För några år sedan var jag på en konsert där den lokala kulturskolans elever framträdde. Två flickor sjöng en låt som jag inte kände till sedan tidigare. Plötsligt började omkring åttio procent av publiken klappa en rytm som inte alls var självklar till låten, alltså inte bara taktklapp på tvåan och fyran, utan en hel klappsekvens som tydligen hörde till låten. Det plötsliga och samstämda klappandet gav mig kalla kårar.
På något sätt var större delen av publiken programmerad att börja klappa den här rytmen när de hörde låten.
Senare förstod jag att det var en känd låt från melodifestivalen men eftersom jag inte har TV och inte följer melodifestivalen och liknande var det alltså en ny låt för mig. Min man som satt bredvid reagerade också på klappandet som alltså inte kändes som om det hörde till eller ens passade till den låt som sjöngs på scenen. Man kan tolka händelsen som att åttio procent av publiken hade sett och hört låten tidigare och då lärt sig hur man ska klappa till den och i den glada igenkänningen började de spontant att klappa. Allihop, samtidigt… Eller så kan man se det som ett tydligt tecken på att TV sysslar med programmering av tittarna (det heter ju TV-program) och att de flesta i publiken inte ens var fullt medvetna om vad de gjorde. Och det är detta som skrämmer mig.
Vi såg programmeringen, rent av hjärntvätten, under den så kallade pandemin, där människor tycktes agera automatiskt och omedvetet.
En meme från den här tiden visar en hjärna med texten: den mest tvättade kroppsdelen under covid19. Vissa nyckelfraser upprepades unisont: ”säkert och effektivt”, ”stay safe”, ”håll avstånd”, ”antivaxxare”. Om du svarade ett enkelt nej på om du tagit vaccinet kunde det trigga en orimligt stark reaktion hos den du talade med, som om du sagt att du mördat någon. Även inom andra områden än covid kunde man mötas av sådana explosiva och automatiska reaktioner. Du kunde till exempel säga något om Putin eller Trump och direkt få en störtflod av hatord över dig. Märk att du inte behövde säga något särskilt laddat eller riktat, det räckte egentligen bara att säga ”Trump” och du fick utan fördröjning höra vilken idiot han var. Du förväntades även ha samma åsikt som den som rapade upp budskapet. Om du mot förmodan skulle antyda att du hade en avvikande åsikt kunde du omedelbart tituleras ”högerextrem”, ”rasist”, ”antivaxxare”, eller till och med ”antisemit”, även om du inte nämnde något om ras eller religion.
Jag skriver om det här nu som om det var något förgånget men i ärlighetens namn pågår detta ännu idag.
Vissa saker kan du bara inte säga utan att så att säga trycka på den röda knappen. En del människor blir riktigt arga och uppjagade, som om de stod under direkt dödshot. Dessutom kan de motsäga sig själva eller rena fakta hur mycket som helst utan att verka medvetna om det. ”Du måste vaccinera dig för att skydda andra”, säger de. Men om vaccinet skyddar den som tagit det spelar det väl ingen roll om andra tar det eller inte? Och det har ju visat sig att även den som är vaccinerad kan bli sjuk (faktiskt ofta mer sjuk) och sprida viruset vidare till andra, så varför vaccinera sig? ”FÖR ATT SKYDDA ANDRA, DIN FARMORMÖRDARE!!!”
Jag har länge misstänkt att människor kan programmeras av TV och andra medier.
Under pandemin blev det uppenbart att människor ekade sådant de inte tänkt ut själva utan bara hört eller sett någonstans. Även individer som jag betraktat som kloka, tänkande och ifrågasättande, drogs med av de här starka krafterna och jag undrade var det hade sitt ursprung. Jag lärde dock också känna många nya människor under de här åren, människor som inte påverkats, utan som liksom jag tänkt efter själva, tagit in fakta från flera håll och vägt argumenten mot varandra innan de dragit sina slutsatser. De här människorna kunde man prata med om allt möjligt och den där ”arg-knappen” tycktes inte existera. Många av oss undrade vad det var som skilde oss från den stora majoriteten som tycktes falla för vad som helst som politiker och media kokade ihop.
