Ryssland – Företagande i en ny tid

När Nykarlebyälven strömmade fritt

Numera stoppas älven upp av den stora kraftdammen

Jag återvänder ännu en gång till min födelsestad Nykarleby med hjälp av den historiska romanen ”När älven strömmade fritt”. Författare är Stefan Fors som sammanställt historiska fakta om sina förfäder och omformat dem till en delvis fiktiv släktkrönika. Resultatet är upplysande, gripande och intressant om än något amatörmässigt skrivet. Det förekommer en hel del språkliga missar, inte minst olika tempus och talspråk, samt en del rena tryckfel. Uppbyggnaden är lite tafatt och texten hade mått bra av några varv till med redigering och korrektur.

Man får som läsare känslan av att det var viktigare för författaren att få med alla anekdoter och historiska fakta, än att presentera en sammanhängande och dynamisk roman.

”Kill your darlings” säger man ibland. Det vill säga: var beredd att stryka något som du väldigt gärna hade velat ha med om det inte tillför något till berättelsen. Inom dramatiken säger man att om ett svärd hänger på väggen i första akten så bör någon ha halshuggits med det i den tredje… Lite så känner jag med Fors bok. Han har helt enkelt för många verktyg på väggen som inte kommer till användning. Boken hade inte skadats av att beskäras en smula, alternativt presenteras i en helt annan form, till exempel som en samling fristående anekdoter och skrönor från Olson-släkten. Med det sagt så vill jag framhålla att romanen ändå är riktigt läsvärd, i synnerhet om man som jag har personliga kopplingar till Nykarlebytrakten. Som läsare ges du en god inblick i hur livet kunde te sig i 1800-talets Österbotten och du får lära dig mycket om sjöfart, repslageri, socialt liv och till och med slakt. Det märks att författaren gjort gedigna efterforskningar. Något jag inte riktigt förstår vitsen med är dock alla de beskrivningar av gatorna som karaktärerna färdas på. Vart de än går i staden ska rutten noga förklaras, med samtliga gatunamn, och ibland även beskrivningar av de hus de passerar. Tänk om Fors hade kunnat vara lika detaljerad när det kommer till årtal!

Endast på ett par ställen i boken nämns vilket år något skedde, vilket känns märkligt med tanke på att det ska vara en historisk roman och släktkrönika.

Något annat jag gärna hade sett mer av är illustrationer och foton. Endast ett fåtal sådana finns presenterade på de sista sidorna, trots att man som läsare får intrycket att många teckningar och målningar finns bevarade. Det verkar också ha funnits ett stort antal skriftliga källor, inte minst beror detta säkert på att en av karaktärerna i boken är Zacharias Topelius, som ju var en flitig skribent och samtidsskildrare. Men även en av författarens släktingar – den ogifta gammelfastern Hilda – dokumenterade rikligt, både i text och bild.

När det gäller Topelius är det intressant hur Fors skildring av honom skiljer sig så markant från den bild jag tidigare haft av skalden. I ”När älven strömmade fritt” framstår Topelius som en girig och okunnig drömmare. Släkten Olson som berättelsen kretsar kring, består till stor del av sjökaptener och de gör narr av Topelius för att han inte ens kan ro en eka själv. Det förekommer också en ”kärleksknut” där Topelius är inblandad. Hans äktenskap med Emilie Lindqvist var kanske inte så självklart som jag har trott.

Äktenskap och familjebildning är för övrigt centralt i berättelsen.

Något annat var kanske inte att vänta för en släktkrönika men jag slås ändå av hur essensiellt detta är för både individen och samhället. Som ung är det viktigaste att hitta någon att bilda familj med, till och med viktigare än att finna ett yrke. Eller så var det åtminstone på den här tiden. De många festerna, balerna och sammankomsterna var främst till för detta syfte. Vad har vi av detta idag? Inga ungdomar drar iväg på midsommardans nuförtiden. I bästa fall dansar man en och en i någon anonym stadsbar, men knappt ens det. Hur ska de unga hitta partners idag och i framtiden? Detta är något som bekymrar mig. Kalla mig gammalmodig men familjen är det mest värdefulla vi har. När du blir gammal är barn och barnbarn inte bara till glädje och tröst utan även en garanti för framtiden.

