett effekterna av de senaste åren. I media har kriser och konflikter blåsts upp till jättebomber som detonerat över samhället och skapat misstro och hat som splittrat familjer, arbetsplatser och gemenskaper. Det positiva som kommit ur detta är att allt fler har fått upp ögonen för medias makt och dess benägenhet att sprida regelrätta lögner. Detta har dock lett till att många tappat förtroendet för allt som kommer från nyhetsmedia och offentliga källor. Förtroendet och tilliten är borta. Numera kan ju allt vara AI också. Vem ska man tro på? som DiLeva sjöng. Kan vi återskapa tilliten, den som är grunden för ett fungerande samhälle? I ”Slyngstad Events” tycks byborna finna en väg och den baseras på en helt annan sorts tolerans än den som trycks ner i halsarna på oss från vänstermedia. Det handlar om att leva och låta leva, se mellan fingrarna på somligt och tolerera lite skit i hörnen, både hos sig själv och andra. Ta helt enkelt inte livet så allvarligt, tycks Drougge vilja säga, det löser sig nog ändå.

Slyngstad Events
Unni Drougge (2002)
Piratförlaget
ISBN 9164200671

Inga känslor, bara siffror i ”Vaccineffekten”

Jag var skeptisk till vacciner redan innan Covid men efter vad vi upplevde med de så kallade covidvaccinerna fick jag verkligen upp ögonen för korruptionen och människoföraktet inom vaccinindustrin. Det visade sig att ”säkert och effektivt” var en lögn inte bara för covid”vaccinen”, utan även för i stort sett alla vacciner vi har idag.

Som lekman förleds du att tro att om du tar ett vaccin så slipper du få sjukdomen du vaccinerar mot.

Men detta är inte sant – det finns inget vaccin som ger ett hundraprocentigt skydd, i vissa fall kan vaccinationen till och med ge dig den sjukdom du försöker undvika! Inget vaccin är heller säkert. Vi får veta att vi kan få lite rodnad och ömhet vid själva injektionsstället och att det går över efter några dagar. (Vi låtsas inte om att jag fortfarande kan uppleva klåda där jag fick en spruta i lågstadiet.) Med denna (högst bristfälliga) information, plus att de säger att de sjukdomar du vaccinerar dig mot kan få fruktansvärda följder (vilket inte heller är sant i de allra flesta fall), känns det förstås självklart att ta de sprutor som erbjuds (eller låta injicera sina barn). Du väger argumenten mot varandra: lite ont i armen några dagar för att slippa svår sjukdom eller död. Inget svårt val. Men tänk om vågskålen skulle tippa åt andra hållet och argumenten istället är: en immunförstärkande mild sjukdom mot möjliga livslånga handikapp eller död?

Hur långt behöver vågskålen börja väga över för att du ska tänka till en extra gång innan du kavlar upp?

Det är detta Robert F Kennedy Jr och Brian Hooker försöker lyfta fram i boken ”Vaccineffekten”. Vilka är egentligen riskerna med olika typer av vaccin? Det är inte lätt att få fram uppgifter om vaccinskador och möjliga biverkningar. Väldigt lite forskning om detta görs, märkligt nog. Argumentet för att inte ha en ovaccinerad kontrollgrupp är att det skulle vara oetiskt att förvägra människor en potentiellt livräddande behandling. Och ofta låter man de ovaccinerade, de gånger man har en sådan kontrollgrupp, få vaccinet efter några veckor, vilket omöjliggör långtidsstudier. Men det är bara för vacciner man resonerar såhär. Cancer-mediciner testas mot placebogrupp och trots att detta är ännu mer potentiellt livräddande (ett vaccin administreras ju till en frisk person med oviss risk för sjukdomen, medan en redan sjuk patient skulle kunna ges möjlighet att leva lite längre med en ny cancermedicin) anses det inte oetiskt att förvägra kontrollgruppen medicinen. Nej, det finns nog helt andra anledningar till att man inte vill testa mot en ovaccinerad kontrollgrupp. Kennedys och Hookers siffror ger en tydlig bild.

Vaccinerade är sjukare än ovaccinerade, ibland mycket sjukare.

