Om ägande och ledarskap

Vem ska få leda flocken? (Tack till Cumâli Göl på Pexels för bilden.)

”You’ll own nothing and you’ll be happy.” Kapitalismen är död, vi behöver ett nytt ekonomiskt system, en omstart. Till viss del kan jag hålla med – vi behöver ett nytt system. Det svider dock lite i mig när jag förstår att min idealism har lett mig i samma fälla som alla andra. Jag ifrågasatte kapitalismen, ja, till och med ägandet. Hur kan vi säga att vi äger en bit mark? Den fanns ju där redan innan vi föddes och kommer att finnas kvar efter att vi försvunnit. Är det vi som äger jorden eller äger den oss? Och är det inte (koncentrationen av) ägande som skapat all olycka? Om vi istället bara såg oss som förvaltare av jorden (och till viss del andra saker) skulle vi då inte vara mer försiktiga med den, sköta om den bättre?

Det som bara är mitt kan jag förstöra om jag vill. Men det som tillhör oss alla – eller ingen? – måste jag akta och vörda.

Lite så tänkte jag väl. Men jag har blivit förvirrad, bamboozled, precis som alla andra. Jag har förletts att tro att det var kapitalismen och ägandet i sig som skapat orättvisor och miljöförstöring. Jag har slagits mot skeppet, istället för mot dem som styr det i fel riktning. Det är inte skeppets fel att det går på grund. Vi har i själva verket alltid levt i kapitalism. Redan på stenåldern ägde man ting och höll sig med revir. I tusentals år har vi levt med privat ägande utan att det i någon större utsträckning förstört miljön. Vad är det då som gått snett? Industrialismen? Är det den som är boven? Nej, så enkelt är det inte. Jag är otroligt tacksam för tvättmaskinen och bilen och datorn… Tänk vad mycket mer jag kan åstadkomma tack vare den tid jag sparar med alla de moderna manickerna. Och jag kan vara kreativ på helt nya sätt. Nej, det är inte maskinernas fel, eller den ökade fritidens.

Jag snuddade lite vid problemet på universitetet när jag började granska den eviga tillväxten och pengars skapande. Så är det då pengarnas fel? Pengar är roten till allt ont? Nej, så står det faktiskt inte i Bibeln. Det står ”kärleken till pengar är roten till allt ont” (1 Tim 6:10). Pengarna i sig är bara ett verktyg. Liksom maskinerna. Du kan använda en maskin till att skapa något vackert, eller förstöra något vackert. Pengar kan användas till nytta och glädje, eller för att förtrycka och döda. Det handlar alltså om vem som styr skeppet. Vem bestämmer vad maskinerna ska användas till? Vem bestämmer vart pengarna ska gå? Vem bestämmer över de regler som styr verksamheterna? Och, som Shoshana Zuboff säger: ”vem är det som bestämmer vem som bestämmer?”

Att vi inte lever i någon demokrati har blivit förkrossande tydligt de senaste två åren.

Det är inte vi medborgare som bestämmer, vi har bara levt i illusionen att vi gör det. Även om de olika politiska partierna skulle erbjuda olika vägar (vilket de inte gör) så är utgången av våra val redan bestämd sedan innan. Vi kan inte lita på valresultaten som presenteras i media. Allt är bara teater. Det är någon annan som bestämmer.

Klaus Schwab berättar stolt att hans ”lärjungar” (mitt ordval) utgör mer än hälften av beslutsfattarna i Justin Trudeaus kabinett. Schwabs ”young leaders” är våra nya ledare. Vi har inte valt dem. Vi har inte heller valt dem som valt dem, vilket i det här fallet främst är Klaus Schwab. (Kanske önskade han sig världsherravälde redan som barn?)

Men det här med ledarskap är inte lätt. Vem ska få bestämma, och vem ska få bestämma vem som ska få bestämma?

Jag hörde en ekonom säga att man omöjligen kan överlåta åt ”vanliga människor” att bestämma i olika samhällsfrågor, eftersom det skulle bli så dåliga beslut. Folk vet för lite. Pöbeln är för korkad. Överlåt beslutsfattandet åt experterna. Lita på vetenskapen. Det här är givetvis mina ord, min tolkning av det han sade. Men mellan raderna var det detta som lyste fram. Människor är för dumma för att kunna bestämma själva. Så hur kan de då vara tillräckligt smarta för att få gå till valurnorna vart fjärde år? Nej, det är en illusion, som sagt. Jag kan till viss del hålla med ekonomen: de flesta människor har svårt att veta vad som är bra för dem i det långa loppet, i synnerhet när det kommer till större, mer komplexa system. Men de flesta vet vad de önskar för sig själva, och de flesta vill ungefär samma saker. Det är lustigt (eller egentligen mest sorgligt) hur vi aldrig tycks närma oss det samhälle som de flesta vill ha. Vi vill ha bra skola och vård, trygghet för de utsatta, en värdig ålderdom. Frihet att uttrycka våra idéer och skapa våra egna liv. Istället får vi en försämrad välfärd, större osäkerhet och alltmer begränsade friheter.

