Kan man bli extrovert?

När jag för många år sedan läste Linus Jonkmans bok ”Introvert – den tysta revolutionen” tänkte jag förvånat: ”men alla människor är väl såhär?” ”Finns det ens några som är extroverta på riktigt?” Alla tycker väl det är jobbigt att ta kontakt med andra människor, prata i telefon, bli tillfrågade av ett butiksbiträde, prata inför folk och så vidare? Alla blir väl trötta efter att ha tillbringat tid med andra människor och alla tycker väl att det är skönt med egentid i tystnad? Jag hade nog förväxlat begreppet introvert med blyg och det är inte samma sak. När jag testade mig själv i boken fick jag relativt höga poäng för introvert men jag slog också över kraftigt till extrovert på vissa områden.

Jag tycker till exempel att det kan vara roligt att stå på scen och tala inför publik.

Jag har heller inte särskilt svårt för att småprata med främlingar i rätt situationer och jag kan be om hjälp eller framföra ett klagomål när det behövs. Jag är alltså inte blyg, tvärtom tenderar jag att ta plats och prata för mycket, gärna om mig själv. Men jag har ett stort behov av egentid och behöver få dra mig undan med mina projekt, för mig själv, med jämna mellanrum. I synnerhet om jag har varit social. De flesta människor dränerar mig på energi, vilket inte behöver vara något negativt, det är liksom bara en kostnad som är värd att ta ibland. Men det finns också människor som lämnar mig plus minus noll eller rent av ökar min energinivå. Och ibland kan jag längta efter att träffa folk. Så jag är kanske en social introvert? Jag märker också att jag blivit mer social med åldern. Jag tycker helt enkelt inte det är lika viktigt längre vad andra tycker och tänker om mig och vågar därför vara mig själv mer. Dock tror jag fortfarande att vi introverta är i majoritet, i alla fall här i Norden. Sen att många fejkar att de tycker det är roligt att festa ytligt med främlingar var och varannan helg är en annan sak.

Journalisten och skribenten Jessica Pan bestämde sig för att utmana sig själv och under ett år leva ett mer extrovert liv.

Om sina erfarenheter berättar hon i ”Sorry I’m late, I didn’t want to come”. Det är en lättsam och rolig bok där hon verkligen bjuder på sig själv, sina tillkortakommanden och innersta tankar. Hon börjar med utmaningen att tala med främlingar på gatan och slutar med ståuppframträdanden och en middagbjudning. På vägen tar hon hjälp av en del experter som har forskat om social fobi eller som har utarbetat metoder som hjälper människor att våga mer. En siffra hon nämner är att en av tre personer skulle vara introvert. Ja, i Amerika kanske, säger jag. Att döma av de möten och samtal som skildras i boken verkar det som om de allra flesta kämpar med samma utmaningar som hon. När hon berättar att hon tänker prova på improvisationsteater möts hon av förfäran. Men till sin (och andras) förvåning upptäcker hon att improvisationsteater är något som hon verkligen gillar. Det är ju som att återskapa en del av den där magiska lekfullheten som man hade som barn. Ståuppkomik är dock lika hemskt som alla verkar tro, även om Pan får en jättekick när hon faktiskt lyckas få människor att skratta.

Det förvånar mig egentligen inte att scenen utövar en särskild dragning för många av oss introverta.

När vi spelar en roll blir det så mycket enklare att tala med människor. Det här har jag upplevt många gånger, inte bara på scenen, utan även i vardagen de gånger jag klätt ut mig och begett mig ut bland vanligt folk. Det här är för övrigt något jag starkt rekommenderar för alla att göra nu och då. Klä ut dig, till exempel i kläder från en annan tid, och besök ett café, ett museum eller en park. Jag har aldrig drabbats av något negativt när jag gjort detta, människor brukar tvärtom bli extra trevliga. Det behöver egentligen inte ens vara en utklädnad, när jag gick genom Stockholm med make och dotter i våras, på väg till en fest, blev vi hejdade av en grupp japaner som måste trott att vi var kungliga i frack och balklänningar. De frågade om de fick ta bilder med oss, vilket vi naturligtvis bjöd på. Så nu kanske vi presenteras som svenska kungafamiljen nånstans i Japan…

Märkligt nog testar inte Jessica Pan detta enkla knep för att underlätta social interaktion. Men hon gör mycket annat. Som kringflyttad exilamerikan i London och med alla vänner i andra länder, känner hon sig ensam och bestämmer sig alltså för att göra något åt det. Något drastiskt.

Men hur skaffar man vänner – riktiga vänner, sådana där som man kan flytta ett lik med – när man är trettio plus?

Märk att hon inte har några planer på att dejta – hon är redan gift. Det här var något som fick mig att reagera. Hon är gift? Men då har hon ju en man? En bästa vän? Vad tycker han om hela den här grejen? Varför involverar hon inte honom? Tjejkompisar är väl något man har när man är ung och singel, tänker jag. Har man en man är man ju inte ensam. Dessutom umgås man väl då tillsammans, med andra par? Men jag kanske är gammalmodig. Hon nämner inte sin man särskilt ofta i boken, än mindre vad han tycker, och hon verkar till och med ha gett honom ett fingerat namn, trots att hon själv är en hyfsat offentlig person och alltså lätt att kolla familjeband på. Hon nämner dock att hennes man också är introvert, och så blyg att det tog lång tid innan de vågade prata med varandra. Ändå verkar han ha många vänner, vänner som hon ibland använder sig av. Märkligt.

En annan sak som också är märklig är hennes ekonomiska situation. I början av boken är hon arbetslös, sedan frilansar hon som skribent, och hon verkar oroa sig för sin ekonomi. Ändå kan hon delta i flera dyra kurser, köpa gymkort och hux flux hoppa på ett flyg över Atlanten när hennes pappa blir sjuk. Hon har heller inga problem att få kontakt med diverse experter på olika platser i världen, vilket är dubbelt märkligt – dels att de svarar och har tid med henne, dels att hon vågar prata med dem. Och som vanligt med den mesta västerländska samtidslitteraturen har boken en tydlig vänstervridning. Många av de referenser hon gör, till TV-program, kändisar och annat, är också ganska smala kulturellt sett, även om vi har en del svenska motsvarigheter (TV-serien ”Halv åtta hos mig” till exempel).

På det stora hela är boken alltså väldigt ”modern” och trots ämnet rätt ytlig.

Jag tänker att en kvinna över trettio som försöker hitta sig själv är rätt vanligt idag och jag undrar hur många av dem som inte ens hade behövt leta om de blivit mammor vid tjugofem? Hur mycket av vår vilsenhet och vår sociala ångest kommer ur det faktum att kulturen vi lever i berövats alla sina former? I en värld där allt är möjligt och på sätt och vis offentligt via sociala medier, blir FOMOn (fear of missing out) självklart förlamande. Och när det dessutom betraktas som lite fult att vara traditionalist eller konservativ är det inte att undra på att många går vilse i sökandet efter en identitet. ”Jag är såklart feminist”, skriver Jessica Pan vid ett tillfälle. Ändå anar vi ett ”…men” som i att feminismen saknar något. Jag kallar mig inte feminist, eftersom ordet har kommit att betyda något helt annat än det borde. Jag skulle kunna säga: ”Jag är såklart feminist, i det att jag anser att kvinnor ska få vara kvinnor, att de ska kunna välja att vara hemma med sina barn om de vill det, att de ska kunna förvänta sig att bli omhändertagna och väl behandlade av män, samt uppskattade för allt det obetalda hemarbete som de alltid gör, oavsett om de arbetar heltid eller ej.” Men då är jag tydligen motsatsen till en feminist… Pan nämner vid något tillfälle att hon är rädd för att hon inte ska få några barn men hon verkar inte ha försökt och hon rycker bara på axlarna när ämnet kommer på tal, som att det är något som hör till framtiden.

Men har du passerat trettio minskar chanserna snabbt att bli gravid, det är något som vi inte talar tillräckligt öppet om.

Jag var inte alls mogen att bli mamma vid tjugosex, men hade jag inte fått barn hade jag varit ännu mindre mogen idag, det är jag övertygad om. Jag såg nyss en video där en ung man förklarar varför unga människor inte skaffar barn. De går inte ut och dansar heller, säger han. Varför? För att var du än går riskerar du att bli filmad och exponerad för miljoner människor. Detta har gjort att dagens unga, som vuxit upp under ständig övervakning (dock inte av föräldrarna!), inte vågar släppa loss och riskera att göra bort sig. Ett litet misstag på fyllan kan spridas rekordsnabbt över nätet och ligga kvar där för evig tid. Kulturen är också så mansfobisk nuförtiden att en man inte kan tilltala en kvinna utan att bli misstänkliggjord som potentiell våldtäktsman. Den nya samtyckeslagen har fört detta till absurda extremer. Jag förstår om unga män idag tänker till en extra gång innan de vågar ge en tjej en komplimang, än mindre be om hennes kontaktuppgifter. Det behöver inte heller vara bara åt det hållet. Jessica Pan oroas för att hennes sociala experiment – att tala med främlingar – ska misstas för sexuella inviter. Därför lyfter hon direkt fram att hon är gift, låt vara på ett halvdiskret sätt: ”min man letar efter just en sån där skjorta, var har du köpt den?” När blev livet så komplicerat? (”Toxic masculinity” nämner författaren också. Vad är egentligen det? När män är män?)

Trots mina smått negativa kommentarer och undringar tycker jag att boken var läsvärd och rolig.

Jag kanske inte lärde mig så mycket nytt men jag fick lite tips, särskilt inför ett kommande event som jag ska hålla i. Jag uppskattar också att Pan mot slutet av boken ifrågasätter själva uppdelningen i introvert-extrovert. Allt är inte så svart eller vitt och vi människor är mer komplicerade – och kompetenta! – än så. Hon lär sig också att uppskatta andra människors mer extroverta drag och ser hur vi kan behöva varandra, vilket väl är ett tecken på lite mognad i alla fall.

Sorry I’m late (I didn’t want to come)
Jessica Pan (2019)
Penguin Books
ISBN 9781784164157

Den olydige scientologen låter oss inte glömma

Under den så kallade pandemin började jag följa ett antal olika kanaler på Youtube och Bitchute. En av dessa var Sanity for Sweden. Kanalen drevs av Stefan Tunedal som i korta och ofta humoristiska videor kommenterade världsläget. Som namnet antyder var kanalen en förnuftets röst mitt i galenskapen.

Jag höll inte med om allt Stefan sa och ibland tyckte jag att han kunde bli lite väl bitsk mot människor som kanske inte förtjänade det, men på det stora hela uppskattade jag hans kanal.

Det gör jag fortfarande även om jag inte följer den lika mycket. Stefan är bland mycket annat en duktig konstnär och har även skapat konst som samhällskommentarer. När han tillkännagav att han höll på med en bok om covid blev jag nyfiken och nyligen kom ett exemplar med posten. Av någon anledning beställde jag den engelska versionen ”Covid and the disobedient scientologist”, men den var lättläst och jag mer eller mindre slukade den på en eftermiddag.

På flera sätt påminner Stefans bok om min – ”I huvudet på en foliehatt”. Liksom jag har han utgått ifrån vardagliga möten och reflektioner under pandemiåren och liksom jag har han vävt in en del fakta från ”den andra sidans” experter. Han reflekterar också över orsaker, förklaringar och maktstrukturer men går inte så långt som att peka ut någon form av konspiration. Han tycks mest förbluffad över människors naivitet och beredvillighet att lyda ledarnas minsta vink, hur obegripliga och galna instruktionerna än var.

Varför är så många människor så lydiga?

