Var går din gräns? När säger du: nu är det nog! Det händer att livet kör med oss rejält ibland. Det kan pågå under en lång tid och sakta, sakta eskalera till den punkt där du bara inte orkar mer. Vad gör du då? Kastar in handduken och ger upp? Eller gräver långt nere i din urkraft för att hämta upp den orkan som behövs för att orka stå upp, sätta ner foten och säga: NEJ! Hit men inte längre. Det senaste året känns det som om jag har blivit pressad till detta på flera områden i mitt liv. Jag förstår inte hur jag har orkat, för varje gång har jag tänkt att mer än såhär klarar jag inte, bara för att tvingas leta upp den där orkanen en gång till. Hitta lejonet, eller kanske björnen i mig. Stå stadigt, även om kanske ingen annan står med mig. Det är otroligt krävande och även om det får positiva resultat i slutändan kan det kännas oerhört obehagligt när man står mitt i det. I synnerhet när gränsen dras mot någon eller något man kanske länge har älskat eller brytt sig om. Något som man upplevt vara en del av en själv. Men ibland är det en kärlekshandling att säga nej. Och ibland måste du först hjälpa dig själv innan du kan hjälpa någon annan. Det är inte egoistiskt, det är praktiskt.
Det kan också vara skrämmande att tala om för omvärlden att du har fått nog, att du inte tänker ta mer skit. När du gör det blottar du dig själv och riskerar att få ännu mer kastat på dig. Vilka konsekvenser ditt handlande får är inte alltid uppenbart. Man vet vad man har men inte vad man får. Livsavgörande beslut är just det: livsavgörande. Ditt liv får en helt annan riktning. Är du beredd på det? Har du vad som krävs? Jag tror att det är just detta som får oss att tveka och vi lever vidare med ett sakta växande obehag så länge det bara går. Tills det en dag blir helt outhärdligt och du tänker att VAD SOM HELST måste vara bättre än detta. Det spelar ingen roll vilka konsekvenserna blir, du MÅSTE helt enkelt få ett slut på det som plågar dig. Och inte sällan blir saker faktiskt mycket bättre efter att du fattat beslutet och utropat ditt NEJ! Men först måste du ta dig genom en hel drös känslor. Ilska, vrede, skuld förstås. Men också sorg, trötthet, uppgivenhet och oro. Gjorde jag rätt? Kunde jag ha gjort annorlunda? Borde jag ha väntat? Borde jag ha behärskat mig? Men är det inte just det som du har gjort i alla dessa år? Väntat och behärskat dig? Tills det inte gick längre. Du hade inte kunnat göra något annorlunda. Det var en förändring som väntade på att få hända. Du bara möjliggjorde den i detta nu.
Jag tror att vi börjar nå den här punkten globalt sett, på ett kollektivt plan. Mänskligheten har plågats så länge och hårt att hon snart inte orkar mer. Kommer hon att kasta in handduken? Eller kommer hon att gräva långt nere i sin urkraft och virvla upp en orkan som sveper över världen, sopar den ren från korruption, förtryck, slaveri och brott mot mänskliga rättigheter? Jag hoppas på det senare. Själv har jag redan börjat virvla.
Fotografering är verkligen inte min grej. (Tack till André Furtado på Pexels för bilden.)
När man har ett företag, och i synnerhet kanske ett förlag, så använder man många bilder. Eftersom både min man och jag gärna tar fram penna och pensel är det inga större problem att ordna den typen av illustrationer. När det kommer till foton är det dock en annan femma. Jag älskar vackra bilder men jag är hopplöst ointresserad av fotografering. Vi har bara en enkel digitalkamera och viss tillgång till annan teknisk (läs mobil) utrustning för att ta foton. Hade jag råd att anlita en professionell fotograf för de bilder vi behöver skulle jag göra det men någon sådan budget har vi inte.
Hur kan jag inte gilla fotografering? Jag vet inte. Det är ytterst märkligt. Jag älskar ju alla andra former av bildskapande, i nästan vilket material och vilken teknik som helst. Men så fort folk börjar prata om objektiv och ISO-tal så reagerar min hjärna som vid mellon eller något större idrottsevenemang. Det blir liksom bara blablabla. Blir det kaffe snart?
Så varför, varför lät jag min huvudkaraktär vara fotograf?
Jag törs knappt erkänna det, men jag skriver igen. What else can I do? I dessa tider behöver man all eskapism man kan få och för mig är dyket ner i en fiktiv värld via tangentbordet den ultimata verklighetsflykten. Och, som sagt, av någon anledning har jag låtit min huvudkaraktär vara fotograf. Egentligen är han privatdetektiv men han måste ju försörja sig på något sätt, tills de där stora fallen dyker upp. Är det något jag är ännu mindre intresserad av än foto så är det att göra research på ämnen som är obekanta för mig. Här resonerar jag lite som min son: det jag inte redan vet är inte värt att lära sig. Som tur är har mitt dryga fyrtioåriga liv lett mig på krokiga vägar och gett mig erfarenheter och kunskaper inom en mängd vitt skilda områden, så oftast behöver jag bara dyka ner i den kunskapsbasen för att få stoff till romanerna. Men emellanåt stöter jag på något som jag inte har den blekaste aning om och då måste jag göra research. Suck!
Så nu har jag försökt begripa mig på fotografering i allmänhet och bröllopsfotografering i synnerhet. Dessutom måste jag friska upp mina kunskaper i ämnet ”bröllop” (det var trots allt tjugo år sedan jag själv stod brud), inte heller ett favoritämne. Roligare var det att gå in till veterinären och ställa frågor om hundförgiftning, vilket jag gjorde för några år sedan (till en annan roman som ännu inte är färdig). Jag är ingen hundmänniska direkt men veterinär var faktiskt ett yrke jag funderade på i min ungdom.