Det spelar ingen roll vilka stordåd du åstadkommer under ditt relativt korta människoliv om du saknar någon som kan föra ditt arv och ditt minne vidare.

De mest tragiska figurerna i boken är inte de som älskat och förlorat någon, utan de som lever och dör utan familj och arvingar. Till och med utomäktenskapliga barn är bättre än inga barn alls. Barnadödligheten var periodvis mycket hög i 1800-talets Österbotten, inte minst under nödåren som inträffade kort efter Nykarlebybranden. Detta var en period av svåra påfrestningar för Österbotten. 1854 förklarade England och Frankrike krig mot Ryssland (som Finland tillhörde vid den här tiden) och en handelsblockad inleddes, vilket gjorde tillgången på vissa varor begränsad. De rådiga österbottningarna löste problemet genom att smuggla varor från Sverige, ofta tätt jagade över havet av engelska skepp. Kort därefter – 1858 – brann i stort sett hela Nykarleby ner till grunden. Det var mitt i vintern och hundratals människor stod utan hem och utan ägodelar. Till all lycka omkom inga människor i branden och man byggde med statligt stöd snabbt upp staden igen. Mindre än ett decennium senare inträffade så flera år av svår missväxt. 1867 smälte inte snön förrän i juni och redan i augusti kom den första frosten. Folk svalt ihjäl i tusental och de som inte svalt ihjäl dog av tyfus.

Ursäkta, men nu åker foliehatten på.

1860-tal, bränder, missväxt, sjukdomar, nya samhällen, statliga skolor, föräldralösa barn… Ni som vet, ni vet. Det här var inte naturliga skeenden utan det vi kallar en Great Reset. Man ville förändra samhället i grunden, koncentrera rikedomar och bli av med en mängd så kallade useless eaters. Och i samma veva tog man kontroll över barnens fostran så att de skulle bli lydiga kuggar i maskineriet samt förhindras från att ifrågasätta makten. Detta sker även i våra dagar, vill jag hävda. Vi står inför ytterligare en sådan Great Reset – eliten talar själva helt öppet om det. Och vi ser alla tecken: märkliga väderfenomen, bränder, krig, sjukdomsutbrott (ni vet vad jag syftar på), samt en allmän fördumning av ungdomen och klippta band till historien. Eftersom Fors utelämnat årtal söker jag på när England krigade mot Ryssland och får veta av sökfunktionen att det aldrig hänt. Det tar en stund av omskrivningar innan jag lyckas få fram att det var Krimkriget som åsyftades i boken och konflikten här i norr inleddes som nämnts 1854. I romanen framställs Ryssland i positiv dager. Nykarleby står stundvis under rysk militär kontroll och invånarna tycks anse detta vara något positivt. De är måna om sina ryska soldater. Det värsta som kunde hända, menar många av dem, är om Finland återgick i svensk ägo.

Men idag, 2026, får man inte vara positivt inställd till Ryssland och det märks snabbt i mina sökningar, där sökmotorn gärna lyfter fram Rysslands ”oprovecerade attacker” både här och där.

Då blir jag lite extra glad för att jag har Stefan Fors bok i pappersform. Digitaliseringen möjliggör en total historieomskrivning och ingen lär märka något för det sker gradvis och parallellt med en kraftig minskning av läsandet och antalet läskunniga. De stora AI-bolagen köper in mängder av fysiska böcker, skannar av dem och bränner dem sedan. Att inte detta får stora rubriker är… nej, just det, media ägs också av samma lilla elit som nu skriver om historien ännu en gång. Varför höjer jag inte ens på ögonbrynen när jag läser att Rotschilds var involverade i stödlånen till det nödställda Finland? Jag slår vad om att Rockefeller även sponsrat skolsystemet… Men det är en helt annan historia.

