bokrecension – Företagande i en ny tid

När Nykarlebyälven strömmade fritt

Numera stoppas älven upp av den stora kraftdammen

Jag återvänder ännu en gång till min födelsestad Nykarleby med hjälp av den historiska romanen ”När älven strömmade fritt”. Författare är Stefan Fors som sammanställt historiska fakta om sina förfäder och omformat dem till en delvis fiktiv släktkrönika. Resultatet är upplysande, gripande och intressant om än något amatörmässigt skrivet. Det förekommer en hel del språkliga missar, inte minst olika tempus och talspråk, samt en del rena tryckfel. Uppbyggnaden är lite tafatt och texten hade mått bra av några varv till med redigering och korrektur.

Man får som läsare känslan av att det var viktigare för författaren att få med alla anekdoter och historiska fakta, än att presentera en sammanhängande och dynamisk roman.

”Kill your darlings” säger man ibland. Det vill säga: var beredd att stryka något som du väldigt gärna hade velat ha med om det inte tillför något till berättelsen. Inom dramatiken säger man att om ett svärd hänger på väggen i första akten så bör någon ha halshuggits med det i den tredje… Lite så känner jag med Fors bok. Han har helt enkelt för många verktyg på väggen som inte kommer till användning. Boken hade inte skadats av att beskäras en smula, alternativt presenteras i en helt annan form, till exempel som en samling fristående anekdoter och skrönor från Olson-släkten. Med det sagt så vill jag framhålla att romanen ändå är riktigt läsvärd, i synnerhet om man som jag har personliga kopplingar till Nykarlebytrakten. Som läsare ges du en god inblick i hur livet kunde te sig i 1800-talets Österbotten och du får lära dig mycket om sjöfart, repslageri, socialt liv och till och med slakt. Det märks att författaren gjort gedigna efterforskningar. Något jag inte riktigt förstår vitsen med är dock alla de beskrivningar av gatorna som karaktärerna färdas på. Vart de än går i staden ska rutten noga förklaras, med samtliga gatunamn, och ibland även beskrivningar av de hus de passerar. Tänk om Fors hade kunnat vara lika detaljerad när det kommer till årtal!

Endast på ett par ställen i boken nämns vilket år något skedde, vilket känns märkligt med tanke på att det ska vara en historisk roman och släktkrönika.

Något annat jag gärna hade sett mer av är illustrationer och foton. Endast ett fåtal sådana finns presenterade på de sista sidorna, trots att man som läsare får intrycket att många teckningar och målningar finns bevarade. Det verkar också ha funnits ett stort antal skriftliga källor, inte minst beror detta säkert på att en av karaktärerna i boken är Zacharias Topelius, som ju var en flitig skribent och samtidsskildrare. Men även en av författarens släktingar – den ogifta gammelfastern Hilda – dokumenterade rikligt, både i text och bild.

När det gäller Topelius är det intressant hur Fors skildring av honom skiljer sig så markant från den bild jag tidigare haft av skalden. I ”När älven strömmade fritt” framstår Topelius som en girig och okunnig drömmare. Släkten Olson som berättelsen kretsar kring, består till stor del av sjökaptener och de gör narr av Topelius för att han inte ens kan ro en eka själv. Det förekommer också en ”kärleksknut” där Topelius är inblandad. Hans äktenskap med Emilie Lindqvist var kanske inte så självklart som jag har trott.

Äktenskap och familjebildning är för övrigt centralt i berättelsen.

Något annat var kanske inte att vänta för en släktkrönika men jag slås ändå av hur essensiellt detta är för både individen och samhället. Som ung är det viktigaste att hitta någon att bilda familj med, till och med viktigare än att finna ett yrke. Eller så var det åtminstone på den här tiden. De många festerna, balerna och sammankomsterna var främst till för detta syfte. Vad har vi av detta idag? Inga ungdomar drar iväg på midsommardans nuförtiden. I bästa fall dansar man en och en i någon anonym stadsbar, men knappt ens det. Hur ska de unga hitta partners idag och i framtiden? Detta är något som bekymrar mig. Kalla mig gammalmodig men familjen är det mest värdefulla vi har. När du blir gammal är barn och barnbarn inte bara till glädje och tröst utan även en garanti för framtiden.

Det spelar ingen roll vilka stordåd du åstadkommer under ditt relativt korta människoliv om du saknar någon som kan föra ditt arv och ditt minne vidare.

De mest tragiska figurerna i boken är inte de som älskat och förlorat någon, utan de som lever och dör utan familj och arvingar. Till och med utomäktenskapliga barn är bättre än inga barn alls. Barnadödligheten var periodvis mycket hög i 1800-talets Österbotten, inte minst under nödåren som inträffade kort efter Nykarlebybranden. Detta var en period av svåra påfrestningar för Österbotten. 1854 förklarade England och Frankrike krig mot Ryssland (som Finland tillhörde vid den här tiden) och en handelsblockad inleddes, vilket gjorde tillgången på vissa varor begränsad. De rådiga österbottningarna löste problemet genom att smuggla varor från Sverige, ofta tätt jagade över havet av engelska skepp. Kort därefter – 1858 – brann i stort sett hela Nykarleby ner till grunden. Det var mitt i vintern och hundratals människor stod utan hem och utan ägodelar. Till all lycka omkom inga människor i branden och man byggde med statligt stöd snabbt upp staden igen. Mindre än ett decennium senare inträffade så flera år av svår missväxt. 1867 smälte inte snön förrän i juni och redan i augusti kom den första frosten. Folk svalt ihjäl i tusental och de som inte svalt ihjäl dog av tyfus.

