Jag ville läsa något välskrivet och opolitiskt, något lättläst och spännande, och precis just det är Margaret Pembertons ”Gyllene drömmar”. Efter en lite seg start tar romanen rejäl fart och håller mig i ett järngrepp ända till sista sidan. Visst märks det att den är skriven på 80-talet och genren – romance – är stundvis nästan parodisk i sitt uttryck.
Det är starka passioner och glödande känslor, drama från början till slut.
Och erotik förstås, även om den inte blir pornografisk. Man måste dock försöka undvika att titta på omslaget där huvudpersonen – Valentina – mer liknar en dragqueen än den mörka (!) skönhet hon är i boken. Det var också helt onödigt att ge boken ett guldglänsande omslag, kanske var det tjusigt på 80-talet men idag känns det bara billigt. Som vanligt verkar inte den som som har skrivit baksidestexten ha läst boken heller. Hade jag inte varit desperat efter något att läsa (och hade boken inte utspelat sig på 30-talet) hade jag antagligen inte brytt mig om att öppna den. Nu är jag tacksam att jag gjorde det. Men också inte, på ett sätt. Det var en känslomässig berg-och-dal-bana som gjorde mig utmattad. Inte heller fick jag mycket annat gjort förrän jag läst ut den.
Romanen utspelar sig alltså på 30-talet, vilket inte direkt framkommer i boken och stundvis känns det som om jag läser en modern historia, inte minst språkmässigt. Platsen är Hollywood där stumfilmen nyligen övergivits för talfilmen och där flera av de stjärnor vi känner till idag börjar träda fram. Historien är fiktiv, men greppet att nämna verkliga personer så att säga i utkanten av berättelsen, bidrar till att göra den levande och trovärdig.
Jag har egentligen aldrig haft ett större intresse för de gamla hollywood-stjärnorna, även om jag gillat filmerna, men jag har på senare tid börjat läsa en del om dem, så jag kunde känna igen några namn och relatera.
I centrum för berättelsen står den unga och vackra Valentina, som lämnats på ett kloster som baby. Vem hennes mamma var och varför hon lämnades där får vi som läsare aldrig veta, vilket ger en lös tråd men också en förklaring till Valentinas beteende. Namnet Valentina tar hon själv den dagen hon lämnar klostret för att aldrig mer se tillbaka. Av en slump hamnar hon i en filmstudio. Till skillnad från vad baksidesförfattaren antyder var filmskådespeleri ingenting som Valentina drömt om. Hon hade varit nöjd med att vara hemmafru. Men ödet ville annorlunda. I studion blir hon upptäckt av den eldige regissören Vidal Rakoczi, som i sin tur upptäckts och hämtats från Ungern av studions ägare Theodore Gambetta. Rakoczi är ett konstnärligt geni och hans filmer blir stora framgångar men han är svår att arbeta med, perfektionist som han är. Dessutom bär han på en hemlighet som han inte kan dela med någon annan. En hemlighet som plågar honom ännu mer när han träffar Valentina och inser att hon är allt han drömt om – på duken såväl som privat.
Jag är traditionalist, det ska erkännas, och jag tycker till en början att det är fullständigt olämpligt för en sjuttonårig oskuld, nykläckt från ett kloster, att bli tillsammans med en så pass mycket äldre (hur mycket får man inte veta förrän långt in i boken och då var det inte så farligt som jag trodde) man, som dessutom blir hennes chef.
Hon borde ha stannat hos den trevlige lastbilschauffören som plockade upp henne. Men då hade det inte blivit någon historia att berätta, förstås.