När mina romanprojekt går i stå handlar det ofta om att jag stött på ett område där jag måste göra research. Man kan tycka att det vore enkelt i dessa tider, med internet och allt, och det är det väl på sätt och vis. Bästa hjälpen fick jag nästan via en facebook-grupp jag var med i (författare på facebook), där det gick att ställa vilka knäppa frågor som helst och det var alltid någon som visste svaret eller åtminstone kunde visa var man kunde börja leta. Numera är jag ju inte kvar på facebook (vila i frid Mark) och andra sociala medier har inte riktigt kommit upp i den kapaciteten än. Skriver du? Hur gör du med research? Var letar du? Hur motiverar du dig själv?
Har du slutat leka? (Foto av Polesie Toys på Pexels.)
”Det du ser är blott en lek” är en strof från en sång som jag skrev till min sons dop för femton sedan. Vad är verkligt och vad är bara lek? Ofta känner jag mig som ett barn som bara leker vuxen. I synnerhet företagandet känns på låtsas. Electric Banana Band gjorde en låt om att bli ”byråkrat” (är det någon av dagens unga som vet vad det är för något?), av kärleken till häftapparater och hålslag. När jag studerade ekonomi på universitetet köpte jag mig en portfölj, för att det kändes som något en ekonom skulle ha. Jag klädde mig också mer i beiget (men beiga boys kan också ha brain, som Galenskaparna sjöng) även om jag egentligen älskar färg. Det hela var en lek, såklart.
Min man och jag leker företag.
Vi har ett ”internpost”-kuvert som vi skickar mellan oss hemma när viktiga papper ska skrivas på. Vi har stämplar, hålslag, brevvåg, fönsterkuvert och (min bästa present till mig själv) hängmappar för alla pågående projekt. Under några års tid åkte vi på ”konferens” en helg i januari där vi planerade årets företagsprojekt och började skriva på någon bok. Numera har vi varje fredag ”företagsfika” på vårt favoritcafé. Där sitter vi länge och pratar, till viss del om vad som behöver göras i företaget den kommande veckan, men mest om annat.
Är det här verkligen seriöst? Bidrar det till ekonomisk vinst?
Saken är den att vi får mer gjort de veckor vi har vårt fika på café. Hemma är vi inte alls lika fokuserade. Våra konferenser var också produktiva. Kanske inte just när vi låg i poolen på hotellet (jo, vi kunde väl få idéer där också), men i planerandet för konferensen blev bokslut och årsberättelse gjorda, vi fick en överblick över ekonomin och vi kunde stämma av hur det hade blivit med alla de där projektidéerna från året innan. Jag minns att jag läste en bok för många år sedan (Kan det ha varit ”Växla ner” av Karin Lilja?) där författaren, som också hade ett företag tillsammans med sin man, frågade sig om man kunde betrakta det som produktivt arbete när de städade på kontoret. Var går gränsen mellan ”arbete” och ”fritid” när man är egenföretagare? Visst, är du hantverkare så blir det väl mer påtagligt att du arbetar när du snickrar eller drar ledningar åt en kund, då tar du betalt per timme och vill vara så effektiv som möjligt. Men om du, som vi, jobbar mer inom den kreativa sektorn, då kan det ofta vara svårt att dra en linje. Nu jobbar jag, nu jobbar jag inte. Att då ”leka jobb” kan ge den perfekta inramningen som faktiskt driver på produktiviteten även om det på ytan kan verka barnsligt.
Nästa stora projekt vi drömmer om är ett separat hus för vårt företag. Ett litet kontor bara, med några lagerhyllor och ett pentry att koka kaffe i. Det skulle göra stor skillnad i uppdelningen mellan fritid och arbete. Dessutom skulle vi frigöra utrymme i vårt hem. Tänk, vi skulle kunna ha en skylt utanför kontoret, med loggan. Och en liten brevlåda för företagsposten. Företagsmuggar i pentryt, och pennor och kuvert med loggan på… Skulle vi få plats med ett konferensbord? Barnen flyttar hemifrån nu, deras lekstugor och kojor förfaller. Men mamma och pappa ska bygga en ny lekstuga, för vi har aldrig blivit vuxna.
En gårdsbutik innebär livskvalitet för både säljare och kund. (Foto från Pexels, av Erik Scheel.)
Jag fick nytt bankkort för företaget och eftersom webhotellskostnaden dras från det skulle jag ändra uppgifterna. Det gick ju lätt förra gången. Men nu stötte jag på det där växande problemet med BankID igen. Jag har BankID, men bara på fil och jag använder det så lite jag bara kan. Och nu när jag skulle ändra kort för betalning var det bara mobilt BankID som funkade. Det har jag inte på grund av flera saker men främst för att jag inte har en smartphone, inte ens på firman. Nähä, det blir till att betala extra för ett inbetalningkort. Men det får det vara värt. Förresten är det ändå lättare att bokföra om jag har pappersfakturor istället för automatiska dragningar.
Jag tror att vi bygger in oss med tekniken. Och utestänger dem som av någon anledning inte vill eller kan vara med. Det hela är ojämlikt och bräckligt. Jag ser ofta hur kryptovalutor framhålls som något fantastiskt inför framtiden. Till och med bland oss som är lite… vad ska jag säga… institutionsskeptiska finns det många som tror att kryptovalutor ska göra oss fria. Som om de är ett alternativ till de av skuld skapade ”vanliga” pengarna. Men själv är jag skeptisk. Med risk för att låta som Carl Norberg undrar jag stilla: hur förhindrar vi att makten över kryptovalutan hamnar hos dem som har kontroll över telekommunikationen? Det vill säga tekniken. Så fort vi överlämnar en för samhället och individen vital tjänst i händerna på någon som har ensamrätt på kunskapen och informationen, så fort vi tillåter något som vi är absolut beroende av att bli för svårt för oss att begripa oss på och kontrollera, har vi gett bort kontrollen och blivit slavar.
Det blir allt svårare att leva utan smartphone.