Ursäkta, men nu åker foliehatten på.

1860-tal, bränder, missväxt, sjukdomar, nya samhällen, statliga skolor, föräldralösa barn… Ni som vet, ni vet. Det här var inte naturliga skeenden utan det vi kallar en Great Reset. Man ville förändra samhället i grunden, koncentrera rikedomar och bli av med en mängd så kallade useless eaters. Och i samma veva tog man kontroll över barnens fostran så att de skulle bli lydiga kuggar i maskineriet samt förhindras från att ifrågasätta makten. Detta sker även i våra dagar, vill jag hävda. Vi står inför ytterligare en sådan Great Reset – eliten talar själva helt öppet om det. Och vi ser alla tecken: märkliga väderfenomen, bränder, krig, sjukdomsutbrott (ni vet vad jag syftar på), samt en allmän fördumning av ungdomen och klippta band till historien. Eftersom Fors utelämnat årtal söker jag på när England krigade mot Ryssland och får veta av sökfunktionen att det aldrig hänt. Det tar en stund av omskrivningar innan jag lyckas få fram att det var Krimkriget som åsyftades i boken och konflikten här i norr inleddes som nämnts 1854. I romanen framställs Ryssland i positiv dager. Nykarleby står stundvis under rysk militär kontroll och invånarna tycks anse detta vara något positivt. De är måna om sina ryska soldater. Det värsta som kunde hända, menar många av dem, är om Finland återgick i svensk ägo.

Men idag, 2026, får man inte vara positivt inställd till Ryssland och det märks snabbt i mina sökningar, där sökmotorn gärna lyfter fram Rysslands ”oprovecerade attacker” både här och där.

Då blir jag lite extra glad för att jag har Stefan Fors bok i pappersform. Digitaliseringen möjliggör en total historieomskrivning och ingen lär märka något för det sker gradvis och parallellt med en kraftig minskning av läsandet och antalet läskunniga. De stora AI-bolagen köper in mängder av fysiska böcker, skannar av dem och bränner dem sedan. Att inte detta får stora rubriker är… nej, just det, media ägs också av samma lilla elit som nu skriver om historien ännu en gång. Varför höjer jag inte ens på ögonbrynen när jag läser att Rotschilds var involverade i stödlånen till det nödställda Finland? Jag slår vad om att Rockefeller även sponsrat skolsystemet… Men det är en helt annan historia.

”När älven strömmade fritt” är en viktig bok som tyvärr förmodligen inte kommer att läsas av många utanför Nykarlebys stadsgräns.

Dels (jag ber här om ursäkt till författaren) för att den inte är så tilltalande estetiskt eller språkligt, men framför allt för att fysiska böcker och läsning är på utdöende. Jag fortsätter dock att kämpa för den palliativa patienten genom att fortsätta läsa – även sådant som inte ligger på topplistorna – och recensera, i den naiva förhoppningen att någon ska lyssna och i sin tur föra kampen vidare. Låt oss ta tillbaka de fysiska böckerna!

När älven strömmade fritt
Stefan Fors (2022)
ISBN 9789529468485

Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete

”Slyngstad Events” av Unni Drougge är en mustig bygdekrönika som utspelar sig på Skånes landsbygd, närmare bestämt i Åsabygden. Skånskan är tydlig i det livliga och lättlästa språket, det går att höra dialekten i dialogerna även när man inte läser högt. Karaktärerna – allt ifrån den kultiverade pensionären till den oborstade bilskojaren är också väl beskrivna – så väl att jag både upprörs och småler. Drougge skyggar inte för något utan belyser oblygt alla smaskiga små synder som människorna i byarna ägnar sig åt. Till sin hjälp tar hon Åsabygden själv som kan titta in i varje skrymsle och vrå, även se vad som sker under mark. Och det är långt ifrån vackra saker som pågår i denna skånska avkrok.

Den duktiga flickan i mitt inre rodnar av förlägenhet och upprörs av rättskänslan om vartannat, det blir rätt känslosamt.

Till en början äcklas jag också av några av karaktärerna, herregud, finns det såna här människor på riktigt i vårt land!? Jo, det gör det med största sannolikhet. Men allt eftersom storyn utvecklar sig kommer jag att acceptera och rent av tycka om de skitiga och fräcka byborna. De riktiga avskummen visar sig komma utifrån.

Boken kan sägas ha två huvudkaraktärer även om det är ett helt gäng som berättar sina historier. Den ena är Björg Schütt, änka och pensionär med två vuxna döttrar och en försvunnen son, men mer om honom senare. Den andra är Klas-Åke Nilsson som kränger gamla bilar med alla metoder och utan samvete. Han har två barn som han fostrar själv sedan deras mor lämnat dem, något han lyckas förvånansvärt väl med med tanke på omständigheterna och hans minst sagt tvivelaktiga karaktär. Klas-Åke är bra både på att sprida skvaller och på att behålla hemligheter när så krävs. Med sin vakna blick och skarpa hörsel vet han det mesta som är värt att veta om alla i Åsabygden. Och trots att han så att säga skiter i konventionerna kan han vara mycket lojal och hjälpsam när det gäller.