Stefan tror att det handlar om grupptryck och kontrollbehov. Det är så obehagligt att sticka ut från mängden att de flesta är beredda att kasta sitt eget tänkande och förnuft överbord. Dessutom är många villiga att begå rätt obehagliga handlingar i sin önskan att kontrollera omgivningen. Han drar paralleller mellan det som skedde under pandemin och det som pågår i sektliknande organisationer. Själv har han erfarenhet av Scientologerna, där han var medlem i trettio år. Samma lydnad, respekt för auktoriteter och avsky för ”otrogna” som han sett hos Scientologerna, såg han i resten av samhället under covid. Stefan ägnar rätt mycket utrymme åt förtrycket av de ovaccinerade och trots att jag ju upplevt samma sak, häpnar jag återigen över den hårda tonen mot oss som vägrade låta oss injiceras med en experimentell genteknik. Stefan lyfter fram några uttalanden och föreslår att man byter ut ordet ”ovaccinerad” mot till exempel ”kvinna” eller ”homosexuell” och direkt ser man diskrimineringen:

”De av er som är kvinnor kommer inte att kunna leva normalt.”

Det är så solklart för oss som blev utsatta. Många av oss frågade ju om vi snart skulle förväntas bära en gul liten davidsstjärna på bröstet också, så att de vaccinerade skulle kunna undvika oss. Ändå säger en kvinna som besöker Stefans utställning förvånat: ”kände du dig diskriminerad under pandemin”? Som om tanken aldrig föresvävat henne. Betänk att Kanadas premiärminister Justin Trudeau, som ville vara så inkluderande att han sa ”peoplekind” istället för ”mankind”, inte tvekade en sekund att kalla dem som demonstrerade mot restriktionerna för ”a small fringe minority with unacceptable views”. Sedan frös han bankkontona för dem som skänkte pengar till frihetskonvojen. Snacka om inkluderande och respektfullt. Allas lika värde. (Så länge du lyder, förstås.)

Det mesta i Stefans bok kände jag till sedan tidigare men han lyfter fram några exempel på galenskapen som jag faktiskt inte hade hört förut.

Till exempel att man i Storbritannien lät färga en sjö svart för att människor inte skulle åka dit och njuta av det annars vackert turkosblå vattnet. Eller att ett par kvinnor som vandrade i franska alperna blev jagade med helikopter tills de återvände hem där polisen stod och väntade. Även i Sverige som var relativt förskonat från dumheterna i och med att vi inte hade lockdowns eller munskyddstvång, skedde en del tokerier. Till exempel fick man inte sitta fler än två vid varje bord på ett café så en familj i Örebro fick dela på sig. Det hjälpte inte att kvinnan sa att hon och mannen var gifta och sov i samma säng. Det påminner mig om när jag och maken var på Biltema och fikade. Vid varje bord var en stol fastkedjad och vi fick inte sitta tillsammans. Då satte sig min man på golvet bredvid mig och sa högt: ”vi kan dela säng men vi kan inte dela bord”. Flera av de andra besökarna skruvade på sig och någon mumlade att det ju var lite fånigt.

Ja, man hade kanske kunnat skratta åt det om det inte var så hemskt.

Att bli tvingad att sitta vid olika bord (eller på golvet) är en sak, att tvingas spendera fjorton dagar i ett karantänläger fast man är fullt frisk är en annan. Sådana läger upprättades i Australien men det fick man förstås inte höra något om i Sverige. Varför hade vi inte de hårda reglerna här? Kanske för att vi har en stark grundlagsskyddad rättighet att träffas och att säga nej till medicinsk behandling? Eller för att svenskarna är så följsamma och lydiga att de inte behöver regler, de hoppar ändå direkt på allt nytt som kommer från makthavarna. Uppemot nittio procent av befolkningen uppskattas ha tagit åtminstone en dos av det så kallade vaccinet. Det är en skrämmande siffra. Hur många av dessa nio miljoner svenskar fick veta (eller frågade efter) vad sprutan innehöll, vilka biverkningar som hade inrapporterats eller ens att det var en nödgodkänd spruta, det vill säga att den som tog den i princip var en del av säkerhetsstudien?

Idag vet vi, tack vare att vi ändå var några procent som sa nej, att sprutan varken var säker eller effektiv.

Människor fick covid och blev svårt sjuka trots (eller kanske på grund av?) att de tagit flera sprutor. Ett stort antal allvarliga biverkningar har inrapporterats, däribland över 400 dödsfall, bara i Sverige. Det här vet inte folk. När jag berättade för en bekant att människor hade dött av vaccinet, faktiskt flera hundra personer, så frågade han: ”i världen?” ”Nej, i Sverige”, sa jag. Det förvånade honom. Självklart, eftersom det inte rapporterades! Maken och jag reagerar ofta över hur sjuka alla tycks vara nuförtiden. Alla utom vi som sa nej. Vi mår hur bra som helst. Åtminstone fysiskt. Psykiskt är det jobbigare. Stefan berättar om hur hans älskade storebror dog hastigt efter sprutan. Fortfarande plågar han sig själv med tanken att han hade kunnat rädda sin bror om han bara varit ihärdigare i sina varningar. Samma tanke har jag också haft, efter att ha förlorat min älskade mamma till turbocancer. Troligen hade hon fått cancer i alla fall men kanske hade den varit behandlingsbar eller åtminstone långsammare. Stefan berättar att han slutat tala om för människor vad vaccinet kan ställa till med. Vad gör det för nytta liksom? Om de redan tagit sprutorna, eller ännu värre – låtit injicera sina barn – kommer de bara att må sämre om de får veta. Lite så tänker jag också.

Samtidigt får vi inte sluta prata om covid. Om detta må ni berätta, som man säger.

Fast jag är försiktig med att dra paralleller till andra världskriget. Till skillnad från Stefan tror jag att vi blivit grundlurade där också och att komplotten eller konspirationen var betydligt större än vi tror. Jag uttalar mig inte tvärsäkert om särskilt mycket nuförtiden och extra viktigt tycker jag det är att vi är vänliga mot varandra inom det som i brist på bättre namn kan kallas ”den vakna rörelsen”. Där tycker jag att Stefan kunde träda försiktigare fram. Jag hånar inte dem som fortfarande tror på vita hattar och 3D-schack där Trump är en räddande ängel. För en del är detta det enda som får dem att orka. Och jag vet ju egentligen ingenting.

Jag har fått erkänna att jag haft fel förut.

Även om jag aldrig hånat dem som trodde att jorden var platt (som Stefan gärna gör), tyckte jag tanken var löjlig och ointressant, tills jag gjorde som jag brukar göra med sånt jag inte förstår: jag tittade närmare. Stefan, du kanske kommer att få ödmjuka dig om jordens form. Det är märkligt hur en så pass vaken människa som Stefan Tunedal inte tycks vilja följa kaningångarna till slutet. Han häpnar över vilka idioter människor är som tror på myndigheterna när det kommer till hälsa men verkar själv tro att det området är ett undantag. När det gäller historien och rymden talar politiker, akademi och media sanning. Tror han månne på månlandningen också?

Jag vet inte riktigt varför Stefan ens tar upp Scientologin i sin bok.

För att jämföra covid med sekterism och religion, javisst. Men det känns som om han också gärna vill berätta sin historia om Scientologin, utan att riktigt berätta den. Det måste vara starka krafter som styr inom rörelsen. Stefan berättar att han redan (?) efter sju år insåg att Scientologin var på väg åt fel håll, ändå stannade han kvar i ytterligare 23 år! Men sitt första äktenskap kunde han lämna efter bara sex… Läsaren får egentligen inte heller veta något om Scientologins filosofi eller metoder. Jag antar att medlemmar är bundna av tysthetslöfte livet ut. Det känns dock konstigt att en sådan person som Stefan Tunedal skulle låta sig hejdas av det – han är ju så frispråkig om allt annat, och, som titeln angiver: olydig. Nej, tyvärr får jag känslan av att han vill skapa lite mysticism kring sin person för att verka mer spännande och smart än alla oss andra. Jag kan ha fel förstås och då ber jag om ursäkt. Inte lär man känna en människa via 170 sidor text.

Stefan är annars en sådan person som jag gärna skulle vilja sitta och prata med en stund.

Den kanske största behållningen av hans bok får jag i kapitlet New Friends. Han påminner mig om den fantastiska gåva som pandemin faktiskt gett mig: alla nya vänner. Stefan beskriver hur det räckte att veta att någon var ovaccinerad för att ett band skulle skapas, genast blev personen intressant. Det här har jag också upplevt, många gånger. Det var en nästan religiös, eller låt oss säga andlig, upplevelse när jag var på ett event i Örebro i början av pandemin. Reglerna var just då att man fick träffas max femtio personer. Vi var runt trehundra. Vi stod axel mot axel, skrattade och grät, berättade våra historier för varandra och fann vänner för livet. Ingen frågade vad man jobbade med, vilka intressen man hade eller något sådant. Ändå kände man omedelbart en samhörighet, bara genom det faktum att man sagt nej när alla andra runtomkring en sagt ja. Nu, efter pandemin, har jag ett större nätverk av vänner och bekanta än jag någonsin haft. En del gamla vänner och framförallt familj har försvunnit ur mitt liv och är, som Stefan säger, fullständigt ointressanta för mig. Men istället har jag en helt ny, stor familj, där tilliten och tillgivenheten är stark. Vi hjälper varandra: hittar jobb, bostad, kontakter. Och när vi träffas – vilket vi gör ofta – är det högt i tak och mycket skratt.

Tack, Stefan, för att du påminde mig om detta.

Trots allt skulle jag inte önska att covid aldrig hänt, mitt liv är så mycket rikare nu. Det är viktigt att minnas, inte minst för att hedra dem som inte finns kvar hos oss på grund av det som skedde. Stefan tror att de ansvariga kommer att ställas till svars någon gång men där är jag skeptisk. Dock ökar chansen om vi aldrig låter dem glömma. Och där bidrar verkligen Stefan Tunedal med sin bok: ”Covid and the disobedient scientologist”.

Covid and the disobedient scientologist
Stefan Tunedal (2026)
Amazon
ISBN 9798181016279

Rockefeller – familjen bakom klimathysterin

Jag har varit en miljökämpe sedan barnsben. Jag grät när träd fälldes, förfärades över nedskräpning, drömde om att ha en elbil när jag blev stor (dock inte för koldioxiden, det kom långt senare) och när mina jämnåriga sålde jultidningar sålde jag WWF-produkter. När jag blev ung vuxen röstade jag på Miljöpartiet. I början på 2000-talet studerade jag ekonomi och miljö på universitetet och minns särskilt en kommentar från en föreläsare när han fick frågan om vilket miljöhot som han tyckte var det mest skrämmande. Han svarade då den globala uppvärmningen och pratade om hur växtzonerna ständigt försköts norrut. Det var nog första gången jag på allvar började oroa mig för klimatet och ganska snart accellererade ångesten. Jag började fundera på vilket land jag kunde migrera till när golfströmmen stannade. När jag fick mitt tredje barn 2007 skämdes jag enormt för att jag bidragit till den miljöförstörande befolkningstillväxten med ännu en mun att mätta.

Herregud, vad vilseledd och naiv jag var!

Men det är inte alls konstigt med tanke på vilka starka makter som låg bakom agendan om den globala uppvärmningen, eller klimathotet, som man säger idag eftersom uppvärmningen inte är så tydlig.

Jag fick uppfattningen då, i början på 2000-talet, att klimathotet var relativt nyupptäckt och att det var vi i universitets- och forskarvärlden som var först i ledet. De där egoistiska företagarna och politikerna, de förstod inte allvaret och gjorde alldeles för lite. Vi måste stoppa oljan nu! Förresten så skulle väl oljan ta slut när som helst. Jag hade minsann läst ”Tillväxtens gränser” av Romklubben och visste att vi levde på en planet med ändliga resurser. Därför fick jag inte ihop det när en före detta klasskamrat till mig, som numera arbetade på oljerigg, sa att oljan inte kommer ta slut. Hur kunde han säga så? Han var den smartaste kille jag träffat men här måste han väl ha misstagit sig? Han förklarade inget mer utan log bara sådär hemlighetsfullt som en som vet något som ingen annan vet. Långt senare började jag förstå vad det förmodligen var som han visste.

För några år sedan var jag på en föreläsning med Jacob Nordangård där han berättade om elitens planer för världen och möjliga framtidsscenarier. Jag har senare läst (och recenserat) hans bok ”Den globala statskuppen”, samt lyssnat på intervjuer med honom. Nordangård ger ett rätt dystert intryck, för att uttrycka det milt, trots att hans budskap egentligen är att situationen inte är så illa som det låter.

