familj – Företagande i en ny tid

När Nykarlebyälven strömmade fritt

Numera stoppas älven upp av den stora kraftdammen

Jag återvänder ännu en gång till min födelsestad Nykarleby med hjälp av den historiska romanen ”När älven strömmade fritt”. Författare är Stefan Fors som sammanställt historiska fakta om sina förfäder och omformat dem till en delvis fiktiv släktkrönika. Resultatet är upplysande, gripande och intressant om än något amatörmässigt skrivet. Det förekommer en hel del språkliga missar, inte minst olika tempus och talspråk, samt en del rena tryckfel. Uppbyggnaden är lite tafatt och texten hade mått bra av några varv till med redigering och korrektur.

Man får som läsare känslan av att det var viktigare för författaren att få med alla anekdoter och historiska fakta, än att presentera en sammanhängande och dynamisk roman.

”Kill your darlings” säger man ibland. Det vill säga: var beredd att stryka något som du väldigt gärna hade velat ha med om det inte tillför något till berättelsen. Inom dramatiken säger man att om ett svärd hänger på väggen i första akten så bör någon ha halshuggits med det i den tredje… Lite så känner jag med Fors bok. Han har helt enkelt för många verktyg på väggen som inte kommer till användning. Boken hade inte skadats av att beskäras en smula, alternativt presenteras i en helt annan form, till exempel som en samling fristående anekdoter och skrönor från Olson-släkten. Med det sagt så vill jag framhålla att romanen ändå är riktigt läsvärd, i synnerhet om man som jag har personliga kopplingar till Nykarlebytrakten. Som läsare ges du en god inblick i hur livet kunde te sig i 1800-talets Österbotten och du får lära dig mycket om sjöfart, repslageri, socialt liv och till och med slakt. Det märks att författaren gjort gedigna efterforskningar. Något jag inte riktigt förstår vitsen med är dock alla de beskrivningar av gatorna som karaktärerna färdas på. Vart de än går i staden ska rutten noga förklaras, med samtliga gatunamn, och ibland även beskrivningar av de hus de passerar. Tänk om Fors hade kunnat vara lika detaljerad när det kommer till årtal!

Endast på ett par ställen i boken nämns vilket år något skedde, vilket känns märkligt med tanke på att det ska vara en historisk roman och släktkrönika.

Något annat jag gärna hade sett mer av är illustrationer och foton. Endast ett fåtal sådana finns presenterade på de sista sidorna, trots att man som läsare får intrycket att många teckningar och målningar finns bevarade. Det verkar också ha funnits ett stort antal skriftliga källor, inte minst beror detta säkert på att en av karaktärerna i boken är Zacharias Topelius, som ju var en flitig skribent och samtidsskildrare. Men även en av författarens släktingar – den ogifta gammelfastern Hilda – dokumenterade rikligt, både i text och bild.

När det gäller Topelius är det intressant hur Fors skildring av honom skiljer sig så markant från den bild jag tidigare haft av skalden. I ”När älven strömmade fritt” framstår Topelius som en girig och okunnig drömmare. Släkten Olson som berättelsen kretsar kring, består till stor del av sjökaptener och de gör narr av Topelius för att han inte ens kan ro en eka själv. Det förekommer också en ”kärleksknut” där Topelius är inblandad. Hans äktenskap med Emilie Lindqvist var kanske inte så självklart som jag har trott.

Äktenskap och familjebildning är för övrigt centralt i berättelsen.

Något annat var kanske inte att vänta för en släktkrönika men jag slås ändå av hur essensiellt detta är för både individen och samhället. Som ung är det viktigaste att hitta någon att bilda familj med, till och med viktigare än att finna ett yrke. Eller så var det åtminstone på den här tiden. De många festerna, balerna och sammankomsterna var främst till för detta syfte. Vad har vi av detta idag? Inga ungdomar drar iväg på midsommardans nuförtiden. I bästa fall dansar man en och en i någon anonym stadsbar, men knappt ens det. Hur ska de unga hitta partners idag och i framtiden? Detta är något som bekymrar mig. Kalla mig gammalmodig men familjen är det mest värdefulla vi har. När du blir gammal är barn och barnbarn inte bara till glädje och tröst utan även en garanti för framtiden.

Det spelar ingen roll vilka stordåd du åstadkommer under ditt relativt korta människoliv om du saknar någon som kan föra ditt arv och ditt minne vidare.

De mest tragiska figurerna i boken är inte de som älskat och förlorat någon, utan de som lever och dör utan familj och arvingar. Till och med utomäktenskapliga barn är bättre än inga barn alls. Barnadödligheten var periodvis mycket hög i 1800-talets Österbotten, inte minst under nödåren som inträffade kort efter Nykarlebybranden. Detta var en period av svåra påfrestningar för Österbotten. 1854 förklarade England och Frankrike krig mot Ryssland (som Finland tillhörde vid den här tiden) och en handelsblockad inleddes, vilket gjorde tillgången på vissa varor begränsad. De rådiga österbottningarna löste problemet genom att smuggla varor från Sverige, ofta tätt jagade över havet av engelska skepp. Kort därefter – 1858 – brann i stort sett hela Nykarleby ner till grunden. Det var mitt i vintern och hundratals människor stod utan hem och utan ägodelar. Till all lycka omkom inga människor i branden och man byggde med statligt stöd snabbt upp staden igen. Mindre än ett decennium senare inträffade så flera år av svår missväxt. 1867 smälte inte snön förrän i juni och redan i augusti kom den första frosten. Folk svalt ihjäl i tusental och de som inte svalt ihjäl dog av tyfus.

Ursäkta, men nu åker foliehatten på.

1860-tal, bränder, missväxt, sjukdomar, nya samhällen, statliga skolor, föräldralösa barn… Ni som vet, ni vet. Det här var inte naturliga skeenden utan det vi kallar en Great Reset. Man ville förändra samhället i grunden, koncentrera rikedomar och bli av med en mängd så kallade useless eaters. Och i samma veva tog man kontroll över barnens fostran så att de skulle bli lydiga kuggar i maskineriet samt förhindras från att ifrågasätta makten. Detta sker även i våra dagar, vill jag hävda. Vi står inför ytterligare en sådan Great Reset – eliten talar själva helt öppet om det. Och vi ser alla tecken: märkliga väderfenomen, bränder, krig, sjukdomsutbrott (ni vet vad jag syftar på), samt en allmän fördumning av ungdomen och klippta band till historien. Eftersom Fors utelämnat årtal söker jag på när England krigade mot Ryssland och får veta av sökfunktionen att det aldrig hänt. Det tar en stund av omskrivningar innan jag lyckas få fram att det var Krimkriget som åsyftades i boken och konflikten här i norr inleddes som nämnts 1854. I romanen framställs Ryssland i positiv dager. Nykarleby står stundvis under rysk militär kontroll och invånarna tycks anse detta vara något positivt. De är måna om sina ryska soldater. Det värsta som kunde hända, menar många av dem, är om Finland återgick i svensk ägo.

