Etikett: familj

En dyster syn på demokratin i ”Eliternas uppror”

”Eliternas uppror” av Christopher Lasch består av ett antal artiklar, somliga nya, somliga tidigare utgivna. Även om ämnena varierar går en röd tråd genom boken. Det handlar om demokratins, och även kulturens och religionens förfall i västvärlden. Trots att ”Eliternas uppror” gavs ut redan 1995, känns den skrämmande aktuell idag. Lasch tar upp liberalismens/vänsterns negativa konsekvenser och sätter fingret på det som många av oss känner men inte riktigt kan formulera. Han är dock tydlig med att det egentligen inte handlar om höger och vänster, demokrater och republikaner (boken är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv), utan att båda ideologier riskerar att ge samma utfall när det kommer till demokratin som helhet. I båda lägren finns en ”elit” som – medvetet eller ej – ställer sig utanför (eller kanske ovanför) samhället. De tycks hävda att de genom sitt resonemang eller sin härkomst är ”lite finare, lite bättre” än dem som står lägre ner på samhällsstegen. Trots den allmänna tron på demokratisering och ökad jämlikhet är vi alltså kvar i frågan om klass. Skillnaden är dock, enligt Lasch, att den överklass som fanns förr var knuten till en plats, ett gods, en släkt, med lokala förpliktelser. Godsägaren var (i bästa fall) ansvarig för och mån om sina undersåtars välmående, om inte annat så av självbevarelsedrift – nöjda bönder gör inte uppror. Men idag är överklassen global och mobil. Den har inte ansvar för någon annan än sig själv. Det anses fint att kunna resa till andra sidan världen på ett kick för att delta i något viktigt möte och träffa de rätta människorna. Att representera ett land, kanske till och med vara nationalist, betraktas som något förlegat och rent av fult.

Numera kan du tillhöra eliten utan adliga kopplingar, en stor del av dagens elit finns inom akademin, menar Lasch, där ett särskilt språk utvecklats för att markera skillnaden mellan de som är med och de som står utanför.

Lasch kastar sten i glashus här eftersom han själv tillhör akademin och boken använder sig av ett tämligen akademiskt och tungt språk. Meningarna är så långa att jag måste stanna och rasta och sedan gå tillbaka igen för att läsa om. Menar han det här eller menar han motsatsen? Var det en negation i början? Eller ironi? Det är egentligen inte så svåra ord, bara långa och överdrivet teoretiska. Jag kan inte låta bli att skratta när jag läser Laschs kritik av sociologen Philip Rieffs stil:

”Han skriver avsiktligt på ett mindre tillgängligt och samtidigt ominöst och apokalyptiskt sätt, trots att han själv ständigt varnar för just de felen.”

Är det dig själv du skriver om, Lasch? När det gäller den pessimistiska tonen får man nämligen säga att Lasch spelar i samma liga. Han hyser inte stort hopp om demokratins framtid. ”Förtjänar demokratin att överleva?” frågar han till och med i titeln till en artikel. Och det sista kapitlet, ”Människans själ under sekularismen” – där jag hoppas på åtminstone ett förslag till en gyllene medelväg – slutar abrupt utan konklusion. På det stora hela erbjuder ”Eliternas uppror” inga lösningar, endast problemformulering och igenkänning. Lasch ägnar stort utrymme åt att analysera vad som gått snett med liberalismen och här dyker det fenomen upp som vi idag kallar ”woke” eller politisk korrekthet. Tyvärr tenderar kampen mot rasism och ojämlikhet att förstärka dessa fenomen, menar Lasch och använder sig till viss del av redaktören Roger Kimballs ord:

”Akademikernas ’emancipationsretorik’ visar sig vara ’starkt exkluderande – man skulle till och med kunna säga rasistisk och sexistisk’. Vanliga människor, särskilt om de tillhör fel etnisk grupp eller ras, kan alltså inte läsa klassikerna och förstå vad de läser, om de över huvud taget kan läsa något alls. Därför måste kursplanerna ändras om så att film, foto och böcker som inte ställer krav på läsaren får större plats, allt i den kulturella demokratiseringens namn.”

Bara genom att peka på att det finns olika raser blir alltså resonemanget rasistiskt.