Jag säger att Björg och Klas-Åke är huvudkaraktärer men kanske kan man säga att hela historien och bygden kretsar kring Björgs försvunne son, Tryggve Slyngstad.

När berättelsen tar sin början har han varit försvunnen en tid och Björg oroar sig för att han inte längre är i livet. Tryggve hade innan han försvann fått ordning på bygden och styrt upp flera lovande projekt. Men när han försvinner är det som om fårskocken förlorat sin herde och allt börjar falla sönder. I Åsabygden lever man lite utanför samhället och man stiftar egna lagar, byggda på sunt förnuft och vad som gynnar bygden. Här trivs människor med lite ljusskygga verksamheter och det fungerar, ända tills Börje – han som förser byborna med prima hembränt – börjar ta sig vatten över huvudet. Men han är inte den ende som har saker att dölja. Tryggve räddade fyra utländska flickor från prostitution och placerade dem i bybornas trygga händer, där de har läkt och börjat blomstra. Deras existens måste dock hållas hemlig för myndigheterna eftersom de saknar uppehållstillstånd. När två skumma typer dyker upp i byn för att inkassera en skuld som Björgs avlidne man lämnat efter sig, börjar dock hemligheterna att bubbla upp i ljuset. Kommer byborna kunna reda upp det själva eller är det bara Tryggve som klarar en sådan sak?

Drougge låter gärna stad och landbygd frontalkrocka så att gnistorna yr. Inte heller drar hon sig för att ge en känga både åt höger och vänster.

Feminister och miljönissar skildras både kritiskt och med värme, precis som de småkriminella bönderna och den inte alltid så laglydige lokalpolisen. Det blir helt enkelt inte svart eller vitt utan en hel färgpalett, vilket både skapar obehag och igenkänning. Ingen människa är helt igenom ond eller god och allt är relativt. Den enda gången jag som läsare tillåts ”välja sida” och till hundra procent kan avsky någon, är när journalisterna träder in på scenen. Drougge har själv arbetat som journalist och måste verkligen ha sett yrkets baksida. Hon skildrar den hänsynslösa sensationslystnaden hos kvällstidningsjournalisterna utan pardon. I medias händer förvrängs allt som sker i Åsabygden. Allt vackert blir fult och ingen går förskonad från de vassa pennorna. Det är så sant som det är sagt: pennan är mäktigare än svärdet. Vad ett mediadrev kan göra för en bygd har vi ett verkligt exempel på i Knutby. Men till skillnad från i romanens värld – där opinionen kan vändas med hjälp av välvilligt inställda journalister och författare – finns i verkligheten ingen upprättelse att få, ingen väg tillbaka. Har väl en gång en bygd, en grupp, en familj fått löpa gatlopp är de för evigt söndertrasade. Hur man än försöker försvara sig mot lögnerna kan man inte vinna mot media och myndigheter. Straffet för sådan förstörelselusta borde vara mycket hårt men en journalist tycks alltid gå fri, vad han eller hon än ställer till med. Jag hatar dem från botten av mitt rövhål för att citera dottern och matcha språket i ”Slyngstad Events”. Drougge verkar inte heller ha mycket till övers för sina forna kollegor.

Men romaner är ett utmärkt sätt att ta hämnd, även om det bara är författaren som förstår det.

”Slyngstad Events” är (trots det orealistiskt lyckliga slutet) så välskriven att jag börjar tycka att allt jag skriver själv är rent skräp. Drougge använder språket till fullo och kombinerar orden på nyskapande sätt, utan att det känns konstigt eller krystat. När hon skriver: ”Solstrålarna skjuter från höften nu och snart kommer ungarna hem med skolbussen” förstår vi direkt att det är sen eftermiddag och när Björg börjar tvivla på sin nyfunna kärlek beskriver Drougge det som att Björgs inre delas upp i två lager som glider åt olika håll. Den känslan har vi väl alla haft någon gång? Tillit är en bräcklig företeelse och kan förloras på ett ögonblick. När mediadrevet går skriver Drougge: ”Inget blod spills, ingen egendom ödeläggs. Ändå blir effekterna […] ödesdigra. Folk tappar orken. Paranoian brer ut sig.” Detta har vi sett effekterna av de senaste åren. I media har kriser och konflikter blåsts upp till jättebomber som detonerat över samhället och skapat misstro och hat som splittrat familjer, arbetsplatser och gemenskaper. Det positiva som kommit ur detta är att allt fler har fått upp ögonen för medias makt och dess benägenhet att sprida regelrätta lögner. Detta har dock lett till att många tappat förtroendet för allt som kommer från nyhetsmedia och offentliga källor. Förtroendet och tilliten är borta. Numera kan ju allt vara AI också. Vem ska man tro på? som DiLeva sjöng. Kan vi återskapa tilliten, den som är grunden för ett fungerande samhälle? I ”Slyngstad Events” tycks byborna finna en väg och den baseras på en helt annan sorts tolerans än den som trycks ner i halsarna på oss från vänstermedia. Det handlar om att leva och låta leva, se mellan fingrarna på somligt och tolerera lite skit i hörnen, både hos sig själv och andra. Ta helt enkelt inte livet så allvarligt, tycks Drougge vilja säga, det löser sig nog ändå.

