Etikett: Woke

En dyster syn på demokratin i ”Eliternas uppror”

”Eliternas uppror” av Christopher Lasch består av ett antal artiklar, somliga nya, somliga tidigare utgivna. Även om ämnena varierar går en röd tråd genom boken. Det handlar om demokratins, och även kulturens och religionens förfall i västvärlden. Trots att ”Eliternas uppror” gavs ut redan 1995, känns den skrämmande aktuell idag. Lasch tar upp liberalismens/vänsterns negativa konsekvenser och sätter fingret på det som många av oss känner men inte riktigt kan formulera. Han är dock tydlig med att det egentligen inte handlar om höger och vänster, demokrater och republikaner (boken är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv), utan att båda ideologier riskerar att ge samma utfall när det kommer till demokratin som helhet. I båda lägren finns en ”elit” som – medvetet eller ej – ställer sig utanför (eller kanske ovanför) samhället. De tycks hävda att de genom sitt resonemang eller sin härkomst är ”lite finare, lite bättre” än dem som står lägre ner på samhällsstegen. Trots den allmänna tron på demokratisering och ökad jämlikhet är vi alltså kvar i frågan om klass. Skillnaden är dock, enligt Lasch, att den överklass som fanns förr var knuten till en plats, ett gods, en släkt, med lokala förpliktelser. Godsägaren var (i bästa fall) ansvarig för och mån om sina undersåtars välmående, om inte annat så av självbevarelsedrift – nöjda bönder gör inte uppror. Men idag är överklassen global och mobil. Den har inte ansvar för någon annan än sig själv. Det anses fint att kunna resa till andra sidan världen på ett kick för att delta i något viktigt möte och träffa de rätta människorna. Att representera ett land, kanske till och med vara nationalist, betraktas som något förlegat och rent av fult.

Numera kan du tillhöra eliten utan adliga kopplingar, en stor del av dagens elit finns inom akademin, menar Lasch, där ett särskilt språk utvecklats för att markera skillnaden mellan de som är med och de som står utanför.

Lasch kastar sten i glashus här eftersom han själv tillhör akademin och boken använder sig av ett tämligen akademiskt och tungt språk. Meningarna är så långa att jag måste stanna och rasta och sedan gå tillbaka igen för att läsa om. Menar han det här eller menar han motsatsen? Var det en negation i början? Eller ironi? Det är egentligen inte så svåra ord, bara långa och överdrivet teoretiska. Jag kan inte låta bli att skratta när jag läser Laschs kritik av sociologen Philip Rieffs stil:

”Han skriver avsiktligt på ett mindre tillgängligt och samtidigt ominöst och apokalyptiskt sätt, trots att han själv ständigt varnar för just de felen.”

Är det dig själv du skriver om, Lasch? När det gäller den pessimistiska tonen får man nämligen säga att Lasch spelar i samma liga. Han hyser inte stort hopp om demokratins framtid. ”Förtjänar demokratin att överleva?” frågar han till och med i titeln till en artikel. Och det sista kapitlet, ”Människans själ under sekularismen” – där jag hoppas på åtminstone ett förslag till en gyllene medelväg – slutar abrupt utan konklusion. På det stora hela erbjuder ”Eliternas uppror” inga lösningar, endast problemformulering och igenkänning. Lasch ägnar stort utrymme åt att analysera vad som gått snett med liberalismen och här dyker det fenomen upp som vi idag kallar ”woke” eller politisk korrekthet. Tyvärr tenderar kampen mot rasism och ojämlikhet att förstärka dessa fenomen, menar Lasch och använder sig till viss del av redaktören Roger Kimballs ord:

”Akademikernas ’emancipationsretorik’ visar sig vara ’starkt exkluderande – man skulle till och med kunna säga rasistisk och sexistisk’. Vanliga människor, särskilt om de tillhör fel etnisk grupp eller ras, kan alltså inte läsa klassikerna och förstå vad de läser, om de över huvud taget kan läsa något alls. Därför måste kursplanerna ändras om så att film, foto och böcker som inte ställer krav på läsaren får större plats, allt i den kulturella demokratiseringens namn.”

Bara genom att peka på att det finns olika raser blir alltså resonemanget rasistiskt.

