Etikett: författare

Mysigt och lekfullt, om jag får säga det själv

Får man skriva en recension på en bok man själv är författare till?

Tja, ingen annan tycks ju vilja skriva om C. N. Elvnääs utomordentligt roliga och spännande roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv”. Ska det bli gjort får man göra det själv, så resonerar jag ofta. Och så blir mycket gjort. Blir det gjort väl? Nja, det kanske jag ska överlåta åt andra att bestämma.

Nu är jag faktiskt inte ensam författare till ”Lake Wilmington”, även om det tekniskt sett är jag som suttit vid tangenterna. C. N. Elvnääs är pseudonym för det författarpar jag bildar tillsammans med min man Anders Clarin. Vi skrev vår första roman redan 2013. Då en romantisk feelgood med titeln ”Annie och den lille mannen”. Sedan dröjde det alltså ett decennium innan nästa bok av Elvnääs såg dagens ljus. Men idén hade funnits länge, sedan innan jag och maken blev ett par faktiskt. Han och en kompis hade börjat skriva på en berättelse som inleddes med orden: ”Det började bli varmt under pizzaugnen, tänkte Lake Wilmington.” Den här meningen inspirerade mig så pass att jag sa: ”vi måste skriva resten!” Sagt och gjort, det blev en helt annan historia än den ursprungliga men den första meningen är stort sett densamma.

”Lake Wilmington” är ingen traditionell deckare, både jag och maken är alldeles för barnsliga och romantiska för det.

Istället blev det ytterligare en feelgood med lite kärlek och romantik. Fast inramningen består av en mysdeckarhistoria där fyra fall flätas in i varandra. Det förekommer en otroligt kort biljakt, smuggling, utpressning, skumma affärer med mera. Och märkligt nog tycks allt kretsa kring pizzor och korv. Den som läst ”Annie och den lille mannen” kommer att känna igen pizzeria Sirena som förekommer i båda romanerna (och faktiskt även i vår tredje roman ”Det går nog över tills du gifter dig” som kom ut nu i september). Det är helt enkelt praktiskt och ekonomiskt att använda sig av samma värld och till viss del av samma karaktärer. Just karaktärerna är nog det mest tilltalande med ”Lake Wilmington”. Du tycker snabbt om huvudpersonen och hans familj och skrattar gott åt ”skurkarnas” beteende. Föremålet för Lakes varma känslor är också en sympatisk människa men mer än så tänker jag inte avslöja om just kärlekshistorien.

Orsaken till att jag läser (om) romanen nu 2025 är för att planer finns på en uppföljare. Vi har fått flera förfrågningar om vi inte kunde skriva mer om Lake Wilmington. Och visst, det finns gott om idéer, faktiskt så det skulle räcka till två böcker till. Men för att kunna skriva om de här karaktärerna igen behöver jag återknyta kontakten med dem så att läsaren ska kunna känna igen personerna, platserna, jargongen och tankegångarna. Så jag dyker med viss bävan in i min egen text igen.

Min egen? Så känns det inte när jag läser. Använder jag sådana här uttryck? Vilka knepiga ord, vilka kluriga formuleringar. Vilken humor! Inte kan det vara jag?

Men jag läser med ovanligt kritisk blick och hittar naturligtvis flera fel. Mest tryckfel men också i vissa fall på gränsen till logiska fel. Och då är vi ändå flera som korrekturläst texten ett antal gånger innan den gått till tryck. Om det är något jag lärt mig som författare och förläggare är det att du aldrig kan korrekturläsa för mycket och räkna ändå med fel i slutresultatet. Det är irriterande, men så är det, även författare är bara människor. (Eller är vi? Mer om det senare.)

När man skriver en roman, och en deckare i synnerhet, är det superviktigt att alla delar sitter ihop på ett logiskt sätt. Minsta lilla vurpa på den fronten och du kan förstöra hela berättelsen. Så när vi skriver ritar vi upp arbetsscheman, tidslinjer och släktförhållanden. Vi bygger en bakgrundshistoria till de viktigaste karaktärerna så att deras beteende ska vara trovärdigt. Och vi går fram och tillbaka i texten – vet huvudpersonen det här redan eller kommer det senare? Kan han se det som sker från det här avståndet? Är det ljust eller mörkt? Vilka växter blommar såhär års? Hur är vädret och temperaturen? Alla små detaljer bidrar till trovärdigheten. Så research är jätteviktigt och tråkigt nog också det som jag allra minst vill ägna mig åt.

