Etikett: globalism

Välskrivet som väcker känslor

”Konsten att åldras utan värdighet” av Clare Pooley är något så ovanligt som en romantisk feelgood med huvudkaraktärer i sjuttioårsåldern. Författaren skriver själv att hon strävade efter att ge röst åt den äldre, ofta osynliga generationen för att ta död på några av fördomarna som finns om denna. Till de osynliga hör kanske också kvinnor i klimakteriet, vilket gjorde att Pooley valde en medelålders kvinna till centrum för berättelsen.

Romanen är dock ingalunda trist för det – tvärtom! Den är så spännande att jag knappt kan lägga den ifrån mig.

Inledningsvis stör jag mig lite på den hurtiga och skojfriska tonen men snart sugs jag in i berättelsen som urartar till rena rama kriminalhistorien, fast på sätt och vis från brottslingens perspektiv. Huvudperson är Daphne, nyss fyllda sjuttio. Hon har under en längre tid levt ett isolerat och anonymt liv men bestämmer sig för att bryta ensamheten och skaffa vänner, och potentiellt en älskare, genom att gå med i en lokal pensionärsklubb. Klubben får en dramatisk start när en av medlemmarna dör under deras första möte. Denna händelse sätter saker i rullning som kommer att leda till livsomvälvande förändringar, både för Daphne och för Lydia, den medelålders kvinna som leder klubben. Eller ja, leder kanske är att ta i, hon får vackert finna sig i att det helt och hållet är gamlingarnas vilja som gäller. Så det blir sanning och konsekvens-lek, sprit i kaffet och grova förolämpningar. Ingen verkar intresserad av att lägga pussel eller knyta makramé. Handarbete förekommer dock, men i en rebellisk guerilla-form. Kort sagt, det är äventyrligt och lekfullt på ett sätt som påminner mig om Catharina Ingelman-Sundbergs böcker om pensionärsligan. Men boken handlar inte bara om ålderdomen – några av karaktärerna är tonåringar och småbarn och dessa blir oerhört betydelsefulla både för gamlingarna och för handlingen. En liten hund får också en central roll. Boken inleds med en prolog där samtliga karaktärer presenteras i en ytterst märklig situation och resten av boken leder så sakteliga fram till denna händelse, där allt ifrån de polisklädda småbarnen till de mest absurda erkännanden får sin förklaring.

Det är skickligt hopknåpat av Pooley, helt i klass med en avancerad pusseldeckare.

Fast presenterat med torr och ibland brutal brittisk humor, samt en hel del romantik förstås, eftersom det ju är en romantisk feelgood. Som sig bör blir slutet också lyckligt, så lyckligt det nu kan bli när man står med en fot i graven och har ett ganska trassligt liv bakom sig. Men det är skönt att läsa om komplexa och inte helt perfekta människoöden. Det gör att berättelsen ökar i trovärdighet, även om storyn kanske verkar otrolig.

”Konsten att åldras utan värdighet” får mig som all god litteratur, i synnerhet i den här genren, att fundera över och kritiskt granska mitt eget författarskap. Pooley är så mycket duktigare än jag. Å ena sidan inspirerar det och väcker skrivlusten i mig, å andra sidan tänker jag: såhär bra kommer jag aldrig att bli, jag är egentligen bara en amatör, och inte ens en särskilt duktig sådan. Det är lika bra att jag lägger ner mina löjliga författarambitioner och överlåter det åt proffsen. Jag ska nog hålla mig till recensioner. Ack, det är svårt.

En annan sak som bidrar till känslan av att jag inte kommer att kunna skriva någon mer roman är mitt alltmer påtagliga (och självpåtagna) utanförskap.

”Konsten att åldras utan värdighet” är från 2024 och refererar naturligtvis till modern teknik, aktuella kändisar och politiska händelser. Tack och lov är detta en härligt regnbågsbefriad bok (ni som förstår vad jag menar) men den är ändå en smula PK förstås. Jag har ingen smartphone och försöker hålla mig borta från allt vad kändisar och politik heter (haha, skulle du säga som känner mig, jag pratar ju knappt om nåt annat än politik). Jag känner förstås till Kardashians även om jag inte skulle kunna namnge någon av dem, och jag vet ju hur en smartphone fungerar. Men att skriva om det… nej. Jag vill inte ha det i mitt eget liv och inte heller i mina romaner. Lite för att jag vill att romanerna ska stå sig över tid (i den här boken refereras till en Blackberry – hur många av dagens unga känner till dem?), men också för att allt det där tillhör en värld som jag inte önskat, inte vill ha och inte tänker anpassa mig till. Kalla mig kärringen mot strömmen. Och sedan det där med PK… Ja, det har jag ju skrivit om förr, hur läsarna förväntas ha vissa politiska åsikter.