Och visst är Rakoczi en dominant och krävande man men Valentina har skinn på näsan och trots sin ålder en stark integritet. Hon inser också det olämpliga i deras relation och försöker avsluta den men det visar sig omöjligt. Valentina kastas från det ena dilemmat till det andra, där hon ofta ställs inför två dåliga alternativ. Hon gör så som vi människor alltid gör – hon fattar beslut utifrån den information hon har och utifrån vad hennes hjärta säger är rätt. Ibland blir det rätt, ibland fel. Och ibland fattas besluten åt henne i den hårda och beräknande värld som film- och teaterbranschen är. Hur ska hon kunna veta vem som är vän och vem som är fiende? Och genom allt detta ska hon prestera på topp, i studion eller på teaterscenen. Hennes förmåga att ta på en mask och agera är det som många gånger räddar henne även privat.
Jag har på senare år alltmer irriterat mig på den politiska korrekthet som smugit sig in – inte bara i böcker utan i all kultur – och därför var det lite skönt att läsa en bok, skriven på 80-talet och med en historia från 30-talet. De många pekpinnar om vad man får och inte får tycka som man ofta ser i dagens litteratur, lyste med sin frånvaro. Homosexualitet förekom såklart även på 30-talet och omnämns i förbifarten i boken, men mest som en kuriositet. Och Hitler nämns givetvis, vilket dock är naturligt med tanke på att en del av handlingen är förlagd till Europa under kriget.
Inte som idag, där varje bok, oavsett genre, ska nämna Hitler eller förintelsen, helt taget ur sammanhang och utan att det bidrar till innehållet, liksom bara som en påminnelse om att läsaren ska rätta sig i ledet.
Jag törs numera inte gå på en teaterföreställning av rädsla för att pjäsen ska ha politiserats och förfulats. Och även modern feelgood kan plötsligt bryta känslan genom att trycka en åsikt i ansiktet på mig. Kanske ska jag helt enkelt bara hålla mig till sådana här lite äldre böcker. Språket är ju också bättre, anser jag, i lite äldre litteratur. Jag kan inte alltid relatera – i ”Gyllene drömmar” nämns bilmärken och klädestermer som jag inte känner till – men det beror oftare på ointresse än på att boken är gammal. Dessutom behöver man inte förstå precis allt, en del av tjusningen med att läsa är ju att konfronteras med ord och begrepp för första gången. Man lär så länge man läser, för att parafrasera ett känt uttryck. Inte heller ska man se ner på vissa genrer – i det här fallet romance. ”Gyllene drömmar” är på intet sätt banal eller ytlig och den är, som sagt, välskriven. Den levererade precis det jag var ute efter – underhållning, verklighetsflykt och spänning – och bättre betyg än så kan en bok väl inte få?
Gyllene drömmar Margaret Pemberton (1985/89) Wahlström & Widstrand ISBN 9146157727
2024 gav jag ut boken “I huvudet på en foliehatt – tankar kring den stora tudelningen” där jag undersöker olika faktorer som kan förklara människors märkliga beteenden under den så kallade pandemin. Det var för mig obegripligt hur helt vanliga människor: 1. Kunde gå på alla lögner som spreds i media och av våra politiker, när det var så lätt att själv kontrollera fakta och inse just att det var lögner och skrämselpropaganda, samt 2. Hur dessa samma människor kunde vända sig emot familj och vänner och vara villiga att rapportera in deras handlingar (eller avståndstagande från handlingar) till myndigheterna. Vi som såg igenom lögnerna och vägrade bära munskydd, isolera oss eller ta en experimentell medicinsk behandling (du vet vad jag syftar på), blev utfrysta, hatade och hotade. En del människor tyckte att vi förtjänade att dö. Fortfarande, såhär fem år senare, är det många av oss som inte återknutit kontakten med de familjemedlemmar och vänner som tog avstånd ifrån oss då. I min bok försökte jag få rätsida på allt detta. Kan det ha handlat om grupptryck? Kan det ha varit massformering (som Mattias Desmet tror)? Varför var det en viss andel människor som inte drogs med i hysterin? En av mina läsare tipsade om boken ”Influence – the psychology of persuasion” av Robert B. Cialdini. Jag beställde boken – en riktig tegelsten – och förväntade mig väl att jag skulle reagera negativt på den.