Tre timmars korrekturläsning – no problem – men en kvarts research och jag drar mig i det längsta.

Jag resonerar kanske lite som min son: om jag inte kan det redan är det inte värt att ta reda på. Tur då att maken tycker det är roligare och dessutom inte har några som helst problem med att ställa dumma frågor till främlingar, eller arbetskamrater. Och det är ju en utmärkt ursäkt för vilka frågor som helst: ”Jag skriver en roman och…” På det sättet kan man komma undan med rätt groteska frågor. Som hur lång tid det tar för en mänsklig kropp att upplösas i vatten till exempel, en fråga som inte jag men väl dottern (som också skriver) har haft.

Vi beslöt oss tidigt för att inte göra några som helst anspråk på verklighetsanknytning och reell trovärdighet när det kommer till polisdelen i berättelsen. Men jag tror att läsaren köper storyn ändå. På sätt och vis är miljön i våra romaner som en tidlös, fiktiv värld likt Lassemajas Valleby. Karaktärerna är också lite överdrivna för effektens skull, men utan att det blir tramsigt. De känns faktiskt ibland så verkliga att jag slagits av idén att ringa någon av dem för att be om en tjänst. Inte minst förstärks detta av att vi ju är två som ”känner” dem.

Författande är en märklig sak, inte undra på att det skrivna ordet varit så vördat och högaktat, nästan fruktat, genom historien.

För det är som magi. Ibland händer det att saker jag just skrivit om inträffar i mitt verkliga liv. Till exempel skrev jag en gång om någon som tappade ett glas och strax efter gick ett glas sönder i mitt eget kök. I en novell skrev jag om en häst som blev akut sjuk bara för att mötas av nyheten att det just hänt i stallet där vi har våra hästar. Såna här saker gör att jag ibland drar mig för att skriva, i synnerhet otäcka partier. Men jag är nog bara larvig, inte kan det ha något samband? Fast betänk att det engelska ordet för stavning – spelling – är det samma som för att kasta förtrollningar så vem vet?

En del läsare tycker att ”Lake Wilmington” är mer av en ungdomsroman än en vuxenroman och även om vi inte haft någon särskild målgrupp i åtanke när vi skrivit kan jag förstå att den känns som något för den yngre generationen. Den innehåller inte särskilt mycket våld eller erotik heller, utan är rätt harmlös, trots att det är en deckare med romantiska inslag. Våra övriga två romaner är definitivt mer för vuxna, även om de lästs och uppskattats även av tonåringar. Målet med alla våra tre romaner är att få läsaren att må bra en stund. Vi har försökt hålla dem så tidlösa som möjligt och därför begränsat hänvisningarna till modern teknik och sådant, även om det är omöjligt att utesluta till exempel mobiltelefoner helt. Tiderna förändras så snabbt och på något sätt har vi komprimerat tiden i vår fiktiva värld så att barndomssekvenserna är från vår egen barndom medan ”nutiden” är omkring 2010-tal. En del referenser kommer därför gå vissa läsare förbi men så är det alltid. Vi delar aldrig hela vår erfarenhet med någon annan. Vi kan dock fortfarande identifiera oss med en till synes helt främmande och annorlunda karaktär, bara genom det allmänmänskliga (se min tidigare recension om Doktor Glas) och kanske är det därför som C. N. Elvnääs romaner blivit så uppskattade. Det är en lite galen värld men människorna är som människor är mest – lite osäkra, lite klantiga, inte alltid helt ärliga men med en längtan efter att hitta kärlek och lycka.

Samtal med Goethe – en bortglömd skatt

J. P. Eckermanns ”Samtal med Goethe” är en otippad skattkista full av visdom. Återigen har jag gått på ett boktips från Epoch Times, utan att ha en aning om vad som väntade mig. Men den här gången har jag alltså funnit en guldåder. Boken är uppdelad i två delar och samtalen spänner över åren 1823-1832, Goethes sista år i livet. Trots sin höga ålder är han fortfarande mycket produktiv och när Eckermann dyker upp blir han svaret på Goethes böner. Eckermann får i uppdrag att ställa i ordning Goethes texter för bevarande till eftervärlden. Männen blir också varandras bollplank för nya och gamla idéer och samtalen spänner över allt ifrån religion och filosofi till bågskytte och färglära. Men mest talar de förstås om det skrivna ordet och dess utövare. Jag får flera nya boktips att följa upp när Goethe rekommenderar än den ena, än den andra författaren, både samtida och historiska.