Men idag, 2026, får man inte vara positivt inställd till Ryssland och det märks snabbt i mina sökningar, där sökmotorn gärna lyfter fram Rysslands ”oprovecerade attacker” både här och där.

Då blir jag lite extra glad för att jag har Stefan Fors bok i pappersform. Digitaliseringen möjliggör en total historieomskrivning och ingen lär märka något för det sker gradvis och parallellt med en kraftig minskning av läsandet och antalet läskunniga. De stora AI-bolagen köper in mängder av fysiska böcker, skannar av dem och bränner dem sedan. Att inte detta får stora rubriker är… nej, just det, media ägs också av samma lilla elit som nu skriver om historien ännu en gång. Varför höjer jag inte ens på ögonbrynen när jag läser att Rotschilds var involverade i stödlånen till det nödställda Finland? Jag slår vad om att Rockefeller även sponsrat skolsystemet… Men det är en helt annan historia.

”När älven strömmade fritt” är en viktig bok som tyvärr förmodligen inte kommer att läsas av många utanför Nykarlebys stadsgräns.

Dels (jag ber här om ursäkt till författaren) för att den inte är så tilltalande estetiskt eller språkligt, men framför allt för att fysiska böcker och läsning är på utdöende. Jag fortsätter dock att kämpa för den palliativa patienten genom att fortsätta läsa – även sådant som inte ligger på topplistorna – och recensera, i den naiva förhoppningen att någon ska lyssna och i sin tur föra kampen vidare. Låt oss ta tillbaka de fysiska böckerna!

När älven strömmade fritt
Stefan Fors (2022)
ISBN 9789529468485

Välskrivet som väcker känslor

”Konsten att åldras utan värdighet” av Clare Pooley är något så ovanligt som en romantisk feelgood med huvudkaraktärer i sjuttioårsåldern. Författaren skriver själv att hon strävade efter att ge röst åt den äldre, ofta osynliga generationen för att ta död på några av fördomarna som finns om denna. Till de osynliga hör kanske också kvinnor i klimakteriet, vilket gjorde att Pooley valde en medelålders kvinna till centrum för berättelsen.

Romanen är dock ingalunda trist för det – tvärtom! Den är så spännande att jag knappt kan lägga den ifrån mig.

Inledningsvis stör jag mig lite på den hurtiga och skojfriska tonen men snart sugs jag in i berättelsen som urartar till rena rama kriminalhistorien, fast på sätt och vis från brottslingens perspektiv. Huvudperson är Daphne, nyss fyllda sjuttio. Hon har under en längre tid levt ett isolerat och anonymt liv men bestämmer sig för att bryta ensamheten och skaffa vänner, och potentiellt en älskare, genom att gå med i en lokal pensionärsklubb. Klubben får en dramatisk start när en av medlemmarna dör under deras första möte. Denna händelse sätter saker i rullning som kommer att leda till livsomvälvande förändringar, både för Daphne och för Lydia, den medelålders kvinna som leder klubben. Eller ja, leder kanske är att ta i, hon får vackert finna sig i att det helt och hållet är gamlingarnas vilja som gäller. Så det blir sanning och konsekvens-lek, sprit i kaffet och grova förolämpningar. Ingen verkar intresserad av att lägga pussel eller knyta makramé. Handarbete förekommer dock, men i en rebellisk guerilla-form. Kort sagt, det är äventyrligt och lekfullt på ett sätt som påminner mig om Catharina Ingelman-Sundbergs böcker om pensionärsligan. Men boken handlar inte bara om ålderdomen – några av karaktärerna är tonåringar och småbarn och dessa blir oerhört betydelsefulla både för gamlingarna och för handlingen. En liten hund får också en central roll. Boken inleds med en prolog där samtliga karaktärer presenteras i en ytterst märklig situation och resten av boken leder så sakteliga fram till denna händelse, där allt ifrån de polisklädda småbarnen till de mest absurda erkännanden får sin förklaring.

Det är skickligt hopknåpat av Pooley, helt i klass med en avancerad pusseldeckare.

Fast presenterat med torr och ibland brutal brittisk humor, samt en hel del romantik förstås, eftersom det ju är en romantisk feelgood. Som sig bör blir slutet också lyckligt, så lyckligt det nu kan bli när man står med en fot i graven och har ett ganska trassligt liv bakom sig. Men det är skönt att läsa om komplexa och inte helt perfekta människoöden. Det gör att berättelsen ökar i trovärdighet, även om storyn kanske verkar otrolig.

”Konsten att åldras utan värdighet” får mig som all god litteratur, i synnerhet i den här genren, att fundera över och kritiskt granska mitt eget författarskap. Pooley är så mycket duktigare än jag. Å ena sidan inspirerar det och väcker skrivlusten i mig, å andra sidan tänker jag: såhär bra kommer jag aldrig att bli, jag är egentligen bara en amatör, och inte ens en särskilt duktig sådan. Det är lika bra att jag lägger ner mina löjliga författarambitioner och överlåter det åt proffsen. Jag ska nog hålla mig till recensioner. Ack, det är svårt.

En annan sak som bidrar till känslan av att jag inte kommer att kunna skriva någon mer roman är mitt alltmer påtagliga (och självpåtagna) utanförskap.

”Konsten att åldras utan värdighet” är från 2024 och refererar naturligtvis till modern teknik, aktuella kändisar och politiska händelser. Tack och lov är detta en härligt regnbågsbefriad bok (ni som förstår vad jag menar) men den är ändå en smula PK förstås. Jag har ingen smartphone och försöker hålla mig borta från allt vad kändisar och politik heter (haha, skulle du säga som känner mig, jag pratar ju knappt om nåt annat än politik). Jag känner förstås till Kardashians även om jag inte skulle kunna namnge någon av dem, och jag vet ju hur en smartphone fungerar. Men att skriva om det… nej. Jag vill inte ha det i mitt eget liv och inte heller i mina romaner. Lite för att jag vill att romanerna ska stå sig över tid (i den här boken refereras till en Blackberry – hur många av dagens unga känner till dem?), men också för att allt det där tillhör en värld som jag inte önskat, inte vill ha och inte tänker anpassa mig till. Kalla mig kärringen mot strömmen. Och sedan det där med PK… Ja, det har jag ju skrivit om förr, hur läsarna förväntas ha vissa politiska åsikter.

