En ny världsbild växer fram – recension

Om den senaste boken jag läste om märkliga fenomen (”Slump och synkronicitet” av Robert H Hopcke) kunde ha kortats ner med ett par hundra sidor så kunde ”En ny världsbild växer fram” av Göran Brusewitz gott ha fått utökas med minst detsamma. Brusewitz tecknar här en helhetsbild av en ny verklighetsuppfattning som omfattar så till synes vitt skilda fenomen som slagruta, spöken, akupunktur och elöverkänslighet. Ja, till och med UFOn får komma med på ett hörn. Till sin hjälp tar Brusewitz forskningsrapporter från flera håll och texten är stundvis nästan svårt akademisk och vetenskaplig. Vissa meningar får jag läsa om flera gånger och jag förstår ändå inte fullt ut. Informationen är också oerhört komprimerad och flera fenomen och resultat nämns bara som i förbigående trots att de är häpnadsväckande och får mig att säga: ”Va!? Vänta, det här är ju otroligt!” Brusewitz själv verkar, trots att han hävdar att han är öppen för andra förklaringsmodeller och parapsykologi, emellanåt både lite blasé och skeptisk. Ändå är de fakta han presenterar väl grundade. Han låter även både kritiker och skeptiker komma till tals, även om de inte kan omkullkasta de kontroversiella påståendena i någon nämnvärd utsträckning. Det är för många saker som inte kan förklaras med vår vedertagna vetenskapliga metod och modell.

Det är egentligen inte så konstigt att många parapsykologiska fenomen kan förklaras utifrån en enda övergripande teori.

Det hela har att göra med människans medvetande och energifält. Att forskaren genom sitt betraktande påverkar experimentets utgång har varit känt länge, även om man inte kunnat förklara vad det beror på. Detta gäller även inom parapsykologin där de forskare som har en negativ inställning inte lyckas få samma resultat som forskare med en mer öppen hållning. Ändå görs experimenten på samma sätt och utifrån strikta vetenskapliga metoder (så långt det är möjligt). Placebo-effekten är ett typexempel på detta. Men även människor som är helt omedvetna om att de deltar i ett parapsykologiskt experiment kan ibland uppvisa till synes övernaturliga förmågor. Så det tycks som om de flesta av oss har sinnen och anlag för till exempel telepati och föraningar. Det måste ha gynnat oss evolutionärt. Eller så är det en intelligent design. Jag får en aha-upplevelse när jag läser detta, det ger svar på en fråga jag grubblat över länge. Nämligen hur vi människor inte råkar ut för fler olyckor än vi gör. Ta till exempel trafiken. Vi vet att det finns massor med bilförare därute som kör under influens eller som inte mår så bra och därför brister i uppmärksamhet och reaktionsförmåga. Hela tiden springer även djur över vägarna och väglaget kan vara mycket varierande. Ändå kommer de flesta av oss fram till våra resmål varje dag, utan större mankemang. Rent statistiskt borde det ske många fler olyckor. Eller bränder. Så många gamla ledningar som är slarvigt dragna, inte minst i fattigare länder där man kanske inte heller har så stor kontroll på sådana saker. Och alla hiskeliga höghus i till exempel Kina, där det nyligen var en storbrand. Många lagar säkert sin mat på gasspisar dessutom. Att det inte brinner stup i kvarten! Och alla barn som leker på farliga ställen… Man talar ibland om änglavakt, och det känns som om det finns arméer av änglar därute varje dag. Men kanske är det ett sjätte sinne? Undermedvetet registrerar vi en möjlig framtid som vi väljer bort?

Även om Brusewitz inte nämner attraktionslagen så får även den sin förklaring i hans modell. Det tycks finnas ett band mellan oss och föremålet vi tänker på. Det här har man visar i experiment med slagruta och gömda föremål. Brusewitz kallar det psispår och det fungerar även mellan människor. Om du tänker intensivt på något eller någon så drar du det till dig. Du hittar det du letar efter, en kär vän ringer dig just som du tänker på henne. Psispåret verkar inte vara beroende av avstånd eller ens tid, vilket förklarar hur vi kan bli medvetna om händelser långt borta och i förväg.

Jag förstår lockelsen i att få in allt detta i en enda bok, eftersom det också verkar höra ihop via elektromagnetism, men i så fall borde Brusewitz kanske ha gjort den lite mer lekmannamässigt läsbar.

