Etikett: pandemi

Hjärntvätt och masshypnos – är det faktiskt möjligt?

För några år sedan var jag på en konsert där den lokala kulturskolans elever framträdde. Två flickor sjöng en låt som jag inte kände till sedan tidigare. Plötsligt började omkring åttio procent av publiken klappa en rytm som inte alls var självklar till låten, alltså inte bara taktklapp på tvåan och fyran, utan en hel klappsekvens som tydligen hörde till låten. Det plötsliga och samstämda klappandet gav mig kalla kårar.

På något sätt var större delen av publiken programmerad att börja klappa den här rytmen när de hörde låten.

Senare förstod jag att det var en känd låt från melodifestivalen men eftersom jag inte har TV och inte följer melodifestivalen och liknande var det alltså en ny låt för mig. Min man som satt bredvid reagerade också på klappandet som alltså inte kändes som om det hörde till eller ens passade till den låt som sjöngs på scenen. Man kan tolka händelsen som att åttio procent av publiken hade sett och hört låten tidigare och då lärt sig hur man ska klappa till den och i den glada igenkänningen började de spontant att klappa. Allihop, samtidigt… Eller så kan man se det som ett tydligt tecken på att TV sysslar med programmering av tittarna (det heter ju TV-program) och att de flesta i publiken inte ens var fullt medvetna om vad de gjorde. Och det är detta som skrämmer mig.

Vi såg programmeringen, rent av hjärntvätten, under den så kallade pandemin, där människor tycktes agera automatiskt och omedvetet.

En meme från den här tiden visar en hjärna med texten: den mest tvättade kroppsdelen under covid19. Vissa nyckelfraser upprepades unisont: ”säkert och effektivt”, ”stay safe”, ”håll avstånd”, ”antivaxxare”. Om du svarade ett enkelt nej på om du tagit vaccinet kunde det trigga en orimligt stark reaktion hos den du talade med, som om du sagt att du mördat någon. Även inom andra områden än covid kunde man mötas av sådana explosiva och automatiska reaktioner. Du kunde till exempel säga något om Putin eller Trump och direkt få en störtflod av hatord över dig. Märk att du inte behövde säga något särskilt laddat eller riktat, det räckte egentligen bara att säga ”Trump” och du fick utan fördröjning höra vilken idiot han var. Du förväntades även ha samma åsikt som den som rapade upp budskapet. Om du mot förmodan skulle antyda att du hade en avvikande åsikt kunde du omedelbart tituleras ”högerextrem”, ”rasist”, ”antivaxxare”, eller till och med ”antisemit”, även om du inte nämnde något om ras eller religion.

Jag skriver om det här nu som om det var något förgånget men i ärlighetens namn pågår detta ännu idag.

Vissa saker kan du bara inte säga utan att så att säga trycka på den röda knappen. En del människor blir riktigt arga och uppjagade, som om de stod under direkt dödshot. Dessutom kan de motsäga sig själva eller rena fakta hur mycket som helst utan att verka medvetna om det. ”Du måste vaccinera dig för att skydda andra”, säger de. Men om vaccinet skyddar den som tagit det spelar det väl ingen roll om andra tar det eller inte? Och det har ju visat sig att även den som är vaccinerad kan bli sjuk (faktiskt ofta mer sjuk) och sprida viruset vidare till andra, så varför vaccinera sig? ”FÖR ATT SKYDDA ANDRA, DIN FARMORMÖRDARE!!!”

Jag har länge misstänkt att människor kan programmeras av TV och andra medier.

