Första steget: prissättning i gåvoekonomin

Hur mycket är gåvan värd för dig?

Det finns inte mycket information om gåvoekonomi trots att begreppet har funnits länge. Så jag hajade till när jag läste att Pam Grout skrivit om detta redan 2012. (Jag läser just nu ”En kurs i mirakler. Avkodad” av henne.) Hon skriver att fenomenet är så främmande för de flesta att hur man än förklarar och ger positiva exempel så frågar folk: men hur funkar det? Det är som om förståelsen av gåvoekonomins filosofi kräver en helt annan nivå av tänkande (min reflektion). Jag har själv svårt att fatta det och får ständigt föra tillbaka mina tankegångar från att det ska ”löna sig” på något sätt, till den där tilliten att allt ordnar sig i ett välvilligt universum. Extra svårt blir det när jag ska omsätta teorin i praktiken. Hur tar jag betalt i en gåvoekonomi? Bara det låter ju som ett oxymoron. Trots allt lever vi i ett ekonomiskt system redan och där finns vissa lagar och regler att förhålla sig till. Hur kan man gradvis övergå till ett företagande ”in the gift” utifrån den befintliga situationen? Charles Eisenstein ger några förslag och idéer i sin bok ”Sacred Economics”. Två villkor behöver uppfyllas i en gåvobaserad affärsöverenskommelse:

1. Mottagaren av gåvan bestämmer priset (eller ”motgåvan”).

2. Priset sätts först efter att mottagaren fått gåvan. (Hur ska hon veta hur mycket gåvan är värd för henne innan hon tagit emot den?)

Punkt nummer två motsvarar egentligen bara en kreditbetalning, en faktura som betalas senare. Inga problem, det fixar vi. Men hur kan jag överlåta prissättningen åt kunden? Jag har ändå en del kostnader för de produkter jag skapar. Det här kan göras på flera olika sätt, berättar Eisenstein. Det finns exempel på att ”säljaren” eller givaren inte tagit något betalt alls, den mottagare som vill betalar en frivillig summa. Även om detta sätt kan betraktas som det mest extrema och osäkra finns det flera företag som faktiskt redan fungerar utmärkt enligt denna princip. Men där är inte jag ännu. Ett annat sätt kan vara att ange ”marknadspriset” på gåvan (varan, tjänsten) men låta kunden välja att betala allt, inget eller vad som helst däremellan. Ytterligare ett sätt att ”ta betalt” är att ange de faktiska (materiella) kostnaderna för gåvan och sedan lämna utrymme för ett valfritt ”påslag” på fakturan. Det här är den metod jag kommer att använda mig av, åtminstone till en början. Ytterligare ett sätt är att sätta fullt pris på fakturan men lämna en ruta för valfritt avdrag på priset (hela eller delar), men det här sättet tycker jag verkar krångligt och inte riktigt i linje med gåvoekonomin. Risken är att bara missnöjda kunder kommer att göra avdrag och då har vi egentligen inte vunnit något.

Inte alla kommer att omfamna gåvoekonomin.

För en del kunder känns det olustigt att inte veta det exakta priset i förväg, eller att bli ”påtvingad” beslutet om prisets storlek. Ett annat problem som Eisenstein stött på, är att människor tenderar att nedvärdera det som erbjuds ”gratis” och därför inte bry sig om att komma i tid till en föreläsning till exempel. Att i förväg ta ut en avgift signalerar att det som erbjuds är värt något. Frågan är hur man kringgår detta. Kanske genom att erbjuda avgiften tillbaka om besökaren inte är nöjd? Fast det kan väcka negativa känslor förstås (se ”avdragsalternativet” ovan). Nåja. Jag kommer att erbjuda ”gåvovarianten” till mina kunder som ett alternativ till traditionell betalning. De som vill pröva på kan göra det, för övriga kunder blir det ingen skillnad.

