Etikett: vetenskap

Mattias Desmets bok ”Totalitarismens psykologi” har äntligen kommit ut på svenska och jag såg verkligen fram emot att läsa den. Jag har lyssnat på många intervjuer med Desmet och tycker att han verkar klok och sansad. I bokform är han dock betydligt svårare att ta till sig, av flera anledningar. För det första är språket stundvis lite väl akademiskt krångligt och jag får läsa om vissa meningar flera gånger. För det andra har Desmet en förkärlek för parenteser, gärna kring enbart ett halvt ord, vilket stör läsningen helt i onödan. Han hade gott kunnat låta orden stå av sig själva, utan parenteser. För det tredje innehåller boken – men det här kan vara översättarens/förlagets fel – en hel del tryckfel, vilket också skapar små irritationsmoment. Jag antar att det var bråttom att få ut boken men en extra korrekturläsning kanske hade varit värt besväret.

Men det där är mest formsaker. Innehållsmässigt har ju Desmet en hel del intressant att komma med (bara man tar sig förbi störningsmomenten i själva texten). Det märks att författaren tänker mycket och ska vi säga kreativt, han har helt klart haft svårt att strukturera sina tankar och få ner dem i begriplig skrift, något han själv medger i tacket. För tydlighetens skull hänvisar han därför emellanåt framåt eller bakåt till olika kapitel, och på så sätt skapas kanske en lite mera röd tråd boken igenom. Boken är uppdelad i tre delar: Vetenskapen och dess psykologiska effekter, Massbildning och totalitarism samt Bortom den mekanistiska världsbilden. I den första delen får vi en presentation av vetenskapens utveckling sedan upplysningen och dess effekter på det mänskliga psyket och samhället. Desmet visar hur vetenskapens strävan efter att mäta, kartlägga och förklara verkligheten istället har lett till motsatsen – ingenting är vad det verkar vara.

I denna osäkerhet har det uppstått en ideologi som mer liknar religion än vetenskap och forskningsresultaten får helt enkelt anpassas till den rådande ideologin, istället för tvärtom.

Detta gör att det inte går att förlita sig på matematiska modeller eller publicerade och granskade rapporter överhuvudtaget. Alla siffror kan manipuleras och alla forskningsresultat kan användas för att bevisa vilken tes som helst. Desmet menar dock att detta inte är resultatet av illvilja, eller ens okunskap, det är bara inbakat i det mänskliga psyket på så sätt att vi alltid hittar det vi söker efter, bara vi söker tillräckligt länge. Dessutom finns naturligtvis ekonomiska incitament att få ett visst resultat. Men forskarna lyckas ofta övertyga inte bara andra utan även sig själva om att forskningen ändå gått rätt till, ett sorts omedvetet självrättfärdigande.

Desmet sitter själv lite i glashus här, eftersom han är en produkt av den akademiska värld han på sätt och vis kritiserar.

Hans konstaterande att man inte kan lita på några fakta gör ju alla hans egna källor mindre trovärdiga. Men han påpekar detta emellanåt när han tar upp olika sifferexempel, att man såklart kan ifrågasätta sanningshalten i de siffror han presenterar, baserat på det tidigare resonemanget. Och det är ju bra. Mindre självinsikt har han dock i andra delar av boken. Men mer om det senare.

I försöket till att förklara mänskligt beteende i allmänhet och massbildning i synnerhet tar Desmet sin utgångspunkt i hur det lilla barnet steg för steg lär sig hantera verkligheten. Han menar att språket är centralt för människan. Det nyfödda barnet vill få världen förklarad genom språket. Så snart det kan börja tala lite själv kräver det att få veta namnet på allt omkring sig och det frågar ”varför” tills föräldrarna inte längre kan ge några tillfredsställande svar. Då ställs barnet inför ett dilemma: livet låter sig inte förklaras genom språket så antingen måste barnet fortsätta klamra sig fast vid en kontrollerande föräldragestalt eller själv skapa mening i livet. Den här inre konflikten följer i varierande grad människan livet igenom.

