Etikett: förlåtelse

Önsketänkande eller ett kraftfullt verktyg för helande?

Jag läste Louise Hays klassiker ”Du kan hela ditt liv” för många år sedan och tyckte då att den var fantastisk. Eftersom jag haft några små hälsoproblem på sistone tänkte jag att jag skulle läsa om boken och se om jag kunde hitta någon hjälp där. Men tiden har gått, det märks.

Boken känns gammal, liksom jag.

Fast för boken innebär det att den är kvar på åttiotalet medan jag har utvecklats och fått nya insikter. Kanske har jag också blivit lite cynisk med åren. Nu låter Hays påståenden om att affirmationer kan bota allt från munsår till cancer som barnsliga önskedrömmar. Jag har faktiskt använt mig av en av hennes affirmationer i många år nu: ”jag accepterar gudomlig vägledning och jag är alltid trygg”. Den ska enligt Hay bota närsynthet. Och det kanske den gör, efter trettio år och i kombination med operation… För jag har inte märkt någon effekt ännu. Fast jag kanske gör det på fel sätt. Så måste det vara. Och så är jag inte riktigt ärlig, jag accepterar ingen gudomlig vägledning (finns det ens en gud?) utan litar bara till mitt eget huvud. Så kanske det är det.

Bara en liten bit in i boken blir jag irriterad på Hay. Hon tycks utgå ifrån att läsaren inte älskar sig själv och motsätter sig förändring. Ja, det sistnämnda kanske stämmer på mig. Jag gillar inte förändringar. Men jag har inga problem med att säga att jag älskar mig själv. Faktum är att jag sedan en tid tillbaka säger ”tjena snygging” när jag ser mig i en spegel, och jag menar det (oftast). Hay tjatar också om att inget helande är möjligt förrän du förlåtit allt och alla som gjort dig ont. Men det håller jag inte med om.

Vissa saker går inte att förlåta.

Det behöver inte betyda att man går och ältar det och är bitter, det handlar bara om en gränsdragning: det här är inte okej och jag kommer aldrig att tycka att det är okej. Och ironiskt nog erkänner Hay i berättelsen om sitt eget liv, att hon inte förlät dem som förgrep sig på henne när hon var ung. Så hon levde ju inte som hon lärde. Och hon tycks tro på konventionell behandling av vissa åkommor. Till exempel lyckades hon övertala sin mamma att genomgå en operation. Så allt kanske inte går att hela med tankar allena. Ytterligare en sak som minskar trovärdigheten i Hays ord är att hon tycks fixerad av sitt utseende – på alla bilder av henne är hon ordentligt sminkad med plockade ögonbryn. Så mycket för att älska sig själv precis som man är… Jag är rätt snygg utan smink.

Jag vill verkligen tro på attraktionslagen.

Den känns sann på något sätt. Men de flesta av mina försök att använda mig av den ger magra eller inga resultat. Ändå återvänder jag till den gång på gång. Kanske hoppas jag hitta något som jag missat. Jag leker ofta med övningar som dyker upp i youtube-flödet. Och lustigt nog ploppar Louise Hay upp som förslag medan jag läser boken. Det är en video om att öppna upp för mycket pengar. Jag har inget direkt behov av mycket pengar men visst skulle det underlätta livet att inte behöva tänka på pengar alls. Så jag utmanar mig själv att säga affirmationen i trettio dagar och se vad som händer. Det handlar trots allt bara om några minuter om dagen och det är trevliga minuter eftersom jag fantiserar om hur det skulle kännas att vara totalt ekonomiskt oberoende. Det hjälper mig att slappna av, så bara där har jag ju en vinst.

Nåja, tillbaka till boken. ”Du kan hela ditt liv” är en av de mest kända och sålda böckerna inom ska vi våga kalla det ”new age”. Louise använder det ordet men idag har det fått en lite negativ klang.

Numera säger man väl mer ”alternativ hälsa”.

Sextiofem miljoner människor kan ju inte ha fel, tänker jag. (Fast sedan minns jag 2020 och inser att det kan de ju visst ha.) Och jo, jag kan hålla med Hay om att roten till mycket ont i våra liv är att vi inte älskar oss själva så som vi borde. Om du skulle behandla dig själv som en människa du verkligen älskade, vad skulle du göra annorlunda då? Kanske skulle du unna dig mer glädje? Ge dig själv mer beröm och uppskattning? Och din kropp. Om du verkligen älskade din kropp, då kanske du skulle vara mer tacksam för den och rädd om den? Jag tänker ofta kärleksfullt och med tacksamhet på min kropp och jag har inga problem med att ge mig själv en klapp på axeln när jag gjort något bra. Jag unnar mig ofta roliga saker och försöker att leva balanserat mellan nytta och njutning. Och kanske är jag friskare än de flesta?

