Jag älskar fenomenet synkronicitet och blev därför nyfiken på boken ”Slump och synkronicitet – om meningsfulla sammanträffanden i våra livshistorier” av Robert H Hopcke. Boken kom till mig på ett slumpmässigt sätt också, vilket var lite kul. Men den håller inte riktigt vad den lovar. Författaren säger sig vara mån om att definiera begreppet synkronicitet och särskilja sådana händelser från rena sammanträffanden och andra märkliga, nästan övernaturliga händelser (till exempel sanndrömmar och föraningar). Ändå lyckas han konsekvent blanda ihop begreppen så att läsaren till slut bara blir mer förvirrad.
De exempel som tas upp är inte särskilt tydliga eller väl avgränsade, det känns ofta som att författaren griper efter halmstrån för att illustrera vad han vill ha sagt.
Till större delen är boken lite av en ”ordsallad” och jag känner spontant att man hade kunnat korta ner den med ett par hundra sidor (den är 220 sidor lång). Författaren tycks också själv vara ambivalent inför det fenomen han vill förklara. Det är som att han både vill äta kakan och ha den kvar. Å ena sidan tror han inte på någon yttre ”magi” bakom synkroniciteterna – han återkommer hela tiden till det subjektiva i upplevelserna – men samtidigt hävdar han att de visar på en högre mening med våra liv och att vi därför bör ta budskapet i dem på allvar. Litegrann snuddar han vid tanken att vi alla är sammankopplade med varann genom någon högre medvetenhet, men i nästa stund är det som om han rycker på axlarna och säger att man inte ska ta sådana sammanträffanden så allvarligt. Han verkar själv osäker och förbryllad inför fenomenet, och som alla ”goda” vetenskapsmän försöker han rationalisera människors vittnesmål. Det går dock inte så bra.
Boken hoppar från det ena till det andra. Hopcke ger sken av att ha delat in sin bok efter olika ämnesområden – synkronistiska budskap kring kärlek, kring arbete, kring liv och död – men allt går in i vartannat och det känns mer som om han haft som mål att få ge ut en bok, vilken som helst, än att han verkligen har utforskat och behärskar ämnet. Här och var slänger han in lite av sina egna politiska övertygelser så att vi säkert vet att han är både homosexuell och pro-Israel, till exempel, vad nu det har med saken att göra.
Återigen förvånas jag över hur en författare lyckas klämma in en hänvisning till Förintelsen där den inte har något som helst med saken att göra.
Hur kommer detta sig? Är det en uppmaning från förlaget? Eller är det så att berättelsen om andra världskriget är så djupt rotad och automatiserad i oss att den omedvetet alltid kommer på tal, oavsett sammanhang? Bara detta hade varit ett intressant ämne att studera, tycker jag. Man kunde ställa frågan till författarna: ”vad var det som fick dig att tänka på Förintelsen när du skrev detta?”
Nåja, nu bidrar jag ju själv till fanatismen. Åter till boken. Hopcke har velat ge sin bok en speciell infallsvinkel genom att försöka fokusera på människors livsberättelser och synkroniciteternas betydelse just för dessa, vilket är intressant. Eller skulle kunnat vara det om han klarat av att fokusera på det och vågat ta ut svängarna lite mer. Om varje människas liv är en berättelse, vem är det som skriver den? Kan vi kanske till och med skriva själva? Och när vi stöter på något i det yttre som vi precis tänkt på, är det då vi som har frammanat eller skapat den yttre händelsen, eller var vår tanke en föraning om vad som skulle uppenbara sig i det yttre? Här tycker jag att Hopcke hade kunnat breda ut resonemanget lite mer. Men det är som om han inte vill ge sig ut på det hala, så fort det närmar sig vetenskapens gränser backar han tillbaka med ett generat leende.
Det jag saknar hos Hopcke är kanske genuin nyfikenhet och förundran inför det ofattbara.
Det hade kunnat skänka mer trovärdighet åt honom om han vågat säga: ”det här förstår jag inte, kanske finns det mer än vi kan uppleva med våra sinnen”. Han är som en som säger sig tro och går till kyrkan, sjunger psalmerna och läser texterna men som inte kan acceptera ett mirakel utan hävdar att det måste ha en ”naturlig förklaring”.
Men det finns magi! Det mest fantastiska är kanske att till och med en såhär pass ytlig och – faktiskt – dålig bok, kan ge mig synkronistiska upplevelser och andliga insikter eller impulser. Just som jag plågas av en trasig relation, läser jag om en liknande i boken, där till och med ett namn är samma. Och en berättelse om en ritual ger mig en impuls att själv utföra en för att uppnå ett mål. Kanske var det därför jag läste den här boken, tänker jag. Skit samma om Robert Hopcke är en värdelös psykolog och författare, skit samma om boken i sin helhet är bara blaj. Just den här meningen gav mig gåshud och fick mig att göra en specifik sak. Om min handling har avsedd verkan kommer timmarna av tråkig läsning absolut att vara värt det ändå. Till skillnad från Hopcke håller jag mig öppen för all tänkbar magi.