Till en början roas jag av Eckermanns ohöljda tillbedjan av Goethe.

Idolen kan inte nog höjas till skyarna och ofta inleds en daganteckning med att Eckermann beskriver Goethes goda humör, hjärtliga gästfrihet eller insiktsfulla kommentarer. Men efter hand som min läsning fortskrider kommer jag på mig själv med liknande tendenser. Allt som oftast nämner jag för familjen: ”i den här boken om Goethe…” eller ”Goethe tyckte också…” Emellanåt sörjer jag att jag lever tvåhundra år för sent. Goethe och den tid han levde i känns så… fullkomlig på något vis. Ändå beklagar sig Goethe över att det inte finns så mycket mer att göra på den litterära fronten, allt viktigt och stort är redan skrivet. Är det överhuvudtaget lönt att försöka skriva en pjäs efter Shakespeare? Och han suckar över att de unga diktare som kontaktar honom inte tycks vara villiga att studera den äldre litteraturen utan tror att de är genier i sig själva. Men även om man har talang behöver man lära sig hantverket, menar Goethe. Och ingen föder helt egna idéer, alla påverkas och inspireras vi av andra. Det är bara löjligt att påstå något annat. Själv skulle han inte vara den han är utan de stora grekiska diktarna till exempel. Samtidigt behöver man inte alltid analysera ett verk för att finna någon djupare mening eller influens.

Kan man inte bara njuta av en bok för dess egen skull?

Både Goethe och Eckermann njuter av andras arbeten och ibland blir Goethe rent barnsligt glad över något nytt han läst eller sett. Han har en obotlig lust att lära och dyker ner i vilket ämne som helst om det intresserar honom. Därför omger han sig också med experter på vitt skilda ämnen. Det är ofta middagar med prominenta gäster hos Goethe och allt detta blir nedtecknat och bevarat av Eckermann. Eckermann själv är introvert och trivs egentligen inte så bra bland alla människor – helst skulle han bara vilja ha Goethe för sig själv – men just detta gör honom så väl lämpad för en sann dokumentation. Eckermann är inte särskilt begåvad, fantasifull eller klipsk men tack vare det kan vi vara tämligen säkra på att han återgett Goethes sista år såsom de var. Eckermann vördade också Goethe så högt att han inte skulle förmått lägga ord i mästarens mun. Goethe var medveten om Eckermanns dokumentation och planerade tillsammans med Eckermann för samtalens utgivning efter hans död.

Vad är det som är så fantastiskt med dessa två på utsidan rätt oansenliga böcker? Det är svårt att sätta fingret på det. Till viss del handlar det om den realistiska framställningen av ett överklassliv i 1800-talets Tyskland, samtidigt är samtalen otroligt aktuella. Inget är nytt under solen, tänker jag när jag läser att Goethe ansåg att nyhetsmedierna bara presenterade sensation utan reflektion. Eller att vetenskapen är för trångsynt och bara söker efter att bekräfta sig själv. Människor är inte beredda att på riktigt vetenskapligt pröva sina ståndpunkter om resultatet riskerar att utmana deras etablerade världsbild. Nähä!? Precis som de senaste fem åren, tänker jag. Och detta såg Goethe redan på 1800-talet. Ska man skratta eller gråta? Han menade att ungdomarna fick lära sig felaktiga kunskaper i skolan och att de sedan skulle behöva lära om som vuxna. Samtidigt verkade de ju inte särskilt intresserade av att lära sig något utan alla unga begåvningar tycktes tro att de skulle bli det nästa stora namnet. Känner vi igen det?

Trots sin dyrkan av Goethe drog sig inte Eckermann för att ibland ställa svåra frågor.