Under pandemin blev det uppenbart att människor ekade sådant de inte tänkt ut själva utan bara hört eller sett någonstans. Även individer som jag betraktat som kloka, tänkande och ifrågasättande, drogs med av de här starka krafterna och jag undrade var det hade sitt ursprung. Jag lärde dock också känna många nya människor under de här åren, människor som inte påverkats, utan som liksom jag tänkt efter själva, tagit in fakta från flera håll och vägt argumenten mot varandra innan de dragit sina slutsatser. De här människorna kunde man prata med om allt möjligt och den där ”arg-knappen” tycktes inte existera. Många av oss undrade vad det var som skilde oss från den stora majoriteten som tycktes falla för vad som helst som politiker och media kokade ihop.

Den enda röda tråd jag kunde hitta var att vi inte sett på TV på flera år.

Där förstärktes min teori om TV-programmering. Jag lyssnade på Mattias Desmet som förklarade sin teori om massformering, en sorts masshypnos. Han har absolut en poäng men räcker det verkligen bara med grupptryck och allmänt missnöje för att få folk att sluta tänka själva? Behövs det inte något mer? Något fysiskt? Jag började ta reda på mer om TV-vågor och hjärnan. Det verkar vara så att bara en kort stunds TV-tittande försätter hjärnan i alpha-läge, vilket är det tillstånd vi befinner oss i mellan sömn och vakenhet, då vi är som mest mottagliga för yttre påverkan. Det är det här tillståndet man vill uppnå inom hypnos, för att få objektet att sänka garden och vara öppen för idéer som annars skulle gå emot hans eller hennes vanor och övertygelser. Är det ett medvetet val att låta TV-sändningarna fungera på det här viset? Många tror att det bara är reklamen som utövar påverkan och de hävdar bestämt att de minsann inte går på reklam. En del går till och med iväg från TVn när reklaminslagen kommer, kanske för att hämta något att dricka eller gå på toaletten. Det här vet reklammakarna såklart. Därför är det ofta högre volym på reklamen än övriga program, så att man ska höra den när man går iväg.

Men experter på påverkan och hypnos menar att det inte är reklamen man ska vara uppmärksam på, utan på subtila budskap i nyhetsinslag och underhållning.

Om man tittar närmare upptäcker man snart att innehållet är riktat åt ett visst håll. Du får sällan på riktigt höra två motsatta åsikter, den ena sidan är alltid lite överrepresenterad. Under covid pratade man om ”falsk balans”, där man menade att bara genom att ge utrymme åt en kritisk röst så skapade man obalans i debatten. En debatt som självklart inte var en debatt eftersom man bara gav plats åt ena sidan, den man menade var den ”sanna”. Det är därför man som TV-tittare lätt kan få intrycket av att ”alla tycker såhär”, och att ”vetenskapen är enig”. För tidningar och radio gäller samma sak förstås men de har inte den kraftfulla fördelen av alpha-vågsprogrammering.

Redan på åttiotalet diskuterades faran med dolda budskap i film och TV-program.

Man testade att lägga in enstaka rutor med reklam för cola till exempel. Rutor som flimrade förbi så snabbt att publiken inte medvetet registrerade dem, men ändå gick försäljningen av cola upp i pausen. Jag vet inte om man har förbjudit den här typen av påverkan, det skulle inte förvåna mig om det fortfarande sker på bred front. Lägg sedan till att alla ansikten du ser i rutan säger samma sak helt öppet och du förstår vilken kraft det har. Det finns sammanställda klipp från covid-rapporteringen, där massor med nyhetsuppläsare säger exakt samma sak på exakt samma sätt. När man hör klippen lagda på varann och rösterna i kör är det skrämmande. Jag tyckte också att detta var ett tydligt bevis för att det pågick en propagandakampanj och programmering men när jag visat klippen för människor som befunnit sig under masshypnosen menar de bara att det är självklart att alla säger samma sak, eftersom det ju är sanningen. Snarare är dessa klipp ett bevis för att allt som sades på nyheterna under covid var sant. Så stark är programmeringen!

