
När jag för många år sedan läste Linus Jonkmans bok ”Introvert – den tysta revolutionen” tänkte jag förvånat: ”men alla människor är väl såhär?” ”Finns det ens några som är extroverta på riktigt?” Alla tycker väl det är jobbigt att ta kontakt med andra människor, prata i telefon, bli tillfrågade av ett butiksbiträde, prata inför folk och så vidare? Alla blir väl trötta efter att ha tillbringat tid med andra människor och alla tycker väl att det är skönt med egentid i tystnad? Jag hade nog förväxlat begreppet introvert med blyg och det är inte samma sak. När jag testade mig själv i boken fick jag relativt höga poäng för introvert men jag slog också över kraftigt till extrovert på vissa områden.
Jag tycker till exempel att det kan vara roligt att stå på scen och tala inför publik.
Jag har heller inte särskilt svårt för att småprata med främlingar i rätt situationer och jag kan be om hjälp eller framföra ett klagomål när det behövs. Jag är alltså inte blyg, tvärtom tenderar jag att ta plats och prata för mycket, gärna om mig själv. Men jag har ett stort behov av egentid och behöver få dra mig undan med mina projekt, för mig själv, med jämna mellanrum. I synnerhet om jag har varit social. De flesta människor dränerar mig på energi, vilket inte behöver vara något negativt, det är liksom bara en kostnad som är värd att ta ibland. Men det finns också människor som lämnar mig plus minus noll eller rent av ökar min energinivå. Och ibland kan jag längta efter att träffa folk. Så jag är kanske en social introvert? Jag märker också att jag blivit mer social med åldern. Jag tycker helt enkelt inte det är lika viktigt längre vad andra tycker och tänker om mig och vågar därför vara mig själv mer. Dock tror jag fortfarande att vi introverta är i majoritet, i alla fall här i Norden. Sen att många fejkar att de tycker det är roligt att festa ytligt med främlingar var och varannan helg är en annan sak.
Journalisten och skribenten Jessica Pan bestämde sig för att utmana sig själv och under ett år leva ett mer extrovert liv.
Om sina erfarenheter berättar hon i ”Sorry I’m late, I didn’t want to come”. Det är en lättsam och rolig bok där hon verkligen bjuder på sig själv, sina tillkortakommanden och innersta tankar. Hon börjar med utmaningen att tala med främlingar på gatan och slutar med ståuppframträdanden och en middagbjudning. På vägen tar hon hjälp av en del experter som har forskat om social fobi eller som har utarbetat metoder som hjälper människor att våga mer. En siffra hon nämner är att en av tre personer skulle vara introvert. Ja, i Amerika kanske, säger jag. Att döma av de möten och samtal som skildras i boken verkar det som om de allra flesta kämpar med samma utmaningar som hon. När hon berättar att hon tänker prova på improvisationsteater möts hon av förfäran. Men till sin (och andras) förvåning upptäcker hon att improvisationsteater är något som hon verkligen gillar. Det är ju som att återskapa en del av den där magiska lekfullheten som man hade som barn. Ståuppkomik är dock lika hemskt som alla verkar tro, även om Pan får en jättekick när hon faktiskt lyckas få människor att skratta.
Det förvånar mig egentligen inte att scenen utövar en särskild dragning för många av oss introverta.
När vi spelar en roll blir det så mycket enklare att tala med människor. Det här har jag upplevt många gånger, inte bara på scenen, utan även i vardagen de gånger jag klätt ut mig och begett mig ut bland vanligt folk. Det här är för övrigt något jag starkt rekommenderar för alla att göra nu och då. Klä ut dig, till exempel i kläder från en annan tid, och besök ett café, ett museum eller en park. Jag har aldrig drabbats av något negativt när jag gjort detta, människor brukar tvärtom bli extra trevliga. Det behöver egentligen inte ens vara en utklädnad, när jag gick genom Stockholm med make och dotter i våras, på väg till en fest, blev vi hejdade av en grupp japaner som måste trott att vi var kungliga i frack och balklänningar. De frågade om de fick ta bilder med oss, vilket vi naturligtvis bjöd på. Så nu kanske vi presenteras som svenska kungafamiljen nånstans i Japan…
Märkligt nog testar inte Jessica Pan detta enkla knep för att underlätta social interaktion. Men hon gör mycket annat. Som kringflyttad exilamerikan i London och med alla vänner i andra länder, känner hon sig ensam och bestämmer sig alltså för att göra något åt det. Något drastiskt.
Men hur skaffar man vänner – riktiga vänner, sådana där som man kan flytta ett lik med – när man är trettio plus?
Märk att hon inte har några planer på att dejta – hon är redan gift. Det här var något som fick mig att reagera. Hon är gift? Men då har hon ju en man? En bästa vän? Vad tycker han om hela den här grejen? Varför involverar hon inte honom? Tjejkompisar är väl något man har när man är ung och singel, tänker jag. Har man en man är man ju inte ensam. Dessutom umgås man väl då tillsammans, med andra par? Men jag kanske är gammalmodig. Hon nämner inte sin man särskilt ofta i boken, än mindre vad han tycker, och hon verkar till och med ha gett honom ett fingerat namn, trots att hon själv är en hyfsat offentlig person och alltså lätt att kolla familjeband på. Hon nämner dock att hennes man också är introvert, och så blyg att det tog lång tid innan de vågade prata med varandra. Ändå verkar han ha många vänner, vänner som hon ibland använder sig av. Märkligt.
