Etikett: Roslagen

Var är du hemma?

”Vann e to heim?” ”Kvadan e do heim?” I finländska Österbotten kan dialekterna skilja sig kraftigt åt med bara några mils mellanrum. Alla verkar dock stolta över, och måna om, sin egen unika dialekt. De flesta verkar också vara överens om att närpesiskan är den mest svårförståeliga (utom möjligen Närpes-borna själva). Vissa meningar är nästan lättare att förstå på isländska än på österbottniska, vilket säger något om hur gammalt språket är. Ändå är det först nu, med KAJs framgångar som dess existens har blivit mer allmänt känt.

När vi passerar Maxmo välkomnas vi till ”KAJ-land” och bandet kommer på tal var vi än är.

Österbottens stolthet. Ambassadörer för den lilla minoritet svensktalande finländare som bor här längs Finlands västkust. Och där unga människor för traditionen vidare, för att rötter är viktigt. Här, i synnerhet bland de lite äldre, frågar man inte ”vad jobbar du med?” utan ”varifrån är du hemma?” Och följdfrågan blir ofta: ”är du släkt med…?” Oftast är man släkt, även om det kanske går tillbaka till 1600-talet. Själv får jag veta att jag är åttmänning med Jakob Norrgård i KAJ. Nånstans på min mammas farfars sida. Sidubara! Ja, sångrösten har vi ju gemensamt… Min pappa berättar att bara för ett par generationer sedan hördes det på namnet varifrån man var och vems son eller dotter man var. Först förnamnet, sedan faders namn med tillägget –son eller –dotter, och sist namnet på gården där man föddes. På så sätt visste alla direkt ”vann man va heim”, var man hörde hemma.

När jag närmar mig min fars hemby känner jag det, rötterna.

Trots att jag bara var tre år när vi flyttade till Sverige finns det något här, i de vinpinade höladorna på de vidsträckta slätterna, i lagårdsdoften, pälsfarmslängorna, kålfälten, björkarna… Något säger ”hemma” i mig. Och språket försöker leta sig tillbaka. Barnen, de svenska, tittar på mig med konstiga blickar, som för att säga: ”vem är du och vad har du gjort med vår mamma?” De säger att jag låter som ett mumintroll, men mumintrollen pratar ju nyländska eller högfinlandssvenska, inte österbottniska. Och jag säger säkert helt fel många gånger. Folk tycks glada ändå, för att jag åtminstone försöker. Jag visar respekt för mina rötter. KAJ sjunger: ”do kan ta poitjin ur byin men int byin ur poitjin” och det gäller väl oss flickor med kan tänka. Det är viktigt med rötter. Där min pappa bor hänger en bonad med texten: ”Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat.” Vi människor är inte bara en del av en större grupp människor, vi tillhör också en plats (mer kanske än vad platsen tillhör oss), eller det borde åtminstone vara så.

Jag inser att jag på något undermedvetet plan har tagit med mig Österbotten till Roslagen, där jag bor nu.

Jag behöver ha vidsträckta åkrar omkring mig, utsikt över vatten och gärna ett bulligt pilträd i trädgårdskanten. Växthus och grönsaksodlingar såklart, och en allé med björkar. Allt det där har jag skaffat åt mig. Ändå är det inte samma och jag känner mig ofta tudelad. Är jag svensk eller finlandssvensk? Österbottning eller rospigg? Nej, rospigg blir man först efter sju generationer… Fast… För sju generationer sedan kan jag mycket väl ha varit rospigg, banden är starka här över havet. Och kanske är det därför som jag landat här, efter en sväng på svenska västkusten som inte passade mig alls. Alla de där bergen och skogarna… Nej, jag måste ha öppna landskap. Och när jag nu inte kan återvända till de ursprungliga rötterna har jag börjat rota mig här, i Roslagens fasta berggrund. Så nu är ekarna också mina, nästan lika mycket som björkarna. ”Skulle du vilja flytta tillbaka?” frågar folk mig ibland. Tillbaka vart? Var hör jag hemma egentligen? Vann e ja heim? Int veit ja. När vi styr kosan hem till Sverige igen funderar jag över detta. Hem? Var är det? Kan man ha flera? Även i Österbotten är jag tudelad, mellan min fars och min mors hemtrakter, där man talar helt olika, trots att det bara skiljer en sex-sju mil. Vi rullar in på parkeringen hemma i Roslagen och jag andas ut. Jo, nog är jag hemma nu. Kanske kan jag börja om och ge dessa rötter åt mina barn och eventuella barnbarn. Och så blir jag: Hanna Nilsdotter i Mälby.