Kanske är Hays bok helt enkelt inte aktuell för mig just nu? Så kan det ju vara.

Louise Hay var rätt liberal och skulle nog passat i dagens vänsterrörelse, vilket också gör att det blir ett avstånd mellan mig och henne, något jag med säkerhet inte reagerade på förra gången jag läste boken då de frågorna inte var så framträdande. När hon beskriver att hon praktiskt taget bara äter frukt och grönsaker tänker jag stackars kvinna, vad hon måste varit hungrig och undernärd. Att hon ändå levde så pass länge (hon dog 2017, 90 år gammal) måste ändå vara ett bevis för att hennes metoder fungerar. Så jag försöker lägga lite på minnet ur hennes långa förteckning över olika hälsoproblem och vilka tankemönster som ligger bakom. Men varifrån har hon fått all den här informationen? Vad baserar hon antagandena på? Det förklarar hon inte närmare. Hon berättar bara att det var något hon utvecklade när hon arbetade som terapeut inom Church of Religious Science.

Scientologi, tänker jag?

Men nej, det är typ bara en nyandlig rörelse som så många andra, där man kombinerar Bibelns budskap med österländska traditioner och personlig utveckling. Men ”science”? Det känns lite missvisande. Det är knappast genom några konventionella vetenskapliga metoder som Hay kommit fram till sin lista över orsak och verkan. Förmodligen är den baserad på erfarenheter med olika patienter. Eller så har hon hittat på den, eller jag menar, kanaliserat den från ett högre medvetande. Vad vet jag? Hursomhelst, boken känns visserligen till åren men den hör ändå till allmänbildningen inom den alternativa hälsan och du hittar den säkert i bokhyllan hos de flesta som intresserar sig för tankens makt över materien. Läsvärd, absolut, men du behöver nog vidta lite fler åtgärder än bara positiva affirmationer om du vill förbättra din hälsa.

Det är tanken som räknas

Årets andra bok är även det ett loppisfynd som jag läser för andra gången: Wayne Dyers ”Du ser det när du tror det eller vägen till personlig förnyelse”. Dyer kan man väl säga var en av pionjärerna inom det vi idag kallar attraktionslagen. ”Du ser det när du tror det” kom långt före bästsäljaren ”The Secret” som gjorde begreppet mera allmänt känt. Fokus ligger inte heller så mycket på att skapa (eller dra till sig) det man önskar, utan mer på just personlig utveckling. Lite som i ”Rik på riktigt”: lär dig att vara förnöjsam så känner du dig rik.

Jag ler ofta åt Dyers härliga egocentriska åttiotalsnaivism.
Visst var det väl en helt annan ton då?

Som en sann amerikan lyckas han få allt att handla om hur förträfflig han är samtidigt som hans hjärtlighet och entusiasm gör att man förlåter honom. Och stundvis är boken riktigt bra. Jag uppskattar särskilt berättelserna om mäktiga sammanträffanden och möten mellan människor. Man anar en magi bakom verkligheten. Tyvärr har vi ju fått uppleva rätt mycket mindre trevliga saker sedan åttiotalet och jag kan inte låta bli att emellanåt hemfalla åt lite cynism. Jaja, allt det där är nog bra men alla de som blir oskyldigt sönderbombade i krig då? Ska de bara sätta sig ner och meditera en stund och förlåta dem som attackerar deras land, ofta till synes helt utan anledning? Ska vi bara ”öppna våra hjärtan” för alla och envar som vill komma hit och bosätta sig i vårt land, även de som våldtar och knivhugger? Dyer är som en oskyldig hundvalp uppvuxen i en fin familj som tycks tro att alla väl älskar en hundvalp? Men jag kanske är orättvis. Han tar faktiskt upp svårigheten i att förlåta människor som begår onda handlingar. Han frågar dock om det är rätt väg att gå att bygga fler fängelser och spärra in mer människor. Det verkar ju inte ha gjort våldet mindre. Nej, så är det nog.

Det vi behöver är förebyggande, mjuka handlingar. Men tills vi fått dem på plats behöver vi nog också gränser, tänker jag.

Nåja, det är inte alls våld och ondska som boken handlar om. Som titeln anger hävdar Dyer att vi fått verkligheten om bakfoten när vi säger att ”vi tror det när vi ser det”. Vi borde tro först, så kommer vi att få se sedan. Allt börjar i tanken. Vad är en tanke, frågar Dyer. Den går inte att se eller ta på, den går inte att stoppa i en burk. Ändå kan den få ofattbara följder. Vad du än ser i världen så finns det på grund av en tanke. Om du inte tror på en intelligent skapare kanske du menar att det bara är mänskligt skapade ting som omfattas av detta påstående och låt så vara. Det är imponerande nog. Tänk på alla fantastiska byggnader, maskiner, broar och system som människor byggt. Från början var de bara idéer – tankar – i någons huvud. Om nu tanken sitter i huvudet. Kanske finns den utanför oss? Dyer tar upp exempel på tankeöverföring och synkroniciteter och menar att vi alla hänger ihop i ett enda fält.