Jag, som svensk, förvånas över vilken betydelse som åläggs ras och etnisk tillhörighet i USA. Du kan i ett formulär uppmanas att ange om du är svart, vit eller asiat. Något sådant skulle absolut inte komma på fråga i Sverige, där vi istället gått helt åt andra hållet och vägrar ange om det finns en överrepresentation av utlandsfödda i de kriminella nätverken, till exempel. Det hade ju varit rasistiskt! Och ändå blir det aktiva utelämnandet en rasistisk handling i sig. Hur man än vänder sig har man röven där bak, som min mamma brukade säga.

Gällande att inte ställa krav på ”utsatta” eller ”förtryckta” grupper, se min recension av ”Doktor Glas”. Om jag är en svart kvinna förutsätts jag vara för korkad för att kunna relatera till en vit mans tankar. Alltså ska jag inte behöva utsättas för dem. I sann socialistisk anda sätter vi också ribban efter de lägst presterande – alla ska med. Vilket urvattnar utbildningarnas värde och sänker den allmänna kunskapsnivån. Vilket i sin tur leder till sämre demokrati, eftersom demokrati förutsätter informerade och upplysta medborgare som klarar att möta motsatta åsikter och diskutera dem. Apropå att sänka ribban och göra anpassningar kommer jag osökt att tänka på alla dessa diagnoser som ställs idag, både på barn och vuxna, och som ger en gräddfil i utbildningssystemet och yrkeslivet. ”Jag har faktiskt ADHD så jag behöver inte läsa den här texten/sitta stilla/komma i tid/göra det som behöver göras…”

Visst, det finns människor som fått en tuffare lott i livet men ska samhället i sin helhet anpassas efter dem, eller ska vi beakta varje individuellt fall för sig?

Detta är också en fråga som Lasch tar upp – övergången från tanken att individen ansvarar för sitt eget liv och att göra det bästa av det, till att alla problem härstammar från ett dysfunktionellt samhälle. Två tankar kan vara sanna på samma gång förstås, och fel i samhällskontruktionen bör uppmärksammas och åtgärdas i den mån det går, men det individuella ansvaret får inte förbises. Ironiskt nog hyllas samtidigt individualismen i det moderna samhället, bara inte när det kommer till ansvar för misslyckanden. Att människor är beroende av varandra och av en gemensam kultur och värdegrund visste även 1800-talets liberaler, som fäste stor vikt vid familjen, säger Lasch. ”Än i denna dag smugglar liberaler som hyser denna minimala syn på medborgarskapet in en viss medborgerlighet mellan sprickorna i sin ideologi om den fria marknaden.” Han fortsätter: ”Ett system som så kraftigt lutar sig mot rättighetsbegreppet förutsätter individer som respekterar andras rättigheter, om så bara därför att de väntar sig att andra ska respektera deras rättigheter i gengäld.” Med andra ord krävs det hög tillit och en gemensam moralisk grund för att ett samhälle ska fungera. Men det verkar som om många i dagens vänsterrörelse har missat detta. Och det blir lite som att förklara för en fisk vad vatten är, menar jag. Inte förrän vattnet tas ifrån den framträder det hur viktigt det är. På samma sätt kan man tala sig varm för invandring och integration men om man inte ser kulturkrockarna kommer uppvaknandet att bli lika brutalt som för en fisk som kastas upp på torra land. Det behöver inte handla om invandring heller. Jag anser att det söndersmulande av familjen och föräldraskapet som vi ser i västvärlden idag också kommer att få (för vänstern) oanade konsekvenser. Lasch skriver:

”I vår tid blir det allt tydligare att det är barnen som betalar priset för att marknaden har invaderat familjen på detta sätt. Med båda föräldrarna i arbetslivet och varken far- eller morföräldrar inom synhåll är familjen inte längre i stånd att skydda barnen mot marknaden.”

Och märk att detta skrevs innan sociala medier gjorde sitt intåg och splittrade familjerna ännu mer. Utan att idealisera ”den gamla goda tiden” påpekar Lasch att en stor del av barns fostran utövas i och av närsamhället, i mötet med andra vuxna. Dessa närsamhällen försvinner alltmer i de moderna städerna där bostäder, arbetsplatser, skolor och köpcentra delar upp livet i separata enheter utan det sociala kitt som behövs för en fungerande demokrati. Lasch lyfter betydelsen av ”den tredje platsen”, det vill säga inte hemmet och inte arbetet, utan det lokala caféet eller puben, där människor träffas under sociala former, och där din härkomst eller ditt yrke spelar mindre roll.