Att berätta vilka faktiska kostnader jag haft för produkten är inte att säga: stackars mig, såhär mycket har jag fått lägga ut. Det handlar istället om det som Eisenstein kallar ”story of the gift”. Han menar att i ett gåvosamhälle är varje gåva unik och har en historia som gärna berättas vid överlämnandet. Detta bidrar till gåvans värde. För mottagaren. Om jag vet ett föremåls historia tenderar jag att uppskatta det mer. För några år sedan drev mina föräldrar en gårdsbutik där de sålde ekologiska grönsaker som de med mycket svett och möda (och kärlek) odlade själva. En del kunder gnällde över de höga priserna och andra trodde att mina föräldrar tjänade stora pengar. Sanningen var att de gick back hela tiden. De hade inte hjärta att ta så mycket betalt för varorna som de egentligen skulle behövt. Men många kunder såg arbetet och kärleken de lade ner och tyckte snarare att priserna var låga. De här kunderna såg värdet i att en bit mark sköttes om och gjordes till en ögonfröjd för förbipasserande. De trivdes med att stanna och prata en stund, få veta mer om de olika tomatsorterna eller hur man bäst tillagar en rotselleri. Grönsakerna från gårdsbutiken blev unika och bar ett värde som inte återspeglades i priset. De hade en historia. Så att vara ärlig och transparent med det som ligger bakom gåvan handlar om att ge den en historia, vilket underlättar för mottagaren att sätta ett pris. (Egentligen betalar vi alltför lite för vår mat, vilket gör att vi värdesätter den mindre och slänger mer. Jag tror att människor som odlar sina egna grönsaker mer sällan klagar över priset på livsmedel men det är en helt annan debatt.)

Och till sist en bekännelse…

Jag ska vara helt ärlig med en sak: Det är inte alls säkert att mitt experiment med gåvoekonomi kommer att få något som helst genomslag. Detta för att den mesta av vår försäljning går via tredje part, där jag har små utsikter att påverka prissättningen. Åtminstone eliminerar det all kontakt med kunderna för mig. Och själva livsnerven i gåvoekonomin är ju relationen och kommunikationen mellan givare och mottagare. Så även om jag skulle sätta lägsta möjliga pris (vilket jag försökt med för en produkt utan att lyckas – så låga priser ville distributören inte hantera), så finns det ingen möjlighet för mottagaren – kunden – att visa sin tacksamhet med en gengåva. I en mer etablerad gåvoekonomi hade detta inte varit något problem, då hade jag gett med vissheten om att gåvan skulle komma tillbaka till mig någon annanstans. Men i dagsläget vågar jag inte lita på det. Dessutom skulle det bli en anonym gåva och anonymitet är faktiskt inte en given (!) faktor i gåvoekonomin – tvärtom! Hur ska jag kunna visa min tacksamhet till en okänd givare? Hur ska samhället kunna bedöma medlemmarnas givar-/mottagarbalans när man inte vet vem som gett vad? Och med en anonym givare blir även gåvan anonym, utan historia, vilket gör det svårt för mig att uppskatta värdet på den. Hm. Kan tänkas att jag bara rättfärdigar min egen feghet här… Men i så fall har jag åtminstone varit ärlig och transparent, eller hur? 🙂

Om vänlighet och kretslopp

Naturen är ett praktexempel på villkorslös generositet.

Pengar väcker starka känslor, kanske i synnerhet om du inte har några. Har du tänkt på att vi ofta förknippar pengar med något fult? ”Han är bara ute efter att tjäna pengar.” ”Vad får hon ut av det här, hon gör det knappast gratis?” Om det visar sig att någon som erbjuder något fantastiskt – kunskaper, helande, visdom – också säljer en produkt eller uppmuntrar donationer, är det lätt att avfärda personen helt och hållet. Och lönearbete förväntas nästan vara tråkigt. ”Jag älskar mitt jobb så mycket att jag skäms att ta betalt för det jag gör.” Antingen gör du det du älskar, gratis, eller så jobbar och sliter du för pengarna. Det tycks vara en vanlig uppfattning. Men den andra sidan av myntet finns också. När någon ger mig något helt gratis, som på något sätt gör mitt liv lite bättre, då känner jag att jag vill ge tillbaka. Jag kanske följer en youtubare som lägger ner enormt mycket arbete på efterforskningar och redigering (tro mig, jag vet hur jobbigt det är!). Att klicka gilla känns för futtigt. Den här människan kanske till och med lever på det hon gör, enbart tack vare donationer. Då vill jag ge några kronor. (Tyvärr tycker jag ofta det är för krångligt att ge pengar på det här sättet och utan smartphone har jag inte ens swish, så det stannar i tanken. Det borde finnas ett lättare sätt att donera pengar.)