Det finns inte så stort utbud av konservativa feelgood-romaner. Eller det som på engelska så vackert kallas: ”wholesome”, och som vi talande nog inte ens har ett svenskt ord för.

Åtminstone finns det inte så många sådana böcker i Sverige. I USA finns det en hel genre för Amish-fiction, till exempel, vilket väckte min nyfikenhet. Det kanske vore nåt för mig? I min senaste roman (Det går nog över tills du gifter dig) har jag ju på ren trots låtit en av huvudkaraktärerna ha en rätt ovanlig övertygelse, för att uttrycka det milt. Lite som en personlig vendetta mot regnbågslitteraturen. Kalla mig foliehatt.

Pooleys bok är dock som sagt inte så farlig på den här fronten och jag behöver inte uppröras, det är skönt. Inte över sådant i alla fall. Men när jag läser om Art och hans förlorade kontakt med en vuxen dotter petar Pooley i ett öppet sår som väcker jobbiga tankar och känslor ett tag. Liksom Art har jag också förlorat en dotter, men till skillnad från hans och många andra liknande historier, handlar det inte bara om den personliga relationen. Splittringen beror till stor del på yttre faktorer, utanför min kontroll, inte minst en form av biologisk krigföring.

Jag, som vuxit upp i en stor familj och alltid hållit de värderingar högt som ordet wholesome står för, får nu finna mig i att se min familj sakta knapras upp av globalismen, tills bara en liten, om än superstark, kärna återstår.

Jag tänker med stor oro på min andra dotters framtid. Hon längtar efter en egen familj men hur stora möjligheter har hon med den samhällsutveckling som pågått de senaste decennierna? Jag förstår att många unga idag väljer bort barn – för vem vill sätta barn till den här världen? – samtidigt är det just i tider av krig och nöd som vi historiskt har ökat barnafödandet. För att fler barn är det som behövs för en ljusare framtid. Fler barn av din egen sort, det är trygghet på ålderns höst. Nu när jag vet vad jag vet – och när det är för sent – önskar jag att jag hade fött fler barn, inte färre. Förr förväntade man sig nästan att förlora ett antal barn på grund av sjukdom innan de nått vuxen ålder, idag kan vi också förlora dem, men av helt andra anledningar. Det är något jag skulle vilja säga till dagens unga. Men jag når nog inte så många av dem via min blogg, tyvärr. Istället fostras de av samma krafter som nyligen gett oss ytterligare en horribel och verkligen inte wholesome pride-vecka. Men förlåt, nu spårar jag ur igen!

Det jag vill ha sagt är att ”Konsten att åldras utan värdighet” av Clare Pooley är en mycket läsvärd bok, som (om du inte har tappat kontakten med dina barn) lämnar dig med en härligt rebellisk känsla av att du också – på dina egna villkor – skulle kunna åldras utan värdighet!

Konsten att åldras utan värdighet
Clare Pooley (2025)
Printz Publishing
ISBN 9789181050202

Gullivers resor är förvånansvärt dagsaktuell

Ingenting är nytt under solen, tänker jag, när jag läser Jonathan Swifts ”Gullivers resor”. Trots att boken är skriven på 1700-talet kunde han lika gärna ha syftat på Epstein och Bovaer… men mer om det senare.

”Gullivers resor” innehåller så mycket mer än resan till Lilliput. Faktum är att det är den minst intressanta delen av boken, ändå är det den som oftast berättas och blir till film. Kanske just för att det är den mest harmlösa historien och den går att tolka som en ren saga för barn. Men även den innehåller såklart svidande satir och kritik av samhället. I Lilliput härskar en kejsare, som hovet fjäskar för på alla sätt. Man kan ta sig uppåt i hierarkin inte genom kompetens, utbildning eller ens släktband, utan genom fåniga lekar och uppvisningar. Lilliput ligger i ständig konflikt med grannlandet Blefuscu, efter en dispyt om hur man bör äta ett ägg. Och inom landet förekommer också bittra stridigheter mellan två partier som är oense om hur höga klackar man ska ha på sina skor. Swift förminskar och förlöjligar på detta sätt den brittiska aristokratin, både bokstavligen och bildligen.