Det är på den tredje platsen som tankar och idéer kan stötas och blötas för att informera och upplysa medborgarna.

Visserligen kan det hävdas att dessa platser – ölcaféer och pubar – var männens territorium men kvinnor har också haft sina ”skvallerplatser” och i vissa fall kan det rentav vara en fördel att vara uppdelade efter kön. Vissa saker kan jag bara prata med andra kvinnor om. Äktenskapet bör inte heller vara en isolerad tvåsamhet, menar Lasch. Det riskerar då att ”belastas med större känslomässig tyngd än det kunde bära”. Idag har den tredje platsen, i den mån den finns kvar, inte längre samma strikta könsuppdelning. Indelningen sker idag istället över åldersgränserna, säger Lasch. Aldrig tidigare har generationerna varit så separerade från varandra som de är nu.

Var det då inte bättre på ”den gamla goda tiden” trots allt? Lasch har ett helt avsnitt om skamkänslans avskaffande och det är väl en bra sak? Jag är dock inte säker på hur Lasch ställer sig till frågan om skam. Han uttrycker sig här lite oklart. Å ena sidan vill vi inte tillbaka till en förtryckande religion som ålägger människor skam för minsta lilla, å andra sidan har pendeln svängt alltför mycket i dagens samhälle, där skamlösheten har dragits till sin yttersta spets. Inget idag är heligt eller mystiskt, allt ska blottas för alla andra att se. Det leder till cynism och avtrubbning, vilket gör det svårt att hävda sådana ideal som respekt, bävan och vördnad.

Allt detta föder lätt en längtan efter en tydlig moral och en återgång till de gamla religionerna.

Men, vilket Lasch tar upp i det sista kapitlet, en sådan återgång är varken önskvärd eller ens möjlig. Dels var det inte så enkelt och tydligt förr heller – redan på medeltiden brottades människorna med de existentiella frågorna utan att få stöd i religionen – dels kan vi med vår vetenskapliga syn på världen inte gå tillbaka till en tro på mysticism. Ändå är livet på många sätt oförklarligt och mystiskt och vi människor har, hur upplysta vi än är, ett behov av det andliga. Inte minst märks det på alla nyandliga initiativ, men också på vikten som läggs vid terapi och psykoanalys. Lasch nämner Jungs teorier och metod som en bro mellan det vetenskapliga och det andliga.

Det sista kapitlets teologiska diskussion kunde gott ha fått utvecklas mer, enligt mig. Lasch tar till exempel upp betydelsen av ”själens mörka natt” för den personliga utvecklingen men går inte närmare in på hur han tänker sig att denna ska uttryckas och ge effekter i det moderna samhället. Inte heller får vi ett förslag på hur en ny moralisk ram ska byggas för att stödja ett sant demokratiskt samhälle. Om vi inte kan luta oss mot vare sig religion eller vetenskap, om vi inte kan ta eget ansvar eller lita på gruppen eller staten (samhället), hur går vi vidare då? Går det att aktivt ta russinen ur kakan och på ett modernt vis återskapa de gamla mötesplatserna där de djupa samtalen ges utrymme och där unga kan lära av de gamla, för en stabiliserande kontinuitet? Och bygga en ny andlig/moralisk lära baserad på vetenskapligt utforskad parapsykologi och kvantfysik? Någonting sådant föreställer åtminstone jag mig när jag drömmer om en ljusare framtid.

Eliternas uppror och sveket mot demokratin
Christopher Lasch (1995)
Karneval förlag
ISBN 9789189494558

Skrämmande om mänsklig psykologi

2024 gav jag ut boken “I huvudet på en foliehatt – tankar kring den stora tudelningen” där jag undersöker olika faktorer som kan förklara människors märkliga beteenden under den så kallade pandemin. Det var för mig obegripligt hur helt vanliga människor: 1. Kunde gå på alla lögner som spreds i media och av våra politiker, när det var så lätt att själv kontrollera fakta och inse just att det var lögner och skrämselpropaganda, samt 2. Hur dessa samma människor kunde vända sig emot familj och vänner och vara villiga att rapportera in deras handlingar (eller avståndstagande från handlingar) till myndigheterna. Vi som såg igenom lögnerna och vägrade bära munskydd, isolera oss eller ta en experimentell medicinsk behandling (du vet vad jag syftar på), blev utfrysta, hatade och hotade. En del människor tyckte att vi förtjänade att dö. Fortfarande, såhär fem år senare, är det många av oss som inte återknutit kontakten med de familjemedlemmar och vänner som tog avstånd ifrån oss då. I min bok försökte jag få rätsida på allt detta. Kan det ha handlat om grupptryck? Kan det ha varit massformering (som Mattias Desmet tror)? Varför var det en viss andel människor som inte drogs med i hysterin? En av mina läsare tipsade om boken ”Influence – the psychology of persuasion” av Robert B. Cialdini. Jag beställde boken – en riktig tegelsten – och förväntade mig väl att jag skulle reagera negativt på den.