Eckermann menade till exempel att Goethe kanske borde ha engagerat sig mer politiskt, eftersom han ju var en så framstående och aktad personlighet. Men Goethe menade att det inte låg för honom. Om du ska gå in i politiken måste du dels ha ett hat inom dig, som Goethe menade att han saknade, dels måste du följa ett visst partis program och inte heller det ansåg sig Goethe kunna ställa upp på. Precis som med religionen. Goethe fick kritik för att han inte var religiös men religionen var enligt honom för trång och hade kommit att handla mer om former, ritualer och prästerskap än om den sanna kristusandan. Goethe var djupt troende på en kraft som inte gick att förklara eller förstå. Han ansåg att det fanns saker som vi människor helt enkelt skulle låta vara mysterium. Det var inte vår sak att behärska dem. Som exempel pratade Eckermann och Goethe om märkliga sammanträffanden som inte kan förklaras på vetenskaplig väg men som inte gör händelserna mindre betydelsefulla för det. 

Goethe skulle säkert kallas högerextrem av somliga idag. Han värdesatte furstar och kungar och menade att de fyllde en viktig funktion i samhället. Revolutioner kan nog vara bra, men leder alltid till oönskade och ofta våldsamma konsekvenser. Eckermann menar att det bästa för samhället nog vore om människor i första hand tänker på vad de kan göra för andra men Goethe opponerar sig mot detta. Det ligger helt enkelt inte i människans natur att uppoffra sig själv för andra. Istället bör hon göra sitt allra bästa för sin egen skull. Med blomstrande individer blomstrar också samhället. En individualism, tänker jag, men inte på bekostnad av andra utan till gagn för samhället. Inte: ”vad kan jag få ut av detta”, utan: ”på vilket sätt gör jag bäst nytta av mina förmågor”. Intressant.

Jag reagerar på att samtalen ofta handlar om nationella karaktärsdrag.

Tyskarna är si och fransmännen är så, det är typiskt engelsmännen att… och så vidare. Goethe är på en gång både internationell och nationalistisk. Men han ser inte ner på någon annan kultur för det. Hur kan länder kriga mot varandra, undrar Goethe, när vi har sådana rika kulturskatter att dela med oss av, åt alla håll? (På många ställen i samtalen hyllas Napoleon som en hjälte, vilket förvånar mig. Jag måste nog läsa på lite om Napoleon.) När Eckermann ska göra en resa till Italien varnar dock Goethe honom för att bli för italiensk. En tysk är en tysk och vissa saker ligger helt enkelt inte för oss. I samma anda avråder Goethe Eckermann från att ta ett uppdrag som litterär skribent för en tidning. Mellan raderna antyder han att Eckermann saknar det som krävs för ett sådant uppdrag. Men Eckermann tar inte illa vid sig alls utan följer mästarens råd. Goethe själv hade velat ge sig på måleriets bana men insåg tidigt att det inte var hans kall. Var och en bör hålla sig till det som han eller hon är bra på och söka fördjupa sin kunskap på det området. Ändå kan Goethe som sagt inte låta bli att pröva på än det ena än det andra. Ett hjärteprojekt han har är en ny färglära som han försöker få Eckerman att förstå. Newton har fel, hävdar Goethe självsäkert.

Gamla människor har något visst. Det är som om blotta åldern gör att de inte räds att uttrycka vad de verkligen tänker och känner. På sätt och vis en brutal ärlighet. Goethe uppvisar också detta när han utan omskrivningar ger kritik eller när han, barnsligt nöjd med sig själv, läser upp en text som han skrivit. Ibland har han glömt att det är en av hans egna texter. ”Det här var riktigt bra skrivet, oj, det var visst jag som skrivit det!” Jag skrattar. Jag kan känna igen mig. Goethe ger många goda råd till en författare och både jag och Eckermann suger i oss av dessa. Till exempel:

Läs så lite som möjligt av andras verk när du är mitt uppe i skrivandet.

Om du behöver ta en paus, försök att göra det innan inspirationen tryter så att du har något kvar att sätta igång med när du börjar igen.

Skriv bara om sådant du har verklig, gärna direkt kännedom om.

Vissa typer av texter skriver man bäst när man är ung, andra när man är gammal.