I mötet med kaos eller det okända ropar vi antingen på mer kontroll eller så skapar vi något kreativt.

I olika situationer lutar vi åt olika håll och vissa människor är mer än andra benägna att låta rädslan ta över. På detta sätt förklarar Desmet den massbildning som uppstod under corona-krisen. Ett okänt hot – ett virus – fick rädda människor att ropa på mer kontroll, i princip bad de om att få sina fri- och rättigheter borttagna.

För att en massbildning ska kunna uppstå krävs enligt Desmet att fyra kriterier är uppfyllda: Människor ska känna sig ensamma och isolerade, de ska uppleva en avsaknad av mening, det ska finnas en fritt flytande rädsla eller allmänt obehag och slutligen ska det finnas en fritt flytande frustration och aggressivitet utan en uppenbar källa. Om dessa fyra kriterier är uppfyllda och någon kan peka ut ett objekt som orsak till rädslan och frustrationen (även om det inte är den sanna orsaken), samt ge en lösning som dessutom ger en känsla av mening och samhörighet, då kommer en massbildning att uppstå och människor kan förmås att gå emot sina egna principer om rätt och fel. Under corona-krisen var det just detta som skedde. Faran var viruset, och senare de ovaccinerade. Lösningen var lockdowns och vacciner.

Kampen mot viruset gav en känsla av gemenskap – vi gör detta tillsammans – och de som vägrade följa narrativet betraktades således som osolidariska svikare och ett hot mot massan.

Desmet drar paralleller till tidigare totalitaristiska strömningar, i form av kommunismen/Stalinismen i Sovjet och nationalsocialismen i Tyskland och visar hur dessa massbildningar ledde till absurda och dödliga handlingar. Regler instiftades till synes godtyckligt men skulle följas slaviskt. Allt skedde ”vetenskapligt” och logiskt, även eliminerandet av den utpekade fienden. Människor fångade i massbildningen var till och med beredda att ange sig själva om de trodde att de följde reglerna. Desmet jämför det med hypnos, med den skillnaden att personer under hypnos kontrolleras av en hypnotisör och att en person under hypnos inte kan förmås att gå emot sin etik, till exempel döda en annan människa (fast här tror jag att Desmet har fel eller övergeneraliserar, det finns exempel på hur människor under hypnos förmåtts begå mord). I massbildningen finns det ingen hypnotisör, menar Desmet, utan massan och dess demagoger (ledare) hypnotiserar varandra.

Det finns ingen konspiration, inga hemliga sällskap som bestämmer massbildningens riktning, utan det är själva ideologin som driver den framåt.

Det är här som min åsikt skiljer sig markant från Desmets. Jag tror att han antingen är kontrollerad opposition (av den sort som inte vet om det själv eftersom han också är frukten av den idévärld som skapat massbildningen) eller bara otroligt naiv. Om nu ideologin driver massbildningen, vem har skapat ideologin? Om det inte är en sammansvärjning, utan en ”naturlig psykologisk process”, vilket Desmet tycks hävda, leder det ju till den deprimerande slutsatsen att A. Människan har en inneboende självdestruktivitet och B. Utvecklingen går inte att göra något åt – vi är dömda till eviga cykler av massbildning, totalitarism och destruktion. Dessutom finns det ett otal bevis för sammansvärjningar på olika nivåer.

Det förvånar mig att Desmet, som ändå känner till till exempel Event 201 eller de årliga (hemliga) mötena i Davos ändå kan tro att det bara är en ”automatisk” ideologi som driver handlingarna och inte en medveten strategi från en liten grupp individer.