Uppenbarligen tycks inte de som styr heller veta vad som är bra för oss. Eller, mer troligt, de bryr sig inte om oss.

Men om vi nu skulle lyckas ta ifrån eliten makten, hur skulle vi då organisera oss istället? Vem ska få bestämma vem som ska få bestämma? En del människor är helt enkelt bättre ledare än andra. Det finns de som är experter, i ordets sanna bemärkelse. Borde inte dessa människor då få styra? Kanske. Men vad är det som säger att de som styr idag inte själva tror att de är de mest lämpade? Säkert tror de det. Hur ska man kunna säkerställa ett gott styre, ett styre som gynnar alla? Om det går galet, om skeppet går på grund och vården går på knäna, hur ska man då kunna ställa de ansvariga till svars och se till så att det aldrig händer igen? När ekonomin kollapsar på grund av giriga människors dåliga beslut, hur bygger vi upp den igen så att den är fri från de konstruktionsfel som ledde till kollapsen?

För Schwab och hans gelikar är tekniken lösningen. Med artificiell intelligens kommer alla problem att kunna förutses och lösas innan de uppstår. Och med hjälp av implantat, transhumanism och beteendemodifiering kan vi lösa problemet med upproriska människor som vill tänka själva och vara med och bestämma vem som bestämmer. På så sätt kan människorna i den nya världen vara lyckliga fastän de inte äger något, inte ens sina egna kroppar. Och Schwab och hans vänner kan vara lyckliga för att de äger allt, inklusive några hundra miljoner (efter folkminskningen) lydiga slavar.

Jag skojar ibland om att jag vill ha världsherravälde. Det vill jag såklart inte ha. Men jag vill ha en viss makt.

Ofta har jag tänkt (efter att jag har sett skövlade skogar eller förfallna gårdar) att jag skulle vilja äga en större bit mark. Några tiotal eller hundratal hektar bara. Så att jag kunde få bestämma att den vackraste skogen skulle få stå kvar, till andra människors glädje. Och så att jag kunde få ta hand om den åkermark och de byggnader som andra före mig lagt ner pengar, tid och arbete (och kärlek!) på att skapa. Kort sagt, jag skulle vilja förvalta marken så att den kunde gynna inte bara mig, nu, utan även andra människor, nu och i framtiden. En sorts kapitalism: ”Den här biten mark är min!” Men också ett förvaltarskap med ett erkännande av jordens värde för många människor. Jag drömmer också om en gemenskap med andra. En by, ett samhälle, där alla känner alla och man kan lita på varann. Men vem skulle få bestämma i den byn? Vem skulle få bestämma vem som skulle få bestämma? Och hur skulle vi dra gränser mot resten av världen?

Det här med ledarskap är inte lätt. Ofta tänker jag att den som allra minst vill vara ledare, borde bli det. Oavsett hur en grupp människor väljer sin ledare (och att de ska få välja är väl självklart!?) så bör valet grundas på kunskap och förtroende. Och det borde finnas en nödbroms ifall ledarskapet går snett. Vad har vi för nödbroms att dra i nu, när världen styrs i riktning mot totalitarism? Hur kan vi stoppa Schwab och hans hejdukar? Säga: ”nu, grabbar, har ni verkligen gått för långt, dags att packa ihop och åka hem. Nu tar vi över.” Framtidens ledare, vilka är vi?

En kommentar till “Om ägande och ledarskap”

  1. Bra skrivet av dig som vanligt… Får mig att tänka på ursprungsbefolkningen i Nordamerika som inte ansåg att de ägde marken utan förvaltade den till kommande generationer. Jag läste någonstans att på ursprungsbefolkningars traditionella marker återfinns runt 80 procent av den biologiska mångfalden i världen. Och att stärka dessas rättigheter är även ett effektivt sätt att bekämpa både fattigdom och bevara den biologiska mångfalden…
    …ja vi har mycket att lära av dem…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *