Om Teknikens Under

Dags att se på tekniken med mer kritiska ögon? (Foto från Alexas Photos, Pexels)

Jag har tidigare skrivit om mina dubbla känslor gällande reklam. Detsamma kan sägas om teknik. Som tonåring på nittiotalet fascinerades jag av teknik. Jag älskade att läsa ”Illustrerad Vetenskap” och drömma om framtida uppfinningar. En egen dator stod högt på önskelistan och jag lyckades genom att sälja produkter åt Världsnaturfonden, skaffa mig en enkel ”handdator” som jag använde i skolan. När min syster skaffade dator och internet (wow!) var jag ofta hos henne och ”surfade”. På den tiden var nästan alla ute på nätet datanördar, vanligt folk hade inte hittat dit än. Jag chattade och mailade med fullständiga främlingar. Ändå kände jag samhörighet med dem på något sätt. Det blev ofta intressanta, djuplodande diskussioner i chattrummen. På detta sätt hittade jag också min man, Anders, ”en glad kille från Göteborg”. Så tekniken och jag började som vänner. Det är nästan svårt att tänka sig nu.

Människor som känner mig skulle snarare kalla mig ”teknikskeptisk” eller i alla fall ”teknikförsiktig”.

Hur ändrade jag uppfattning så kolossalt? Utan att gå in på detaljer kan man säga att jag på flera sätt fått känna på teknikens baksida i form av hälsoproblem, teknikstress, utsatthet och trassel. Tekniken tar upp mer och mer plats i våra liv, ofta på bekostnad av vår mänsklighet. Nu har det gått så långt att tekniken hotar ta makten över våra liv helt och hållet. Elon Musk lär ha sagt att en av de saker han fruktar mest är Artificiell Intelligens (ändå strävar han efter att smälta samman människa och maskin). Det skrämmer mig också. Jag tror att det är dags för oss att globalt dra i nödbromsen och fundera över vad vi vill med tekniken. Bara för att vi kan göra något behöver inte betyda att vi ska göra det. Vi kan skapa bomber som utplånar hela kontinenter men ska vi göra det? Någon kan argumentera att tekniken i sig är harmlös och neutral, det handlar om vem som använder den och i vilka syften. Men om den som använder den är tekniken själv, en frikopplad artificiell intelligens, vad hindrar den från att se människan som ett onödigt ont? Många filmer har varnat för detta: ”Terminator”, ”The Matrix”, ”I, Robot”… Men har vi lyssnat? Eller har vi trott att det varit harmlös underhållning?

Ett längre strömavbrott avslöjar direkt teknikens svagheter.

Utan fast telefon är du snart avskuren från omvärlden, så fort batteriet i mobilen laddat ur. Utan handpump till brunnen blir vi utan vatten. Enda värmekällan är vår kamin (och många har inte ens det). Det hjälps inte om du har en vedpanna för utan el får du inte värmen att cirkulera. Utan el, inget internet heller. För inte så länge sedan hade vi ett planerat strömavbrott på fyra timmar som blev nio. För tonårsbarnen hade det lika gärna kunnat handla om en vecka. Så beroende är vi av våra manicker. Och så bräckligt är vårt system att en bäver kan göra ett stort område strömlöst (det har också hänt här). Jag funderar över vår ständiga uppkoppling. Idag går det knappt att göra något på datorn eller telefonen utan att vara uppkopplad. Flera program fungerar bara online. Många enheter har inte ens möjlighet att spara dokument eller bilder på en hårddisk utan allt ska upp i moln. Vad händer om internet drabbas av ett virus eller en omfattande hackning? Allt du sparat är borta och kanske läcker din dator ut all tänkbar och privat information i form av inloggningar, bankID och mailkonversationer.

Jag är lite av ett kontrollfreak, det ska villigt erkännas. Jag tycker om att ha överblick och kunna strukturera upp saker på mitt eget sätt. Men nyare operativsystem är röriga och svårhanterliga. Filer lagras på oväntade platser och blir svåra att hitta igen. Inställningar går inte att komma åt eller ändra. Allt ska ske via ”appar” som har kopplingar i bakgrunden som vi inte vet något om. Vad laddar min dator ner utan att jag vet om det? Vad delar den med sig av för information? Alla dessa ”uppdateringar” som görs hela tiden, vad handlar de om? Inte har de att göra med att datorn blir snabbare och säkrare, tvärtom, många gånger orsakar en uppdatering problem så att jag måste ringa supporten och be om hjälp… via fjärrstyrning.

Varför har tekniken gjorts så krånglig?

Kanske för att vi inte ska ha kontroll över den, utan vara beroende av big tech för allt i våra liv. Detsamma gäller för bilar. Vår första bil, en Daihatsu, lagade vi med ståltråd, konservburkar och silvertejp. Man fattade liksom de olika delarna i motorn. Nu är många motorer till och med övertäckta under huven, man begriper inte vad någonting är för något. Och felsök på verkstaden involverar uppkoppling till en dator. Varför gör vi det så krångligt? Jag läste någon gång om en uppfinnare som hade gjort en bil som gick att bygga själv av olika delar, lite som ett jättemeccano, och om man behövde en traktor istället, var det lätt att bygga om den. Vad blev det av den uppfinningen? För bra för att tillåtas komma fram? Lite som Lego, som var en alldeles för bra leksak – höll och underhöll i generationer. Då behövde man ju inte köpa nytt. Så Lego utvecklade sina produkter så att de bara gick att bygga ihop på ett fåtal sätt, med många specialdelar. Jättetråkigt och inte alls kreativt stimulerande som det ursprungliga Legot.

Enligt David Jonstad (i ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut”) går en civilisation mot allt större komplexitet, tills ”överbyggnaden” blir större än grunden och allt kollapsar. Många människor känner på sig detta intuitivt och längtar efter ett enklare liv. Det här har skapat en rörelse som kallas frivillig enkelhet. Man väljer helt enkelt att inte skaffa det senaste utan bantar ner sitt liv till en hanterbar mängd av prylar. På så sätt kan man arbeta mindre och umgås mer, skapa livskvalitet på riktigt. Jag har länge försökt leva efter de här principerna men det är svårt! Jag har fortfarande ingen smartphone och än så länge går det men det är en utmaning. Länge vägrade jag bankID också men till slut var jag tvungen att skaffa det för att kunna hantera vårt huslån. Vi har fortfarande fast telefon och den tänker jag behålla så länge som det bara är möjligt. Fast telefon fungerar även under ett strömavbrott. Kan vi bromsa den tekniska utvecklingen genom frivillig enkelhet? Tyvärr tror jag inte det. Jag tror mer på Jonstads kollaps. Men ju fler vi är som redan smakat på friheten och självständigheten i utkanten av det framrusande teknokratiska samhället, desto lättare kommer det att gå att ställa om hela samhället efter kollapsen.