Jag, som svensk, förvånas över vilken betydelse som åläggs ras och etnisk tillhörighet i USA. Du kan i ett formulär uppmanas att ange om du är svart, vit eller asiat. Något sådant skulle absolut inte komma på fråga i Sverige, där vi istället gått helt åt andra hållet och vägrar ange om det finns en överrepresentation av utlandsfödda i de kriminella nätverken, till exempel. Det hade ju varit rasistiskt! Och ändå blir det aktiva utelämnandet en rasistisk handling i sig. Hur man än vänder sig har man röven där bak, som min mamma brukade säga.

Gällande att inte ställa krav på ”utsatta” eller ”förtryckta” grupper, se min recension av ”Doktor Glas”. Om jag är en svart kvinna förutsätts jag vara för korkad för att kunna relatera till en vit mans tankar. Alltså ska jag inte behöva utsättas för dem. I sann socialistisk anda sätter vi också ribban efter de lägst presterande – alla ska med. Vilket urvattnar utbildningarnas värde och sänker den allmänna kunskapsnivån. Vilket i sin tur leder till sämre demokrati, eftersom demokrati förutsätter informerade och upplysta medborgare som klarar att möta motsatta åsikter och diskutera dem. Apropå att sänka ribban och göra anpassningar kommer jag osökt att tänka på alla dessa diagnoser som ställs idag, både på barn och vuxna, och som ger en gräddfil i utbildningssystemet och yrkeslivet. ”Jag har faktiskt ADHD så jag behöver inte läsa den här texten/sitta stilla/komma i tid/göra det som behöver göras…”

Visst, det finns människor som fått en tuffare lott i livet men ska samhället i sin helhet anpassas efter dem, eller ska vi beakta varje individuellt fall för sig?

Detta är också en fråga som Lasch tar upp – övergången från tanken att individen ansvarar för sitt eget liv och att göra det bästa av det, till att alla problem härstammar från ett dysfunktionellt samhälle. Två tankar kan vara sanna på samma gång förstås, och fel i samhällskontruktionen bör uppmärksammas och åtgärdas i den mån det går, men det individuella ansvaret får inte förbises. Ironiskt nog hyllas samtidigt individualismen i det moderna samhället, bara inte när det kommer till ansvar för misslyckanden. Att människor är beroende av varandra och av en gemensam kultur och värdegrund visste även 1800-talets liberaler, som fäste stor vikt vid familjen, säger Lasch. ”Än i denna dag smugglar liberaler som hyser denna minimala syn på medborgarskapet in en viss medborgerlighet mellan sprickorna i sin ideologi om den fria marknaden.” Han fortsätter: ”Ett system som så kraftigt lutar sig mot rättighetsbegreppet förutsätter individer som respekterar andras rättigheter, om så bara därför att de väntar sig att andra ska respektera deras rättigheter i gengäld.” Med andra ord krävs det hög tillit och en gemensam moralisk grund för att ett samhälle ska fungera. Men det verkar som om många i dagens vänsterrörelse har missat detta. Och det blir lite som att förklara för en fisk vad vatten är, menar jag. Inte förrän vattnet tas ifrån den framträder det hur viktigt det är. På samma sätt kan man tala sig varm för invandring och integration men om man inte ser kulturkrockarna kommer uppvaknandet att bli lika brutalt som för en fisk som kastas upp på torra land. Det behöver inte handla om invandring heller. Jag anser att det söndersmulande av familjen och föräldraskapet som vi ser i västvärlden idag också kommer att få (för vänstern) oanade konsekvenser. Lasch skriver:

”I vår tid blir det allt tydligare att det är barnen som betalar priset för att marknaden har invaderat familjen på detta sätt. Med båda föräldrarna i arbetslivet och varken far- eller morföräldrar inom synhåll är familjen inte längre i stånd att skydda barnen mot marknaden.”