Om någon skulle be mig utnämna vår tids främsta domedagsprofet skulle jag kanske säga Jacob Nordangård.

Därför var det med viss bävan jag tog mig an hans bok ”Rockefeller – controlling the game”. Men jag kände att jag behövde läsa på lite om bakgrunden till det jag kallar klimatbluffen och Nordangård är en av de bästa källorna på området. På svenska heter boken ”En klimatsmart historia” vilket är en fyndigare titel, tycker jag. Jag skulle också läst den på svenska om det inte varit för att den var slutsåld (grattis, Nordangård). Nu fick jag nöja mig med den engelska versionen, som även är lite nyare och därmed mer aktuell. Den första utgåvan var ju pre-covid.

Nordangård är akademiker och det märks när han skriver. Texten är ganska torr och faktaspäckad med många källhänvisningar och fotnötter. Längst bak hittar man index över både personer och organisationer. Varje Rockefeller är beskriven på ett eget uppslag med släktträdet tydligt uppritat, vilket jag som läsare är tacksam för eftersom namnen är så många att det är svårt att hålla reda på alla. Den formella uppbyggnaden till trots är ”Rockefeller” otroligt spännande. Jag märker att jag har svårt att sluta läsa och ofta utbrister jag i ett ”nähä!?”, ”va!?”, ”men!”

Den kanske största aha-upplevelsen var hur gammal agendan om klimathotet är.

Den var inte alls ny vid millennieskiftet, inte ens på sjuttiotalet när det talades om oljekris och en ny istid (!). Nejdå, planerna går längre tillbaka i tiden än så. Teorin om att människors utsläpp av koldioxid kunde orsaka en global uppvärmning kläcktes redan i slutet på 1800-talet, av ingen mindre än Svante Arrhenius (släkt med både Greta Thunberg och Agnes Wold, båda kända ansikten när det kommer till klimat och hälsa). Till en början avfärdades teorin men efter andra världskriget insåg makthavarna att klimathotet kunde användas för högre syften. Man lyckades på något sätt klumpa ihop det med hotet om kärnvapenkrig och senare, i samband med elfte september-attackerna, även med terrorism. Redan från början var också befolkningstillväxten med i mixen, vilket kanske är lite mer begripligt än kärnvapen och terrorism. Fler människor släpper ut mer koldioxid. Men varför kampanja mot kärnkraft om man vill minska användningen av olja och kol samtidigt som man vill öka elanvändningen? Motsägelserna är många, och det var också en sådan som från början gjorde Nordangård nyfiken på Rockefeller och deras roll.

Hur kom det sig att en familj som byggt sin förmögenhet på olja, plötsligt kämpar mot användningen av fossila bränslen?

Frågan ledde till några intressanta djupdyk i kaninhålen. Det måste ha varit svårt för Nordangård att förhålla sig saklig och inte dra rejält konspiratoriska slutsatser. Inget hindrar dock mig från att spekulera. En och annan fråga inställer sig nämligen.

Nordangårds historia om Rockefeller börjar med ”Devil Bill” (William Rockefeller), som var en hänsynslös skojare och affärsman. Han drillade sina barn hårt och sonen John D Rockefeller (som med dagens mått säkert skulle diagnostiserats med Aspbergers) började tidigt bygga sin förmögenhet. Han och brodern William Avery startade Standard Oil år 1870. På den här tiden var det främst olja för belysning som producerades, så kallad kerosin eller fotogen på svenska, och mineraloljan var en biprodukt. Bröderna Rockefeller ville inte låta något gå till spillo så de hittade nya användningsområden för biprodukten. När sedan elektrifieringen slog igenom på bred front, och andra oljebolag konkursade för att det inte längre fanns en marknad för kerosin, kunde bröderna utnyttja detta till sin fördel. Sedan kom bensinbilen och framgången var ett faktum.

Min fråga här blir direkt: var det bara tur? Eller var det någon som tipsade Rockefeller om att olja var en framtidsprodukt?

Valdes John D Rockefeller kanske ut för att skapa ett imperium och bygga en agenda som skulle sträcka sig över hundra år? För vilken människa – med ett förväntat levnadsspann på kanske 80 år – skulle satsa allt för något som de aldrig skulle få se frukten av? För barnens och barnbarnens skull? Knappast. Det är inte direkt några kärleksfulla familjer i Rockefeller-klanen om man får tro på det Nordangård skriver. Med åren börjar de rent av ligga i luven på varann och använda sig av skumma metoder i sin kamp om makten. Äktenskapen är hårt styrda och Rockefeller liknar mer en monarki än ett familjeföretag. Jag noterar också att det verkar ha varit önskvärt med sex barn i varje familj, trots att Rockefellers tidigt var involverade i befolkningsfrågan och ansåg att det föddes för många barn. För många fattiga barn, kanske. Rules for thee and not for me.

Varför gör de det de gör då? Vad är målet med hela klimatbluffen? Pengar och makt är såklart en del av svaret. Med ett hot om globala katastrofer ökar stödet för en global regering och med en global regering kan alla människor och naturresurser kontrolleras av en liten klick människor, företrädesvis med efternamnet Rockefeller. Men sen då? Vad ska de med alla människor till? Eller de kanske inte alls behöver oss? Och om det är som jag tror – att Rockefellers i sin tur är ett verktyg för någon (eller något) annan – då kanske de också blir överflödiga när målet, vilket det nu är, är uppfyllt…

Rockefeller hamnade nu och då i blåsväder, inte minst för de hänsynslösa företagsmetoderna och de öppna monopol-ambitionerna. Lösningen blev att dela upp företaget och sprida ut förmögenheten i olika stiftelser och välgörenhetsorganisationer. Där kunde pengarna enklare döljas och flyttas runt efter behag. Kontrollen behölls av Rockefeller genom att de var representerade i samtliga styrelser.

Pengarna gav tillgång till de bästa påverkansmetoderna i världen, inte minst via universitet och media och snart förknippades namnet Rockefeller inte längre med hänsynslöshet och girighet utan med filantropi och välgörenhet. Och miljö.

Rockefeller tog initiativ eller bidrog till många av de grupperingar och möten vi ser idag – G8, G20, Trilaterala kommissionen, Bilderberg, WEF mm. De har också sina fingrar i mindre uppenbara syltburkar som till exempel FN, Världsnaturfonden och 350.org. Till och med Greenpeace har kopplingar till Rockefeller. Man insåg naturligtvis tidigt att man måste få med alla grupper i samhället på den utvecklingsagenda man vill ha. Därför stöttades och infiltrerades initiativ inom både miljö och andlighet. Det som utåt uppfattades som gräsrötter och ideella engagemang var i hemlighet både styrt och finansierat av Rockefeller. Inte ens 68-rörelsen var något spontant och revolutionerande. Det är lätt att bli cynisk, uppgiven och rent av paranoid när man läser detta. Jag minns Occupy Wall Street och inser att det nog också var en del av elitens plan.

Hur mycket av dagens så kallade vakna rörelse är infiltrerad och kontrollerad? Förmodligen mer än man vill veta.

Ett sätt att veta om en protest eller demonstration är sanktionerad av makten är om och hur den rapporteras om i media. De många miljondemonstrationer som genomfördes under den så kallade pandemin, och som inte ens nämndes i TV eller tidningar, lär ju ha varit äkta och ett verkligt hot mot eliten. Det skänker lite tröst i alla fall.

På tal om hot mot eliten så verkar det onekligen som om Rockefellers planer inte riktigt har gått i lås. De börjar tappa greppet om narrativet. Jag är inte så naiv att jag tror att vi vanliga dödliga har något med det att göra, snarare tror jag att det börjar bli trångt på toppen. Rotschilds framställs gärna av Rockefellerna som goda vänner men är förmodligen inte alls det. Keep your friends close and your enemies closer, sägs det ju. Säkert finns också andra som tävlar om makten och som har andra planer för världen än Rockefeller. Jag skulle tro att det inte så mycket är Rockefeller som driver på krigspropagandan till exempel. När det gäller fredsagendan tror jag faktiskt att Rockefeller är hyfsat ärliga. Ändå har vi ett växande hot om ett tredje världskrig hängande över oss.

Klimatkrisen börjar även den tappa fart, allt fler kritiska röster hörs.

Kanske inte i TV men runt fikaborden och på sociala medier. De smarta städerna står tomma och förfaller. Var det slutar är dock ytterst oklart. Ännu är propagandan massiv och gemene svensk tror nog fortfarande att en elbil kommer ge bättre väder. Massor med ungdomar har klimatångest och vill inte skaffa barn till en hemsk värld där vi människor redan är för många. Det är tragiskt. Och tyvärr bidrar inte Nordangårds bok till någon större förbättring på det området heller. Mer kunskap, javisst, för den som redan är intresserad och som klarar av att läsa en hel bok, späckad med namn och årtal. Men för alla de där som lyssnar på Greta och klimathysterin och som har för mycket ångest för att ens orka läsa en serietidning, behövs något annat. Tänk den som hade haft Rockefellers resurser och propagandamaskin!

Rockefeller lovade att minska ner sina andelar i fossila bränslen och uppmanade andra att göra detsamma. Höll de vad de lovade? Enligt Nordangård har Rockefeller lika stora intressen i oljeindustrin som de alltid haft. Tydligen oroar de sig inte alls för att oljan ska ta slut eller att efterfrågan ska minska. Vet de kanske något som du och jag inte vet? ”Oljan kommer inte ta slut”, sa min klasskompis. Och kanske kommer efterfrågan enbart att öka, i synnerhet om klimatbubblan brister. Måtte det ske snart.

Rockefeller – controlling the game
Jacob Nordangård (2024)
Skyhorse Publishing
ISBN 9781510780217

Varför har DU en smartphone?

När jag berättar för folk att jag inte har en smartphone kan jag få lite olika reaktioner. För några år sedan var det vanligt att den jag talade med försökte övertyga mig om förträffligheten med apparaten (”den är ju så praktisk!”), som om jag inte förstått vad en smartphone är eller kan göra. Men sedan blev det allt vanligare med reaktionen: ”åh, det låter skönt” eller ”jag önskar jag kunde sluta” eller så kom en opåkallad försvarsreaktion, som om mitt beslut att inte ha en smartphone var en kritik av den andre: ”ja, men jag använder knappt min”. Och detta kunde komma från någon som sekunden senare googlade på något helt meningslöst på sagda ”oanvända” apparat…

Men oavsett reaktion kommer nästan alltid följdfrågan: ”varför?” Jag får fundera en stund över vilket svar jag ska ge, beroende på person, situation och mängden tillgänglig tid. Jag skulle kunna säga det enklaste:

Jag behöver den inte.

Jag har en vanlig mobiltelefon som räcker för mina behov av att ringa och skicka sms. Den kan också vara användbar som kalkylator ibland eller som larm. Och klockan är bra när mitt armbandsur stannat. För allt som kräver internet har jag en laptop. Och vill jag fotografera har jag en digitalkamera. Betalningar gör jag med kort eller kontanter.

Till detta kommer att en smartphone är onödigt dyr och krånglig. Varför betala en massa för funktioner jag aldrig använder och för något som snart blir omodernt och måste bytas ut?

Ursprungligen var det dock en fråga om teknikförsiktighet, eftersom min man blev svårt sjuk av strålningen som ökade kraftigt när de så kallade smarta telefonerna introducerades. Det är illa nog med en vanlig mobiltelefon och därför använder jag den så lite som möjligt. Även min gamla Nokia 3310 som jag hade i över tjugo år, tills de släckte ner 3G-nätet, strålade så att det inte var trevligt att ha den i handen eller mot örat någon längre stund. Så mitt andra tänkbara svar skulle kunna vara:

Av hälsoskäl. Jag vill ha en så lågstrålande miljö omkring mig och min familj som möjligt.

Till hälsan skulle man kanske också kunna räkna risken för beroende. Jag vet att jag lätt blir beroende av underhållning och teknik. Jag får kämpa hårt för att slita mig från vissa spel, youtube eller andra sociala medier och har därför försökt begränsa tillgängligheten så mycket som möjligt. En del av detta är att bara ha internet på en dator som jag inte bär med mig och som tar en stund att starta upp. Jag försöker också ha minst en datorfri dag i veckan. Så ett tredje svar skulle kunna vara:

Jag vill inte bli beroende.

