Etikett: Tyskland

”I stålstormen” lär mig något om män

Fråga mig inte hur det kom sig att jag började läsa Ernst Jüngers ”I stålstormen”. Det kan verka konstigt att jag – som anser att krigsskildringar är ungefär lika intressanta som sportreferat – läser dagboksanteckningar från första världskrigets skyttegravar. Och det var med viss tveksamhet jag började läsa. Men av någon konstig anledning sugs jag snart in i Jüngers berättelse och plötsligt får jag en mängd aha-upplevelser och märkligt nog kraftiga igenkännanden, på gränsen till sammansmältning.

Om det är så att vi återföds och lever många liv kan jag mycket väl ha varit en tysk soldat under första världskriget, jag har vissa erfarenheter som skulle kunna tyda på detta.

Men kanske är det inte alls tidigare liv, kanske är det bara Jüngers fantastiska berättarförmåga eller översättaren Urban Lindströms förtjänst. Oavsett, så fascineras jag och kan inte sluta läsa. Som jag nämnde i min förra recension – ”Eliternas uppror”, och även i min recension av ”Doktor Glas” – så tror jag att en medelålders kvinna på 2020-talet mycket väl kan tillgodogöra sig och förstå (rentav njuta av) en ung mans tankar för hundra år sedan. Och att läsa om krigets brutala verklighet var sannerligen att kliva ur min comfort zone. Liksom Jünger beger jag mig ut på slagfältet med öppna ögon och saklig blick. Till min lilla tröst har jag vetskapen om att kriget tar slut 1918 och att Ernst Jünger, denna übermensch, överlever inte bara första utan även andra världskriget och blir över hundra år gammal. Stundvis känns det som att se en Hollywoodfilm där man vet att hjälten överlever, trots att det många gånger ser mörkt ut. Jünger blir träffad av granatsplitter eller kulor fjorton gånger, varav två gånger rakt genom bröstkorgen. Ändå reser han sig upp och strider vidare. Han vill inte belasta sjukvården i onödan, säger han, så han tar bara emot den mest nödvändiga omplåstringen, åker hem på permission och läker ut skadan på egen hand. Sedan återvänder han till fronten.

Jünger är bara 23 år gammal när han tar värvning och ganska snart avancerar han till fänrik och får ansvar för ett helt kompani. Vad är det som får dessa unga män att anmäla sig frivilligt? Jünger menar att det var tristess. De längtade efter ett äventyr. Därför vill också Jünger vara i främsta leden, där döden är ständigt närvarande. Han ligger långa perioder i skyttegravarna och när det inte smäller om öronen på en stund beger han sig ut på farliga utflykter.

En soldat får inte ha tråkigt, menar han. Det är bland det farligaste som finns.

Men soldaterna bör inte heller ge sig hän åt förstörelse. När de tvingas förstöra allt av värde i de franska byar de har belägrat och snart kommer tvingas överlämna åt engelsmännen, blir männen nästan galna. Det är demoraliserande, människor är inte gjorda för att riva ner, utan för att bygga upp. Med värme berättar Jünger om hur de bygger, ställer i ordning och förbättrar skyttegravarna. Han får lära sig många nyttiga hantverk av de andra soldaterna. Alltid är det någon som vet bästa sättet att stötta en vägg eller dränera ett dike. Kamratskapet är centralt genom hela boken, även om Jünger verkar kunna lämna fallna vänner utan att sörja eller blicka tillbaka. Ena stunden drar kamraten ett skämt, i nästa ligger han död med en kula genom huvudet. Men det är bara att gå vidare. Framåt, framåt, trots att läget för den tyska sidan redan från början är hopplöst. Jag slås av hur mycket starkare den franska och engelska sidan är. Deras granater, bomber och kulor haglar över tyskarna i en aldrig sinande ström, år ut och år in. Tyskarna får ofta bara ligga och ta skydd för att emellanåt göra någon halvhjärtad framstöt. Engelsmännen tar också vartefter åren går in förstärkningar från världens alla hörn. Tyskarna slåss mot skottar, indier och nya zeeländare. De slåss ofta på fransk mark och trots att tyskarna alltså ockuperar dessa franska städer och byar blir de väl mot- och omhändertagna av lokalbefolkningen. Det är ju engelsmännen som förstör de pittoreska husen, fruktträdgårdarna och de vackra landskapen. Jünger ser inte heller fransmännen som fiender i någon svartvit mening. Han beundrar ofta motståndarnas styrka och uthållighet.