Och visst gjorde jag det, men på överraskande sätt.

Cialdini har i flera decennier forskat inom området ”påverkanspsykologi” kan man väl kalla det. Den första utgåvan av ”Influence” kom redan 1984 och sedan dess har den uppgraderats flera gånger. I denna upplaga, som är från 2021, tar han med exempel från läsarna på de olika principerna som han utarbetat. En del exempel är också från pandemi-tiden men inte ifrån min sida (hur kunde människor luras så lätt?) utan från den andra (hur ska vi få folk att rätta sig efter myndigheterna?). Förvånansvärt många exempel är också tagna från andra världskriget, men återigen inte från vinkeln ”hur kunde människor låta sig luras så lätt och ange sina grannar?” utan mer som en hyllning till alla som bidrog till att rädda judar. Jag tycker det är märkligt att en psykologiprofessor inte kan ha en mer nyanserad bild av människor än den han tilldelar nazisterna och särskilt Hitler, som han menar var ondskan personifierad. Likt mig – fast tvärtom – frågar han sig: ”hur kan en psykopat agera humant?” Och han kan inte ge något riktigt svar.

Nåja, om man bortser från Cialdinis trångsynthet när det gäller den så kallade pandemin och omständigheterna under andra världskriget, har han något att komma med?

Absolut! Det här är en väldigt upplysande bok. I synnerhet för mig som, tvingas jag medge efter att ha läst en bit i boken, inte alls fungerar som genomsnittsmänniskan. Cialdini tar upp forskning och experiment som visar mänskligt beteende i påverkanssituationer. Men trots alla bevis han framhåller kan jag bara inte tro att människor är så lättlurade och manipulerbara. Jag hade inte reagerat så, tänker jag ofta. Då är det lättare att acceptera att påverkansexperter (försäljare och lurendrejare) använder sig av alla de här metoderna för att lyckas lura eller manipulera oskyldiga offer eller kunder. Smarta människor utan skrupler tar till alla tänkbara metoder förstås. Men jag är inte skrupelfri. Flera av de metoder som Cialdini presenterar får det att vända sig i magen på mig. Även Cialdini själv verkar ha dubbla känslor inför sådan påverkan. Å ena sidan är han fascinerad och imponerad av resultaten, å andra sidan medger han att människor blir lurade i stor skala och att det kan innebära problem. Som en sorts kompensation för att han lyfter fram påverkansmetoder, avslutar han varje kapitel med förslag till försvar. Dock är dessa försvar ofta rätt tandlösa, såvida man inte redan från början är en skeptisk och självständig person. Och problemet med påverkansteknikerna är just att de spelar på våra ”automatiska program”, vi reagerar instinktivt innan vi hinner tänka.

Så hur ska vi då kunna försvara oss, om vi inte ens är medvetna om att våra program klickas igång? ”Click, run”, säger Cialdini.

Men låt oss titta närmare på de sju påverkansprinciper som Cialdini mejslat fram. Den första är ”Reciprocation”, vilket på svenska väl skulle bli ”återgäldande”. En mänsklig egenskap är att vi vill ge tillbaka om vi får något. Detta vet försäljare som gärna ger ett gratis smakprov av varan de vill sälja, alternativt något helt orelaterat, typ en godispåse för att man ska teckna en försäkring till exempel. Ofta är offret berett att ge mer tillbaka än vad han/hon fått. (En försäkring kostar betydligt mer än en påse godis.) En annan variant av den här principen som många försäljare använder sig av är att först be om en stor tjänst, bara för att backa vid ett nej och erbjuda en mindre tjänst – den som egentligen var eftertraktad från början. Eftergiften ses som en gåva som kräver en motgåva. Försvaret mot den här tekniken är enligt Cialdini inte att regelmässigt tacka nej till gåvor, utan att vara medveten om att det kan vara ett lockmedel för något vi faktiskt inte vill ha och att vi då inte är skyldiga någonting.