Och märk att detta skrevs innan sociala medier gjorde sitt intåg och splittrade familjerna ännu mer. Utan att idealisera ”den gamla goda tiden” påpekar Lasch att en stor del av barns fostran utövas i och av närsamhället, i mötet med andra vuxna. Dessa närsamhällen försvinner alltmer i de moderna städerna där bostäder, arbetsplatser, skolor och köpcentra delar upp livet i separata enheter utan det sociala kitt som behövs för en fungerande demokrati. Lasch lyfter betydelsen av ”den tredje platsen”, det vill säga inte hemmet och inte arbetet, utan det lokala caféet eller puben, där människor träffas under sociala former, och där din härkomst eller ditt yrke spelar mindre roll.

Det är på den tredje platsen som tankar och idéer kan stötas och blötas för att informera och upplysa medborgarna.

Visserligen kan det hävdas att dessa platser – ölcaféer och pubar – var männens territorium men kvinnor har också haft sina ”skvallerplatser” och i vissa fall kan det rentav vara en fördel att vara uppdelade efter kön. Vissa saker kan jag bara prata med andra kvinnor om. Äktenskapet bör inte heller vara en isolerad tvåsamhet, menar Lasch. Det riskerar då att ”belastas med större känslomässig tyngd än det kunde bära”. Idag har den tredje platsen, i den mån den finns kvar, inte längre samma strikta könsuppdelning. Indelningen sker idag istället över åldersgränserna, säger Lasch. Aldrig tidigare har generationerna varit så separerade från varandra som de är nu.

Var det då inte bättre på ”den gamla goda tiden” trots allt? Lasch har ett helt avsnitt om skamkänslans avskaffande och det är väl en bra sak? Jag är dock inte säker på hur Lasch ställer sig till frågan om skam. Han uttrycker sig här lite oklart. Å ena sidan vill vi inte tillbaka till en förtryckande religion som ålägger människor skam för minsta lilla, å andra sidan har pendeln svängt alltför mycket i dagens samhälle, där skamlösheten har dragits till sin yttersta spets. Inget idag är heligt eller mystiskt, allt ska blottas för alla andra att se. Det leder till cynism och avtrubbning, vilket gör det svårt att hävda sådana ideal som respekt, bävan och vördnad.

Allt detta föder lätt en längtan efter en tydlig moral och en återgång till de gamla religionerna.

Men, vilket Lasch tar upp i det sista kapitlet, en sådan återgång är varken önskvärd eller ens möjlig. Dels var det inte så enkelt och tydligt förr heller – redan på medeltiden brottades människorna med de existentiella frågorna utan att få stöd i religionen – dels kan vi med vår vetenskapliga syn på världen inte gå tillbaka till en tro på mysticism. Ändå är livet på många sätt oförklarligt och mystiskt och vi människor har, hur upplysta vi än är, ett behov av det andliga. Inte minst märks det på alla nyandliga initiativ, men också på vikten som läggs vid terapi och psykoanalys. Lasch nämner Jungs teorier och metod som en bro mellan det vetenskapliga och det andliga.

Det sista kapitlets teologiska diskussion kunde gott ha fått utvecklas mer, enligt mig. Lasch tar till exempel upp betydelsen av ”själens mörka natt” för den personliga utvecklingen men går inte närmare in på hur han tänker sig att denna ska uttryckas och ge effekter i det moderna samhället. Inte heller får vi ett förslag på hur en ny moralisk ram ska byggas för att stödja ett sant demokratiskt samhälle. Om vi inte kan luta oss mot vare sig religion eller vetenskap, om vi inte kan ta eget ansvar eller lita på gruppen eller staten (samhället), hur går vi vidare då? Går det att aktivt ta russinen ur kakan och på ett modernt vis återskapa de gamla mötesplatserna där de djupa samtalen ges utrymme och där unga kan lära av de gamla, för en stabiliserande kontinuitet? Och bygga en ny andlig/moralisk lära baserad på vetenskapligt utforskad parapsykologi och kvantfysik? Någonting sådant föreställer åtminstone jag mig när jag drömmer om en ljusare framtid.

Eliternas uppror och sveket mot demokratin
Christopher Lasch (1995)
Karneval förlag
ISBN 9789189494558

Vad innebär det att vara en god människa?