Den enda röda tråd jag kunde hitta var att vi inte sett på TV på flera år.
Där förstärktes min teori om TV-programmering. Jag lyssnade på Mattias Desmet som förklarade sin teori om massformering, en sorts masshypnos. Han har absolut en poäng men räcker det verkligen bara med grupptryck och allmänt missnöje för att få folk att sluta tänka själva? Behövs det inte något mer? Något fysiskt? Jag började ta reda på mer om TV-vågor och hjärnan. Det verkar vara så att bara en kort stunds TV-tittande försätter hjärnan i alpha-läge, vilket är det tillstånd vi befinner oss i mellan sömn och vakenhet, då vi är som mest mottagliga för yttre påverkan. Det är det här tillståndet man vill uppnå inom hypnos, för att få objektet att sänka garden och vara öppen för idéer som annars skulle gå emot hans eller hennes vanor och övertygelser. Är det ett medvetet val att låta TV-sändningarna fungera på det här viset? Många tror att det bara är reklamen som utövar påverkan och de hävdar bestämt att de minsann inte går på reklam. En del går till och med iväg från TVn när reklaminslagen kommer, kanske för att hämta något att dricka eller gå på toaletten. Det här vet reklammakarna såklart. Därför är det ofta högre volym på reklamen än övriga program, så att man ska höra den när man går iväg.
Men experter på påverkan och hypnos menar att det inte är reklamen man ska vara uppmärksam på, utan på subtila budskap i nyhetsinslag och underhållning.
Om man tittar närmare upptäcker man snart att innehållet är riktat åt ett visst håll. Du får sällan på riktigt höra två motsatta åsikter, den ena sidan är alltid lite överrepresenterad. Under covid pratade man om ”falsk balans”, där man menade att bara genom att ge utrymme åt en kritisk röst så skapade man obalans i debatten. En debatt som självklart inte var en debatt eftersom man bara gav plats åt ena sidan, den man menade var den ”sanna”. Det är därför man som TV-tittare lätt kan få intrycket av att ”alla tycker såhär”, och att ”vetenskapen är enig”. För tidningar och radio gäller samma sak förstås men de har inte den kraftfulla fördelen av alpha-vågsprogrammering.
Redan på åttiotalet diskuterades faran med dolda budskap i film och TV-program.
Man testade att lägga in enstaka rutor med reklam för cola till exempel. Rutor som flimrade förbi så snabbt att publiken inte medvetet registrerade dem, men ändå gick försäljningen av cola upp i pausen. Jag vet inte om man har förbjudit den här typen av påverkan, det skulle inte förvåna mig om det fortfarande sker på bred front. Lägg sedan till att alla ansikten du ser i rutan säger samma sak helt öppet och du förstår vilken kraft det har. Det finns sammanställda klipp från covid-rapporteringen, där massor med nyhetsuppläsare säger exakt samma sak på exakt samma sätt. När man hör klippen lagda på varann och rösterna i kör är det skrämmande. Jag tyckte också att detta var ett tydligt bevis för att det pågick en propagandakampanj och programmering men när jag visat klippen för människor som befunnit sig under masshypnosen menar de bara att det är självklart att alla säger samma sak, eftersom det ju är sanningen. Snarare är dessa klipp ett bevis för att allt som sades på nyheterna under covid var sant. Så stark är programmeringen!
Om du har sett en hypnotisör på scen, när han tar en frivillig ur publiken och försätter denna i hypnos så vet du också att det finns något, en signal, som väcker försökspersonen ur hypnosen (eller så förleds vi att tro i alla fall, vem vet om inte det stackars offret är i händerna på hypnotisören för all framtid?). Jag tänkte att samma sak måste gälla för masshypnosen.