Lilliputanerna är inte bara små till sin storlek utan även till sin karaktär.

När jag var barn fascinerades jag av Lilliput, just för de många välarbetade detaljerna. Boken är skriven som en vetenskaplig rapport och Gulliver redogör sakligt för varje minsta detalj, även hur han löser sina toalettbestyr. Därför är det desto mer irriterande att vissa upplysningar verkar motsägelsefulla. Till exempel skriver han att lilliputanerna var omkring sex tum höga, vilket skulle bli mellan femton och tjugo centimeter. Ändå kan han ha flera stycken av dem dansande i sin ena handflata. Det skulle bli väldigt trångt, anser jag. En annan intressant detalj är att lilliputanerna inte verkar känna till materialet glas, så är alla deras fönster då bara öppningar i väggen? Om inte Swift varit så detaljerad i alla sina beskrivningar hade jag kanske inte reflekterat över sådant här men som det är nu förtar det en del av nöjet med läsningen.

Mycket bättre blir det inte i nästa land som Gulliver besöker – Jättarnas land, eller Brobdingnag. Här tvingas Gulliver ropa för att göra sig hörd och jättarnas röster dånar som kyrkklockor. Han fraktas omkring i en liten låda och jämför rörelserna när han färdas på den jättelika hästryggen med rullningarna på sjön, något jag som ryttare tycker verkar lite långsökt. Det borde skaka betydligt mer. Gulliver är också nära att drunkna i en gräddskål. Hm… Hur stor gräddskål hade de där jättarna egentligen? Hos jättarna börjar Gulliver att äcklas över mänskligheten (något som kommer att förvärras ännu mer längre fram) när han ser allt så förstorat. Han vänjer sig också vid att bli till åtlöje eftersom jättarna och deras husdjur tycker om att roa sig med honom på olika sätt. Gulliver försöker berätta om sitt fosterlands förträffliga seder och bruk, men även här blir han förlöjligad när kungen ställer obehagliga frågor om dygd och rättvisa, korruption och maktmissbruk.

Det som Gulliver skrattat åt hos lilliputarna blir smärtsamt tydligt hos hans eget folk.

Så van blir Gulliver vid att allt är stort att han, när han väl återkommer till England, tycker att allt är i miniatyr. Och knappt hinner han vänja sig vid att vara hemma innan han beger sig ut igen. (Gullivers reslust är lite märklig med tanke på att han har fru och barn som bönar honom att stanna hemma. Hans tidigare erfarenheter av fångenskap verkar inte heller avskräcka honom från att återigen bege sig ut på sjön.)

Det tredje landet han kommer till (efter att skeppet övertagits av pirater och han blivit avslängd på en öde ö) är egentligen en liten ögrupp, av vilken en av öarna – Laputa – är flygande. Gulliver berättar hur den hålls svävande och förflyttas med hjälp av en stor magnet i öns inre. Ön bebos av kungen samt en hel hop med lärde som ägnar hela dagarna åt matematiska beräkningar eller märklig musik. De försjunker så djupt i sina egna tankar emellanåt så att de behöver ha ständigt sällskap av tjänare som slår dem i ansiktet för att få dem att vakna till. Invånarna i Laputa är väldigt stolta över allt de kan räkna ut men eftersom de ofta gör felaktiga grundantaganden blir resultaten alltid sneda och vinda. Det sunda förnuft som rådde hos jättarna är här som bortblåst. Inte blir det mycket bättre när Gulliver tillåts gå ner på huvudön Balnibarbi där han guidas runt av en hög herre som tidigare varit guvernör i huvudstaden Lagado. Gulliver noterar att landet verkar fattigt och misskött, utom de delar där hans guide bor. För att förklara detta tar guiden med honom till Förslagsmakarakademin där hundratals förslagsmakare sitter på sina kammare och kläcker den ena ”förbättringsidén” efter den andra. Grundarna av akademin hade vid ett besök på den flygande ön Laputa blivit så inspirerade av matematiken och teorin att de bestämde sig för att förbättra allt på fastlandet.

Man kommer osökt att tänka på det gamla talesättet från TV-serien ”How I met your mother”: ”New is always better”.