När jag börjar läsa Nick Hornbys ”En god människa” för andra gången drabbas jag plötsligt av en ”mandela-effekt”. Jag är säker på att förra gången jag läste boken så var den skriven utifrån mannens, Davids, perspektiv men nu är boken plötsligt hans frus berättelse. Flera andra detaljer stämmer inte heller överens med hur jag minns boken. Låt vara att det var ett antal år sedan jag läste den och att jag kanske har lite andra perspektiv nu men det känns inte som samma bok. Förra gången jag läste boken upplevde jag att det var David som kämpade med att vara en god människa, men denna gång är det uppenbart att det är hans fru, Katie, som tvingas möta sin fördomsfullhet och småskurenhet.

Hornby är befriande ärlig i sin undersökning av vad det innebär att vara en god människa.

Han låter Katie säga det som de flesta av oss säkert skulle tänka men kanske inte våga yttra. Och han låter David dra godheten till sin yttersta spets för att utforska konsekvenserna av ett sådant agerande. Det blir på så vis ett väldigt filosofiskt verk som tvingar läsaren att tänka till på djupet. Katie konstaterar att det inte finns några logiska argument mot att vara god på det sätt David är, ändå leder hans agerande till negativa konsekvenser och hon kan inte sätta fingret på varför. Hon anser ju att hon är en god människa – herregud, hon är läkare! – ändå blir hon i jämförelse med David och hans vän GoodNews näst intill ond. Hur kan det komma sig? Vad hon än gör blir det fel. Men det David gör blir inte heller rätt.

Som läsare kan jag stundvis känna igen mig i Katie men jag tänker också emellanåt att hon är ovanligt otrevlig och egoistisk. Samtidigt är även David på sätt och vis okänslig för andra människors känslor och reaktioner. Kanske är båda två representanter för vad det innebär att vara människa. Vi vill gott men agerar ”ont”, sedan känner vi (i bästa fall) skuld för det vi gör eller låter bli att göra. Det är svårt att vara människa. Därför söker också många efter något att förhålla sig efter, levnadsregler, en absolut moral. Katie söker till slut efter detta i kyrkan, trots att hon föraktar religiösa människor. Hon ställer en präst mot väggen och kräver att prästen ska ge henne ett svar på hur hon ska leva sitt liv. Men något sådant svar kan inte ges. Varje människas liv är unikt och en del av att vara människa, och ha en fri vilja, är att fatta egna beslut och ta de konsekvenser som besluten innebär.

Men är då moralen subjektiv? Finns det inget rätt eller fel?

Det är en vanlig uppfattning idag att det inte finns någon objektiv sanning utan att var och en får skapa sina egna regler. Men detta förhållningssätt hotar att leda den västerländska kulturen mot sin undergång. Om jag inte behöver lyssna på någon annan, inte följa några andra regler än mina egna, då riskerar jag inte bara att bli ensam och vilsen, jag bidrar även till att rasera det samhälle jag lever i. Visst ska man ifrågasätta auktoriteter och pröva de skrivna eller oskrivna lagar som vi förväntas följa från den dag vi föds, men vi behöver också vara medvetna om att någon en gång har skapat lagarna av en anledning. Jag läste någonstans att traditioner är lösningen på problem vi har glömt att vi hade, tar vi bort traditionerna kommer problemen tillbaka. Jag tror det ligger mycket sanning i det.

Katie och David söker efter ett sätt att leva goda liv, utan att för den skull upplösa jaget. Det är beundransvärt. Jag uppskattar också att Hornby vågar syna problemet från olika håll, han låter inte sina egna fördomar påverka berättelsen. Annars tycker jag att det är vanligt i samtida litteratur, att författaren – medvetet eller ej – har en dold agenda att så att säga tala om för läsaren vad som är rätt åsikter. Men det får vi helt och hållet ta ställning till själva i ”En god människa”, vilket är bra, men det leder också till att berättelsen inte kan få ett slut. När jag läst sista sidan bläddrar jag fram för att se om det ändå inte ska komma något mer, det känns som om halva berättelsen återstår. Och kanske menar Hornby att vi får skriva slutet själva?

Om jag skulle få dra några slutsatser, inte som en fortsättning men som en analys av ”En god människa”, skulle jag säga att den pusselbit som Katie inte finner handlar om relationer. Hon är på god väg i slutet där hon talar om att sätta familjen främst, vilket dock nästan är tabu att säga idag.