Det finns inte så stort utbud av konservativa feelgood-romaner. Eller det som på engelska så vackert kallas: ”wholesome”, och som vi talande nog inte ens har ett svenskt ord för.

Åtminstone finns det inte så många sådana böcker i Sverige. I USA finns det en hel genre för Amish-fiction, till exempel, vilket väckte min nyfikenhet. Det kanske vore nåt för mig? I min senaste roman (Det går nog över tills du gifter dig) har jag ju på ren trots låtit en av huvudkaraktärerna ha en rätt ovanlig övertygelse, för att uttrycka det milt. Lite som en personlig vendetta mot regnbågslitteraturen. Kalla mig foliehatt.

Pooleys bok är dock som sagt inte så farlig på den här fronten och jag behöver inte uppröras, det är skönt. Inte över sådant i alla fall. Men när jag läser om Art och hans förlorade kontakt med en vuxen dotter petar Pooley i ett öppet sår som väcker jobbiga tankar och känslor ett tag. Liksom Art har jag också förlorat en dotter, men till skillnad från hans och många andra liknande historier, handlar det inte bara om den personliga relationen. Splittringen beror till stor del på yttre faktorer, utanför min kontroll, inte minst en form av biologisk krigföring.

Jag, som vuxit upp i en stor familj och alltid hållit de värderingar högt som ordet wholesome står för, får nu finna mig i att se min familj sakta knapras upp av globalismen, tills bara en liten, om än superstark, kärna återstår.

Jag tänker med stor oro på min andra dotters framtid. Hon längtar efter en egen familj men hur stora möjligheter har hon med den samhällsutveckling som pågått de senaste decennierna? Jag förstår att många unga idag väljer bort barn – för vem vill sätta barn till den här världen? – samtidigt är det just i tider av krig och nöd som vi historiskt har ökat barnafödandet. För att fler barn är det som behövs för en ljusare framtid. Fler barn av din egen sort, det är trygghet på ålderns höst. Nu när jag vet vad jag vet – och när det är för sent – önskar jag att jag hade fött fler barn, inte färre. Förr förväntade man sig nästan att förlora ett antal barn på grund av sjukdom innan de nått vuxen ålder, idag kan vi också förlora dem, men av helt andra anledningar. Det är något jag skulle vilja säga till dagens unga. Men jag når nog inte så många av dem via min blogg, tyvärr. Istället fostras de av samma krafter som nyligen gett oss ytterligare en horribel och verkligen inte wholesome pride-vecka. Men förlåt, nu spårar jag ur igen!

Det jag vill ha sagt är att ”Konsten att åldras utan värdighet” av Clare Pooley är en mycket läsvärd bok, som (om du inte har tappat kontakten med dina barn) lämnar dig med en härligt rebellisk känsla av att du också – på dina egna villkor – skulle kunna åldras utan värdighet!

Konsten att åldras utan värdighet
Clare Pooley (2025)
Printz Publishing
ISBN 9789181050202

Topelius och jag

Jag och den finländske författaren Zacharias Topelius har det gemensamt att vi båda är födda i den lilla staden Nykarleby på Finlands västkust och därför känns det lite pinsamt att jag haft så dålig koll på hans rika produktion. När jag besökte staden nyligen passade jag på att titta in på Kuddnäs, Topelius barndomshem som finns bevarat som museum. Jag har säkert varit där någon gång som barn även om jag inte minns det, men för några år sedan genomgick museet en varsam renovering och i och med detta gjordes museet också mer tillgängligt och besöksvänligt. Man kan gå runt utan guide och ändå lära sig mycket tack vare den tydliga skyltningen på flera språk. Personalen var mycket vänlig och tillmötesgående och den som vill kan även ta en fika i det gulliga caféet. Kort sagt, det här är ett museum väl värt ett besök! När jag och maken strosade runt i trädgården och huset drabbades vi av ungefär samma känsla av igenkänning och hemkänsla som när vi besökte Carl Larsson-gården i Sundborn. Det finns tydligen något hos dessa konstnärliga själar som klickar med oss. I anslutning till caféet på Kuddnäs fanns försäljning av hantverk och böcker och jag köpte en samling av Topelius noveller för vidare förkovran.

Vad är det som gjort Topelius till en sådan nationalhjälte, undrade jag.

Att kalla texterna för noveller är egentligen inte helt korrekt. Topelius skrev ofta sina berättelser som följetonger i Helsingfors tidningar och flertalet är så långa att man valt att bara ha med utdrag av dem, vilket är synd. Läsaren hänvisas till hemsidan för att läsa novellerna i sin helhet. Jag tycker emellertid inte om digital läsning så det blir väl till att leta på biblioteket om jag vill läsa upplösningen på ett par av de ytterst spännande berättelserna. Topelius var en sann berättare, de mest vardagliga detaljer kan bli spännande och intressanta. Utan att det blir långrandigt beskriver Topelius 1800-talets miljöer, kläder, seder och bruk så levande att det känns som att kliva rakt in i historien. Novellerna innehåller en hel del ovanliga ord och begrepp och flera av dem finns förklarade i korta ordlistor efter varje novell. När jag först såg detta tänkte jag att jag brukar kunna förstå gammelsvenska rätt bra, och finlandssvenskan är ju mitt modersmål så hur svårt kan det vara? Det visade sig dock att gammelfinlandssvenska är något alldeles för sig och jag bläddrar tacksamt fram till ordlistorna med jämna mellanrum. Franska begrepp används flitigt, vilket var vanligt på den tiden, och även där är jag lite ringrostig för att uttrycka det milt. Detta till trots flyter texten förvånansvärt lätt och när jag läser en av novellerna högt för familjen är det ett rent nöje.

Topelius skrev många lite mystiska och kusliga berättelser, ibland med kopplingar till finländsk folktro.