För enligt förslagsmakarna måste allt gammalt ständigt ersättas med nytt. Gullivers guide oroar sig för att hans hus ska behöva rivas snart och hans vackra trädgård grävas upp, allt i utvecklingens tecken. När man läser om de idiotiska förslagen som kommer från akademin och de nya problem som uppstår till följd av dem kan man inte låta bli att dra paralleller till dagens hysteriska jakt på ”växthusgaser” och de vansinnesprojekt som därigenom uppstått. Vindkraftverk som förstör miljön, batterifabriker i konkurs och ett gift att ge till våra kor för att de ska fisa mindre. Det sistnämnda känns som direkt hämtat från Förslagsmakarakademin. Ska man skratta eller gråta?

I väntan på ett skepp som skulle kunna föra honom hem till England – via Japan – besöker Gulliver Glubbdubdrib eller magikernas ö. Här bor några trollkarlar som kan frammana spöken från det förflutna. Guvernören på ön erbjuder Gulliver samtal med vem som helst från historien och Gulliver är inte sen att anta erbjudandet. Han pratar med Hannibal, Caesar, Sokrates med flera. Och det är här läsaren får lära sig att Epstein utövade en urgammal praxis. För Gullivers samtal med kungligheter och andra som nått höga ställningar i samhället avslöjar att de gjort så genom ”mened, förtryck, bestickning, bedrägeri, koppleri” men också genom ”onaturliga laster och blodskam, somliga genom att sälja sin hustru och sina döttrar, andra genom att förråda sitt land eller sin kung, andra åter genom att begå giftmord och ännu fler genom att vränga till rättvisan så att oskyldiga fick lida.” Gullivers förakt för människor i allmänhet och det vi skulle kunna kalla ”eliten” i synnerhet ökar ännu mer genom detta.

Finns det verkligen ingen människa som är god och rättvis?

När man tror att avskyn för mänskligheten inte kan bli värre beger sig Gulliver ut på sin sista resa. Här begår hans besättning myteri och sätter av honom på en till synes öde ö. Men landet är välmående och vackert och snart får Gulliver möta dess invånare, houyhnhnmerna. Detta är hästar med ett väl utvecklat språk och en hög moral. I landet lever också människor men dessa är vilda och otäcka och kallas yahooer. Hästarna är först förbryllade över Gullivers civiliserade sätt – han skiljer sig rätt mycket från yahooerna – och de behandlar honom därför med respekt, trots att yahooer annars äcklar dem. Yahooerna äcklar och skrämmer även Gulliver och han gör allt för att inte förknippas med dem, även om han inser att de är av samma art som han. Han börjar se på sig själv och sina landsfränder så som houyhnhnymerna ser på yahooerna och han önskar inget högre efter ett tag än att få stanna hos hästfolket och bli deras ödmjuke tjänare. Tyvärr godtas inte detta av deras rådsförsamling utan Gulliver skickas återigen hem. Väl hemma kan han inte fördra sällskapet av andra människor utan skaffar sig ett par hästar som livskamrater.

På det stora hela är ”Gullivers resor” en rätt spretig historia och trots sin detaljrikedom – eller kanske på grund av den – är boken inte särskilt lättläst och/eller begriplig. Man undrar hur den kunnat bli en klassiker. Kanske för att storyn är så pass unik? Fantasi och nyskapande råder det ju ingen brist på. Faktiskt står sig innehållet än idag. Men det märks såklart att texten har ett par sekler på nacken, boken innehåller en del referenser som jag inte kan relatera till. Till exempel framställs holländare som gudlösa och brutala, som om det var allmänt känt, och i Japan tvingas alla kristna besökare trampa på ett krucifix, en sed som jag aldrig hört talas om.

Swifts bitterhet tar stundvis också över för mycket.

Man smittas lite som läsare av hans förakt för människan och den hopplösa känslan av att världen skulle vara en bättre plats utan oss, en åsikt som han delar med dagens globalister som vill ersätta människor med AI och robotar. Men det vi har sett av tekniken hittills verkar inte lovande. AI är helt öppen med att den kan luras och bedra bättre än någon människa, dessutom verkar den ha ett ännu större ego utan minsta medkänsla med levande varelser. Om Swift hade kunnat föreställa sig robotar hade han säkert skrivit om ett sådant land också. Men trots sin unika och vilda fantasi kunde han väl inte tänka sig att människan faktiskt skulle hitta på sådana dumheter. Och jag klandrar honom inte.

Gullivers resor
Jonathan Swift (Översättning från 1991)
Forum
ISBN 9137101099