”När älven strömmade fritt” är en viktig bok som tyvärr förmodligen inte kommer att läsas av många utanför Nykarlebys stadsgräns.

Dels (jag ber här om ursäkt till författaren) för att den inte är så tilltalande estetiskt eller språkligt, men framför allt för att fysiska böcker och läsning är på utdöende. Jag fortsätter dock att kämpa för den palliativa patienten genom att fortsätta läsa – även sådant som inte ligger på topplistorna – och recensera, i den naiva förhoppningen att någon ska lyssna och i sin tur föra kampen vidare. Låt oss ta tillbaka de fysiska böckerna!

När älven strömmade fritt
Stefan Fors (2022)
ISBN 9789529468485

När Väst får Hybris

När man i början av 2022 pratade om att Ryssland tänkte invadera Ukraina sa jag: ”äsch, inte kommer det hända, Ryssland har inget intresse av att erövra andra länder”. När ryska styrkor ändå passerade gränsen till Ukraina blev jag förvånad, så jag letade runt lite och fick snabbt klart för mig att det inte alls handlade om någon ”oprovocerad attack” eller ”rysk invasion”.

Ukraina, med västligt stöd, hade provocerat fram händelserna och mer eller mindre tvingat Ryssland att agera.

Ryssarna valde ändå att gå försiktigt fram med så lite våld och förstörelse som möjligt, om detta rapporterade flera journalister i början. Ukraina har en stor rysktalande befolkning, man kan inte kalla det en minoritet, trots det har de östra delarna utsatts för allt större press att överge sin ryska identitet och bli mer ”ukrainska”. Ukraina har befunnit sig i ett inbördeskrig sedan 2014, där kampen framför allt står mellan det östliga (huvudsakligen ryska) Ukraina som eftersträvar mer självständighet och det västra Ukraina, styrt av nationalister (i realiteten nazister) baserade i Kiev-området, som vill ha ett rent ukrainskt Ukraina. Zelenskyj kom till makten med löftet om ett slut på kriget och rättigheter för de rysktalande delarna i öst. Men så fort han blivit installerad vände han 180 grader och valde att istället trappa upp konflikten genom att dra in både Ryssland och USA, samt större delen av Europa. Resultatet ser vi nu, fyra år senare, med miljoner människor på flykt och enorma förluster, både mänskliga och materiella, för framför allt Ukraina. Men konflikten har gett ringar på vattnet i form av skenande energipriser för resten av Europa, samt enorma biståndspaket till Ukraina, vilka i praktiken bara resulterat i ett ännu större lidande för det ukrainska folket.

Allt det här visste jag redan innan jag började läsa Ola Tunanders bok ”Hybris – Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten”. Jag hade lyssnat på flera intervjuer med Putin, jag hade koll på journalisten Seymour Hearshs analys av sabotaget mot Nord Stream, jag kände till Minsk-avtalet och att väst aldrig haft för avsikt att följa detta, jag visste att det tidigt slutits ett fredsavtal mellan Zelenskyj och Putin men att detta revs upp av Boris Johnson. Kort sagt, jag var rätt påläst och irriterade mig ständigt på folk som hade ukrainska flaggan på sin profilbild eller kallade Zelenskyj (denne kokainmissbrukande pajas till B-skådis) en hjälte. Men ju mer jag läser i Tunanders bok, desto mer upprörd blir jag.

Jag visste att det var illa, men att det var SÅ HÄR illa!?

Flera gånger får jag lägga ifrån mig boken och bara andas. Vad är det för jävla psykopater som styr den här världen egentligen? Ryssland är inte och har aldrig varit vår fiende. Om vi vill se vem fienden är ska vi nog titta västerut. Och ska vi tala om invasion – titta på vilket land som har soldater placerade i nästan alla andra länder, även Sverige. Vem är det som invaderar? Inte är det Ryssland. Det enda jag kan klandra Ryssland för efter att ha läst Tunanders bok, är att de varit naiva och agerat för sent och för svagt.

