Mysigt och lekfullt, om jag får säga det själv

Får man skriva en recension på en bok man själv är författare till?

Tja, ingen annan tycks ju vilja skriva om C. N. Elvnääs utomordentligt roliga och spännande roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv”. Ska det bli gjort får man göra det själv, så resonerar jag ofta. Och så blir mycket gjort. Blir det gjort väl? Nja, det kanske jag ska överlåta åt andra att bestämma.

Nu är jag faktiskt inte ensam författare till ”Lake Wilmington”, även om det tekniskt sett är jag som suttit vid tangenterna. C. N. Elvnääs är pseudonym för det författarpar jag bildar tillsammans med min man Anders Clarin. Vi skrev vår första roman redan 2013. Då en romantisk feelgood med titeln ”Annie och den lille mannen”. Sedan dröjde det alltså ett decennium innan nästa bok av Elvnääs såg dagens ljus. Men idén hade funnits länge, sedan innan jag och maken blev ett par faktiskt. Han och en kompis hade börjat skriva på en berättelse som inleddes med orden: ”Det började bli varmt under pizzaugnen, tänkte Lake Wilmington.” Den här meningen inspirerade mig så pass att jag sa: ”vi måste skriva resten!” Sagt och gjort, det blev en helt annan historia än den ursprungliga men den första meningen är stort sett densamma.

”Lake Wilmington” är ingen traditionell deckare, både jag och maken är alldeles för barnsliga och romantiska för det.

Istället blev det ytterligare en feelgood med lite kärlek och romantik. Fast inramningen består av en mysdeckarhistoria där fyra fall flätas in i varandra. Det förekommer en otroligt kort biljakt, smuggling, utpressning, skumma affärer med mera. Och märkligt nog tycks allt kretsa kring pizzor och korv. Den som läst ”Annie och den lille mannen” kommer att känna igen pizzeria Sirena som förekommer i båda romanerna (och faktiskt även i vår tredje roman ”Det går nog över tills du gifter dig” som kom ut nu i september). Det är helt enkelt praktiskt och ekonomiskt att använda sig av samma värld och till viss del av samma karaktärer. Just karaktärerna är nog det mest tilltalande med ”Lake Wilmington”. Du tycker snabbt om huvudpersonen och hans familj och skrattar gott åt ”skurkarnas” beteende. Föremålet för Lakes varma känslor är också en sympatisk människa men mer än så tänker jag inte avslöja om just kärlekshistorien.

Orsaken till att jag läser (om) romanen nu 2025 är för att planer finns på en uppföljare. Vi har fått flera förfrågningar om vi inte kunde skriva mer om Lake Wilmington. Och visst, det finns gott om idéer, faktiskt så det skulle räcka till två böcker till. Men för att kunna skriva om de här karaktärerna igen behöver jag återknyta kontakten med dem så att läsaren ska kunna känna igen personerna, platserna, jargongen och tankegångarna. Så jag dyker med viss bävan in i min egen text igen.

Min egen? Så känns det inte när jag läser. Använder jag sådana här uttryck? Vilka knepiga ord, vilka kluriga formuleringar. Vilken humor! Inte kan det vara jag?

Men jag läser med ovanligt kritisk blick och hittar naturligtvis flera fel. Mest tryckfel men också i vissa fall på gränsen till logiska fel. Och då är vi ändå flera som korrekturläst texten ett antal gånger innan den gått till tryck. Om det är något jag lärt mig som författare och förläggare är det att du aldrig kan korrekturläsa för mycket och räkna ändå med fel i slutresultatet. Det är irriterande, men så är det, även författare är bara människor. (Eller är vi? Mer om det senare.)

När man skriver en roman, och en deckare i synnerhet, är det superviktigt att alla delar sitter ihop på ett logiskt sätt. Minsta lilla vurpa på den fronten och du kan förstöra hela berättelsen. Så när vi skriver ritar vi upp arbetsscheman, tidslinjer och släktförhållanden. Vi bygger en bakgrundshistoria till de viktigaste karaktärerna så att deras beteende ska vara trovärdigt. Och vi går fram och tillbaka i texten – vet huvudpersonen det här redan eller kommer det senare? Kan han se det som sker från det här avståndet? Är det ljust eller mörkt? Vilka växter blommar såhär års? Hur är vädret och temperaturen? Alla små detaljer bidrar till trovärdigheten. Så research är jätteviktigt och tråkigt nog också det som jag allra minst vill ägna mig åt.

Tre timmars korrekturläsning – no problem – men en kvarts research och jag drar mig i det längsta.

Jag resonerar kanske lite som min son: om jag inte kan det redan är det inte värt att ta reda på. Tur då att maken tycker det är roligare och dessutom inte har några som helst problem med att ställa dumma frågor till främlingar, eller arbetskamrater. Och det är ju en utmärkt ursäkt för vilka frågor som helst: ”Jag skriver en roman och…” På det sättet kan man komma undan med rätt groteska frågor. Som hur lång tid det tar för en mänsklig kropp att upplösas i vatten till exempel, en fråga som inte jag men väl dottern (som också skriver) har haft.

