Etikett: mat

En ö att dö för – recension av Ett fall på Capri

Anette och Anders De La Mottes ”Ett fall på Capri” är första delen i deckarserien ”Mord under solen” och utspelar sig i Italien, specifikt på ön Capri, som titeln antyder. Det man kan säga är att boken (och hela serien får man väl anta) handlar betydligt mer om Capri och Italien än om en klassisk mordgåta. Faktiskt börjar inte själva mordgåtan förrän efter 294 sidor, om man bortser från den lilla teasern i början. För mig, som är måttligt intresserad av geografi, historia, mat och resor i allmänhet, är de första 290 sidorna mest en transportsträcka och jag hade nog inte hållit ut så länge om det inte varit för nämnda ingress och det faktum att boken var en present. Romanen är inte dåligt skriven alls, det är inte det. Jag hade ingen svårighet att komma in i berättelsen och läsa de 54 (!) kapitel som förekom själva pudelns kärna. Faktum är att boken är så välskriven att det stundvis känns som om man befinner sig på den italienska ön, smakar maten och läppjar på vinerna. Som reklambroschyr gör den ett fantastiskt bra jobb. Eller kanske inte, eftersom det knappast lär finnas något mer att upptäcka för den som läst ”Ett fall på Capri”.

Jag känner rentav tacksamhet för att jag nu inte behöver resa till Capri. Jag har ju praktiskt taget redan varit där.

Nej, boken är välskriven, även om de korta kapitlen (ibland bara ett par sidor långa), det faktum att alla kapitel har titel, samt att radbrytningar (nytt stycke) används lite väl generöst gör att den känns lite… teatralisk och sensationssökande? Det känns ibland som att läsa rubriker i en skvallertidning, mycket väsen för ingenting. Visst bidrar det till att öka spänningen och hålla kvar intresset men efter ett tag är det nästan mer utmattande. Vill du ha en lång inledning för att läsarna ska få lära känna karaktärerna ordentligt så låt det då vara just en inledning med en mindre dramatisk inramning. När det gäller karaktärerna är de i de flesta fall trovärdiga och relaterbara, även om det ibland blir lite stereotypiskt. Att författarna älskar och brinner för allt italienskt märks inte minst på alla italienska ord och fraser som frikostigt sprängs in i texten, och som för övertydlighetens skull förklaras i en liten ordlista i slutet av boken. Emellanåt känner man sig som läsare lite dumskalleförklarad och skriven på näsan. Det gäller även en del – men långt ifrån allt – av intrigen, där vissa saker känns för uppenbara för att skrivas ut i text.

När vi (äntligen!) kommer till själva mordgåtan är det en klassisk ”who dunnit” à la Agatha Christie, vilket är kul.

En liten grupp människor, alla med olika tänkbara motiv och möjligheter befinner sig på mordplatsen och det kan vara vem som helst av dem. Nyckeln ligger i deras relation till offret. Alla tycks ha något att vinna på dödsfallet. Jag vet inte om jag ska vara överraskad eller besviken över att den lösning som jag tyckte var mest trolig inte var den rätta. Kul att bli överraskad, det ska man väl i en bra deckare, men den riktiga förklaringen kändes lite mer långsökt och inte så trovärdig, tyvärr. Men självklart ska det inte vara för lätt att gissa vem mördaren är.

Boken innehåller också en antydan till kärlekshistoria (som jag antar fortsätter i del två), och det är trevligt. Här skildras händelserna lite mer lågmält och realistiskt, vilket utgör en välkommen kontrast till (och vila från) den smått överdramatiska tonen i resten av romanen. Kanske kunde kärlekshistorien ha fått stå mer i fokus med mordhistorien som en bihandling? Då hade romanen lätt platsat bland favoriterna på feelgood-hyllan.

På det stora hela är ”Ett fall på Capri” en trevlig och lättläst roman.

Visserligen mer feelgood i genren mat och resor, än traditionell deckare men ändå med en rätt välskriven mordgåta i stil med de mordgåtor man numera kan köpa och lösa själv via ”Hidden Reality”, ett nöje som jag och familjen nyligen upptäckt. Har du en längtan till Italien kanske De La Mottes böcker är något för dig. Jag funderade på om det var just Italien som gjorde det lite ointressant för mig. Hade jag haft större glädje av 290 sidor om säg, till exempel Skottland? Kanske. Men även där hade nog 290 sidor innan själva mordgåtan kännts lite väl långt. Man får hoppas att nästa bok är lite mer rakt på sak, även om jag förmodligen inte kommer att läsa den.

Ett fall på Capri
Anders & Anette De La Motte (2024)
Bokförlaget Forum
ISBN 9789137163666

Uppäten av känslor – recension av ”Ät mig”

Efter några sidor i Agnes Desarthes ”Ät mig” känner jag mig smått utmattad. Hennes sätt att skriva är snabbt och flödande men överväldigande. Som att prata med någon med ADHD. Jag undrar hur jag ska orka med hela boken om den ska vara på det här viset. Det är inte vilsamt för fem öre. Jag tänker att nästa bok jag läser måste ha mer struktur och mindre krusiduller.