Oj, det blev dystert det här! Men sådana är också tiderna vi lever i. Jag ser dock en ljusning vid horisonten. Vi blir allt fler som drömmer om ett annat, mer mänskovänligt, samhälle. Är du en av oss?

Idag blir det en fabel

Det var en gång… (Foto: Anna Shvets, Pexels)

Idag blir det inget vanligt inlägg. Istället bjuder jag på en fabel som jag skrivit. Varsågod!

Sagan om Räven, Vesslan och monsterkaninerna

Det var en gång en vackert grönskande dal där hundratals kaniner levde i frid och fröjd och betade av de rika örterna. De grävde tunnlar i sluttningarna där de bodde i små familjer och större grupper. En vacker dag kom en räv till dalen. Han stod på en höjd och tittade ut över de betande kaninerna. Mums, tänkte han. Här kan jag leva gott på kaninkött i många år. Men när han försökte fånga sig en saftig kanin sprang den bara iväg för honom, hit och dit och sedan ner i en tunnel under marken. Hålet var för litet för Räven att krypa in i och för djupt för att han skulle nå in med tassen. Många gånger försökte Räven fånga sig en kanin men hur han än jagade och lurpassade lyckades han inte. Om det bara kunde finnas ett sätt att veta exakt var och när en kanin skulle komma ut ur sin tunnel, då skulle jag med lätthet kunna fånga mig en, utan att ens behöva springa, tänkte Räven. Han drog sig tillbaka till höjden och funderade och funderade.

En vessla kom tassande förbi och såg Räven speja ut över kaninerna som återigen kommit ut för att beta. ”Fina, feta kaniner, inte sant?” sa Vesslan och plirade upp på Räven. ”Ja, men de är så hopplöst svåra att fånga”, svarade Räven. ”De springer bara hit och dit allihopa, det är så svårt att se ut en att följa och lyckas man med det så slinker den snart ner i ett hål i alla fall.” Vesslan instämde att det var svårt att fånga dem. ”Men du är liten”, sa Räven, ”du kommer väl in i deras tunnlar?” ”Jo, visserligen”, svarade Vesslan, ”men de försvarar sina bon med tänder och klor. Jag har försökt och det gör jag inte om.” Han visade ett ärr han hade i sidan. Räven och Vesslan drog båda en suck när de tänkte på alla dessa feta kaniner som var så oåtkomliga.

”Tja…”, sa Vesslan. ”Om vi skulle sitta vid varsitt hål och en av oss skräms i ena änden. Då rusar kaninen ut genom det andra hålet och…” Vesslan drog menande med tassen över halsen. ”Ja… men det är så många hål”, sa Räven. ”Och vi är bara två.”

”Om det bara fanns ett sätt att styra var och när de skulle komma ut”, tänkte Räven högt.

Vesslan nickade eftertänksamt och så funderade de en stund till. ”Men!” sa Vesslan plötsligt. ”Tänk om de bara tror att det finns något skrämmande utanför hålet. Om vi säger till dem att det finns något otäckt utanför alla tunnlar utom kanske en.” ”Men springer de inte bara ut genom det hålet då?” sa Räven. ”Jo, precis, och där sitter vi!” sa Vesslan. ”Aha! Smart! Men hur ska vi få dem att tro att det finns något otäckt därute, kommer de inte bara att se efter själva?” Vesslan skrockade. ”Du verkar inte veta hur kaniner fungerar. Det räcker med att deras Äldste tror på det, sedan kommer alla att tro, utan att se efter själva.” ”Och hur ska vi få deras Äldste att tro på det?” frågade Räven. ”Lita på mig”, sa Vesslan.

Nästa dag tog Vesslan på sig ett gammalt kaninskinn och hoppade ner i dalen. Kaninerna betade fridfullt och anade ingenting när Vesslan smög sig in ibland dem. Han försökte skutta lite kaninaktigt fram till gruppen av de Äldste – några gamla, visa kaniner som var både skumögda och lomhörda. Med pipig kaninröst började Vesslan föra en dialog med sig själv, som om han var en kanin som talade till en annan: ”Har du hört om monsterkaninerna?” ”Nej, vad är det för några?” ”Jo, de ser ut precis som vi. Men de äter kaniner!” ”Vad säger du!? Kaniner som äter andra kaniner?” ”Nej, de är inga kaniner, men de ser precis ut som kaniner. Och luktar som oss. Men de äter kaniner.” ”Hur vet man vilka som är monsterkaniner och vilka som inte är det?” ”Det vet man inte. Bara Räven vet det.” ”Varför vet Räven?” ”Jo, för att han äter ju också kaniner. Såklart han vet skillnad.” Ju mer Vesslan pratade med sig själv, desto oroligare blev de gamla kaninerna runt honom. När han hörde att de förde ryktet vidare sinsemellan och sedan till de yngre kaninerna log han för sig själv och drog sig sakta tillbaka till höjden där Räven väntade. ”Nu är det din tur!” sa Vesslan.

Räven tog några snabba språng ner i dalen och ropade: ”Monsterkaninerna kommer!”

”Skynda er in i hålorna och låt mig ta hand om dem.” Kaninerna skuttade panikslaget in i sina tunnlar där de låg och darrade av skräck. Hela natten låg de där medan Räven gick av och an utanför. ”Där är en! Och där! Stanna kvar i hålorna ni tills jag säger att det är säkert att gå ut.” Hela nästa dag gick medan Vesslan och Räven turades om att gå på vakt utanför. Nu och då ropade de till som om de sett en monsterkanin. När det gått ytterligare en natt började kaninerna bli hungriga. De ropade ut till Räven och frågade om de inte kunde få gå ut och äta lite. Efter en lång stunds tystnad svarade till slut Räven: ”En familj i taget får gå ut och äta tills jag säger till. Jag ropar in i den tunnel som är säker.” Vesslan hade svårt att hålla sig för skratt när han och Räven stod vid en tunnelöppning och ropade: ”Här är det fritt fram!” Så fort en kanin stack ut nosen ryckte de till sig den och åt upp den. De andra kaninerna hörde tumultet och frågade vad som hänt. ”Det var en monsterkanin!” svarade Räven. ”Den hade slunkit in i tunneln och låtsades vara en av er, men nu har vi tagit hand om den.” Den kaninfamilj som förlorat en medlem förstod att det var monsterkaninen som varit framme. De sörjde men var samtidigt tacksamma för att Räven gjorde det han kunde för att hålla dem trygga.

