Etikett: Äktenskap

Wodehouse vurmar för äktenskapet

{Maken och jag på 20-åriga bröllopsdagen}

Efter två tunga böcker om krig behövde jag något lättsmält och upplyftande och eftersom sommaren definitivt är här nu, tillåter jag mig att öppna en Wodehouse-bok igen, denna gång ”Sommarpippi” (Summer moonshine i original) från 1946. Romanen är klassad som en av Wodehouses bästa och det är den verkligen.

Den är tajt och rappt skriven med humor, spänning och romantik på klassiskt wodehouse-manér.

I centrum står den unga och självständiga Jane, dotter till baroneten Buckstone Abbott som förtvivlat försöker få sålt familjegodset Walsingford Hall till en amerikansk prinsessa och miljonär. Familjen är mer eller mindre utblottad, som så många andra adelsfamiljer i England (jag undrar varför detta var ett så vanligt förekommande fenomen – hur blev alla godsägare plötsligt så fattiga?) och absolut inget får sätta käppar i hjulet för affären. Så när det uppdagas att prinsessans ena styvson Tubby (som tillfälligt bor på slottet) hotas med en stämning för brutet äktenskapslöfte av ingen mindre än Buckstones mycket dugliga sekreterare, tar det hus i helvete. Inte blir saken bättre av att stämningsmannen som ska överlämna papprena råkar vara Buckstones amerikanska hustrus – Toots – egen bror. Hur ska familjen lyckas hålla papprena borta från Tubby tillräckligt länge för att prinsessan ska hinna signera köpeavtalet? Till all lycka kommer Tubbys bror Joe till undsättning. Han är en smart och charmig ung man som snart fattar galoppen. Det enda han vill ha ut för egen del är Jane, som olyckligtvis gått och förlovat sig med Adrian Peake, som i sin tur visst redan lovat bort sig till prinsessan… Ja, ni förstår ju vilken härva vi hamnar i! Men ingen fara, allt ordnar upp sig till slut, precis som alltid i Wodehouses böcker. Alla älskande får varann, pengafrågorna löser sig och skurkarna får sig en lagom knäpp på näsan.

Det lyckliga slutet är bara en av de många faktorer som gör Wodehouse så värd att läsa.

På vägen mot upplösningen bjuds läsaren på många skratt när den ena dråpliga situationen avlöser den andra, utan att det någonsin blir tarvligt eller billigt. Missförstånd och mänsklig välvilja kan ofta leda till oväntade situationer och även om lurendrejande är en återkommande metod för att lösa problemen är det ofta sanningen som vinner till slut. Dialogerna är skrivna med stor värme och kännedom om mänsklig karaktär. Kärleken, inte minst den äktenskapliga, är central i Wodehouses romaner. I relationerna är det oftast kvinnan som är den starka, kloka och trygga. Man kan undra om Wodehouse tog inspiration från sitt eget äktenskap?

I dessa tider när allt färre unga verkar vara intresserade av att gifta sig eller ens hitta en partner, och när skilsmässor och infekterade relationer är så vanliga, är det befriande att läsa om en plats och en tid där det inte fanns något viktigare än att finna den där ultimata flickan/pojken att gifta sig med, och där äktenskapet förväntades bli ett livslångt partnerskap till bådas nytta och glädje.

Häromdagen såg jag ett kort klipp från filmen ”Shall we dance” med Susan Sarandon, där hennes karaktär förklarar varför vi gifter oss. Det var en fantastiskt fin förklaring som gick ut på att vi behöver en annan människa som kan vara ett vittne till vårt liv. Det finns så många människor i världen, och alla lever sina egna liv. Om ingen delar ditt liv, finns du då? Med en livslång partner, genom vått och torrt, finns det alltid någon som ser och bevittnar allt det du upplever och på så sätt har du inte levat förgäves. Det är en vacker tanke och väldigt sann. Våra föräldrar följer oss de första åren och våra barn lånar vi en tid, men en livslång partner ger ett helt annat stöd i tillvaron. Tyvärr är det allt fler som aldrig får uppleva detta och jag undrar vad det i förlängningen gör med vårt samhälle?

Att hitta en partner handlar inte bara om att bilda familj så att släktet inte dör ut, det handlar också om att växa som människa och bli något mer än man någonsin kunnat bli på egen hand.