Att säga att mobilerna inte är beroendeframkallande är bara skrattretande. Titta på hur snabbt mobilen kommer fram om det uppstår minsta väntetid. Hur många sitter med näsan mot en skärm på kollektivtrafiken? Till och med i sällskap med andra, på restaurang till exempel, sitter alla med varsin skärm. Och mammor med små barn ska vi inte prata om. Det är lätt att bli blind för det här om man själv är beroende men vi som inte har smartphones ser detta tydligt och det är skrämmande. Människor har förvandlats till zombies. Det är lätt att foliehatten åker på och därför blir nästa svar:

Jag vill inte bli övervakad och kontrollerad.

De flesta är medvetna om att telefonerna (och annan elektronisk utrustning) avlyssnar oss. Kanske vet du också att kameran ständigt tar bilder utan att du ber den. Och med en konstant uppkoppling, vem vet var informationen hamnar? I början tyckte nog en del att det var lite kul, och praktiskt – ”jag får ju bara reklam för sånt jag är intresserad av ändå.” Men numera hör jag ofta att människor tycker det är obehagligt. Den stora pressen att skaffa en smartphone tyder också på dolda motiv. På alla håll och kanter uppmanas du att skaffa en app för det ena och det andra. Helst ska hela ditt liv finnas i telefonen, inklusive din plånbok och identitetshandling. I en värld med enbart digitala pengar blir det lätt att begränsa eller rent av stänga av tillgången till ditt bankkonto, om du sagt eller gjort något som Storebror inte gillar. Kom ihåg att du varit avlyssnad i flera år. ”Den som inte har något att dölja…” säger en del. ”Jag gör ju inget olagligt.” Nej, kanske inte idag, men imorgon kan lagarna ha ändrats. Ja, till och med grundlagen är hotad i dagsläget. Och nej, man måste inte hänga med i tekniken. Viss teknik är odödlig och varför avskaffa något som fungerar? Den fasta telefonen var på många sätt överlägsen mobiltelefonen. Den behövde aldrig laddas eller tankas på och fungerade även om strömmen gick. Ljudet var bättre, ergonomin likaså. Den strålade inget (såvida du inte hade en trådlös, de var helvetiska) och du visste vart du ringde. Hemma går jag ofta ifrån mobilen och hör den inte när den ringer. När någon ringde på den fasta telefonen skrällde det i minst fem telefoner över hela huset. Ironiskt nog var det lättare att få tag på folk när de hade fast telefon än nu när alla har mobiler. Var personen du sökte inte hemma kunde du lämna ett meddelande hos någon familjemedlem eller på telefonsvararen. Och utan strålning och sprakljud (samt hög minutkostnad som det kan vara ibland på mobilen), kunde du sitta och prata i timmar med någon du tyckte om. Idag fattar jag mig så kort som möjligt på telefon, för min egen hälsas (och ekonomis) skull, samt av hänsyn till den andres.

Och när nu foliehatten ändå är på kan jag ta till mitt kanske märkligaste argument:

Den är ond.

Den smarta telefonen påminner mig om Stephen Kings ”Köplust”. Där är det en kvinna som lider av svår reumatism och av den mystiska handlaren som tycks ha precis det som kunderna vill ha, får hon en amulett att bära om halsen. När hon har den på försvinner smärtan i fingrarna och hon kan leva som vanligt. Men någonting rör sig inne i amuletten. Någonting ondskefullt. På samma sätt kan telefonen verka harmlös, ja rent av praktisk och bra, men djupt därinne ruvar ondskan. Jag kom att tänka på en liknelse jag hörde i ett annat sammanhang som skulle passa här också: tänk dig att du blir bjuden på en fantastiskt väldoftande och vacker kladdkaka. Den får det att vattnas i munnen på dig. Precis när du ska ta din första tugga säger den som ger dig kakan att bara så du vet innehåller den pyttepyttelite bajs. Det är inget som märks i smaken eller så alls. Om du inte hade vetat det hade du inte märkt att det var där. Men kakan innehåller lite bajs. Skulle du äta den? Även om det var bara en smula bajs i hela kakan misstänker jag att du skulle avstå. För mig innehåller de smarta telefonerna 99% bajs. Hur lite bajs hade jag kunnat acceptera? Tja… min vanliga ”dumbphone” består kanske till 10% av bajs och de tio procenten kan jag undvika.

De smarta telefonerna har inte tagits fram och släppts lösa (läs: tryckts på oss) av välvilja, eller för att tekniken är bättre på något sätt för våra dagliga liv. Tekniken har säkert funnits sedan jag vet inte, femtiotalet?, och anledningen till att det blivit en sådan superhype nu är för att världen anses mogen för det totalitära övervakningssamhället och för att detta ska kunna implementeras på bred front krävs att alla medborgare är uppkopplade till the internet of things. Genom att fortsätta säga nej och använda fysiska produkter och pengar (läs: kontanter) så mycket som möjligt, bidrar jag och andra med mig till att sätta käppar i hjulet på elitens planer.

För mig handlar det om frihet och på samma sätt som jag kämpade för dina och mina fri- och rättigheter under den så kallade pandemin, genom att inte ta någon spruta, inte bära munskydd, inte hålla avstånd eller stanna hemma, så kämpar jag nu mot det dystopiska övervakningssamhället genom att inte acceptera ökad digitalisering av mitt liv.

Det förvånar mig att så många av dem som kallar sig vakna ändå har smarta telefoner och använder dem så flitigt. Vi vet farorna och vi vet anledningen till att eliten vill att vi ska ha apparaterna. Så varför!? Det finns dock lite hopp – allt fler unga tröttnar på den smarta tekniken och många har börjat trappa ner. Det finns hur många videos som helst på youtube av människor som slutat med smartphone och blivit mer analoga. De kallar sig till och med ludditer. Retrotrenden är stor på alla fronter, det gäller inte bara teknik, utan även underhållning och mode. Min tjugoettåriga son kör en bil från -85, där han spelar kassetter i bilstereon, och hemma ökar stadigt samlingen med vinylskivor. Min dotter har aldrig haft en smartphone och vill inte heller ha någon. Kanske beror det på att vi begränsade barnens tillgång till teknik när de var små, eller så såg de hur sjuk pappa blev av telefonerna. Ville de ha en mobiltelefon fick de vänta tills de var femton och betala för den själva. Det har inte varit lätt. Men striden har inte varit med barnen utan med andra vuxna i barnens närhet som tyckt att det varit orättvist eller fel av oss som föräldrar.

Men som jag ser det är det mycket värre att ge barn en smartphone, det om något borde klassas som barnmisshandel.

Det är i mitt tycke som att ge barnet en porrtidning, en flaska sprit och ett paket cigaretter med tändare. Det sägs att eliten inte låter sina barn ha tillgång till skärmarna. Så kanske de vet något som vi inte vet? Som jag nämnde i min förra blogg fick mina barn inte heller se på TV hemma (men de tittade hos mormor). Har detta påverkat dem negativt? Hade du frågat dem då hade de nog klagat en del men nu när de är vuxna kan de uppskatta det de fick istället. Och de är tacksamma för att de inte blivit så beroende av sina telefoner som de ser andra – både jämnåriga och vuxna – vara. Vi äter middag tillsammans, ofta med tända ljus och mysig musik (gärna vinyl) och vi för intressanta samtal runt bordet. Vi är utomhus mycket, tillsammans eller på olika håll. Vi läser massor! Vi är alla mycket kreativa och använder helst datorerna till att skapa bilder, text eller musik. Jag får ofta höra hur begåvade, sociala och fina barn jag har. Har de blivit det trots sin ”hårda” uppfostran eller tack vare? Inte vet jag. Det enda jag vet är att jag uppskattar deras sällskap och vår analoga tillvaro.

Låt mig till sist sammanfatta fördelarna med att inte ha en smartphone. Egentligen är det ju jag som borde fråga dig: Varför HAR du en smartphone?

  • Jag bestämmer själv över när jag vill vara uppkopplad och på sociala medier
  • Jag blir mer närvarande i det jag gör och med de människor jag är tillsammans med
  • Jag är fri, inte beroende av en manick för kickar
  • Jag sparar pengar
  • Jag är inte beroende av wifi och behöver inte ständigt leta efter ett ställe där jag kan ladda telefonen
  • Jag blir inte (lika) övervakad var jag än befinner mig
  • Jag behåller min förmåga att lösa problem med min egen hjärna (inklusive att hitta till platser, helt utan GPS)
  • Jag får vänta på saker och därmed ha lite tråkigt ibland, vilket stimulerar min fantasi och gör mitt liv intressantare och mer magiskt
  • Jag lägger märke till saker omkring mig när jag inte sitter med näsan mot en skärm (tänk att möta ett barns blick och utbyta leenden!)
  • Jag har mer tid till sådant som jag älskar att göra och sådant som utvecklar mig, till exempel läsning
  • Jag utgör ett gott exempel för andra som vill sluta med smartphone men som kanske inte vågar eller tror att de kan.

    Vågar du?

Hjärntvätt och masshypnos – är det faktiskt möjligt?

För några år sedan var jag på en konsert där den lokala kulturskolans elever framträdde. Två flickor sjöng en låt som jag inte kände till sedan tidigare. Plötsligt började omkring åttio procent av publiken klappa en rytm som inte alls var självklar till låten, alltså inte bara taktklapp på tvåan och fyran, utan en hel klappsekvens som tydligen hörde till låten. Det plötsliga och samstämda klappandet gav mig kalla kårar.

På något sätt var större delen av publiken programmerad att börja klappa den här rytmen när de hörde låten.

Senare förstod jag att det var en känd låt från melodifestivalen men eftersom jag inte har TV och inte följer melodifestivalen och liknande var det alltså en ny låt för mig. Min man som satt bredvid reagerade också på klappandet som alltså inte kändes som om det hörde till eller ens passade till den låt som sjöngs på scenen. Man kan tolka händelsen som att åttio procent av publiken hade sett och hört låten tidigare och då lärt sig hur man ska klappa till den och i den glada igenkänningen började de spontant att klappa. Allihop, samtidigt… Eller så kan man se det som ett tydligt tecken på att TV sysslar med programmering av tittarna (det heter ju TV-program) och att de flesta i publiken inte ens var fullt medvetna om vad de gjorde. Och det är detta som skrämmer mig.

Vi såg programmeringen, rent av hjärntvätten, under den så kallade pandemin, där människor tycktes agera automatiskt och omedvetet.

En meme från den här tiden visar en hjärna med texten: den mest tvättade kroppsdelen under covid19. Vissa nyckelfraser upprepades unisont: ”säkert och effektivt”, ”stay safe”, ”håll avstånd”, ”antivaxxare”. Om du svarade ett enkelt nej på om du tagit vaccinet kunde det trigga en orimligt stark reaktion hos den du talade med, som om du sagt att du mördat någon. Även inom andra områden än covid kunde man mötas av sådana explosiva och automatiska reaktioner. Du kunde till exempel säga något om Putin eller Trump och direkt få en störtflod av hatord över dig. Märk att du inte behövde säga något särskilt laddat eller riktat, det räckte egentligen bara att säga ”Trump” och du fick utan fördröjning höra vilken idiot han var. Du förväntades även ha samma åsikt som den som rapade upp budskapet. Om du mot förmodan skulle antyda att du hade en avvikande åsikt kunde du omedelbart tituleras ”högerextrem”, ”rasist”, ”antivaxxare”, eller till och med ”antisemit”, även om du inte nämnde något om ras eller religion.

Jag skriver om det här nu som om det var något förgånget men i ärlighetens namn pågår detta ännu idag.

Vissa saker kan du bara inte säga utan att så att säga trycka på den röda knappen. En del människor blir riktigt arga och uppjagade, som om de stod under direkt dödshot. Dessutom kan de motsäga sig själva eller rena fakta hur mycket som helst utan att verka medvetna om det. ”Du måste vaccinera dig för att skydda andra”, säger de. Men om vaccinet skyddar den som tagit det spelar det väl ingen roll om andra tar det eller inte? Och det har ju visat sig att även den som är vaccinerad kan bli sjuk (faktiskt ofta mer sjuk) och sprida viruset vidare till andra, så varför vaccinera sig? ”FÖR ATT SKYDDA ANDRA, DIN FARMORMÖRDARE!!!”