Vi beslöt oss tidigt för att inte göra några som helst anspråk på verklighetsanknytning och reell trovärdighet när det kommer till polisdelen i berättelsen. Men jag tror att läsaren köper storyn ändå. På sätt och vis är miljön i våra romaner som en tidlös, fiktiv värld likt Lassemajas Valleby. Karaktärerna är också lite överdrivna för effektens skull, men utan att det blir tramsigt. De känns faktiskt ibland så verkliga att jag slagits av idén att ringa någon av dem för att be om en tjänst. Inte minst förstärks detta av att vi ju är två som ”känner” dem.

Författande är en märklig sak, inte undra på att det skrivna ordet varit så vördat och högaktat, nästan fruktat, genom historien.

För det är som magi. Ibland händer det att saker jag just skrivit om inträffar i mitt verkliga liv. Till exempel skrev jag en gång om någon som tappade ett glas och strax efter gick ett glas sönder i mitt eget kök. I en novell skrev jag om en häst som blev akut sjuk bara för att mötas av nyheten att det just hänt i stallet där vi har våra hästar. Såna här saker gör att jag ibland drar mig för att skriva, i synnerhet otäcka partier. Men jag är nog bara larvig, inte kan det ha något samband? Fast betänk att det engelska ordet för stavning – spelling – är det samma som för att kasta förtrollningar så vem vet?

En del läsare tycker att ”Lake Wilmington” är mer av en ungdomsroman än en vuxenroman och även om vi inte haft någon särskild målgrupp i åtanke när vi skrivit kan jag förstå att den känns som något för den yngre generationen. Den innehåller inte särskilt mycket våld eller erotik heller, utan är rätt harmlös, trots att det är en deckare med romantiska inslag. Våra övriga två romaner är definitivt mer för vuxna, även om de lästs och uppskattats även av tonåringar. Målet med alla våra tre romaner är att få läsaren att må bra en stund. Vi har försökt hålla dem så tidlösa som möjligt och därför begränsat hänvisningarna till modern teknik och sådant, även om det är omöjligt att utesluta till exempel mobiltelefoner helt. Tiderna förändras så snabbt och på något sätt har vi komprimerat tiden i vår fiktiva värld så att barndomssekvenserna är från vår egen barndom medan ”nutiden” är omkring 2010-tal. En del referenser kommer därför gå vissa läsare förbi men så är det alltid. Vi delar aldrig hela vår erfarenhet med någon annan. Vi kan dock fortfarande identifiera oss med en till synes helt främmande och annorlunda karaktär, bara genom det allmänmänskliga (se min tidigare recension om Doktor Glas) och kanske är det därför som C. N. Elvnääs romaner blivit så uppskattade. Det är en lite galen värld men människorna är som människor är mest – lite osäkra, lite klantiga, inte alltid helt ärliga men med en längtan efter att hitta kärlek och lycka.

Kontakt med historien

”Mamma, du måste läsa den här boken, den är så bra!” Min artonåriga dotter är eld och lågor över – hör och häpna – Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. En klassiker som jag ännu inte läst. Så bra alltså? Vad är det i denna thriller från 1905 som tilltalar min dotter, 120 år senare? Hon verkar inte riktigt kunna sätta ord på det, men på något vis känner hon igen sig i doktorns tankar, nedskrivna i dagboksform. Språket var lite av en utmaning, det erkänner hon, och även jag som ändå är några decennier äldre och som har läst många böcker på gammelsvenska, hittar ord och begrepp som jag inte är bekant med.

Ändå är det något allmängiltigt och tidlöst över boken och de tankar som huvudkaraktären delar med sig av.

Själva historien handlar om en prästfru som är olycklig i sitt äktenskap. Hon har en älskare och kommer till doktor Glas för att be om hjälp att slippa ifrån sin man, rent fysiskt. Kan inte doktorn prata med hennes man och kanske hitta på någon förevändning för att avhållsamhet nu vore det bästa? Doktorn, som är en empatisk man även om han kanske inte förstår det själv, tänjer på de etiska gränserna och ljuger för prästen. Frun är inte riktigt kry, det bästa vore om ni hade skilda sovrum. Men detta är naturligtvis bara en tillfällig lösning. På lång sikt kvarstår problemet och prästen visar sig ha mycket svårt att låta bli sin hustru. Doktor Glas börjar leka med tanken på att mörda prästen. Ju mer han tänker på det och ju mer han ser av hustruns lidande, desto mer ter sig ett mord som den bästa lösningen. Men hur ska man göra det så att det ser ut som ett naturligt dödsfall och så att ingen – inte ens prästfrun – kan ana att det sker utifrån en plan?