Jag tackar oftast nej till gratisprover av olika slag. Och om jag ändå får en gåva jag inte bett om, eller tackar ja – för att jag är nyfiken på produkten – låter jag inte detta påverka mitt beslut om att genomföra ett köp. Är du så dum att du ger mig något gratis får du stå ditt kast. Jag köper inte något jag inte vill ha eller behöver.

Men tydligen funkar den här tekniken på de allra flesta. Märkligt.

Den andra principen är ”Liking”, gillande. Vi tenderar att vara mer lättpåverkade av människor som vi tycker om. Och vi tenderar att tycka om människor som vi tycker är snygga. Vi säger också oftare ja till någon som är lik oss. Försäljare försöker ofta hitta gemensamma nämnare med den tilltänkta kunden. Vi faller också för smicker och komplimanger, särskilt om de verkar uppriktiga eller inte verkar vara kopplade till övertalningssituationen. Skickliga marknadsförare försöker bygga relationer med kunderna, antingen direkt, eller via en känd person. Extra effektivt är det att utnyttja familj eller vänner: ”din kompis trodde att du skulle uppskatta det här erbjudandet”. Hur skyddar du dig mot detta, enligt Cialdini? Försök lägg märke till om du tycks gilla en person mer än han eller hon gjort sig förtjänt av. Är det verklig uppskattning och kontakt eller bara tomma ord för att få dig att säga ja? Liksom med förra principen är detta ett klent försvar när det automatiska programmet redan gått igång. Click, run.

Jag faller sällan för komplimanger, utan blir direkt misstänksam – vad är den här personen ute efter? Jag bryr mig inte heller om ifall en kändis använder produkten, vill jag inte ha den säger jag nej. Men visst händer det att jag önskar känna gemenskap med andra människor och i vissa fall mot min vilja säger ja för att jag gillar personen som frågar. Sällan handlar det dock om ekonomiska transaktioner.

Den tredje principen är ”Social proof”, social bekräftelse kan man väl kalla det. Den här principen förklarar sig själv och motsvarar till stor del effekten av grupptryck fast på en många gånger omedveten nivå. Under tre förhållanden är denna princip särskilt effektiv: när vi är osäkra på vad som är rätt att göra, när ”många andra” gör något (då verkar det vara rätt sak), eller när de som är lika oss gör något. ”Eftersom jag är småbarnsmamma och de flesta andra småbarnsmammor gör det här så…”

Den här principen är kanske den mest skrämmande – människor är som lämlar och springer glatt utför ett stup om tillräckligt många andra gör det.

Alternativt låter bli att ingripa i en nödsituation för att ingen annan gör något. Den här principen var också mycket betydelsefull under den så kallade pandemin då vi uppmanades ”ta en för laget”. Det kan vara en utmaning att vara den enda som inte bär munskydd på offentlig plats.

Liksom med de första principerna finns egentligen inget försvar om du inte redan är väldigt självständig som person. Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om vad ”alla andra” gör eller inte gör, snarare gått åt motsatt håll på ren trots.

Princip fyra är ”Authority”, auktoritet. Här igen ser vi hur det som skedde under den så kallade pandemin kunde ske. Människor tenderar att följa ”experter”, även när vi vet att det är på låtsas! En uniform kan frambringa lydnad, men även enbart ett självsäkert uppträdande. Vi följer gärna ledare, vare sig de är formella eller informella. Ibland föredrar vi till och med informella ledare – order uppifrån kan skapa motstånd. Cialdini säger att vi ska fråga oss: är detta en verklig expert på området och verkar råden rimliga? Är experten trovärdig? Givetvis ställer jag de frågorna när jag av en ”expert” blir ombedd att göra något. Ofta går jag åt precis motsatt håll just för att det är en så kallad expert som uttalar sig. Händelserna under den så kallade pandemin har stärkt mig i detta agerande.

Princip fem, ”Scarcity”, brist, handlar om att vi tenderar att vilja ha det som är unikt, vi sätter större värde på något som det är brist på. Om försäljaren säger att ”det här är det sista exemplaret jag har” blir kunden ofta mer benägen att köpa. Likaså om det är bråttom, ”erbjudandet gäller bara idag”. Återigen, sånt här går jag inte på.