Det måste finnas en signal som väcker människor och får dem att undra var de är och vad de gjort de senaste sex åren. Om vi bara kunde hitta en sådan signal…
Jag letade efter skriven och tryckt information om påverkansmetoder och masshypnos och beställde hem boken ”Banned mind control techniques unleashed – learn the dark secrets of hypnosis, manipulation, deception, persuasion, brainwashing and human psychology” av Daniel Smith. Baksidestexten utlovar detaljerad information om dessa tekniker, information som varit dold för de stora massorna. Dessutom får du lära dig att använda tekniken för egna syften eller stoppa andra från att använda den på dig, står det. Wow, jättebra, tänkte jag. När boken kom hem var det ett tunt litet häfte utan källförteckning eller information om författaren. Ganska snart upptäckte jag att det här var skapelsen av någon som gått kursen ”hur du skriver en bästsäljare utan att kunna någonting”. Författaren (om det ens är en verklig person), har sökt lite på nätet och sammanställt slumpmässiga fakta på ett sätt som ska se organiserat och professionellt ut men som i realiteten är ett tunt AI-liknande referat av andras arbeten. Och detta utan källhänvisningar. Det mesta är rena självklarheterna och sådant jag kände till sedan tidigare. Jaha, något att sätta upp på lärdomskontot, som jag brukar säga när jag klantat mig. Det intressanta med den här boken är dock att den existerar och att den så uppenbart missleder läsaren.
När jag läst nästan hela får jag känslan av att boken i sig själv är ett mind control-verktyg, med målet att ändra mitt sätt att tänka om något.
Kanske framför allt masshypnos, eftersom detta är det ämne som författaren granskar minst. Han avfärdar snabbt idén om att hypnos skulle kunna användas på flera än en person i taget, att det skulle ha använts militärt eller i hemlighet mot den egna befolkningen. Alltså precis de saker som jag hävdar och är tämligen övertygad om sker. Eftersom han inte anger källor får man bara en vag hänvisning till ett ”dokument” som militären lämnat ut enligt offentlighetsprincipen. I detta dokument säger man att det skulle vara för svårt att använda sig av hypnos i sådana situationer. Såklart de säger det. Inte skulle de väl medge att de använt sig av TV i decennier för att styra massorna?
Jag älskade att se på TV när jag var yngre och följde slaviskt många serier. Men när vi köpte ett hus med trasig TV-antenn där pinnarna – och kanalerna – trillade av en efter en bestämde vi oss för att testa att leva helt utan TV. Med en mängd filmer och TV-serier på DVD och VHS klarade vi oss bra ändå. På det här sättet växte våra barn upp. De såg kanske inte alltid samma program som sina kompisar men de fick en bred allmänbildning i 80- och 90-talets TV-underhållning. Vi behövde aldrig bråka om att stänga av TVn under middagen – det gick ju att trycka på paus – och vi hade full koll på vad barnen såg. En del hade säkert betraktat detta som barnmisshandel och ännu värre var väl beslutet att inte låta dem få mobiltelefoner… Men mer om det i nästa blogg!
Nu när jag inte haft TV på många år tycker jag det är jobbigt att vara hos någon där TVn står på.
Blicken och uppmärksamheten dras direkt till skärmen. Efter några minuter känner jag en plötslig lust att gå ut och köpa läppstift eller något annat som jag aldrig använder. Eller så får jag höra sådan massiv propaganda i ett nyhetsinslag att jag sätter kaffet i halsen. Tittar folk på det här? tänker jag. Och ännu värre: tror de på det!? Då är vi, som man säger, rökta. Om vi inte lyckas hitta den där signalen förstås. Det där som motsvarar hypnotisörens knäppande med fingrarna. Hm… Jag har en idé… Kan det vara så att… Om bara folk fick upp ögonen för det här… Men än säger jag inget. Jag ska fundera ett varv till, med TVn avstängd förstås, så att jag får ha min hjärna för mig själv.
För den som vill läsa mer om TV och hypnos:
https://www.resonanz.com.au/articles/television-hypnosis-and-mass-manipulation
https://www.naturalhypnosis.com/blog/does-mass-hypnosis-exist-and-how-does-it-work
https://www.deseret.com/1993/2/28/19034354/turn-on-the-tv-and-bingo-you-re-brain-dead/
https://steemit.com/tv/@thehumblebee/the-effects-of-tv-on-your-brain