Boken är rätt torr och vetenskaplig, antagligen för att vaccinskeptiker ofta anklagas för att komma med mer känslor än fakta. Den inleds med en genomgång av de olika statistiska termerna och begreppen men det gör inte mig mycket klokare, tyvärr, och då har jag ändå läst statistik. Begripligare blir det när diagrammen presenteras, här syns det tydligt hur många gånger större risken är för en åkomma hos de vaccinerade jämfört med de ovaccinerade. Och det handlar inte om lite ont i armen några dagar. Vi talar om allergier, autism, ADHD, astma, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, gastrointestinala sjukdomar, eksem, tics, crohns sjukdom, celiaki, minnesstörningar, narkolepsi, Bells pares, Guillain-Barrés syndrom, luftvägsinfektioner (inklusive corona), diabetes, MS, myokardit, perikardit, bältros, missfall, blödningar samt död.

I USA får ett barn inte mindre än 73 doser vaccin av olika slag innan artonårsdagen.

Över hälften av alla barn har kroniska sjukdomar och autismspektrumdiagnoser blir allt vanligare. Vi ser en liknande utveckling här i Sverige men vårt vaccinprogram är inte alls lika omfattande, dessutom har vi förbud mot kvicksilver i vacciner. Kvicksilver misstänks ha kopplingar till både hjärnskador (inklusive autism) och demens. Kan det finnas ett samband mellan vaccinationer och alla dessa kroniska sjukdomar och tillstånd? Får vi ens ställa frågan? Det verkar inte så. Kennedy med flera har i många år kämpat för att få tillgång till den data som finns och för att få starta studier som jämför ovaccinerade med vaccinerade. Men det har nästan alltid varit kalla handen från myndigheterna. Till slut var de tvungna att stämma hälsomyndigheten för att få tillgång till information om vaccinsäkerhet. Men när de efterfrågade kopior på de långsiktiga, placebokontollerade kliniska prövningar som licensieringen av vart och ett av barnvaccinationerna grundats på fick de svaret att inga sådana studier hade gjorts! Vaccinen hade godkänts utan prövningar, eller baserat på mycket bristfällig information, ofta hade ett nytt vaccin endast jämförts mot ett liknande äldre vaccin och om biverkningarna inte blev fler ansågs det ”säkert”. Istället för placebo (typ saltlösning eller något annat som inte påverkar kroppen) har man använt ett annat vaccin eller det lösningsmedel som vaccinet innehåller, vilket naturligtvis gör studierna helt värdelösa.

Kennedy och Hooker har inte dragit några slutsatser eller gjort egna tolkningar i ”Vaccineffekten”, de har bara presenterat resultat från en mängd studier från hela världen, så objektivt som möjligt.

Det är upp till läsaren att bedöma om det är värt att ta vaccinet eller inte.

Boken är uppdelad efter de olika typer av vacciner som ges, så det finns ett kapitel för MPR, polio och rotavirus, HPV, covid med flera. Självklart förekommer inte alla de biverkningar jag nämnt hos alla vacciner men varje vaccin har svåra biverkningar, ofta flera stycken, vilket gör det alarmerande nog enligt mig. I slutet av boken får läsaren ta del av korrespondens mellan Kennedy och ledningen för nationella hälsoinstitutet (NIH) i USA, för att själv bilda sig en uppfattning om myndighetens agerande i frågan. I det avslutande brevet från chefen för NIH, Francis Collins, får Kennedy veta att hans och gruppens önskemål inte kan tillgodoses eftersom de baseras på antagandet att vacciner inte är säkra och det vet vi ju att de är, menar Collins.

Vilket jävla god dag-yxskaft-svar! Ursäkta att jag svär.

Men det är som att säga att vi inte behöver testa vaccinen eftersom vi inte behöver testa dem. Om de var farliga hade vi ju testat dem, men nu har vi inte testat dem, alltså är de inte farliga. Herrejösses! Men det är på den här nivån debatten om vacciner förs i det offentliga. Och när vaccinkritiker pekar på hur korrupta myndigheterna är, där flera personer på viktiga poster är jäviga med ekonomiska intressen i läkemedelsbranschen, får de till svar att myndigheterna ju har granskat sig själva och inte hittat några problem. Alltså har vi inga problem. Om vi någon gång tappar tålamodet med sådana ”argument” och blir förbannade kan man väl inte klandra oss? Men nuförtiden orkar jag inte ens ta debatten när jag möter sådana idioter. Can’t fix stupid.

