Etikett: sex

Kronan på verket

Den sista boken om den unga häxan Tiffany Aching blev också Terry Pratchetts sista bok. Han hade varit sjuk i många år och tyvärr märks det att han inte riktigt var på topp när han skrev ”Shepherd’s Crown”. Kanske hann han inte heller gå igenom manuset så som han brukade göra med sina böcker. Ofta omarbetade han texten flera gånger och hade ändå svårt att släppa ifrån sig arbetet till förläggaren.

Pratchett blev aldrig riktigt nöjd.

Dessutom hade han alltid flera böcker på gång samtidigt, något som kanske också förklarar spretigheten i romanen. Faktum är att de sista tre böckerna om Tiffany Aching uppvisar tecken på bristande fokus. De hänger inte riktigt ihop till hundra procent och svävar ofta ut i sidospår som inte för berättelsen framåt eller egentligen bidrar med något mer än förvirring. Pratchett hade säkert diagnostiserats med ADHD idag. Han älskar sina karaktärer och påhitt, det är tydligt, men ibland, ja, faktiskt ganska ofta behöver man som författare lägga band på sig och ”kill your darlings”.

Det tog mig förhållandevis lång tid att ta mig igenom ”Shepherd’s Crown”, mycket på grund av röran. Emellanåt kändes även karaktärsbeskrivningarna och språket inte riktigt som Pratchett. Antingen var han inte sig själv mot slutet (vilket ju är förståeligt) eller så har andra hjälpt till att få färdigt manuset.

Det finns också ett stort mörker, inte bara i den här sista boken, utan i flera av böckerna i serien.

Det är som om ondskan blir mer påtaglig ju längre in i berättelsen om Tiffany som läsaren kommer. Den första boken var måhända en ungdomsbok men från och med ”Wintersmith” blir det alltmer vuxen skräck. Skratten fastnar i halsen och man frågar sig ”läste jag rätt?”. Kanske var även mörkret en följd av Pratchetts sjukdom? Det är som om han prövar tankarna på döden lite extra. Eftersom ”Shepherd’s Crown” är Pratchetts sista bok blir den lite av en grand finale och Pratchett går ”all in”. På sätt och vis tar han livet av sin älskling, men mer säger jag inte för då avslöjar jag för mycket om du vill läsa den. Och cirkeln sluts för Tiffany, som i denna sista bok får återknyta kontakten med den älvdrottning som hon besegrade i första boken.

För övrigt är det en klassisk Pratchett och alla favoritkaraktärer är med, inte minst de små blå männen som är Tiffanys ständiga följeslagare. Det bjuds på mycket humor och magi, samt insikter om mänskligt beteende.

Jag blir dock lite besviken över att han inte följde upp tråden med den spirande romansen från förra boken.

Det är som om han inte riktigt vet hur han ska låta Tiffany möta kärleken som en vuxen kvinna. Så han låter det bli en lös tråd in i dimman. Däremot lyfter han fram sexualiteten men på ett skrämmande vis. Och Tiffany bemöter den på ett lite för moget sätt, kan jag tycka. Det är som att hon går direkt från att vara barn till att vara vuxen, utan den övergångsrit som den första gången innebär. Antingen skriver du ”för barn” och beskriver det hela diffust och i metaforer, eller så går du hela vägen in i den faktiska upplevelsen. Med tanke på hur verkligt Pratchett beskriver våldsscener och annat (även sexualitet) kunde han lika gärna låtit Tiffany få gå hela vägen. Men det är bara min personliga åsikt.

Precis som tidigare drabbas jag av synkroniciteter när jag läser.

Jag har till exempel precis diskuterat med en vän om stadsbor versus lantisar, om vem som egentligen kan anses kunna något av värde, när samma fråga tas upp i boken. Det är som om Pratchetts böcker följer mitt liv, eller som om de rent av skapar händelser kring mig. Och kanske är det därför som jag i slutet av läsningen drabbas av en märklig obehagskänsla som följer mig vart jag går. Det är som om Döden flåsar mig i nacken, som ett varsel. Men kanske är det bara Pratchetts bortgång jag känner? En stor författare togs ifrån oss alldeles för tidigt. Han hade många ännu oförverkligade manusidéer. Eller så är det precis som det ska. Han var färdig och redo att möta den lieman som han själv beskrivit så kärleksfullt i alla sina böcker. Tack för allt, Terry Pratchett! Hoppas du har det bra på andra sidan, även om de inte har smörgåsar med pickles.