Ola Tunander är inte vem som helst och kommer inte lättvindigt med påståenden. Jag tror inte heller att han är köpt av Putin (vilket säkert kommer hävdas av en del). Tunander har forskat och skrivit om freds- och säkerhetspolitiska frågor sedan 1980-talet. Han har ingående studerat Rysslands, och även USAs, försvars- och krigsstrategier och vet därför mer än de flesta om vad som driver konflikter på världsnivå.

Man skulle tycka att en sådan som Tunander vore den mest intervjuade experten från början i en sådan här konflikt.

Men tvärtom, Tunander och hans kollegor blev snabbt utkastade i periferin, så fort de började ifrågasätta narrativet och komma med fakta. Redan från dag ett spreds uttrycken ”fullskalig invasion” och ”oprovocerat ryskt angrepp” i media, trots att det för en fullskalig invasion skulle ha krävts många gånger fler soldater än Ryssland initialt gick in i Ukraina med. Tunander menar att Ryssland, just genom att använda minimalt med trupper, tydligt signalerade att det inte handlade om en invasion. Om Putin hade velat ta över de östra delarna av Ukraina hade han kunnat göra det för länge sedan. Han sa till och med nej när dessa områden vädjade om att få ansluta sig till Ryssland. Tunander förklarar varför. Flera gånger tar han upp Rysslands försvarsstrategi som går ut på att ha två buffertzoner kring landet. En inre zon som vid ett storkrig riskerar att ockuperas av ryssarna, samt en yttre zon, där inga utländska (amerikanska eller brittiska) flygbaser skulle tillåtas. Båda dessa zoner måste dock alltid vara neutrala, det vill säga, inte ansluta sig till någon militär allians, typ Nato. Faktiskt har Putin och andra vid flera tillfällen sagt att de nordiska länderna inte behöver frukta Ryssland, såvida de inte går med i Nato.

Det absolut sämsta vi i Sverige kunde göra säkerhetsmässigt var att ansluta oss till Nato.

Och det har våra politiker vetat, därför har vi stått utanför och varit neutrala. Nordens neutralitet mellan öst och väst är just det som hållit världsläget relativt lugnt. Varför man valde att överge detta vinnande koncept och praktiskt taget bädda för ett storskaligt tredje världskrig (som även skulle utspelas på svensk mark) är fullständigt obegripligt, både för mig och för Tunander.

Det sägs att Ryssland brutit mot folkrätten genom att gå in med militära styrkor i Ukraina. Tunander ägnar ett helt kapitel åt att analysera vad folkrätten innebär och huruvida en handling ska klassas som ett brott mot den eller inte. För att ha något att jämföra med går han igenom liknande konflikter i historien och framför allt USAs roll i dessa, och i de avslutande tio punkterna konstaterar han att Ryssland i ett fall möjligen har brutit mot folkrätten enligt FN-stadgan artikel 2.4, medan USA och väst definitivt har brutit mot folkrätten minst åtta gånger när det kommer till Ukraina.

Riktigt mörkt blir det i kapitlet om vad som hände i Butja.

Den officiella storyn är att Ryssland drog tillbaka styrkorna från staden och efterlämnade mängder av döda civila ukrainare på gatorna, många av dem brutalt avrättade. Denna händelse kom att bli avgörande för krigets upptrappning och omintetgjorde de sista chanserna till ett fredligt slut. Vittnesmål och bevis ger dock en helt annan bild. Under fredssamtalen hävdade USA att Ukraina inte kunde gå med på något så länge de var under hot, därför drog Ryssland tillbaka sina styrkor från Kiev-området, däribland Butja. Det var en gest av välvilja. Flera dagar efteråt – när borgmästaren och andra firat sin frihet (inget tal om några döda på gatorna) – skickades ukrainska specialtrupper in i staden för att ”rensa upp” (i praktiken döda alla eventuella ryska kollaboratörer). Först efter denna upprensning påträffas alltså de döda kropparna, som omöjligt kunde ha legat där i de två veckor som ryssarna varit borta från staden. Representanter från de ukrainska specialstyrkorna har helt öppet hyllat terrormetoder använda av IS och skulle inte dra sig för att använda offentliga avrättningar av civila, ukrainare likaväl som ryssar. Och det är dessa individer som stöttas av väst.