Fast spökhistorierna har oftast en naturlig och jordnära förklaring, 1800-talet var ju ändå rätt upplyst, om man får tro Topelius. Han hade även humor, vilket framkommer i en del av texterna, inte minst i min favorit: ”Fröken Drifva”. Jag förvånas över hur väl han kan beskriva en ung flickas tankar och känslor och påminns om Terry Pratchetts böcker om häxan Tiffany. Romantiken flödar också i novellerna; i vissa fall blir det rena rama kärlekssagorna där ödet kommer att spela en roll. Topelius skrev många sagor för barn och många tänker kanske på honom främst som en sagofarbror som behöll leksinnet livet ut. Därför var det roligt att få se hans barndomshem, där hans lekar satt sina spår och redan då visade potentialen hos den unge Zacharias. Bland annat fanns där ett kodat kärleksbrev till en ung väninna. Topelius gifte sig av kärlek och fick sex barn varav hälften dog unga och det satte sina spår. När hustrun dog tog han det hårt och blev sig aldrig riktigt mera lik. Familjen var viktig för Topelius. Och Topelius var viktig för sitt land. Han var ett stort namn redan under sin levnad och mottog flera utmärkelser. I Finland finns på många platser minnesmärken efter Topelius och gator har uppkallats efter honom. I Sverige är han märkligt nog inte lika känd, trots att han ju skrev på svenska. Och, som sagt, hans verk har nästan helt gått mig förbi. Men efter detta lilla smakprov i ”Noveller i urval” blir jag sugen på att läsa mer. Flera av novellerna har också filmatiserats och går kanske att få tag på om jag letar. Men berättelser, korta eller långa, gör sig ändå allra bäst i textform, tycker jag, i synnerhet så levande historier som de av Zacharias Topelius.

Noveller i urval
Zacharias Topelius (2024)
Appell Förlag
ISBN 9789198815009

Wodehouse vurmar för äktenskapet

{Maken och jag på 20-åriga bröllopsdagen}

Efter två tunga böcker om krig behövde jag något lättsmält och upplyftande och eftersom sommaren definitivt är här nu, tillåter jag mig att öppna en Wodehouse-bok igen, denna gång ”Sommarpippi” (Summer moonshine i original) från 1946. Romanen är klassad som en av Wodehouses bästa och det är den verkligen.

Den är tajt och rappt skriven med humor, spänning och romantik på klassiskt wodehouse-manér.

I centrum står den unga och självständiga Jane, dotter till baroneten Buckstone Abbott som förtvivlat försöker få sålt familjegodset Walsingford Hall till en amerikansk prinsessa och miljonär. Familjen är mer eller mindre utblottad, som så många andra adelsfamiljer i England (jag undrar varför detta var ett så vanligt förekommande fenomen – hur blev alla godsägare plötsligt så fattiga?) och absolut inget får sätta käppar i hjulet för affären. Så när det uppdagas att prinsessans ena styvson Tubby (som tillfälligt bor på slottet) hotas med en stämning för brutet äktenskapslöfte av ingen mindre än Buckstones mycket dugliga sekreterare, tar det hus i helvete. Inte blir saken bättre av att stämningsmannen som ska överlämna papprena råkar vara Buckstones amerikanska hustrus – Toots – egen bror. Hur ska familjen lyckas hålla papprena borta från Tubby tillräckligt länge för att prinsessan ska hinna signera köpeavtalet? Till all lycka kommer Tubbys bror Joe till undsättning. Han är en smart och charmig ung man som snart fattar galoppen. Det enda han vill ha ut för egen del är Jane, som olyckligtvis gått och förlovat sig med Adrian Peake, som i sin tur visst redan lovat bort sig till prinsessan… Ja, ni förstår ju vilken härva vi hamnar i! Men ingen fara, allt ordnar upp sig till slut, precis som alltid i Wodehouses böcker. Alla älskande får varann, pengafrågorna löser sig och skurkarna får sig en lagom knäpp på näsan.

Det lyckliga slutet är bara en av de många faktorer som gör Wodehouse så värd att läsa.

På vägen mot upplösningen bjuds läsaren på många skratt när den ena dråpliga situationen avlöser den andra, utan att det någonsin blir tarvligt eller billigt. Missförstånd och mänsklig välvilja kan ofta leda till oväntade situationer och även om lurendrejande är en återkommande metod för att lösa problemen är det ofta sanningen som vinner till slut. Dialogerna är skrivna med stor värme och kännedom om mänsklig karaktär. Kärleken, inte minst den äktenskapliga, är central i Wodehouses romaner. I relationerna är det oftast kvinnan som är den starka, kloka och trygga. Man kan undra om Wodehouse tog inspiration från sitt eget äktenskap?

I dessa tider när allt färre unga verkar vara intresserade av att gifta sig eller ens hitta en partner, och när skilsmässor och infekterade relationer är så vanliga, är det befriande att läsa om en plats och en tid där det inte fanns något viktigare än att finna den där ultimata flickan/pojken att gifta sig med, och där äktenskapet förväntades bli ett livslångt partnerskap till bådas nytta och glädje.

Häromdagen såg jag ett kort klipp från filmen ”Shall we dance” med Susan Sarandon, där hennes karaktär förklarar varför vi gifter oss. Det var en fantastiskt fin förklaring som gick ut på att vi behöver en annan människa som kan vara ett vittne till vårt liv. Det finns så många människor i världen, och alla lever sina egna liv. Om ingen delar ditt liv, finns du då? Med en livslång partner, genom vått och torrt, finns det alltid någon som ser och bevittnar allt det du upplever och på så sätt har du inte levat förgäves. Det är en vacker tanke och väldigt sann. Våra föräldrar följer oss de första åren och våra barn lånar vi en tid, men en livslång partner ger ett helt annat stöd i tillvaron. Tyvärr är det allt fler som aldrig får uppleva detta och jag undrar vad det i förlängningen gör med vårt samhälle?

Att hitta en partner handlar inte bara om att bilda familj så att släktet inte dör ut, det handlar också om att växa som människa och bli något mer än man någonsin kunnat bli på egen hand.

