Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete

”Slyngstad Events” av Unni Drougge är en mustig bygdekrönika som utspelar sig på Skånes landsbygd, närmare bestämt i Åsabygden. Skånskan är tydlig i det livliga och lättlästa språket, det går att höra dialekten i dialogerna även när man inte läser högt. Karaktärerna – allt ifrån den kultiverade pensionären till den oborstade bilskojaren är också väl beskrivna – så väl att jag både upprörs och småler. Drougge skyggar inte för något utan belyser oblygt alla smaskiga små synder som människorna i byarna ägnar sig åt. Till sin hjälp tar hon Åsabygden själv som kan titta in i varje skrymsle och vrå, även se vad som sker under mark. Och det är långt ifrån vackra saker som pågår i denna skånska avkrok.

Den duktiga flickan i mitt inre rodnar av förlägenhet och upprörs av rättskänslan om vartannat, det blir rätt känslosamt.

Till en början äcklas jag också av några av karaktärerna, herregud, finns det såna här människor på riktigt i vårt land!? Jo, det gör det med största sannolikhet. Men allt eftersom storyn utvecklar sig kommer jag att acceptera och rent av tycka om de skitiga och fräcka byborna. De riktiga avskummen visar sig komma utifrån.

Boken kan sägas ha två huvudkaraktärer även om det är ett helt gäng som berättar sina historier. Den ena är Björg Schütt, änka och pensionär med två vuxna döttrar och en försvunnen son, men mer om honom senare. Den andra är Klas-Åke Nilsson som kränger gamla bilar med alla metoder och utan samvete. Han har två barn som han fostrar själv sedan deras mor lämnat dem, något han lyckas förvånansvärt väl med med tanke på omständigheterna och hans minst sagt tvivelaktiga karaktär. Klas-Åke är bra både på att sprida skvaller och på att behålla hemligheter när så krävs. Med sin vakna blick och skarpa hörsel vet han det mesta som är värt att veta om alla i Åsabygden. Och trots att han så att säga skiter i konventionerna kan han vara mycket lojal och hjälpsam när det gäller.

Jag säger att Björg och Klas-Åke är huvudkaraktärer men kanske kan man säga att hela historien och bygden kretsar kring Björgs försvunne son, Tryggve Slyngstad.

När berättelsen tar sin början har han varit försvunnen en tid och Björg oroar sig för att han inte längre är i livet. Tryggve hade innan han försvann fått ordning på bygden och styrt upp flera lovande projekt. Men när han försvinner är det som om fårskocken förlorat sin herde och allt börjar falla sönder. I Åsabygden lever man lite utanför samhället och man stiftar egna lagar, byggda på sunt förnuft och vad som gynnar bygden. Här trivs människor med lite ljusskygga verksamheter och det fungerar, ända tills Börje – han som förser byborna med prima hembränt – börjar ta sig vatten över huvudet. Men han är inte den ende som har saker att dölja. Tryggve räddade fyra utländska flickor från prostitution och placerade dem i bybornas trygga händer, där de har läkt och börjat blomstra. Deras existens måste dock hållas hemlig för myndigheterna eftersom de saknar uppehållstillstånd. När två skumma typer dyker upp i byn för att inkassera en skuld som Björgs avlidne man lämnat efter sig, börjar dock hemligheterna att bubbla upp i ljuset. Kommer byborna kunna reda upp det själva eller är det bara Tryggve som klarar en sådan sak?

Drougge låter gärna stad och landbygd frontalkrocka så att gnistorna yr. Inte heller drar hon sig för att ge en känga både åt höger och vänster.

Feminister och miljönissar skildras både kritiskt och med värme, precis som de småkriminella bönderna och den inte alltid så laglydige lokalpolisen. Det blir helt enkelt inte svart eller vitt utan en hel färgpalett, vilket både skapar obehag och igenkänning. Ingen människa är helt igenom ond eller god och allt är relativt. Den enda gången jag som läsare tillåts ”välja sida” och till hundra procent kan avsky någon, är när journalisterna träder in på scenen. Drougge har själv arbetat som journalist och måste verkligen ha sett yrkets baksida. Hon skildrar den hänsynslösa sensationslystnaden hos kvällstidningsjournalisterna utan pardon. I medias händer förvrängs allt som sker i Åsabygden. Allt vackert blir fult och ingen går förskonad från de vassa pennorna. Det är så sant som det är sagt: pennan är mäktigare än svärdet. Vad ett mediadrev kan göra för en bygd har vi ett verkligt exempel på i Knutby. Men till skillnad från i romanens värld – där opinionen kan vändas med hjälp av välvilligt inställda journalister och författare – finns i verkligheten ingen upprättelse att få, ingen väg tillbaka. Har väl en gång en bygd, en grupp, en familj fått löpa gatlopp är de för evigt söndertrasade. Hur man än försöker försvara sig mot lögnerna kan man inte vinna mot media och myndigheter. Straffet för sådan förstörelselusta borde vara mycket hårt men en journalist tycks alltid gå fri, vad han eller hon än ställer till med. Jag hatar dem från botten av mitt rövhål för att citera dottern och matcha språket i ”Slyngstad Events”. Drougge verkar inte heller ha mycket till övers för sina forna kollegor.

Men romaner är ett utmärkt sätt att ta hämnd, även om det bara är författaren som förstår det.

