Kategori: Företagande

Frihet vs Trygghet

”Den som är villig att ge upp sin frihet för trygghet förtjänar ingendera.”

Detta lär vara ett citat av Benjamin Franklin. Jag inser att jag oftast har valt friheten framför tryggheten och när jag inte har gjort det har jag mått dåligt. Länge ställde jag mig tveksam till en fast anställning. Jag stannade ändå aldrig längre än sex månader på en arbetsplats, av olika skäl. Helst hade jag inte velat lönearbeta alls förstås. Men man kan inte studera i all evighet, hur kul det än är. Inte heller går det att leva på eget företagande de första fem till femton åren, såvida man inte har en rackarns god affärsidé, mycket pengar att investera eller utomordentliga kontakter. Och man måste ju leva också. (Det vill säga äta och bo någonstans.) Så jag tog några vikariat, slutade när jag kände att arbetet skadade mig mer än det var värt. Hamnade till slut på en arbetsplats där man inte räknade med att jag skulle behövas mer än tre månader (palliativvård). Jättebra, tyckte jag. Tre år senare var jag kvar. Vad hände? Jag tror att jag blev bekväm och valde min trygghet framför min frihet. Trevliga arbetskamrater, sköna arbetstider och nära till jobbet spelade också in. Plus naturligtvis min ansvarskänsla, det var ändå ett viktigt och meningsfullt uppdrag på sitt sätt.

Men någonstans gnagde nog den där känslan av att jag valde trygghet framför frihet så när jag hittade en anledning att inte vara kvar bad jag om förflyttning. Samma arbetsgivare, annat uppdrag. I början var det mycket att göra och arbetsuppgifterna var till stor del stimulerande och utvecklande, samt friare. Dessutom, som förut: bekväma arbetstider, trevliga arbetskamrater. Periodvis hade jag även riktigt bra chefer. Men ju effektivare jag var i mitt arbete, desto mindre blev det för mig att göra och desto mer tid lade jag på att spela spel, lösa korsord eller bara försöka hitta på problem att lösa. Och någonstans djupt därinne gnagde känslan av att jag valde trygghet framför frihet. Pengarna var ju fantastiska! Aldrig har jag haft så gott om pengar, att det fanns pengar kvar på kontot när nästa lön kom var overkligt.

Men meningslösheten kom sakta smygande, som en grå dimma som lade sig runt hjärtat och tyngde ner mig mer och mer för varje dag.

Jag började leta efter annat jobb. Det måste finnas något som passar mig bättre, tänkte jag. Något jobb som kräver lite mer, ger lite mer och där effektivitet belönas. Jag var på några intervjuer men hittade inte det jag sökte. Jag funderade på att säga upp mig på vinst och förlust men då skulle jag bli utan inkomst och det vågade jag inte (trygghet framför frihet). Så jag blev kvar, ett år till… och ett år till… Tills universum gav mig en rejäl spark i baken. Det enda meningsfulla på min arbetsplats skulle tas ifrån mig, jag skulle bli tvungen att arbeta mer och få mindre betalt. Jag gjorde en avstämning med mitt högre jag och bestämde mig för att säga nej. Med fem månaders uppsägningstid skulle jag garanterat hitta ett annat jobb. Och den här gången skulle jag inte fastna i en fast anställning. Nej, jag skulle måna om min hälsa och frihet. Dessutom så började vårt företag gå med vinst. Jag kanske inte ens skulle behöva lönearbeta särskilt länge till. Mina sista månader på mitt gamla jobb blev turbulenta, för att uttrycka det milt. Det hela slutade med en smäll och det fanns inte mycket ork till att söka jobb, även om jag fortsatte lite halvhjärtat. Våra sparade pengar skulle räcka i tre månader om jag snålade. Jag fick några timmars vikariat och kunde dra ut på det en månad till. (Med eget företag har du inte rätt till a-kassa, fick jag veta efter att ha betalat a-kasseavgift i ett års tid.) Vilken tur att maken hade ett arbete som täckte räkningarna. Och vilken tur att jag kunde ta ut lite pengar ur vårt företag. Vi hankade oss fram. Visst blev det tajtare, men jag insåg att vi faktiskt klarade oss. Paniken över en förlorad inkomst lade sig något och jag kunde njuta av den rikedom det innebär att styra över sin egen tid. Att finnas till hands för barn, föräldrar och grannar. Att ha tid att fundera över vad som verkligen är viktigt i livet, läsa och fördjupa kunskaper om sådant jag är intresserad av. Frihet framför trygghet. Nu har jag hittat ett arbete att ha vid sidan om företagandet, för att få de där extra slantarna till oförutsedda utgifter. Men jag trampar försiktigt och minns mantrat: frihet framför trygghet.

Jag läser vidare i ”Bullshit jobs” av David Graeber. Det som till en början var en lustfylld läsning med skojiga aha-upplevelser, blir alltmer en skrämmande insikt i mänsklighetens prekära situation. Så många människor är tvingade att göra våld på sig själva och välja trygghet framför frihet i meningslösa och själsdödande jobb. Hur hamnade vi här? Hur tar vi oss härifrån? Jag har träffat och digitalt lärt känna många intelligenta människor som hela livet gått med en känsla av att inte passa in. Man har inte klarat av vanliga jobb någon längre tid utan sökt sig till mer kreativa och mindre lönsamma sysselsättningar. Många av oss blir egna företagare, för att det är det enda som fungerar för oss. I ”Bullshit jobs” läser jag att dagens unga är den första generationen som kan förvänta sig att få det sämre ekonomiskt än sina föräldrar, ändå får de ständigt höra att de är lata och otacksamma som inte är beredda att jobba hårt, så som deras föräldrar gjort hela sina liv. Vilken rätt har de att kräva meningsfulla och utvecklande arbeten när tidigare generationer minsann fått bita ihop och göra vad som krävdes, oavsett hur tråkigt eller tungt det var?