Kanske fortsätter tanken även efter den fysiska kroppens död? I så fall behöver vi ju inte frukta döden, för är det inte just våra tankar vi är rädda att mista?

Boken handlar mycket om att förlåta och släppa taget. Att inte fastna i roller och tankemönster som inte gynnar oss. Alltför många ältar gamla oförrätter hela livet, till vilken nytta? Likaså klamrar vi oss fast vid tankar om brist och skuld. För att slippa ta ansvar och faktiskt förändra våra liv, lägger vi skulden för våra misslyckanden på andra. Vi är snabba att döma andra och påpeka deras brister men egentligen säger våra värdeomdömen om andra mer om oss själva än om dem vi dömer. Och vi tror att resurserna inte räcker till alla – jag blir kanske utan om jag inte tar för mig på andras bekostnad. Men om vi alla hänger ihop och är delar av samma ”EN-sång” som Dyer kallar det, då är ju din glädje och framgång också min. Och det finns tillräckligt för alla. Det vi fokuserar på växer, säger Dyer. Och det vi tror kommer vi att se. Om du tror att alla andra är ute efter dig, att du kommer att bli lurad och utnyttjad, då är det det du får uppleva. Men om du tror att andra människor är generösa och vänliga och vill dig väl, då är det just det som blir din verklighet.

Dyer tar upp flera exempel på detta ur sitt eget liv och man är benägen att tro honom.

Kanske får jag verkligen mer pengar om jag ger bort det jag har och litar på att det kommer tillbaka till mig mångfaldigat? Kanske börjar människor som tidigare behandlat mig illa att behandla mig med respekt om jag tänker på dem med kärlek och förlåtelse? Om man höjer blicken lite kan man dock hitta mängder av exempel på det motsatta: människor som vänt andra kinden till och fått huvudet avhugget. Så jag kan inte skaka av mig känslan av att en stor pusselbit fortfarande fattas. Men visst, på samma sätt som förnöjsamhet kan få dig att känna dig rikare även om du inte har en krona mer, så kan förlåtelsen eller åtminstone det tankemässiga frigörandet från ett orosmoment i ditt liv göra att känslan av oförrätt löses upp. Men det är lättare sagt än gjort. Jag undrar varför vi så gärna drar upp gammalt groll till ytan. Kan det vara av samma anledning som vi hellre läser om bestialiska mord än om människor som lever lyckliga i alla sina dagar?

Jag menar hur spännande och kul är det att berätta eller höra om hur livet flyter på och allt är bra?

Nog är det väl intressantare med dramatik? ”Hej, hur är det?” ”Äh, åt helvete! Jag har fått sparken och frun har lämnat mig.” ”Nähä!?” ”Nej, jag skojar bara, allt är fina fisken. Jag har kvar mitt gamla jobb och trivs riktigt bra och äktenskapet har aldrig varit bättre.” Kanske har det också med jante-lagen att göra. Man vill ju inte att folk ska tycka illa om en för att man har det så mycket bättre än de. Lite som med Wayne Dyer. Jaha, kul för dig, Wayne, att du bara förlät din döda pappa och så började pengarna rulla in. Och aldrig bråkar du med din fru heller. Och barnen är välartade och pratar med dig. Dessutom är du frisk och springer en mil om dagen. Grattis. Jättekul. Det är nästan så man tror att han har förträngt allt jobbigt och lever i en låtsasvärld. Därför var det skönt att läsa om hur upprörd han blev över en stämning som han blev utsatt för, långt efter hans andliga uppvaknande. Han åkte alltså runt och föreläste om förlåtelsens kraft samtidigt som han i rättssalen slogs med näbbar och klor mot en grupp människor. Lite mänsklig var han trots allt. Men se på fan! Även denna situation löste sig när han släppte taget och förlät. Attans. Kanske ligger det något i det han säger trots allt. Men att skicka sina egna böcker och ljudkassetter (och blommor!) till folk som gjort honom illa, det känns lite väl mycket… Om jag kommer på någon människa som jag hyser agg mot (har faktiskt inte mycket sånt i mitt liv) ska jag nog bara förlåta dem i tanken, en faktisk kontakt riskerar bara att missförstås eller blåsa liv i konflikten igen. Och det är ju ändå tanken som räknas, eller hur, Wayne Dyer?