Om du har sett en hypnotisör på scen, när han tar en frivillig ur publiken och försätter denna i hypnos så vet du också att det finns något, en signal, som väcker försökspersonen ur hypnosen (eller så förleds vi att tro i alla fall, vem vet om inte det stackars offret är i händerna på hypnotisören för all framtid?). Jag tänkte att samma sak måste gälla för masshypnosen.

Det måste finnas en signal som väcker människor och får dem att undra var de är och vad de gjort de senaste sex åren. Om vi bara kunde hitta en sådan signal…

Jag letade efter skriven och tryckt information om påverkansmetoder och masshypnos och beställde hem boken ”Banned mind control techniques unleashed – learn the dark secrets of hypnosis, manipulation, deception, persuasion, brainwashing and human psychology” av Daniel Smith. Baksidestexten utlovar detaljerad information om dessa tekniker, information som varit dold för de stora massorna. Dessutom får du lära dig att använda tekniken för egna syften eller stoppa andra från att använda den på dig, står det. Wow, jättebra, tänkte jag. När boken kom hem var det ett tunt litet häfte utan källförteckning eller information om författaren. Ganska snart upptäckte jag att det här var skapelsen av någon som gått kursen ”hur du skriver en bästsäljare utan att kunna någonting”. Författaren (om det ens är en verklig person), har sökt lite på nätet och sammanställt slumpmässiga fakta på ett sätt som ska se organiserat och professionellt ut men som i realiteten är ett tunt AI-liknande referat av andras arbeten. Och detta utan källhänvisningar. Det mesta är rena självklarheterna och sådant jag kände till sedan tidigare. Jaha, något att sätta upp på lärdomskontot, som jag brukar säga när jag klantat mig. Det intressanta med den här boken är dock att den existerar och att den så uppenbart missleder läsaren.

När jag läst nästan hela får jag känslan av att boken i sig själv är ett mind control-verktyg, med målet att ändra mitt sätt att tänka om något.

Kanske framför allt masshypnos, eftersom detta är det ämne som författaren granskar minst. Han avfärdar snabbt idén om att hypnos skulle kunna användas på flera än en person i taget, att det skulle ha använts militärt eller i hemlighet mot den egna befolkningen. Alltså precis de saker som jag hävdar och är tämligen övertygad om sker. Eftersom han inte anger källor får man bara en vag hänvisning till ett ”dokument” som militären lämnat ut enligt offentlighetsprincipen. I detta dokument säger man att det skulle vara för svårt att använda sig av hypnos i sådana situationer. Såklart de säger det. Inte skulle de väl medge att de använt sig av TV i decennier för att styra massorna?

Jag älskade att se på TV när jag var yngre och följde slaviskt många serier. Men när vi köpte ett hus med trasig TV-antenn där pinnarna – och kanalerna – trillade av en efter en bestämde vi oss för att testa att leva helt utan TV. Med en mängd filmer och TV-serier på DVD och VHS klarade vi oss bra ändå. På det här sättet växte våra barn upp. De såg kanske inte alltid samma program som sina kompisar men de fick en bred allmänbildning i 80- och 90-talets TV-underhållning. Vi behövde aldrig bråka om att stänga av TVn under middagen – det gick ju att trycka på paus – och vi hade full koll på vad barnen såg. En del hade säkert betraktat detta som barnmisshandel och ännu värre var väl beslutet att inte låta dem få mobiltelefoner… Men mer om det i nästa blogg!

Nu när jag inte haft TV på många år tycker jag det är jobbigt att vara hos någon där TVn står på.

Blicken och uppmärksamheten dras direkt till skärmen. Efter några minuter känner jag en plötslig lust att gå ut och köpa läppstift eller något annat som jag aldrig använder. Eller så får jag höra sådan massiv propaganda i ett nyhetsinslag att jag sätter kaffet i halsen. Tittar folk på det här? tänker jag. Och ännu värre: tror de på det!? Då är vi, som man säger, rökta. Om vi inte lyckas hitta den där signalen förstås. Det där som motsvarar hypnotisörens knäppande med fingrarna. Hm… Jag har en idé… Kan det vara så att… Om bara folk fick upp ögonen för det här… Men än säger jag inget. Jag ska fundera ett varv till, med TVn avstängd förstås, så att jag får ha min hjärna för mig själv.