På detta sätt gick det några dagar. Kaninerna blev allt hungrigare och Räven och Vesslan blev allt mättare. Efter ett tag insåg de dock att de feta kaninerna inte var så feta längre. Så de började släppa ut dem utan att äta upp dem. Korta stunder, en kaninfamilj i taget. Men de stackars kaninerna var så rädda att de knappt vågade äta. Om två familjer kom ut samtidigt skyggade de undan från varandra – tänk om de andra var monsterkaniner? Bäst att hålla sig undan. Till slut var de övertygade om att alla andra kaniner de såg var monsterkaniner och de ropade på Räven att han skulle komma och döda de andra. Om han inte var alltför mätt gjorde han dem till viljes. Även inom kaninfamiljerna började man misstänka varandra för att egentligen vara monsterkaniner. I synnerhet som allas magar kurrade – det var säkert av hunger efter kaninkött. Kaninerna grävde nya gångar där de kunde hålla till en och en och alla ropade de att Räven måste vakta utanför. Aldrig hade Räven och Vesslan haft så sköna dagar. Mat i överflöd utan minsta ansträngning.

Men så en dag var det en kanin som började fundera.

Hur många monsterkaniner fanns det egentligen därute? Och hur såg Räven skillnad men inte kaninerna själva? Vart tog alla släktingar vägen? Han lyfte frågorna med en kamrat som han var tämligen säker på inte var en monsterkanin. Och kamraten höll med om att det var något konstigt med det hela. Varifrån hade de där monsterkaninerna egentligen kommit? Var det någon som hade sett dem? Tillsammans sökte de upp en av de Äldste, så utmärglad av hunger och svag av rädsla att han knappt fick fram ett vettigt ord. Men så fort de båda vännerna började ställa sina frågor blev de tystade. Hur vågade de ifrågasätta de Äldste? Säkert var de monsterkaniner själva! Med svag röst ropade gammelkaninen på Räven. ”Här är två monsterkaniner! Rädda oss!” Men de båda vännerna sprang snabbt och gömde sig och Räven var för mätt för att orka jaga efter dem.

En natt när Räven och Vesslan båda hade somnat i gräset, mätta och belåtna, smög sig de båda vännerna, som nu hade fått sällskap av ytterligare några ifrågasättande kaniner, ut i månljuset. De skuttade runt, spejade och luktade. Men allt var som vanligt. Inte fanns det några spår av främmande monsterkaniner. Kanske hade de gett sig av? Eller så hade de aldrig funnits? De tittade på Räven och Vesslan där de låg och sov. Båda hade munnarna öppna i nöjda grin och där på huggtänderna syntes spår av kaninpäls. ”Vet ni vad jag tror”, sa en av de vaksamma kaninerna, ”jag tror att det aldrig funnits några monsterkaniner, utan att Räven och Vesslan hittat på alltihop. Det är de som äter alla kaniner, alla vanliga kaniner.” Vännerna höll med. Men hur skulle de gå tillväga för att avslöja bluffen? Om någon av dem vågade sticka ut nosen skulle den kaninen genast bli tagen av Räven.

De behövde komma ut alla på en gång.

Hela resten av natten skuttade de in och ut i alla kaninhålor. Där de inte blev utjagade under höga skrin av skräck (”monsterkaniner!”) förklarade de vad de trodde. Några fler kaniner började tveka, de lyssnade och kikade ut genom öppningarna. Det var sant, där fanns inga monsterkaniner. Och Räven och Vesslan sov lugnt. Så länge de sover, kan det ju inte vara någon fara, tänkte de vakna kaninerna. Och sakta men säkert kröp fler och fler kaniner ut i det daggvåta gräset. De var så hungriga att de inte orkade vara rädda mer. Istället betade de örter och gräs tills gryningen kom. När Räven och Vesslan sträckte på sig, gäspade och reste sig upp, var de omgivna av betande kaniner. Förvirrat och förargat såg de på kaninerna och på varann. ”Monsterkaniner!” ropade Räven, men hans röst var svag efter sömnen. Några av kaninerna tittade upp från gräset. ”Var då?” frågade de. Räven snurrade runt och pekade med tassen mot några kaniner här och där. ”Där! Och där!” ”Nej”, svarade en av kaninerna, ”det där är min granne och han där borta är min farbror. Försök inte, här finns inga monsterkaniner.” Då blev Räven arg och försökte skrämma kaninerna genom att rusa runt och visa tänderna. Men han var så fet att han inte orkade springa ikapp kaninerna som bara skuttade undan ifrån honom och sedan fortsatte äta. Vesslan gjorde också några halvhjärtade försök att jaga kaninerna men när de stampade ilsket åt honom drog han sig förskräckt tillbaka. ”Erkänn att det var ni båda, hela tiden, som tog våra vänner och släktingar!” ropade en av kaninerna. ”Ja, så var det!” ropade en annan. Argsinta utrop kom snart från flera håll och kaninerna började omringa Räven och Vesslan. ”Det är ni som är monsterkaniner!” ropade de och kom närmare och närmare. Räven tog ett skutt över några kaniner och sprang så fort han orkade uppför backen till höjden. Vesslan sicksackade mellan benen på några kaniner och följde efter, ljudligt flåsande av ansträngningen. De båda skurkarna sprang så fort att deras lungor brast och i samma ögonblick föll de båda döda ner, just som solen klev upp på den klarblå himlen.

Snipp snapp snut, så var denna saga slut… eller?

