Etikett: feminism

Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete

”Slyngstad Events” av Unni Drougge är en mustig bygdekrönika som utspelar sig på Skånes landsbygd, närmare bestämt i Åsabygden. Skånskan är tydlig i det livliga och lättlästa språket, det går att höra dialekten i dialogerna även när man inte läser högt. Karaktärerna – allt ifrån den kultiverade pensionären till den oborstade bilskojaren är också väl beskrivna – så väl att jag både upprörs och småler. Drougge skyggar inte för något utan belyser oblygt alla smaskiga små synder som människorna i byarna ägnar sig åt. Till sin hjälp tar hon Åsabygden själv som kan titta in i varje skrymsle och vrå, även se vad som sker under mark. Och det är långt ifrån vackra saker som pågår i denna skånska avkrok.

Den duktiga flickan i mitt inre rodnar av förlägenhet och upprörs av rättskänslan om vartannat, det blir rätt känslosamt.

Till en början äcklas jag också av några av karaktärerna, herregud, finns det såna här människor på riktigt i vårt land!? Jo, det gör det med största sannolikhet. Men allt eftersom storyn utvecklar sig kommer jag att acceptera och rent av tycka om de skitiga och fräcka byborna. De riktiga avskummen visar sig komma utifrån.

Boken kan sägas ha två huvudkaraktärer även om det är ett helt gäng som berättar sina historier. Den ena är Björg Schütt, änka och pensionär med två vuxna döttrar och en försvunnen son, men mer om honom senare. Den andra är Klas-Åke Nilsson som kränger gamla bilar med alla metoder och utan samvete. Han har två barn som han fostrar själv sedan deras mor lämnat dem, något han lyckas förvånansvärt väl med med tanke på omständigheterna och hans minst sagt tvivelaktiga karaktär. Klas-Åke är bra både på att sprida skvaller och på att behålla hemligheter när så krävs. Med sin vakna blick och skarpa hörsel vet han det mesta som är värt att veta om alla i Åsabygden. Och trots att han så att säga skiter i konventionerna kan han vara mycket lojal och hjälpsam när det gäller.

Jag säger att Björg och Klas-Åke är huvudkaraktärer men kanske kan man säga att hela historien och bygden kretsar kring Björgs försvunne son, Tryggve Slyngstad.

När berättelsen tar sin början har han varit försvunnen en tid och Björg oroar sig för att han inte längre är i livet. Tryggve hade innan han försvann fått ordning på bygden och styrt upp flera lovande projekt. Men när han försvinner är det som om fårskocken förlorat sin herde och allt börjar falla sönder. I Åsabygden lever man lite utanför samhället och man stiftar egna lagar, byggda på sunt förnuft och vad som gynnar bygden. Här trivs människor med lite ljusskygga verksamheter och det fungerar, ända tills Börje – han som förser byborna med prima hembränt – börjar ta sig vatten över huvudet. Men han är inte den ende som har saker att dölja. Tryggve räddade fyra utländska flickor från prostitution och placerade dem i bybornas trygga händer, där de har läkt och börjat blomstra. Deras existens måste dock hållas hemlig för myndigheterna eftersom de saknar uppehållstillstånd. När två skumma typer dyker upp i byn för att inkassera en skuld som Björgs avlidne man lämnat efter sig, börjar dock hemligheterna att bubbla upp i ljuset. Kommer byborna kunna reda upp det själva eller är det bara Tryggve som klarar en sådan sak?

Drougge låter gärna stad och landbygd frontalkrocka så att gnistorna yr. Inte heller drar hon sig för att ge en känga både åt höger och vänster.