Generositet kan löna sig i det långa loppet.
Men att ge något med förväntningen om
att det ska ”löna sig” senare är inte gåvoekonomi.

Vänlighet och generositet kan även löna sig på andra sätt. För några år sedan när vårt företag var nytt skickade jag en faktura som inte blev betald i tid. Jag brukar inte hetsa upp mig så mycket över det utan gav kunden en extra vecka eller två. Sedan skickade jag en påminnelse. Fortfarande ingen betalning. Fakturan släpade efter i min bokföring och sådant stör mig. Så när det gått kanske ett halvår eller mer skrev jag ett brev till kunden och förklarade att jag efterskänkte skulden. Uppenbarligen hade hon av någon anledning inte haft möjlighet att betala just då och det kostade mig så lite att efterskänka skulden, det var det värt bara för att kunna nolla fakturan i bokföringen. En kort tid därefter fanns pengarna på kontot, tillsammans med en ursäkt från kunden. Det här väckte blandade känslor i mig. Självklart blev jag glad över att min tro på människans godhet blev bekräftad, men hur redovisar man betalningen av en redan efterskänkt skuld? 🙂

Man kan prata om goodwill – att generositet kan löna sig i det långa loppet. Men att ge något med förväntningen om att det ska ”löna sig” senare är inte gåvoekonomi. Jag erbjuder saker gratis. Man kan ladda ner stickbeskrivningar från vår hemsida och man kan lära sig hur man löser ett bildpussel i en film på youtube. Varför gör jag det? Visst är det en del av min marknadsföring, men det är också roligt att göra det. Jag utnyttjar ju själv flitigt sådant som andra delar med sig av gratis, att då ta betalt för precis allt jag gör känns inte rätt. Som hobbyodlare känner jag spontant att jag vill ge något tillbaka till jorden där jag just skördat morötter eller selleri. När jag fäller ett träd uppstår en skuld, hur kan den betalas? Även om det känns förmätet av mig att tro att jag på något sätt kunde bidra till Moder Jords välbefinnande gör jag det allra minsta jag kan: jag återför näringsämnen och organiskt material till trädgårdslandet. Och vad gäller trädet så kanske jag ersätter det med en damm, eller ett annat träd någon annanstans i trädgården. När jag känner att jag är en del av kretsloppet, av livets oändliga cirklar, då blir jag harmonisk. Var sak på sin plats, från jord till bord och åter till jord. Tänk om vår ekonomi och vårt företag kunde fungera på samma sätt. Vara en del av ett kretslopp, där massor med processer och produkter skapas och återskapas utan utarmande i ena änden och deponi i den andra. Och tänk om pengarnas roll i detta kretslopp, var densamma som solens – en ström av energi från överflöd till behov. Det vore väl något!

Om intuition och struktur

Ibland kan en väntande belöning få fart på produktiviteten.

Jag önskar jag kunde säga att min intuition har hjälpt mig i mitt företagande. Att den har hindrat mig från att fatta dåliga beslut eller inspirerat mig till stordåd. Men ärligt talat har jag en förmåga att överskatta värdet av mina idéer, jag är obotligt optimistisk, vilket har lett till en del inte så smarta beslut. Med åren har jag blivit försiktigare. Kanske för försiktig, för du måste ändå våga satsa när du har ett företag. Men hur vet man vad som är rätt, vad som kommer löna sig? Usch, jag avskyr verkligen det uttrycket – löna sig. Som om bara det som inbringar pengar, direkt eller indirekt, är värt att satsa på. Inte blev jag företagare för att tjäna pengar. Det säger även ”experterna”: om du är i stort behov av pengar, starta inte eget företag. Pengarna ska inte vara (den huvudsakliga) drivkraften. Så då är jag rätt ute i alla fall då, som startade företag av ren lust att skapa och dela med mig. ”Follow your bliss”, talas det ofta om i de kretsar jag rör mig i. Vad gör mig riktigt lycklig? Det är det jag ska satsa på. Tyvärr är jag en sådan som fladdrar mellan olika intresseblommor. Ena veckan är jag otroligt sugen på att dyka ner i ekonomi och samhällsutveckling, nästa vecka vill jag förbättra tillvaron för funktionshindrade. Men roligast av allt är att knåpa ihop tankenötter eller stickbeskrivningar… I alla fall den här veckan. Vad lägger jag ner mycket tid på då? Om jag är helt ledig en dag, vad gör jag av ren lust? Just nu: följer samhällsutvecklingen globalt genom alternativa medier. Sommartid: rensar ogräs, klipper gräs, planterar, gräver, bygger, tränar häst. Vintertid: stickar, skriver, syr. Det är helt enkelt säsongsberoende. Kan mitt företag få följa med i de svängarna?