Jag har länge misstänkt att människor kan programmeras av TV och andra medier.

Under pandemin blev det uppenbart att människor ekade sådant de inte tänkt ut själva utan bara hört eller sett någonstans. Även individer som jag betraktat som kloka, tänkande och ifrågasättande, drogs med av de här starka krafterna och jag undrade var det hade sitt ursprung. Jag lärde dock också känna många nya människor under de här åren, människor som inte påverkats, utan som liksom jag tänkt efter själva, tagit in fakta från flera håll och vägt argumenten mot varandra innan de dragit sina slutsatser. De här människorna kunde man prata med om allt möjligt och den där ”arg-knappen” tycktes inte existera. Många av oss undrade vad det var som skilde oss från den stora majoriteten som tycktes falla för vad som helst som politiker och media kokade ihop.

Den enda röda tråd jag kunde hitta var att vi inte sett på TV på flera år.

Där förstärktes min teori om TV-programmering. Jag lyssnade på Mattias Desmet som förklarade sin teori om massformering, en sorts masshypnos. Han har absolut en poäng men räcker det verkligen bara med grupptryck och allmänt missnöje för att få folk att sluta tänka själva? Behövs det inte något mer? Något fysiskt? Jag började ta reda på mer om TV-vågor och hjärnan. Det verkar vara så att bara en kort stunds TV-tittande försätter hjärnan i alpha-läge, vilket är det tillstånd vi befinner oss i mellan sömn och vakenhet, då vi är som mest mottagliga för yttre påverkan. Det är det här tillståndet man vill uppnå inom hypnos, för att få objektet att sänka garden och vara öppen för idéer som annars skulle gå emot hans eller hennes vanor och övertygelser. Är det ett medvetet val att låta TV-sändningarna fungera på det här viset? Många tror att det bara är reklamen som utövar påverkan och de hävdar bestämt att de minsann inte går på reklam. En del går till och med iväg från TVn när reklaminslagen kommer, kanske för att hämta något att dricka eller gå på toaletten. Det här vet reklammakarna såklart. Därför är det ofta högre volym på reklamen än övriga program, så att man ska höra den när man går iväg.

Men experter på påverkan och hypnos menar att det inte är reklamen man ska vara uppmärksam på, utan på subtila budskap i nyhetsinslag och underhållning.

Om man tittar närmare upptäcker man snart att innehållet är riktat åt ett visst håll. Du får sällan på riktigt höra två motsatta åsikter, den ena sidan är alltid lite överrepresenterad. Under covid pratade man om ”falsk balans”, där man menade att bara genom att ge utrymme åt en kritisk röst så skapade man obalans i debatten. En debatt som självklart inte var en debatt eftersom man bara gav plats åt ena sidan, den man menade var den ”sanna”. Det är därför man som TV-tittare lätt kan få intrycket av att ”alla tycker såhär”, och att ”vetenskapen är enig”. För tidningar och radio gäller samma sak förstås men de har inte den kraftfulla fördelen av alpha-vågsprogrammering.

Redan på åttiotalet diskuterades faran med dolda budskap i film och TV-program.

Man testade att lägga in enstaka rutor med reklam för cola till exempel. Rutor som flimrade förbi så snabbt att publiken inte medvetet registrerade dem, men ändå gick försäljningen av cola upp i pausen. Jag vet inte om man har förbjudit den här typen av påverkan, det skulle inte förvåna mig om det fortfarande sker på bred front. Lägg sedan till att alla ansikten du ser i rutan säger samma sak helt öppet och du förstår vilken kraft det har. Det finns sammanställda klipp från covid-rapporteringen, där massor med nyhetsuppläsare säger exakt samma sak på exakt samma sätt. När man hör klippen lagda på varann och rösterna i kör är det skrämmande. Jag tyckte också att detta var ett tydligt bevis för att det pågick en propagandakampanj och programmering men när jag visat klippen för människor som befunnit sig under masshypnosen menar de bara att det är självklart att alla säger samma sak, eftersom det ju är sanningen. Snarare är dessa klipp ett bevis för att allt som sades på nyheterna under covid var sant. Så stark är programmeringen!

Om du har sett en hypnotisör på scen, när han tar en frivillig ur publiken och försätter denna i hypnos så vet du också att det finns något, en signal, som väcker försökspersonen ur hypnosen (eller så förleds vi att tro i alla fall, vem vet om inte det stackars offret är i händerna på hypnotisören för all framtid?). Jag tänkte att samma sak måste gälla för masshypnosen.

Det måste finnas en signal som väcker människor och får dem att undra var de är och vad de gjort de senaste sex åren. Om vi bara kunde hitta en sådan signal…

Jag letade efter skriven och tryckt information om påverkansmetoder och masshypnos och beställde hem boken ”Banned mind control techniques unleashed – learn the dark secrets of hypnosis, manipulation, deception, persuasion, brainwashing and human psychology” av Daniel Smith. Baksidestexten utlovar detaljerad information om dessa tekniker, information som varit dold för de stora massorna. Dessutom får du lära dig att använda tekniken för egna syften eller stoppa andra från att använda den på dig, står det. Wow, jättebra, tänkte jag. När boken kom hem var det ett tunt litet häfte utan källförteckning eller information om författaren. Ganska snart upptäckte jag att det här var skapelsen av någon som gått kursen ”hur du skriver en bästsäljare utan att kunna någonting”. Författaren (om det ens är en verklig person), har sökt lite på nätet och sammanställt slumpmässiga fakta på ett sätt som ska se organiserat och professionellt ut men som i realiteten är ett tunt AI-liknande referat av andras arbeten. Och detta utan källhänvisningar. Det mesta är rena självklarheterna och sådant jag kände till sedan tidigare. Jaha, något att sätta upp på lärdomskontot, som jag brukar säga när jag klantat mig. Det intressanta med den här boken är dock att den existerar och att den så uppenbart missleder läsaren.

När jag läst nästan hela får jag känslan av att boken i sig själv är ett mind control-verktyg, med målet att ändra mitt sätt att tänka om något.

Kanske framför allt masshypnos, eftersom detta är det ämne som författaren granskar minst. Han avfärdar snabbt idén om att hypnos skulle kunna användas på flera än en person i taget, att det skulle ha använts militärt eller i hemlighet mot den egna befolkningen. Alltså precis de saker som jag hävdar och är tämligen övertygad om sker. Eftersom han inte anger källor får man bara en vag hänvisning till ett ”dokument” som militären lämnat ut enligt offentlighetsprincipen. I detta dokument säger man att det skulle vara för svårt att använda sig av hypnos i sådana situationer. Såklart de säger det. Inte skulle de väl medge att de använt sig av TV i decennier för att styra massorna?

Jag älskade att se på TV när jag var yngre och följde slaviskt många serier. Men när vi köpte ett hus med trasig TV-antenn där pinnarna – och kanalerna – trillade av en efter en bestämde vi oss för att testa att leva helt utan TV. Med en mängd filmer och TV-serier på DVD och VHS klarade vi oss bra ändå. På det här sättet växte våra barn upp. De såg kanske inte alltid samma program som sina kompisar men de fick en bred allmänbildning i 80- och 90-talets TV-underhållning. Vi behövde aldrig bråka om att stänga av TVn under middagen – det gick ju att trycka på paus – och vi hade full koll på vad barnen såg. En del hade säkert betraktat detta som barnmisshandel och ännu värre var väl beslutet att inte låta dem få mobiltelefoner… Men mer om det i nästa blogg!

Nu när jag inte haft TV på många år tycker jag det är jobbigt att vara hos någon där TVn står på.

Blicken och uppmärksamheten dras direkt till skärmen. Efter några minuter känner jag en plötslig lust att gå ut och köpa läppstift eller något annat som jag aldrig använder. Eller så får jag höra sådan massiv propaganda i ett nyhetsinslag att jag sätter kaffet i halsen. Tittar folk på det här? tänker jag. Och ännu värre: tror de på det!? Då är vi, som man säger, rökta. Om vi inte lyckas hitta den där signalen förstås. Det där som motsvarar hypnotisörens knäppande med fingrarna. Hm… Jag har en idé… Kan det vara så att… Om bara folk fick upp ögonen för det här… Men än säger jag inget. Jag ska fundera ett varv till, med TVn avstängd förstås, så att jag får ha min hjärna för mig själv.

För den som vill läsa mer om TV och hypnos:

https://www.resonanz.com.au/articles/television-hypnosis-and-mass-manipulation

https://www.naturalhypnosis.com/blog/does-mass-hypnosis-exist-and-how-does-it-work

https://www.deseret.com/1993/2/28/19034354/turn-on-the-tv-and-bingo-you-re-brain-dead/

https://steemit.com/tv/@thehumblebee/the-effects-of-tv-on-your-brain

När Nykarlebyälven strömmade fritt

Numera stoppas älven upp av den stora kraftdammen

Jag återvänder ännu en gång till min födelsestad Nykarleby med hjälp av den historiska romanen ”När älven strömmade fritt”. Författare är Stefan Fors som sammanställt historiska fakta om sina förfäder och omformat dem till en delvis fiktiv släktkrönika. Resultatet är upplysande, gripande och intressant om än något amatörmässigt skrivet. Det förekommer en hel del språkliga missar, inte minst olika tempus och talspråk, samt en del rena tryckfel. Uppbyggnaden är lite tafatt och texten hade mått bra av några varv till med redigering och korrektur.

Man får som läsare känslan av att det var viktigare för författaren att få med alla anekdoter och historiska fakta, än att presentera en sammanhängande och dynamisk roman.

”Kill your darlings” säger man ibland. Det vill säga: var beredd att stryka något som du väldigt gärna hade velat ha med om det inte tillför något till berättelsen. Inom dramatiken säger man att om ett svärd hänger på väggen i första akten så bör någon ha halshuggits med det i den tredje… Lite så känner jag med Fors bok. Han har helt enkelt för många verktyg på väggen som inte kommer till användning. Boken hade inte skadats av att beskäras en smula, alternativt presenteras i en helt annan form, till exempel som en samling fristående anekdoter och skrönor från Olson-släkten. Med det sagt så vill jag framhålla att romanen ändå är riktigt läsvärd, i synnerhet om man som jag har personliga kopplingar till Nykarlebytrakten. Som läsare ges du en god inblick i hur livet kunde te sig i 1800-talets Österbotten och du får lära dig mycket om sjöfart, repslageri, socialt liv och till och med slakt. Det märks att författaren gjort gedigna efterforskningar. Något jag inte riktigt förstår vitsen med är dock alla de beskrivningar av gatorna som karaktärerna färdas på. Vart de än går i staden ska rutten noga förklaras, med samtliga gatunamn, och ibland även beskrivningar av de hus de passerar. Tänk om Fors hade kunnat vara lika detaljerad när det kommer till årtal!

Endast på ett par ställen i boken nämns vilket år något skedde, vilket känns märkligt med tanke på att det ska vara en historisk roman och släktkrönika.

Något annat jag gärna hade sett mer av är illustrationer och foton. Endast ett fåtal sådana finns presenterade på de sista sidorna, trots att man som läsare får intrycket att många teckningar och målningar finns bevarade. Det verkar också ha funnits ett stort antal skriftliga källor, inte minst beror detta säkert på att en av karaktärerna i boken är Zacharias Topelius, som ju var en flitig skribent och samtidsskildrare. Men även en av författarens släktingar – den ogifta gammelfastern Hilda – dokumenterade rikligt, både i text och bild.

När det gäller Topelius är det intressant hur Fors skildring av honom skiljer sig så markant från den bild jag tidigare haft av skalden. I ”När älven strömmade fritt” framstår Topelius som en girig och okunnig drömmare. Släkten Olson som berättelsen kretsar kring, består till stor del av sjökaptener och de gör narr av Topelius för att han inte ens kan ro en eka själv. Det förekommer också en ”kärleksknut” där Topelius är inblandad. Hans äktenskap med Emilie Lindqvist var kanske inte så självklart som jag har trott.