Men är det verkligen sant?
Låt oss se tillbaka tre generationer.

Mina far- och morföräldrar var bönder. De var sina egna, inte rika, men självständiga. Arbetet följde årstidernas växlingar och varierade i intensitet och arbetsbörda. Sysslorna var meningsfulla. I mina föräldrars generation var det vanligare med anställning, inom produktion eller tjänstesektor. Tiderna var mer fasta, arbetsbördan mer jämnt fördelad över veckorna och året. Men innehållet var fortfarande tämligen meningsfullt – man visste vad man gjorde och varför man gjorde det, hur det bidrog till samhällsutvecklingen. Dessutom var det lätt att få jobb, även utan högre utbildning. Min generation förväntades utbilda sig, vilket vi gjorde, bara för att upptäcka att akademikerjobben var för få för att räcka till oss alla. Dessutom erfor många som hade ”turen” att få ett sådant arbete, att sysslorna ofta var obegripliga eller meningslösa. Ändå förväntades de vara tacksamma för att de fått ett så fint arbete. Vi andra, vi som går med massor med högskolepoäng och skurar golv eller byter blöjor, vi plågas av känslan av att vi tar arbetet från någon som inte har ”läshuvud” och hög utbildning (åtminstone har jag ofta tänkt så – om jag med alla mina ”möjligheter” har den här anställningen, vad ska då den göra som inte har någon annan möjlighet än att ta ett jobb i omsorgen, när jag har tagit dennes plats?). Och har du inget arbete ska du känna skuld för att du ligger samhället (i bästa fall) eller din make/maka till last. Mina barn tycker att jag är ett dåligt föredöme som inte arbetar, samtidigt som de oroas av insikten att det tydligen inte bara är att ”skaffa ett jobb”. Hur de ska ”förtjäna sitt uppehälle” om några år har jag ingen aning om. Att säga till dem som mina föräldrar sa till mig – ”du kan bli vad du vill” – känns varken sant eller hjälpsamt.

Vi behöver tänka om när det gäller
hur vi ser på arbete och ekonomi.

I framtiden kommer det inte anses okej att arbeta bara för pengarna. Det du gör behöver bidra till helheten på något sätt. På det viset känner du också en större meningsfullhet, vilket leder till en god psykisk och fysisk hälsa. Vi människor har en otrolig potential! Jag ser på allt som görs i samhället av ideologiska krafter, alla eldsjälar som skapar marknader, teaterföreställningar, konserter, idrottsevenemang… Jag ser på allt det och tänker, vad mer skulle vara möjligt om vi skrotade alla bullshit jobs och människor istället fick göra det de kände behövde göras? Då tror jag att de flesta av våra problem skulle lösas på mycket kort tid.

Att arbeta eller inte arbeta

Många upplever att deras arbete är meningslöst. (Foto: Ruslan Burlaka, Pexels)

Jag läser just nu ”Bullshit Jobs. The rise of pointless work and what we can do about it” av David Graeber. Det är tankeväckande läsning med en hel del aha-upplevelser. Graeber ställer sådana frågor som: varför mår så många dåligt av att ha jobb där de får betalt för att göra ingenting? Varför betraktas sysslolöshet på jobbet som en stöld av arbetsgivarens tid? Vad motiverar människor? Varför är vår egen låtsaslek bland det bästa vi vet, medan låtsaslek åt en arbetsgivare kan betraktas som själsdödande?

Graeber berättar att idén att ”köpa någons tid” för arbete är relativt ny, liksom idén att ”arbete” ska vara en kontinuerlig, jämn aktivitet från nio till fem, måndag till fredag. Romarna och grekerna kunde tänka sig att köpa en produkt som en (relativt fri) hantverkare tillverkat, eller att köpa en slav (själva personen) för att tillverka nödvändiga produkter eller utföra annat arbete. Att betala för någons tid hade varit en absurd tanke på antiken. Även i feodalsamhället var arbetarna tämligen fria i hur de lade upp sitt arbete. Det var perioder av högre intensitet följda av lugnare dagar. Man hade också många helgdagar där man roade sig med fest och dans. Det här tar David Jonstad upp i sin bok ”Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga”. Lönearbete betraktades till och med i vissa tider och kulturer som slaveri, och man svalt hellre än tog ett arbete för pengar. Graeber nämner också parallellerna mellan det han kallar ”bullshit jobs” och slaveri.

Historiskt sett har det bara varit slavar och fångar som tvingats göra meningslöst arbete, låtsas vara upptagna trots att inget fanns att göra. Idag betraktas det nästan som normalt på många arbetsplatser.

Om människan var som den ekonomiska teorin ville ha henne, skulle ett (ofta högt) avlönat arbete som inte krävde något, vara ytterst eftersträvansvärt. Mesta möjliga utkomst av minsta möjliga ansträngning. Ändå vittnar så många människor som har sådana anställningar om hur arbetet får dem att må dåligt. Varför? Kanske för att människans drivkraft inte är att vinna så mycket som möjligt med så liten arbetsinsats som möjligt? Graeber tar upp den tyska psykologen Karl Groos forskning på spädbarns motivation. Groos upptäckte att det som gav spädbarnen en genuin känsla av lycka var att medvetet kunna påverka något i omgivningen, till exempel att flytta på en penna genom att vifta med armarna. Vissheten om att det var barnet självt som fick saker att hända var det som skapade lyckokänslan. Groos drog slutsatsen att vi människor skapar vår identitet genom våra handlingar, och hur dessa påverkar vår omgivning. ”Jag gör, alltså finns jag”. Paradoxalt nog är det just när vi ”gör” som mest intensivt (och ofta åtföljt av en stark lyckokänsla), som vi tenderar att glömma att vi existerar. Men denna motivationsmotor förklarar varför vi så gärna hänger oss och spel och lekar – vi älskar att skapa fantasivärldar där vi kan påverka skeendena. Det är också den förmågan som gör att många ändå står ut på sina bullshit jobs – om de kan hitta något sätt att göra jobbet till en lek eller en sportslig utmaning. Men nyckeln här är att leken måste komma ur arbetaren själv. När arbetstagaren förstår att jobbet är meningslöst och kanske inte ens kräver något annat än att vara på plats, och ändå av arbetsgivaren tvingas ”låtsas” att arbetet är viktigt och krävande, då blir ”låtsasleken” istället en form av psykisk tortyr.