Mitt liv är tillräckligt kaotiskt, jag behöver inte läsa om kaos också.

Nåja, boken tar sig efter ett tag och även om språket fortfarande springer fram i en hisnande berg-och-dal-bana så finns det en berättelse mitt i kaoset som kanske inte direkt griper tag i mig men som intresserar. Och boken bjuder på en mängd oväntade synkroniciteter. Huvudpersonen Myriam är en matintresserad kvinna i fyrtioårsåldern som beslutat sig för att öppna en restaurang. Hon har ingen kockutbildning eller erfarenhet av företagande och ljuger sig till ett banklån. Till en början ser projektet ut att krascha redan innan det lyft, mycket beroende på att Myriam är lika strukturerad och målmedveten som en tonåring. Det vill säga inte alls. Hon har egentligen ingen plan utan kastar sig huvudstupa ut i det okända i hopp om att det mesta ska lösa sig av sig självt och att en fallskärm magiskt ska veckla ut sig när hon fallit en stund. Vilket det på sätt och vis också gör, tack vare yttre omständigheter och lyckliga sammanträffanden. Några gäster ser hennes skriande behov av hjälp och skickar henne den perfekta servitören. En granne börjar uppvakta henne och ger henne stöd trots att hon till en början avvisar honom.

Precis som med boken ”Ett bättre jag” som jag läste för några veckor sedan irriterar jag mig på huvudkaraktären.

Hennes inre kaos, självförakt och brist på handlingskraft gör henne svår att sympatisera med. ”Men för fan, ta och skärp dig”, vill man säga. Boken igenom klandrar hon sig själv för ett gammalt felsteg. Hon har gjort något oförlåtligt och hemskt, hon förtjänar alla motgångar hon får. Det tar ganska lång tid (och många krusiduller av minnen, tankar och drömmar) innan läsaren får veta vad det hemska bestod i. Och då förstår man kanske hennes beteende, man förlåter henne. Till viss del i alla fall.

Det finns en del likheter mellan mig och Myriam, inte minst när det gäller moderskapets svårigheter. Även om min ”synd” inte alls liknar hennes så resulterade den i ungefär samma sak. Dock har jag inte hennes självförakt och jag anser till skillnad från henne att jag är värd att älskas. En annan skillnad är maten. Jag är inte särskilt intresserad av matlagning och de rätter och recept som beskrivs i boken känns som hiskeliga experiment. Men kanske är det en kulturell sak, boken utspelar sig i Frankrike. Hursomhelst, maten och restaurangen är egentligen inte det viktiga.

Bokens huvudtema är just moderskap och ett slags omvänt oidipuskomplex.

På sätt och vis ett tabubelagt område, kanske är det därför som huvudpersonen (och författaren) går som katten kring het gröt så länge. Ändå, när hon väl dragit fram det hemska i ljuset så verkar det inte längre lika farligt och det är just detta som gör att Myriam kan släppa taget om det förflutna och börja öppna upp för en bättre framtid. En framtid fylld av kärlek och omsorg.

Jag tycker dock att författaren går för fort fram på slutet. Jag bläddrar tillbaka och läser om. Jaha, löste det sig nu? Bara sådär? Och efter sista sidan bläddrar jag fram för att kanske få en epilog i alla fall. För boken känns inte riktigt färdig. Det är som om författaren tycker att problem och elände är lätta att skriva om, men att lyckliga slut är snudd på omöjliga att få ur pennan. Min törst efter förklaringar och utbroderingar (som ju hela boken varit full av tills nu) bottnar delvis i att jag befinner mig i en liknande situation som Myriam och jag vill veta hur också jag kan få ett lyckligt slut. Men ingen sådan förklaring ges. Det bara löser sig av sig självt. Som tidigare, när det gällde restaurangen, så kommer lösningen utifrån, utan Myriams egen förtjänst. Är det så livet ska vara? Framgång genom lycklig slump och yttre hjälp? Det vägrar jag tro. Jag vill tro på egen handlingskraft, belöning för hårt arbete, enträgenhet och personlig utveckling.

Inte kan jag sitta hemma och vänta på en frälsare.

Alltför många tycks fastna i sina egna härvor, oförmögna att ta sig vidare i livet. Ofta handlar det om en bristande vilja att titta på och tala om det jobbiga. Det man skäms över, det man inte vill visa upp för andra människor. Men är det inte just det som krävs? Att dra fram trollen i ljuset så att de spricker? Ofta behöver vi också ta hjälp av andra människor, våga visa oss svaga. Vi behöver säga ”hjälp mig!” eller kanske ”ät mig!” Kanske är det det Agnes Desarthe vill säga med sin roman.