Det kräver engagemang och arbete förstås, men det är så värt det! Jag minns att när jag träffade min man kände jag instinktivt ett stort behov av att knyta oss hårdare tillsammans tidigt, så jag ville att vi skulle skapa många minnen ihop. Gemensamma minnen skapar band som gör det svårare att bryta upp. Vi var båda överens från början om att vi skulle göra det här på livstid, vilket kanske bidrog till att vi red ut en del stormar på vägen. I år firar vi 25 år som gifta och jag betraktar mig som otroligt lyckligt lottad som får ha min bästa vän vid min sida varje dag. Andra relationer har kommit och gått men min man har alltid varit densamme. I bästa fall kan vi turas om att vara den axel att gråta mot som den andra just då behöver. Ibland känns det som om det är vi två mot världen, ibland är det bara vi två I världen, njutandes av det livet har att ge. Och en sak som vi båda njuter av är Wodehouses rika produktion. Sommartid händer det att vi sitter i varsin ”njutarstol” med varsin bok och skrattar. Måhända läser vi inte samma historia, men vi har en gemensam upplevelse av att livet inte är så tokigt, trots allt. Inte när man har någon att dela det med.

Sommarpippi
P. G. Wodehouse (1946)
Albert Bonniers Förlag

Om längtan efter en dotter

Jag blandar upp min läsning med lite romaner emellanåt, utan särskilt tema eller någon baktanke. ”Dotter önskas” av Katerina Janouch råkade hamna i bokhögen och den kom oväntat att trycka på några knappar. Janouch tar upp en mammas förbjudna tankar kring sina barn och det känns till viss del befriande.

Det finns så många tabun kring mor-barn-relationen, så mycket som man förväntas känna eller inte känna.

Men känslor är som de är och behöver bemötas, inte tryckas ner. Mitt föräldraskap har varit en sann utmaning och jag känner igen mig mycket i huvudpersonen Helena. Dock har jag aldrig behövt längta efter en dotter, mitt första och mitt tredje barn var båda flickor. Skulle jag ha längtat efter en flicka om jag fått två söner på raken? Förmodligen. Jag tror att jag önskade en flicka första gången jag blev gravid, även om det inte var superviktigt för mig.

När Helena väntar sitt andra barn förlorar hon sin älskade mamma och känner sig plötsligt ensam. Hon saknar en annan kvinna att anförtro sig åt, att dela sorg och glädje med. Mammans död gör att längtan efter en dotter, som redan var stark, tar sig astronomiska proportioner. Plötsligt blir det livsviktigt för Helena att få en dotter. Och när barnet sedan visar sig vara ytterligare en pojke går Helena in i en livskris.

Kan man sörja ett barn man aldrig fått, samtidigt som man älskar det barn man har?

Helenas dotterlängtan närmar sig fanatism, hon suger i sig all information hon kan komma över om sätt att försäkra sig om en flicka och eftersom hon inte får det stöd hon behöver börjar hon smyga med sina tankar och funderingar. Inte ens maken Paul, som hon älskar och som är en fantastisk partner och far, släpper hon in till det förbjudna rummet i sitt hjärta. Helenas livkris blir snart även en äktenskaplig kris. Och när hon dessutom hittar sin mammas dagböcker och börjar läsa om mammans stora hemlighet blir krisen existensiell. Helena klarar inte att vara kvar i sin familj i villan i förorten utan ger sig ut på jakt efter sitt ursprung.

Jag sa att det till viss del är befriande att läsa om de förbjudna tankarna som många mödrar har. Jag hade också sådana, och har kanske fortfarande. Men Helenas fanatism går över gränsen. Hon beter sig otroligt omoget och egoistiskt och tycks inte förstå att hennes handlingar får konsekvenser.

Kan man bli så galen av dotterlängtan? Ja, tydligen.

Katerina Janouch är journalist och har djupdykt i ämnet. Det gör att storyn backas upp av trovärdiga faktadetaljer. Då har nog en del läsare svårare att tro på att det finns så fantastiska män som Paul. Men eftersom jag har en sådan man själv känns det närmast självklart för mig. Och just därför, kanske, störs jag av hur illa hon behandlar honom.