”Slyngstad Events” är (trots det orealistiskt lyckliga slutet) så välskriven att jag börjar tycka att allt jag skriver själv är rent skräp. Drougge använder språket till fullo och kombinerar orden på nyskapande sätt, utan att det känns konstigt eller krystat. När hon skriver: ”Solstrålarna skjuter från höften nu och snart kommer ungarna hem med skolbussen” förstår vi direkt att det är sen eftermiddag och när Björg börjar tvivla på sin nyfunna kärlek beskriver Drougge det som att Björgs inre delas upp i två lager som glider åt olika håll. Den känslan har vi väl alla haft någon gång? Tillit är en bräcklig företeelse och kan förloras på ett ögonblick. När mediadrevet går skriver Drougge: ”Inget blod spills, ingen egendom ödeläggs. Ändå blir effekterna […] ödesdigra. Folk tappar orken. Paranoian brer ut sig.” Detta har vi sett effekterna av de senaste åren. I media har kriser och konflikter blåsts upp till jättebomber som detonerat över samhället och skapat misstro och hat som splittrat familjer, arbetsplatser och gemenskaper. Det positiva som kommit ur detta är att allt fler har fått upp ögonen för medias makt och dess benägenhet att sprida regelrätta lögner. Detta har dock lett till att många tappat förtroendet för allt som kommer från nyhetsmedia och offentliga källor. Förtroendet och tilliten är borta. Numera kan ju allt vara AI också. Vem ska man tro på? som DiLeva sjöng. Kan vi återskapa tilliten, den som är grunden för ett fungerande samhälle? I ”Slyngstad Events” tycks byborna finna en väg och den baseras på en helt annan sorts tolerans än den som trycks ner i halsarna på oss från vänstermedia. Det handlar om att leva och låta leva, se mellan fingrarna på somligt och tolerera lite skit i hörnen, både hos sig själv och andra. Ta helt enkelt inte livet så allvarligt, tycks Drougge vilja säga, det löser sig nog ändå.

Slyngstad Events
Unni Drougge (2002)
Piratförlaget
ISBN 9164200671

Realism kontra dramatik

Baksidestexten på Margaret Yorkes “A Case To Answer” får anses vara en spoiler. Jag hinner nästan två tredjedelar in i boken innan den avgörande händelsen som beskrivs på baksidan sker. Visst är en av Yorkes specialiteter just att bygga trovärdiga och anknytningsbara karaktärer men i den här boken blir upptakten alldeles för lång. Och med en så omfattande introduktion förväntar man sig som läsare en riktigt spännande berättelse och upplösning. Men tyvärr lyckas Yorke inte med det. Historien faller ganska platt mot slutet.

Det mesta är förutsägbart och realistiskt och liknar mer en nyhetsartikel än en spännande deckare.

Som vanligt kretsar mycket av handlingen kring brott och straff, rätt och fel. Som läsare närmast uppmanas du att tycka att människan alltid måste vara större än lagen, och det är väl fint på sätt och vis. Men viljan att nyansera det svarta och vita blir till slut bara en intetsägande grå kuliss utan djup. Vi behöver kontraster för att kunna granska något och ta ställning. Vi behöver också den dramatik som kontraster ger för att uppskatta något som utger sig för att vara en deckare, kriminalhistoria eller thriller. I ”A Case To Answer” begås inget lagbrott i egentlig mening, det är istället en tragisk historia om en ödesmättad och kanske oundviklig kedja av händelser. Boken är mer ett drama än en deckare.

Det finns ingen gåta att lösa och därför inte heller någon spännande upplösning.

Yorke brukar vara duktig på att ge en oväntad twist på slutet, så att man måste bläddra tillbaka och läsa om vissa stycken. Men det lyckas hon alltså inte med den här gången. Det känns som om hon fått slut på originella idéer och bara återanvänder gammalt material, vilket kanske är oundvikligt när man redan spottat ur sig mer än trettio böcker i samma genre.

Men som sagt, den grundliga beskrivningen av människors komplexitet är ändå välgjord och gör att jag trots det långsamma tempot gärna sätter mig med boken en stund till. Yorke är lättläst, även på originalspråk, så det är ingen ansträngning att ta sig igenom de 328 sidorna. Stundvis blir jag dock irriterad på en av huvudpersonerna – Imogen, en omogen 18-åring. Är det verkligen realistiskt att hon skulle bete sig såhär korkat och själviskt, tänker jag. Men det är det förmodligen. Jag imponeras av hur lätt Yorke byter mellan åldrar och kön, hennes livserfarenhet märks verkligen i hur väl hon kan beskriva både en vilsen tonårings och en gammal mans tankar. Miljöerna är också konstfullt framställda, det är inga problem att föreställa sig den lilla engelska byn med dess kyrka och kringliggande kohagar. Men Yorke blir aldrig tröttsam eller överdriven. Hon använder inte fler ord än nödvändigt, vilket är en egenskap som kännetecknar en erfaren författare.

Kanske får man acceptera att en författares originalitet minskar i takt med att hantverket förfinas?

Eller är det bara så att en människa blir mer realistisk och mindre dramatisk ju äldre hon blir? På samma sätt som Charlotte, Imogens plastfarmor, inte ger luft åt alla sina tankar eller följer minsta impuls, såsom Imogen gör. Jag kommer osökt att tänka på det Goethe sa om att vissa saker skriver man bättre när man är ung, andra när man är gammal. Men, som vi brukar säga till tonåringarna: jag har varit i din ålder, du har inte varit i min. Och kanske förstår vi de äldre först när det är för sent?