Det kräver engagemang och arbete förstås, men det är så värt det! Jag minns att när jag träffade min man kände jag instinktivt ett stort behov av att knyta oss hårdare tillsammans tidigt, så jag ville att vi skulle skapa många minnen ihop. Gemensamma minnen skapar band som gör det svårare att bryta upp. Vi var båda överens från början om att vi skulle göra det här på livstid, vilket kanske bidrog till att vi red ut en del stormar på vägen. I år firar vi 25 år som gifta och jag betraktar mig som otroligt lyckligt lottad som får ha min bästa vän vid min sida varje dag. Andra relationer har kommit och gått men min man har alltid varit densamme. I bästa fall kan vi turas om att vara den axel att gråta mot som den andra just då behöver. Ibland känns det som om det är vi två mot världen, ibland är det bara vi två I världen, njutandes av det livet har att ge. Och en sak som vi båda njuter av är Wodehouses rika produktion. Sommartid händer det att vi sitter i varsin ”njutarstol” med varsin bok och skrattar. Måhända läser vi inte samma historia, men vi har en gemensam upplevelse av att livet inte är så tokigt, trots allt. Inte när man har någon att dela det med.

Sommarpippi
P. G. Wodehouse (1946)
Albert Bonniers Förlag

En dyster syn på demokratin i ”Eliternas uppror”

”Eliternas uppror” av Christopher Lasch består av ett antal artiklar, somliga nya, somliga tidigare utgivna. Även om ämnena varierar går en röd tråd genom boken. Det handlar om demokratins, och även kulturens och religionens förfall i västvärlden. Trots att ”Eliternas uppror” gavs ut redan 1995, känns den skrämmande aktuell idag. Lasch tar upp liberalismens/vänsterns negativa konsekvenser och sätter fingret på det som många av oss känner men inte riktigt kan formulera. Han är dock tydlig med att det egentligen inte handlar om höger och vänster, demokrater och republikaner (boken är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv), utan att båda ideologier riskerar att ge samma utfall när det kommer till demokratin som helhet. I båda lägren finns en ”elit” som – medvetet eller ej – ställer sig utanför (eller kanske ovanför) samhället. De tycks hävda att de genom sitt resonemang eller sin härkomst är ”lite finare, lite bättre” än dem som står lägre ner på samhällsstegen. Trots den allmänna tron på demokratisering och ökad jämlikhet är vi alltså kvar i frågan om klass. Skillnaden är dock, enligt Lasch, att den överklass som fanns förr var knuten till en plats, ett gods, en släkt, med lokala förpliktelser. Godsägaren var (i bästa fall) ansvarig för och mån om sina undersåtars välmående, om inte annat så av självbevarelsedrift – nöjda bönder gör inte uppror. Men idag är överklassen global och mobil. Den har inte ansvar för någon annan än sig själv. Det anses fint att kunna resa till andra sidan världen på ett kick för att delta i något viktigt möte och träffa de rätta människorna. Att representera ett land, kanske till och med vara nationalist, betraktas som något förlegat och rent av fult.

Numera kan du tillhöra eliten utan adliga kopplingar, en stor del av dagens elit finns inom akademin, menar Lasch, där ett särskilt språk utvecklats för att markera skillnaden mellan de som är med och de som står utanför.

Lasch kastar sten i glashus här eftersom han själv tillhör akademin och boken använder sig av ett tämligen akademiskt och tungt språk. Meningarna är så långa att jag måste stanna och rasta och sedan gå tillbaka igen för att läsa om. Menar han det här eller menar han motsatsen? Var det en negation i början? Eller ironi? Det är egentligen inte så svåra ord, bara långa och överdrivet teoretiska. Jag kan inte låta bli att skratta när jag läser Laschs kritik av sociologen Philip Rieffs stil:

”Han skriver avsiktligt på ett mindre tillgängligt och samtidigt ominöst och apokalyptiskt sätt, trots att han själv ständigt varnar för just de felen.”

Är det dig själv du skriver om, Lasch? När det gäller den pessimistiska tonen får man nämligen säga att Lasch spelar i samma liga. Han hyser inte stort hopp om demokratins framtid. ”Förtjänar demokratin att överleva?” frågar han till och med i titeln till en artikel. Och det sista kapitlet, ”Människans själ under sekularismen” – där jag hoppas på åtminstone ett förslag till en gyllene medelväg – slutar abrupt utan konklusion. På det stora hela erbjuder ”Eliternas uppror” inga lösningar, endast problemformulering och igenkänning. Lasch ägnar stort utrymme åt att analysera vad som gått snett med liberalismen och här dyker det fenomen upp som vi idag kallar ”woke” eller politisk korrekthet. Tyvärr tenderar kampen mot rasism och ojämlikhet att förstärka dessa fenomen, menar Lasch och använder sig till viss del av redaktören Roger Kimballs ord:

”Akademikernas ’emancipationsretorik’ visar sig vara ’starkt exkluderande – man skulle till och med kunna säga rasistisk och sexistisk’. Vanliga människor, särskilt om de tillhör fel etnisk grupp eller ras, kan alltså inte läsa klassikerna och förstå vad de läser, om de över huvud taget kan läsa något alls. Därför måste kursplanerna ändras om så att film, foto och böcker som inte ställer krav på läsaren får större plats, allt i den kulturella demokratiseringens namn.”

Bara genom att peka på att det finns olika raser blir alltså resonemanget rasistiskt.

Jag, som svensk, förvånas över vilken betydelse som åläggs ras och etnisk tillhörighet i USA. Du kan i ett formulär uppmanas att ange om du är svart, vit eller asiat. Något sådant skulle absolut inte komma på fråga i Sverige, där vi istället gått helt åt andra hållet och vägrar ange om det finns en överrepresentation av utlandsfödda i de kriminella nätverken, till exempel. Det hade ju varit rasistiskt! Och ändå blir det aktiva utelämnandet en rasistisk handling i sig. Hur man än vänder sig har man röven där bak, som min mamma brukade säga.

Gällande att inte ställa krav på ”utsatta” eller ”förtryckta” grupper, se min recension av ”Doktor Glas”. Om jag är en svart kvinna förutsätts jag vara för korkad för att kunna relatera till en vit mans tankar. Alltså ska jag inte behöva utsättas för dem. I sann socialistisk anda sätter vi också ribban efter de lägst presterande – alla ska med. Vilket urvattnar utbildningarnas värde och sänker den allmänna kunskapsnivån. Vilket i sin tur leder till sämre demokrati, eftersom demokrati förutsätter informerade och upplysta medborgare som klarar att möta motsatta åsikter och diskutera dem. Apropå att sänka ribban och göra anpassningar kommer jag osökt att tänka på alla dessa diagnoser som ställs idag, både på barn och vuxna, och som ger en gräddfil i utbildningssystemet och yrkeslivet. ”Jag har faktiskt ADHD så jag behöver inte läsa den här texten/sitta stilla/komma i tid/göra det som behöver göras…”

Visst, det finns människor som fått en tuffare lott i livet men ska samhället i sin helhet anpassas efter dem, eller ska vi beakta varje individuellt fall för sig?