Jag har också förlorat min mamma på liknande sätt som Helena, men jag fick ha min mamma längre, hon fick se alla mina barn växa upp och det är jag otroligt tacksam för. Dock saknar jag ju henne något enormt och jag känner igen mig i behovet av en äldre kvinnlig släkting att anförtro mig åt. Det behöver inte ens vara en släkting. Ibland skojar vi om att vi ska annonsera efter en extramormor. Men det går såklart inte att ersätta en människa på det sättet. Det bästa du kan göra är att själv bli den du saknar. Vara ditt eget stöd och finnas där för kommande generationer.

På något sätt går man vidare och lär sig leva med ett hål mitt i tillvaron.

Hade Helena kunnat göra något annorlunda? Hade hennes omgivning kunnat stötta henne bättre, i sorgen efter mamman, i kaoset det innebär att bli tvåbarnsmamma och i längtan efter en dotter? Det känns på något sätt typiskt för vår tid och kultur att alla i Helenas omgivning vill hjälpa men inte vet hur och därför mest håller sig undan eller sopar problemen under mattan. ”Ryck upp dig, så farligt är det väl inte, klart det är jobbigt att förlora sin mamma” och så vidare. Helena blir arg på sin pappa eftersom hans liv inte verkar slås i spillror av mammans död, på samma sätt som hennes. Men vi sörjer olika och kanske blir sorgen mindre synlig och himlastormande ju äldre vi blir. Helena gör också kraftigt motstånd mot verkligheten. När mamman ligger på dödsbädden intalar sig Helena att sjukdomen mirakulöst kommer försvinna. Och trots ultraljudet som visar en pojke tänker hon att det ändå skulle kunna bli en flicka. Det här motståndet gör att lidandet blir större, tror jag.

Vi behöver lära oss att flyta med i livet och parera de hinder vi stöter på, ta oss förbi dem och inte fastna.

Janouch skriver lättläst och romanen engagerar. Den har dock inte riktigt en klassisk roman-uppbyggnad, stundvis känns den mer självbiografisk eller som ett reportage. Som läsare blir man därför lite osäker på vart berättelsen ska ta vägen. Jag irriterar mig ofta på Helena, bara för att i nästa stund känna att jag skulle vilja vara där hos henne, hjälpa henne att natta barnen och sedan stryka henne över håret och trösta. Säga att det är okej att inte alltid älska sina barn. Lova henne att det blir bättre – för det blir det. På sätt och vis. Inte heller är det säkert att en dotter är den lösning hon söker. Visst, du kan få en kvinnlig bundsförvant. Men du kan också få din värsta kritiker. På vissa sätt är pojkar enklare. Men jag skulle lyssna. Jag skulle låta henne älta alla de förbjudna tankarna, hur absurda och galna de än lät, tills oron lämnat henne. Vi måste få prata om det. Som med så mycket annat i dagens samhälle. Det är för många idiotiska tabun som klyver familjer itu. Låt oss prata om det istället. Lufta våra tankar och farhågor utan rädsla för att bli betraktade som galna. En tanke är bara en tanke. Och uttalad högt blir den mindre skrämmande. Vem vågar börja?

Så talade alltså Zarathustra

Jag fick höra att Nietzsche är totalt missförstådd, han var inte alls nihilist, eller ens kanske ateist. Fair enough, jag hade ju faktiskt inte läst något av Nietzsche, utan bara om honom, så jag jag gick till biblioteket och tog första bästa som jag hört talas om: ”Så talade Zarathustra”. Helt utan förkunskaper eller förutfattade meningar kastade jag mig in i denna klassiker. Min första aha-upplevelse var att Zarathustra är en man och inte en kvinna. Kanske hade jag tänkt på oraklet i Delfi eller något men okej, nu vet jag det. ”Så talade Zarathustra” är kanske inte den bästa ingången till Nietzsches verk, jag vet inte, men den kändes i alla fall ohyggligt svår.

Den första halvan fick jag nästan känslan av att en tidig AI skrivit texten.