Men jag är envis. De ”smarta” telefonerna påminner mig om en roman av Stephen King; ”Köplust”. Där erbjuder en märklig butiksägare varor som är näst intill omöjliga att motstå eftersom de fyller ett starkt behov hos kunden. En av kunderna är en kvinna som lider av reumatism. I butiken hittar hon en amulett som ska hjälpa mot värken som inga värktabletter klarat av att lindra. Hon är tveksam till en början men börjar ändå bära amuletten. Snart mår hon mycket bättre, värken försvinner, lederna mjuknar. Samtidigt är det något med amuletten som oroar henne. Det känns som om det finns något levande där inuti. Något som krafsar och skrämmer. (Ha överseende med mig om det inte var exakt så här det beskrevs i ”Köplust” – det är många år sedan jag läste den, jag kan minnas fel.) De där manickerna som nästan alla idag går omkring med (och klistrade med blicken mot) är som den där amuletten. Det verkar som om den underlättar, som om den skapar mirakel. Men dold inuti ligger en mörk makt som riskerar att ta över ditt liv och förstöra allt som var vackert och sant. Ju hårdare något marknadsförs mot mig, desto större blir min skepticism, och jösses, vad mänskligheten har blivit påtvingad alla dessa elektroniska manicker! För att förbättra våra liv? Knappast. Telekomindustrin har ungefär lika stort intresse av att hjälpa mänskligheten som läkemedelsindustrin har.
En lycklig och frisk människa är en dålig konsument.
Det som däremot får mig att lätta på plånboken (bokstavligen) är initiativ i riktning mot småskalighet, hantverk och tillit. Idag besökte jag en gårdsbod med självbetjäning. Det var mitt första besök på just den här gården och jag blev glatt överraskad. Vilken söt och välordnad liten bod, med inbjudande varor på hyllorna. Jag skulle egentligen bara ha ägg men ville spendera mera pengar på en så god sak så jag plockade på mig lite mer, gjorde ett överslag över summan i huvudet och stoppade lite mer än så i springan för kontanter. Jag har jobbat i en sån här butik och vet hur mycket jobb det är bakom varje vara på hyllan. Jag vet hur lågt de har satt priserna i förhållande till arbetsinsatsen – det här gör man inte för att tjäna pengar – och hur osäker inkomsten är. Det händer att människor tar utan att betala för sig. Ändå vågar den här familjen satsa på sin dröm. Det tycker jag är värt både pengar och uppskattning. Så om du har vägarna förbi Vitsjökrokens Gårdsbod utanför Norrtälje, passa på du också att bidra till en ljusare framtid.
Vad får upp dig ur sängen på morgnarna? (Foto av Emily Hopper från Pexels)
Inspiration och motivation. Varifrån kommer de? Hur återfinner man dem när de lyser med sin frånvaro? Det här är högaktuella frågor för mig, och säkert många andra, idag. Inspiration och motivation liknar varann på många sätt men de är definitivt inte samma sak. Låt mig försöka klargöra:
Inspiration handlar om att få idéer. Redan där har jag gett en fingervisning om inspirationens ursprung – den kommer utifrån. Eller, det kan mycket väl hända att den kommer inifrån också men den kan inte frammanas viljemässigt, inte heller lockas eller luras fram. Inspirationen kommer när den kommer. Man kan dock göra några saker för att bana väg för den, göra det mer attraktivt för den att dimpa ner i medvetandets trädgård. För mig handlar det om att tysta informationsflöden och tankar, stilla mig, bli fysisk istället för mental. Jag får oftast ny inspiration när jag ägnar mig åt trädgårdsarbete eller bara tar en promenad i skog och mark. Ibland kan meditation hjälpa men bara om jag lyckas hålla borta förväntningar. Just förväntningar är nog inspirationens värsta fiende. Både i form av att blockera alla fantasifulla och ibland smått galna idéer som faktiskt kan leda till något om de får dansa fritt ett tag, men också i form av att kväva en idé som redan är en bit på väg.
Ja, förväntningar är något som ofta ställer till det för mig och oundvikligen leder till besvikelser.
Tomrum, att ha tråkigt, är ofta en förutsättning för inspiration. Men inte alla gånger. Det händer inte så sällan att jag inspireras av andras idéer, till exempel genom en bok jag läser eller genom besök i ”verkligheten”. Ett museum, en park eller till och med ett Ikea-varuhus kan ge mig inspiration. I alla fall om jag får ”dröna” lite där. Det vill säga att jag har gott om tid och inget särskilt syfte med mitt besök. Jag kanske dricker kaffe en lång stund i sällskap av maken. Vi pratar om ditt och datt, ser något i omgivningarna och så… en idé!
Inspiration kan drabba mig även om jag är känslomässigt och energimässigt låg, vilket kan vara irriterande ibland. Allt man vill göra är att lägga sig och dra en gammal filt upp till hakan och så får man en idé som är så störande att det inte går att slappna av förrän man satt den på pränt. Och då är man ju redan uppe ur sängen.
Med motivation är det en annan femma. Den kommer absolut inte om jag är låg. Eller, den kommer egentligen aldrig av sig själv, så som inspirationen. Nej, motivationen måste jag skapa eller skramla fram ur de gamla gömmorna. Till skillnad från inspirationen – som är ren känsla i första hand – är motivationen mycket mer tankebaserad. Den går att argumentera fram. Det går också att locka eller lura fram den. Det har jag gjort många gånger i mitt liv. I ärlighetens namn, är det inte det vi alla gör varje morgon för att ta oss ur sängen och komma iväg till det där jobbet som kanske inte är den ”glädjeplats” som man skulle önska att det var? Vi motiverar oss själva på olika sätt. ”Tänk på lönen!” ”Idag är det bara en kort dag.” ”Snart är det fredag.” ”Jag har i alla fall en god matlåda.” ”Bulle till kaffet idag?” Eller, om du vill verka mer seriös: ”Idag ska jag verkligen göra ett bra jobb!”
