Den olydige scientologen låter oss inte glömma

Under den så kallade pandemin började jag följa ett antal olika kanaler på Youtube och Bitchute. En av dessa var Sanity for Sweden. Kanalen drevs av Stefan Tunedal som i korta och ofta humoristiska videor kommenterade världsläget. Som namnet antyder var kanalen en förnuftets röst mitt i galenskapen.

Jag höll inte med om allt Stefan sa och ibland tyckte jag att han kunde bli lite väl bitsk mot människor som kanske inte förtjänade det, men på det stora hela uppskattade jag hans kanal.

Det gör jag fortfarande även om jag inte följer den lika mycket. Stefan är bland mycket annat en duktig konstnär och har även skapat konst som samhällskommentarer. När han tillkännagav att han höll på med en bok om covid blev jag nyfiken och nyligen kom ett exemplar med posten. Av någon anledning beställde jag den engelska versionen ”Covid and the disobedient scientologist”, men den var lättläst och jag mer eller mindre slukade den på en eftermiddag.

På flera sätt påminner Stefans bok om min – ”I huvudet på en foliehatt”. Liksom jag har han utgått ifrån vardagliga möten och reflektioner under pandemiåren och liksom jag har han vävt in en del fakta från ”den andra sidans” experter. Han reflekterar också över orsaker, förklaringar och maktstrukturer men går inte så långt som att peka ut någon form av konspiration. Han tycks mest förbluffad över människors naivitet och beredvillighet att lyda ledarnas minsta vink, hur obegripliga och galna instruktionerna än var.

Varför är så många människor så lydiga?

Stefan tror att det handlar om grupptryck och kontrollbehov. Det är så obehagligt att sticka ut från mängden att de flesta är beredda att kasta sitt eget tänkande och förnuft överbord. Dessutom är många villiga att begå rätt obehagliga handlingar i sin önskan att kontrollera omgivningen. Han drar paralleller mellan det som skedde under pandemin och det som pågår i sektliknande organisationer. Själv har han erfarenhet av Scientologerna, där han var medlem i trettio år. Samma lydnad, respekt för auktoriteter och avsky för ”otrogna” som han sett hos Scientologerna, såg han i resten av samhället under covid. Stefan ägnar rätt mycket utrymme åt förtrycket av de ovaccinerade och trots att jag ju upplevt samma sak, häpnar jag återigen över den hårda tonen mot oss som vägrade låta oss injiceras med en experimentell genteknik. Stefan lyfter fram några uttalanden och föreslår att man byter ut ordet ”ovaccinerad” mot till exempel ”kvinna” eller ”homosexuell” och direkt ser man diskrimineringen:

”De av er som är kvinnor kommer inte att kunna leva normalt.”

Det är så solklart för oss som blev utsatta. Många av oss frågade ju om vi snart skulle förväntas bära en gul liten davidsstjärna på bröstet också, så att de vaccinerade skulle kunna undvika oss. Ändå säger en kvinna som besöker Stefans utställning förvånat: ”kände du dig diskriminerad under pandemin”? Som om tanken aldrig föresvävat henne. Betänk att Kanadas premiärminister Justin Trudeau, som ville vara så inkluderande att han sa ”peoplekind” istället för ”mankind”, inte tvekade en sekund att kalla dem som demonstrerade mot restriktionerna för ”a small fringe minority with unacceptable views”. Sedan frös han bankkontona för dem som skänkte pengar till frihetskonvojen. Snacka om inkluderande och respektfullt. Allas lika värde. (Så länge du lyder, förstås.)

Det mesta i Stefans bok kände jag till sedan tidigare men han lyfter fram några exempel på galenskapen som jag faktiskt inte hade hört förut.