Ta några slumpmässiga liknelser och ord och kasta ihop dem till en text som är grammatiskt korrekt men inte säger någonting. Hur jag än försökte lyckades jag inte få någon rätsida på den mycket förvirrande, för att inte säga surrealistiska texten. Ofta motsade Zarathustra sig själv också. På många sätt liknar ”Så talade Zarathustra” bibeln och det kanske är meningen. Du kan här hitta en bergspredikan, en ordspråksbok, en höga visan, en psaltare och även lite uppenbarelsebok. Språket är lika högtravande och gammeldags som i bibeln också, trots att min översättning inte var jättegammal (utgåvan är från 1982). Zarathustra kan i den jämförelsen likställas med Jesus. Jag undrar också om Zarathustra ska vara ett Nietzsches alter ego, eller om han snarare lyfter fram den förvirrade profeten som ett varningens exempel? För Zarathustra verkar onekligen smått psykotisk emellanåt, han yrar om viljan och lusten, glädjen och ondskan, samt inte minst om övermänniskan, det som vi alla borde sträva efter. Mycket ormar är det också.

Gud är död, säger ju Zarathustra men det är svårt att förstå vad han vill sätta i gudens ställe.

Egentligen tror jag att han menar att religionens gud är död, vilket absolut kan stämma. Men en karaktär i boken säger också: ”död är i fråga om gudar alltid blott en fördom”. Så kanske tror Nietzsche ändå inte att Gud, alltings skapare, är död så som vi uppfattar det. Men som sagt, vad erbjuder Zarathustra istället för alla dessa ”stentavlor” som han har sönder? Om vi inte ska sträva efter att vara goda, att tillfredsställa och tillbedja en osynlig gud, vad ska vi då göra istället? Zarathustra antyder att meningen med livet är att skapa och att vi inte kan fly från, eller ens försöka dölja våra laster och vår ondska. Känner du för att hämnas en oförrätt, så gör det. Klarar du inte att avhålla dig från ett onyttigt eller lustfyllt leverne så gör inte det då. En del kan leva på vegetarisk kost, andra – liksom Zarathustra – frossar gärna i lammkött.

Vi är alla olika, och så ska det vara, menar Zarathustra.

Påståendet att vi människor alla är lika inför Gud, är bara nonsens. Zarathustras kvinnosyn är kanske tidsenlig men skulle anses förlegad idag – kvinnorna är enligt honom inte lika visa som männen, utan snarare obildbara och onda. Ändå menar han att äktenskapet mellan en man och kvinna som respekterar och stöttar varann kan vara det som lyfter människan till det högre jaget. Och det viktigaste av allt är barnen – de kommande generationerna som alltid bör vara lite bättre än sina föräldrar. Zarathustra själv hittar dock ingen kvinna att skaffa barn med. Sörjer han över det? Kanske. Han är en ”ensittare” – en enstöring som behöver dra sig tillbaka till bergen emellanåt för att begrunda de stora frågorna. Han pendlar också mellan den djupaste depression och en närmast manisk eufori. Dessutom verkar han ha höga tankar om sig själv. Alla andra är idioter, tycks han säga, åtminstone i början av boken. Mot slutet inser han att hans ord kanske inte är för alla. Ändå kan han inte låta bli att tala. Det påminner mig om en dikt jag skrev en gång:

Mitt språk är bara mitt
och ingen alls förstår mig
Ändå talar jag
och talar
talar jag
fast ingen alls förstår mig

Lite så är det att läsa ”Så talade Zarathustra”. Han yrar på boken igenom och jag försöker förtvivlat finna en röd tråd eller ens ett budskap i den kaotiska ordmassan. Efter ungefär halva boken börjar det ändå arta sig. Man kan följa små historier i historien och emellanåt lyser små guldkorn fram och jag brister ut i skratt eller nickar igenkännande. Zarathustra är uppfriskande ärlig och vågar säga vad som helst, han bryr sig inte om ifall han kränker någon. Inte heller bryr han sig om ifall han motsäger sig själv. Stundvis sväller hans ego ut över alla bräddar. Jag tänker att han inte skulle ha några som helst problem att skryta med att han var världens ödmjukaste person.

Jag kommer osökt att tänka på August Strindberg.