Jag minns ett skämt jag hörde en gång: ”jag vaknade och så var den dagen förstörd”. Visst kan det kännas så en del dagar. Det är då man drar till med allt man har för att motivera sig själv att stiga ur sängen, om det så bara är: ”snart är det kväll och jag får lägga mig igen”.
Motivation handlar väl om löftet om en ljusare framtid.
Någon form av belöning ska jag få för att jag får tummen ur arslet och arslet ur vagnen… Handlingen i sig räcker uppenbarligen inte för att få mig att utföra den, nej, den måste leda till något bättre. De gånger det är svårast att uppbåda motivation är när ingen väg ser ut att bära till någon ljusare framtid eller belöning alls. När livet känns meningslöst i botten. Då är det som om en seg gegga från den där bottnen drar tillbaka varje ansats att börja röra sig, oavsett åt vilket håll man börjar gå. Varje argument man kan komma med landar platt och hårt mot grundtesen att ingenting betyder någonting.
Kanske är det i det läget man behöver drabbas av inspiration? För, som jag redan sagt, inspirationen kan piska upp en ur sängen fast man har noll motivation. ”Jag har ingen lust att göra det här och det kommer inte leda till något som helst positivt för mig, ändå måste jag sätta mig vid datorn och skriva ner den här förbannade idén.”
När man väl sitter där och inspirationen har getts fria tyglar, då behövs plötsligt inte längre motivationen. Jag gör det jag gör, inte för en senare belöning, inte för att det ska leda till något annat, utan bara för att jag inte kan göra något annat just nu. Och med lite tur gör det mig lite lycklig dessutom. Just här, just nu.
I denna mörka tid behöver man fokusera på goda ting. Så idag ska jag prata (skriva) om ett annat av mina stora intressen: att skriva böcker. Jag började läsa tidigt och läste snart allt jag kom över. Företrädesvis hästböcker och sagoböcker. Så snart jag lärt mig att skriva någorlunda började jag skriva egna sagor. Sagobok nummer ett till fem skrev jag under mina två första skolår. Visserligen var dessa böcker bara handskrivna (och kanske inte alltid så sammanhängande eller rättstavade) korta berättelser nedtecknade i de där linjerade anteckningsblocken jag fick av min lärare, men ändå. Det var i princip starten på min författarkarriär. Under tonåren drömde jag om att bli en erkänd författare och jag skickade in noveller och dikter till olika tävlingar. Dock utan någon större framgång. Märkligt, med tanke på hur oerhört begåvad jag var. Tyckte jag. Efter ett tag blev jag mer självkritisk och drömmen om att någon gång se mitt namn på ett bokomslag bleknade bort. Det fanns så många som skrev så mycket bättre än jag. Och ju äldre jag blev desto mer meningslöst tyckte jag det var att producera ännu mer text i en värld som fullkomligt drunknade i ord.
Dessutom var allt redan sagt. Eller?
En natt hade jag en dröm. Jag drömde att vår civilisation hade kollapsat, och att vi som överlevt var tvungna att bidra med våra talanger till det nya samhället. Det handlade om överlevnad och uppbyggnad. Så varför höll jag i mina händer en bok? Varför samlades folk kring mig för att få höra en berättelse? En röst (Guds?) sa till mig att människor alltid kommer att behöva berättelser, att de inte är mindre viktiga än mat för vår överlevnad. Det händer att jag drabbas av en övertygelse om att mina ord kommer att bli viktiga en dag, att jag är ämnad att skriva en nödvändig bok. Men sådana tankar viftar jag snart bort som frukter av ett önsketänkande. Dessutom har jag redan skrivit böcker.
Franz Kafka lär ha sagt att böcker som gör oss lyckliga kan vi vid behov skriva själva (det här står tryckt på omslaget till en olinjerad anteckningsbok – oh, lycka! – som jag fick av min storasyster för många år sedan och som jag fyllt med dikter, drömmar och tankar). Jag tror att det är sant. Kanske till och med helt avgörande för en författare. För vad gör vi om inte skriver böcker som vi själva behöver? Pröva att skriva en bok på beställning och se hur lätt det är. Jag skrev en mycket personlig självbiografi. Gjorde den mig lycklig? På sätt och vis. Jag kunde sätta punkt för en period i mitt liv genom att sätta ord på saker jag upplevt. Med eget förlag (och inga som helst förväntningar om att få den utgiven av ett större, etablerat förlag) gav jag ut boken själv.
Även nästa bok (nu räknar jag inte mina stickbeskrivningar och pysselböcker), min första roman, gav jag ut själv. Dock inte under eget namn, eftersom min man var lika delaktig i tillkomsten som jag. Det är lustigt, när man säger att man gett ut en roman så brukar reaktionen bli: ”åh, wow!” När jag sen säger att jag gett ut den själv, svalnar entusiasmen och åhöraren säger kanske ”jaha”. Som om det var mindre värt att ge ut boken själv. Alla de timmar jag lagt (och allt hår jag slitit) på att lära mig om layout och bildredigering, om tryckerier (kom alltid ihåg: skriftligt avtal, pappersprover först), om skyldigheter (ISBN, pliktexemplar), om distribution (tack, Förlagssystem) och om ekonomi (utlandsbetalningar, moms) är alltså inte värt någonting? Eller för den delen alla pengar jag investerat i projektet, utan att veta om det någonsin skulle betala sig. Nehejdu.
Att skriva ett manus, få det utgivet av någon annan och bara vänta på checken, det är väl ingen konst.
Då är det roligare att träffa andra egenutgivare: ”Spännande! Var tryckte du någonstans? Var du nöjd med kvaliteten? Vilket program har du använt? Hur lång tid tog det? Vad har du för preferenser när det gäller typsnitt? Hur brukar du göra med illustrationerna? Har du illustrerat själv? Häftigt! Och musiknoter också? Hur gjorde du det? Åh, det där var snyggt!”