Om reklamens vara eller icke vara

Är marknadsföring i sociala medier framtidens melodi? (Foto från Pexels: Tracy LeBlanc)

Det jag tycker är tråkigast och svårast med att vara egen företagare är säljbiten. Självklart vill jag nå ut med mina produkter, men bara till dem som faktiskt skulle kunna ha glädje av dem. Jag vill inte pracka på människor något som de inte vill ha. När det gäller reklam har jag blandade känslor. Som konsument upplever jag ofta att det blir för mycket reklam. Vi har en ”ingen reklam, tack”-skylt på brevlådan. Jag använder webläsaren Brave som blockerar det mesta av reklamen på nätet. Ändå kan jag uppskatta vissa typer av reklam. Så kallade riktade annonser prickar emellanåt helt rätt och jag hittar något jag sökt efter, eller något jag inte visste fanns men som verkar bra när jag får se det. Jag läser inte dagstidningar men jag prenumererar på ett par tidskrifter och i dessa läser jag ofta annonssidorna eftersom de presenterar produkter inom mina intresseområden. Rent ideologiskt har jag dock ofta lutat åt att all reklam borde vara förbjuden. Till syvende och sist är ju reklamen till för att få oss att köpa saker vi inte annars skulle köpt (=inte behöver) och genom åren har reklamen blivit alltmer ”psykologiserad” och manipulativ.

Har du sett filmen ”The Invention of Lying” med Ricky Gervais? I den filmen lever alla i en värld där ingen kan ljuga. De har fortfarande reklam men i reklamen säger de alltid sanningen: ”det här är en hälsofarlig produkt men köp den ändå så att jag kan bli rik”. En mycket bra och tänkvärd film. Är ärlighet alltid det bästa? Är det lögn att hålla inne med sanning? Till viss del begränsar vi reklamen – man får inte ha alltför vilseledande annonser. Jag hörde att Red Bull hade fått kritik för att de påstår att ”Red Bull ger dig vingar”, jag vet inte om det stämmer. (Alltså att de fått kritik, inte att man får vingar om man dricker det.) Men visst kommer reklammakarna undan med rätt mycket? Kommer du ihåg debatten på 80-talet om de korta, för medvetandet omärkbara reklambilder som gömdes i biofilmer? För bråkdelen av en sekund visades en läsk och efter bion gick du och köpte en sådan läsk utan att egentligen veta varför. Jag vet inte hur effektivt det här var men visst blev det förbjudet? Eller? Vad vet vi om vad vi utsätts för? Idag går debatten om de smarta telefonerna och deras mikrofoner som spelar in även när vi tror att telefonen är avstängd. Du kan prata med en vän om något (med telefonen avstängd bredvid) och när du sedan surfar ut på nätet får du reklam om precis det ni pratat om. Till en början trodde många att det här var ett lustigt sammanträffande men mycket talar för att så kallad smart utrustning spelar in utan vår vetskap. Allt är mycket utstuderat för att kunna rikta annonser ännu mer specifikt (i bästa fall enbart det). Låter jag konspiratorisk? Edward Snowden uppmanar de försiktiga att plocka ut den dolda mikrofonen ur den smarta telefonen och koppla in en extern mikrofon när man behöver prata.

Allt det här ger mig kalla kårar och spär på min motvilja mot reklam.
Något som ställer till det när jag i egenskap av företagare vill göra mina produkter kända.

Vi har provat lite olika typer av marknadsföring under åren. Annonser i tidningar ger inte valuta för pengarna. De är dyra och även om du lyckas hitta en tidskrift med exakt din målgrupp säljer du inte så mycket att det betalar annonsen, i alla fall inte om dina produkter likt våra är relativt billiga. Det är min erfarenhet. Att träffa potentiella kunder direkt är både roligare och effektivare men kan också vara ohyggligt dyrt. Det roligaste vi gjort var nog att stå på Skolforum. Där fick vi verkligen visa upp oss och prata med kollegor i vår bransch – både andra förläggare och fritidspedagoger (vår målgrupp). I kölvattnet av mässan sålde vi en del, dock inte så att det betalade platsen. Vi har även stått på mindre mässor och marknader och där brukar vi gå lite plus i alla fall (arbetsinsatsen inte medräknad). När man skriver och producerar böcker vill man såklart ha recensioner. Därför har vi kontaktat tidningar och bloggare när vi haft nya böcker. Min erfarenhet är att tidningar hellre skriver ett reportage om dig som person än recenserar din bok. Och även om en bloggare ber om böcker att recensera, är sannolikheten att just din bok nämns inte så stor. Nåja, ett reportage kan också sälja böcker.

Vi försökte vara moderna och annonsera på Facebook. Det var roligt, ska villigt erkännas, och spännande att se hur många visningar annonsen fick. Sålde vi något? Nej, inte direkt. Men det var en billig annons, ingen större förlust. Summa summarum: när det kommer till marknadsföring är jag den siste du skall fråga om råd. Jag har ingen aning om hur man säljer. När vår försäljning ökar vet jag inte varför, eftersom vi oftast säljer via tredje part och bara får månadsvisa avräkningar. Men just därför ser jag varje liten insats som en möjlighet att nå ut. Vem vet om det var just den personen jag talade med som berättade vidare och tipsade andra och på så sätt ökade min försäljning?

Hur kommer reklamen att se ut i framtiden? Kommer den att bli mer reglerad? Kommer människor att protestera mot övervakningen och de riktade annonserna? Eller kommer det bara att bli mer av sådant? Som till exempel reklam direkt hem i ditt smarta kylskåp? Kanske kommer reklamen att bli mer av recensionstyp, mer beroende av att konsumenter tipsar varandra? Rent spontant känner jag att i en gåvoekonomi vill jag dela med mig av positiva upplevelser och det innebär att jag kommer att tala varmt om produkter och producenter som jag uppskattar. Redan nu är det lätt att ge en recension för en restaurang eller bok på nätet. Gör det! I alla fall om du är nöjd. Är du mindre nöjd kan du bara låta bli. Låt oss sprida positivitet omkring oss så mycket det går. Min pappa (också företagare) sa alltid att om en kund ringer och klagar, då vet man att det finns åtminstone tio kunder som är nöjda. Låt oss vara de där nöjda kunderna men låt oss också tala om det!

Ps. Jag har fortfarande inte skaffat en smartphone och tänker fortsätta klara mig utan så länge det går. Jag har också av flera skäl nyligen lämnat Facebook som privatperson. Ds.

Lever vi redan i en gåvoekonomi?