Visst är det ironiskt att det ofta är vi som ifrågasätter narrativet som kallas nazister, medan vilken medelsvensson som helst kan hylla Zelenskyj – som bär nazistsymboler helt öppet – som hjälte!

Jag har försökt att ignorera de ukrainska flaggorna överallt och trots att jag ibland på pin kiv velat hissa den ryska flaggan så har jag avstått från att ta den konflikten. Jag står inte på någons sida, jag vill bara att dödandet slutar. (Något som Viktor Orbán också sa, ni vet han som kallas diktator.) Men efter att ha läst Tunanders bok kan jag inte vara tyst längre. Om du är en av dem som fortfarande har Ukrainas flagga på din profilbild så förtjänar du bara en ordentlig örfil som får det att ringa i öronen på dig i veckor. Jag håller dig ansvarig för hundratusentals döda ukrainare (och ryssar), förstörd åkermark av högsta kvalitet, höjda energipriser samt det överhängande hotet om ett tredje världskrig.

Tunander tar upp fyra möjliga slut på konflikten. Tre av dessa involverar ryska attacker mot europeiska mål, i värsta fall med kärnvapen. I inget av scenarierna ”vinner” Ukraina. Detta var uppenbart från början för de flesta av oss som tänker själva. Vi var många som trodde att kriget skulle vara över efter ett par månader, och att det skulle sluta med att de östliga delarna av Ukraina övertogs av Ryssland, samt att Ukraina skulle nekas Nato-medlemskap. Hade väst hållit sig utanför hade detta blivit resultatet och miljoner ukrainare hade kunnat andas ut, med makar, fäder och söner fortfarande i livet. Men detta var inte den väg som du – du med ukrainaflaggan på din profil – valde. Jag tror inte att kärnvapen – så som de förklarats för oss – existerar, men det finns onekligen massförstörelsevapen som kan orsaka enorm skada.

Ett tredje världskrig skulle få de första två att te sig som en promenad i parken.

Därför måste vi till varje pris undvika detta. Och enda vägen är att upplysa vanliga människor – de där med ukrainaflaggor – om vad allt det här handlar om, så att de kan vända ryggen åt alla de politiker som styr oss käpprätt åt helvetet. Finns det en enda röst för fred i Sveriges Riksdag? Om inte, måste vi byta ut dem allihop. Personligen tror jag dock inte det går att göra genom val och röstningar på det traditionella sättet. Men vi kan kollektivt säga nej och vägra lyda order.

Ola Tunanders bok ”Hybris” borde vara obligatorisk läsning, inte bara för våra så kallade makthavare, utan även för alla journalister, lärare och allmänna tyckare. Boken är rikligt illustrerad och uppbackad av trovärdiga källor. Tunander tar även upp attentatet mot Nord Stream, som han anser mest troligt var en amerikansk operation, samt de olagliga biolabben i Ukraina (där både Barack Obama och Joe Biden var involverade). Ack, ännu en konspirationsteori som visar sig vara sann…

Det var jobbigt att ta sig igenom boken, inte för att den var svårläst, utan för att den så tydligt visar vilken ondska som råder i världen. Och de flesta svenskar är totalt ovetande. Jag kommer att tänka på en känd historia där en rysk KGB-agent säger till en västerlänning: ”Jag avundas verkligen er propaganda.” Varav västerlänningen svarar ”vadå? Vi har ingen propaganda.” Säga vad man vill om Putin och Ryssland men ryssarna vet i alla fall när de är utsatta för propaganda. Här kallar vi det bara vanlig media och tror blint på varje ord. Så till alla er som fortfarande kollar på SVT vill jag bara säga: Vakna för i helvete!

Hybris – Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten
Ola Tunander
Karneval Förlag
ISBN 9789189494831