När jag börjar läsa Nick Hornbys ”En god människa” för andra gången drabbas jag plötsligt av en ”mandela-effekt”. Jag är säker på att förra gången jag läste boken så var den skriven utifrån mannens, Davids, perspektiv men nu är boken plötsligt hans frus berättelse. Flera andra detaljer stämmer inte heller överens med hur jag minns boken. Låt vara att det var ett antal år sedan jag läste den och att jag kanske har lite andra perspektiv nu men det känns inte som samma bok. Förra gången jag läste boken upplevde jag att det var David som kämpade med att vara en god människa, men denna gång är det uppenbart att det är hans fru, Katie, som tvingas möta sin fördomsfullhet och småskurenhet.
Hornby är befriande ärlig i sin undersökning av vad det innebär att vara en god människa.
Han låter Katie säga det som de flesta av oss säkert skulle tänka men kanske inte våga yttra. Och han låter David dra godheten till sin yttersta spets för att utforska konsekvenserna av ett sådant agerande. Det blir på så vis ett väldigt filosofiskt verk som tvingar läsaren att tänka till på djupet. Katie konstaterar att det inte finns några logiska argument mot att vara god på det sätt David är, ändå leder hans agerande till negativa konsekvenser och hon kan inte sätta fingret på varför. Hon anser ju att hon är en god människa – herregud, hon är läkare! – ändå blir hon i jämförelse med David och hans vän GoodNews näst intill ond. Hur kan det komma sig? Vad hon än gör blir det fel. Men det David gör blir inte heller rätt.
Som läsare kan jag stundvis känna igen mig i Katie men jag tänker också emellanåt att hon är ovanligt otrevlig och egoistisk. Samtidigt är även David på sätt och vis okänslig för andra människors känslor och reaktioner. Kanske är båda två representanter för vad det innebär att vara människa. Vi vill gott men agerar ”ont”, sedan känner vi (i bästa fall) skuld för det vi gör eller låter bli att göra. Det är svårt att vara människa. Därför söker också många efter något att förhålla sig efter, levnadsregler, en absolut moral. Katie söker till slut efter detta i kyrkan, trots att hon föraktar religiösa människor. Hon ställer en präst mot väggen och kräver att prästen ska ge henne ett svar på hur hon ska leva sitt liv. Men något sådant svar kan inte ges. Varje människas liv är unikt och en del av att vara människa, och ha en fri vilja, är att fatta egna beslut och ta de konsekvenser som besluten innebär.
Men är då moralen subjektiv? Finns det inget rätt eller fel?
Det är en vanlig uppfattning idag att det inte finns någon objektiv sanning utan att var och en får skapa sina egna regler. Men detta förhållningssätt hotar att leda den västerländska kulturen mot sin undergång. Om jag inte behöver lyssna på någon annan, inte följa några andra regler än mina egna, då riskerar jag inte bara att bli ensam och vilsen, jag bidrar även till att rasera det samhälle jag lever i. Visst ska man ifrågasätta auktoriteter och pröva de skrivna eller oskrivna lagar som vi förväntas följa från den dag vi föds, men vi behöver också vara medvetna om att någon en gång har skapat lagarna av en anledning. Jag läste någonstans att traditioner är lösningen på problem vi har glömt att vi hade, tar vi bort traditionerna kommer problemen tillbaka. Jag tror det ligger mycket sanning i det.
Katie och David söker efter ett sätt att leva goda liv, utan att för den skull upplösa jaget. Det är beundransvärt. Jag uppskattar också att Hornby vågar syna problemet från olika håll, han låter inte sina egna fördomar påverka berättelsen. Annars tycker jag att det är vanligt i samtida litteratur, att författaren – medvetet eller ej – har en dold agenda att så att säga tala om för läsaren vad som är rätt åsikter. Men det får vi helt och hållet ta ställning till själva i ”En god människa”, vilket är bra, men det leder också till att berättelsen inte kan få ett slut. När jag läst sista sidan bläddrar jag fram för att se om det ändå inte ska komma något mer, det känns som om halva berättelsen återstår. Och kanske menar Hornby att vi får skriva slutet själva?
Om jag skulle få dra några slutsatser, inte som en fortsättning men som en analys av ”En god människa”, skulle jag säga att den pusselbit som Katie inte finner handlar om relationer. Hon är på god väg i slutet där hon talar om att sätta familjen främst, vilket dock nästan är tabu att säga idag.
Visst är det föredömligt att försöka hjälpa andra människor om man kan. Men din första prioritet ska vara de som står dig närmast.
När dessas behov är tillgodosedda kan du vidga cirkeln till den större grupp du tillhör – din stad, din nation, din kultur, din religion. Om alla människor tog hand om sitt och de sina på detta vis och lät bli att lägga sig i konflikter utanför den omedelbara sfären, skulle världen bli en mycket bättre plats, tror jag. Men idag anses det fult att tala om familj och nation. Om du värnar om din kultur är du en dålig människa. Ja, det finns mycket som gör dig till en dålig människa idag. Svårare är det att säga vad som gör dig god. Att sätta en ukrainsk flagga på din profil? Är det att vara god? En gång i tiden sa jag att jag skulle vara villig att gömma en flyktingfamilj hotad av utvisning. Idag håller jag tummarna för en finlandssvensk familj som gömmer sig undan myndigheterna i sitt eget land. En gång skämdes jag för att jag satte ett tredje barn till världen. Idag önskar jag att jag fött fler. Så mycket har samhället och jag förändrats på bara några år. Men innebär det att jag blivit en mer eller mindre god människa? Jag vet inte. Många skulle nog betrakta mig som ond, misstänker jag. Och det är en konsekvens jag får ta, av mina beslut. Ändå har jag alltid strävat efter att bli bättre. Och just därför valde jag att läsa om den här romanen, som jag vill minnas att jag uppskattade mer den förra gången jag läste den. Idag slår jag ihop boken med en obestämbar känsla av besvikelse. Går det verkligen inte att måla upp en tydligare bild av vad det innebär att vara en god människa?