Äktenskap och familjebildning är för övrigt centralt i berättelsen.

Något annat var kanske inte att vänta för en släktkrönika men jag slås ändå av hur essensiellt detta är för både individen och samhället. Som ung är det viktigaste att hitta någon att bilda familj med, till och med viktigare än att finna ett yrke. Eller så var det åtminstone på den här tiden. De många festerna, balerna och sammankomsterna var främst till för detta syfte. Vad har vi av detta idag? Inga ungdomar drar iväg på midsommardans nuförtiden. I bästa fall dansar man en och en i någon anonym stadsbar, men knappt ens det. Hur ska de unga hitta partners idag och i framtiden? Detta är något som bekymrar mig. Kalla mig gammalmodig men familjen är det mest värdefulla vi har. När du blir gammal är barn och barnbarn inte bara till glädje och tröst utan även en garanti för framtiden.

Det spelar ingen roll vilka stordåd du åstadkommer under ditt relativt korta människoliv om du saknar någon som kan föra ditt arv och ditt minne vidare.

De mest tragiska figurerna i boken är inte de som älskat och förlorat någon, utan de som lever och dör utan familj och arvingar. Till och med utomäktenskapliga barn är bättre än inga barn alls. Barnadödligheten var periodvis mycket hög i 1800-talets Österbotten, inte minst under nödåren som inträffade kort efter Nykarlebybranden. Detta var en period av svåra påfrestningar för Österbotten. 1854 förklarade England och Frankrike krig mot Ryssland (som Finland tillhörde vid den här tiden) och en handelsblockad inleddes, vilket gjorde tillgången på vissa varor begränsad. De rådiga österbottningarna löste problemet genom att smuggla varor från Sverige, ofta tätt jagade över havet av engelska skepp. Kort därefter – 1858 – brann i stort sett hela Nykarleby ner till grunden. Det var mitt i vintern och hundratals människor stod utan hem och utan ägodelar. Till all lycka omkom inga människor i branden och man byggde med statligt stöd snabbt upp staden igen. Mindre än ett decennium senare inträffade så flera år av svår missväxt. 1867 smälte inte snön förrän i juni och redan i augusti kom den första frosten. Folk svalt ihjäl i tusental och de som inte svalt ihjäl dog av tyfus.

Ursäkta, men nu åker foliehatten på.

1860-tal, bränder, missväxt, sjukdomar, nya samhällen, statliga skolor, föräldralösa barn… Ni som vet, ni vet. Det här var inte naturliga skeenden utan det vi kallar en Great Reset. Man ville förändra samhället i grunden, koncentrera rikedomar och bli av med en mängd så kallade useless eaters. Och i samma veva tog man kontroll över barnens fostran så att de skulle bli lydiga kuggar i maskineriet samt förhindras från att ifrågasätta makten. Detta sker även i våra dagar, vill jag hävda. Vi står inför ytterligare en sådan Great Reset – eliten talar själva helt öppet om det. Och vi ser alla tecken: märkliga väderfenomen, bränder, krig, sjukdomsutbrott (ni vet vad jag syftar på), samt en allmän fördumning av ungdomen och klippta band till historien. Eftersom Fors utelämnat årtal söker jag på när England krigade mot Ryssland och får veta av sökfunktionen att det aldrig hänt. Det tar en stund av omskrivningar innan jag lyckas få fram att det var Krimkriget som åsyftades i boken och konflikten här i norr inleddes som nämnts 1854. I romanen framställs Ryssland i positiv dager. Nykarleby står stundvis under rysk militär kontroll och invånarna tycks anse detta vara något positivt. De är måna om sina ryska soldater. Det värsta som kunde hända, menar många av dem, är om Finland återgick i svensk ägo.

Men idag, 2026, får man inte vara positivt inställd till Ryssland och det märks snabbt i mina sökningar, där sökmotorn gärna lyfter fram Rysslands ”oprovecerade attacker” både här och där.

Då blir jag lite extra glad för att jag har Stefan Fors bok i pappersform. Digitaliseringen möjliggör en total historieomskrivning och ingen lär märka något för det sker gradvis och parallellt med en kraftig minskning av läsandet och antalet läskunniga. De stora AI-bolagen köper in mängder av fysiska böcker, skannar av dem och bränner dem sedan. Att inte detta får stora rubriker är… nej, just det, media ägs också av samma lilla elit som nu skriver om historien ännu en gång. Varför höjer jag inte ens på ögonbrynen när jag läser att Rotschilds var involverade i stödlånen till det nödställda Finland? Jag slår vad om att Rockefeller även sponsrat skolsystemet… Men det är en helt annan historia.

”När älven strömmade fritt” är en viktig bok som tyvärr förmodligen inte kommer att läsas av många utanför Nykarlebys stadsgräns.

Dels (jag ber här om ursäkt till författaren) för att den inte är så tilltalande estetiskt eller språkligt, men framför allt för att fysiska böcker och läsning är på utdöende. Jag fortsätter dock att kämpa för den palliativa patienten genom att fortsätta läsa – även sådant som inte ligger på topplistorna – och recensera, i den naiva förhoppningen att någon ska lyssna och i sin tur föra kampen vidare. Låt oss ta tillbaka de fysiska böckerna!

När älven strömmade fritt
Stefan Fors (2022)
ISBN 9789529468485

Välskrivet som väcker känslor

”Konsten att åldras utan värdighet” av Clare Pooley är något så ovanligt som en romantisk feelgood med huvudkaraktärer i sjuttioårsåldern. Författaren skriver själv att hon strävade efter att ge röst åt den äldre, ofta osynliga generationen för att ta död på några av fördomarna som finns om denna. Till de osynliga hör kanske också kvinnor i klimakteriet, vilket gjorde att Pooley valde en medelålders kvinna till centrum för berättelsen.

Romanen är dock ingalunda trist för det – tvärtom! Den är så spännande att jag knappt kan lägga den ifrån mig.

Inledningsvis stör jag mig lite på den hurtiga och skojfriska tonen men snart sugs jag in i berättelsen som urartar till rena rama kriminalhistorien, fast på sätt och vis från brottslingens perspektiv. Huvudperson är Daphne, nyss fyllda sjuttio. Hon har under en längre tid levt ett isolerat och anonymt liv men bestämmer sig för att bryta ensamheten och skaffa vänner, och potentiellt en älskare, genom att gå med i en lokal pensionärsklubb. Klubben får en dramatisk start när en av medlemmarna dör under deras första möte. Denna händelse sätter saker i rullning som kommer att leda till livsomvälvande förändringar, både för Daphne och för Lydia, den medelålders kvinna som leder klubben. Eller ja, leder kanske är att ta i, hon får vackert finna sig i att det helt och hållet är gamlingarnas vilja som gäller. Så det blir sanning och konsekvens-lek, sprit i kaffet och grova förolämpningar. Ingen verkar intresserad av att lägga pussel eller knyta makramé. Handarbete förekommer dock, men i en rebellisk guerilla-form. Kort sagt, det är äventyrligt och lekfullt på ett sätt som påminner mig om Catharina Ingelman-Sundbergs böcker om pensionärsligan. Men boken handlar inte bara om ålderdomen – några av karaktärerna är tonåringar och småbarn och dessa blir oerhört betydelsefulla både för gamlingarna och för handlingen. En liten hund får också en central roll. Boken inleds med en prolog där samtliga karaktärer presenteras i en ytterst märklig situation och resten av boken leder så sakteliga fram till denna händelse, där allt ifrån de polisklädda småbarnen till de mest absurda erkännanden får sin förklaring.

Det är skickligt hopknåpat av Pooley, helt i klass med en avancerad pusseldeckare.

Fast presenterat med torr och ibland brutal brittisk humor, samt en hel del romantik förstås, eftersom det ju är en romantisk feelgood. Som sig bör blir slutet också lyckligt, så lyckligt det nu kan bli när man står med en fot i graven och har ett ganska trassligt liv bakom sig. Men det är skönt att läsa om komplexa och inte helt perfekta människoöden. Det gör att berättelsen ökar i trovärdighet, även om storyn kanske verkar otrolig.

”Konsten att åldras utan värdighet” får mig som all god litteratur, i synnerhet i den här genren, att fundera över och kritiskt granska mitt eget författarskap. Pooley är så mycket duktigare än jag. Å ena sidan inspirerar det och väcker skrivlusten i mig, å andra sidan tänker jag: såhär bra kommer jag aldrig att bli, jag är egentligen bara en amatör, och inte ens en särskilt duktig sådan. Det är lika bra att jag lägger ner mina löjliga författarambitioner och överlåter det åt proffsen. Jag ska nog hålla mig till recensioner. Ack, det är svårt.

En annan sak som bidrar till känslan av att jag inte kommer att kunna skriva någon mer roman är mitt alltmer påtagliga (och självpåtagna) utanförskap.

”Konsten att åldras utan värdighet” är från 2024 och refererar naturligtvis till modern teknik, aktuella kändisar och politiska händelser. Tack och lov är detta en härligt regnbågsbefriad bok (ni som förstår vad jag menar) men den är ändå en smula PK förstås. Jag har ingen smartphone och försöker hålla mig borta från allt vad kändisar och politik heter (haha, skulle du säga som känner mig, jag pratar ju knappt om nåt annat än politik). Jag känner förstås till Kardashians även om jag inte skulle kunna namnge någon av dem, och jag vet ju hur en smartphone fungerar. Men att skriva om det… nej. Jag vill inte ha det i mitt eget liv och inte heller i mina romaner. Lite för att jag vill att romanerna ska stå sig över tid (i den här boken refereras till en Blackberry – hur många av dagens unga känner till dem?), men också för att allt det där tillhör en värld som jag inte önskat, inte vill ha och inte tänker anpassa mig till. Kalla mig kärringen mot strömmen. Och sedan det där med PK… Ja, det har jag ju skrivit om förr, hur läsarna förväntas ha vissa politiska åsikter.

Det finns inte så stort utbud av konservativa feelgood-romaner. Eller det som på engelska så vackert kallas: ”wholesome”, och som vi talande nog inte ens har ett svenskt ord för.

Åtminstone finns det inte så många sådana böcker i Sverige. I USA finns det en hel genre för Amish-fiction, till exempel, vilket väckte min nyfikenhet. Det kanske vore nåt för mig? I min senaste roman (Det går nog över tills du gifter dig) har jag ju på ren trots låtit en av huvudkaraktärerna ha en rätt ovanlig övertygelse, för att uttrycka det milt. Lite som en personlig vendetta mot regnbågslitteraturen. Kalla mig foliehatt.

Pooleys bok är dock som sagt inte så farlig på den här fronten och jag behöver inte uppröras, det är skönt. Inte över sådant i alla fall. Men när jag läser om Art och hans förlorade kontakt med en vuxen dotter petar Pooley i ett öppet sår som väcker jobbiga tankar och känslor ett tag. Liksom Art har jag också förlorat en dotter, men till skillnad från hans och många andra liknande historier, handlar det inte bara om den personliga relationen. Splittringen beror till stor del på yttre faktorer, utanför min kontroll, inte minst en form av biologisk krigföring.

Jag, som vuxit upp i en stor familj och alltid hållit de värderingar högt som ordet wholesome står för, får nu finna mig i att se min familj sakta knapras upp av globalismen, tills bara en liten, om än superstark, kärna återstår.

Jag tänker med stor oro på min andra dotters framtid. Hon längtar efter en egen familj men hur stora möjligheter har hon med den samhällsutveckling som pågått de senaste decennierna? Jag förstår att många unga idag väljer bort barn – för vem vill sätta barn till den här världen? – samtidigt är det just i tider av krig och nöd som vi historiskt har ökat barnafödandet. För att fler barn är det som behövs för en ljusare framtid. Fler barn av din egen sort, det är trygghet på ålderns höst. Nu när jag vet vad jag vet – och när det är för sent – önskar jag att jag hade fött fler barn, inte färre. Förr förväntade man sig nästan att förlora ett antal barn på grund av sjukdom innan de nått vuxen ålder, idag kan vi också förlora dem, men av helt andra anledningar. Det är något jag skulle vilja säga till dagens unga. Men jag når nog inte så många av dem via min blogg, tyvärr. Istället fostras de av samma krafter som nyligen gett oss ytterligare en horribel och verkligen inte wholesome pride-vecka. Men förlåt, nu spårar jag ur igen!