I hela boken finns inte ett spår av den dehumanisering som tycks prägla modern krigföring.

Engelsmannen på andra sidan är lika mycket människa som Jünger. Han blir ofta beklämd av att se alla dessa unga män som stupat, oavsett nationalitet. Vid ett tillfälle när tyskarna jagat upp varandra till en brinnande blodtörst och stormar mot den engelska linjen passerar Jünger en engelsman som sitter uppgivet hopsjunken. Jünger tänker först skjuta mannen men när denne tar upp ett fotografi på sin familj och visar för Jünger, låter han honom gå. Efteråt tänker Jünger ofta på denna engelsman – en av tiotusentals – och hoppas att han kom hem till sin familj.

Jünger själv verkar dock inte längta hem till någon familj. Faktiskt nämner han dem knappt alls. Vi får veta att han har en far som han pratar med när han är hemma på permission, samt en bror som han tycker mycket om och vars nära-döden-upplevelse skakar Jünger djupt. Kvinnorna lyser med sin frånvaro även om Jünger vid ett par tillfällen flörtar med några unga fransyskor. Jag noterar också med stor förvåning att Jünger aldrig nämner gud, religion eller politik. De ideologiska orsakerna till kriget tycks oväsentliga. Han slåss inte för en högre sak, utan för sin egen skull och för sina kamraters. Det är på sätt och vis ett jobb som ska göras – och Jünger gör det bra, trots att han ibland har egna åsikter om de order han ges – men också i sig en livsuppgift, något som skapar mening i ett annars tråkigt liv.

Stundvis uppfylls männen av lycka. Som om livsupplevelsen blir som starkast i dödens närhet.

När Jünger skadas för sista gången ligger han i en krater och känner mer förvåning än rädsla. Han är säker på att hans sista stund är kommen och det gör honom ingenting. Han blir nästan irriterad när han tvingas tillbaka till livet igen. Ofta ser han hos de döende denna lycka och frid. Man skulle kunna tro att det beror på att de äntligen får slippa ifrån hemskheterna, men kanske är det något större än så? Jag har också varit nära döden ett par gånger i mitt liv och jag kan instämma med Jünger i att det man främst känner är förvåning. ”Jaha, ska det redan ta slut?”

Jüngers ärliga berättelse lär mig några viktiga saker och även om det tar emot tvingas jag inse vissa fakta om hur pojkar och män fungerar. Det här är av enormt värde för oss kvinnor att förstå. Som till exempel:

  • Unga män gör vad som helst för att slippa tristess, de kommer att dras till spänning och farligheter, harmlösa eller ej
  • Mäns kamratskap är viktigare än romantiska förhållanden. Män behöver andra män och kommer att prioritera dessa relationer
  • Det är tävlingen som är viktig, inte dödandet i sig, men om tävlingen involverar dödande är det så det är
  • Män är programmerade för kamp, jakt och strid. Från andra källor har jag lärt mig att även en pojke som aldrig tillåts leka med vapen, eller ens har sett ett vapen, kommer att göra ett och leka med det

Därför bör vi mödrar och fruar:

  • Uppmuntra pojkars lek i lag och med kamptema
  • Utmana pojkar och ge dem svåra, gärna fysiskt krävande uppgifter
  • Unna våra män det kamratskap med andra män som de behöver (och inte klampa in även om de verkar ha så kul tillsammans att vi vill vara med)
  • Lära pojkarna sportsmannaskap och gentlemannamässighet. När du har besegrat din fiende, eller blivit besegrad – ta i hand och gå vidare som vänner

Och nu borde alla förstå varför några fritidsgårdar inte kommer avhjälpa problemet med gängkriminalitet. För att locka unga pojkar från denna skadliga aktivitet behöver vi ge dem något som är ännu mer krävande, spännande, utmanande och sammansvetsande. Så, kanske skicka dem till militärtjänstgöring eller involvera dem i någon krävande lagsport, typ amerikansk fotboll. För en del killar räcker det med datorspelande för att tillgodose det här behovet, så även där tvingas jag bita i det sura äpplet och erkänna att datorspelande kan vara en bra sak.