De är lite lika. Himmel och helvete, de högsta toppar och de djupaste dalar. Ett förakt för andra människor, ja, rent av ett äckel i Zarathustras fall. Samtidigt så speglar det ju verkligheten, om man nu får lov att säga det. Den ”pöbel” som Zarathustra pratar om, är det vi idag skulle kalla NPCs. Han inser under bokens gång att det är meningslöst att tala om dessa högre frågor med den stora massan. De vill helt enkelt inte förstå, kanske har de inte ens förmågan. Man bör veta när man ska gå förbi och hålla tyst. Välja sina strider. Å andra sidan är det ibland läge att strida. Zarathustra uppmuntrar till och med till krig, utan att riktigt förklara varför han tycker det är en bra idé. Men liknöjdheten är förkastlig. Hellre känna alla känslor, både onda och goda, tycks Zarathustra mena, än att vara liknöjd inför allt och bekväm. Lagom? Nej, usch och fy! Övermänniskan skapar och känner, älskar och hatar. Och njuter och dansar. En dag utan dans är en förspilld dag, tycker Zarathustra, så han dansar ofta där på berget i sin enslighet. Till sitt sällskap har han en orm och en örn. De är hans närmaste lärjungar, även om han också har mänskliga sådana.

Jag kan lustigt nog känna igen mig själv i Zarathustra, liksom i Strindberg.

Jag är också en känslomänniska som kan utbrista ”jag är så trött på idiotiska människor!” Att skapande är meningen med livet kan jag absolut hålla med om. Likaså att man inte ska försöka alltför hårt att undertrycka eller motarbeta sina ”onda” sidor. Bättre att pysa ut lite nu och då än att en vacker dag explodera. Jag har, precis som Zarathustra, svårt att förstå kristendomen och andra läror som enbart tycks hylla ett avlägset himmelrike. ”Efterdettingar” kallar Zarathustra dem. Men livet är här och nu, det finns en mening med våra jordiska kroppar och begär. Vi ska inte leta efter en gud i himlen, utan finna glädje i jorden. Vi är en del av naturen och just hänryckningen över naturens skönhet är det som bär Zarathustra genom både sämre och bättre tider. Han återvänder alltid till naturen.

Har jag missförstått Nietzsche?

I början av läsningen tänkte jag: detta är kulturens och filosofins nakna kejsare. Ingen begriper honom men inte för att han är för djup eller vis, utan för att han är en galning. Som en enkel bondflicka tillåter jag mig emellanåt att tänka detta om de fina konsterna. Jag kanske inte alls är dum som inte förstår dem utan de är alla en bluff som ingen vågar avslöja. Jag kan vara barnet och ropa: ”kejsaren är naken!” Men för den skull behöver man ju inte kasta ut barnet med badvattnet. ”Så talade Zarathustra” innehåller trots allt en del användbara råd för ett gott liv:

Dansa varje dag.
Skratta ofta – inte minst åt dig själv.
Skapa! Vad som helst som gör dig glad.
Våga vara annorlunda.
Välj dina strider.
Umgås med dem du gillar och som gillar dig.
Lev här och nu.
Gå ut i naturen, ofta!
Klandra dig inte om du inte klarar av att ”vara god” alla gånger.
Sträva alltid efter att bli bättre.
Det är inte din uppgift att lösa andras problem.
Ge med försiktighet och eftertanke, inte alla gåvor blir väl mottagna.
Om du hittar någon att älska och bilda familj med, vörda och uppskatta det, ett gott äktenskap kan göra dig till en bättre människa.

Kärlek och äktenskap i femtiotalets Frankrike

Wodehouse hör sommaren till och jag läser min andra bok den här säsongen: ”Fransysk visit”. Den här boken är skriven på femtiotalet och hör kanske inte till Wodehouses bästa men den är underhållande. Tonen är rapp och farsartad med många billiga skämt och ordvitsar. Som titeln antyder blir det också en del drivande med fransmän, på ett sätt som kanske inte hade varit riktigt PK idag. Men som vanligt förlåter man författaren allt.

Wodehouse vet hur man skapar en god stämning oavsett vad som anses tillåtet eller ej.

Historien börjar med att de tre inte särskilt rika amerikanska systrarna Trent kommer över en liten summa pengar. Tillräckligt mycket för att räcka till en semester i Frankrike men inte för några extravaganser. För att få pengarna att räcka längre bestämmer de två yngre systrarna sig för att turas om att vara ”herrskap och tjänstefolk”. Ena månaden får ena systern vara fin mademoiselle medan den andra är kammarjungfru. Nästa månad byter de. På så sätt får de båda bära de fina kläderna och bo i lyxiga sviter samt umgås med den rikare societeten. Målet är som alltid i Wodehouses romaner att finna den rätte att gifta sig med. Helst ska han vara rik.