Det jag vill ha sagt är att ”Konsten att åldras utan värdighet” av Clare Pooley är en mycket läsvärd bok, som (om du inte har tappat kontakten med dina barn) lämnar dig med en härligt rebellisk känsla av att du också – på dina egna villkor – skulle kunna åldras utan värdighet!

Konsten att åldras utan värdighet
Clare Pooley (2025)
Printz Publishing
ISBN 9789181050202

Topelius och jag

Jag och den finländske författaren Zacharias Topelius har det gemensamt att vi båda är födda i den lilla staden Nykarleby på Finlands västkust och därför känns det lite pinsamt att jag haft så dålig koll på hans rika produktion. När jag besökte staden nyligen passade jag på att titta in på Kuddnäs, Topelius barndomshem som finns bevarat som museum. Jag har säkert varit där någon gång som barn även om jag inte minns det, men för några år sedan genomgick museet en varsam renovering och i och med detta gjordes museet också mer tillgängligt och besöksvänligt. Man kan gå runt utan guide och ändå lära sig mycket tack vare den tydliga skyltningen på flera språk. Personalen var mycket vänlig och tillmötesgående och den som vill kan även ta en fika i det gulliga caféet. Kort sagt, det här är ett museum väl värt ett besök! När jag och maken strosade runt i trädgården och huset drabbades vi av ungefär samma känsla av igenkänning och hemkänsla som när vi besökte Carl Larsson-gården i Sundborn. Det finns tydligen något hos dessa konstnärliga själar som klickar med oss. I anslutning till caféet på Kuddnäs fanns försäljning av hantverk och böcker och jag köpte en samling av Topelius noveller för vidare förkovran.

Vad är det som gjort Topelius till en sådan nationalhjälte, undrade jag.

Att kalla texterna för noveller är egentligen inte helt korrekt. Topelius skrev ofta sina berättelser som följetonger i Helsingfors tidningar och flertalet är så långa att man valt att bara ha med utdrag av dem, vilket är synd. Läsaren hänvisas till hemsidan för att läsa novellerna i sin helhet. Jag tycker emellertid inte om digital läsning så det blir väl till att leta på biblioteket om jag vill läsa upplösningen på ett par av de ytterst spännande berättelserna. Topelius var en sann berättare, de mest vardagliga detaljer kan bli spännande och intressanta. Utan att det blir långrandigt beskriver Topelius 1800-talets miljöer, kläder, seder och bruk så levande att det känns som att kliva rakt in i historien. Novellerna innehåller en hel del ovanliga ord och begrepp och flera av dem finns förklarade i korta ordlistor efter varje novell. När jag först såg detta tänkte jag att jag brukar kunna förstå gammelsvenska rätt bra, och finlandssvenskan är ju mitt modersmål så hur svårt kan det vara? Det visade sig dock att gammelfinlandssvenska är något alldeles för sig och jag bläddrar tacksamt fram till ordlistorna med jämna mellanrum. Franska begrepp används flitigt, vilket var vanligt på den tiden, och även där är jag lite ringrostig för att uttrycka det milt. Detta till trots flyter texten förvånansvärt lätt och när jag läser en av novellerna högt för familjen är det ett rent nöje.

Topelius skrev många lite mystiska och kusliga berättelser, ibland med kopplingar till finländsk folktro.

Fast spökhistorierna har oftast en naturlig och jordnära förklaring, 1800-talet var ju ändå rätt upplyst, om man får tro Topelius. Han hade även humor, vilket framkommer i en del av texterna, inte minst i min favorit: ”Fröken Drifva”. Jag förvånas över hur väl han kan beskriva en ung flickas tankar och känslor och påminns om Terry Pratchetts böcker om häxan Tiffany. Romantiken flödar också i novellerna; i vissa fall blir det rena rama kärlekssagorna där ödet kommer att spela en roll. Topelius skrev många sagor för barn och många tänker kanske på honom främst som en sagofarbror som behöll leksinnet livet ut. Därför var det roligt att få se hans barndomshem, där hans lekar satt sina spår och redan då visade potentialen hos den unge Zacharias. Bland annat fanns där ett kodat kärleksbrev till en ung väninna. Topelius gifte sig av kärlek och fick sex barn varav hälften dog unga och det satte sina spår. När hustrun dog tog han det hårt och blev sig aldrig riktigt mera lik. Familjen var viktig för Topelius. Och Topelius var viktig för sitt land. Han var ett stort namn redan under sin levnad och mottog flera utmärkelser. I Finland finns på många platser minnesmärken efter Topelius och gator har uppkallats efter honom. I Sverige är han märkligt nog inte lika känd, trots att han ju skrev på svenska. Och, som sagt, hans verk har nästan helt gått mig förbi. Men efter detta lilla smakprov i ”Noveller i urval” blir jag sugen på att läsa mer. Flera av novellerna har också filmatiserats och går kanske att få tag på om jag letar. Men berättelser, korta eller långa, gör sig ändå allra bäst i textform, tycker jag, i synnerhet så levande historier som de av Zacharias Topelius.

Noveller i urval
Zacharias Topelius (2024)
Appell Förlag
ISBN 9789198815009

De vita linjerna i skyn

Foto taget hemma hos oss 2023

När jag för första gången hörde talas om chemtrails tyckte jag hela idén var befängd. Varför skulle någon i hemlighet spreja himlen full med gift? Det måste ju kosta helt otroligt mycket pengar, vara extremt svårt att koordinera samt även förgifta dem som sprejade. När vänner lade ut inlägg om detta på sociala medier skrollade jag bara förbi eller till och med blockade dem.

Alltså, det finns konspirationsteorier och sedan finns det ren galenskap, tänkte jag.

Men med åren har jag varit tvungen att bita i det sura äpplet och erkänna att något inte står rätt till med vår himmel nuförtiden och det har att göra med flygplan och utsläpp, förmodligen planerade sådana. Mina frågor kvarstår dock: är det inte väldigt kostsamt och svårt? Blir det inte giftigt även för dem som sprejar? Och varför skulle någon göra en sådan sak? Att eliterna själva inte tror på den globala uppvärmningen och växthuseffekten är ju uppenbart, så det är knappast för att skydda oss mot solstrålning. Nej, det måste finnas ett annat motiv. Just detta försöker Maximilian Schnell förklara i sin bok ”De vita linjerna i skyn” och visst får jag en del att tänka på. Jag har även hört lite andra förklaringar men mer om det senare.

Jag vet ingenting om Maximilian Schnell och han förklarar heller inte bakgrunden till att han började studera fenomenet med chemtrails. Boken är skriven på svenska men jag misstänker att det inte är författarens modersmål eftersom texten innehåller en hel del språkliga avvikelser, ofta i form av omvänd ordföljd. Det gör boken lite svårläst men inte så att det stör. Värre är det med den amatörmässiga layouten och röriga dispositionen. Författaren hoppar mellan ämnena och använder ibland samma illustrationer flera gånger, tagna ur sitt sammanhang.

Det händer att jag tänker att den som verkligen brinner för ett ämne inte borde skriva om det själv, eftersom det tenderar att bli för känsloladdat och rörigt.

Läsaren förväntas nästan redan vara insatt i ämnet. Jag hade velat se en tydligare inledning och presentation av hur frågan om chemtrails uppstått, skillnaden mellan chemtrails och contrails (som det ofta hänvisas till från offentligt håll), samt en enkel genomgång av forskning på området. Författaren tar också upp HAARP (vädermanipulering med hjälp av frekvenser/strålning), vilket säkerligen hänger ihop med chemtrails men kanske hade behövt ha en egen del i boken, och inte som nu blandas upp med all annan information. Jag är rädd för att en skeptiker kommer att avfärda hela boken som amatörmässigt trams på grund av dessa svagheter. Vilket är synd eftersom Schnell har mycket viktig information att komma med.

Nytt för mig var till exempel det faktum att det amerikanska försvaret efter kalla krigets slut hade ett överskott av stora last- och tankflygplan som raskt kunde byggas om till sprutplan. Detta besvarar till viss del frågan om kostnad och distribution. Dessutom används till stor del aluminium i det som sprutas ut, vilket är relativt billigt.

Vi ska komma ihåg att de rikaste i världen har mer pengar än vi någonsin kan föreställa oss. De hade kunnat spruta sedlar ur planen i flera år utan att märka det.

Det är inte mer pengar de behöver, det är makt. Och eliten har i många årtionden funderat på hur de bäst ska kontrollera de stora massorna. Att hålla människor sjuka och svaga tycks vara ett bra sätt. Kan detta vara anledningen till sprejandet? Men då återstår frågan: blir de inte själva sjuka av det de sprutar ut? Man kan tänka sig att de inte sprutar där de själva bor eller vistas. Har vi till exempel ett fint statsbesök eller ett Bilderbergmöte i Stockholm brukar det vara fina klarblå skyar. Det finns också en helt annan hypotes men den ska jag ta i slutet av recensionen för att inte avskräcka läsarna.

Schnells egen teori om varför himlen besprutas med aluminium, barium, strontium och andra för oss giftiga ämnen, är kopplad till solen och dess cykler. Vi lever i en värld beroende av ytterst känslig elektronisk utrustning och kommunikation. Kraftiga solstormar skulle kunna släcka ner hela nätet och få förödande konsekvenser. Väder och vind kan också försämra signalerna genom luften. Därför behövs ett skyddande och stabiliserande nät av metaller över jorden, som inte bara blockerar solstrålningen utan även underlättar den trådlösa kommunikationen. Med hjälp av HAARP och andra liknande anläggningar (vi har tydligen en sådan jätteantenn i Sverige också – detta var nytt för mig) kan man styra vädret så att störningarna blir så små som möjligt.

Att människan har velat och kunnat påverka vädret länge är väl känt av de flesta.

Vid OS och andra stora tillställningar har man till exempel kunnat flytta på eller upplösa regnmoln. Och tyvärr vet vi ju att teknik sällan kommer att användas för allas bästa – något som man verkligen hade kunnat göra med vädermanipulation genom att få det att regna där det behövs – utan snarare verkar de styrande alltid leta efter sätt att göra vapen av tekniken. Så även med vädret. Tänk att kunna styra över vilka människor som får äta och vilka som ska gå under i torka eller översvämningar, det måste ju vara den ultimata makten och kontrollen! Schnell nämner hur markägarna i södra Sverige var motvilliga att sälja eller upplåta mark åt stora antenner för det stora ”radioteleskopet” (läs vädermanipulationsanläggningen) LOIS. När kostsamma processer inletts drog två stora stormar (Gudrun och Per) in över området, fällde massor med skog och gjorde marken i princip värdelös. Plötsligt gick det lätt att komma över de arealer som bolaget ville ha. (Samma sak såg vi ju i Asien efter tsunamin – privatägd mark köptes upp för en spottstyver av stora bolag med turismplaner.)

Mot slutet av boken ägnar Schnell ett långt avsnitt åt vad han kallar ett minisolsystem som närmat sig vår sol och hotar jorden. Han visar mängder av lågupplösta bilder tagna av ett ”solteleskop ute i rymden” och menar att dessa utgör bevis för teorin.

Men här sjunker mitt förtroende för Schnell som en sten.

Bilderna är alltså från NASA. Och det Schnell tycker ser ut som ett solsystem tycker jag ser ut som olika flygplan. Men flygplan kan ju inte vara så nära solen, eller hur? Solen som sägs vara en brinnande gasboll i rymden. Ojojoj, var ska jag börja? För det första – allt som kommer från NASA är antingen rena lögner eller missvisande fakta. Rymden och solen är inte vad de säger att de är. Att inte författaren har koll på detta är uppseendeväckande. Han verkar tro på allt som sagts om rymden och satelliter och månfärder, vilket gör honom till en mindre trovärdig källa enligt mig. För det andra – om ett annat solsystem var på väg mot jorden skulle det knappast hjälpa att spreja lite gifter i atmosfären. För det tredje – Om NASA ”läcker ut” information om en mystisk planet X eller ett hotande minisolsystem så har de säkert en dold agenda – vad är det de vill ta bort vår uppmärksamhet ifrån? Kanske himlen, som inte längre är så blå som jag minns den från min barndom. Istället korsas den ofta av linjer efter flygplan. Linjer med jämna avstånd över hela himlen (inte en speciell flygrutt), och som inte löses upp, såsom contrails gör, utan sakta breder ut sig tills hela himlen är täckt av en mjölkig hinna.