Vi får följa doktorns tankar och moraliska våndor under några heta sommarveckor och en bit in på hösten. Han funderar kring stort och smått, mycket kring kärleken och varför den gått honom förbi. Han borde ha bildat familj. Och tillfällen har funnits, och finns ännu medan detta utspelar sig. Ändå är det som om doktorn förnekar sig själv lyckan, eller kanske bara inte vågar kasta sig ut. Han tänker ofta att man borde ha åtminstone en människa som man kan blotta sig helt för, en människa som känner en utan och innan. Men han betvivlar att han skulle kunna hitta en sådan. Han tycks tro att han är rätt osympatisk. Men det tycker alltså inte vare sig jag eller min dotter. Jag förstår hennes entusiasm. Jag känner igen mig i Doktor Glas.

Jag, en kvinna på 2020-talet kan relatera till en mans tankar vid 1900-talets början. Och det är detta som gör stor litteratur eller konst: det mänskliga.

Idag läste jag om hur högre utbildningar inom konst och kultur har kapats av politiska intressen. Det viktiga är inte längre att lära sig hantverket av de generationer som gått före, utan att kritiskt ifrågasätta normer och traditioner. I skolans läroplan står det också att vi aktivt ska motarbeta traditionella könsroller. Varför? Undrar jag. Är det ett problem om en kvinna vill stanna hemma med barnen och bli försörjd av en man? Ska den möjligheten alltså helt strykas för alla kvinnor, för att någon kanske känt sig förtryckt? Man talar om patriarkatet och hur män dominerat genom historien. Hjalmar Söderberg var man, liksom hans huvudkaraktär doktor Glas. Och då förutsätts jag som kvinna idag inte kunna relatera till något som de säger? Är inte det att förtrycka oss kvinnor? Jag vill kunna ta del av manliga tankar, ofta skiljer de sig inte mycket alls från mina egna. Kan vi inte bara få vara människor, och uppskatta konst, kultur och skönhet när vi finner den, oavsett om den är producerad av män eller kvinnor, och oavsett politisk riktning? Det är i mötet mellan kontraster som livet sker. Annars är allt dött.

Det finns en fantastisk dynamik mellan det manliga och det kvinnliga, mellan män och kvinnor. Att bara se fiender på andra sidan leder i slutändan till alltings död.

”Doktor Glas” är full av intressanta citat. Till exempel:

”Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det för mera troligt att jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor. Och det har till sist börjat gå upp för mig som en aning: det är kanske icke meningen att man skall förstå livet.”

”Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka.”

”Men det finns en hemlighet med sanningen, som eget nog är mycket litet känd, fast jag tycker att den borde ligga i öppen dag – det är den, att det är med sanningen som med solen: dess värde för oss beror uteslutande på den rätta distansen.”

Men det allra mest kända citatet är förmodligen detta:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Och med dessa ord har Söderberg fått kontakt med Cederholm, helt oberoende av kön, tid eller politik. Känn på det, ni vänsterextrema gnällspikar som vill beröva oss historien!

Önsketänkande eller ett kraftfullt verktyg för helande?

Jag läste Louise Hays klassiker ”Du kan hela ditt liv” för många år sedan och tyckte då att den var fantastisk. Eftersom jag haft några små hälsoproblem på sistone tänkte jag att jag skulle läsa om boken och se om jag kunde hitta någon hjälp där. Men tiden har gått, det märks.

Boken känns gammal, liksom jag.

Fast för boken innebär det att den är kvar på åttiotalet medan jag har utvecklats och fått nya insikter. Kanske har jag också blivit lite cynisk med åren. Nu låter Hays påståenden om att affirmationer kan bota allt från munsår till cancer som barnsliga önskedrömmar. Jag har faktiskt använt mig av en av hennes affirmationer i många år nu: ”jag accepterar gudomlig vägledning och jag är alltid trygg”. Den ska enligt Hay bota närsynthet. Och det kanske den gör, efter trettio år och i kombination med operation… För jag har inte märkt någon effekt ännu. Fast jag kanske gör det på fel sätt. Så måste det vara. Och så är jag inte riktigt ärlig, jag accepterar ingen gudomlig vägledning (finns det ens en gud?) utan litar bara till mitt eget huvud. Så kanske det är det.

Bara en liten bit in i boken blir jag irriterad på Hay. Hon tycks utgå ifrån att läsaren inte älskar sig själv och motsätter sig förändring. Ja, det sistnämnda kanske stämmer på mig. Jag gillar inte förändringar. Men jag har inga problem med att säga att jag älskar mig själv. Faktum är att jag sedan en tid tillbaka säger ”tjena snygging” när jag ser mig i en spegel, och jag menar det (oftast). Hay tjatar också om att inget helande är möjligt förrän du förlåtit allt och alla som gjort dig ont. Men det håller jag inte med om.

Vissa saker går inte att förlåta.

