J. P. Eckermanns ”Samtal med Goethe” är en otippad skattkista full av visdom. Återigen har jag gått på ett boktips från Epoch Times, utan att ha en aning om vad som väntade mig. Men den här gången har jag alltså funnit en guldåder. Boken är uppdelad i två delar och samtalen spänner över åren 1823-1832, Goethes sista år i livet. Trots sin höga ålder är han fortfarande mycket produktiv och när Eckermann dyker upp blir han svaret på Goethes böner. Eckermann får i uppdrag att ställa i ordning Goethes texter för bevarande till eftervärlden. Männen blir också varandras bollplank för nya och gamla idéer och samtalen spänner över allt ifrån religion och filosofi till bågskytte och färglära. Men mest talar de förstås om det skrivna ordet och dess utövare. Jag får flera nya boktips att följa upp när Goethe rekommenderar än den ena, än den andra författaren, både samtida och historiska.
Till en början roas jag av Eckermanns ohöljda tillbedjan av Goethe.
Idolen kan inte nog höjas till skyarna och ofta inleds en daganteckning med att Eckermann beskriver Goethes goda humör, hjärtliga gästfrihet eller insiktsfulla kommentarer. Men efter hand som min läsning fortskrider kommer jag på mig själv med liknande tendenser. Allt som oftast nämner jag för familjen: ”i den här boken om Goethe…” eller ”Goethe tyckte också…” Emellanåt sörjer jag att jag lever tvåhundra år för sent. Goethe och den tid han levde i känns så… fullkomlig på något vis. Ändå beklagar sig Goethe över att det inte finns så mycket mer att göra på den litterära fronten, allt viktigt och stort är redan skrivet. Är det överhuvudtaget lönt att försöka skriva en pjäs efter Shakespeare? Och han suckar över att de unga diktare som kontaktar honom inte tycks vara villiga att studera den äldre litteraturen utan tror att de är genier i sig själva. Men även om man har talang behöver man lära sig hantverket, menar Goethe. Och ingen föder helt egna idéer, alla påverkas och inspireras vi av andra. Det är bara löjligt att påstå något annat. Själv skulle han inte vara den han är utan de stora grekiska diktarna till exempel. Samtidigt behöver man inte alltid analysera ett verk för att finna någon djupare mening eller influens.
Kan man inte bara njuta av en bok för dess egen skull?
Både Goethe och Eckermann njuter av andras arbeten och ibland blir Goethe rent barnsligt glad över något nytt han läst eller sett. Han har en obotlig lust att lära och dyker ner i vilket ämne som helst om det intresserar honom. Därför omger han sig också med experter på vitt skilda ämnen. Det är ofta middagar med prominenta gäster hos Goethe och allt detta blir nedtecknat och bevarat av Eckermann. Eckermann själv är introvert och trivs egentligen inte så bra bland alla människor – helst skulle han bara vilja ha Goethe för sig själv – men just detta gör honom så väl lämpad för en sann dokumentation. Eckermann är inte särskilt begåvad, fantasifull eller klipsk men tack vare det kan vi vara tämligen säkra på att han återgett Goethes sista år såsom de var. Eckermann vördade också Goethe så högt att han inte skulle förmått lägga ord i mästarens mun. Goethe var medveten om Eckermanns dokumentation och planerade tillsammans med Eckermann för samtalens utgivning efter hans död.
Vad är det som är så fantastiskt med dessa två på utsidan rätt oansenliga böcker? Det är svårt att sätta fingret på det. Till viss del handlar det om den realistiska framställningen av ett överklassliv i 1800-talets Tyskland, samtidigt är samtalen otroligt aktuella. Inget är nytt under solen, tänker jag när jag läser att Goethe ansåg att nyhetsmedierna bara presenterade sensation utan reflektion. Eller att vetenskapen är för trångsynt och bara söker efter att bekräfta sig själv. Människor är inte beredda att på riktigt vetenskapligt pröva sina ståndpunkter om resultatet riskerar att utmana deras etablerade världsbild. Nähä!? Precis som de senaste fem åren, tänker jag. Och detta såg Goethe redan på 1800-talet. Ska man skratta eller gråta? Han menade att ungdomarna fick lära sig felaktiga kunskaper i skolan och att de sedan skulle behöva lära om som vuxna. Samtidigt verkade de ju inte särskilt intresserade av att lära sig något utan alla unga begåvningar tycktes tro att de skulle bli det nästa stora namnet. Känner vi igen det?
Trots sin dyrkan av Goethe drog sig inte Eckermann för att ibland ställa svåra frågor.