En annan motivationsfaktor för människor är det sociala samspelet. På en del arbetsplatser med bullshit jobs, trivs man ändå ganska bra, för att man får träffa andra, skvallra och småprata. Idag tillbringar många så mycket tid på arbetet att arbetskamraterna mer eller mindre är de enda människor man träffar. Eller så får man sitt sociala behov tillfredsställt på sociala medier (som man hänger på när man inte har något att göra på jobbet).

Apropå människors sociala behov…

Jag såg några oroväckande filmade experiment som visade hur lätt människor kan manipuleras till märkliga beteenden, bara med hjälp av grupptryck. I ett experiment hade man ett väntrum fullt med skådespelare, samt en försöksperson (som inte visste att de andra var skådespelare). Med jämna mellanrum hördes ett pip i väntrummet och då reste sig alla skådespelare upp, för att sen sätta sig igen. Försökspersonen tittade undrande på de andra ett par gånger men redan på tredje pipet reste hon sig också, utan att fråga varför. Man fortsatte experimentet genom att låta alla skådespelare försvinna ut. Även när försökspersonen var ensam i väntrummet, reste hon sig vid varje pip. Det kom in en ny försöksperson. Han såg att hon reste sig upp och frågade efter ett par pip varför hon gjorde det. Hon svarade att hon inte visste, men alla andra hade gjort så. Vilket resulterade i att den andra försökspersonen också reste sig vid varje pip. Snart var rummet fullt av försökspersoner och det dröjde inte länge förrän de fattat galoppen och reste sig upp, de med. Trots att ingen visste varför och ingen av de ursprungliga skådespelarna var kvar.

Den andra filmen handlade om ”the Asch experiment”. Här bad man några försökspersoner jämföra längden på olika linjer och säga vilka två linjer som var lika långa. Alla i gruppen var skådespelare utom en, och de svarade fel varje gång. Försökspersonen tittade konstigt på de andra en stund men började ganska snart ge samma svar som de, även om det var uppenbart att han inte höll med dem.

Vi underskattar nog betydelsen av grupptryck för oss människor. Det är så lätt att säga: ”jag skulle aldrig” men om du varit där, i trettiotalets Tyskland eller slaveriets Amerika, då hade du antagligen följt strömmen du också. Den sociala, och ofta även ekonomiska, kostnaden av att följa sin egen övertygelse även när den strider mot allmänhetens åsikt, blir ofta för stor. Kanske är det det som får många att bita ihop på sina bullshit jobs. ”Om jag påpekar att det inte finns något att göra kanske jag får sparken och jag behöver pengarna.” ”Det är nog bara jag som är för korkad för att förstå hur stressigt och viktigt det här jobbet är.” ”Om jag jobbar för fort och effektivt kommer mina arbetskamrater bli sura på mig, för då får vi bara mer meningslösa sysslor att utföra.” ”Det måste vara något fel på mig som inte uppskattar att få så här bra betalt för att sitta och spela spel hela dagarna.”

Ett sätt att slippa ett bullshit job är att starta eget företag. Som företagare får du leka dina egna lekar, i din egen rytm. Bara du äger din tid och jobbet får den mening du ger det. Dessutom kan du skylla ditt excentriska sätt på att du är ”egenföretagare”. Det krävs ju en viss galenskap för att ge sig på ett sådant osäkert leverne.

Om reklamens vara eller icke vara

Är marknadsföring i sociala medier framtidens melodi? (Foto från Pexels: Tracy LeBlanc)

Det jag tycker är tråkigast och svårast med att vara egen företagare är säljbiten. Självklart vill jag nå ut med mina produkter, men bara till dem som faktiskt skulle kunna ha glädje av dem. Jag vill inte pracka på människor något som de inte vill ha. När det gäller reklam har jag blandade känslor. Som konsument upplever jag ofta att det blir för mycket reklam. Vi har en ”ingen reklam, tack”-skylt på brevlådan. Jag använder webläsaren Brave som blockerar det mesta av reklamen på nätet. Ändå kan jag uppskatta vissa typer av reklam. Så kallade riktade annonser prickar emellanåt helt rätt och jag hittar något jag sökt efter, eller något jag inte visste fanns men som verkar bra när jag får se det. Jag läser inte dagstidningar men jag prenumererar på ett par tidskrifter och i dessa läser jag ofta annonssidorna eftersom de presenterar produkter inom mina intresseområden. Rent ideologiskt har jag dock ofta lutat åt att all reklam borde vara förbjuden. Till syvende och sist är ju reklamen till för att få oss att köpa saker vi inte annars skulle köpt (=inte behöver) och genom åren har reklamen blivit alltmer ”psykologiserad” och manipulativ.

