Etikett: finlandssvenska

Som tonåring fick jag ofta känslan av att jag var en elak människa, och jag led av det. Även om det aldrig var min avsikt att såra någon var det ofta det som blev resultatet när jag öppnade munnen. Jag försökte kanske skoja, säga något smart, passa in men det föll platt och inte så sällan blev någon sur eller ledsen. Jag var nog helt enkelt en elak människa, tänkte jag. Inget att göra något åt. Med tiden accepterade jag mig själv sådan jag var och jag brydde mig allt mindre om vad andra kunde tänkas tycka och tänka om mig. Ibland gjorde jag kortvariga försök att ”vara snäll”, vad nu det innebar, men jag föll alltid tillbaka i gamla hjulspår. Vissa människor verkade tycka om mig ändå, så kanske var det bara en fråga om personkemi.

För en tid sedan började min tonårsdotter påpeka för mig att jag ofta lät vad hon kallar ”passivt aggressiv” och hon ville ha ett kodord för att signalera till mig när jag så att säga ”gick över gränsen” i interaktion med andra människor. Ordet blev av någon anledning ”gurka”. Denna stackars oskyldiga grönsak har nu blivit till ett förvånansvärt vanligt skällsord hos oss.

Vad menas då med att vara passivt aggressiv? Det kan tydligen handla om lite vad som helst.

Om jag sätter en punkt efter ett textmeddelande kan det tolkas som passiv aggressivitet, så det har jag (nästan) slutat med. Det tar dock verkligen emot för en sådan språkpolis som jag att lämna en ”öppen” mening på det viset. (Att vara språkpolis är väl för övrigt att betrakta som en aktiv aggressivitet.) Att be någon att göra något, särskilt i skriftlig form, kan också betraktas som passiv aggressivitet. Att lägga till ett enkelt ”tack” hjälper inte utan gör det snarare värre. Om du absolut måste skriva något så måste du även rita en smiley efter.

I princip är all kritik passivt aggressiv, när den inte är aktivt aggressiv förstås. Är det kanske bättre att vara aktivt aggressiv när man ger någon kritik eller ber någon att göra något? Om jag tolkat dottern rätt så är det bättre att bita ihop, hålla tyst och själv göra det som den andra förväntades göra. Om man sedan låter lite av ilskan och frustrationen pysa ut i ett klagomål kan det också låta passivt aggressivt. Klagomål generellt är förstås inte bra, i alla fall inte om de riktas direkt till den det gäller. Hemmavid verkar det vara okej att klaga över allt möjligt, åtminstone för vissa. Det mesta som jag betraktar som rena påståenden anser mina barn (och min make) är klagomål. Jag klagar tydligen hela tiden. Och mina krav på andra är för höga. Man kan inte förvänta sig att människor ska städa efter sig, följa överenskomna regler, göra sina ålagda arbetsuppgifter eller ens passa tiden. Hm… Är inte detta att förminska människor, tänker jag helt stilla. Att utgå ifrån att de är för dumma och lata för att göra något överhuvudtaget? Och är inte det i så fall mer (allmänt) kränkande än att lite ”passivt aggressivt” säga: ”Plocka upp efter dig, tack! (och så en smiley)”?

På en resa till mina hemtrakter i finländska Österbotten konstaterade barnen förvånat att det hela kanske är en kulturell fråga, för i jämförelse med mina (framför allt äldre) släktingar framstod jag för mina barn som ett socialt geni. Den finlandssvenska tonen är antingen brutalt rättfram och ärlig, eller dubbeltydig och ironisk. Det är ofta svårt att veta om en kommentar är ett kärleksfullt skämt eller förtäckt kritik. Att det kommer paketerat i en stundvis svårbegriplig dialekt gör det inte enklare förstås. Mumintrollet kommer med beska.

När jag för femtioelfte gången en dag blivit feltolkad som kritiserande och kränkande (gurka!) fast jag bara försökt konversera bestämmer jag mig för att hålla tyst resten av kvällen. Inte ett ord kommer över mina läppar. På flera timmar. Det dröjer inte länge förrän min tystnad börjar skava hos resten av familjen. Dottern hävdar, till hälften buttert, till hälften ängsligt, att min tystnad faktiskt kan tolkas som passiv aggressivitet. Men jag härdar ut, så lätt ska hon inte lura mig att prata.

Efter ett tag slås jag av hur skönt det är att inte behöva säga något.