Det spelar ingen roll hur många väl underbyggda argument man har: människor ändrar inte uppfattning. Jag såg ett inlägg på facebook där en person (till svar på kritiken att man inte ska tro allt man ser på internet) visade hur många böcker han eller hon hade läst om vaccinskador, det var bok efter bok efter bok… Genast sa någon i en kommentar att vem som helst kan ju skriva böcker nuförtiden, det där är bara fiktion. Och om vi visar siffror och statistik från oberoende forskare heter det att de bara är ute efter att tjäna pengar (som om läkemedelsbranschen är en ideell och filantropisk förening) eller skapa berömmelse (jotack, de blir av med sina legitimationer och jobb). Det hjälper inte ens att visa siffror från myndigheterna själva. Då är det inte alls vaccinet som orsakat dödsfallen eller sjukdomarna, det måste vara något helt annat för vi VET JU ATT VACCIN ÄR SÄKRA OCH EFFEKTIVA!!!

Det är lätt att bli uppgiven men jag tror att vinden vänder nu.

Efter debaclet med covid”vaccinerna” är det många fler som har börjat ifrågasätta vacciner generellt och nyligen släpptes en stor studie (som hemlighållits) där man jämfört ovaccinerade med vaccinerade – precis det som Kennedy med flera frågat efter – och resultaten är minst sagt skrämmande. Vissa diagnoser som är vanliga bland de vaccinerade finns knappt alls hos de ovaccinerade, t ex autism och diabetes. Visst skulle det möjligen kunna bero på en tredje faktor – korrelation betyder inte automatiskt orsak – men i så fall bör det undersökas vidare. Och den nya studien tar hänsyn till en mängd olika faktorer som skulle kunna påverka och ändå är sambandet tydligt: vaccinerade är sjukare än ovaccinerade.

Så vilka är det som egentligen belastar sjukvården och kostar oss miljarder i skattepengar årligen?

Först i form av sanktionerade vacciner och sedan i livslånga behandlingar med återkommande sjukhusbesök… Jag har nog haft tur (fast jag fick inte så många vacciner när jag var barn) och mina barn likaså, även om jag stoppade vaccineringarna av min yngsta. Och vi bor ju i Sverige där vaccinationerna är relativt få och valet finns att säga nej. Skulle jag bli erbjuden ett vaccin idag (oavsett mot vad) skulle jag absolut säga nej och ”Vaccineffekten” har bara stärkt mig i den övertygelsen.

Vaccineffekten
Robert F Kennedy Jr & Brian Hooker (2023)
Karneval Förlag
ISBN 9789189494534

Wodehouse vurmar för äktenskapet

{Maken och jag på 20-åriga bröllopsdagen}

Efter två tunga böcker om krig behövde jag något lättsmält och upplyftande och eftersom sommaren definitivt är här nu, tillåter jag mig att öppna en Wodehouse-bok igen, denna gång ”Sommarpippi” (Summer moonshine i original) från 1946. Romanen är klassad som en av Wodehouses bästa och det är den verkligen.

Den är tajt och rappt skriven med humor, spänning och romantik på klassiskt wodehouse-manér.

I centrum står den unga och självständiga Jane, dotter till baroneten Buckstone Abbott som förtvivlat försöker få sålt familjegodset Walsingford Hall till en amerikansk prinsessa och miljonär. Familjen är mer eller mindre utblottad, som så många andra adelsfamiljer i England (jag undrar varför detta var ett så vanligt förekommande fenomen – hur blev alla godsägare plötsligt så fattiga?) och absolut inget får sätta käppar i hjulet för affären. Så när det uppdagas att prinsessans ena styvson Tubby (som tillfälligt bor på slottet) hotas med en stämning för brutet äktenskapslöfte av ingen mindre än Buckstones mycket dugliga sekreterare, tar det hus i helvete. Inte blir saken bättre av att stämningsmannen som ska överlämna papprena råkar vara Buckstones amerikanska hustrus – Toots – egen bror. Hur ska familjen lyckas hålla papprena borta från Tubby tillräckligt länge för att prinsessan ska hinna signera köpeavtalet? Till all lycka kommer Tubbys bror Joe till undsättning. Han är en smart och charmig ung man som snart fattar galoppen. Det enda han vill ha ut för egen del är Jane, som olyckligtvis gått och förlovat sig med Adrian Peake, som i sin tur visst redan lovat bort sig till prinsessan… Ja, ni förstår ju vilken härva vi hamnar i! Men ingen fara, allt ordnar upp sig till slut, precis som alltid i Wodehouses böcker. Alla älskande får varann, pengafrågorna löser sig och skurkarna får sig en lagom knäpp på näsan.