Har du sett filmen ”The Invention of Lying” med Ricky Gervais? I den filmen lever alla i en värld där ingen kan ljuga. De har fortfarande reklam men i reklamen säger de alltid sanningen: ”det här är en hälsofarlig produkt men köp den ändå så att jag kan bli rik”. En mycket bra och tänkvärd film. Är ärlighet alltid det bästa? Är det lögn att hålla inne med sanning? Till viss del begränsar vi reklamen – man får inte ha alltför vilseledande annonser. Jag hörde att Red Bull hade fått kritik för att de påstår att ”Red Bull ger dig vingar”, jag vet inte om det stämmer. (Alltså att de fått kritik, inte att man får vingar om man dricker det.) Men visst kommer reklammakarna undan med rätt mycket? Kommer du ihåg debatten på 80-talet om de korta, för medvetandet omärkbara reklambilder som gömdes i biofilmer? För bråkdelen av en sekund visades en läsk och efter bion gick du och köpte en sådan läsk utan att egentligen veta varför. Jag vet inte hur effektivt det här var men visst blev det förbjudet? Eller? Vad vet vi om vad vi utsätts för? Idag går debatten om de smarta telefonerna och deras mikrofoner som spelar in även när vi tror att telefonen är avstängd. Du kan prata med en vän om något (med telefonen avstängd bredvid) och när du sedan surfar ut på nätet får du reklam om precis det ni pratat om. Till en början trodde många att det här var ett lustigt sammanträffande men mycket talar för att så kallad smart utrustning spelar in utan vår vetskap. Allt är mycket utstuderat för att kunna rikta annonser ännu mer specifikt (i bästa fall enbart det). Låter jag konspiratorisk? Edward Snowden uppmanar de försiktiga att plocka ut den dolda mikrofonen ur den smarta telefonen och koppla in en extern mikrofon när man behöver prata.

Allt det här ger mig kalla kårar och spär på min motvilja mot reklam.
Något som ställer till det när jag i egenskap av företagare vill göra mina produkter kända.

Vi har provat lite olika typer av marknadsföring under åren. Annonser i tidningar ger inte valuta för pengarna. De är dyra och även om du lyckas hitta en tidskrift med exakt din målgrupp säljer du inte så mycket att det betalar annonsen, i alla fall inte om dina produkter likt våra är relativt billiga. Det är min erfarenhet. Att träffa potentiella kunder direkt är både roligare och effektivare men kan också vara ohyggligt dyrt. Det roligaste vi gjort var nog att stå på Skolforum. Där fick vi verkligen visa upp oss och prata med kollegor i vår bransch – både andra förläggare och fritidspedagoger (vår målgrupp). I kölvattnet av mässan sålde vi en del, dock inte så att det betalade platsen. Vi har även stått på mindre mässor och marknader och där brukar vi gå lite plus i alla fall (arbetsinsatsen inte medräknad). När man skriver och producerar böcker vill man såklart ha recensioner. Därför har vi kontaktat tidningar och bloggare när vi haft nya böcker. Min erfarenhet är att tidningar hellre skriver ett reportage om dig som person än recenserar din bok. Och även om en bloggare ber om böcker att recensera, är sannolikheten att just din bok nämns inte så stor. Nåja, ett reportage kan också sälja böcker.

Vi försökte vara moderna och annonsera på Facebook. Det var roligt, ska villigt erkännas, och spännande att se hur många visningar annonsen fick. Sålde vi något? Nej, inte direkt. Men det var en billig annons, ingen större förlust. Summa summarum: när det kommer till marknadsföring är jag den siste du skall fråga om råd. Jag har ingen aning om hur man säljer. När vår försäljning ökar vet jag inte varför, eftersom vi oftast säljer via tredje part och bara får månadsvisa avräkningar. Men just därför ser jag varje liten insats som en möjlighet att nå ut. Vem vet om det var just den personen jag talade med som berättade vidare och tipsade andra och på så sätt ökade min försäljning?

Hur kommer reklamen att se ut i framtiden? Kommer den att bli mer reglerad? Kommer människor att protestera mot övervakningen och de riktade annonserna? Eller kommer det bara att bli mer av sådant? Som till exempel reklam direkt hem i ditt smarta kylskåp? Kanske kommer reklamen att bli mer av recensionstyp, mer beroende av att konsumenter tipsar varandra? Rent spontant känner jag att i en gåvoekonomi vill jag dela med mig av positiva upplevelser och det innebär att jag kommer att tala varmt om produkter och producenter som jag uppskattar. Redan nu är det lätt att ge en recension för en restaurang eller bok på nätet. Gör det! I alla fall om du är nöjd. Är du mindre nöjd kan du bara låta bli. Låt oss sprida positivitet omkring oss så mycket det går. Min pappa (också företagare) sa alltid att om en kund ringer och klagar, då vet man att det finns åtminstone tio kunder som är nöjda. Låt oss vara de där nöjda kunderna men låt oss också tala om det!

Ps. Jag har fortfarande inte skaffat en smartphone och tänker fortsätta klara mig utan så länge det går. Jag har också av flera skäl nyligen lämnat Facebook som privatperson. Ds.

Lever vi redan i en gåvoekonomi?

Det är roligt att ge. (Tack till Daria Shevtsova som tagit bilden och Pexels, där du kan hämta gratis bilder.)

Att dela med sig kan betyda så många olika saker. Till exempel kan man dela med sig av erfarenheter och kunskaper, lite som jag gör här i en blogg. Man kan också visa sin uppskattning för sådant som har hjälpt en på vägen, antingen finansiellt, genom att donera pengar till människor som gör bra saker, eller genom positiva recensioner. Med noll kronor i startkapital, och ungefär lika stort kunskapskapital när det kom till bokproduktion, är jag otroligt tacksam över de gratisprogram som finns att tillgå, samt de kunniga människor som villigt delade med sig av tips, råd och kunskaper. Våra första två böcker gjorde jag i Word, som är ett bra ordbehandlingsprogram men inte gratis och inte anpassat för att producera färdiga trycksaker. Någon tipsade mig om Scribus, ett gratis layoutprogram som fungerar ungefär som (dyra) Indesign. Scribus går utmärkt att kombinera med Gimp som är ett gratis bildredigeringsprogram, i klass med Photoshop. Jag har alltid tänkt att jag ska donera pengar till skaparna av dessa program så snart företaget börjar gå med vinst. Hittills har jag dock endast kunnat tipsa andra om dem, samt i mina böcker talat om att dessa är de program jag använt. Jag använder även ett gratis bokföringsprogram som heter Schyssta C. Mitt företag bygger alltså redan på gåvor. Hur kan jag ge vidare? Om du läst min lilla text om att driva företag med hjärtat vet du att vi köpte på oss ett stort lager böcker för att distribuera ut i tidskriftshyllorna. Distributionen blev aldrig av utan vi har fått sälja produkten själva, vilket har lett till att vi har ett överfullt lager av osålda böcker. Lådor fulla med osålda böcker i en trång stuga tynger, både fysiskt och själsligt. Så vi har försökt donera böcker till bra ändamål. Då det handlar om pysselböcker för barn har vi fokuserat på barnavdelningar på sjukhus, sommarläger för barn och liknande. Böckerna har alltid tagits emot med öppna armar, vilket känns bra. Tipsa oss gärna om du vet något ställe där dessa böcker kunde passa, vi har ännu många lådor kvar! Vi har även donerat ett gäng exemplar av vår roman till så kallade goodie bags på ett event. Om du anordnar något liknande och tror att någon av våra produkter skulle passa, hör av dig! Det är så roligt att ge.