Sockersött i Alaska

Från den ena ytterligheten till den andra men jag gör ingen skillnad på litteratur i mitt bokmaraton. Jag kan läsa Nietzsche ena dagen och en Harlequin-roman nästa. Jo, du läste rätt. Självklart måste jag ha med en Harlequin-roman också. I jämförelse med den hjärnskrynklande ”Så talade Zarathustra” är ”Alaska till jul” en sockersöt och lättsmält karamell, både till utseende och innehåll. Författaren heter till och med Snow i efternamn, Jennifer Snow. Det låter nästan taget med tanke på att hon skriver romaner som utspelar sig i vinterlandet Alaska. ”Alaska till jul” är den andra boken i en serie om tre men den kan läsas helt fristående.

Romanens huvudperson är Isla som återvänder hem till sin adoptivfamilj över julen. Isla är en spänningssökande tjej som rest jorden runt på olika klättringsäventyr. Även hemmavid har hon stora planer för vinterklättring och när hennes gruppexpedition blir inställd beslutar hon sig för att ge sig ut på egen hand. Detta trots varningar från ”tråkmånsen” Aaron, hennes gamla skolkamrat och värste hatobjekt.

Det är alltså upplagt för romantik, förstår man om man läst den här typen av romaner förut.

Aaron är inte bara stans snyggaste ungkarl, han jobbar också som räddningssimmare och rycker ut på livsfarliga uppdrag där han får pressa sin kropp till det yttersta. Sin vältränade och muskulösa kropp. Isla tycker det är synd att han är en sådan tråkmåns när han ser så bra ut. Aaron tjatar jämt om säkerhet. Hans efternamn – Segura – betyder till och med just det. Utan att spoila för mycket kan jag säga att Isla så klart behöver räddas av Aaron och det hela kompliceras ytterligare av att hon tappar minnet. Deras relation blir på så sätt nollställd med helt andra förutsättningar. Och så kan leken börja.

Vi får faktiskt följa paret ur bådas synvinklar, vilket jag uppskattar. Jag älskar att läsa en historia ur flera perspektiv. I ”Alaska till jul” varvas Islas tankar med Aarons. Ibland blir det lite oklart vems röst man hör, de har inte vartannat kapitel, men på det stora hela är det smidigt gjort. Författaren har också tänkt på många detaljer som skänker trovärdighet trots att minnesförlust är ett vanskligt ämne att ta sig an (tro mig, jag har ju själv använt mig av det i romanen ”Lake Wilmington Privatdetektiv”). Isla minns inga sociala relationer, inte ens sin bror eller sina föräldrar, däremot kommer hon ihåg namnen på en del artister. Allt som har med kroppsliga minnen fungerar men rent mentalt kan hon inte återkalla minnen av de många äventyr hon varit med om. Hon minns inte heller varför hon anlitat en privatdetektiv för att hjälpa henne söka upp sin biologiska mamma.

Minnesförlusten gör henne på sätt och vis personlighetsförändrad, de försvarsmekanismer hon byggt upp kring sig behövs ju inte när hon inte vet vem hon är eller vad hon varit rädd för. Men snarare handlar det om ett avskalande till den hon verkligen är än en ny personlighet.

Det blir en intressant tankelek: vem skulle jag vara om mina försvar låg nere? Kanske en riktigt trevlig person?

Man vet vad man ger sig in i när man läser den här typen av romaner, men kanske börjar jag bli lite gammal och mossig för jag tyckte att sexscenerna kunde ha tonats ner lite. Ibland blir det helt enkelt bättre om man lämnar en del till fantasin. De är dock välgjorda, det blir varken fånigt eller porrigt, vilket är en svår balansgång som Snow lyckas med. Handlingen för övrigt är lite lagom förutsägbar, vilket den ju ska vara och läsaren får njuta av några riktigt vackra beskrivningar av vintriga aktiviteter som erbjuds i Alaska. Kanske borde man sälja den via turistbyråer som erbjuder resor dit? Det bjuds såklart även på lite nagelbitande spänning, men i lagom dos och författaren tillåter sig bara att kort snudda vid en avlägsen tragedi. Det ska ju ändå vara feelgood och romantik. Något som Jennifer Snow sannerligen har lyckats med i sin julkaramell ”Alaska till jul”.