Att vara företagare är att vara sin egen,
vilket kräver en del självdisciplin.

När man är ”sin egen” (det uttrycket gillar jag, jag vill bara vara min egen) är det viktigt att skapa strukturer så att man får saker gjorda och inte bara hamnar i slötittande på youtube. Många författare har stenhård disciplin och skriver mellan vissa klockslag, varje vardag. Jag fungerar inte så. Fasta tider och scheman gör mig upprorisk direkt. Jag tror att det i viss mån hänger samman med odlaren i mig – jag måste ta vara på vädret och ständigt anpassa mig efter säsong. Om solen skiner går jag hellre ut än sitter och skriver (eller bokför). Tids nog kommer regnet och då kan jag sätta mig vid skärmen. Jag får mycket gjort ändå, faktiskt. Ryckvis. Det fanns en tid när jag kände mig överväldigad av alla mina projekt och allt som krävde min uppmärksamhet hemma (barn, djur, mat, tvätt, städning). Som den listmänniska jag är började jag skriva ner allt jag behövde få gjort. Listorna övergick till ett veckoblad med en tom spalt för varje dag. Det här har jag hållit på med i flera år nu och det underlättar enormt för min kreativa och stundom kaotiska hjärna. Så fort jag kommer på något som behöver göras, eller har en tid att passa, skriver jag in det i mina veckoblad. Det jag inte hinner idag kan jag föra över till en annan dag. Allt jag gör stryker jag vartefter. Veckobladen blir en bas för mina dagboksanteckningar. Jag kan enkelt backa några dagar och se vad jag gjorde. Jag använder också listorna som drivkraft. När jag har strukit tre saker får jag ta kaffepaus. Det här fungerar ypperligt för mig. Andra har säkert andra metoder.

Vad har detta med gåvoekonomi att göra? Kanske inte mycket, men det handlar fortfarande om att driva företag med hjärtat, av lust och med hjälp av intuition. Istället för att fokusera på vad som lönar sig, agerar du utifrån glädje och därmed minskar tvånget att tjäna pengar (genom att öka dina marknadsandelar och marginaler). Du kan unna dig att vara generös och känna tillit. I en gåvoekonomi arbetar vi inte för att överleva, vi arbetar för att det är roligt och meningsfullt.

Varför gåvoekonomi?

Det är naturligt för oss att dela med oss.

Vi behöver ett nytt ekonomiskt system. Det vi har idag har inbyggda negativa effekter som på sikt hotar hela vår existens. Det nya systemet behöver sträva efter jämvikt på alla områden, det vill säga där finns ingen plats för en ständig tillväxt. Även när det gäller individuell ackumulation av rikedom måste det i det nya systemet finnas processer som skjuter tillbaka jämvikten så att ingen individ kan öka sin rikedom på andras (eller naturens) bekostnad. Vi behöver ett annat sätt att se på pengar. Vår gamla myt om pengars uppkomst – att man valde ett neutralt betalningsmedel för att underlätta byteshandel med flera parter – är just en myt. Vi har aldrig levt i en ren bytesekonomi, där man räknade ut hur många hönor en ko var värd, eller hur många skopor mjöl man måste ge för ett knippe morötter. Innan pengarna gjorde sitt intåg levde vi i gåvoekonomi. Du har inga skor, jag har två par – här, ta dem. Jag är hungrig, har du något jag kan äta?