Jag är stolt över vår roman. Den är rolig och lättläst. Trots att jag bara korrekturläst själv finns det endast ett par tryckfel på de 400 sidorna. Ingen tidning har velat recensera den men många läsare har uttryckt sin uppskattning och det är väl viktigast?
Det är hårt slit att skriva. Hårt slit och samtidigt alldeles underbart och nödvändigt. Vad jag än möter i livet hanterar jag det genom att skriva. Mina datorer är fulla av texter, påbörjade och färdigställda, anteckningar, brottstycken, idéer, drömmar. Mörker och ljus, allvar och skratt. Så många påbörjade bokprojekt som gått i stå efter några månader. Vad beror det på? Livet kommer kanske emellan. Eller tvivlet. Vad är det för mening med att skriva? Egentligen? Fast det är en dum fråga. Som att fråga vad det är för mening med att äta. Ibland läser jag böcker som är så bra att jag tänker att jag aldrig ska skriva en rad mer, bara för att nästa sekund inse att jag måste skriva. Jag kanske inte kommer att kunna prestera i samma klass som Stephen King eller Marian Keyes, men jag känner igen suget, jag vet hur det är att befinna sig på andra sidan om orden, skrivarsidan. Den hisnande känslan av att berättelsen skriver sig själv, att den vill födas genom mig och att jag egentligen inte har någon möjlighet att styra den. Att vara författare är att vara en kanal, en mottagare och sändare, en radioapparat. Berättelsen föds inte i mig, bara genom mig. Och om jag inte skriver den kommer någon annan att göra det. Vilket är en tröst de dagar jag inte orkar prestera, men samtidigt en varg som ständigt jagar mig.
När jag skriver som bäst och mest påminner känslan om att vara kär.
Det pirrar i hela kroppen och allt jag vill göra är att återvända till historien, till min älskades famn. Samtidigt är jag rädd att skrämma bort den genom mitt outtömliga begär efter den. När fragment av text svävar till mig där jag befinner mig långt ifrån tangentbord eller anteckningsblock får jag panik (han kommer att lämna mig!) eller så fylls jag av en frustration av nästan sexuell karaktär (jag måste ha dig, nu!). Sådan intensitet kan man inte leva med dagligen, åtminstone inte jag. Det är en hatkärlek på sätt och vis. Och samtidigt ruvar oron för att bli besviken (igen) när en berättelse saktar in, stannar av och bleknar bort (var det något jag gjorde? Något jag sa?) innan romanen är fullbordad. På samma sätt som jag med åren blivit försiktigare med vilka vänner jag umgås med, vilka delar av mig själv jag visar utåt, vilka nya energikrävande projekt (eller relationer) jag investerar i, har jag blivit mer reserverad gentemot de här berättelseembryona. Vem vet om du blir till något, eller om graviditeten bara utmynnar i ännu en massa bortkastade timmar och känslor? Numera, när suget griper tag i mig, väntar jag några dagar. Oftast går det över. Men kanske kastar jag ut lyckan med badvattnet?
Idag bjuder jag på ytterligare en novell, Berättelsen om Inge N Svensson.
Inge N Svensson är ingen svensson. Hon skulle helst inte vara någon alls. När hon dör ska det inte finnas något kvar som behöver tas om hand. Inga minnen, inga saker, inga spår av att hon levt. Det är tur att hon aldrig bildat familj. Hon har ingen dotter som är tvungen att rensa upp i hennes hem efter henne. Inges mammas hus var fullt av saker när hon dog. Så mycket saker. Och bara Inge kvar att ta hand om allt. Det tog henne flera månader. Men när Inge dör kommer vem det nu är som tar hand om hennes avslut att kunna plocka ihop hennes saker på en kvart. Så lite saker har Inge. Det är inte det att hon inte har råd. Hon har ett bra jobb och en helt rimlig lön. Pengarna tar hon ut kontant varje månad.
Inge tycker inte om tanken på att hennes pengatransaktioner ska lämna spår någonstans.
Kontanter är bra. Man ser hur mycket pengar man har och ingen vet vad man har köpt för dem man har spenderat. Hon behåller aldrig kvitton för något hon köpt. Inte ens för garantins skull. Om något skulle gå sönder kan hon köpa nytt. Men hon äger inte så mycket som kan gå sönder. Nej, Inge har inte mycket saker alls. En enkel säng att sova i, ett bord, en stol. En garderob med några enkla basplagg. Hon tvättar i den gemensamma tvättstugan och diskar för hand de fyra glasen och fyra tallrikarna hon äger. Inge har inte ens särskilt mycket matvaror hemma i skafferiet. Hon äter oftast färdigmat. Behöver maten värmas sätter hon på ugnen, någon mikro har hon inte. Telefon måste hon såklart ha. Men hon har en enkel knapptelefon med kontantkort. Ett abonnemang skulle lämna spår efter sig och vara tvunget att avslutas när hon dog.
Inge tänker mycket på hur hon kan minska sina spår. Hon går till olika affärer och olika restauranger för att inte bli igenkänd så att människor börjar hälsa på henne. Då skulle de ju kunna sakna henne när hon inte längre finns. På arbetet skulle de kanske sakna henne, men inte egentligen henne som person, utan det hon gör. Och där är hon lätt att ersätta. Inge arbetar som lokalvårdare som det så fint heter. Hon städar i stora kontorslokaler. Hon trivs med att städa, tömma papperskorgar och tvätta rent. Undanröja spår. Men mycket får hon inte röra och den värsta röran får hon inte göra något åt. På kontoren är det fullt med saker. Massor med papper och pärmar och arkiv. Därför vet Inge hur mycket spår en människa lämnar efter sig.
Hon undrar ibland om hennes namn och personnummer finns i någon av de där pärmarna. Tanken oroar henne.