Visst är det föredömligt att försöka hjälpa andra människor om man kan. Men din första prioritet ska vara de som står dig närmast.

När dessas behov är tillgodosedda kan du vidga cirkeln till den större grupp du tillhör – din stad, din nation, din kultur, din religion. Om alla människor tog hand om sitt och de sina på detta vis och lät bli att lägga sig i konflikter utanför den omedelbara sfären, skulle världen bli en mycket bättre plats, tror jag. Men idag anses det fult att tala om familj och nation. Om du värnar om din kultur är du en dålig människa. Ja, det finns mycket som gör dig till en dålig människa idag. Svårare är det att säga vad som gör dig god. Att sätta en ukrainsk flagga på din profil? Är det att vara god? En gång i tiden sa jag att jag skulle vara villig att gömma en flyktingfamilj hotad av utvisning. Idag håller jag tummarna för en finlandssvensk familj som gömmer sig undan myndigheterna i sitt eget land. En gång skämdes jag för att jag satte ett tredje barn till världen. Idag önskar jag att jag fött fler. Så mycket har samhället och jag förändrats på bara några år. Men innebär det att jag blivit en mer eller mindre god människa? Jag vet inte. Många skulle nog betrakta mig som ond, misstänker jag. Och det är en konsekvens jag får ta, av mina beslut. Ändå har jag alltid strävat efter att bli bättre. Och just därför valde jag att läsa om den här romanen, som jag vill minnas att jag uppskattade mer den förra gången jag läste den. Idag slår jag ihop boken med en obestämbar känsla av besvikelse. Går det verkligen inte att måla upp en tydligare bild av vad det innebär att vara en god människa?

Kontroll och tragedi – recension av ”Lova mig tystnad”

Jag läser de första raderna i ”Lova mig tystnad” av Mattias Edvardsson. Jag får läsa om dem ett par gånger och tänker: gud så pretentiöst och dåligt. Det lovar inte gott. Men har jag börjat läsa en bok måste jag läsa hela, det är ytterst sällan som jag avbryter läsningen, inte ens med böcker som med jämna mellanrum får mig att utbrista: ”men vad dålig den är!” Jag pinar mig vidare och hoppas på det bästa. Och med Edvardssons bok behöver jag faktiskt inte pina mig igenom särskilt många sidor innan berättelsen tar fart och tar tag i mig. Visst stör jag mig fortfarande på en del saker, till exempel hoppandet i tid fram och tillbaka och de melodramatiska kapitelnamnen (som faktiskt inte riktigt stämmer överens med berättelsen men på vilket sätt kan jag inte avslöja utan att spoila boken för den som vill läsa den).

Ibland blir också karaktärerna nästan karikatyrer eller stereotyper, men kanske är människor sådana?

”Lova mig tystnad” är en spänningsroman mer än en klassisk deckare. Jag får samma känsla som när jag läser Margaret Yorke. Det är mer psykologi än kriminologi. Faktiskt får vi knappt veta någonting om vad som hänt. Var det ett brott eller ej? Vari bestod brottet egentligen? När sanningen väl uppdagas i slutet av boken blir jag som i Yorkes romaner tvungen att bläddra tillbaka. Var det så det var? Det hade man aldrig kunnat gissa. Dock saknar jag i Edvardssons bok den känsla av rättvisa och förtjänt straff som Yorke ofta avrundar med.

Edvardsson må vara en mästare i att bygga spänning, han är dock lite sämre på att förlösa den.

Läsaren följer inte polisens arbete utan de anhörigas tankar och känslor. Mycket kan jag känna igen mig i och stundvis blir läsningen jobbig, eftersom offret i boken är en tonårstjej och mycket av problematiken kretsar kring föräldraskap. Det hade kunnat vara min dotter, tänker jag och ryser. Eller kanske inte. Det är en för mig märklig värld jag får kika in i. Är det såhär vanliga svenska familjer har det idag? En verklighet som jag på sätt och vis har valt att leva utanför. Jag förfäras över telefonernas betydelse i dessa människors liv. Allt kan kopplas till den där lilla skärmen. Ett foto på avvägar, ett meddelande på fyllan, spårningsappar… Tillsammans bidrar de till den oundvikliga och tragiska utgången. Andra fenomen som är helt främmande för mig är statusjakten och idrottsvärlden.