Slyngstad Events
Unni Drougge (2002)
Piratförlaget
ISBN 9164200671

Det är tanken som räknas

Årets andra bok är även det ett loppisfynd som jag läser för andra gången: Wayne Dyers ”Du ser det när du tror det eller vägen till personlig förnyelse”. Dyer kan man väl säga var en av pionjärerna inom det vi idag kallar attraktionslagen. ”Du ser det när du tror det” kom långt före bästsäljaren ”The Secret” som gjorde begreppet mera allmänt känt. Fokus ligger inte heller så mycket på att skapa (eller dra till sig) det man önskar, utan mer på just personlig utveckling. Lite som i ”Rik på riktigt”: lär dig att vara förnöjsam så känner du dig rik.

Jag ler ofta åt Dyers härliga egocentriska åttiotalsnaivism.
Visst var det väl en helt annan ton då?

Som en sann amerikan lyckas han få allt att handla om hur förträfflig han är samtidigt som hans hjärtlighet och entusiasm gör att man förlåter honom. Och stundvis är boken riktigt bra. Jag uppskattar särskilt berättelserna om mäktiga sammanträffanden och möten mellan människor. Man anar en magi bakom verkligheten. Tyvärr har vi ju fått uppleva rätt mycket mindre trevliga saker sedan åttiotalet och jag kan inte låta bli att emellanåt hemfalla åt lite cynism. Jaja, allt det där är nog bra men alla de som blir oskyldigt sönderbombade i krig då? Ska de bara sätta sig ner och meditera en stund och förlåta dem som attackerar deras land, ofta till synes helt utan anledning? Ska vi bara ”öppna våra hjärtan” för alla och envar som vill komma hit och bosätta sig i vårt land, även de som våldtar och knivhugger? Dyer är som en oskyldig hundvalp uppvuxen i en fin familj som tycks tro att alla väl älskar en hundvalp? Men jag kanske är orättvis. Han tar faktiskt upp svårigheten i att förlåta människor som begår onda handlingar. Han frågar dock om det är rätt väg att gå att bygga fler fängelser och spärra in mer människor. Det verkar ju inte ha gjort våldet mindre. Nej, så är det nog.

Det vi behöver är förebyggande, mjuka handlingar. Men tills vi fått dem på plats behöver vi nog också gränser, tänker jag.

Nåja, det är inte alls våld och ondska som boken handlar om. Som titeln anger hävdar Dyer att vi fått verkligheten om bakfoten när vi säger att ”vi tror det när vi ser det”. Vi borde tro först, så kommer vi att få se sedan. Allt börjar i tanken. Vad är en tanke, frågar Dyer. Den går inte att se eller ta på, den går inte att stoppa i en burk. Ändå kan den få ofattbara följder. Vad du än ser i världen så finns det på grund av en tanke. Om du inte tror på en intelligent skapare kanske du menar att det bara är mänskligt skapade ting som omfattas av detta påstående och låt så vara. Det är imponerande nog. Tänk på alla fantastiska byggnader, maskiner, broar och system som människor byggt. Från början var de bara idéer – tankar – i någons huvud. Om nu tanken sitter i huvudet. Kanske finns den utanför oss? Dyer tar upp exempel på tankeöverföring och synkroniciteter och menar att vi alla hänger ihop i ett enda fält.

Kanske fortsätter tanken även efter den fysiska kroppens död? I så fall behöver vi ju inte frukta döden, för är det inte just våra tankar vi är rädda att mista?

Boken handlar mycket om att förlåta och släppa taget. Att inte fastna i roller och tankemönster som inte gynnar oss. Alltför många ältar gamla oförrätter hela livet, till vilken nytta? Likaså klamrar vi oss fast vid tankar om brist och skuld. För att slippa ta ansvar och faktiskt förändra våra liv, lägger vi skulden för våra misslyckanden på andra. Vi är snabba att döma andra och påpeka deras brister men egentligen säger våra värdeomdömen om andra mer om oss själva än om dem vi dömer. Och vi tror att resurserna inte räcker till alla – jag blir kanske utan om jag inte tar för mig på andras bekostnad. Men om vi alla hänger ihop och är delar av samma ”EN-sång” som Dyer kallar det, då är ju din glädje och framgång också min. Och det finns tillräckligt för alla. Det vi fokuserar på växer, säger Dyer. Och det vi tror kommer vi att se. Om du tror att alla andra är ute efter dig, att du kommer att bli lurad och utnyttjad, då är det det du får uppleva. Men om du tror att andra människor är generösa och vänliga och vill dig väl, då är det just det som blir din verklighet.

Dyer tar upp flera exempel på detta ur sitt eget liv och man är benägen att tro honom.