Detta är också en fråga som Lasch tar upp – övergången från tanken att individen ansvarar för sitt eget liv och att göra det bästa av det, till att alla problem härstammar från ett dysfunktionellt samhälle. Två tankar kan vara sanna på samma gång förstås, och fel i samhällskontruktionen bör uppmärksammas och åtgärdas i den mån det går, men det individuella ansvaret får inte förbises. Ironiskt nog hyllas samtidigt individualismen i det moderna samhället, bara inte när det kommer till ansvar för misslyckanden. Att människor är beroende av varandra och av en gemensam kultur och värdegrund visste även 1800-talets liberaler, som fäste stor vikt vid familjen, säger Lasch. ”Än i denna dag smugglar liberaler som hyser denna minimala syn på medborgarskapet in en viss medborgerlighet mellan sprickorna i sin ideologi om den fria marknaden.” Han fortsätter: ”Ett system som så kraftigt lutar sig mot rättighetsbegreppet förutsätter individer som respekterar andras rättigheter, om så bara därför att de väntar sig att andra ska respektera deras rättigheter i gengäld.” Med andra ord krävs det hög tillit och en gemensam moralisk grund för att ett samhälle ska fungera. Men det verkar som om många i dagens vänsterrörelse har missat detta. Och det blir lite som att förklara för en fisk vad vatten är, menar jag. Inte förrän vattnet tas ifrån den framträder det hur viktigt det är. På samma sätt kan man tala sig varm för invandring och integration men om man inte ser kulturkrockarna kommer uppvaknandet att bli lika brutalt som för en fisk som kastas upp på torra land. Det behöver inte handla om invandring heller. Jag anser att det söndersmulande av familjen och föräldraskapet som vi ser i västvärlden idag också kommer att få (för vänstern) oanade konsekvenser. Lasch skriver:

”I vår tid blir det allt tydligare att det är barnen som betalar priset för att marknaden har invaderat familjen på detta sätt. Med båda föräldrarna i arbetslivet och varken far- eller morföräldrar inom synhåll är familjen inte längre i stånd att skydda barnen mot marknaden.”

Och märk att detta skrevs innan sociala medier gjorde sitt intåg och splittrade familjerna ännu mer. Utan att idealisera ”den gamla goda tiden” påpekar Lasch att en stor del av barns fostran utövas i och av närsamhället, i mötet med andra vuxna. Dessa närsamhällen försvinner alltmer i de moderna städerna där bostäder, arbetsplatser, skolor och köpcentra delar upp livet i separata enheter utan det sociala kitt som behövs för en fungerande demokrati. Lasch lyfter betydelsen av ”den tredje platsen”, det vill säga inte hemmet och inte arbetet, utan det lokala caféet eller puben, där människor träffas under sociala former, och där din härkomst eller ditt yrke spelar mindre roll.

Det är på den tredje platsen som tankar och idéer kan stötas och blötas för att informera och upplysa medborgarna.

Visserligen kan det hävdas att dessa platser – ölcaféer och pubar – var männens territorium men kvinnor har också haft sina ”skvallerplatser” och i vissa fall kan det rentav vara en fördel att vara uppdelade efter kön. Vissa saker kan jag bara prata med andra kvinnor om. Äktenskapet bör inte heller vara en isolerad tvåsamhet, menar Lasch. Det riskerar då att ”belastas med större känslomässig tyngd än det kunde bära”. Idag har den tredje platsen, i den mån den finns kvar, inte längre samma strikta könsuppdelning. Indelningen sker idag istället över åldersgränserna, säger Lasch. Aldrig tidigare har generationerna varit så separerade från varandra som de är nu.

Var det då inte bättre på ”den gamla goda tiden” trots allt? Lasch har ett helt avsnitt om skamkänslans avskaffande och det är väl en bra sak? Jag är dock inte säker på hur Lasch ställer sig till frågan om skam. Han uttrycker sig här lite oklart. Å ena sidan vill vi inte tillbaka till en förtryckande religion som ålägger människor skam för minsta lilla, å andra sidan har pendeln svängt alltför mycket i dagens samhälle, där skamlösheten har dragits till sin yttersta spets. Inget idag är heligt eller mystiskt, allt ska blottas för alla andra att se. Det leder till cynism och avtrubbning, vilket gör det svårt att hävda sådana ideal som respekt, bävan och vördnad.

Allt detta föder lätt en längtan efter en tydlig moral och en återgång till de gamla religionerna.

Men, vilket Lasch tar upp i det sista kapitlet, en sådan återgång är varken önskvärd eller ens möjlig. Dels var det inte så enkelt och tydligt förr heller – redan på medeltiden brottades människorna med de existentiella frågorna utan att få stöd i religionen – dels kan vi med vår vetenskapliga syn på världen inte gå tillbaka till en tro på mysticism. Ändå är livet på många sätt oförklarligt och mystiskt och vi människor har, hur upplysta vi än är, ett behov av det andliga. Inte minst märks det på alla nyandliga initiativ, men också på vikten som läggs vid terapi och psykoanalys. Lasch nämner Jungs teorier och metod som en bro mellan det vetenskapliga och det andliga.

Det sista kapitlets teologiska diskussion kunde gott ha fått utvecklas mer, enligt mig. Lasch tar till exempel upp betydelsen av ”själens mörka natt” för den personliga utvecklingen men går inte närmare in på hur han tänker sig att denna ska uttryckas och ge effekter i det moderna samhället. Inte heller får vi ett förslag på hur en ny moralisk ram ska byggas för att stödja ett sant demokratiskt samhälle. Om vi inte kan luta oss mot vare sig religion eller vetenskap, om vi inte kan ta eget ansvar eller lita på gruppen eller staten (samhället), hur går vi vidare då? Går det att aktivt ta russinen ur kakan och på ett modernt vis återskapa de gamla mötesplatserna där de djupa samtalen ges utrymme och där unga kan lära av de gamla, för en stabiliserande kontinuitet? Och bygga en ny andlig/moralisk lära baserad på vetenskapligt utforskad parapsykologi och kvantfysik? Någonting sådant föreställer åtminstone jag mig när jag drömmer om en ljusare framtid.