Och visst gjorde jag det, men på överraskande sätt.
Cialdini har i flera decennier forskat inom området ”påverkanspsykologi” kan man väl kalla det. Den första utgåvan av ”Influence” kom redan 1984 och sedan dess har den uppgraderats flera gånger. I denna upplaga, som är från 2021, tar han med exempel från läsarna på de olika principerna som han utarbetat. En del exempel är också från pandemi-tiden men inte ifrån min sida (hur kunde människor luras så lätt?) utan från den andra (hur ska vi få folk att rätta sig efter myndigheterna?). Förvånansvärt många exempel är också tagna från andra världskriget, men återigen inte från vinkeln ”hur kunde människor låta sig luras så lätt och ange sina grannar?” utan mer som en hyllning till alla som bidrog till att rädda judar. Jag tycker det är märkligt att en psykologiprofessor inte kan ha en mer nyanserad bild av människor än den han tilldelar nazisterna och särskilt Hitler, som han menar var ondskan personifierad. Likt mig – fast tvärtom – frågar han sig: ”hur kan en psykopat agera humant?” Och han kan inte ge något riktigt svar.
Nåja, om man bortser från Cialdinis trångsynthet när det gäller den så kallade pandemin och omständigheterna under andra världskriget, har han något att komma med?
Absolut! Det här är en väldigt upplysande bok. I synnerhet för mig som, tvingas jag medge efter att ha läst en bit i boken, inte alls fungerar som genomsnittsmänniskan. Cialdini tar upp forskning och experiment som visar mänskligt beteende i påverkanssituationer. Men trots alla bevis han framhåller kan jag bara inte tro att människor är så lättlurade och manipulerbara. Jag hade inte reagerat så, tänker jag ofta. Då är det lättare att acceptera att påverkansexperter (försäljare och lurendrejare) använder sig av alla de här metoderna för att lyckas lura eller manipulera oskyldiga offer eller kunder. Smarta människor utan skrupler tar till alla tänkbara metoder förstås. Men jag är inte skrupelfri. Flera av de metoder som Cialdini presenterar får det att vända sig i magen på mig. Även Cialdini själv verkar ha dubbla känslor inför sådan påverkan. Å ena sidan är han fascinerad och imponerad av resultaten, å andra sidan medger han att människor blir lurade i stor skala och att det kan innebära problem. Som en sorts kompensation för att han lyfter fram påverkansmetoder, avslutar han varje kapitel med förslag till försvar. Dock är dessa försvar ofta rätt tandlösa, såvida man inte redan från början är en skeptisk och självständig person. Och problemet med påverkansteknikerna är just att de spelar på våra ”automatiska program”, vi reagerar instinktivt innan vi hinner tänka.
Så hur ska vi då kunna försvara oss, om vi inte ens är medvetna om att våra program klickas igång? ”Click, run”, säger Cialdini.
Men låt oss titta närmare på de sju påverkansprinciper som Cialdini mejslat fram. Den första är ”Reciprocation”, vilket på svenska väl skulle bli ”återgäldande”. En mänsklig egenskap är att vi vill ge tillbaka om vi får något. Detta vet försäljare som gärna ger ett gratis smakprov av varan de vill sälja, alternativt något helt orelaterat, typ en godispåse för att man ska teckna en försäkring till exempel. Ofta är offret berett att ge mer tillbaka än vad han/hon fått. (En försäkring kostar betydligt mer än en påse godis.) En annan variant av den här principen som många försäljare använder sig av är att först be om en stor tjänst, bara för att backa vid ett nej och erbjuda en mindre tjänst – den som egentligen var eftertraktad från början. Eftergiften ses som en gåva som kräver en motgåva. Försvaret mot den här tekniken är enligt Cialdini inte att regelmässigt tacka nej till gåvor, utan att vara medveten om att det kan vara ett lockmedel för något vi faktiskt inte vill ha och att vi då inte är skyldiga någonting.