Feminister och miljönissar skildras både kritiskt och med värme, precis som de småkriminella bönderna och den inte alltid så laglydige lokalpolisen. Det blir helt enkelt inte svart eller vitt utan en hel färgpalett, vilket både skapar obehag och igenkänning. Ingen människa är helt igenom ond eller god och allt är relativt. Den enda gången jag som läsare tillåts ”välja sida” och till hundra procent kan avsky någon, är när journalisterna träder in på scenen. Drougge har själv arbetat som journalist och måste verkligen ha sett yrkets baksida. Hon skildrar den hänsynslösa sensationslystnaden hos kvällstidningsjournalisterna utan pardon. I medias händer förvrängs allt som sker i Åsabygden. Allt vackert blir fult och ingen går förskonad från de vassa pennorna. Det är så sant som det är sagt: pennan är mäktigare än svärdet. Vad ett mediadrev kan göra för en bygd har vi ett verkligt exempel på i Knutby. Men till skillnad från i romanens värld – där opinionen kan vändas med hjälp av välvilligt inställda journalister och författare – finns i verkligheten ingen upprättelse att få, ingen väg tillbaka. Har väl en gång en bygd, en grupp, en familj fått löpa gatlopp är de för evigt söndertrasade. Hur man än försöker försvara sig mot lögnerna kan man inte vinna mot media och myndigheter. Straffet för sådan förstörelselusta borde vara mycket hårt men en journalist tycks alltid gå fri, vad han eller hon än ställer till med. Jag hatar dem från botten av mitt rövhål för att citera dottern och matcha språket i ”Slyngstad Events”. Drougge verkar inte heller ha mycket till övers för sina forna kollegor.

Men romaner är ett utmärkt sätt att ta hämnd, även om det bara är författaren som förstår det.

”Slyngstad Events” är (trots det orealistiskt lyckliga slutet) så välskriven att jag börjar tycka att allt jag skriver själv är rent skräp. Drougge använder språket till fullo och kombinerar orden på nyskapande sätt, utan att det känns konstigt eller krystat. När hon skriver: ”Solstrålarna skjuter från höften nu och snart kommer ungarna hem med skolbussen” förstår vi direkt att det är sen eftermiddag och när Björg börjar tvivla på sin nyfunna kärlek beskriver Drougge det som att Björgs inre delas upp i två lager som glider åt olika håll. Den känslan har vi väl alla haft någon gång? Tillit är en bräcklig företeelse och kan förloras på ett ögonblick. När mediadrevet går skriver Drougge: ”Inget blod spills, ingen egendom ödeläggs. Ändå blir effekterna […] ödesdigra. Folk tappar orken. Paranoian brer ut sig.” Detta har vi sett effekterna av de senaste åren. I media har kriser och konflikter blåsts upp till jättebomber som detonerat över samhället och skapat misstro och hat som splittrat familjer, arbetsplatser och gemenskaper. Det positiva som kommit ur detta är att allt fler har fått upp ögonen för medias makt och dess benägenhet att sprida regelrätta lögner. Detta har dock lett till att många tappat förtroendet för allt som kommer från nyhetsmedia och offentliga källor. Förtroendet och tilliten är borta. Numera kan ju allt vara AI också. Vem ska man tro på? som DiLeva sjöng. Kan vi återskapa tilliten, den som är grunden för ett fungerande samhälle? I ”Slyngstad Events” tycks byborna finna en väg och den baseras på en helt annan sorts tolerans än den som trycks ner i halsarna på oss från vänstermedia. Det handlar om att leva och låta leva, se mellan fingrarna på somligt och tolerera lite skit i hörnen, både hos sig själv och andra. Ta helt enkelt inte livet så allvarligt, tycks Drougge vilja säga, det löser sig nog ändå.

Slyngstad Events
Unni Drougge (2002)
Piratförlaget
ISBN 9164200671

Kontakt med historien

”Mamma, du måste läsa den här boken, den är så bra!” Min artonåriga dotter är eld och lågor över – hör och häpna – Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. En klassiker som jag ännu inte läst. Så bra alltså? Vad är det i denna thriller från 1905 som tilltalar min dotter, 120 år senare? Hon verkar inte riktigt kunna sätta ord på det, men på något vis känner hon igen sig i doktorns tankar, nedskrivna i dagboksform. Språket var lite av en utmaning, det erkänner hon, och även jag som ändå är några decennier äldre och som har läst många böcker på gammelsvenska, hittar ord och begrepp som jag inte är bekant med.

Ändå är det något allmängiltigt och tidlöst över boken och de tankar som huvudkaraktären delar med sig av.