Till exempel att man i Storbritannien lät färga en sjö svart för att människor inte skulle åka dit och njuta av det annars vackert turkosblå vattnet. Eller att ett par kvinnor som vandrade i franska alperna blev jagade med helikopter tills de återvände hem där polisen stod och väntade. Även i Sverige som var relativt förskonat från dumheterna i och med att vi inte hade lockdowns eller munskyddstvång, skedde en del tokerier. Till exempel fick man inte sitta fler än två vid varje bord på ett café så en familj i Örebro fick dela på sig. Det hjälpte inte att kvinnan sa att hon och mannen var gifta och sov i samma säng. Det påminner mig om när jag och maken var på Biltema och fikade. Vid varje bord var en stol fastkedjad och vi fick inte sitta tillsammans. Då satte sig min man på golvet bredvid mig och sa högt: ”vi kan dela säng men vi kan inte dela bord”. Flera av de andra besökarna skruvade på sig och någon mumlade att det ju var lite fånigt.

Ja, man hade kanske kunnat skratta åt det om det inte var så hemskt.

Att bli tvingad att sitta vid olika bord (eller på golvet) är en sak, att tvingas spendera fjorton dagar i ett karantänläger fast man är fullt frisk är en annan. Sådana läger upprättades i Australien men det fick man förstås inte höra något om i Sverige. Varför hade vi inte de hårda reglerna här? Kanske för att vi har en stark grundlagsskyddad rättighet att träffas och att säga nej till medicinsk behandling? Eller för att svenskarna är så följsamma och lydiga att de inte behöver regler, de hoppar ändå direkt på allt nytt som kommer från makthavarna. Uppemot nittio procent av befolkningen uppskattas ha tagit åtminstone en dos av det så kallade vaccinet. Det är en skrämmande siffra. Hur många av dessa nio miljoner svenskar fick veta (eller frågade efter) vad sprutan innehöll, vilka biverkningar som hade inrapporterats eller ens att det var en nödgodkänd spruta, det vill säga att den som tog den i princip var en del av säkerhetsstudien?

Idag vet vi, tack vare att vi ändå var några procent som sa nej, att sprutan varken var säker eller effektiv.

Människor fick covid och blev svårt sjuka trots (eller kanske på grund av?) att de tagit flera sprutor. Ett stort antal allvarliga biverkningar har inrapporterats, däribland över 400 dödsfall, bara i Sverige. Det här vet inte folk. När jag berättade för en bekant att människor hade dött av vaccinet, faktiskt flera hundra personer, så frågade han: ”i världen?” ”Nej, i Sverige”, sa jag. Det förvånade honom. Självklart, eftersom det inte rapporterades! Maken och jag reagerar ofta över hur sjuka alla tycks vara nuförtiden. Alla utom vi som sa nej. Vi mår hur bra som helst. Åtminstone fysiskt. Psykiskt är det jobbigare. Stefan berättar om hur hans älskade storebror dog hastigt efter sprutan. Fortfarande plågar han sig själv med tanken att han hade kunnat rädda sin bror om han bara varit ihärdigare i sina varningar. Samma tanke har jag också haft, efter att ha förlorat min älskade mamma till turbocancer. Troligen hade hon fått cancer i alla fall men kanske hade den varit behandlingsbar eller åtminstone långsammare. Stefan berättar att han slutat tala om för människor vad vaccinet kan ställa till med. Vad gör det för nytta liksom? Om de redan tagit sprutorna, eller ännu värre – låtit injicera sina barn – kommer de bara att må sämre om de får veta. Lite så tänker jag också.

Samtidigt får vi inte sluta prata om covid. Om detta må ni berätta, som man säger.

Fast jag är försiktig med att dra paralleller till andra världskriget. Till skillnad från Stefan tror jag att vi blivit grundlurade där också och att komplotten eller konspirationen var betydligt större än vi tror. Jag uttalar mig inte tvärsäkert om särskilt mycket nuförtiden och extra viktigt tycker jag det är att vi är vänliga mot varandra inom det som i brist på bättre namn kan kallas ”den vakna rörelsen”. Där tycker jag att Stefan kunde träda försiktigare fram. Jag hånar inte dem som fortfarande tror på vita hattar och 3D-schack där Trump är en räddande ängel. För en del är detta det enda som får dem att orka. Och jag vet ju egentligen ingenting.