Eliternas uppror och sveket mot demokratin
Christopher Lasch (1995)
Karneval förlag
ISBN 9789189494558

Vad innebär det att vara en god människa?

När jag börjar läsa Nick Hornbys ”En god människa” för andra gången drabbas jag plötsligt av en ”mandela-effekt”. Jag är säker på att förra gången jag läste boken så var den skriven utifrån mannens, Davids, perspektiv men nu är boken plötsligt hans frus berättelse. Flera andra detaljer stämmer inte heller överens med hur jag minns boken. Låt vara att det var ett antal år sedan jag läste den och att jag kanske har lite andra perspektiv nu men det känns inte som samma bok. Förra gången jag läste boken upplevde jag att det var David som kämpade med att vara en god människa, men denna gång är det uppenbart att det är hans fru, Katie, som tvingas möta sin fördomsfullhet och småskurenhet.

Hornby är befriande ärlig i sin undersökning av vad det innebär att vara en god människa.

Han låter Katie säga det som de flesta av oss säkert skulle tänka men kanske inte våga yttra. Och han låter David dra godheten till sin yttersta spets för att utforska konsekvenserna av ett sådant agerande. Det blir på så vis ett väldigt filosofiskt verk som tvingar läsaren att tänka till på djupet. Katie konstaterar att det inte finns några logiska argument mot att vara god på det sätt David är, ändå leder hans agerande till negativa konsekvenser och hon kan inte sätta fingret på varför. Hon anser ju att hon är en god människa – herregud, hon är läkare! – ändå blir hon i jämförelse med David och hans vän GoodNews näst intill ond. Hur kan det komma sig? Vad hon än gör blir det fel. Men det David gör blir inte heller rätt.

Som läsare kan jag stundvis känna igen mig i Katie men jag tänker också emellanåt att hon är ovanligt otrevlig och egoistisk. Samtidigt är även David på sätt och vis okänslig för andra människors känslor och reaktioner. Kanske är båda två representanter för vad det innebär att vara människa. Vi vill gott men agerar ”ont”, sedan känner vi (i bästa fall) skuld för det vi gör eller låter bli att göra. Det är svårt att vara människa. Därför söker också många efter något att förhålla sig efter, levnadsregler, en absolut moral. Katie söker till slut efter detta i kyrkan, trots att hon föraktar religiösa människor. Hon ställer en präst mot väggen och kräver att prästen ska ge henne ett svar på hur hon ska leva sitt liv. Men något sådant svar kan inte ges. Varje människas liv är unikt och en del av att vara människa, och ha en fri vilja, är att fatta egna beslut och ta de konsekvenser som besluten innebär.

Men är då moralen subjektiv? Finns det inget rätt eller fel?

Det är en vanlig uppfattning idag att det inte finns någon objektiv sanning utan att var och en får skapa sina egna regler. Men detta förhållningssätt hotar att leda den västerländska kulturen mot sin undergång. Om jag inte behöver lyssna på någon annan, inte följa några andra regler än mina egna, då riskerar jag inte bara att bli ensam och vilsen, jag bidrar även till att rasera det samhälle jag lever i. Visst ska man ifrågasätta auktoriteter och pröva de skrivna eller oskrivna lagar som vi förväntas följa från den dag vi föds, men vi behöver också vara medvetna om att någon en gång har skapat lagarna av en anledning. Jag läste någonstans att traditioner är lösningen på problem vi har glömt att vi hade, tar vi bort traditionerna kommer problemen tillbaka. Jag tror det ligger mycket sanning i det.

Katie och David söker efter ett sätt att leva goda liv, utan att för den skull upplösa jaget. Det är beundransvärt. Jag uppskattar också att Hornby vågar syna problemet från olika håll, han låter inte sina egna fördomar påverka berättelsen. Annars tycker jag att det är vanligt i samtida litteratur, att författaren – medvetet eller ej – har en dold agenda att så att säga tala om för läsaren vad som är rätt åsikter. Men det får vi helt och hållet ta ställning till själva i ”En god människa”, vilket är bra, men det leder också till att berättelsen inte kan få ett slut. När jag läst sista sidan bläddrar jag fram för att se om det ändå inte ska komma något mer, det känns som om halva berättelsen återstår. Och kanske menar Hornby att vi får skriva slutet själva?

Om jag skulle få dra några slutsatser, inte som en fortsättning men som en analys av ”En god människa”, skulle jag säga att den pusselbit som Katie inte finner handlar om relationer. Hon är på god väg i slutet där hon talar om att sätta familjen främst, vilket dock nästan är tabu att säga idag.

Visst är det föredömligt att försöka hjälpa andra människor om man kan. Men din första prioritet ska vara de som står dig närmast.

När dessas behov är tillgodosedda kan du vidga cirkeln till den större grupp du tillhör – din stad, din nation, din kultur, din religion. Om alla människor tog hand om sitt och de sina på detta vis och lät bli att lägga sig i konflikter utanför den omedelbara sfären, skulle världen bli en mycket bättre plats, tror jag. Men idag anses det fult att tala om familj och nation. Om du värnar om din kultur är du en dålig människa. Ja, det finns mycket som gör dig till en dålig människa idag. Svårare är det att säga vad som gör dig god. Att sätta en ukrainsk flagga på din profil? Är det att vara god? En gång i tiden sa jag att jag skulle vara villig att gömma en flyktingfamilj hotad av utvisning. Idag håller jag tummarna för en finlandssvensk familj som gömmer sig undan myndigheterna i sitt eget land. En gång skämdes jag för att jag satte ett tredje barn till världen. Idag önskar jag att jag fött fler. Så mycket har samhället och jag förändrats på bara några år. Men innebär det att jag blivit en mer eller mindre god människa? Jag vet inte. Många skulle nog betrakta mig som ond, misstänker jag. Och det är en konsekvens jag får ta, av mina beslut. Ändå har jag alltid strävat efter att bli bättre. Och just därför valde jag att läsa om den här romanen, som jag vill minnas att jag uppskattade mer den förra gången jag läste den. Idag slår jag ihop boken med en obestämbar känsla av besvikelse. Går det verkligen inte att måla upp en tydligare bild av vad det innebär att vara en god människa?