(Någon måste ju ha skapat isoleringen och rädslan i samhället från första början.) Han raljerar över konspirationsteoretikernas dumhet och säger att det inte förekommer några hemliga möten där man bestämmer mänsklighetens framtid (för det första, det gör det ju – Davos – och för det andra, om de var superhemliga skulle vi såklart inte veta om dem). Dessutom tycks han tro att ”konspirationsteoretiker” är människor vars rädsla och aggressivitet får dem att söka efter en enkel lösning, en sammansvärjning som förklarar allt samt att de är oemottagliga för fakta som motsäger deras världsbild. Men det är inte min erfarenhet. Tvärtom – vi söker efter sanningen vart den än för oss och är beredda att släppa taget om allt vi trott på tidigare. Vi finner ett flertal konspirationer på olika nivåer med kontrollerad opposition som inte alltid vet om att den går maktens ärenden (till exempel på det sätt som Desmet gör i sin bok). Vi är inte rädda, därför är vi svårstyrda, och vi är inte heller aggressiva.

Det vi känner är snarare sorg och besvikelse.

Mattias Desmet borde veta detta efter alla de intervjuer han deltagit i tillsammans med olika ”konspirationsteoretiker”. Att han ändå väljer att inta den här hållningen tyder på att han är rädd att förlora anseendet i forskarvärlden. På sätt och vis vill han både äta kakan och ha den kvar. Det tror jag kommer att straffa sig i längden.

Desmet verkar väldigt påläst men hans bild av andra världskriget känns väldigt mainstream och inte särskilt kritisk. I avsnittet om hur man bäst bemöter massbildning säger han till exempel att våld aldrig hjälper, såvida det inte är riktat mot en nationellt avgränsad massbildning som i Tyskland under andra världskriget.

Detta antyder att han rättfärdigar de grymheter som begicks av de allierade mot det tyska folket och visar på en omänsklig känslokyla hos Desmet, något jag verkligen inte hade väntat mig.

Nej, våld är ALDRIG lösningen. Så hur ska vi då hantera massbildningen? Desmet menar att det bästa motgiftet är sanningssägande. I massbildningen är det ofta runt 30% av människorna som blint tror på narrativet oavsett vilka fakta som presenteras för dem. Omkring 40-50% följer bara med så länge de flesta går åt det hållet. Den här gruppen är mottaglig för fakta om tillräckligt många presenterar den. 10-30% är så att säga ”vakna” och ser igenom narrativet från början. Så länge denna grupp vakna fortsätter att tala sanning och påpeka bristen på logik eller fakta så kan totalitarismen inte slå igenom på allvar. Och all totalitarism är självdestruktiv i längden. I princip handlar det bara om att hålla den vid liv tills den förgör sig själv. Och under tiden får vi inte sluta att säga sanningen: corona-restriktionerna var mycket mer förödande för samhället än viruset självt. De så kallade vaccinerna är varken säkra eller effektiva.

Men jag skulle vilja tillägga: de har ljugit om allt. Det finns en ond makt som försöker ta kontroll över mänskligheten. Den lever av våra negativa energier, framför allt rädsla.

Så vad du än gör och vad som än händer, försök att inte bli rädd. Och följ ingen massa, följ din egen magkänsla och ditt eget hjärta, även om andra tycks hata dig för det.

Mot slutet av boken tar Desmet återigen upp vetenskapens begränsningar och livets mysterium. Han menar att om vi människor lyckas leva med irrationaliteten och ovissheten och liksom ”känna” livet mer än ”mäta och mentalt förstå” det, skulle vi kunna befria oss från behovet av att uppgå i en massa och följa en ledare eller ideologi. Desmet menar också att vi måste övergå till sanning som styrande princip. Men är det inte just det som vetenskapen har försökt (och misslyckats med)? Vad är det för sanning som Desmet syftar på? Alla ideologier menar sig bära på Sanningen med stort S, det är ju det som ständigt sätter krokben för mänskligheten. Och hur klingar Desmets sanning med hans vurm för det irrationella och ogreppbara? Menar han – som så många idag – att sanningen är relativ, att var och en kan bära på sin egen sanning? Här är jag tveksam. Men jag har heller inga svar. Jag strävar alltid efter sanningen men bävar inför tanken att faktiskt finna den och inte gilla det jag ser. Lite som jag känner för ”Totalitarismens psykologi”.