Det lyckliga slutet är bara en av de många faktorer som gör Wodehouse så värd att läsa.

På vägen mot upplösningen bjuds läsaren på många skratt när den ena dråpliga situationen avlöser den andra, utan att det någonsin blir tarvligt eller billigt. Missförstånd och mänsklig välvilja kan ofta leda till oväntade situationer och även om lurendrejande är en återkommande metod för att lösa problemen är det ofta sanningen som vinner till slut. Dialogerna är skrivna med stor värme och kännedom om mänsklig karaktär. Kärleken, inte minst den äktenskapliga, är central i Wodehouses romaner. I relationerna är det oftast kvinnan som är den starka, kloka och trygga. Man kan undra om Wodehouse tog inspiration från sitt eget äktenskap?

I dessa tider när allt färre unga verkar vara intresserade av att gifta sig eller ens hitta en partner, och när skilsmässor och infekterade relationer är så vanliga, är det befriande att läsa om en plats och en tid där det inte fanns något viktigare än att finna den där ultimata flickan/pojken att gifta sig med, och där äktenskapet förväntades bli ett livslångt partnerskap till bådas nytta och glädje.

Häromdagen såg jag ett kort klipp från filmen ”Shall we dance” med Susan Sarandon, där hennes karaktär förklarar varför vi gifter oss. Det var en fantastiskt fin förklaring som gick ut på att vi behöver en annan människa som kan vara ett vittne till vårt liv. Det finns så många människor i världen, och alla lever sina egna liv. Om ingen delar ditt liv, finns du då? Med en livslång partner, genom vått och torrt, finns det alltid någon som ser och bevittnar allt det du upplever och på så sätt har du inte levat förgäves. Det är en vacker tanke och väldigt sann. Våra föräldrar följer oss de första åren och våra barn lånar vi en tid, men en livslång partner ger ett helt annat stöd i tillvaron. Tyvärr är det allt fler som aldrig får uppleva detta och jag undrar vad det i förlängningen gör med vårt samhälle?

Att hitta en partner handlar inte bara om att bilda familj så att släktet inte dör ut, det handlar också om att växa som människa och bli något mer än man någonsin kunnat bli på egen hand.

Det kräver engagemang och arbete förstås, men det är så värt det! Jag minns att när jag träffade min man kände jag instinktivt ett stort behov av att knyta oss hårdare tillsammans tidigt, så jag ville att vi skulle skapa många minnen ihop. Gemensamma minnen skapar band som gör det svårare att bryta upp. Vi var båda överens från början om att vi skulle göra det här på livstid, vilket kanske bidrog till att vi red ut en del stormar på vägen. I år firar vi 25 år som gifta och jag betraktar mig som otroligt lyckligt lottad som får ha min bästa vän vid min sida varje dag. Andra relationer har kommit och gått men min man har alltid varit densamme. I bästa fall kan vi turas om att vara den axel att gråta mot som den andra just då behöver. Ibland känns det som om det är vi två mot världen, ibland är det bara vi två I världen, njutandes av det livet har att ge. Och en sak som vi båda njuter av är Wodehouses rika produktion. Sommartid händer det att vi sitter i varsin ”njutarstol” med varsin bok och skrattar. Måhända läser vi inte samma historia, men vi har en gemensam upplevelse av att livet inte är så tokigt, trots allt. Inte när man har någon att dela det med.

Sommarpippi
P. G. Wodehouse (1946)
Albert Bonniers Förlag