En annan sak som också är märklig är hennes ekonomiska situation. I början av boken är hon arbetslös, sedan frilansar hon som skribent, och hon verkar oroa sig för sin ekonomi. Ändå kan hon delta i flera dyra kurser, köpa gymkort och hux flux hoppa på ett flyg över Atlanten när hennes pappa blir sjuk. Hon har heller inga problem att få kontakt med diverse experter på olika platser i världen, vilket är dubbelt märkligt – dels att de svarar och har tid med henne, dels att hon vågar prata med dem. Och som vanligt med den mesta västerländska samtidslitteraturen har boken en tydlig vänstervridning. Många av de referenser hon gör, till TV-program, kändisar och annat, är också ganska smala kulturellt sett, även om vi har en del svenska motsvarigheter (TV-serien ”Halv åtta hos mig” till exempel).
På det stora hela är boken alltså väldigt ”modern” och trots ämnet rätt ytlig.
Jag tänker att en kvinna över trettio som försöker hitta sig själv är rätt vanligt idag och jag undrar hur många av dem som inte ens hade behövt leta om de blivit mammor vid tjugofem? Hur mycket av vår vilsenhet och vår sociala ångest kommer ur det faktum att kulturen vi lever i berövats alla sina former? I en värld där allt är möjligt och på sätt och vis offentligt via sociala medier, blir FOMOn (fear of missing out) självklart förlamande. Och när det dessutom betraktas som lite fult att vara traditionalist eller konservativ är det inte att undra på att många går vilse i sökandet efter en identitet. ”Jag är såklart feminist”, skriver Jessica Pan vid ett tillfälle. Ändå anar vi ett ”…men” som i att feminismen saknar något. Jag kallar mig inte feminist, eftersom ordet har kommit att betyda något helt annat än det borde. Jag skulle kunna säga: ”Jag är såklart feminist, i det att jag anser att kvinnor ska få vara kvinnor, att de ska kunna välja att vara hemma med sina barn om de vill det, att de ska kunna förvänta sig att bli omhändertagna och väl behandlade av män, samt uppskattade för allt det obetalda hemarbete som de alltid gör, oavsett om de arbetar heltid eller ej.” Men då är jag tydligen motsatsen till en feminist… Pan nämner vid något tillfälle att hon är rädd för att hon inte ska få några barn men hon verkar inte ha försökt och hon rycker bara på axlarna när ämnet kommer på tal, som att det är något som hör till framtiden.
Men har du passerat trettio minskar chanserna snabbt att bli gravid, det är något som vi inte talar tillräckligt öppet om.
Jag var inte alls mogen att bli mamma vid tjugosex, men hade jag inte fått barn hade jag varit ännu mindre mogen idag, det är jag övertygad om. Jag såg nyss en video där en ung man förklarar varför unga människor inte skaffar barn. De går inte ut och dansar heller, säger han. Varför? För att var du än går riskerar du att bli filmad och exponerad för miljoner människor. Detta har gjort att dagens unga, som vuxit upp under ständig övervakning (dock inte av föräldrarna!), inte vågar släppa loss och riskera att göra bort sig. Ett litet misstag på fyllan kan spridas rekordsnabbt över nätet och ligga kvar där för evig tid. Kulturen är också så mansfobisk nuförtiden att en man inte kan tilltala en kvinna utan att bli misstänkliggjord som potentiell våldtäktsman. Den nya samtyckeslagen har fört detta till absurda extremer. Jag förstår om unga män idag tänker till en extra gång innan de vågar ge en tjej en komplimang, än mindre be om hennes kontaktuppgifter. Det behöver inte heller vara bara åt det hållet. Jessica Pan oroas för att hennes sociala experiment – att tala med främlingar – ska misstas för sexuella inviter. Därför lyfter hon direkt fram att hon är gift, låt vara på ett halvdiskret sätt: ”min man letar efter just en sån där skjorta, var har du köpt den?” När blev livet så komplicerat? (”Toxic masculinity” nämner författaren också. Vad är egentligen det? När män är män?)
Trots mina smått negativa kommentarer och undringar tycker jag att boken var läsvärd och rolig.
Jag kanske inte lärde mig så mycket nytt men jag fick lite tips, särskilt inför ett kommande event som jag ska hålla i. Jag uppskattar också att Pan mot slutet av boken ifrågasätter själva uppdelningen i introvert-extrovert. Allt är inte så svart eller vitt och vi människor är mer komplicerade – och kompetenta! – än så. Hon lär sig också att uppskatta andra människors mer extroverta drag och ser hur vi kan behöva varandra, vilket väl är ett tecken på lite mognad i alla fall.
Sorry I’m late (I didn’t want to come)
Jessica Pan (2019)
Penguin Books
ISBN 9781784164157