För den som vill läsa mer om TV och hypnos:

https://www.resonanz.com.au/articles/television-hypnosis-and-mass-manipulation

https://www.naturalhypnosis.com/blog/does-mass-hypnosis-exist-and-how-does-it-work

https://www.deseret.com/1993/2/28/19034354/turn-on-the-tv-and-bingo-you-re-brain-dead/

https://steemit.com/tv/@thehumblebee/the-effects-of-tv-on-your-brain

Att möta sorgen

”Sorgbearbetning” är ytterligare ett loppisfynd. Jag köpte boken inte så mycket med tanke på min egen obearbetade sorg (har jag ens någon?) utan mest för att jag misstänker att jag kommer att få möta många människor i sorg efter de senaste årens händelser. Jovisst känner jag emellanåt av den enorma sorgen som ”pandemin” fört med sig men det är mest en sorts allmän weltschmertz, som är svår att sätta fingret på. Vad exakt är det jag sörjer efter pandemin? Saknar jag okunskapens välsignelse och oskuldsfullhet? Saknar jag det trygga samhället? Tilliten till myndigheter och andra människor? Yttrandefriheten? Ja, allt det saknar och sörjer jag på sätt och vis.

Men pandemin förde naturligtvis också med sig personliga förluster för mig, vilket blev allt tydligare ju mer jag läste.

”Sorgbearbetning” är skriven av två ”experter” på området: John W James och Russell Friedman. De har via olika egna obearbetade sorger prövat sig fram till en metod för sorgbearbetning som tycks fungera för många människor. Boken inleds med flera kapitel som förklarar varför vi missförstått sorgen och varför de flesta av oss därför går omkring med obearbetad sorg. Jag är lite otålig och vill komma fram till själva metoden, vilket är del två. Men jag får ändå en del aha-upplevelser. Och jag inser varför en del stora sorger – till exempel den efter min mamma – inte känns obearbetade, medan andra, till synes småsaker, legat och skavt länge. När det gäller min mamma, som dog 2023, så gjorde jag spontant helt ”rätt”. Jag skrev ner alla mina tankar om mamma – om vår relation, minnen, om den sista tiden. (Bra och dåligt.) Dessutom pratade jag om det med alla i min närhet. Och jag grät störtfloder när jag behövde det. Jag sparade bara det jag ville ha av hennes saker och släppte taget om resten.

James och Friedman tar upp felaktiga övertygelser som vi har om sorg och förluster och hur dessa hindrar oss från att bearbeta sorgen. De visar också på hur dåliga vi människor är på att hantera andras sorg. Jag måste ha stött på ovanligt visa medmänniskor i min sorg, för de mötte mig precis som man ska: med ett lyssnande öra och en kram. Jag fick min sorg efter mamma bekräftad. Kanske är det lättare när det handlar om så stora förluster som en förälders bortgång. Men det finns många olika sorts förluster som vi kanske inte tänker på som orsaker till sorg, säger författarna. Att förlora ett arbete kan ge upphov till sorg, liksom en skilsmässa, eller till och med ett syskons skilsmässa. Förlusten av ett älskat husdjur kan vara en sorg, lika stor som efter en människa. Men även till synes positiva saker kan märkligt nog orsaka sorg – till exempel att man gifter sig eller får barn.

Allt som innebär en förändring i våra liv, där något aldrig mer kommer att vara sig likt, kan leda till sorg.