Det behöver inte betyda att man går och ältar det och är bitter, det handlar bara om en gränsdragning: det här är inte okej och jag kommer aldrig att tycka att det är okej. Och ironiskt nog erkänner Hay i berättelsen om sitt eget liv, att hon inte förlät dem som förgrep sig på henne när hon var ung. Så hon levde ju inte som hon lärde. Och hon tycks tro på konventionell behandling av vissa åkommor. Till exempel lyckades hon övertala sin mamma att genomgå en operation. Så allt kanske inte går att hela med tankar allena. Ytterligare en sak som minskar trovärdigheten i Hays ord är att hon tycks fixerad av sitt utseende – på alla bilder av henne är hon ordentligt sminkad med plockade ögonbryn. Så mycket för att älska sig själv precis som man är… Jag är rätt snygg utan smink.

Jag vill verkligen tro på attraktionslagen.

Den känns sann på något sätt. Men de flesta av mina försök att använda mig av den ger magra eller inga resultat. Ändå återvänder jag till den gång på gång. Kanske hoppas jag hitta något som jag missat. Jag leker ofta med övningar som dyker upp i youtube-flödet. Och lustigt nog ploppar Louise Hay upp som förslag medan jag läser boken. Det är en video om att öppna upp för mycket pengar. Jag har inget direkt behov av mycket pengar men visst skulle det underlätta livet att inte behöva tänka på pengar alls. Så jag utmanar mig själv att säga affirmationen i trettio dagar och se vad som händer. Det handlar trots allt bara om några minuter om dagen och det är trevliga minuter eftersom jag fantiserar om hur det skulle kännas att vara totalt ekonomiskt oberoende. Det hjälper mig att slappna av, så bara där har jag ju en vinst.

Nåja, tillbaka till boken. ”Du kan hela ditt liv” är en av de mest kända och sålda böckerna inom ska vi våga kalla det ”new age”. Louise använder det ordet men idag har det fått en lite negativ klang.

Numera säger man väl mer ”alternativ hälsa”.

Sextiofem miljoner människor kan ju inte ha fel, tänker jag. (Fast sedan minns jag 2020 och inser att det kan de ju visst ha.) Och jo, jag kan hålla med Hay om att roten till mycket ont i våra liv är att vi inte älskar oss själva så som vi borde. Om du skulle behandla dig själv som en människa du verkligen älskade, vad skulle du göra annorlunda då? Kanske skulle du unna dig mer glädje? Ge dig själv mer beröm och uppskattning? Och din kropp. Om du verkligen älskade din kropp, då kanske du skulle vara mer tacksam för den och rädd om den? Jag tänker ofta kärleksfullt och med tacksamhet på min kropp och jag har inga problem med att ge mig själv en klapp på axeln när jag gjort något bra. Jag unnar mig ofta roliga saker och försöker att leva balanserat mellan nytta och njutning. Och kanske är jag friskare än de flesta?

Kanske är Hays bok helt enkelt inte aktuell för mig just nu? Så kan det ju vara.

Louise Hay var rätt liberal och skulle nog passat i dagens vänsterrörelse, vilket också gör att det blir ett avstånd mellan mig och henne, något jag med säkerhet inte reagerade på förra gången jag läste boken då de frågorna inte var så framträdande. När hon beskriver att hon praktiskt taget bara äter frukt och grönsaker tänker jag stackars kvinna, vad hon måste varit hungrig och undernärd. Att hon ändå levde så pass länge (hon dog 2017, 90 år gammal) måste ändå vara ett bevis för att hennes metoder fungerar. Så jag försöker lägga lite på minnet ur hennes långa förteckning över olika hälsoproblem och vilka tankemönster som ligger bakom. Men varifrån har hon fått all den här informationen? Vad baserar hon antagandena på? Det förklarar hon inte närmare. Hon berättar bara att det var något hon utvecklade när hon arbetade som terapeut inom Church of Religious Science.

Scientologi, tänker jag?

Men nej, det är typ bara en nyandlig rörelse som så många andra, där man kombinerar Bibelns budskap med österländska traditioner och personlig utveckling. Men ”science”? Det känns lite missvisande. Det är knappast genom några konventionella vetenskapliga metoder som Hay kommit fram till sin lista över orsak och verkan. Förmodligen är den baserad på erfarenheter med olika patienter. Eller så har hon hittat på den, eller jag menar, kanaliserat den från ett högre medvetande. Vad vet jag? Hursomhelst, boken känns visserligen till åren men den hör ändå till allmänbildningen inom den alternativa hälsan och du hittar den säkert i bokhyllan hos de flesta som intresserar sig för tankens makt över materien. Läsvärd, absolut, men du behöver nog vidta lite fler åtgärder än bara positiva affirmationer om du vill förbättra din hälsa.

Realism kontra dramatik

Baksidestexten på Margaret Yorkes “A Case To Answer” får anses vara en spoiler. Jag hinner nästan två tredjedelar in i boken innan den avgörande händelsen som beskrivs på baksidan sker. Visst är en av Yorkes specialiteter just att bygga trovärdiga och anknytningsbara karaktärer men i den här boken blir upptakten alldeles för lång. Och med en så omfattande introduktion förväntar man sig som läsare en riktigt spännande berättelse och upplösning. Men tyvärr lyckas Yorke inte med det. Historien faller ganska platt mot slutet.