Vill jag ha något och har råd att köpa det, så köper jag det. Är jag tveksam avvaktar jag, även om det kan leda till att jag går miste om ett erbjudande.

Nästa princip är ”Commitment and Consistency”, åtagande och konsekvens. Det anses vara goda egenskaper att hålla vad man lovar och att leva som man lär. Detta kan också utnyttjas av påverkansexperter som gärna vill få dig att underteckna ett åtagande av något slag eller spelar på din identitet. ”Eftersom du är en ansvarstagande person kommer du säkert att gilla det här erbjudandet”. Människor verkar också självmant bygga på sina åtaganden. Det här förklarar varför många människor under den så kallade pandemin på eget bevåg upprättade regler eller rutiner för att ”minska smittspridningen”. Skolelever kom själva med förslaget att föreläsa om varför alla borde bära munskydd och så vidare. I Sverige hade vi inget munskyddstvång, ändå började många tidigt bära munskydd (även ensamma i bil!) och det finns enstaka individer som fortfarande bär munskydd ute. Detta förklarar också varför människor, trots ny motstridig information, fortsatte på den inslagna vägen. Sprutorna kanske inte skyddade mot sjukdomen, men man blev åtminstone inte svårt sjuk. Okej, man kanske blev svårt sjuk men man dog i alla fall inte. ”Visst, jag har blivit ansiktsförlamad och fått hjärtproblem efter sprutan men det var ändå värt det, nu får jag ju inte covid”. Helt obegripligt för mig, som ändrar åsikt om jag får ny, övertygande information.

Den sista och nyligen tillagda påverkansprincipen är ”Unity”, enhet. Egentligen tycker jag att detta faller in under ”liking” eller ”social proof” – vi vill göra samma som våra gelikar. ”Vi” är en förlängning av ”jag” och därför gynnas jag av det som gynnar gruppen. Här gör Cialdini en ytterst naiv och på många sätt för en akademiker typisk utvikning. Han försöker driva tesen att vi genom att skapa en känsla av ”vi” med människor som vi annars inte har mycket gemensamt med, kan minska splittringen i samhället. Han föreslår att man som förälder ska söka ut lämpliga kandidater ur den grupp barn som vanligtvis inte umgås med ens egna barn och bjuda hem dem, som en del av familjen.

Det här är så woke som det bara kan bli.

För det första så utgår Cialdini från att det förekommer diskriminering och separation. Vilket det mycket möjligt gör, fast om detta är enbart negativt är tveksamt. För det andra tror han att vi kan ändra på våra mänskliga instinkter genom att ”bjuda hem en svart eller asiatisk unge”. Hur detta inte skulle öka på spänningarna och motståndet förstår jag inte. Det blir uppenbart att sådana initiativ enbart är till för att verka inkluderande när man i själva verket, genom att påpeka att det finns en skillnad, bara förstärker skillnader, verkliga eller påhittade.

Håhåjaja, det här blev långt. Precis som Cialdinis bok. Han broderar ut alldeles för mycket och hade med lätthet kunnat korta ner boken med ett par hundra sidor, även om han behållit alla exempel. Och trots att han säger att han valt en ”populär” framtoning, ett enkelt och icke akademiskt språk, så är boken rätt tungläst. Hans naivitet och ”wokeism” gör det också stundvis jobbigt att läsa. Men nu har jag i alla fall lärt mig att 1. Jag ÄR annorlunda än de flesta andra och 2. Jag kommer antagligen aldrig att kunna försörja mig på mitt skapande eftersom alla dessa säljtekniker gör mig illamående. Denna nedslående slutsats gör att jag nästan önskar att jag aldrig läst ”Influence – the psychology of persuasion”.

Politiskt korrekt i amerikanska Södern

”De tre miss Margarets” av Louise Shaffer är ytterligare en sån där bok som jag plockat upp på måfå på loppis och jag hade inga som helst förväntningar men den verkade spännande. Historien utspelar sig i amerikanska Södern och spänner över flera decennier i och med att huvudpersonerna minns tillbaka till tidigare skeenden som lett fram till den händelse som inleder boken. Detta hoppande fram och tillbaka i olika personers minnen, samt det rätt så stora och komplicerade persongalleriet gör boken emellanåt lite tungrodd. Men det finns ändå en ständigt närvarande spänning i det outtalade mysteriet som gör att man vill läsa vidare.