Pappren kommer att finnas kvar efter hennes död. Vem ska ta hand om det? Hon önskar att det fanns något sätt att snabbt radera alla spår efter sig själv, eller åtminstone ett sätt att tala om för den där människan som ska göra hennes avslut, att hon önskar att alla spår ska raderas. Men det skulle innebära ett testamente som skulle vara ett spår. Ett juridiskt dokument som måste sparas länge.
Inge har ingen dator men hon vet att det mesta nu måste göras med dator. Och att allt lämnar spår där ute i datorrymden. Hon betraktar de släckta skärmarna när hon städar och ryser av obehag. Säkert finns också hennes namn och personuppgifter därute bakom skärmarna någonstans. Det kommer hon aldrig att kunna ta bort. Hon föreställer sig bergrum i Norrland, fulla av maskiner som snurrar och sparar allt, allt, allt. Varje sekund tickar det in miljontals bitar med information om alla människor. Och allt sparas i de där maskinerna. Mer och mer maskiner behövs för att lagra allt. Vem städar någonsin i de där bergrummen, tänker Inge. Hon torkar av en datorskärm lite extra. Sudda, sudda, sudda. Inte för att det har någon effekt. Datorn är avstängd för dagen.
På hemvägen går Inge som vanligt med snabba steg och sänkt blick. Hon har lärt sig att det är så man syns minst. Handväskan, hon har faktiskt en sådan men den innehåller inte mycket, håller hon tryckt mot kroppen. Ändå känner hon plötsligt hur något rycker i den. Hon stannar och vänder sig om. En liten person håller hårt i hennes väska och tittar med svart blick under en lång lugg. Inge förstår först inte vad som händer. Varför drar människan i hennes väska? Det rycker till och axelremmen slits av. Inge tar snabbt ett bättre tag om väskan och försöker dra den till sig. Den otäcka lilla människan drar och rycker. Inge drar och rycker. Den är förvånansvärt stark, den där lilla. Långsamt rör de sig som i en konstig dans ut i vägbanan. Men Inge vill inte ge sig. Det är hennes väska! Hennes! Hon tar i ännu hårdare, sätter klackarna ordentligt i asfalten och drar bakåt. Då följer den lilla med och just som en buss passerar faller de båda baklänges upp på trottoaren.
Inge blinkar och försöker minnas vad som hänt.
Hon ligger på den kalla smutsiga marken och håller hårt om sin handväska. Halvvägs över henne ligger en liten otäck människa med svarta ögon. Människan reser sig upp och försöker springa iväg men den kommer ingenstans. Överallt runt dem står en massa människor. Alla tittar på Inge. Några lägger sina armar runt den lilla, andra hjälper Inge upp på fötter. De pratar upphetsat och ojar sig. Borstar av Inges rock, frågar hur det gick. Nu ser Inge att bussen har stannat. Ännu fler människor kommer ut ur bussen. Busschauffören säger något om att hon var modig, en riktig hjälte. Inge vill bara gå hem. Försvinna och glömma den otäcka människan och den obehagliga känslan av att nästan förlora något som var hennes. Men människorna vill inte låta henne gå. Utan att Inge kan göra något alls åt situationen blir hon och den otäcka lilla människan tagna till sjukhuset för omplåstring, fast det inte alls behövs. På sjukhuset frågar de efter Inges namn och adress. Inge förstår att de måste det, men det känns inte bra. Efter en evighet får hon äntligen gå hem, men några människor gör henne sällskap nästan hela vägen. Det verkar vara omöjligt att få dem att förstå att allt hon vill är att bli lämnad ifred.
”Inge N Svensson är ingen svensson”, säger kommunalrådet med ett leende som tycks gå från öra till öra. ”Nej, Inge är en hjälte. Med fara för eget liv kastade hon sig ut framför en buss för att rädda livet på en ung pojke. Utan hennes rådiga ingripande hade pojken inte levt idag. Det här är ett fantastiskt fint exempel på vad vi eftersträvar i den här kommunen – osjälviskhet, omtanke om andra, gemenskap, samt naturligtvis trygghet och säkerhet i trafiken. Som en ständig påminnelse till alla oss andra kommer Inges handling att vara förevigad här i parken, genom denna porträttlika staty och minnesplaketten. Tack Inge! Vi kommer alltid att minnas dig och det du gjorde.”
En kopp kaffe, en semla och nya utmaningar. Kan det bli bättre?
Jag tycker om att koppla av med logiska utmaningar. Vid datorn blir det många patienser lagda, det är så skönt när de går ut och allt faller på plats. Att lägga ett fysiskt pussel är också avkopplande. För många år sedan, när stressen på mitt arbete tog ut sin rätt och jag ”brände ut mig” som det hette, var pusselläggning det enda jag kunde göra i ett par veckors tid. Bit för bit redde jag ut trasslet i mina tankar och känslor. Sakta men säkert återvände krafterna i takt med att pusslets bild växte fram.
Får jag en oväntad paus från stressen på jobbet tar jag gärna fram ett sudoku. Eller så konstruerar jag ett själv. Andra favoriter är kakuro, bildpussel, sifferkorsord… Ibland får jag höra att det verkar så svårt, att jag måste vara smart och tänka mycket för att kunna lösa (eller konstruera) sådana uppgifter men själv tycker jag bara att det är skönt avkopplande. Jag skulle aldrig kunna koppla av med en joggingtur eller ett vinterbad, men det finns det människor som gör. Vi är olika.
Logiska pussel är bland det roligaste jag vet.