Kanske får jag verkligen mer pengar om jag ger bort det jag har och litar på att det kommer tillbaka till mig mångfaldigat? Kanske börjar människor som tidigare behandlat mig illa att behandla mig med respekt om jag tänker på dem med kärlek och förlåtelse? Om man höjer blicken lite kan man dock hitta mängder av exempel på det motsatta: människor som vänt andra kinden till och fått huvudet avhugget. Så jag kan inte skaka av mig känslan av att en stor pusselbit fortfarande fattas. Men visst, på samma sätt som förnöjsamhet kan få dig att känna dig rikare även om du inte har en krona mer, så kan förlåtelsen eller åtminstone det tankemässiga frigörandet från ett orosmoment i ditt liv göra att känslan av oförrätt löses upp. Men det är lättare sagt än gjort. Jag undrar varför vi så gärna drar upp gammalt groll till ytan. Kan det vara av samma anledning som vi hellre läser om bestialiska mord än om människor som lever lyckliga i alla sina dagar?

Jag menar hur spännande och kul är det att berätta eller höra om hur livet flyter på och allt är bra?

Nog är det väl intressantare med dramatik? ”Hej, hur är det?” ”Äh, åt helvete! Jag har fått sparken och frun har lämnat mig.” ”Nähä!?” ”Nej, jag skojar bara, allt är fina fisken. Jag har kvar mitt gamla jobb och trivs riktigt bra och äktenskapet har aldrig varit bättre.” Kanske har det också med jante-lagen att göra. Man vill ju inte att folk ska tycka illa om en för att man har det så mycket bättre än de. Lite som med Wayne Dyer. Jaha, kul för dig, Wayne, att du bara förlät din döda pappa och så började pengarna rulla in. Och aldrig bråkar du med din fru heller. Och barnen är välartade och pratar med dig. Dessutom är du frisk och springer en mil om dagen. Grattis. Jättekul. Det är nästan så man tror att han har förträngt allt jobbigt och lever i en låtsasvärld. Därför var det skönt att läsa om hur upprörd han blev över en stämning som han blev utsatt för, långt efter hans andliga uppvaknande. Han åkte alltså runt och föreläste om förlåtelsens kraft samtidigt som han i rättssalen slogs med näbbar och klor mot en grupp människor. Lite mänsklig var han trots allt. Men se på fan! Även denna situation löste sig när han släppte taget och förlät. Attans. Kanske ligger det något i det han säger trots allt. Men att skicka sina egna böcker och ljudkassetter (och blommor!) till folk som gjort honom illa, det känns lite väl mycket… Om jag kommer på någon människa som jag hyser agg mot (har faktiskt inte mycket sånt i mitt liv) ska jag nog bara förlåta dem i tanken, en faktisk kontakt riskerar bara att missförstås eller blåsa liv i konflikten igen. Och det är ju ändå tanken som räknas, eller hur, Wayne Dyer?

Små mekaniska mirakel

Det slog mig att jag inte läst någon barnbok i mitt bokmaraton så när sonen rensade igenom sin bokhylla snappade jag åt mig ”Små mekaniska mirakel” av Lissa Evans. Boken handlar om pojken Peter Lutten som genom en serie mystiska och smått magiska händelser följer i spåren av sin pappas farbror Tony som försvann under andra världskriget. Och med försvann menas verkligen gick upp i rök. Tony Lutten var nämligen en berömd trollkarl eller snarare illusionist, för han trodde egentligen inte själv på magi förrän den där ödesdigra dagen då hans fästmö försvann och han begav sig av för att hitta henne.

Tony lämnar efter sig en mekanisk verkstad som han till en början tänkt ge åt Peters pappa. Men Peters pappa är inte den rätta sortens pojke visar det sig, han är inte så intresserad av det magiska utan tycker mer om att fördjupa sig i ords betydelser (vilket väl i och för sig också kan liknas vid magi). Istället blir det Peter som snubblar över uppdraget att leta rätt på den hemliga verkstaden. Till sin hjälp tvingas han ta den jämnåriga flickan April, som är en av tre identiska systrar i grannhuset. April är smart och dessutom längre än den kortvuxne Peter, vilket visar sig användbart i jakten på ledtrådar. Ytterligare hjälp får de via en av Tonys ungdomskamrater, den blinda läraren Leonora och hennes ledarhund Pluto.

Men äventyret vore ju inte komplett utan en rival om skatten, inte sant? Och självklart finns även en sådan. I detta fall är det borgmästaren, tillika magiläraren Jeannie Carr. Hon driver firman Yrkeshemligheter AB och vill gärna lägga vantarna på den store Tony Luttens magiska verkstad.

Boken är lättläst med ett bra flyt i språket, vilket ju nästan är ett krav för en barnbok.