Boken är välskriven, det kan jag verkligen inte klaga på men efter ett tag blir det uppenbart vilka värderingar och åsikter som författaren har och vill lyfta fram och tyvärr irriterar det mig en smula.

Låt mig säga såhär: boken innehåller frågor om rasism, homosexualitet, feminism, vaccin och demokrati. Jag suckar och undrar över varför det så ofta måste bli politik av allting. Vita människor framställs som korkade och/eller förtryckande, konservativa som inskränkta, lesbiska som fritänkare, vaccinmotstånd som primitivt och så vidare. Jag förvånas över hur många av de böcker jag läser, oavsett genre eller tidsperiod, som lyckas nämna Hitler, ibland liksom apropå ingenting. Som om det är någon sorts kod. Den här boken är inget undantag. Även ordet konspirationsteori lyckas författaren klämma in och jag är förvånad över att inte Donald Trump slängs in på köpet. Allt det här har egentligen ingenting att göra med berättelsen. Jo, möjligen rasism och jag får som läsare känna mig lite rasistisk när jag är tacksam för att karaktärernas hudfärg i de flesta fall anges tidigt i boken och för att jag blir osäker på vilken hudfärg jag i huvudet ska ge åt andra. Det som för mig från början inte har någon betydelse blir plötsligt jätteviktigt och om jag inte vet eller bryr mig är jag ju rasist! Något jag kan tycka känns lite bakvänt. Jag hörde en svensk youtuber som berättar om svensk kultur på engelska, räkna upp en del saker som är konstiga för svenskar. En av sakerna var frågan om ras. I Sverige behöver du aldrig ange din ras i kontakt med myndigheter eller bank till exempel, men som jag förstod det är det vanligt i USA. Vem är mest rasist?

Frågan om kvinnlig frihet blir också konstig. De tre kvinnorna Margaret (i boken kallade Lillan, Maggie och Peggy) förblir barnlösa av tre helt olika anledningar. Och även om författaren tycks vilja framhålla det fantastiska i att vara lesbisk eller feminist så kommer hon inte ifrån att också visa hur barnlöshet och frånvaron av en man kan vara förödande för en kvinna. Faktum är att det just är kärleken till ett barn som ger upphov till den fruktansvärda hemlighet som de tre kvinnorna delar. Författaren tycks både vilja äta kakan och ha den kvar när äktenskapet och moderskapet framställs som en kvinnofälla, samtidigt som frånvaron av dessa institutioner endast leder till olycka och död. Visst finner de kvinnliga huvudkaraktärerna en viss tröst i sitt systerskap men det kan aldrig till fullo ersätta det de valt bort. Eller tvingats välja bort i ett fall.

Men jag kanske dömer för hårt med mina färgade glasögon.

Kanske vill författaren verkligen visa upp mänsklighetens alla sidor. I alla fall blir det en intressant filosofisk berättelse om ont och gott och rättvisa. Inget brott bör få gå ostraffat, men måste straffet följa på brottet eller kan det komma på andra vägar? Och vem avgör vad som är ett brott eller ett lämpligt straff? Kan ändamålet helga medlen? Hur stor hänsyn ska tas till en eventuellt drabbad tredjepart? Den unga och vilsna Laurel får sitt liv på sätt och vis förstört av det de tre Margarets har gjort. Hon får inte förrän i slutet på boken veta på vilket sätt och då tvingas hon ta ställning till vad som egentligen kan skyllas på dem och vad som kan skyllas på hennes egna eller andras reaktioner. I det stora spelet – vem vinner och vem förlorar? Har rättvisa skipats? Kan vi lägga händelsen till ro?

Något värt att tänka på efter att ha läst den här boken är: vilka gamla trauman – mina eller andras – håller jag vid liv? Kan jag släppa taget om dem? Kan jag resa mig upp, borsta av generationsdammet och börja gå mot en bättre framtid utan att se tillbaka? Vi kan lära av historien utan att ständigt återuppleva den. Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom som någon sa. Och det kanske låter omöjligt eller rentav omänskligt, men i ärlighetens namn, på vilket sätt blir världen bättre av att vi plågar oss själva för gamla misstag? Därför tänker jag inte hänga upp mig på PK-dravlet heller. Det får vara som det är med det. Och är jag rasist utan att förstå det så får jag väl vara det.