Det är roligt att ge. (Tack till Daria Shevtsova som tagit bilden och Pexels, där du kan hämta gratis bilder.)

Att dela med sig kan betyda så många olika saker. Till exempel kan man dela med sig av erfarenheter och kunskaper, lite som jag gör här i en blogg. Man kan också visa sin uppskattning för sådant som har hjälpt en på vägen, antingen finansiellt, genom att donera pengar till människor som gör bra saker, eller genom positiva recensioner. Med noll kronor i startkapital, och ungefär lika stort kunskapskapital när det kom till bokproduktion, är jag otroligt tacksam över de gratisprogram som finns att tillgå, samt de kunniga människor som villigt delade med sig av tips, råd och kunskaper. Våra första två böcker gjorde jag i Word, som är ett bra ordbehandlingsprogram men inte gratis och inte anpassat för att producera färdiga trycksaker. Någon tipsade mig om Scribus, ett gratis layoutprogram som fungerar ungefär som (dyra) Indesign. Scribus går utmärkt att kombinera med Gimp som är ett gratis bildredigeringsprogram, i klass med Photoshop. Jag har alltid tänkt att jag ska donera pengar till skaparna av dessa program så snart företaget börjar gå med vinst. Hittills har jag dock endast kunnat tipsa andra om dem, samt i mina böcker talat om att dessa är de program jag använt. Jag använder även ett gratis bokföringsprogram som heter Schyssta C. Mitt företag bygger alltså redan på gåvor. Hur kan jag ge vidare? Om du läst min lilla text om att driva företag med hjärtat vet du att vi köpte på oss ett stort lager böcker för att distribuera ut i tidskriftshyllorna. Distributionen blev aldrig av utan vi har fått sälja produkten själva, vilket har lett till att vi har ett överfullt lager av osålda böcker. Lådor fulla med osålda böcker i en trång stuga tynger, både fysiskt och själsligt. Så vi har försökt donera böcker till bra ändamål. Då det handlar om pysselböcker för barn har vi fokuserat på barnavdelningar på sjukhus, sommarläger för barn och liknande. Böckerna har alltid tagits emot med öppna armar, vilket känns bra. Tipsa oss gärna om du vet något ställe där dessa böcker kunde passa, vi har ännu många lådor kvar! Vi har även donerat ett gäng exemplar av vår roman till så kallade goodie bags på ett event. Om du anordnar något liknande och tror att någon av våra produkter skulle passa, hör av dig! Det är så roligt att ge.

Varför ger vi?

Jag inbillar mig gärna att jag gör dessa saker i marknadsföringssyfte men egentligen tror jag inte att det har någon större effekt på försäljningen. Till viss del handlar det om den själsliga tyngden jag nämnde ovan, samt att böcker tar upp plats som jag vill använda till annat. Men jag tror att jag ger mest för att det är roligt. Tänk efter, är det roligare att få en present än att ge en? Jag skulle utan problem kunna vara utan julklappar men inte kunna låta bli att ge några. Och jag behöver inte ens se mottagandet eller få ett tack. Givandet är naturligt för oss, det är jag övertygad om. Förra året blev det påtagligt tydligt för mig när jag var med och anordnade julfirande för ensamma där jag bor. Företag (och privatpersoner) på orten donerade generöst mat, godis, julklappar och pengar. De flesta ville inte ens ha uppmärksamhet för att de gett. Det var inte ett PR-jippo, det var genuin generositet och en vilja att göra gott för andra människor. Vi fick massor över, så jag gav vidare till dem som hjälpt till under dagen, samt till välgörenhet. Jag skriver inte detta för att framhäva mig själv på något sätt (även om det kanske låter så), utan för att belysa att givandet är naturligt för de flesta människor, vi ger hela tiden utan att tänka på att det är det vi gör. Vi delar med oss av vår tid och vårt engagemang när vi arbetar ideellt i en förening, eller ett idrottslag eller en kör. Vi delar med oss av kunskaper när vi visar någon annan vägen, eller tipsar om en bra restaurang. Vi erbjuder varandra skjuts, sällskap, ett handtag med det ena och andra. Allt utan att först fråga: ”vad får jag för det?” Det vi får är samma saker tillbaka, samt en känsla av samhörighet och mening. Om du ger en kram får du ju samtidigt en. Behöver vi bli mer medvetna om givandets centrala roll i vår mänsklighet? Eller skulle det motverka syftet? Jag vet inte. Men jag hör ibland påståenden om att människor är egoistiska till sin natur eller att vi bara gör saker för att få ut något själva och jag är tämligen övertygad om att så inte är fallet.

Första steget: prissättning i gåvoekonomin

Hur mycket är gåvan värd för dig?

Det finns inte mycket information om gåvoekonomi trots att begreppet har funnits länge. Så jag hajade till när jag läste att Pam Grout skrivit om detta redan 2012. (Jag läser just nu ”En kurs i mirakler. Avkodad” av henne.) Hon skriver att fenomenet är så främmande för de flesta att hur man än förklarar och ger positiva exempel så frågar folk: men hur funkar det? Det är som om förståelsen av gåvoekonomins filosofi kräver en helt annan nivå av tänkande (min reflektion). Jag har själv svårt att fatta det och får ständigt föra tillbaka mina tankegångar från att det ska ”löna sig” på något sätt, till den där tilliten att allt ordnar sig i ett välvilligt universum. Extra svårt blir det när jag ska omsätta teorin i praktiken. Hur tar jag betalt i en gåvoekonomi? Bara det låter ju som ett oxymoron. Trots allt lever vi i ett ekonomiskt system redan och där finns vissa lagar och regler att förhålla sig till. Hur kan man gradvis övergå till ett företagande ”in the gift” utifrån den befintliga situationen? Charles Eisenstein ger några förslag och idéer i sin bok ”Sacred Economics”. Två villkor behöver uppfyllas i en gåvobaserad affärsöverenskommelse:

1. Mottagaren av gåvan bestämmer priset (eller ”motgåvan”).

2. Priset sätts först efter att mottagaren fått gåvan. (Hur ska hon veta hur mycket gåvan är värd för henne innan hon tagit emot den?)