Den är på nästan trehundra sidor, och det är mycket för nutida ungdomar att ta sig igenom. Kanske skulle den göra sig bäst som högläsningsbok. Evans kan med några korta meningar beskriva sina karaktärer så att de blir ytterst levande för läsaren. Jag blir särskilt förtjust i Peters pappa som använder svåra ord när han pratar, även med Peter. Pappan är korsordskonstruktör och tar sig an alla vardagliga små problem som vore de gåtor i ett korsord. Peters mamma är forskare och upplevs som huvudsakligen frånvarande i Peters liv. Men man anar ändå en stor kärlek mellan de tre, även om de inte alltid når fram till varandra. Peter är en smart kille och det är uppenbart varifrån han fått sin intelligens. Trots att föräldrarna inte alltid förstår vad som pågår framställs de inte som dumma eller ens självupptagna. Peter förstår att sätta värde på deras kunskaper när han behöver dem. Han fogar sig också efter deras önskemål, även om det ibland sätter käppar i hjulet för hans egna. I många barnböcker med en ung hjälte framställs föräldrarna (ofta styvföräldrar) som elaka eller korkade, så det är positivt att Evans har valt den här vägen.

Det finns faktiskt barn som älskar och respekterar sina föräldrar och föräldrar kan visa kärlek på många olika sätt.

Mekaniken och magin går hand i hand i Evans bok. Å ena sidan framställs magin som enbart smarta tricks förverkligade genom genialiska apparater, å andra sidan leder mekaniken fram till riktig magi och en parallell verklighet. En parallell verklighet? Nu igen? Jag dras tydligen till denna typ av berättelser. För ett par år sedan läste jag Stephen Kings ”Liseys berättelse” som också handlar om detta – där försvinner huvudpersonens man in i en annan värld. Bokstavligen. Och jag vet att när jag läste det tänkte jag att ja, det är möjligt. Det finns andra världar vi kan resa till, och inte bara genom böckernas magiska universum. Utan på riktigt.

Nyligen har jag börjat experimentera med så kallad ”lucid dreaming”, det vill säga att drömma medvetet. Det ska gå att träna upp den här förmågan så att nattens drömmar kan bli styrda upplevelser. Jag drömmer otroligt mycket, har alltid gjort det, och ibland får jag känslan av att drömvärlden är den verkliga världen och att det vi tror är verklighet egentligen bara är ett litet drömfragment. Så mycket mer är möjligt i drömmen. Jag har ofta fått svar på frågor genom mina drömmar, ibland löst stora problem tack vare dem. Men det sker alltid till synes slumpmässigt, utan kontroll. Så möjligheten att träna upp förmågan att medvetet välja drömmar känns otroligt lockande. All mänsklig (och kanske gudomlig) kunskap finns där, i det undermedvetna. Tänk vilka genvägar till framgång! Till viss del handlar det såklart om flykt också. När livet känns trist eller svårt är det en välsignelse att kunna somna och drömma sig bort. Så är det för Tony Lutten och hans fästmö. De vill inte leva mitt i ett brinnande krig utan ta sig tillbaka till en enklare tid. Och med risk för att spoila boken: de får sin önskan uppfylld. Magi eller fantasi? Välj själv.

Finance and the good society – en omöjlig kombination?

Jag har länge varit intresserad av alternativa ekonomiska system så när jag läste en (positiv) recension av Robert J Shillers ”Finance and the good society” tänkte jag att wow, här kanske det finns några nyskapande tankar och idéer för framtiden. Men när boken kom och jag började bläddra i den insåg jag att jag förmodligen skulle bli besviken igen. Jag sa till maken att jag bävar för att läsa boken för jag misstänker att den kommer att göra mig arg. Mycket riktigt, det dröjde inte länge förrän jag började slå mig för pannan och utropa: ”men hur jävla dumt” och emellanåt blev jag så arg att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och ta en promenad. Jag har till och med börjat skriva denna recension redan innan jag läst färdigt bara för att jag behöver skriva av mig. Boken hade kunnat heta ”till tjuvarnas försvar” eller varför inte ”en dåres försvarstal” och jag behöver ett nytt ord så jag myntar begreppet: ”intellektudum”. En intellektudum person är så insnöad i sina akademiska labyrinter att han helt tappat greppet om verkligheten. Han bygger luftslott på luftslott utan en hållbar grund. Radar korten på korthuset utan att se att huset är byggt på en åsnas rygg. Klyver hårstrån till atomer bara för att han kan. Tro mig, jag har full förståelse för det här, jag tenderar också att låta hjärnan spinna loss bara för att det är kul men jag kanaliserar det genom att lösa korsord och sudokun, samt genom att läsa utmanande texter (som den här boken).

Jag innehar ingen professorstitel och riskerar inte att vilseleda vare sig studenter eller beslutsfattare med mina fantasier.

Shiller tar sin utgångspunkt i det missnöje med den finansiella sektorn som visserligen funnits länge men som fick stor spridning efter den ekonomiska krisen i början på 2000-talet och Occupy Wall Street. Han menar att även om en del av kritiken säkert är befogad så skulle människor bli mer välvilligt inställda om de bara förstod vad den finansiella sektorn ägnar sig åt och på vilket sätt den bidrar till (det goda) samhället. Man förstår att hans ambition är att förklara finansvärlden ”så att ett barn kan förstå”. Tyvärr misslyckas han kapitalt (ursäkta ordvitsen). Det är inte det att jag inte lär mig saker – tvärtom, jag lär mig förmodligen mer av den här enda boken än av alla de tusentals sidor och många föreläsningar jag plöjde igenom under min tid på universitetet. Men det är ju för att jag är van att läsa fackspråk och har en viss förförståelse inom ekonomi. Ändå är det många ord, begrepp och förklaringar som jag inte lyckas greppa även om jag läser om meningarna flera gånger.