Jag har fått erkänna att jag haft fel förut.

Även om jag aldrig hånat dem som trodde att jorden var platt (som Stefan gärna gör), tyckte jag tanken var löjlig och ointressant, tills jag gjorde som jag brukar göra med sånt jag inte förstår: jag tittade närmare. Stefan, du kanske kommer att få ödmjuka dig om jordens form. Det är märkligt hur en så pass vaken människa som Stefan Tunedal inte tycks vilja följa kaningångarna till slutet. Han häpnar över vilka idioter människor är som tror på myndigheterna när det kommer till hälsa men verkar själv tro att det området är ett undantag. När det gäller historien och rymden talar politiker, akademi och media sanning. Tror han månne på månlandningen också?

Jag vet inte riktigt varför Stefan ens tar upp Scientologin i sin bok.

För att jämföra covid med sekterism och religion, javisst. Men det känns som om han också gärna vill berätta sin historia om Scientologin, utan att riktigt berätta den. Det måste vara starka krafter som styr inom rörelsen. Stefan berättar att han redan (?) efter sju år insåg att Scientologin var på väg åt fel håll, ändå stannade han kvar i ytterligare 23 år! Men sitt första äktenskap kunde han lämna efter bara sex… Läsaren får egentligen inte heller veta något om Scientologins filosofi eller metoder. Jag antar att medlemmar är bundna av tysthetslöfte livet ut. Det känns dock konstigt att en sådan person som Stefan Tunedal skulle låta sig hejdas av det – han är ju så frispråkig om allt annat, och, som titeln angiver: olydig. Nej, tyvärr får jag känslan av att han vill skapa lite mysticism kring sin person för att verka mer spännande och smart än alla oss andra. Jag kan ha fel förstås och då ber jag om ursäkt. Inte lär man känna en människa via 170 sidor text.

Stefan är annars en sådan person som jag gärna skulle vilja sitta och prata med en stund.

Den kanske största behållningen av hans bok får jag i kapitlet New Friends. Han påminner mig om den fantastiska gåva som pandemin faktiskt gett mig: alla nya vänner. Stefan beskriver hur det räckte att veta att någon var ovaccinerad för att ett band skulle skapas, genast blev personen intressant. Det här har jag också upplevt, många gånger. Det var en nästan religiös, eller låt oss säga andlig, upplevelse när jag var på ett event i Örebro i början av pandemin. Reglerna var just då att man fick träffas max femtio personer. Vi var runt trehundra. Vi stod axel mot axel, skrattade och grät, berättade våra historier för varandra och fann vänner för livet. Ingen frågade vad man jobbade med, vilka intressen man hade eller något sådant. Ändå kände man omedelbart en samhörighet, bara genom det faktum att man sagt nej när alla andra runtomkring en sagt ja. Nu, efter pandemin, har jag ett större nätverk av vänner och bekanta än jag någonsin haft. En del gamla vänner och framförallt familj har försvunnit ur mitt liv och är, som Stefan säger, fullständigt ointressanta för mig. Men istället har jag en helt ny, stor familj, där tilliten och tillgivenheten är stark. Vi hjälper varandra: hittar jobb, bostad, kontakter. Och när vi träffas – vilket vi gör ofta – är det högt i tak och mycket skratt.

Tack, Stefan, för att du påminde mig om detta.

Trots allt skulle jag inte önska att covid aldrig hänt, mitt liv är så mycket rikare nu. Det är viktigt att minnas, inte minst för att hedra dem som inte finns kvar hos oss på grund av det som skedde. Stefan tror att de ansvariga kommer att ställas till svars någon gång men där är jag skeptisk. Dock ökar chansen om vi aldrig låter dem glömma. Och där bidrar verkligen Stefan Tunedal med sin bok: ”Covid and the disobedient scientologist”.

Covid and the disobedient scientologist
Stefan Tunedal (2026)
Amazon
ISBN 9798181016279