Jag har inte som Ernst Jünger tvingats bära tung packning genom gasmoln och likstank.

Jag har inte tvingats lämna vänner kvar i dikeskanten för att dö. Åtminstone inte bokstavligen. Men i denna postpandemiska tid har jag ofta varit tvungen att göra mitt hjärta hårt och gå vidare. Att bryta ihop för att kriget rasar och du inte kan göra något åt dem som faller offer längs vägen (något som Jünger faktiskt gör vid ett mycket okaraktäristiskt tillfälle) hjälper ingen. Och även om det kan tyckas otäckt och orättvist så lever vi ändå i spännande tider idag 2026, säkert än mer omvälvande än åren 1914-1918. Det ser kanske annorlunda ut men kampen är den samma. Mot slutet av kriget, berättar Jünger, släpper motståndaren flygblad över de tyska soldaterna. Dessa propagandablad betraktas som mycket farliga av officerarna. Texten spelar på känslor och vill förmå de tyska soldaterna att ge upp. Inte så stor skillnad mot dagens media, tänker jag, som gör allt den kan för att få oss människor att känna oss rädda och maktlösa. ”Nog är det skönare att sitta i soffan och kolla på mellon, istället för att gå ut och protestera? Överlåt alla viktiga beslut åt oss makthavare, vi vet vad som är bäst för dig.” Det är nu vi skulle behöva sådana män som Ernst Jünger. Men år av välstånd och överflöd, samt nedvärdering av det maskulina, har gjort våra män svaga. Goda tider ger svaga män, svaga män ger dåliga tider, dåliga tider ger starka män, starka män ger goda tider, sägs det. Så vi får väl hoppas att dessa tider ger oss starkare män. Annars är inte bara männen, utan även vi kvinnor förlorade.

I stålstormen
Ernst Jünger (1920/2008)
Atlantis
ISBN 9789173532679

Samtal med Goethe – en bortglömd skatt

J. P. Eckermanns ”Samtal med Goethe” är en otippad skattkista full av visdom. Återigen har jag gått på ett boktips från Epoch Times, utan att ha en aning om vad som väntade mig. Men den här gången har jag alltså funnit en guldåder. Boken är uppdelad i två delar och samtalen spänner över åren 1823-1832, Goethes sista år i livet. Trots sin höga ålder är han fortfarande mycket produktiv och när Eckermann dyker upp blir han svaret på Goethes böner. Eckermann får i uppdrag att ställa i ordning Goethes texter för bevarande till eftervärlden. Männen blir också varandras bollplank för nya och gamla idéer och samtalen spänner över allt ifrån religion och filosofi till bågskytte och färglära. Men mest talar de förstås om det skrivna ordet och dess utövare. Jag får flera nya boktips att följa upp när Goethe rekommenderar än den ena, än den andra författaren, både samtida och historiska.

Till en början roas jag av Eckermanns ohöljda tillbedjan av Goethe.