Eckermann menade till exempel att Goethe kanske borde ha engagerat sig mer politiskt, eftersom han ju var en så framstående och aktad personlighet. Men Goethe menade att det inte låg för honom. Om du ska gå in i politiken måste du dels ha ett hat inom dig, som Goethe menade att han saknade, dels måste du följa ett visst partis program och inte heller det ansåg sig Goethe kunna ställa upp på. Precis som med religionen. Goethe fick kritik för att han inte var religiös men religionen var enligt honom för trång och hade kommit att handla mer om former, ritualer och prästerskap än om den sanna kristusandan. Goethe var djupt troende på en kraft som inte gick att förklara eller förstå. Han ansåg att det fanns saker som vi människor helt enkelt skulle låta vara mysterium. Det var inte vår sak att behärska dem. Som exempel pratade Eckermann och Goethe om märkliga sammanträffanden som inte kan förklaras på vetenskaplig väg men som inte gör händelserna mindre betydelsefulla för det.
Goethe skulle säkert kallas högerextrem av somliga idag. Han värdesatte furstar och kungar och menade att de fyllde en viktig funktion i samhället. Revolutioner kan nog vara bra, men leder alltid till oönskade och ofta våldsamma konsekvenser. Eckermann menar att det bästa för samhället nog vore om människor i första hand tänker på vad de kan göra för andra men Goethe opponerar sig mot detta. Det ligger helt enkelt inte i människans natur att uppoffra sig själv för andra. Istället bör hon göra sitt allra bästa för sin egen skull. Med blomstrande individer blomstrar också samhället. En individualism, tänker jag, men inte på bekostnad av andra utan till gagn för samhället. Inte: ”vad kan jag få ut av detta”, utan: ”på vilket sätt gör jag bäst nytta av mina förmågor”. Intressant.
Jag reagerar på att samtalen ofta handlar om nationella karaktärsdrag.
Tyskarna är si och fransmännen är så, det är typiskt engelsmännen att… och så vidare. Goethe är på en gång både internationell och nationalistisk. Men han ser inte ner på någon annan kultur för det. Hur kan länder kriga mot varandra, undrar Goethe, när vi har sådana rika kulturskatter att dela med oss av, åt alla håll? (På många ställen i samtalen hyllas Napoleon som en hjälte, vilket förvånar mig. Jag måste nog läsa på lite om Napoleon.) När Eckermann ska göra en resa till Italien varnar dock Goethe honom för att bli för italiensk. En tysk är en tysk och vissa saker ligger helt enkelt inte för oss. I samma anda avråder Goethe Eckermann från att ta ett uppdrag som litterär skribent för en tidning. Mellan raderna antyder han att Eckermann saknar det som krävs för ett sådant uppdrag. Men Eckermann tar inte illa vid sig alls utan följer mästarens råd. Goethe själv hade velat ge sig på måleriets bana men insåg tidigt att det inte var hans kall. Var och en bör hålla sig till det som han eller hon är bra på och söka fördjupa sin kunskap på det området. Ändå kan Goethe som sagt inte låta bli att pröva på än det ena än det andra. Ett hjärteprojekt han har är en ny färglära som han försöker få Eckerman att förstå. Newton har fel, hävdar Goethe självsäkert.
Gamla människor har något visst. Det är som om blotta åldern gör att de inte räds att uttrycka vad de verkligen tänker och känner. På sätt och vis en brutal ärlighet. Goethe uppvisar också detta när han utan omskrivningar ger kritik eller när han, barnsligt nöjd med sig själv, läser upp en text som han skrivit. Ibland har han glömt att det är en av hans egna texter. ”Det här var riktigt bra skrivet, oj, det var visst jag som skrivit det!” Jag skrattar. Jag kan känna igen mig. Goethe ger många goda råd till en författare och både jag och Eckermann suger i oss av dessa. Till exempel:
Läs så lite som möjligt av andras verk när du är mitt uppe i skrivandet.
Om du behöver ta en paus, försök att göra det innan inspirationen tryter så att du har något kvar att sätta igång med när du börjar igen.
Skriv bara om sådant du har verklig, gärna direkt kännedom om.
Vissa typer av texter skriver man bäst när man är ung, andra när man är gammal.
”Samtal med Goethe” hade säkert blivit något helt annat om de nedtecknats i Goethes unga år. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda. Var ålder har sin egen charm, enligt Goethe själv och han tycks inte gräma sig över att hans liv går mot slutet. Trots personliga förluster och kroppslig svaghet håller han alltjämt humöret uppe. Verkligen något att lära sig av, tänker jag som åldersnojar för att jag närmar mig femtio. ”Samtal med Goethe” är en bok jag skulle vilja ha i min ägo (jag har bara lånat den på biblioteket) för att återkomma till nu och då, stryka under i och hämta citat ifrån. Det är inte många böcker man känner så inför. Men tydligen har även Nietzsche kallat det den bästa bok som skrivits på tyska. Ändå fick bibliotekarien gå ner i magasinet och hämta den åt mig. Goethe hade nickat och sagt: ”vad var det jag sa – dagens unga är inte beredda att lära sig något av dem som har gått före!”