Så hur vet man då att man har obearbetade sorger? Vad innebär det att en sorg är obearbetad och vilken blir skillnaden sedan man tagit itu med den? De här frågorna hade jag gärna sett svar på i bokens första del. Men det enda vi får veta är att obearbetad sorg ofta leder till samma symtom som en utbrändhet – man är trött fast man kanske sover jättemycket, eller så kan man inte sova alls, man blir tankspridd och glömmer saker, får värk i kroppen. Underförstått slipper man en hel del av detta om man bearbetar sin sorg. Men hur vet man då vad man har för sorger som ligger och stjäl energi, eller skaver, som jag kallar det?

Det är här del två – själva metoden – kommer in. För i den får vi göra ett ”förlustdiagram” där vi på en tidslinje placerar ut alla viktiga förluster vi kan minnas från vårt liv. Det kan vara alltifrån en borttappad leksak som liten till föräldrarnas död. Men innan vi gör diagrammet måste vi enligt James och Friedman först bestämma oss för att vi faktiskt vill bearbeta våra förluster och är beredda att göra det arbete som krävs. Dessutom ska vi helst hitta en samtalspartner. Det går att göra det här arbetet ensam – och det gjorde jag, mest för att det här egentligen ”bara” är en bokrecension, men också för att jag inte tyckte att jag hade så mycket att jobba med (ha!) – men helst ska man göra det tillsammans med någon annan. Det bör vara en person som inte delar samma förlust och som du känner dig helt trygg med. Författarna tar upp vissa grundregler för samarbetet och några löften att avge varandra innan man börjar, inte minst tystnadslöfte. En tredje förberedande uppgift är att ta reda på vilka ”tillfälliga energifrigörare” du använt dig av för att hantera de jobbiga känslor som dyker upp i samband med den obearbetade sorgen. Det handlar alltså om saker man gör för att undkomma känslan. Till exempel dricka alkohol, se på film, träna. Den här uppgiften tyckte jag var svår. Jag brukar oftast låta mig känna de obehagliga känslorna och gråta en skvätt om det behövs. Och frågan är hade jag inte ändå sett en film eller jobbat i trädgården, även utan en obearbetad sorg? Vad är flykt och vad är helt normala handlingar för en aktiv person?

Författarna tycks utgå ifrån att alla människor tröstäter eller gräver ner sig i arbete för att fly känslor. Kanske är det så för många.

Ska jag vara ärlig så har jag ju en sådan handling som jag alltid tar till för alla jobbiga känslor och tankar jag har: jag skriver. Men frågan är om detta är en flykt eller en bearbetning? Som med mamma. Där bidrog ju skrivandet till läkningen, det var inte en flykt. Jag brukar säga att jag hanterar allt i livet genom att skriva. Det är som en andra andning för mig. Stackars den som ska gå igenom alla mina dagböcker, anteckningsblock och framför allt datafiler som innehåller ett gytter av nedskrivna tankar om allt mellan himmel och jord. Eller säg såhär: jag kanske blir jättekänd i framtiden och då är det en nästintill outtömlig skatt av visdom. Haha, lite får man väl fantisera ändå?

Åter till sorgbearbetningen. Jag gjorde förlustdiagrammet och förvånades lite över vilka minnen som dök upp och som fortfarande smärtar. En docka som min mamma slängde när jag var liten (den här händelsen finns med i mina nedtecknade minnen efter mamma), min farmors hund som dog på vintern men vars död jag inte blev varse förrän sommaren efter när jag hoppade ur bilen, glatt förväntansfull att få möta den bästa hund jag någonsin känt. Den sorg mina föräldrar kanske hade hoppats bespara mig genom att inte berätta om hundens död blev ju mångdubbelt större genom den obehagliga tystnaden som mötte mig på farmors gård den sommaren. Det här kanske är en sorg jag behöver ta itu med så småningom. Märkligt nog verkar mitt liv ha haft flest sorger när jag var barn och nu de senaste fem åren. Däremellan finns inte så mycket. Jo, visst har det funnits en del dödsfall av älskade människor men sorgen känns bearbetad, jag kan tänka på det utan att det smärtar. När jag ombeds välja ut en förlust att jobba med får det bli en av de senaste, en av de många som pandemin förde med sig. Och jag har egentligen inte tänkt på det som en förlust eftersom det inte är ett dödsfall och eftersom hoppet därför ligger kvar som ett täcke över förlusten. Men när jag gör mitt förlustdiagram hoppar den ut och nästan skriker åt mig.