Är det såhär svenskar lever,  frågar jag mig igen. Så… tragiskt på något vis.

Som sagt kretsar mycket av karaktärernas tankar kring föräldraskapet. Att vara mamma är det svåraste som finns, brukar jag säga. Hur vet man hur mycket kärlek man ska ge, utan att det blir påträngande? Och hur mycket gränser ska man dra innan det blir tyranni? Vi följer två familjer. I den ena tillåts lite av varje, i den andra är reglerna strikta. I båda familjerna är det viktigt med prestation och vad andra människor tycker, men på lite olika sätt. Man kan se på frukten om trädet är gott, sägs det. I vilken familj ”lyckas” man bäst med avkomman? Och hur mycket avgörs av generna, snarare än fostran? Det är inte så lätt att säga.

Jag identifierar mig mer med det gränssättande föräldraskapet i boken men det skulle aldrig falla mig in att spåra mina barn med en app, även om jag kunde.

Blir det egentligen tryggare med telefonerna? När jag var ung fick man helt enkelt se till att komma hem när man lovat eller ringa (från en fast telefon) om man blev sen. Idag blir föräldrar oroliga om barnet inte omedelbart svarar på samtal eller sms. Man tänker lätt det värsta och inte att batteriet laddat ur eller att telefonen ligger i en väska. Och som ungdom – vilken mardröm att hela tiden ha ögonen på sig, inte bara från föräldrarna utan även från andra ungdomar. Vem som helst kan ta en bild på dig när som helst och sprida på nätet. Det gäller att du hela tiden ser ut och agerar som om du ägde världen. Hade det som händer i ”Lova mig tystnad” kunnat hända på åttiotalet? Ja, förmodligen, fast i lite annan form och risken hade nog varit lägre. Men det kanske bara är mitt sätt att säga: ”det var bättre förr”.

Kanske är det jag som vuxit upp i en bubbla, och som på sätt och vis håller kvar den bubblan omkring mig?

”Allt blir så mycket enklare med en smartphone”, säger folk gärna till mig när jag berättar att jag inte har någon. En del medger till och med att de inte skulle klara sig utan den, för allt finns ju i mobilen. Enklare, möjligen, men bättre? Tveksamt. Visst är det lite krångligt ibland att inte ha en så kallad smart telefon, eller ett facebook-konto, men jag har åtminstone lite frihet och anonymitet kvar. Inte har det blivit lättare att få tag på folk heller, när man ser vem som ringer kan man välja om man vill svara eller ej. Och inte kommer vi närmare varann i sociala medier, det är ett opersonligt spel. Jag har hört någon kalla det antisociala medier. Som om det inte var nog med allt annat i tonåren, ungdomar idag har hela detta virtuella universum att ständigt förhålla sig till också. Går det att skydda dem ifrån det? Jag vet inte, jag har gjort mitt bästa och lyckats till en del.

Om man ignorerar inledningen (som jag nu i efterhand inser också haltar rent innehållsmässigt) så skriver Edvardsson riktigt bra. Det är imponerande hur han kan beskriva en tonårstjejs upplevelser, tankar och känslor. Jag tänker att han måste ha en fantastiskt nära kontakt med sina egna barn. Språket är också modernt, kryddat med ungdomliga uttryck. Författaren balanserar dock stundvis på en farlig kant. Risken finns att det blir konstlat och krystat, så som de första meningarna. Som om det inte var hans eget språk. Och vissa uttryck och fenomen är präglade av den skånska miljön. Förmodligen får en skåning ut ännu mer av miljöbeskrivningarna. Men en del saker är förstås ”allmänsvenska” och kontrasten blir tydlig kring dem i boken som inte har ett svenskt ursprung. Även här finns det fallgropar som Edvardsson skickligt undviker. Politiken viskar i utkanten av romanen men blir aldrig mer än just det – en viskning, en stilla aning. Vilket är skönt. Berättelsen får stå i centrum. Och familjen. Precis som det ska vara.