”Samtal med Goethe” hade säkert blivit något helt annat om de nedtecknats i Goethes unga år. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda. Var ålder har sin egen charm, enligt Goethe själv och han tycks inte gräma sig över att hans liv går mot slutet. Trots personliga förluster och kroppslig svaghet håller han alltjämt humöret uppe. Verkligen något att lära sig av, tänker jag som åldersnojar för att jag närmar mig femtio. ”Samtal med Goethe” är en bok jag skulle vilja ha i min ägo (jag har bara lånat den på biblioteket) för att återkomma till nu och då, stryka under i och hämta citat ifrån. Det är inte många böcker man känner så inför. Men tydligen har även Nietzsche kallat det den bästa bok som skrivits på tyska. Ändå fick bibliotekarien gå ner i magasinet och hämta den åt mig. Goethe hade nickat och sagt: ”vad var det jag sa – dagens unga är inte beredda att lära sig något av dem som har gått före!”

En magisk berättelse

Det finns författare som skriver så bra att jag tänker: det är lika bra jag lägger ner det här med att skriva, jag kommer aldrig kunna skriva på den här nivån. Och sedan finns det författare som på något konstigt vis både är ännu bättre men samtidigt ger mig en enorm skrivlust. Terry Pratchett hör till dessa. Hans böcker inte bara handlar om magi, de ÄR magiska! Jag blir underhållen, upplyft, utbildad och inspirerad, allt på samma gång. Och det hela inramas av märkliga synkroniciteter. Den tredje boken om Tiffany Aching – ”Wintersmith” – är inget undantag. Strax innan jag ska lägga mig och läsa ett stycke pratar jag med min man om kompostering (jag har nyligen läst om det och lärt mig något nytt) och nästan den första mening jag läser i Pratchetts bok innehåller just ordet kompost, fast det inte nämns någon annanstans i boken. Och en människa som vållar mig huvudbry i verkligheten kan beskrivas på pricken i hans bok och jag får tips på hur jag kan hantera personen.

Små och större guldklimpar av sådan livsvisdom är rikligt utplacerade i ”Wintersmith”.

Tiffany är en ung häxa under utbildning. I den här tredje boken tjänar hon hos Miss Treason som är så skräckinjagande att de flesta andra flickor knappt står ut en dag. Men Tiffany är en modig och smart flicka och hon inser tidigt att Miss Treason inte är allt som hon utger sig för att vara. Det mesta är bara ”boffo”, vilket väl kan jämföras med bluff. Som en illusionist, snarare än en riktig magiker. Det är smarta trix och enkla manicker och mojänger, samt inte minst väl utspridda rykten och historier. Utan allt detta skulle Miss Treason bara vara en blind gammal gumma med en vävstol och ett hetsigt humör. Men självklart är Miss Treason också en riktig häxa med riktiga magiska förmågor och hon innehar inte utan förtjänst (och inte bara på grund av sin höga ålder) en hög position i häxornas värld. Mistress Weatherwax, eller Granny Weatherwax som Tiffany kallar henne, visste nog vad hon gjorde när hon placerade sin skyddsling hos Miss Treason.

Vad hon inte kunde veta var dock att Tiffany skulle komma att påverka en mycket gammal historia och rubba balansen mellan sommar och vinter. Detta sker under en särskild dans till vinterns ära, då Tiffany utan att tänka sig för hoppar rakt in och ovetandes råkar ta Sommarens plats i dansen. Detta leder till att Vintern – the Wintersmith som inte är en riktig gud utan en ”elemental” – blir förälskad i henne, eller kanske mer besatt av henne. Plötsligt får varje snöflinga formen av Tiffany, isberg till havs likaså. Han gör rosor av is åt henne och ber henne bli hans brud, vilket skulle leda till evig vinter. Hur ska en trettonårig häxa klara sig ur detta? Men som tur är är hon inte ensam. Till sin hjälp har hon Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Miss Tick, tre erfarna och kluriga häxor. Samt inte minst The Nac Mac Feegles, de små blå männen som vi introducerades för i den första boken med samma namn. Mac Feeglarna uppmanas att finna en hjälte till att rädda den riktiga Sommaren från Underjorden, samtidigt som Tiffany själv tvingas möta the Wintersmith, öga mot öga. Hon skapade problemet, nu måste hon lösa det.

Boken är på sätt och vis en berättelse om kärlek och pubertet. Vad innebär det att vara människa och förälskad? Vad händer med en förälskelse utan mänsklighet? Men den är så mycket mer än det.

Tiffany blir återigen påmind om betydelsen av berättelser.