Ojdå, har fanns visst något att jobba med. Så jag går vidare.

Nästa steg är att göra ett relationsdiagram över den specifika relationen som förlusten involverar. Som med förlustdiagrammet placerar jag ut händelser på en tidsaxel. Positiva minnen hamnar ovanför axeln, negativa nedanför och jag drar streck av olika längd beroende på känslans intensitet. Var och en av dessa händelser och känslor ska sedan skrivas ner under tre rubriker: Gottgörelser, Förlåtelser samt Viktiga känslomässiga yttranden.

Gottgörelser handlar om saker du känner att du behöver be om ursäkt för, där du gjorde fel och behöver erkänna det. Förlåtelser kanske kan kännas svårt men det beror mest på att vi har missuppfattat vad ett förlåt egentligen handlar om, menar författarna.

Förlåter gör du för din egen skull och det innebär inte att du glömmer eller rättfärdigar något som någon annan gjort mot dig.

Det handlar bara om att du inte låter de känslor händelsen orsakade skada dig längre. Du upphör att känna bitterhet eller att kräva gottgörelse av den andre. Under den här rubriken för du således in allt som du känner att du behöver förlåta den andre för. Den sista kategorin är för allt annat som du har osagt. Det kan handla om att du vill berätta hur ledsen du blev av en viss händelse, eller hur stolt du varit över den andre, både positivt och negativt går in här.

Det sista och avslutande steget – och här menar författarna att du verkligen borde ha en partner för att lyckas – är att skriva ett fullbordansbrev. I detta brev – som absolut inte ska skickas till eller visas för den som förlusten handlar om ifall det är en nu levande person! – skriver du helt enkelt ner alla de saker du nyss listat: dina gottgörelser, dina förlåtelser och dina viktiga känslomässiga yttranden. Brevet bör ha en viss form, riktas direkt till den det berör samt avslutas med ett farväl. Detta brev ska du sedan läsa upp för en lyssnande partner, under samma regler och villkor som nämnts tidigare.

Det viktigaste i sorgearbetet är att bli hörd, om du bara får berätta hur du känner för någon annan levande människa (som inte behöver säga någonting), kommer sorgen att lätta betydligt.

Det är så vi människor fungerar. Vi behöver bli bekräftade i våra känslor. När du läser upp fullbordansbrevet ska du låta tårarna komma (om de kommer), alla känslor måste ut för att arbetet ska bli fullständigt. Den som lyssnar får inte trösta dig förrän du har läst klart. Om du inte har en partner kan du läsa brevet högt för dig själv, gärna med en bild av personen som det gäller framför dig. Och spara brevet ifall du hittar någon du kan läsa det för senare, säger James och Friedman. Fullbordansbrevet var helt klart det jobbigaste att göra, men stegen innan underlättade. Och något hände onekligen när jag läste brevet (för mig själv, kanske hittar jag någon att läsa det för senare), inte minst grät jag floder. Och det absolut smärtsammaste var att säga ”farväl”, det var knappt jag fick det över läpparna. Men nu är det gjort i alla fall och framtiden får visa om min sorgbearbetning har gjort någon skillnad.

Jag tror verkligen på den här metoden. Den är väldigt konkret och heltäckande, plus att den avlivar alla myter om sorg och tröst. Inga floskler, bara den hårda och frigörande sanningen. Sorg behöver hanteras, inte gömmas, och vi behöver andra människor i processen. Jag hoppas att jag kan komma ihåg allt detta nästa gång jag möter en människa i sorg.