Men pengar är inte allt, i Frankrike kan man komma nästan lika långt med en fin titel, hur barskrapad man än är.

Därför finns också markisen av Maufringneuse och Valerie-Moberanne, ”gamle Nick” kallad, bland lyxhotellen på de franska semesterorterna dit flickorna har begett sig. Med sig har han sin nästan lika utfattige son Jefferson, en aspirerande ung författare med rötter både i Frankrike och Amerika. Fadern är fast besluten att få sin son bortgift med en rik kvinna, gärna amerikanska. Och spelet kan börja.

Den yngsta systern Jo tröttnar snart på den fruktlösa jakten på en rik make i Frankrike och väljer att åka hem i förtid. Hon har ändå en ung man med förhoppningar som väntar där hemma. Kvar blir Terry och deras äldre syster Kate som fungerar som en ställföreträdande mamma eller förkläde. Terry får snart upp ögonen för Jefferson som hon naturligtvis utgår ifrån måste ha pengar, eftersom han som son till en markis kan titulera sig greve. Men som sagt, pengar är inte allt. Heder och ära är också viktigt. Och när den rike mr Carpenter i bara pyjamasen råkar hamna i Terrys svit spelar det ingen roll hur oskyldigt hans ärende var där – han förväntas givetvis gifta sig med flickan. Och innan de båda hinner förklara både situationen och sina respektive äktenskapliga planer för helt andra personer, har ryktet gått. Gamle Nicks före detta hustru, Mrs Pegler – även hon en äktenskapsmäklerska av stora mått – blir inte bara bestulen på ett förmånligt parti åt en systerdotter, hon blir dessutom av med en stor summa pengar och allt verkar peka på att bokens hjältinna Terry är den skyldige.

Ja, förvecklingarna blir bara fler och fler…

Men såklart ordnar sig allt till slut, på det bästa sätt för alla inblandade. Precis som det alltid gör med Wodehouse. Och på vägen får läsaren skratta gott åt markisens tokerier, dramatiska missförstånd och harmlösa kärleksfnurror. Wodehouse drar sig inte för att här och där slänga in några ironiska kommentarer om författande och förlagsbranschen. Han låter förläggaren Clutterbuck – som är kraftigt överviktig (i ordets båda bemärkelser) – beklaga sig över att förlaget bara får småsmulor medan författarna vältrar sig i lyx. Något som knappast kan ha varit sant ens på Wodehouses tid. Wodehouse framhäver även sitt eget författarskaps förträfflighet när Clutterbuck berättar hur nedstämd han blir över alla manus han läser som innehåller realism och tragedi. Vem orkar läsa om sådant? Nej, det är humor och kärlek man vill ha, såklart!

Kärlek, framför allt den som slutar i äktenskap, är målet i alla Wodehouses böcker.

Att finna sig en maka/make att dela livet med är det som enligt Wodehouse alla unga människor bör sträva efter. Det finns ingen större lycka än den äktenskapliga, tycks han säga. Lite märkligt är det då att han låter så många av karaktärerna vara frånskilda och omgifta. I synnerhet den äldre generationen beklagar sig mycket över sina respektive. Och en del av de gamla ungkarlarna tycks sky äktenskapet som pesten. Men för all del – låt de unga tu få varann. Är det ändå en smula realism som smyger sig in i Wodehouses romaner på det här sättet? Att äktenskapet kanske inte är en dans på rosor alla gånger? Eller att inte alla är menade att gifta sig? Själv tycks han ha funnit kärleken i alla fall och hans hustru verkar ha varit mycket engagerad i hans författarskap. Var det månne det lyckliga äktenskapet som ledde till hans höga ålder, eller det faktum att Wodehouse genom två världskrig och en börskrasch ändå lyckades få människor att skratta? Jag vet inte. Men han blev 93 år gammal och hans författarskap sträckte sig över sjuttio år och det måste väl ändå ses som tämligen imponerande?