Baksidestexten på Margaret Yorkes “A Case To Answer” får anses vara en spoiler. Jag hinner nästan två tredjedelar in i boken innan den avgörande händelsen som beskrivs på baksidan sker. Visst är en av Yorkes specialiteter just att bygga trovärdiga och anknytningsbara karaktärer men i den här boken blir upptakten alldeles för lång. Och med en så omfattande introduktion förväntar man sig som läsare en riktigt spännande berättelse och upplösning. Men tyvärr lyckas Yorke inte med det. Historien faller ganska platt mot slutet.
Det mesta är förutsägbart och realistiskt och liknar mer en nyhetsartikel än en spännande deckare.
Som vanligt kretsar mycket av handlingen kring brott och straff, rätt och fel. Som läsare närmast uppmanas du att tycka att människan alltid måste vara större än lagen, och det är väl fint på sätt och vis. Men viljan att nyansera det svarta och vita blir till slut bara en intetsägande grå kuliss utan djup. Vi behöver kontraster för att kunna granska något och ta ställning. Vi behöver också den dramatik som kontraster ger för att uppskatta något som utger sig för att vara en deckare, kriminalhistoria eller thriller. I ”A Case To Answer” begås inget lagbrott i egentlig mening, det är istället en tragisk historia om en ödesmättad och kanske oundviklig kedja av händelser. Boken är mer ett drama än en deckare.
Det finns ingen gåta att lösa och därför inte heller någon spännande upplösning.
Yorke brukar vara duktig på att ge en oväntad twist på slutet, så att man måste bläddra tillbaka och läsa om vissa stycken. Men det lyckas hon alltså inte med den här gången. Det känns som om hon fått slut på originella idéer och bara återanvänder gammalt material, vilket kanske är oundvikligt när man redan spottat ur sig mer än trettio böcker i samma genre.
Men som sagt, den grundliga beskrivningen av människors komplexitet är ändå välgjord och gör att jag trots det långsamma tempot gärna sätter mig med boken en stund till. Yorke är lättläst, även på originalspråk, så det är ingen ansträngning att ta sig igenom de 328 sidorna. Stundvis blir jag dock irriterad på en av huvudpersonerna – Imogen, en omogen 18-åring. Är det verkligen realistiskt att hon skulle bete sig såhär korkat och själviskt, tänker jag. Men det är det förmodligen. Jag imponeras av hur lätt Yorke byter mellan åldrar och kön, hennes livserfarenhet märks verkligen i hur väl hon kan beskriva både en vilsen tonårings och en gammal mans tankar. Miljöerna är också konstfullt framställda, det är inga problem att föreställa sig den lilla engelska byn med dess kyrka och kringliggande kohagar. Men Yorke blir aldrig tröttsam eller överdriven. Hon använder inte fler ord än nödvändigt, vilket är en egenskap som kännetecknar en erfaren författare.
Kanske får man acceptera att en författares originalitet minskar i takt med att hantverket förfinas?
Eller är det bara så att en människa blir mer realistisk och mindre dramatisk ju äldre hon blir? På samma sätt som Charlotte, Imogens plastfarmor, inte ger luft åt alla sina tankar eller följer minsta impuls, såsom Imogen gör. Jag kommer osökt att tänka på det Goethe sa om att vissa saker skriver man bättre när man är ung, andra när man är gammal. Men, som vi brukar säga till tonåringarna: jag har varit i din ålder, du har inte varit i min. Och kanske förstår vi de äldre först när det är för sent?