Spännande lokalhistoria

Det verkar som att ju äldre man blir desto mer nyfiken blir man på sitt ursprung och numera har släktforskning blivit en väldigt populär aktivitet. Idag kan man dessutom göra DNA-tester för att se varifrån man kommer. Jag har inte släktforskat men ibland undrat vad jag har för påbrå. Egentligen är det konstigt att man vet så lite om sina förfäder.

Ta tre generationer bakåt bara, och jag vet inte ens vad de hette, än mindre vilka de var.

Monica Berzén har släktforskat en hel del och när hon hittade väldigt mycket skrivet material efter sin farfars far Victor Berzén, som var skollärare, beslöt hon sig för att skriva en bok om honom. ”Victors livsresa från Småland till Roslagen” är en fin ge-bort-bok som är särskilt intressant om man bor i närheten av Rö, där Victor levde och arbetade större delen av sitt liv. Boken handlar även en hel del om Victors barn, han och hustrun Matilda fick totalt nio, varav sju levde till vuxen ålder. Mest intressant är historien om sonen Einar som efter ett fängelsestraff emigrerade till Amerika, där han blev en känd teatermagnat. Kändisskap är en fördel när man släktforskar – då kan man hitta mycket tryckt material om släktingen. Annars är väldigt många förfäder, och i synnerhet kanske förmödrar, anonyma. Ibland finns inte ens ett foto kvar.

Monica har pusslat ihop det hon kunnat från Victors dagböcker, brev och räkenskaper.

Hon har även med en del material om Rös historia från olika källor. Det är undehållande läsning med insprängda anekdoter och reflektioner kring hur livet kunde vara förr. Boken är rikt illustrerad med gamla foton, tidningsurklipp och protokoll. Man förstår att det har varit svårt att tyda Victors prydliga men snirkliga och ”pyttiga” handstil. Ofta skrev han även i marginalerna. Han verkar ha tyckt om siffror och statistik för han förde bok på så gott som allt som skedde i hushållet, skolan och kyrkan. Varenda summa som spenderades antecknade han. Han var också en flitig brevskrivare och gjorde kopior både på mottagna och skickade brev. Det myckna materialet till trots är det svårt att få grepp om vem Victor var. Många minns honom som sträng och barsk, men han verkar också ha varit väldigt mån om sin familj och kärleksfull, inte minst gentemot hustrun Matilda, vars död tog hårt på honom. Han verkar också ha haft humor och unnat sig och familjen fritidsnöjen, trots den skrala ekonomin. Victor var en riktig mångsysslare och det är svårt att förstå hur han hann med allt. Förutom skollärartjänsten var han anställd som klockare och organist, han stämde pianon och orglar, vaccinerade barn, var aktiv i flera föreningar, samt odlade grönsaker både för husbehov och försäljning. Och så skrev han ju massor, även läroböcker till skolan när det behövdes.

Skrivandet har Monica ärvt och det är verkligen roligt att hon tagit sig tid att göra detta minnesdokument.

Dock hade boken verkligen mått bra av en korrekturläsning. Det är synd att en så fin bok ska behöva vara så svårläst på grund av alla tryck- och skrivfel. Det fattas bokstäver, ord och skiljetecken. Här och där har rader bytt plats och ibland är det oklara hänvisningar till bilderna. Jag förstår att det kan vara svårt att se och korrigera allt själv, i synnerhet om man som Monica har artros och brain fog (vilket hon förklarar för läsaren), men desto viktigare då att ta hjälp av någon kunnig. Jag önskar att hon hade bett mig, jag hade gärna gjort det gratis. Härmed erbjuder jag utan kostnad mina korrekturläsningstjänster för alla egenutgivare jag känner. I synnerhet när man ger ut själv bör det vara ett välgjort arbete, annars får alla vi som väljer att ge ut våra egna böcker dåligt rykte. Det känns också trist att behöva ge den kritiken till en kvinna som jag känner litegrann och som verkar vara en så härlig och inspirerande person. Skolläraren Victor hade dock nog inte tvekat att säga vad han tyckte.