Punkt nummer två motsvarar egentligen bara en kreditbetalning, en faktura som betalas senare. Inga problem, det fixar vi. Men hur kan jag överlåta prissättningen åt kunden? Jag har ändå en del kostnader för de produkter jag skapar. Det här kan göras på flera olika sätt, berättar Eisenstein. Det finns exempel på att ”säljaren” eller givaren inte tagit något betalt alls, den mottagare som vill betalar en frivillig summa. Även om detta sätt kan betraktas som det mest extrema och osäkra finns det flera företag som faktiskt redan fungerar utmärkt enligt denna princip. Men där är inte jag ännu. Ett annat sätt kan vara att ange ”marknadspriset” på gåvan (varan, tjänsten) men låta kunden välja att betala allt, inget eller vad som helst däremellan. Ytterligare ett sätt att ”ta betalt” är att ange de faktiska (materiella) kostnaderna för gåvan och sedan lämna utrymme för ett valfritt ”påslag” på fakturan. Det här är den metod jag kommer att använda mig av, åtminstone till en början. Ytterligare ett sätt är att sätta fullt pris på fakturan men lämna en ruta för valfritt avdrag på priset (hela eller delar), men det här sättet tycker jag verkar krångligt och inte riktigt i linje med gåvoekonomin. Risken är att bara missnöjda kunder kommer att göra avdrag och då har vi egentligen inte vunnit något.

Inte alla kommer att omfamna gåvoekonomin.

För en del kunder känns det olustigt att inte veta det exakta priset i förväg, eller att bli ”påtvingad” beslutet om prisets storlek. Ett annat problem som Eisenstein stött på, är att människor tenderar att nedvärdera det som erbjuds ”gratis” och därför inte bry sig om att komma i tid till en föreläsning till exempel. Att i förväg ta ut en avgift signalerar att det som erbjuds är värt något. Frågan är hur man kringgår detta. Kanske genom att erbjuda avgiften tillbaka om besökaren inte är nöjd? Fast det kan väcka negativa känslor förstås (se ”avdragsalternativet” ovan). Nåja. Jag kommer att erbjuda ”gåvovarianten” till mina kunder som ett alternativ till traditionell betalning. De som vill pröva på kan göra det, för övriga kunder blir det ingen skillnad.

Att berätta vilka faktiska kostnader jag haft för produkten är inte att säga: stackars mig, såhär mycket har jag fått lägga ut. Det handlar istället om det som Eisenstein kallar ”story of the gift”. Han menar att i ett gåvosamhälle är varje gåva unik och har en historia som gärna berättas vid överlämnandet. Detta bidrar till gåvans värde. För mottagaren. Om jag vet ett föremåls historia tenderar jag att uppskatta det mer. För några år sedan drev mina föräldrar en gårdsbutik där de sålde ekologiska grönsaker som de med mycket svett och möda (och kärlek) odlade själva. En del kunder gnällde över de höga priserna och andra trodde att mina föräldrar tjänade stora pengar. Sanningen var att de gick back hela tiden. De hade inte hjärta att ta så mycket betalt för varorna som de egentligen skulle behövt. Men många kunder såg arbetet och kärleken de lade ner och tyckte snarare att priserna var låga. De här kunderna såg värdet i att en bit mark sköttes om och gjordes till en ögonfröjd för förbipasserande. De trivdes med att stanna och prata en stund, få veta mer om de olika tomatsorterna eller hur man bäst tillagar en rotselleri. Grönsakerna från gårdsbutiken blev unika och bar ett värde som inte återspeglades i priset. De hade en historia. Så att vara ärlig och transparent med det som ligger bakom gåvan handlar om att ge den en historia, vilket underlättar för mottagaren att sätta ett pris. (Egentligen betalar vi alltför lite för vår mat, vilket gör att vi värdesätter den mindre och slänger mer. Jag tror att människor som odlar sina egna grönsaker mer sällan klagar över priset på livsmedel men det är en helt annan debatt.)

Och till sist en bekännelse…

Jag ska vara helt ärlig med en sak: Det är inte alls säkert att mitt experiment med gåvoekonomi kommer att få något som helst genomslag. Detta för att den mesta av vår försäljning går via tredje part, där jag har små utsikter att påverka prissättningen. Åtminstone eliminerar det all kontakt med kunderna för mig. Och själva livsnerven i gåvoekonomin är ju relationen och kommunikationen mellan givare och mottagare. Så även om jag skulle sätta lägsta möjliga pris (vilket jag försökt med för en produkt utan att lyckas – så låga priser ville distributören inte hantera), så finns det ingen möjlighet för mottagaren – kunden – att visa sin tacksamhet med en gengåva. I en mer etablerad gåvoekonomi hade detta inte varit något problem, då hade jag gett med vissheten om att gåvan skulle komma tillbaka till mig någon annanstans. Men i dagsläget vågar jag inte lita på det. Dessutom skulle det bli en anonym gåva och anonymitet är faktiskt inte en given (!) faktor i gåvoekonomin – tvärtom! Hur ska jag kunna visa min tacksamhet till en okänd givare? Hur ska samhället kunna bedöma medlemmarnas givar-/mottagarbalans när man inte vet vem som gett vad? Och med en anonym givare blir även gåvan anonym, utan historia, vilket gör det svårt för mig att uppskatta värdet på den. Hm. Kan tänkas att jag bara rättfärdigar min egen feghet här… Men i så fall har jag åtminstone varit ärlig och transparent, eller hur? 🙂

Om vänlighet och kretslopp

Naturen är ett praktexempel på villkorslös generositet.

Pengar väcker starka känslor, kanske i synnerhet om du inte har några. Har du tänkt på att vi ofta förknippar pengar med något fult? ”Han är bara ute efter att tjäna pengar.” ”Vad får hon ut av det här, hon gör det knappast gratis?” Om det visar sig att någon som erbjuder något fantastiskt – kunskaper, helande, visdom – också säljer en produkt eller uppmuntrar donationer, är det lätt att avfärda personen helt och hållet. Och lönearbete förväntas nästan vara tråkigt. ”Jag älskar mitt jobb så mycket att jag skäms att ta betalt för det jag gör.” Antingen gör du det du älskar, gratis, eller så jobbar och sliter du för pengarna. Det tycks vara en vanlig uppfattning. Men den andra sidan av myntet finns också. När någon ger mig något helt gratis, som på något sätt gör mitt liv lite bättre, då känner jag att jag vill ge tillbaka. Jag kanske följer en youtubare som lägger ner enormt mycket arbete på efterforskningar och redigering (tro mig, jag vet hur jobbigt det är!). Att klicka gilla känns för futtigt. Den här människan kanske till och med lever på det hon gör, enbart tack vare donationer. Då vill jag ge några kronor. (Tyvärr tycker jag ofta det är för krångligt att ge pengar på det här sättet och utan smartphone har jag inte ens swish, så det stannar i tanken. Det borde finnas ett lättare sätt att donera pengar.)