Det mesta är förutsägbart och realistiskt och liknar mer en nyhetsartikel än en spännande deckare.

Som vanligt kretsar mycket av handlingen kring brott och straff, rätt och fel. Som läsare närmast uppmanas du att tycka att människan alltid måste vara större än lagen, och det är väl fint på sätt och vis. Men viljan att nyansera det svarta och vita blir till slut bara en intetsägande grå kuliss utan djup. Vi behöver kontraster för att kunna granska något och ta ställning. Vi behöver också den dramatik som kontraster ger för att uppskatta något som utger sig för att vara en deckare, kriminalhistoria eller thriller. I ”A Case To Answer” begås inget lagbrott i egentlig mening, det är istället en tragisk historia om en ödesmättad och kanske oundviklig kedja av händelser. Boken är mer ett drama än en deckare.

Det finns ingen gåta att lösa och därför inte heller någon spännande upplösning.

Yorke brukar vara duktig på att ge en oväntad twist på slutet, så att man måste bläddra tillbaka och läsa om vissa stycken. Men det lyckas hon alltså inte med den här gången. Det känns som om hon fått slut på originella idéer och bara återanvänder gammalt material, vilket kanske är oundvikligt när man redan spottat ur sig mer än trettio böcker i samma genre.

Men som sagt, den grundliga beskrivningen av människors komplexitet är ändå välgjord och gör att jag trots det långsamma tempot gärna sätter mig med boken en stund till. Yorke är lättläst, även på originalspråk, så det är ingen ansträngning att ta sig igenom de 328 sidorna. Stundvis blir jag dock irriterad på en av huvudpersonerna – Imogen, en omogen 18-åring. Är det verkligen realistiskt att hon skulle bete sig såhär korkat och själviskt, tänker jag. Men det är det förmodligen. Jag imponeras av hur lätt Yorke byter mellan åldrar och kön, hennes livserfarenhet märks verkligen i hur väl hon kan beskriva både en vilsen tonårings och en gammal mans tankar. Miljöerna är också konstfullt framställda, det är inga problem att föreställa sig den lilla engelska byn med dess kyrka och kringliggande kohagar. Men Yorke blir aldrig tröttsam eller överdriven. Hon använder inte fler ord än nödvändigt, vilket är en egenskap som kännetecknar en erfaren författare.

Kanske får man acceptera att en författares originalitet minskar i takt med att hantverket förfinas?

Eller är det bara så att en människa blir mer realistisk och mindre dramatisk ju äldre hon blir? På samma sätt som Charlotte, Imogens plastfarmor, inte ger luft åt alla sina tankar eller följer minsta impuls, såsom Imogen gör. Jag kommer osökt att tänka på det Goethe sa om att vissa saker skriver man bättre när man är ung, andra när man är gammal. Men, som vi brukar säga till tonåringarna: jag har varit i din ålder, du har inte varit i min. Och kanske förstår vi de äldre först när det är för sent?

Samtal med Goethe – en bortglömd skatt

J. P. Eckermanns ”Samtal med Goethe” är en otippad skattkista full av visdom. Återigen har jag gått på ett boktips från Epoch Times, utan att ha en aning om vad som väntade mig. Men den här gången har jag alltså funnit en guldåder. Boken är uppdelad i två delar och samtalen spänner över åren 1823-1832, Goethes sista år i livet. Trots sin höga ålder är han fortfarande mycket produktiv och när Eckermann dyker upp blir han svaret på Goethes böner. Eckermann får i uppdrag att ställa i ordning Goethes texter för bevarande till eftervärlden. Männen blir också varandras bollplank för nya och gamla idéer och samtalen spänner över allt ifrån religion och filosofi till bågskytte och färglära. Men mest talar de förstås om det skrivna ordet och dess utövare. Jag får flera nya boktips att följa upp när Goethe rekommenderar än den ena, än den andra författaren, både samtida och historiska.

Till en början roas jag av Eckermanns ohöljda tillbedjan av Goethe.

Idolen kan inte nog höjas till skyarna och ofta inleds en daganteckning med att Eckermann beskriver Goethes goda humör, hjärtliga gästfrihet eller insiktsfulla kommentarer. Men efter hand som min läsning fortskrider kommer jag på mig själv med liknande tendenser. Allt som oftast nämner jag för familjen: ”i den här boken om Goethe…” eller ”Goethe tyckte också…” Emellanåt sörjer jag att jag lever tvåhundra år för sent. Goethe och den tid han levde i känns så… fullkomlig på något vis. Ändå beklagar sig Goethe över att det inte finns så mycket mer att göra på den litterära fronten, allt viktigt och stort är redan skrivet. Är det överhuvudtaget lönt att försöka skriva en pjäs efter Shakespeare? Och han suckar över att de unga diktare som kontaktar honom inte tycks vara villiga att studera den äldre litteraturen utan tror att de är genier i sig själva. Men även om man har talang behöver man lära sig hantverket, menar Goethe. Och ingen föder helt egna idéer, alla påverkas och inspireras vi av andra. Det är bara löjligt att påstå något annat. Själv skulle han inte vara den han är utan de stora grekiska diktarna till exempel. Samtidigt behöver man inte alltid analysera ett verk för att finna någon djupare mening eller influens.