Jag tackar oftast nej till gratisprover av olika slag. Och om jag ändå får en gåva jag inte bett om, eller tackar ja – för att jag är nyfiken på produkten – låter jag inte detta påverka mitt beslut om att genomföra ett köp. Är du så dum att du ger mig något gratis får du stå ditt kast. Jag köper inte något jag inte vill ha eller behöver.
Men tydligen funkar den här tekniken på de allra flesta. Märkligt.
Den andra principen är ”Liking”, gillande. Vi tenderar att vara mer lättpåverkade av människor som vi tycker om. Och vi tenderar att tycka om människor som vi tycker är snygga. Vi säger också oftare ja till någon som är lik oss. Försäljare försöker ofta hitta gemensamma nämnare med den tilltänkta kunden. Vi faller också för smicker och komplimanger, särskilt om de verkar uppriktiga eller inte verkar vara kopplade till övertalningssituationen. Skickliga marknadsförare försöker bygga relationer med kunderna, antingen direkt, eller via en känd person. Extra effektivt är det att utnyttja familj eller vänner: ”din kompis trodde att du skulle uppskatta det här erbjudandet”. Hur skyddar du dig mot detta, enligt Cialdini? Försök lägg märke till om du tycks gilla en person mer än han eller hon gjort sig förtjänt av. Är det verklig uppskattning och kontakt eller bara tomma ord för att få dig att säga ja? Liksom med förra principen är detta ett klent försvar när det automatiska programmet redan gått igång. Click, run.
Jag faller sällan för komplimanger, utan blir direkt misstänksam – vad är den här personen ute efter? Jag bryr mig inte heller om ifall en kändis använder produkten, vill jag inte ha den säger jag nej. Men visst händer det att jag önskar känna gemenskap med andra människor och i vissa fall mot min vilja säger ja för att jag gillar personen som frågar. Sällan handlar det dock om ekonomiska transaktioner.
Den tredje principen är ”Social proof”, social bekräftelse kan man väl kalla det. Den här principen förklarar sig själv och motsvarar till stor del effekten av grupptryck fast på en många gånger omedveten nivå. Under tre förhållanden är denna princip särskilt effektiv: när vi är osäkra på vad som är rätt att göra, när ”många andra” gör något (då verkar det vara rätt sak), eller när de som är lika oss gör något. ”Eftersom jag är småbarnsmamma och de flesta andra småbarnsmammor gör det här så…”
Den här principen är kanske den mest skrämmande – människor är som lämlar och springer glatt utför ett stup om tillräckligt många andra gör det.
Alternativt låter bli att ingripa i en nödsituation för att ingen annan gör något. Den här principen var också mycket betydelsefull under den så kallade pandemin då vi uppmanades ”ta en för laget”. Det kan vara en utmaning att vara den enda som inte bär munskydd på offentlig plats.
Liksom med de första principerna finns egentligen inget försvar om du inte redan är väldigt självständig som person. Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om vad ”alla andra” gör eller inte gör, snarare gått åt motsatt håll på ren trots.
Princip fyra är ”Authority”, auktoritet. Här igen ser vi hur det som skedde under den så kallade pandemin kunde ske. Människor tenderar att följa ”experter”, även när vi vet att det är på låtsas! En uniform kan frambringa lydnad, men även enbart ett självsäkert uppträdande. Vi följer gärna ledare, vare sig de är formella eller informella. Ibland föredrar vi till och med informella ledare – order uppifrån kan skapa motstånd. Cialdini säger att vi ska fråga oss: är detta en verklig expert på området och verkar råden rimliga? Är experten trovärdig? Givetvis ställer jag de frågorna när jag av en ”expert” blir ombedd att göra något. Ofta går jag åt precis motsatt håll just för att det är en så kallad expert som uttalar sig. Händelserna under den så kallade pandemin har stärkt mig i detta agerande.