Det är helt enkelt för abstrakt och verklighetsfrånvänt, till och med för en teoretiker som jag.

I bokens första del går Shiller igenom de olika roller som finns i finansvärlden. Det kan väl inte vara så många tänker man, men när jag läst kapitel med titlar som Chief Executive Officers, Bankers, Investment Bankers, Traders and Market Makers och så vidare, inser jag till min fasa att listan kan göras oändlig med meningslösa jobb. Meningslösa men hutlöst välbetalda jobb får man väl säga. Och precis som de lärare jag mött på universitetet försvarar Shiller alla höga löner och bonusar. De här människorna är helt enkelt värda pengarna. Vem skulle annars ta på sig det skitiga jobbet att sparka hundratals arbetare för att ”rädda” ett företag åt investerarna? Och hur skulle vi få riktiga priser på varor och tjänster om inte aktiemäklarna sekund för sekund drev priser upp eller ner efter eget godtycke? Tja, inte vet jag? Genom att producenten sätter ett pris som konsumenten är villig att betala? Och vad sägs om att skrota vinstutdelning till investerarna för att istället återinvestera i företaget och kunna behålla jobben? Eller låta ett redan dödsdömt företag (som kanske bara var en bluff från början) gå under för att ge plats för nya, mer livskraftiga?

Och vad sägs om den här banbrytande och helt galna idén: Låt ”investerarna” även investera tid och intresse i de fysiska företag och människor de leker med?

Shiller tar i avsnittet om handlarna (Traders) upp likheterna mellan börsen och spel. Att handla på börsen ger dopaminkickar berättar han stolt. Handlarna gör det ju inte främst för pengarna. Nehej, detta skulle alltså lugna mig? Men lösningen på ett spelberoende är inte att ge missbrukaren mer pengar att spela bort, utan att förbjuda spelet och kanske hitta utlopp för behovet någon annanstans, där det inte skadar någon annan. Och förresten, om aktiehandlarna inte gör det för pengarna, då kanske de inte har något emot att donera pengarna till bättre behövande, typ människor som behöver mat eller hus att bo i? Jodå, Shiller tar upp filantroper i ett eget kapitel men mer om det senare.

I avsnittet om försäkringar framhåller Shiller sin standardlösning: mer är alltid bättre och menar att för de fattiga bönderna i tredje världen som lever på under en dollar om dagen så är den bästa lösningen att sälja på dem försäkringar som ger pengar om skörden slår fel.

Här slår jag mig för pannan igen. Ska jag ens behöva förklara varför?

Tvinga av bonden lite av den där dollarn varje dag och när torkan i hela regionen är ett faktum så får bonden som svälter en näve sedlar som det inte går att köpa något för. Om han överhuvudtaget får ut försäkringen. När vi hade en föreläsning om försäkringar på universitetet sa föreläsaren att försäkringar i princip aldrig lönar sig för försäkringstagaren, eftersom det finns så många klausuler som gör att försäkringen inte betalas ut. Däremot är det en lönsam business för försäkringsbolagen förstås, sa han med ett skratt. Själv hade han så lite försäkringar som möjligt, så det har jag också levt efter, mitt förakt för branschen avhåller mig inte alltid från att följa deras råd.

Ja, mer är alltid bättre enligt Shiller. Men var det inte Einstein som sa att ett problem inte kan lösas med samma sätt att tänka som skapade problemet? Eller som jag brukar säga: du kan inte lösa teknikens problem med ännu mer teknik. På samma sätt tror jag inte att lösningen på finansvärldens problem är ännu fler finansiella uppfinningar och instrument. Som sagt, att fortsätta bygga på ett korthus som redan börjat falla sönder i botten är ingen bra idé. Här kan jag nästan hålla med Schwab och kompani: vi behöver en great reset. Men inte genom ökad centralisering och kontroll (och minskad folkmängd) utan genom att som nationella folk ta tillbaka vårt självstyre och vår frihet. Detta inkluderar den finansiella sektorn.

I sin iver att övertyga oss i pöbeln om de finansiella instrumentens förträfflighet drar sig Shiller inte för att hejdlöst jämföra äpplen och päron när han som exempel på en finansiell marknadsuppfinning tar uppkomsten av datingappar. Men det här har inte med finansiering att göra utan handlar om att hitta nya nischer där man kan slå mynt av sådant som förut var gratis, det vill säga en helt vanlig affärsidé. Jag kan inte heller hålla med Shiller om att finnandet av en partner är ett i första hand ekonomiskt problem eller beslut även om det naturligtvis kan ha de bieffekterna. Och när Shiller tar upp värdet av ett finansiellt instrument för att lösa problemet med njurar för donationer då blir det nästan obehagligt. Att slå mynt av att rädda liv? Jag kan hålla med om att det behövs en teknisk lösning för detta, som för så mycket annat, men håll för guds skull sådant borta från alla former av spekulation.

Som den intellektudum med fokus på finansmarknaden som Shiller är hänför han allt till finansmarknaden.