Kan man inte bara njuta av en bok för dess egen skull?

Både Goethe och Eckermann njuter av andras arbeten och ibland blir Goethe rent barnsligt glad över något nytt han läst eller sett. Han har en obotlig lust att lära och dyker ner i vilket ämne som helst om det intresserar honom. Därför omger han sig också med experter på vitt skilda ämnen. Det är ofta middagar med prominenta gäster hos Goethe och allt detta blir nedtecknat och bevarat av Eckermann. Eckermann själv är introvert och trivs egentligen inte så bra bland alla människor – helst skulle han bara vilja ha Goethe för sig själv – men just detta gör honom så väl lämpad för en sann dokumentation. Eckermann är inte särskilt begåvad, fantasifull eller klipsk men tack vare det kan vi vara tämligen säkra på att han återgett Goethes sista år såsom de var. Eckermann vördade också Goethe så högt att han inte skulle förmått lägga ord i mästarens mun. Goethe var medveten om Eckermanns dokumentation och planerade tillsammans med Eckermann för samtalens utgivning efter hans död.

Vad är det som är så fantastiskt med dessa två på utsidan rätt oansenliga böcker? Det är svårt att sätta fingret på det. Till viss del handlar det om den realistiska framställningen av ett överklassliv i 1800-talets Tyskland, samtidigt är samtalen otroligt aktuella. Inget är nytt under solen, tänker jag när jag läser att Goethe ansåg att nyhetsmedierna bara presenterade sensation utan reflektion. Eller att vetenskapen är för trångsynt och bara söker efter att bekräfta sig själv. Människor är inte beredda att på riktigt vetenskapligt pröva sina ståndpunkter om resultatet riskerar att utmana deras etablerade världsbild. Nähä!? Precis som de senaste fem åren, tänker jag. Och detta såg Goethe redan på 1800-talet. Ska man skratta eller gråta? Han menade att ungdomarna fick lära sig felaktiga kunskaper i skolan och att de sedan skulle behöva lära om som vuxna. Samtidigt verkade de ju inte särskilt intresserade av att lära sig något utan alla unga begåvningar tycktes tro att de skulle bli det nästa stora namnet. Känner vi igen det?

Trots sin dyrkan av Goethe drog sig inte Eckermann för att ibland ställa svåra frågor.

Eckermann menade till exempel att Goethe kanske borde ha engagerat sig mer politiskt, eftersom han ju var en så framstående och aktad personlighet. Men Goethe menade att det inte låg för honom. Om du ska gå in i politiken måste du dels ha ett hat inom dig, som Goethe menade att han saknade, dels måste du följa ett visst partis program och inte heller det ansåg sig Goethe kunna ställa upp på. Precis som med religionen. Goethe fick kritik för att han inte var religiös men religionen var enligt honom för trång och hade kommit att handla mer om former, ritualer och prästerskap än om den sanna kristusandan. Goethe var djupt troende på en kraft som inte gick att förklara eller förstå. Han ansåg att det fanns saker som vi människor helt enkelt skulle låta vara mysterium. Det var inte vår sak att behärska dem. Som exempel pratade Eckermann och Goethe om märkliga sammanträffanden som inte kan förklaras på vetenskaplig väg men som inte gör händelserna mindre betydelsefulla för det. 

Goethe skulle säkert kallas högerextrem av somliga idag. Han värdesatte furstar och kungar och menade att de fyllde en viktig funktion i samhället. Revolutioner kan nog vara bra, men leder alltid till oönskade och ofta våldsamma konsekvenser. Eckermann menar att det bästa för samhället nog vore om människor i första hand tänker på vad de kan göra för andra men Goethe opponerar sig mot detta. Det ligger helt enkelt inte i människans natur att uppoffra sig själv för andra. Istället bör hon göra sitt allra bästa för sin egen skull. Med blomstrande individer blomstrar också samhället. En individualism, tänker jag, men inte på bekostnad av andra utan till gagn för samhället. Inte: ”vad kan jag få ut av detta”, utan: ”på vilket sätt gör jag bäst nytta av mina förmågor”. Intressant.

Jag reagerar på att samtalen ofta handlar om nationella karaktärsdrag.