Om det fanns ett sätt för mig att skapa en inkomst på att konstruera logiska utmaningar skulle jag vara i sjunde himlen. Så jag har försökt. Vår senaste produkt är Pyssling Vätte – ett pysselhäfte för vuxna. Jag är så stolt över Vätte! Det är precis en sådan produkt som jag velat ha, med en lagom mix av de roligaste utmaningarna. Dessutom har jag gjort häftet vackert, med bilder och en liten saga. Många av de pysseltidningar som finns på marknaden är för tråkiga. Dels innehåller de bara en sorts utmaning (oftast sudoku), dels är de inte alls illustrerade, eller alldeles plottriga med en massa färger. Vätte är svartvit, enkel men ändå utsmyckad. Det var en fröjd att skapa Vätte och jag skulle lätt kunna ägna de kommande tjugo åren åt att göra uppföljare, på heltid. Det finns bara ett litet problem. Vätte säljer inte. Som jag nämnt förut: det räcker inte att ha en bra produkt. Du kan inte heller utgå ifrån att andra vill ha det du vill ha. Och marknadsföring… Nja. Jag tror att den bästa marknadsföringen för Vätte hade varit att ha den i butik, på hyllan, vid kassan. Kanske i tidningskiosken på tågstationen eller flygplatsen.
Men jag skulle lika gärna kunna drömma om att få se min lilla älskling på månen.
För jag vet hur det fungerar med tidskriftsdistribution och dagligvaruhandel. Det har jag lärt mig den svåra vägen. Den dyra vägen. Alla kartonger med osålda böcker hemma vittnar om det dagligen. Jag hade inga illusioner med Vätte heller, jag ville bara få se min dröm i tryck. Så jag tryckte en liten upplaga. Ingen fara skedd om jag bara lyckas sälja till vänner och bekanta. Och jag är fortfarande stolt över den. Den är det roligaste jag gjort, tror jag, åtminstone som företagare. Och om miraklet händer, världen förändras, änglarna stiger ner från himlen… så har jag redan material till en till, kanske två. För lite nu och då, när jag får en stund över och behöver koppla av, så konstruerar jag ytterligare ett sudoku eller ett bildpussel eller någon annan rolig utmaning. Det kanske inte ger några pengar, men det ger frid i själen och lugn i huvudet och det är inte så illa det heller.
Jag gör årsbokslut och konstaterar återigen att utan våra kreditkostnader hade vi gått plus. Vi betalar nästan 10 000 kronor om året till vår bank. Jag tycker det är pengar för ingenting. Banken tycker antagligen att det är välförtjänta pengar från en god investering och så länge vi går back tjänar de. Om vi skulle gå så mycket plus att vi kunde lösa in vår kredit helt, då skulle de ju förlora en stadig inkomst, eller hur? Skulder är en bra grej för dem som har pengar från början. För att vi har något som kallas ränta.
Det där med ränta har alltid känts konstigt för mig. Ologiskt.
För räntan säger att den som redan har, har rätt till mer. Medan den som inte har, måste betala för att han inte har. Skatter är mer logiska. Där handlar det om att de som har, ska bidra till dem som inte har. Det är i alla fall grundtanken. Att det sen blir något helt annat i praktiken är en annan femma. Men åter till räntan.
Jag ifrågasatte starkt räntans berättigande under mina ekonomistudier men jag fick alltid mothugg. Inte på ett aggressivt sätt, utan mera nedlåtande. Som att jag var naiv och att jag inte förstod det fullständigt logiska i att man har rätt till ersättning om man väljer bort en konsumtionsmöjlighet till förmån för någon annan. Fast det gör man ju inte. Det är inte så att banken skulle köpa kopieringspapper för de där pengarna de istället lånar ut till mig. Eller kaffebröd. Eller ens datorutrustning. Nej. Om jag inte hade lånat pengarna hade de inte funnits. Eller mer troligt, lånats ut till någon annan. Den som har pengar att avvara, har pengar att avvara. Det vill säga, det är pengar som den personen inte behöver just nu. Och då är det ju ingen uppoffring (som kräver ersättning) att låna ut dem, eller hur? Detta förutsatt att det handlar om verkliga pengar. När det gäller skulder är det ju oftast virtuella pengar som uppstår i samma ögonblick som skulden skapas. Utan skuld, inga pengar. Så i det fallet kan man inte heller påstå att lånet berättigar till ränta till utlånaren på grund av någon grad av asketism (=utebliven konsumtion).
Nej, jag köper det fortfarande inte.
Nå, säg att räntan ska motsvara inflationen då. Att om jag lånar ut pengar till dig, så vill jag ha samma värde tillbaka, och eftersom det dröjer en tid innan jag kan få tillbaka pengarna, och eftersom vi har inflation (varför har vi inflation?), så blir summan du ska betala tillbaka lite större, mätt i antal kronor. Fine. Men inte har vi väl en inflation på 10%? Det vore ju riktigt illa. Och varför skulle olika långivare ha olika räntor i så fall, inflationen måste väl vara densamma för alla som använder samma valuta?
Privat har vi valt en räntefri bank. Nu får de inte kalla sig det längre, det gav väl för positiva signaler, eller så kanske det uppmärksammade människor på problemet med räntan, men i alla fall. Den räntefria banken tar ut en avgift för att hantera lånen. Det kan jag också köpa. Det kostar ändå en del att ha bankkontor, folk anställda, IT-avdelning, bankrättigheter och så vidare. Men är denna kostnad verkligen proportionerlig till lånets storlek? Är det svårare och dyrare att hantera ett lån på 200 000 mot ett lån på 100 000? Det vore ju som att ha en fakturaavgift som var större ju större summan på fakturan var. Eller som att betala mer för elnätet ju mer el man förbrukar… (För att det sliter mer på nätet?) Oj, hoppsan, det där gör vi ju redan – betalar mer för elnätet när vi förbrukar mer el. Hm. Så kanske det är lite mer arbetskrävande att handlägga ett lån på 200 000 jämfört med ett på 100 000. (Eller så blir vi blåsta av elbolaget.)
Apropå avgifter. Fakturaavgift är väl en sak. Men varför ska jag betala en årsavgift för mitt bankkonto? För rätten att kunna flytta pengar… som är mina? Och sen kanske en avgift för att sätta in eller ta ut pengar. En avgift varje gång en kund betalar via swish eller kort, eller postgiro. Detta i en tid när allt sker elektroniskt och jag uppmanas att göra så gott som allting själv. Bra deal för bankerna. Duktigt lobbat.