Räknar vi ut värdet på allt vi gör
för varandra i en familj?

Nej, knappast. Att ge och ta bygger sociala band och i nära relationer tänker vi sällan på vem som ger och vem som tar emot. I en liten by där alla  känner alla märks det om någon alltid tar mer än han ger, eller tvärtom. De flesta människor känner själva om de är skyldiga gruppen något och strävar efter att ge tillbaka. En generös person belönas ofta med generositet från andra. Om jag får en gåva, vill jag ge tillbaka. I ett litet samhälle behöver jag inte nödvändigtvis ge tillbaka till den individ jag har fått något ifrån. Jag kan ge vidare till någon med ett större behov. Jag vet att på sikt kommer det tillbaka till mig när jag behöver något. Gåvoekonomi bygger på tillit och en internaliserad rättvisekänsla. Men när samhällena blir större och projekten kräver många inblandade som kanske inte känner varandra, då behöver vi något som underlättar strömmen av gåvor. Vi behöver helt enkelt pengar, att gå tillbaka till små jägar-/samlar- eller bondesamhällen är inte längre möjligt, eller ens önskvärt. De nya pengarna måste dock anta samma egenskaper som gåvorna. Det vill säga, de måste cirkulera och de måste kunna flöda från den som har till den som behöver. För att detta ska vara möjligt behöver pengarna bli mer organiska, det vill säga ”ruttna”, så att det inte är önskvärt att ”sitta och hålla” på pengar, det behövs en inbyggd värdeminskning i form av negativ ränta.

Det nya systemet behöver vara transparent.

I ett stort samhälle finns det andra sätt att uppnå transparens än att man själv sett när någon gett åt någon annan. Alla transaktioner kan göras synliga för alla så att det är socialt gynnsamt att ge och så att behov uppmärksammas. När gemensamma resurser ger ett överskott ska det fördelas lika på alla, på så sätt knyter vi samman människan och den plats hon lever på och av. I en gåvoekonomi är alla medvetna om att Jorden är alla gåvors källa, därför månar man om henne och strävar efter att aldrig ta mer än hon kan avvara. Låter det som en utopi? Jag hör redan invändningarna: men ska inget vara privatägt? Vad händer om någon bara tar och tar och jag blir utan? Jag säger inte att det blir lätt att ställa om men jag upprepar: Gåvoekonomi bygger på tillit. Ofta dröjer det från det att jag ger, tills att jag får något tillbaka. Under tiden måste jag ha tillit och inte oroa mig. Lita på att universum vill mig väl, om du så vill. Det finns en stor känslomässig, psykologisk, för att inte säga andlig aspekt av omställningen till en ny ekonomi. Men det får jag gå in på en annan gång.

Då börjar vi!

Kanske har du som jag inte riktigt känt dig hemma i det här samhället, och kanske har du som jag ställt frågor och letat efter svar. Jag har alltid känt att det måste finnas ett bättre sätt att leva, i harmoni med sig själv, andra människor och Moder Jord. I mitt sökande kom jag ständigt tillbaka till det ekonomiska systemet. Jag tror att de flesta av våra problem har sitt ursprung där. Om du vill veta mer om min bakgrund och mina tankar kring ekonomi rekommenderar jag att du läser min text om att driva företag med hjärtat. Jag älskar att vara företagare och gillar nästan allt med det men något har alltid skavt och gnagt i mig. För några år sedan kom jag för första gången i kontakt med begreppet gåvoekonomi och 2020, detta hysteriska, märkliga, galna år, fördjupade jag mig äntligen i vad en gåvoekonomi skulle kunna innebära rent praktiskt. All ära ger jag åt Charles Eisenstein och hans böcker, framför allt ”Sacred economics”. Bitarna föll på plats. Mitt hjärta ropade ”JA!” och jag bestämde mig för att börja driva mitt företag enligt gåvoekonomins principer. Den här bloggen är i första hand tänkt att dokumentera min vardag som företagare och mina försök med att leva som jag lär. Förhoppningen är att jag ska kunna inspirera och nätverka med andra som också drömmer om en bättre värld och ett nytt, hållbart och harmoniskt ekonomiskt system.