Finanser (eller snarare bristen på dem) var bakom båda världskrigen och för en varaktig fred är det mer finansmarknad som gäller, över gränserna. Människor är till naturen egoistiska, giriga och aggressiva, menar Shiller men allt det kan kanaliseras genom handel med aktier och dylikt. Och tendenser att missbruka systemet skulle kunna dämpas med ett ordentligt statligt regelverk. Det här är en rätt ovanlig åsikt bland ekonomer skulle jag vilja säga: att regler är bra. De flesta som är för ”den fria marknaden” brukar se alla lagar och regler kring den som inskränkningar i den personliga friheten. Shiller säger dock också att han inte tror att regleringen av marknaden kommer att kunna hålla jämna steg med uppfinnandet av kryphål. Det är liksom bara att gilla läget och springa fortare.

Shiller beklagar sig över trögheten hos vanliga, illa skolade människor. En tröghet som i onödan bromsar den finansiella utvecklingen. Glöm traditionella banker och lån, de är förlegade. Nytt är alltid bättre. Om bara folk kunde begripa detta, suckar Shiller. Själv verkar han dock inte heller begripa så mycket.

I bokens andra del övergår min ilska till ömkan. Stackars liten, vad naiv han är.

Och jag inser att Shiller omöjligen själv kan tillhöra den rika klass han försvarar. Han tycks inte förstå att makt kan vara en drivkraft, utan menar att det som driver de rika främst är en lust att förverkliga sig själva och bidra till något stort i världen. Och att pengarna de tjänar snarast efterlämnar en känsla av meningslöshet. Hur många slott och lyxyachter kan man liksom ha glädje av? Egentligen är det ju synd om de rika. Och därför, menar Shiller blir så många av dem filantroper. De väljer att ge bort sin förmögenhet. Men detta vållar också problem. Det är ju inte roligt att ge bort en massa pengar anonymt till exempel. Man vill gärna ha sitt namn på en byggnad åtminstone. Sedan är folk inte så tacksamma som de borde vara. Nej, det är synd om de rika.

Fast lite förvånad är Shiller över att det inte ges bort mer pengar med tanke på vilka negativa känslor hopandet av dem ger. Hur kan man få fler människor att donera mer pengar till välgörande ändamål? Här jämför han igen litegrann äpplen och päron eftersom dem han tycker vi borde mjölka på mer pengar inte är de rikaste utan som det verkar, gemene man. Men det skulle ju göra systemet mer demokratiskt förstås, en idé som genomsyrar boken: hur får vi vanliga människor mer involverade i finansmarknaden? Det som har skett i Sverige och säkert på flera andra håll skulle säkert tilltala Shiller ur det här perspektivet, nämligen pensionssparande i aktier och fonder. Nu ska vi alla få möjligheten (eller tvingas) att spela på börsen med våra pensionspengar. Och för den som inte själv känner att den har kunskapen som krävs finns det ju finansiella rådgivare, en grupp som Shiller framhåller betydelsen av.

Jaha, du menar de där rådgivarna vars avgifter äter upp allt tänkbart överskott på placeringar som de inte tar det minsta ansvar för?

Shiller återkommer hela tiden till problemet med antipatin från vanliga människor gentemot finansmarknaden och dess representanter. Han förstår det inte. Inte heller tycks han förstå att systemet är utformat så att de rika alltid blir rikare och de fattiga fattigare, i och med det som kallas ränta i första hand, men även genom alla de avgifter som banker och andra institutioner (även statliga) lägger på dem i systemets botten. Den ekonomiska (och intellektuella!) ojämlikheten ökar ständigt och det kan inte avhjälpas med finansiella instrument. Shiller tar visserligen upp behovet av att beskatta de rika och han menar att sådana skatteregler (progressiv skatt till exempel) måste införas innan den rika eliten får för stor makt att påverka politiskt, eftersom de ju lär motsätta sig all form av beskattning. Håhåjaja, lilla vän, säger jag. Den båten gick för flera hundra år sedan, om den alls funnits. Idag ligger staten och kapitalet med varandra helt öppet, och i vissa fall bokstavligen.

Mot slutet av boken tar Shiller upp problemet med ”bubblor” och jämför finansiella spekulationsbubblor med planekonomiska industriprojekt. Båda bygger på känslor snarare än fakta och båda kan få katastrofala följder. Det här avsnittet gör mig plötsligt iskall av skräck. För jag inser att det vi lever i nu – den gröna omställningen – är en kombination av båda. Det är en finansiell spekulationsbubbla, underblåst av statlig ideologi. Om utvecklingen inte hejdas i tid (är det månne redan för sent?) kommer det att leda till en katastrof som får holodomoren att blekna i jämförelse. Men detta tycks Shiller inte medveten om. Kanske för att boken skrevs för över tio år sedan, innan planerna var särskilt kända för allmänheten.

Bland alla de ”lösningar” som Shiller lyfter fram är en att byta namn på vissa begrepp för att minska ”skurkstämpeln” inom finansbranschen och jag kommer osökt att tänka på förvandlingen av ”städare” till ”rengöringstekniker”. Det är ändå samma skitjobb. Och helt ovetande gör Shiller detta skitjobb åt den rika eliten i och med denna bok som är dåligt underbyggd, osammanhängande och på samma gång både nedlåtande och hopplöst naiv.