Kontroll och tragedi – recension av ”Lova mig tystnad”

Jag läser de första raderna i ”Lova mig tystnad” av Mattias Edvardsson. Jag får läsa om dem ett par gånger och tänker: gud så pretentiöst och dåligt. Det lovar inte gott. Men har jag börjat läsa en bok måste jag läsa hela, det är ytterst sällan som jag avbryter läsningen, inte ens med böcker som med jämna mellanrum får mig att utbrista: ”men vad dålig den är!” Jag pinar mig vidare och hoppas på det bästa. Och med Edvardssons bok behöver jag faktiskt inte pina mig igenom särskilt många sidor innan berättelsen tar fart och tar tag i mig. Visst stör jag mig fortfarande på en del saker, till exempel hoppandet i tid fram och tillbaka och de melodramatiska kapitelnamnen (som faktiskt inte riktigt stämmer överens med berättelsen men på vilket sätt kan jag inte avslöja utan att spoila boken för den som vill läsa den).

Ibland blir också karaktärerna nästan karikatyrer eller stereotyper, men kanske är människor sådana?

”Lova mig tystnad” är en spänningsroman mer än en klassisk deckare. Jag får samma känsla som när jag läser Margaret Yorke. Det är mer psykologi än kriminologi. Faktiskt får vi knappt veta någonting om vad som hänt. Var det ett brott eller ej? Vari bestod brottet egentligen? När sanningen väl uppdagas i slutet av boken blir jag som i Yorkes romaner tvungen att bläddra tillbaka. Var det så det var? Det hade man aldrig kunnat gissa. Dock saknar jag i Edvardssons bok den känsla av rättvisa och förtjänt straff som Yorke ofta avrundar med.

Edvardsson må vara en mästare i att bygga spänning, han är dock lite sämre på att förlösa den.

Läsaren följer inte polisens arbete utan de anhörigas tankar och känslor. Mycket kan jag känna igen mig i och stundvis blir läsningen jobbig, eftersom offret i boken är en tonårstjej och mycket av problematiken kretsar kring föräldraskap. Det hade kunnat vara min dotter, tänker jag och ryser. Eller kanske inte. Det är en för mig märklig värld jag får kika in i. Är det såhär vanliga svenska familjer har det idag? En verklighet som jag på sätt och vis har valt att leva utanför. Jag förfäras över telefonernas betydelse i dessa människors liv. Allt kan kopplas till den där lilla skärmen. Ett foto på avvägar, ett meddelande på fyllan, spårningsappar… Tillsammans bidrar de till den oundvikliga och tragiska utgången. Andra fenomen som är helt främmande för mig är statusjakten och idrottsvärlden.

Är det såhär svenskar lever, frågar jag mig igen. Så… tragiskt på något vis.

Som sagt kretsar mycket av karaktärernas tankar kring föräldraskapet. Att vara mamma är det svåraste som finns, brukar jag säga. Hur vet man hur mycket kärlek man ska ge, utan att det blir påträngande? Och hur mycket gränser ska man dra innan det blir tyranni? Vi följer två familjer. I den ena tillåts lite av varje, i den andra är reglerna strikta. I båda familjerna är det viktigt med prestation och vad andra människor tycker, men på lite olika sätt. Man kan se på frukten om trädet är gott, sägs det. I vilken familj ”lyckas” man bäst med avkomman? Och hur mycket avgörs av generna, snarare än fostran? Det är inte så lätt att säga.

Jag identifierar mig mer med det gränssättande föräldraskapet i boken men det skulle aldrig falla mig in att spåra mina barn med en app, även om jag kunde.

Blir det egentligen tryggare med telefonerna? När jag var ung fick man helt enkelt se till att komma hem när man lovat eller ringa (från en fast telefon) om man blev sen. Idag blir föräldrar oroliga om barnet inte omedelbart svarar på samtal eller sms. Man tänker lätt det värsta och inte att batteriet laddat ur eller att telefonen ligger i en väska. Och som ungdom – vilken mardröm att hela tiden ha ögonen på sig, inte bara från föräldrarna utan även från andra ungdomar. Vem som helst kan ta en bild på dig när som helst och sprida på nätet. Det gäller att du hela tiden ser ut och agerar som om du ägde världen. Hade det som händer i ”Lova mig tystnad” kunnat hända på åttiotalet? Ja, förmodligen, fast i lite annan form och risken hade nog varit lägre. Men det kanske bara är mitt sätt att säga: ”det var bättre förr”.

Kanske är det jag som vuxit upp i en bubbla, och som på sätt och vis håller kvar den bubblan omkring mig?

”Allt blir så mycket enklare med en smartphone”, säger folk gärna till mig när jag berättar att jag inte har någon. En del medger till och med att de inte skulle klara sig utan den, för allt finns ju i mobilen. Enklare, möjligen, men bättre? Tveksamt. Visst är det lite krångligt ibland att inte ha en så kallad smart telefon, eller ett facebook-konto, men jag har åtminstone lite frihet och anonymitet kvar. Inte har det blivit lättare att få tag på folk heller, när man ser vem som ringer kan man välja om man vill svara eller ej. Och inte kommer vi närmare varann i sociala medier, det är ett opersonligt spel. Jag har hört någon kalla det antisociala medier. Som om det inte var nog med allt annat i tonåren, ungdomar idag har hela detta virtuella universum att ständigt förhålla sig till också. Går det att skydda dem ifrån det? Jag vet inte, jag har gjort mitt bästa och lyckats till en del.

Om man ignorerar inledningen (som jag nu i efterhand inser också haltar rent innehållsmässigt) så skriver Edvardsson riktigt bra. Det är imponerande hur han kan beskriva en tonårstjejs upplevelser, tankar och känslor. Jag tänker att han måste ha en fantastiskt nära kontakt med sina egna barn. Språket är också modernt, kryddat med ungdomliga uttryck. Författaren balanserar dock stundvis på en farlig kant. Risken finns att det blir konstlat och krystat, så som de första meningarna. Som om det inte var hans eget språk. Och vissa uttryck och fenomen är präglade av den skånska miljön. Förmodligen får en skåning ut ännu mer av miljöbeskrivningarna. Men en del saker är förstås ”allmänsvenska” och kontrasten blir tydlig kring dem i boken som inte har ett svenskt ursprung. Även här finns det fallgropar som Edvardsson skickligt undviker. Politiken viskar i utkanten av romanen men blir aldrig mer än just det – en viskning, en stilla aning. Vilket är skönt. Berättelsen får stå i centrum. Och familjen. Precis som det ska vara.