Generositet kan löna sig i det långa loppet.
Men att ge något med förväntningen om
att det ska ”löna sig” senare är inte gåvoekonomi.

Vänlighet och generositet kan även löna sig på andra sätt. För några år sedan när vårt företag var nytt skickade jag en faktura som inte blev betald i tid. Jag brukar inte hetsa upp mig så mycket över det utan gav kunden en extra vecka eller två. Sedan skickade jag en påminnelse. Fortfarande ingen betalning. Fakturan släpade efter i min bokföring och sådant stör mig. Så när det gått kanske ett halvår eller mer skrev jag ett brev till kunden och förklarade att jag efterskänkte skulden. Uppenbarligen hade hon av någon anledning inte haft möjlighet att betala just då och det kostade mig så lite att efterskänka skulden, det var det värt bara för att kunna nolla fakturan i bokföringen. En kort tid därefter fanns pengarna på kontot, tillsammans med en ursäkt från kunden. Det här väckte blandade känslor i mig. Självklart blev jag glad över att min tro på människans godhet blev bekräftad, men hur redovisar man betalningen av en redan efterskänkt skuld? 🙂

Man kan prata om goodwill – att generositet kan löna sig i det långa loppet. Men att ge något med förväntningen om att det ska ”löna sig” senare är inte gåvoekonomi. Jag erbjuder saker gratis. Man kan ladda ner stickbeskrivningar från vår hemsida och man kan lära sig hur man löser ett bildpussel i en film på youtube. Varför gör jag det? Visst är det en del av min marknadsföring, men det är också roligt att göra det. Jag utnyttjar ju själv flitigt sådant som andra delar med sig av gratis, att då ta betalt för precis allt jag gör känns inte rätt. Som hobbyodlare känner jag spontant att jag vill ge något tillbaka till jorden där jag just skördat morötter eller selleri. När jag fäller ett träd uppstår en skuld, hur kan den betalas? Även om det känns förmätet av mig att tro att jag på något sätt kunde bidra till Moder Jords välbefinnande gör jag det allra minsta jag kan: jag återför näringsämnen och organiskt material till trädgårdslandet. Och vad gäller trädet så kanske jag ersätter det med en damm, eller ett annat träd någon annanstans i trädgården. När jag känner att jag är en del av kretsloppet, av livets oändliga cirklar, då blir jag harmonisk. Var sak på sin plats, från jord till bord och åter till jord. Tänk om vår ekonomi och vårt företag kunde fungera på samma sätt. Vara en del av ett kretslopp, där massor med processer och produkter skapas och återskapas utan utarmande i ena änden och deponi i den andra. Och tänk om pengarnas roll i detta kretslopp, var densamma som solens – en ström av energi från överflöd till behov. Det vore väl något!

Om intuition och struktur

Ibland kan en väntande belöning få fart på produktiviteten.

Jag önskar jag kunde säga att min intuition har hjälpt mig i mitt företagande. Att den har hindrat mig från att fatta dåliga beslut eller inspirerat mig till stordåd. Men ärligt talat har jag en förmåga att överskatta värdet av mina idéer, jag är obotligt optimistisk, vilket har lett till en del inte så smarta beslut. Med åren har jag blivit försiktigare. Kanske för försiktig, för du måste ändå våga satsa när du har ett företag. Men hur vet man vad som är rätt, vad som kommer löna sig? Usch, jag avskyr verkligen det uttrycket – löna sig. Som om bara det som inbringar pengar, direkt eller indirekt, är värt att satsa på. Inte blev jag företagare för att tjäna pengar. Det säger även ”experterna”: om du är i stort behov av pengar, starta inte eget företag. Pengarna ska inte vara (den huvudsakliga) drivkraften. Så då är jag rätt ute i alla fall då, som startade företag av ren lust att skapa och dela med mig. ”Follow your bliss”, talas det ofta om i de kretsar jag rör mig i. Vad gör mig riktigt lycklig? Det är det jag ska satsa på. Tyvärr är jag en sådan som fladdrar mellan olika intresseblommor. Ena veckan är jag otroligt sugen på att dyka ner i ekonomi och samhällsutveckling, nästa vecka vill jag förbättra tillvaron för funktionshindrade. Men roligast av allt är att knåpa ihop tankenötter eller stickbeskrivningar… I alla fall den här veckan. Vad lägger jag ner mycket tid på då? Om jag är helt ledig en dag, vad gör jag av ren lust? Just nu: följer samhällsutvecklingen globalt genom alternativa medier. Sommartid: rensar ogräs, klipper gräs, planterar, gräver, bygger, tränar häst. Vintertid: stickar, skriver, syr. Det är helt enkelt säsongsberoende. Kan mitt företag få följa med i de svängarna?

Att vara företagare är att vara sin egen,
vilket kräver en del självdisciplin.

När man är ”sin egen” (det uttrycket gillar jag, jag vill bara vara min egen) är det viktigt att skapa strukturer så att man får saker gjorda och inte bara hamnar i slötittande på youtube. Många författare har stenhård disciplin och skriver mellan vissa klockslag, varje vardag. Jag fungerar inte så. Fasta tider och scheman gör mig upprorisk direkt. Jag tror att det i viss mån hänger samman med odlaren i mig – jag måste ta vara på vädret och ständigt anpassa mig efter säsong. Om solen skiner går jag hellre ut än sitter och skriver (eller bokför). Tids nog kommer regnet och då kan jag sätta mig vid skärmen. Jag får mycket gjort ändå, faktiskt. Ryckvis. Det fanns en tid när jag kände mig överväldigad av alla mina projekt och allt som krävde min uppmärksamhet hemma (barn, djur, mat, tvätt, städning). Som den listmänniska jag är började jag skriva ner allt jag behövde få gjort. Listorna övergick till ett veckoblad med en tom spalt för varje dag. Det här har jag hållit på med i flera år nu och det underlättar enormt för min kreativa och stundom kaotiska hjärna. Så fort jag kommer på något som behöver göras, eller har en tid att passa, skriver jag in det i mina veckoblad. Det jag inte hinner idag kan jag föra över till en annan dag. Allt jag gör stryker jag vartefter. Veckobladen blir en bas för mina dagboksanteckningar. Jag kan enkelt backa några dagar och se vad jag gjorde. Jag använder också listorna som drivkraft. När jag har strukit tre saker får jag ta kaffepaus. Det här fungerar ypperligt för mig. Andra har säkert andra metoder.