Vår mänsklighet består till stor del av berättelser, utan dem är vi bara en skinnpåse med vatten och diverse grundämnen. Varje människa är en berättelse och samtidigt lever vi i andra, större berättelser. De bidrar till att skapa ordning och mening i världen. De gör så att allt ”makes sense”. Vissa berättelser ska man inte ändra på – som den om Sommarens och Vinterns eviga dans. Andra, som sin egen, kan man med fördel förändra. ”Change the story, change the world”, som Granny Weatherwax skulle säga. Och Miss Treason hade onekligen kunskapen om detta. En kunskap som Tiffany hjälper till att lämna i arv till sin vän/rival Annagramma.

Jag ämnar också att förändra min berättelse i år. Pratchett får mig att tro att det är möjligt. Ja, inte bara möjligt utan även det roligaste äventyr jag någonsin kommer att bege mig ut på. Hänger du med?

Om brutalitet och frihetslängtan – en recension av ”Jomsviking”

Under den så kallade pandemin kom jag att följa en youtuber vid namn Björn Bull-Hansen. Hans lugna trygga stämma och engelska med gullig norsk brytning utgjorde en fast hållpunkt i en kaotisk värld. Björn filmar sina videor ute i skogen, där han gör upp eld på vikingars vis och filosoferar över världssituationen. Egentligen började han med videor om just vikingaliv och han skriver även romaner som utspelar sig på vikingatiden. Jag kände efter att ha sett ett stort antal av hans videor att jag ville uttrycka min tacksamhet på något sätt. Men min reklamblockerare (antar jag) gör att jag inte kan kommentera på Youtube så jag kunde inte bara lämna en positiv kommentar. Björn är ju en kämpande författare, precis som jag, tänkte jag. Det bästa jag kan göra är att köpa hans böcker. Sagt och gjort, i nästa bokbeställning lade jag med ett par av hans vikingaromaner som blivit översatta till svenska.

Min bild av Björn som en stackars kämpande självpublicerad romanförfattare med drömmar kom snart på skam.

Det visar sig att Björn Bull-Hansen är en av Norges främsta författare just nu, och det med rätta! Sällan stöter man på sådan mångfacetterad, levande och välskriven litteratur. Jag, som aldrig varit särskilt intresserad av vikingar (i synnerhet inte den krigiska aspekten) sugs direkt in i berättelsen om Jomsviking Torstein Tormodsson, trots att den är oerhört brutal. Detaljerat beskriver Björn hur män hugger varann till småbitar eller utför den grymmaste tortyr på män, kvinnor, barn och djur. Jag får inte detta att gå ihop med den lågmälde skäggige farbrorn på Youtube. Vem trodde att han kunde ha sådana hemska bilder inom sig? Just den här kontrasten mellan det goda och milda hos människan, och det onda och djuriska, är ett centralt tema genom boken och jag tvingas möta mina egna mörka sidor när jag ivrigt hejar på Torstein i hans bärsärkagång för hämnd. Det är nästan så jag beklagar att jag är kvinna och för klen för att gå ut i strid. Vad är det som gör människan sådan? Vad är det som förmår en man att slå ihjäl en annan, och inte bara med ett snabbt dödligt hugg, utan på det mest utdragna och plågsamma sätt? Nu vet ju inte jag om berättelsen är historiskt korrekt, det ljugs ofantligt mycket om vår historia och det mesta är rena rama gissningarna, men att människor besitter de här egenskaperna än idag är ju tydligt. Det såg vi under Irak-kriget och det sker idag i Gaza.

Jag berör också den här frågan i min senaste bok ”I huvudet på en foliehatt” där jag försöker bena ut vad det är som gör människor onda, även om det bara blir ett skrapande på ytan.