Själva historien handlar om en prästfru som är olycklig i sitt äktenskap. Hon har en älskare och kommer till doktor Glas för att be om hjälp att slippa ifrån sin man, rent fysiskt. Kan inte doktorn prata med hennes man och kanske hitta på någon förevändning för att avhållsamhet nu vore det bästa? Doktorn, som är en empatisk man även om han kanske inte förstår det själv, tänjer på de etiska gränserna och ljuger för prästen. Frun är inte riktigt kry, det bästa vore om ni hade skilda sovrum. Men detta är naturligtvis bara en tillfällig lösning. På lång sikt kvarstår problemet och prästen visar sig ha mycket svårt att låta bli sin hustru. Doktor Glas börjar leka med tanken på att mörda prästen. Ju mer han tänker på det och ju mer han ser av hustruns lidande, desto mer ter sig ett mord som den bästa lösningen. Men hur ska man göra det så att det ser ut som ett naturligt dödsfall och så att ingen – inte ens prästfrun – kan ana att det sker utifrån en plan?

Vi får följa doktorns tankar och moraliska våndor under några heta sommarveckor och en bit in på hösten. Han funderar kring stort och smått, mycket kring kärleken och varför den gått honom förbi. Han borde ha bildat familj. Och tillfällen har funnits, och finns ännu medan detta utspelar sig. Ändå är det som om doktorn förnekar sig själv lyckan, eller kanske bara inte vågar kasta sig ut. Han tänker ofta att man borde ha åtminstone en människa som man kan blotta sig helt för, en människa som känner en utan och innan. Men han betvivlar att han skulle kunna hitta en sådan. Han tycks tro att han är rätt osympatisk. Men det tycker alltså inte vare sig jag eller min dotter. Jag förstår hennes entusiasm. Jag känner igen mig i Doktor Glas.

Jag, en kvinna på 2020-talet kan relatera till en mans tankar vid 1900-talets början. Och det är detta som gör stor litteratur eller konst: det mänskliga.

Idag läste jag om hur högre utbildningar inom konst och kultur har kapats av politiska intressen. Det viktiga är inte längre att lära sig hantverket av de generationer som gått före, utan att kritiskt ifrågasätta normer och traditioner. I skolans läroplan står det också att vi aktivt ska motarbeta traditionella könsroller. Varför? Undrar jag. Är det ett problem om en kvinna vill stanna hemma med barnen och bli försörjd av en man? Ska den möjligheten alltså helt strykas för alla kvinnor, för att någon kanske känt sig förtryckt? Man talar om patriarkatet och hur män dominerat genom historien. Hjalmar Söderberg var man, liksom hans huvudkaraktär doktor Glas. Och då förutsätts jag som kvinna idag inte kunna relatera till något som de säger? Är inte det att förtrycka oss kvinnor? Jag vill kunna ta del av manliga tankar, ofta skiljer de sig inte mycket alls från mina egna. Kan vi inte bara få vara människor, och uppskatta konst, kultur och skönhet när vi finner den, oavsett om den är producerad av män eller kvinnor, och oavsett politisk riktning? Det är i mötet mellan kontraster som livet sker. Annars är allt dött.

Det finns en fantastisk dynamik mellan det manliga och det kvinnliga, mellan män och kvinnor. Att bara se fiender på andra sidan leder i slutändan till alltings död.

”Doktor Glas” är full av intressanta citat. Till exempel:

”Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det för mera troligt att jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor. Och det har till sist börjat gå upp för mig som en aning: det är kanske icke meningen att man skall förstå livet.”

”Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka.”

”Men det finns en hemlighet med sanningen, som eget nog är mycket litet känd, fast jag tycker att den borde ligga i öppen dag – det är den, att det är med sanningen som med solen: dess värde för oss beror uteslutande på den rätta distansen.”

Men det allra mest kända citatet är förmodligen detta:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Och med dessa ord har Söderberg fått kontakt med Cederholm, helt oberoende av kön, tid eller politik. Känn på det, ni vänsterextrema gnällspikar som vill beröva oss historien!