Alternativt utökat texten så att de exempel han tar upp kunde få breda ut sig och bli mer begripliga. Samt lägga till förklarande fotnötter. Som läsare vill du veta mer! Inte minst när det kommer till hur vi kan använda oss av kunskapen. Till exempel läka olika sjukdomar med hjälp av elektrisk ström eller magnetfält, något som tydligen varit känt och tillämpat under flera decennier. Men friska människor är ju inte lönsamma för läkemedelsföretagen. Så vi vanliga människor får inte veta att cancer går att bota utan biverkningar. Istället bombarderas vi med ännu fler störande strålningsfält som blockerar den naturliga läkningen, kontakten med jorden och med våra unika parapsykologiska förmågor. Boken kom så tidigt som 1999 och förutspåddes bli ”den ledande boken på området på svenska en bra bit in på 2000-talet”. Ändå har väl knappast någon hört talas om den? Skeptikerna lär säga att det är för att den bara är humbug. Men oavsett om en stor del av de teser och förklaringsmodeller som Brusewitz tar upp skulle visa sig vara felaktiga så kvarstår dessa oförklarliga fenomen och vi är många som har upplevt dem. Jag har själv erfarenheter av mirakulös läkning, vädervärk, spöken eller andar/demoner, ljus strålande från min egen kropp, sanndrömmar, tankars påverkan på verkligheten, telepati med mera. På nätet sprids information om de så kallade Telepathy Tapes som tycks bevisa att människor (i det här fallet ickeverbala) kan kommunicera via tanken. Det går inte att nonchalera dessa fenomen längre. I synnerhet inte om det är sant att vi står inför ett avslöjande av UFO-verksamhet inom en snar framtid. Det är viktigt att vi inte sveps med av en irrationell rädsla utan förstår vår egen roll i det hela. Människan är helt unik och jag tror inte att AI kommer att kunna göra allt vi gör, eller ens vara till gagn för oss. Drömmen vore en framtid med mindre teknik och mer fokus på mänskligt medvetande. Är det en ouppnåelig dröm? Kanske inte om fler kan ta till sig innehållet i Brusewitz bok.

En ny världsbild växer fram
– om parapsykologi och biomagnetism
Göran Brusewitz (1999)
ICA Bokförlag
ISBN 9153419839

Mystik och poesi i ”Häxhammaren”

Jan Mårtenson är en enormt produktiv författare, ändå hade jag inte hört talas om honom förrän jag fick den här boken, ”Häxhammaren”. Det är väl en deckare kan man säga, där huvudpersonen antikvitetshandlaren Johan Homan dras in i ett mysterium. Men är det mord eller inte? Förekommer det ett brott? Det här är frågor som egentligen förblir obesvarade in i det sista.

Trots att boken är från 1976 känns ämnet högaktuellt idag och jag får uppleva en del synkroniciteter när jag läser.

Det handlar om häxkonster och svart magi, satanism och människooffer. Något som måste ha låtit som rena rama science fiction i sjuttiotalets Sverige men som vi nu vet förekommer i stor skala världen över. Homan vägrar också tro att det handlar om verklig svartkonst, även om han kan gå med på att telepati är möjligt. Han är därför övertygad om att det måste handla om droger, något som säkert var allmänt förekommande på sjuttiotalet. Till viss del kan man väl säga att droger är inblandade men inte på det sätt Homan tror.

Boken är fullspäckad med intressant kuriosa, inte bara om häxor, utan även om antikviteter, matlagning och katter. Det för inte alltid historien framåt men skänker trovärdighet åt både karaktärer och berättelse. Johan Homan är en helt vanlig människa som det lätt går att relatera till. Han vill bara leva i lugn och ro med sin katt Cléo, göra lite fynd som han kan sälja vidare med en nätt vinst och på så sätt ha det bekvämt. Men av någon anledning lyckas han ändå dras in i otäcka och oförklarliga skeenden. Han upptäcker snart att polisen inte är till stor hjälp så istället söker han stöd hos en bekant, Michael Gråh, som vet det mesta om häxor och trolldom. Gråh tycker inte alls att Homan överdriver utan uppmuntrar honom att gräva vidare. Detta, och fascinationen för den unga Suzanne som Homan ombetts hålla ett öga på, får honom att ta stora risker i jakten på sanningen.

”Häxhammaren” börjar i rätt sakta mak men spänningen byggs gradvis upp samtidigt som mysteriet blir allt märkligare. Egentligen finns inget konkret att ta på, ändå anar man en stor ondska i bakgrunden och detta suger läsaren vidare i allt snabbare takt. Det går inte att förutsäga någonting, än svänger det hit, än dit. När jag kommer till sista sidan är jag tvungen att börja bläddra tillbaka och läsa om vissa stycken.

Var det så det var? Det hade man inte kunnat ana. Skickligt gjort av Mårtenson.

Den enda kritiken jag har egentligen är riktad mot Mårtensons skrivstil. Meningarna känns avhuggna, ibland utelämnar han helt enkelt subjektet. Det blir styltigt när man läser. Jag inser att jag säkerligen hade valt att sätta ett kommatecken på många ställen där Mårtenson sätter punkt och jag brukar tänka på att variera meningarnas längd för att få flyt och dynamik i texten. Mårtenson staplar liksom bara korta meningar på varann. Ibland känns det mer som poesi än en berättande text. Ja, vissa stycken skriver han verkligen poetiskt, till exempel när han ska beskriva en erotisk scen. Då blir det liksom kristaller och dimma av alltihop. Det blir lite märkligt och en stor kontrast till andra delar, till exempel när Homan ger sitt bästa recept på kyckling. Men står man bara ut med den här språkliga knaggligheten så är ”Häxhammaren” verkligen läsvärd. Inte minst för allt man får lära sig, om historia och kultur. Och matlagning.