Vissa dagar är sprejningen så uppenbar att man inte fattar hur människor kan låtsas som ingenting.

Men många har lagt märke till det förstås och börjat dela bilder på sociala medier. I slutet av boken delar Schnell med sig av bilder han fått av fotografen Anders Blomqvist. Här kan man tydligt se skillnaden mellan contrails (vattenånga) och chemtrails, samt de konstiga nya moln som uppstår efter HAARP-attacker.

Utöver min kritik av bokens utformning, upplägg och källor, vill jag lägga ytterligare en: pessimismen. Det är lätt att tänka att mänskligheten är för evigt förlorad, att vi alla kommer att dö av förgiftning eller strålning och att vi är maktlösa mot eliten. Men det vi bör komma ihåg är att det finns positiva motkrafter. Vi lever ju och frodas trots allt – människan verkar vara väldigt resilient. Och vårt medvetande är otroligt kraftfullt. Det har gjorts experiment som visat att massmeditation kan minska brottslighet till exempel. Det finns också de som påstår sig kunna lösa upp moln på himlen med ren tankekraft.

Jag har sett olika experiment som på teknisk eller kemisk väg lyckats göra hål i molntäcket efter sprejningar och HAARP.

Och det finns en Tesla-baserad teknologi som inte bara minskar EMF-strålning i ditt hem utan även höjer ditt välbefinnande och till och med kan förbättra din ekonomi, hur konstigt det än låter. Jag har själv upplevt effekterna av denna teknik som kallas FLFE – Focused Life Force Energy. Jag är övertygad om att oavsett om det är människor eller andra entiteter som tycks ha kontrollen över världen så är de beroende av vår samlade energi. De vill få oss att känna oss rädda och nedstämda för att kunna styra över oss och driva igenom sina agendor. Om vi istället är glada, kärleks- och hoppfulla blir de försvagade och kan inte kontrollera oss. Därför är det viktigt att inte låta sig nedslås av den information som Schnell delar med sig av. Viktigt att känna till, förstås, men vet också att du och resten av mänskligheten är starkare än du tror.

När man talar om chemtrails blir man ofta idiotförklarad.

”Det där är bara vattenånga som bildar spår på hög höjd.” Jotack, dem såg man redan på 80-talet och de löstes upp och försvann en bit bakom flygplanet. Man såg kanske en eller två samtidigt långt, långt borta. Idag kan du ha ett helt rutnät ovanför dig, inte alls särskilt högt upp och spåren försvinner inte. ”Det är för att det är så många fler flygplan nu”, säger besserwissern, ”och luften är mer förorenad.” Jaha, men varför är det då bara vissa dagar som hela himlen är täckt, och andra som vi får se solen utan blockerande strimmor? Flyger bolagen bara vissa dagar? Och hur kommer det sig att många av spåren som görs inte kan kopplas till flygplan på radarn? Det vill säga, varför är det så många hemliga flygningar om det nu bara handlar om reguljärflyg med contrails? Och varför tycks människor bli sjuka dagarna efter en sprejning? Jag minns när jag lyssnade på ett föredrag om tomatodling för kanske tio-tolv år sedan (ungefär då boken skrevs) och föreläsaren sa att han börjat se konstiga skador på växterna som stått utomhus. Det såg ut som brännskador på bladen. Han visste inte vad det berodde på, kanske något nedfall? Många vittnar om en brännande känsla i huden och en konstig metallisk lukt i samband med sprejningarna.

Bidöden skulle också kunna kopplas till höga aluminiumhalter och var kommer denna aluminium ifrån?

De som inte vill tro på chemtrails hävdar ofta att om det verkligen stämde att någon sprejade oss med gift som vore vi skadeinsekter, så skulle de själva drabbas av giftet lika mycket, vi delar ju samma biosfär. Och det här dilemmat förbryllar även mig. Har eliten någon sorts skydd mot giftet eller har de byggt sig säkra områden? Men gift tenderar att spridas överallt och är svårt att stänga ute. Den kanske märkligaste teorin om detta som jag hört är att de som styr inte är mänskliga, att de behöver en annan sorts atmosfär och att det är det de i själva verket håller på med – anpassar luften så att de ska frodas här istället för oss. Vem vet? Jag är öppen för alla teorier. Fenomenet chemtrails är så märkligt att vad som helst är möjligt.

De vita linjerna i skyn
Maximilian Schnell (2015)
Vulkan
ISBN 9789188093356

Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete

”Slyngstad Events” av Unni Drougge är en mustig bygdekrönika som utspelar sig på Skånes landsbygd, närmare bestämt i Åsabygden. Skånskan är tydlig i det livliga och lättlästa språket, det går att höra dialekten i dialogerna även när man inte läser högt. Karaktärerna – allt ifrån den kultiverade pensionären till den oborstade bilskojaren är också väl beskrivna – så väl att jag både upprörs och småler. Drougge skyggar inte för något utan belyser oblygt alla smaskiga små synder som människorna i byarna ägnar sig åt. Till sin hjälp tar hon Åsabygden själv som kan titta in i varje skrymsle och vrå, även se vad som sker under mark. Och det är långt ifrån vackra saker som pågår i denna skånska avkrok.

Den duktiga flickan i mitt inre rodnar av förlägenhet och upprörs av rättskänslan om vartannat, det blir rätt känslosamt.

Till en början äcklas jag också av några av karaktärerna, herregud, finns det såna här människor på riktigt i vårt land!? Jo, det gör det med största sannolikhet. Men allt eftersom storyn utvecklar sig kommer jag att acceptera och rent av tycka om de skitiga och fräcka byborna. De riktiga avskummen visar sig komma utifrån.

Boken kan sägas ha två huvudkaraktärer även om det är ett helt gäng som berättar sina historier. Den ena är Björg Schütt, änka och pensionär med två vuxna döttrar och en försvunnen son, men mer om honom senare. Den andra är Klas-Åke Nilsson som kränger gamla bilar med alla metoder och utan samvete. Han har två barn som han fostrar själv sedan deras mor lämnat dem, något han lyckas förvånansvärt väl med med tanke på omständigheterna och hans minst sagt tvivelaktiga karaktär. Klas-Åke är bra både på att sprida skvaller och på att behålla hemligheter när så krävs. Med sin vakna blick och skarpa hörsel vet han det mesta som är värt att veta om alla i Åsabygden. Och trots att han så att säga skiter i konventionerna kan han vara mycket lojal och hjälpsam när det gäller.

Jag säger att Björg och Klas-Åke är huvudkaraktärer men kanske kan man säga att hela historien och bygden kretsar kring Björgs försvunne son, Tryggve Slyngstad.

När berättelsen tar sin början har han varit försvunnen en tid och Björg oroar sig för att han inte längre är i livet. Tryggve hade innan han försvann fått ordning på bygden och styrt upp flera lovande projekt. Men när han försvinner är det som om fårskocken förlorat sin herde och allt börjar falla sönder. I Åsabygden lever man lite utanför samhället och man stiftar egna lagar, byggda på sunt förnuft och vad som gynnar bygden. Här trivs människor med lite ljusskygga verksamheter och det fungerar, ända tills Börje – han som förser byborna med prima hembränt – börjar ta sig vatten över huvudet. Men han är inte den ende som har saker att dölja. Tryggve räddade fyra utländska flickor från prostitution och placerade dem i bybornas trygga händer, där de har läkt och börjat blomstra. Deras existens måste dock hållas hemlig för myndigheterna eftersom de saknar uppehållstillstånd. När två skumma typer dyker upp i byn för att inkassera en skuld som Björgs avlidne man lämnat efter sig, börjar dock hemligheterna att bubbla upp i ljuset. Kommer byborna kunna reda upp det själva eller är det bara Tryggve som klarar en sådan sak?

Drougge låter gärna stad och landbygd frontalkrocka så att gnistorna yr. Inte heller drar hon sig för att ge en känga både åt höger och vänster.

Feminister och miljönissar skildras både kritiskt och med värme, precis som de småkriminella bönderna och den inte alltid så laglydige lokalpolisen. Det blir helt enkelt inte svart eller vitt utan en hel färgpalett, vilket både skapar obehag och igenkänning. Ingen människa är helt igenom ond eller god och allt är relativt. Den enda gången jag som läsare tillåts ”välja sida” och till hundra procent kan avsky någon, är när journalisterna träder in på scenen. Drougge har själv arbetat som journalist och måste verkligen ha sett yrkets baksida. Hon skildrar den hänsynslösa sensationslystnaden hos kvällstidningsjournalisterna utan pardon. I medias händer förvrängs allt som sker i Åsabygden. Allt vackert blir fult och ingen går förskonad från de vassa pennorna. Det är så sant som det är sagt: pennan är mäktigare än svärdet. Vad ett mediadrev kan göra för en bygd har vi ett verkligt exempel på i Knutby. Men till skillnad från i romanens värld – där opinionen kan vändas med hjälp av välvilligt inställda journalister och författare – finns i verkligheten ingen upprättelse att få, ingen väg tillbaka. Har väl en gång en bygd, en grupp, en familj fått löpa gatlopp är de för evigt söndertrasade. Hur man än försöker försvara sig mot lögnerna kan man inte vinna mot media och myndigheter. Straffet för sådan förstörelselusta borde vara mycket hårt men en journalist tycks alltid gå fri, vad han eller hon än ställer till med. Jag hatar dem från botten av mitt rövhål för att citera dottern och matcha språket i ”Slyngstad Events”. Drougge verkar inte heller ha mycket till övers för sina forna kollegor.

Men romaner är ett utmärkt sätt att ta hämnd, även om det bara är författaren som förstår det.

”Slyngstad Events” är (trots det orealistiskt lyckliga slutet) så välskriven att jag börjar tycka att allt jag skriver själv är rent skräp. Drougge använder språket till fullo och kombinerar orden på nyskapande sätt, utan att det känns konstigt eller krystat. När hon skriver: ”Solstrålarna skjuter från höften nu och snart kommer ungarna hem med skolbussen” förstår vi direkt att det är sen eftermiddag och när Björg börjar tvivla på sin nyfunna kärlek beskriver Drougge det som att Björgs inre delas upp i två lager som glider åt olika håll. Den känslan har vi väl alla haft någon gång? Tillit är en bräcklig företeelse och kan förloras på ett ögonblick. När mediadrevet går skriver Drougge: ”Inget blod spills, ingen egendom ödeläggs. Ändå blir effekterna […] ödesdigra. Folk tappar orken. Paranoian brer ut sig.” Detta har vi sett effekterna av de senaste åren. I media har kriser och konflikter blåsts upp till jättebomber som detonerat över samhället och skapat misstro och hat som splittrat familjer, arbetsplatser och gemenskaper. Det positiva som kommit ur detta är att allt fler har fått upp ögonen för medias makt och dess benägenhet att sprida regelrätta lögner. Detta har dock lett till att många tappat förtroendet för allt som kommer från nyhetsmedia och offentliga källor. Förtroendet och tilliten är borta. Numera kan ju allt vara AI också. Vem ska man tro på? som DiLeva sjöng. Kan vi återskapa tilliten, den som är grunden för ett fungerande samhälle? I ”Slyngstad Events” tycks byborna finna en väg och den baseras på en helt annan sorts tolerans än den som trycks ner i halsarna på oss från vänstermedia. Det handlar om att leva och låta leva, se mellan fingrarna på somligt och tolerera lite skit i hörnen, både hos sig själv och andra. Ta helt enkelt inte livet så allvarligt, tycks Drougge vilja säga, det löser sig nog ändå.

Slyngstad Events
Unni Drougge (2002)
Piratförlaget
ISBN 9164200671