Tyskarna är si och fransmännen är så, det är typiskt engelsmännen att… och så vidare. Goethe är på en gång både internationell och nationalistisk. Men han ser inte ner på någon annan kultur för det. Hur kan länder kriga mot varandra, undrar Goethe, när vi har sådana rika kulturskatter att dela med oss av, åt alla håll? (På många ställen i samtalen hyllas Napoleon som en hjälte, vilket förvånar mig. Jag måste nog läsa på lite om Napoleon.) När Eckermann ska göra en resa till Italien varnar dock Goethe honom för att bli för italiensk. En tysk är en tysk och vissa saker ligger helt enkelt inte för oss. I samma anda avråder Goethe Eckermann från att ta ett uppdrag som litterär skribent för en tidning. Mellan raderna antyder han att Eckermann saknar det som krävs för ett sådant uppdrag. Men Eckermann tar inte illa vid sig alls utan följer mästarens råd. Goethe själv hade velat ge sig på måleriets bana men insåg tidigt att det inte var hans kall. Var och en bör hålla sig till det som han eller hon är bra på och söka fördjupa sin kunskap på det området. Ändå kan Goethe som sagt inte låta bli att pröva på än det ena än det andra. Ett hjärteprojekt han har är en ny färglära som han försöker få Eckerman att förstå. Newton har fel, hävdar Goethe självsäkert.

Gamla människor har något visst. Det är som om blotta åldern gör att de inte räds att uttrycka vad de verkligen tänker och känner. På sätt och vis en brutal ärlighet. Goethe uppvisar också detta när han utan omskrivningar ger kritik eller när han, barnsligt nöjd med sig själv, läser upp en text som han skrivit. Ibland har han glömt att det är en av hans egna texter. ”Det här var riktigt bra skrivet, oj, det var visst jag som skrivit det!” Jag skrattar. Jag kan känna igen mig. Goethe ger många goda råd till en författare och både jag och Eckermann suger i oss av dessa. Till exempel:

Läs så lite som möjligt av andras verk när du är mitt uppe i skrivandet.

Om du behöver ta en paus, försök att göra det innan inspirationen tryter så att du har något kvar att sätta igång med när du börjar igen.

Skriv bara om sådant du har verklig, gärna direkt kännedom om.

Vissa typer av texter skriver man bäst när man är ung, andra när man är gammal.

”Samtal med Goethe” hade säkert blivit något helt annat om de nedtecknats i Goethes unga år. Varken bättre eller sämre, bara annorlunda. Var ålder har sin egen charm, enligt Goethe själv och han tycks inte gräma sig över att hans liv går mot slutet. Trots personliga förluster och kroppslig svaghet håller han alltjämt humöret uppe. Verkligen något att lära sig av, tänker jag som åldersnojar för att jag närmar mig femtio. ”Samtal med Goethe” är en bok jag skulle vilja ha i min ägo (jag har bara lånat den på biblioteket) för att återkomma till nu och då, stryka under i och hämta citat ifrån. Det är inte många böcker man känner så inför. Men tydligen har även Nietzsche kallat det den bästa bok som skrivits på tyska. Ändå fick bibliotekarien gå ner i magasinet och hämta den åt mig. Goethe hade nickat och sagt: ”vad var det jag sa – dagens unga är inte beredda att lära sig något av dem som har gått före!”

Vem gynnas av den tekniska utvecklingen?

Den tekniska utvecklingen har nu gått så långt att den börjat gå baklänges och vi måste börja finna oss i dels en allt lägre kvalitet, dels att den teknik som ändå fungerar kommer att vara tillgänglig endast för en liten rik elit. Tillbaka till 1800-talet, med den skillnaden att vi inte kommer att kunna värma våra hus eller laga vår mat med hjälp av ved eller kol, eftersom…

ja, ni vet, KLIMATHOTET.

Kan man ana en jättelik (svält-)katastrof i den närmsta framtiden? Kanske är det då en bra sak att jag redan nu har ledsnat så på tekniken att jag är beredd att självmant kasta ut allt med batteri eller sladd. Jag kan väl knappast vara ensam. För en tid sedan fick jag ett meddelande från Comviq om att min telefon kommer att sluta fungera när de monterar ner 3G-nätet. Min telefon, en Nokia 3310, har varit en trogen följeslagare sedan 2003 och fungerar fortfarande utmärkt. Jag har bytt batteri två gånger, det senaste bytet var nog för över tio år sedan. Jag har också bytt skal eftersom knapparna blivit lite slitna. Men annars är det en mycket bra telefon. Det tyckte jag inte när jag köpte den, jag ville egentligen inte alls ha en mobiltelefon. Så jag valde den mest robusta. ”Har ni ingen större?” frågade jag expediten. Han skrattade och svarade att de flesta ville ha en mindre telefon. Så är det dock inte idag. Min telefon, min Nokia, är mindre än alla de stora plankor till smartphones som folk går omkring med. När jag visar min telefon för folk i min ålder blir de nostalgiska. ”Ah, en sån! Jag hade en sån. Skulle aldrig gjort mig av med den. De är oförstörbara.”

Men nu har alltså den tekniska utvecklingen förstört en bra produkt genom att göra den oanvändbar.