Nittio procent av allt jag säger är ju ändå helt onödigt. Varje gång jag får en impuls att öppna munnen analyserar jag syftet med det som jag (utan mitt tysthetslöfte) hade sagt. Mycket är kommentarer för att få mig att verka smart eller rolig. Så helt onödigt. Annat är klagomål (faktiskt), och oftast utan syfte att förbättra något. Jag kanske bara vill klaga på vädret eller på mina torra ögon. Också helt onödigt att säga. Planer för göromål längre fram är en annan grupp yttringar. Varför prata om det? Bara göra eller låta bli känns mer rationellt och konstruktivt. Andra (läs: min man) kan ju bli stressade av att påminnas om saker som ska göras, i synnerhet om de inte går att bocka av omedelbart. Till min förvåning upptäcker jag att många av de ord jag håller inne med är riktade till husdjuren eller mig själv. Men djuren förstår inte vad jag säger och läser mitt kroppsspråk bättre än mina talade ord. Och varför – varför! – pratar jag så mycket för mig själv? Helt obegripligt. Får kanske tankarna inte plats därinne i huvudet på mig? Alltid måste de talas, eller som här: skrivas. Aldrig kan de bara få vara, komma och gå som på en sommarhimmel… Det är väl därför jag har så svårt att meditera, tänker jag.

Min tystnad gör att jag lyssnar desto mer och hör sådant jag inte brukar höra eller fästa så stor vikt vid. Plötsligt låter andras ord annorlunda. Någon låter gnälligare, en annan ängsligare. Och stämningen i familjen sjunker snabbt. Trots att jag inte längre klagar eller kritiserar börjar de andra må sämre omkring mig. Tystnaden tolkas som missnöje och jag känner mig förvånansvärt glädjelös själv. Småpratet, även det negativt laddade, är alltså ett nödvändigt kitt i den sociala samvaron.

Tystnaden är hotfull, även när avsikten är den totalt motsatta.

Jag kommer att tänka på boken ”En klagofri värld” där läsaren utmanas att inte klaga på tjugoen dagar. Inte det minsta som kan tolkas som klagomål får komma över dina läppar. Inte ens sådant som kommentarer om vädret eller om ogjorda sysslor. Det behöver kanske inte ens sägas att jag misslyckades kapitalt med det experimentet. Liksom den här gången, upptäckte jag då att om jag inte får klaga, döma eller kritisera så blir jag olustigt tyst. Det skulle kunna vara en nedslående insikt (jag måste vara en elak och miserabel människa trots allt), men det är det konstigt nog inte. Jag tror det är något allmänt mänskligt. Önskvärt eller ej, vi är så vana vid den typen av småprat att frånvaron därav lätt uppfattas som falsk eller rentav hotfull. I klagomålet finner vi gemenskap och trygghet. Dessutom signalerar det våra behov till andra.

Min slutsats blir att – som med det mesta här i livet – det inte handlar om antingen eller, tala eller tiga, utan om att vara mer medveten om vad man säger och varför. Till viss del kan jag säkert minska ner på till synes ”onödigt pratande” men att ständigt anpassa sig och tassa på tå fungerar inte. Jag kan helt enkelt inte låta oron för hur jag möjligen uppfattas stoppa mig från att vara den jag är. Ibland behöver man framföra kritik och då är det bra att göra det så öppet och rakt som möjligt. Tydlighet tjänar alla på i längden. Ingen blir glad av en muttrande martyr. Det slår mig plötsligt att jag personligen så gott som aldrig uppfattar andra som passivt aggressiva gentemot mig. En del människor klagar mer än andra, kanske har de anledning därtill. Om det skulle bero på mig och något jag gjort eller inte gjort får de väl säga det rakt ut, tänker jag.

Människor som alltid är glada och trevliga gör mig däremot misstänksam. Såna kan man inte lita på.

Har tiderna förändrats? Är människor i allmänhet mer lättkränkta än förr? I så fall är det en märklig paradox – samhällsklimatet tycks bli både mer brutalt och elakt, samtidigt som vissa blir kränkta av minsta lilla och ropar på extra skyddsåtgärder. Det har stiftats lagar mot kränkningar och förolämpningar, vilket har skapat en osäker gråzon där ett skämt kan bli straffbart. Inte undra på att det talas om trånga åsiktskorridorer och självcensur. Men överbeskyddandet kan få motsatt effekt. När har väl en uppmaning om att ”vara snäll” någonsin omvänt en mobbare eller skapat ett bättre arbetsklimat? Snarare uppfattas sådana uppmaningar som ett hån eller rent av en provokation. Nej, för att kunna vara snäll krävs för det första att man mår bra och får sina behov tillgodosedda. Det inkluderar att bli lyssnad på, även när det man säger är obekvämt. Ju öppnare samtalsklimat, desto större förståelse och tolerans. Tystnad – självvald eller påtvingad – är aldrig lösningen.