Björns huvudkaraktär Torstein är egentligen en känslig pojke. Han tycker inte om att döda djur utan försöker ofta istället rädda livet på skadade fåglar och ekorrar. I romanen tar han sig an en trebent hund och en halt häst. Han vill aldrig bli en viking – en sådan som plundrar och slåss. Ändå är det precis där han hamnar och samvetet plågar honom ofta. Det verkar på något sätt vara hans öde och helt oundvikligt. Den triggande händelsen är förmodligen bevittnandet av faderns brutala död. Det, och att Torstein förs bort som träl under grymma förhållanden, föder hos honom en längtan efter hämnd. Jag kan mycket väl tänka mig att detta var en del av den vikingatida kulturen, precis som med hederskulturen hos vissa grupper idag. Ett liv för ett liv. Men vikingarna kunde också erbjuda en bot i form av silver till exempel, för att minska blodspillan. Man kunde också duellera om saken (så kallad holmgång), inte till döds utan till första blodsdroppen. Detta förutsätter dock någon form av tillit hos båda parter. Hur kan jag vara säker på att du inte bara slår ihjäl mig och tar tillbaka silvret? Eller att du inte fortsätter hugga efter mig sedan första droppen blod spillts i holmgången? Just den bristande tilliten till andra människor är något som framträder tydligt i ”Jomsviking” och jag undrar om det verkligen var så illa. Var man hela tiden på sin vakt gentemot andra människor? Kunde man när som helst bli ihjälslagen för en struntsak? Det måste ha varit utmattande att leva så, i synnerhet för kvinnorna, tänker jag. De var ju helt försvarslösa och skulle dessutom ansvara för barnen och hemmet. Hur kan man fästa sig vid ett barn eller en man om man vet att de närsomhelst kan ryckas ifrån en på det mest brutala vis?

Man skulle kunna tro att alla människor var helt känslokalla.

Men så beskriver inte Bull-Hansen sina karaktärer. Tvärtom, de har starka känslor av alla sorter och broderskapet väger tungt. Ändå är det som om männen bara är spelpjäser i ett politiskt spel, utan möjlighet att välja vid vems sida de kämpar. Än verkar den ene kungen mer rättrådig och legitim, än den andra. Vän blir fiende och fiende blir vän. Torstein har svårt för detta. Han tycks längta efter ett absolut sant och rätt val. I detta kappvändande kaos finns det till slut bara ett ledljus: att hämnas faderns död. Allt kommer att ordna sig bara han får göra detta. Jag vill inte spoila historien för mycket så jag ska inte säga om han får sin hämnd eller ej. Men idén om att det finns något som är sant och riktigt finns väl hos oss alla tänker jag. Och i likhet med Torstein söker vi efter en mening om ingen presenterar sig för oss. För en del blir det sport, för andra utseende. Och för en del av oss leder det till (många gånger fruktlösa) försök att ”rädda världen”.

Torstein vill egentligen bara leva i fred och frihet med de sina, precis som de flesta av oss, skulle jag vilja säga. Ändå blir han indragen i konflikter som inte är hans och han blir beroende av andras välvilja. Jomsvikingarna kallar sig fria män men egentligen är de hyrda soldater och skyldiga att lyda minsta vink från den som för tillfället betalar deras lön. Parallellerna till dagens ekorrhjul är tydliga. Jag minns när jag gick i en frihetsdemonstration i Stockholm under pandemin och människor vid sidan av tåget hånfullt kommenterade: ”vadå, vi är ju fria”.

Men blott en uppsägning eller skilsmässa bort väntar ruinen, en parkbänk och en flaska i en papperspåse. Hur fria är vi?

Bull-Hansen beskriver vikingalivet på ett otroligt levande sätt och samtidigt som jag fryser genom ben och märg när jag läser om hur karaktärerna faller i vattnet bland isflak, eller kurar under en gran i hällande höstregn, kan jag inte låta bli att tänka att jag ville leva så. När Torstein och hans bror tar sig igenom vildmarken med knappt mer än kläderna på kroppen kan de ändå värma sig vid en eld, finna mat och bygga både vindskydd och en båt. Allt de behöver finns där i skogen och vattnet. Skicka ut en nutida människa i moderna bomullskläder i skogen utan annat än lite eldstål och flinta och se hur bra det går. Att kunna överleva själv i vildmarken måste vara den ultimata friheten, tänker jag och funderar på vad jag skulle behöva packa i en ryggsäck för att klara mig en vecka på flykt undan det moderna men ack så bräckliga samhället. Men vem lurar jag? Det är så mycket enklare och skönare att sitta framför brasan i kaminen hemma, med en kopp rykande varmt kaffe (tillagat med hjälp av en elektrisk vattenkokare) och försjunka i en fantastiskt välskriven och spännande roman av Björn Bull-Hansen.