Idolen kan inte nog höjas till skyarna och ofta inleds en daganteckning med att Eckermann beskriver Goethes goda humör, hjärtliga gästfrihet eller insiktsfulla kommentarer. Men efter hand som min läsning fortskrider kommer jag på mig själv med liknande tendenser. Allt som oftast nämner jag för familjen: ”i den här boken om Goethe…” eller ”Goethe tyckte också…” Emellanåt sörjer jag att jag lever tvåhundra år för sent. Goethe och den tid han levde i känns så… fullkomlig på något vis. Ändå beklagar sig Goethe över att det inte finns så mycket mer att göra på den litterära fronten, allt viktigt och stort är redan skrivet. Är det överhuvudtaget lönt att försöka skriva en pjäs efter Shakespeare? Och han suckar över att de unga diktare som kontaktar honom inte tycks vara villiga att studera den äldre litteraturen utan tror att de är genier i sig själva. Men även om man har talang behöver man lära sig hantverket, menar Goethe. Och ingen föder helt egna idéer, alla påverkas och inspireras vi av andra. Det är bara löjligt att påstå något annat. Själv skulle han inte vara den han är utan de stora grekiska diktarna till exempel. Samtidigt behöver man inte alltid analysera ett verk för att finna någon djupare mening eller influens.

Kan man inte bara njuta av en bok för dess egen skull?

Både Goethe och Eckermann njuter av andras arbeten och ibland blir Goethe rent barnsligt glad över något nytt han läst eller sett. Han har en obotlig lust att lära och dyker ner i vilket ämne som helst om det intresserar honom. Därför omger han sig också med experter på vitt skilda ämnen. Det är ofta middagar med prominenta gäster hos Goethe och allt detta blir nedtecknat och bevarat av Eckermann. Eckermann själv är introvert och trivs egentligen inte så bra bland alla människor – helst skulle han bara vilja ha Goethe för sig själv – men just detta gör honom så väl lämpad för en sann dokumentation. Eckermann är inte särskilt begåvad, fantasifull eller klipsk men tack vare det kan vi vara tämligen säkra på att han återgett Goethes sista år såsom de var. Eckermann vördade också Goethe så högt att han inte skulle förmått lägga ord i mästarens mun. Goethe var medveten om Eckermanns dokumentation och planerade tillsammans med Eckermann för samtalens utgivning efter hans död.

Vad är det som är så fantastiskt med dessa två på utsidan rätt oansenliga böcker? Det är svårt att sätta fingret på det. Till viss del handlar det om den realistiska framställningen av ett överklassliv i 1800-talets Tyskland, samtidigt är samtalen otroligt aktuella. Inget är nytt under solen, tänker jag när jag läser att Goethe ansåg att nyhetsmedierna bara presenterade sensation utan reflektion. Eller att vetenskapen är för trångsynt och bara söker efter att bekräfta sig själv. Människor är inte beredda att på riktigt vetenskapligt pröva sina ståndpunkter om resultatet riskerar att utmana deras etablerade världsbild. Nähä!? Precis som de senaste fem åren, tänker jag. Och detta såg Goethe redan på 1800-talet. Ska man skratta eller gråta? Han menade att ungdomarna fick lära sig felaktiga kunskaper i skolan och att de sedan skulle behöva lära om som vuxna. Samtidigt verkade de ju inte särskilt intresserade av att lära sig något utan alla unga begåvningar tycktes tro att de skulle bli det nästa stora namnet. Känner vi igen det?

Trots sin dyrkan av Goethe drog sig inte Eckermann för att ibland ställa svåra frågor.

Eckermann menade till exempel att Goethe kanske borde ha engagerat sig mer politiskt, eftersom han ju var en så framstående och aktad personlighet. Men Goethe menade att det inte låg för honom. Om du ska gå in i politiken måste du dels ha ett hat inom dig, som Goethe menade att han saknade, dels måste du följa ett visst partis program och inte heller det ansåg sig Goethe kunna ställa upp på. Precis som med religionen. Goethe fick kritik för att han inte var religiös men religionen var enligt honom för trång och hade kommit att handla mer om former, ritualer och prästerskap än om den sanna kristusandan. Goethe var djupt troende på en kraft som inte gick att förklara eller förstå. Han ansåg att det fanns saker som vi människor helt enkelt skulle låta vara mysterium. Det var inte vår sak att behärska dem. Som exempel pratade Eckermann och Goethe om märkliga sammanträffanden som inte kan förklaras på vetenskaplig väg men som inte gör händelserna mindre betydelsefulla för det. 