Varför ger vi?

Jag inbillar mig gärna att jag gör dessa saker i marknadsföringssyfte men egentligen tror jag inte att det har någon större effekt på försäljningen. Till viss del handlar det om den själsliga tyngden jag nämnde ovan, samt att böcker tar upp plats som jag vill använda till annat. Men jag tror att jag ger mest för att det är roligt. Tänk efter, är det roligare att få en present än att ge en? Jag skulle utan problem kunna vara utan julklappar men inte kunna låta bli att ge några. Och jag behöver inte ens se mottagandet eller få ett tack. Givandet är naturligt för oss, det är jag övertygad om. Förra året blev det påtagligt tydligt för mig när jag var med och anordnade julfirande för ensamma där jag bor. Företag (och privatpersoner) på orten donerade generöst mat, godis, julklappar och pengar. De flesta ville inte ens ha uppmärksamhet för att de gett. Det var inte ett PR-jippo, det var genuin generositet och en vilja att göra gott för andra människor. Vi fick massor över, så jag gav vidare till dem som hjälpt till under dagen, samt till välgörenhet. Jag skriver inte detta för att framhäva mig själv på något sätt (även om det kanske låter så), utan för att belysa att givandet är naturligt för de flesta människor, vi ger hela tiden utan att tänka på att det är det vi gör. Vi delar med oss av vår tid och vårt engagemang när vi arbetar ideellt i en förening, eller ett idrottslag eller en kör. Vi delar med oss av kunskaper när vi visar någon annan vägen, eller tipsar om en bra restaurang. Vi erbjuder varandra skjuts, sällskap, ett handtag med det ena och andra. Allt utan att först fråga: ”vad får jag för det?” Det vi får är samma saker tillbaka, samt en känsla av samhörighet och mening. Om du ger en kram får du ju samtidigt en. Behöver vi bli mer medvetna om givandets centrala roll i vår mänsklighet? Eller skulle det motverka syftet? Jag vet inte. Men jag hör ibland påståenden om att människor är egoistiska till sin natur eller att vi bara gör saker för att få ut något själva och jag är tämligen övertygad om att så inte är fallet.

Första steget: prissättning i gåvoekonomin

Hur mycket är gåvan värd för dig?

Det finns inte mycket information om gåvoekonomi trots att begreppet har funnits länge. Så jag hajade till när jag läste att Pam Grout skrivit om detta redan 2012. (Jag läser just nu ”En kurs i mirakler. Avkodad” av henne.) Hon skriver att fenomenet är så främmande för de flesta att hur man än förklarar och ger positiva exempel så frågar folk: men hur funkar det? Det är som om förståelsen av gåvoekonomins filosofi kräver en helt annan nivå av tänkande (min reflektion). Jag har själv svårt att fatta det och får ständigt föra tillbaka mina tankegångar från att det ska ”löna sig” på något sätt, till den där tilliten att allt ordnar sig i ett välvilligt universum. Extra svårt blir det när jag ska omsätta teorin i praktiken. Hur tar jag betalt i en gåvoekonomi? Bara det låter ju som ett oxymoron. Trots allt lever vi i ett ekonomiskt system redan och där finns vissa lagar och regler att förhålla sig till. Hur kan man gradvis övergå till ett företagande ”in the gift” utifrån den befintliga situationen? Charles Eisenstein ger några förslag och idéer i sin bok ”Sacred Economics”. Två villkor behöver uppfyllas i en gåvobaserad affärsöverenskommelse:

1. Mottagaren av gåvan bestämmer priset (eller ”motgåvan”).

2. Priset sätts först efter att mottagaren fått gåvan. (Hur ska hon veta hur mycket gåvan är värd för henne innan hon tagit emot den?)

Punkt nummer två motsvarar egentligen bara en kreditbetalning, en faktura som betalas senare. Inga problem, det fixar vi. Men hur kan jag överlåta prissättningen åt kunden? Jag har ändå en del kostnader för de produkter jag skapar. Det här kan göras på flera olika sätt, berättar Eisenstein. Det finns exempel på att ”säljaren” eller givaren inte tagit något betalt alls, den mottagare som vill betalar en frivillig summa. Även om detta sätt kan betraktas som det mest extrema och osäkra finns det flera företag som faktiskt redan fungerar utmärkt enligt denna princip. Men där är inte jag ännu. Ett annat sätt kan vara att ange ”marknadspriset” på gåvan (varan, tjänsten) men låta kunden välja att betala allt, inget eller vad som helst däremellan. Ytterligare ett sätt att ”ta betalt” är att ange de faktiska (materiella) kostnaderna för gåvan och sedan lämna utrymme för ett valfritt ”påslag” på fakturan. Det här är den metod jag kommer att använda mig av, åtminstone till en början. Ytterligare ett sätt är att sätta fullt pris på fakturan men lämna en ruta för valfritt avdrag på priset (hela eller delar), men det här sättet tycker jag verkar krångligt och inte riktigt i linje med gåvoekonomin. Risken är att bara missnöjda kunder kommer att göra avdrag och då har vi egentligen inte vunnit något.