Vad har detta med gåvoekonomi att göra? Kanske inte mycket, men det handlar fortfarande om att driva företag med hjärtat, av lust och med hjälp av intuition. Istället för att fokusera på vad som lönar sig, agerar du utifrån glädje och därmed minskar tvånget att tjäna pengar (genom att öka dina marknadsandelar och marginaler). Du kan unna dig att vara generös och känna tillit. I en gåvoekonomi arbetar vi inte för att överleva, vi arbetar för att det är roligt och meningsfullt.

Varför gåvoekonomi?

Det är naturligt för oss att dela med oss.

Vi behöver ett nytt ekonomiskt system. Det vi har idag har inbyggda negativa effekter som på sikt hotar hela vår existens. Det nya systemet behöver sträva efter jämvikt på alla områden, det vill säga där finns ingen plats för en ständig tillväxt. Även när det gäller individuell ackumulation av rikedom måste det i det nya systemet finnas processer som skjuter tillbaka jämvikten så att ingen individ kan öka sin rikedom på andras (eller naturens) bekostnad. Vi behöver ett annat sätt att se på pengar. Vår gamla myt om pengars uppkomst – att man valde ett neutralt betalningsmedel för att underlätta byteshandel med flera parter – är just en myt. Vi har aldrig levt i en ren bytesekonomi, där man räknade ut hur många hönor en ko var värd, eller hur många skopor mjöl man måste ge för ett knippe morötter. Innan pengarna gjorde sitt intåg levde vi i gåvoekonomi. Du har inga skor, jag har två par – här, ta dem. Jag är hungrig, har du något jag kan äta?

Räknar vi ut värdet på allt vi gör
för varandra i en familj?

Nej, knappast. Att ge och ta bygger sociala band och i nära relationer tänker vi sällan på vem som ger och vem som tar emot. I en liten by där alla  känner alla märks det om någon alltid tar mer än han ger, eller tvärtom. De flesta människor känner själva om de är skyldiga gruppen något och strävar efter att ge tillbaka. En generös person belönas ofta med generositet från andra. Om jag får en gåva, vill jag ge tillbaka. I ett litet samhälle behöver jag inte nödvändigtvis ge tillbaka till den individ jag har fått något ifrån. Jag kan ge vidare till någon med ett större behov. Jag vet att på sikt kommer det tillbaka till mig när jag behöver något. Gåvoekonomi bygger på tillit och en internaliserad rättvisekänsla. Men när samhällena blir större och projekten kräver många inblandade som kanske inte känner varandra, då behöver vi något som underlättar strömmen av gåvor. Vi behöver helt enkelt pengar, att gå tillbaka till små jägar-/samlar- eller bondesamhällen är inte längre möjligt, eller ens önskvärt. De nya pengarna måste dock anta samma egenskaper som gåvorna. Det vill säga, de måste cirkulera och de måste kunna flöda från den som har till den som behöver. För att detta ska vara möjligt behöver pengarna bli mer organiska, det vill säga ”ruttna”, så att det inte är önskvärt att ”sitta och hålla” på pengar, det behövs en inbyggd värdeminskning i form av negativ ränta.

Det nya systemet behöver vara transparent.

I ett stort samhälle finns det andra sätt att uppnå transparens än att man själv sett när någon gett åt någon annan. Alla transaktioner kan göras synliga för alla så att det är socialt gynnsamt att ge och så att behov uppmärksammas. När gemensamma resurser ger ett överskott ska det fördelas lika på alla, på så sätt knyter vi samman människan och den plats hon lever på och av. I en gåvoekonomi är alla medvetna om att Jorden är alla gåvors källa, därför månar man om henne och strävar efter att aldrig ta mer än hon kan avvara. Låter det som en utopi? Jag hör redan invändningarna: men ska inget vara privatägt? Vad händer om någon bara tar och tar och jag blir utan? Jag säger inte att det blir lätt att ställa om men jag upprepar: Gåvoekonomi bygger på tillit. Ofta dröjer det från det att jag ger, tills att jag får något tillbaka. Under tiden måste jag ha tillit och inte oroa mig. Lita på att universum vill mig väl, om du så vill. Det finns en stor känslomässig, psykologisk, för att inte säga andlig aspekt av omställningen till en ny ekonomi. Men det får jag gå in på en annan gång.

Då börjar vi!

Kanske har du som jag inte riktigt känt dig hemma i det här samhället, och kanske har du som jag ställt frågor och letat efter svar. Jag har alltid känt att det måste finnas ett bättre sätt att leva, i harmoni med sig själv, andra människor och Moder Jord. I mitt sökande kom jag ständigt tillbaka till det ekonomiska systemet. Jag tror att de flesta av våra problem har sitt ursprung där. Om du vill veta mer om min bakgrund och mina tankar kring ekonomi rekommenderar jag att du läser min text om att driva företag med hjärtat. Jag älskar att vara företagare och gillar nästan allt med det men något har alltid skavt och gnagt i mig. För några år sedan kom jag för första gången i kontakt med begreppet gåvoekonomi och 2020, detta hysteriska, märkliga, galna år, fördjupade jag mig äntligen i vad en gåvoekonomi skulle kunna innebära rent praktiskt. All ära ger jag åt Charles Eisenstein och hans böcker, framför allt ”Sacred economics”. Bitarna föll på plats. Mitt hjärta ropade ”JA!” och jag bestämde mig för att börja driva mitt företag enligt gåvoekonomins principer. Den här bloggen är i första hand tänkt att dokumentera min vardag som företagare och mina försök med att leva som jag lär. Förhoppningen är att jag ska kunna inspirera och nätverka med andra som också drömmer om en bättre värld och ett nytt, hållbart och harmoniskt ekonomiskt system.