Varför är inte banken en del av infrastrukturen, en del av staten?
Där man utan kostnad kan ha ett konto, få sin lön, betala sina räkningar och till och med ha ett betalkort (jag kan betala en engångssumma för plastkostnaden). Jag skulle ärligt talat hellre betala en viss företagsskatt till staten än alla dessa avgifter och räntekostnader till privata banker, bara för möjligheten till en sådan statlig, avgiftsfri bank. Men än så länge är våra pengar inte våra, inte statens heller, utan de privata bankernas. Och de gör som de vill. Nej, inte alla pengar förresten. Kontanterna är fortfarande utgivna av staten och tillhör den som för tillfället besitter dem. Alltså är kontanter den enda valutan som egentligen innehar ett värde. Det här är pengar som de privata bankerna inte gillar och de gör allt för att få oss att överge kontanter. De försvårar, de reglerar och de tar ut avgifter. Ändå gillar vi kontanter. Kanske just för att de känns som riktiga pengar. Och för att ingen kan övervaka transaktioner som sker med kontanter. Mina köp registreras inte på mig, i detalj.
I dessa övervakningstider är den tanken ungefär lika befriande som en promenad i skogen utan mobiltelefon.
På Facebook har det bildats en grupp för kontanternas bevarande. Antalet medlemmar ökar hela tiden. Upprop om att bojkotta butiker och restauranger som vägrar ta emot kontanter duggar tätt. ”Vill du inte ha mina pengar så går jag någon annanstans.” Det här är en härligt uppfriskande och rebellisk aktion i dessa digitala dagar där man måste fråga om det går att betala med kontanter. Tänk dig det för tjugo år sedan. Eller bara i nästan vilket annat land än Sverige som helst. Va? Inte betala med kontanter? Vill ni inte ha pengar? Absurt.
Jag kanske är naiv. Det kanske låter som om jag gnäller (och det gör jag väl). Men jag drömmer också. Jag drömmer om ett samhälle utan ränta och inflation, där bankärenden inte kostar något, där pengar inte kan skapas privat, ur tomma luften och där det givna betalmedlet är mynt och sedlar.
Hur skulle världen se ut om vi alla var som barn? (Bild från Chevanon Photography på Pexels.)
Jag kan nog verka naiv och godtrogen. Jag har en tendens att förenkla komplexa system och strukturer samt överskatta min egen förmåga. Dessutom är jag hopplöst optimistisk. När jag studerade nationalekonomi på universitetet minns jag att jag irriterades över föreläsarnas påståenden om att ekonomi var ett svårbegripligt ämne. Jag hävdade kaxigt att jag skulle kunna förklara ekonomisk teori i pixi-boksformat. Herregud, det var ju bara utbud och efterfrågan och ett vackert ekvilibrium som kunde förskjutas av skatter eller regleringar. Kanske hade jag rätt, kanske hela den akademiska strukturen kring ekonomi som en ”vetenskap” (vilket det egentligen inte är) bara är ett luftslott, osynliga kläder på kejsaren. Något som hålls uppe för att förhindra vanliga människor att se vad som verkligen pågår? Eller så var det samma fenomen hos mig som jag träffat på så många gånger under min skoltid. Den obehagliga tanken att det måste vara extra svårt eftersom det verkar så lätt. De måste kräva något mer av mig som jag inte begriper. Ändå fick jag femmor i betyg. Kanske för att de ville vara snälla mot mig?
Som nybliven företagare tänkte jag att om jag har en bra produkt, något jag själv har efterfrågat, då kommer den sälja sig själv.
Misstag nummer ett: att tro att andra människor vill ha sådant som jag vill ha (när har de någonsin? Jag har alltid röstat på det förlorande laget). Misstag nummer två: att tro att efterfrågan bygger på faktiska behov. Misstag nummer tre: att tro att marknaden är fri. Det handlar inte om att vara kreativ och att bidra med något värdefullt till mänskligheten och sedan belönas för det. Nej, det handlar om att födas i rätt familj, ha rätt kontakter och stort startkapital samt skapa en artificiell efterfrågan genom psykologisk och känslomässig påverkan. Det handlar inte ens om att ha en idé och jobba hårt för den. Så på sätt och vis hade föreläsarna på universitetet rätt: ekonomi (praktisk) är komplicerad för den bygger inte på några logiska naturlagar (som vetenskaper i allmänhet gör), utan styrs till stor grad av manipulation och uppskruvade förväntningar. Och allt det är kulturellt betingat. Så för att lyckas ”på marknaden” behöver du vara insatt i marknadens och de potentiella kundernas kultur. Du behöver vara expert på att ana och skapa trender. Kort sagt, du behöver vara ”inne”. Detta är så inte jag. Som tonåring var jag totalt ointresserad av modetrender eller aktuell musik (och det är jag fortfarande). Jag kände ofta att jag fötts ett decennium eller två för sent. Eller att jag bara kom från en annan planet där sådant inte var viktigt. Att förställa sig och låtsas vara någon annan (som man ju gör när man följer en trend) låg inte alls för mig. Och eftersom jag alltid utgått ifrån mig själv när jag bedömt andra så blev jag ofta förvånad och besviken när jag upplevde att människor inte var som jag fått intrycket av att de var. Jag älskade matematik! Siffror är inget annat än vad de utger sig för att vara. Allt går att förklara med siffror. Bättre än med ord. Men det är ett stort misstag att tro att ekonomi och matematik hör ihop. Bara på bokföringsnivå, tyvärr.
Jag är nog naiv och godtrogen, hopplöst optimistisk. Som ett barn. Men alternativet är att bli cynisk och beräknande och det kan jag inte bli, ens om jag ville. Så jag fortsätter att tro att människor vill väl, att logik råder och att en bra produkt säljer sig själv. Kanske, kanske, får vi ett sådant samhälle en dag?