Inte alla kommer att omfamna gåvoekonomin.

För en del kunder känns det olustigt att inte veta det exakta priset i förväg, eller att bli ”påtvingad” beslutet om prisets storlek. Ett annat problem som Eisenstein stött på, är att människor tenderar att nedvärdera det som erbjuds ”gratis” och därför inte bry sig om att komma i tid till en föreläsning till exempel. Att i förväg ta ut en avgift signalerar att det som erbjuds är värt något. Frågan är hur man kringgår detta. Kanske genom att erbjuda avgiften tillbaka om besökaren inte är nöjd? Fast det kan väcka negativa känslor förstås (se ”avdragsalternativet” ovan). Nåja. Jag kommer att erbjuda ”gåvovarianten” till mina kunder som ett alternativ till traditionell betalning. De som vill pröva på kan göra det, för övriga kunder blir det ingen skillnad.

Att berätta vilka faktiska kostnader jag haft för produkten är inte att säga: stackars mig, såhär mycket har jag fått lägga ut. Det handlar istället om det som Eisenstein kallar ”story of the gift”. Han menar att i ett gåvosamhälle är varje gåva unik och har en historia som gärna berättas vid överlämnandet. Detta bidrar till gåvans värde. För mottagaren. Om jag vet ett föremåls historia tenderar jag att uppskatta det mer. För några år sedan drev mina föräldrar en gårdsbutik där de sålde ekologiska grönsaker som de med mycket svett och möda (och kärlek) odlade själva. En del kunder gnällde över de höga priserna och andra trodde att mina föräldrar tjänade stora pengar. Sanningen var att de gick back hela tiden. De hade inte hjärta att ta så mycket betalt för varorna som de egentligen skulle behövt. Men många kunder såg arbetet och kärleken de lade ner och tyckte snarare att priserna var låga. De här kunderna såg värdet i att en bit mark sköttes om och gjordes till en ögonfröjd för förbipasserande. De trivdes med att stanna och prata en stund, få veta mer om de olika tomatsorterna eller hur man bäst tillagar en rotselleri. Grönsakerna från gårdsbutiken blev unika och bar ett värde som inte återspeglades i priset. De hade en historia. Så att vara ärlig och transparent med det som ligger bakom gåvan handlar om att ge den en historia, vilket underlättar för mottagaren att sätta ett pris. (Egentligen betalar vi alltför lite för vår mat, vilket gör att vi värdesätter den mindre och slänger mer. Jag tror att människor som odlar sina egna grönsaker mer sällan klagar över priset på livsmedel men det är en helt annan debatt.)

Och till sist en bekännelse…

Jag ska vara helt ärlig med en sak: Det är inte alls säkert att mitt experiment med gåvoekonomi kommer att få något som helst genomslag. Detta för att den mesta av vår försäljning går via tredje part, där jag har små utsikter att påverka prissättningen. Åtminstone eliminerar det all kontakt med kunderna för mig. Och själva livsnerven i gåvoekonomin är ju relationen och kommunikationen mellan givare och mottagare. Så även om jag skulle sätta lägsta möjliga pris (vilket jag försökt med för en produkt utan att lyckas – så låga priser ville distributören inte hantera), så finns det ingen möjlighet för mottagaren – kunden – att visa sin tacksamhet med en gengåva. I en mer etablerad gåvoekonomi hade detta inte varit något problem, då hade jag gett med vissheten om att gåvan skulle komma tillbaka till mig någon annanstans. Men i dagsläget vågar jag inte lita på det. Dessutom skulle det bli en anonym gåva och anonymitet är faktiskt inte en given (!) faktor i gåvoekonomin – tvärtom! Hur ska jag kunna visa min tacksamhet till en okänd givare? Hur ska samhället kunna bedöma medlemmarnas givar-/mottagarbalans när man inte vet vem som gett vad? Och med en anonym givare blir även gåvan anonym, utan historia, vilket gör det svårt för mig att uppskatta värdet på den. Hm. Kan tänkas att jag bara rättfärdigar min egen feghet här… Men i så fall har jag åtminstone varit ärlig och transparent, eller hur? 🙂

Om vänlighet och kretslopp

Naturen är ett praktexempel på villkorslös generositet.

Pengar väcker starka känslor, kanske i synnerhet om du inte har några. Har du tänkt på att vi ofta förknippar pengar med något fult? ”Han är bara ute efter att tjäna pengar.” ”Vad får hon ut av det här, hon gör det knappast gratis?” Om det visar sig att någon som erbjuder något fantastiskt – kunskaper, helande, visdom – också säljer en produkt eller uppmuntrar donationer, är det lätt att avfärda personen helt och hållet. Och lönearbete förväntas nästan vara tråkigt. ”Jag älskar mitt jobb så mycket att jag skäms att ta betalt för det jag gör.” Antingen gör du det du älskar, gratis, eller så jobbar och sliter du för pengarna. Det tycks vara en vanlig uppfattning. Men den andra sidan av myntet finns också. När någon ger mig något helt gratis, som på något sätt gör mitt liv lite bättre, då känner jag att jag vill ge tillbaka. Jag kanske följer en youtubare som lägger ner enormt mycket arbete på efterforskningar och redigering (tro mig, jag vet hur jobbigt det är!). Att klicka gilla känns för futtigt. Den här människan kanske till och med lever på det hon gör, enbart tack vare donationer. Då vill jag ge några kronor. (Tyvärr tycker jag ofta det är för krångligt att ge pengar på det här sättet och utan smartphone har jag inte ens swish, så det stannar i tanken. Det borde finnas ett lättare sätt att donera pengar.)

Generositet kan löna sig i det långa loppet.
Men att ge något med förväntningen om
att det ska ”löna sig” senare är inte gåvoekonomi.