Princip fem, ”Scarcity”, brist, handlar om att vi tenderar att vilja ha det som är unikt, vi sätter större värde på något som det är brist på. Om försäljaren säger att ”det här är det sista exemplaret jag har” blir kunden ofta mer benägen att köpa. Likaså om det är bråttom, ”erbjudandet gäller bara idag”. Återigen, sånt här går jag inte på.
Vill jag ha något och har råd att köpa det, så köper jag det. Är jag tveksam avvaktar jag, även om det kan leda till att jag går miste om ett erbjudande.
Nästa princip är ”Commitment and Consistency”, åtagande och konsekvens. Det anses vara goda egenskaper att hålla vad man lovar och att leva som man lär. Detta kan också utnyttjas av påverkansexperter som gärna vill få dig att underteckna ett åtagande av något slag eller spelar på din identitet. ”Eftersom du är en ansvarstagande person kommer du säkert att gilla det här erbjudandet”. Människor verkar också självmant bygga på sina åtaganden. Det här förklarar varför många människor under den så kallade pandemin på eget bevåg upprättade regler eller rutiner för att ”minska smittspridningen”. Skolelever kom själva med förslaget att föreläsa om varför alla borde bära munskydd och så vidare. I Sverige hade vi inget munskyddstvång, ändå började många tidigt bära munskydd (även ensamma i bil!) och det finns enstaka individer som fortfarande bär munskydd ute. Detta förklarar också varför människor, trots ny motstridig information, fortsatte på den inslagna vägen. Sprutorna kanske inte skyddade mot sjukdomen, men man blev åtminstone inte svårt sjuk. Okej, man kanske blev svårt sjuk men man dog i alla fall inte. ”Visst, jag har blivit ansiktsförlamad och fått hjärtproblem efter sprutan men det var ändå värt det, nu får jag ju inte covid”. Helt obegripligt för mig, som ändrar åsikt om jag får ny, övertygande information.
Den sista och nyligen tillagda påverkansprincipen är ”Unity”, enhet. Egentligen tycker jag att detta faller in under ”liking” eller ”social proof” – vi vill göra samma som våra gelikar. ”Vi” är en förlängning av ”jag” och därför gynnas jag av det som gynnar gruppen. Här gör Cialdini en ytterst naiv och på många sätt för en akademiker typisk utvikning. Han försöker driva tesen att vi genom att skapa en känsla av ”vi” med människor som vi annars inte har mycket gemensamt med, kan minska splittringen i samhället. Han föreslår att man som förälder ska söka ut lämpliga kandidater ur den grupp barn som vanligtvis inte umgås med ens egna barn och bjuda hem dem, som en del av familjen.
Det här är så woke som det bara kan bli.
För det första så utgår Cialdini från att det förekommer diskriminering och separation. Vilket det mycket möjligt gör, fast om detta är enbart negativt är tveksamt. För det andra tror han att vi kan ändra på våra mänskliga instinkter genom att ”bjuda hem en svart eller asiatisk unge”. Hur detta inte skulle öka på spänningarna och motståndet förstår jag inte. Det blir uppenbart att sådana initiativ enbart är till för att verka inkluderande när man i själva verket, genom att påpeka att det finns en skillnad, bara förstärker skillnader, verkliga eller påhittade.
Håhåjaja, det här blev långt. Precis som Cialdinis bok. Han broderar ut alldeles för mycket och hade med lätthet kunnat korta ner boken med ett par hundra sidor, även om han behållit alla exempel. Och trots att han säger att han valt en ”populär” framtoning, ett enkelt och icke akademiskt språk, så är boken rätt tungläst. Hans naivitet och ”wokeism” gör det också stundvis jobbigt att läsa. Men nu har jag i alla fall lärt mig att 1. Jag ÄR annorlunda än de flesta andra och 2. Jag kommer antagligen aldrig att kunna försörja mig på mitt skapande eftersom alla dessa säljtekniker gör mig illamående. Denna nedslående slutsats gör att jag nästan önskar att jag aldrig läst ”Influence – the psychology of persuasion”.