Goethe skulle säkert kallas högerextrem av somliga idag. Han värdesatte furstar och kungar och menade att de fyllde en viktig funktion i samhället. Revolutioner kan nog vara bra, men leder alltid till oönskade och ofta våldsamma konsekvenser. Eckermann menar att det bästa för samhället nog vore om människor i första hand tänker på vad de kan göra för andra men Goethe opponerar sig mot detta. Det ligger helt enkelt inte i människans natur att uppoffra sig själv för andra. Istället bör hon göra sitt allra bästa för sin egen skull. Med blomstrande individer blomstrar också samhället. En individualism, tänker jag, men inte på bekostnad av andra utan till gagn för samhället. Inte: ”vad kan jag få ut av detta”, utan: ”på vilket sätt gör jag bäst nytta av mina förmågor”. Intressant.

Jag reagerar på att samtalen ofta handlar om nationella karaktärsdrag.

Tyskarna är si och fransmännen är så, det är typiskt engelsmännen att… och så vidare. Goethe är på en gång både internationell och nationalistisk. Men han ser inte ner på någon annan kultur för det. Hur kan länder kriga mot varandra, undrar Goethe, när vi har sådana rika kulturskatter att dela med oss av, åt alla håll? (På många ställen i samtalen hyllas Napoleon som en hjälte, vilket förvånar mig. Jag måste nog läsa på lite om Napoleon.) När Eckermann ska göra en resa till Italien varnar dock Goethe honom för att bli för italiensk. En tysk är en tysk och vissa saker ligger helt enkelt inte för oss. I samma anda avråder Goethe Eckermann från att ta ett uppdrag som litterär skribent för en tidning. Mellan raderna antyder han att Eckermann saknar det som krävs för ett sådant uppdrag. Men Eckermann tar inte illa vid sig alls utan följer mästarens råd. Goethe själv hade velat ge sig på måleriets bana men insåg tidigt att det inte var hans kall. Var och en bör hålla sig till det som han eller hon är bra på och söka fördjupa sin kunskap på det området. Ändå kan Goethe som sagt inte låta bli att pröva på än det ena än det andra. Ett hjärteprojekt han har är en ny färglära som han försöker få Eckerman att förstå. Newton har fel, hävdar Goethe självsäkert.

Gamla människor har något visst. Det är som om blotta åldern gör att de inte räds att uttrycka vad de verkligen tänker och känner. På sätt och vis en brutal ärlighet. Goethe uppvisar också detta när han utan omskrivningar ger kritik eller när han, barnsligt nöjd med sig själv, läser upp en text som han skrivit. Ibland har han glömt att det är en av hans egna texter. ”Det här var riktigt bra skrivet, oj, det var visst jag som skrivit det!” Jag skrattar. Jag kan känna igen mig. Goethe ger många goda råd till en författare och både jag och Eckermann suger i oss av dessa. Till exempel:

Läs så lite som möjligt av andras verk när du är mitt uppe i skrivandet.

Om du behöver ta en paus, försök att göra det innan inspirationen tryter så att du har något kvar att sätta igång med när du börjar igen.

Skriv bara om sådant du har verklig, gärna direkt kännedom om.

Vissa typer av texter skriver man bäst när man är ung, andra när man är gammal.

”Samtal med Goethe” hade säkert blivit något helt annat om de nedtecknats i Goethes unga år. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda. Var ålder har sin egen charm, enligt Goethe själv och han tycks inte gräma sig över att hans liv går mot slutet. Trots personliga förluster och kroppslig svaghet håller han alltjämt humöret uppe. Verkligen något att lära sig av, tänker jag som åldersnojar för att jag närmar mig femtio. ”Samtal med Goethe” är en bok jag skulle vilja ha i min ägo (jag har bara lånat den på biblioteket) för att återkomma till nu och då, stryka under i och hämta citat ifrån. Det är inte många böcker man känner så inför. Men tydligen har även Nietzsche kallat det den bästa bok som skrivits på tyska. Ändå fick bibliotekarien gå ner i magasinet och hämta den åt mig. Goethe hade nickat och sagt: ”vad var det jag sa – dagens unga är inte beredda att lära sig något av dem som har gått före!”