Vänlighet och generositet kan även löna sig på andra sätt. För några år sedan när vårt företag var nytt skickade jag en faktura som inte blev betald i tid. Jag brukar inte hetsa upp mig så mycket över det utan gav kunden en extra vecka eller två. Sedan skickade jag en påminnelse. Fortfarande ingen betalning. Fakturan släpade efter i min bokföring och sådant stör mig. Så när det gått kanske ett halvår eller mer skrev jag ett brev till kunden och förklarade att jag efterskänkte skulden. Uppenbarligen hade hon av någon anledning inte haft möjlighet att betala just då och det kostade mig så lite att efterskänka skulden, det var det värt bara för att kunna nolla fakturan i bokföringen. En kort tid därefter fanns pengarna på kontot, tillsammans med en ursäkt från kunden. Det här väckte blandade känslor i mig. Självklart blev jag glad över att min tro på människans godhet blev bekräftad, men hur redovisar man betalningen av en redan efterskänkt skuld? 🙂

Man kan prata om goodwill – att generositet kan löna sig i det långa loppet. Men att ge något med förväntningen om att det ska ”löna sig” senare är inte gåvoekonomi. Jag erbjuder saker gratis. Man kan ladda ner stickbeskrivningar från vår hemsida och man kan lära sig hur man löser ett bildpussel i en film på youtube. Varför gör jag det? Visst är det en del av min marknadsföring, men det är också roligt att göra det. Jag utnyttjar ju själv flitigt sådant som andra delar med sig av gratis, att då ta betalt för precis allt jag gör känns inte rätt. Som hobbyodlare känner jag spontant att jag vill ge något tillbaka till jorden där jag just skördat morötter eller selleri. När jag fäller ett träd uppstår en skuld, hur kan den betalas? Även om det känns förmätet av mig att tro att jag på något sätt kunde bidra till Moder Jords välbefinnande gör jag det allra minsta jag kan: jag återför näringsämnen och organiskt material till trädgårdslandet. Och vad gäller trädet så kanske jag ersätter det med en damm, eller ett annat träd någon annanstans i trädgården. När jag känner att jag är en del av kretsloppet, av livets oändliga cirklar, då blir jag harmonisk. Var sak på sin plats, från jord till bord och åter till jord. Tänk om vår ekonomi och vårt företag kunde fungera på samma sätt. Vara en del av ett kretslopp, där massor med processer och produkter skapas och återskapas utan utarmande i ena änden och deponi i den andra. Och tänk om pengarnas roll i detta kretslopp, var densamma som solens – en ström av energi från överflöd till behov. Det vore väl något!

Om intuition och struktur

Ibland kan en väntande belöning få fart på produktiviteten.

Jag önskar jag kunde säga att min intuition har hjälpt mig i mitt företagande. Att den har hindrat mig från att fatta dåliga beslut eller inspirerat mig till stordåd. Men ärligt talat har jag en förmåga att överskatta värdet av mina idéer, jag är obotligt optimistisk, vilket har lett till en del inte så smarta beslut. Med åren har jag blivit försiktigare. Kanske för försiktig, för du måste ändå våga satsa när du har ett företag. Men hur vet man vad som är rätt, vad som kommer löna sig? Usch, jag avskyr verkligen det uttrycket – löna sig. Som om bara det som inbringar pengar, direkt eller indirekt, är värt att satsa på. Inte blev jag företagare för att tjäna pengar. Det säger även ”experterna”: om du är i stort behov av pengar, starta inte eget företag. Pengarna ska inte vara (den huvudsakliga) drivkraften. Så då är jag rätt ute i alla fall då, som startade företag av ren lust att skapa och dela med mig. ”Follow your bliss”, talas det ofta om i de kretsar jag rör mig i. Vad gör mig riktigt lycklig? Det är det jag ska satsa på. Tyvärr är jag en sådan som fladdrar mellan olika intresseblommor. Ena veckan är jag otroligt sugen på att dyka ner i ekonomi och samhällsutveckling, nästa vecka vill jag förbättra tillvaron för funktionshindrade. Men roligast av allt är att knåpa ihop tankenötter eller stickbeskrivningar… I alla fall den här veckan. Vad lägger jag ner mycket tid på då? Om jag är helt ledig en dag, vad gör jag av ren lust? Just nu: följer samhällsutvecklingen globalt genom alternativa medier. Sommartid: rensar ogräs, klipper gräs, planterar, gräver, bygger, tränar häst. Vintertid: stickar, skriver, syr. Det är helt enkelt säsongsberoende. Kan mitt företag få följa med i de svängarna?

Att vara företagare är att vara sin egen,
vilket kräver en del självdisciplin.

När man är ”sin egen” (det uttrycket gillar jag, jag vill bara vara min egen) är det viktigt att skapa strukturer så att man får saker gjorda och inte bara hamnar i slötittande på youtube. Många författare har stenhård disciplin och skriver mellan vissa klockslag, varje vardag. Jag fungerar inte så. Fasta tider och scheman gör mig upprorisk direkt. Jag tror att det i viss mån hänger samman med odlaren i mig – jag måste ta vara på vädret och ständigt anpassa mig efter säsong. Om solen skiner går jag hellre ut än sitter och skriver (eller bokför). Tids nog kommer regnet och då kan jag sätta mig vid skärmen. Jag får mycket gjort ändå, faktiskt. Ryckvis. Det fanns en tid när jag kände mig överväldigad av alla mina projekt och allt som krävde min uppmärksamhet hemma (barn, djur, mat, tvätt, städning). Som den listmänniska jag är började jag skriva ner allt jag behövde få gjort. Listorna övergick till ett veckoblad med en tom spalt för varje dag. Det här har jag hållit på med i flera år nu och det underlättar enormt för min kreativa och stundom kaotiska hjärna. Så fort jag kommer på något som behöver göras, eller har en tid att passa, skriver jag in det i mina veckoblad. Det jag inte hinner idag kan jag föra över till en annan dag. Allt jag gör stryker jag vartefter. Veckobladen blir en bas för mina dagboksanteckningar. Jag kan enkelt backa några dagar och se vad jag gjorde. Jag använder också listorna som drivkraft. När jag har strukit tre saker får jag ta kaffepaus. Det här fungerar ypperligt för mig. Andra har säkert andra metoder.

Vad har detta med gåvoekonomi att göra? Kanske inte mycket, men det handlar fortfarande om att driva företag med hjärtat, av lust och med hjälp av intuition. Istället för att fokusera på vad som lönar sig, agerar du utifrån glädje och därmed minskar tvånget att tjäna pengar (genom att öka dina marknadsandelar och marginaler). Du kan unna dig att vara generös och känna tillit. I en gåvoekonomi arbetar vi inte för att överleva, vi arbetar för att det är roligt och meningsfullt.

Varför gåvoekonomi?

Det är naturligt för oss att dela med oss.

Vi behöver ett nytt ekonomiskt system. Det vi har idag har inbyggda negativa effekter som på sikt hotar hela vår existens. Det nya systemet behöver sträva efter jämvikt på alla områden, det vill säga där finns ingen plats för en ständig tillväxt. Även när det gäller individuell ackumulation av rikedom måste det i det nya systemet finnas processer som skjuter tillbaka jämvikten så att ingen individ kan öka sin rikedom på andras (eller naturens) bekostnad. Vi behöver ett annat sätt att se på pengar. Vår gamla myt om pengars uppkomst – att man valde ett neutralt betalningsmedel för att underlätta byteshandel med flera parter – är just en myt. Vi har aldrig levt i en ren bytesekonomi, där man räknade ut hur många hönor en ko var värd, eller hur många skopor mjöl man måste ge för ett knippe morötter. Innan pengarna gjorde sitt intåg levde vi i gåvoekonomi. Du har inga skor, jag har två par – här, ta dem. Jag är hungrig, har du något jag kan äta?

Räknar vi ut värdet på allt vi gör
för varandra i en familj?

Nej, knappast. Att ge och ta bygger sociala band och i nära relationer tänker vi sällan på vem som ger och vem som tar emot. I en liten by där alla  känner alla märks det om någon alltid tar mer än han ger, eller tvärtom. De flesta människor känner själva om de är skyldiga gruppen något och strävar efter att ge tillbaka. En generös person belönas ofta med generositet från andra. Om jag får en gåva, vill jag ge tillbaka. I ett litet samhälle behöver jag inte nödvändigtvis ge tillbaka till den individ jag har fått något ifrån. Jag kan ge vidare till någon med ett större behov. Jag vet att på sikt kommer det tillbaka till mig när jag behöver något. Gåvoekonomi bygger på tillit och en internaliserad rättvisekänsla. Men när samhällena blir större och projekten kräver många inblandade som kanske inte känner varandra, då behöver vi något som underlättar strömmen av gåvor. Vi behöver helt enkelt pengar, att gå tillbaka till små jägar-/samlar- eller bondesamhällen är inte längre möjligt, eller ens önskvärt. De nya pengarna måste dock anta samma egenskaper som gåvorna. Det vill säga, de måste cirkulera och de måste kunna flöda från den som har till den som behöver. För att detta ska vara möjligt behöver pengarna bli mer organiska, det vill säga ”ruttna”, så att det inte är önskvärt att ”sitta och hålla” på pengar, det behövs en inbyggd värdeminskning i form av negativ ränta.

Det nya systemet behöver vara transparent.

I ett stort samhälle finns det andra sätt att uppnå transparens än att man själv sett när någon gett åt någon annan. Alla transaktioner kan göras synliga för alla så att det är socialt gynnsamt att ge och så att behov uppmärksammas. När gemensamma resurser ger ett överskott ska det fördelas lika på alla, på så sätt knyter vi samman människan och den plats hon lever på och av. I en gåvoekonomi är alla medvetna om att Jorden är alla gåvors källa, därför månar man om henne och strävar efter att aldrig ta mer än hon kan avvara. Låter det som en utopi? Jag hör redan invändningarna: men ska inget vara privatägt? Vad händer om någon bara tar och tar och jag blir utan? Jag säger inte att det blir lätt att ställa om men jag upprepar: Gåvoekonomi bygger på tillit. Ofta dröjer det från det att jag ger, tills att jag får något tillbaka. Under tiden måste jag ha tillit och inte oroa mig. Lita på att universum vill mig väl, om du så vill. Det finns en stor känslomässig, psykologisk, för att inte säga andlig aspekt av omställningen till en ny ekonomi. Men det får jag gå in på en annan gång.

Då börjar vi!

Kanske har du som jag inte riktigt känt dig hemma i det här samhället, och kanske har du som jag ställt frågor och letat efter svar. Jag har alltid känt att det måste finnas ett bättre sätt att leva, i harmoni med sig själv, andra människor och Moder Jord. I mitt sökande kom jag ständigt tillbaka till det ekonomiska systemet. Jag tror att de flesta av våra problem har sitt ursprung där. Om du vill veta mer om min bakgrund och mina tankar kring ekonomi rekommenderar jag att du läser min text om att driva företag med hjärtat. Jag älskar att vara företagare och gillar nästan allt med det men något har alltid skavt och gnagt i mig. För några år sedan kom jag för första gången i kontakt med begreppet gåvoekonomi och 2020, detta hysteriska, märkliga, galna år, fördjupade jag mig äntligen i vad en gåvoekonomi skulle kunna innebära rent praktiskt. All ära ger jag åt Charles Eisenstein och hans böcker, framför allt ”Sacred economics”. Bitarna föll på plats. Mitt hjärta ropade ”JA!” och jag bestämde mig för att börja driva mitt företag enligt gåvoekonomins principer. Den här bloggen är i första hand tänkt att dokumentera min vardag som företagare och mina försök med att leva som jag lär. Förhoppningen är att jag ska kunna inspirera och nätverka med andra som också drömmer om en bättre värld och ett nytt, hållbart och harmoniskt ekonomiskt system.