Jag valde en HMD (före detta Nokia) Flip som min nya telefon. På många sätt är den sämre än min gamla men den var det bästa av många dåliga alternativ. Det kommer ta tid för mig att vänja mig vid den nya telefonen, acceptera den lär jag aldrig göra. Inte heller accepterar jag att vi i vintras blev av med vår fasta telefonlinje. Snacka om tillbaka till 1800-talet. Men nu har vi inte ens tillgång till telegram längre. Förutom appen då, som inte heller funkar om nätet går ner. När jag skriver detta är det otroligt varmt och fuktigt, vårt internet vill knappt alls. Vädret var aldrig något problem för kopparnätet, om det inte blåste ner träd på ledningarna förstås, vilket hände extremt sällan och ju var tämligen lätt att åtgärda. Nu får vi börja vänja oss vid att vi ibland står helt utan kontakt med omvärlden. I glesbygden dör människor nu, för att telefonerna inte fungerar. När de monterade ner kopparnätet frågade jag om vi skulle få tillbaka insatsen vi betalade för att få telefonledningen dragen till huset. Jag tror inte de förstod frågan.

Men vi har betalat för kommunikationerna, både direkt i avgifter och via skattesedeln.

När all den pålitliga tekniken nu monteras ner (med förklaringen att den är för dyr att underhålla), hur ska vi då kompenseras? De talade om att alla skulle få fiber istället. Bortsett från att det blir ytterligare en kostnad för konsumenterna (för något vi redan betalat flera gånger för) så har utbyggnaden avstannat. I vår by talades det för många år sedan om fiber. Det hölls möten (som jag inte gick på) och det kom erbjudanden i lådan. De började gräva och dra ledningar… som stannade efter några hundra meter in på byvägen. Sedan försvann firman. Kvar låg ledningar och annat material i de halvgrävda dikena. Någon fick fibern indragen i huset men aldrig påkopplad. Tystnad. Och sedan tog de lik förbannat bort kopparnätet.

Vem har frågat oss, medborgarna, om vi vill ha dessa försämringar?

Inte kommunerna som tävlar om att ligga först i ”moderniseringen”, inte de många telebolagen som tjänar stora pengar på ”lösningar” som påtvingas konsumenterna. Jag har försökt klara mig utan smartphone. Jag vill inte ha en, såg direkt nackdelarna när de kom, inte minst risken för beroende. Än så länge går det mesta med laptopen. Om jag håller mig hemma. Men ska jag ut och resa blir det svårare. Alla biljetter är digitala, parkering fungerar bara med app och alla adresser ska hittas med GPS. Förr kunde man stanna vid en telefonkiosk eller en busshållplats och kolla kartan. Eller fråga någon. Ja, det kan man väl även idag förstås, och då googlar de på sina telefoner. För ingen kan längre någonting. Man behöver ju inte, det finns i telefonen. Vad händer med dem som av någon anledning inte kan ha en smartphone, och jag misstänker att det blir fler och fler? Den som inte kan hantera tekniken, den som inte har råd (en smartphone kostar flera tusen, ett abonnemang är inte heller billigt och tekniken åldras snabbt så att du ständigt måste uppgradera), eller den som inte vill, som jag? Och innan du säger att jag är en teknikfientlig bakåtsträvare så kan jag berätta att jag hade en liten ”handdator” redan på 90-talet och när jag började surfa på nätet var det mest något för tekniknördar. Jag hittade min man på nätet innan det var en grej. Sedan blev han sjuk av tekniken och vi tvingades se över både miljö och diet. Skapa oss ett långsammare liv, vilket allt fler idag tycks längta efter. Men när jag talar med människor som säger att de gärna skulle vilja slippa ifrån de smarta telefonerna säger de att det i princip är omöjligt.

I detta samhälle där allt ska väljas finns det bara ett val i slutändan och det leder oss baklänges, i allt högre hastighet.

Och AI sedan då. Som företagare får jag ständiga erbjudanden om att lära mig använda AI. Men hallå! Här har vi verkligen öppnat en Pandoras ask som borde förblivit stängd för tid och evighet. Varför så bråttom? Kan vi inte stanna upp och fundera en stund: gynnas vi verkligen av den så kallade tekniska utvecklingen?

Som att stiga in i en mardröm

Årets trettonde bok tog lång tid att ta sig igenom. Flera gånger övervägde jag att helt enkelt avbryta läsningen men sånt gör jag bara inte. Har jag påbörjat en bok läser jag färdigt den. Jag tror att det bara hänt en eller ett par gånger att jag inte fullföljt läsningen av en bok, även om det i vissa fall har tagit mig några år att bli klar. Varför var då G. K. Chestertons ”Fader Browns oskuld” så svårläst? På omslaget står det ”tolv klassiska pusseldeckare” men det är det inte alls. När jag försöker stoppa in novellerna i en genre blir det snarare skräck eller surrealism eller… mardrömmar.

Orden jag vill använda för att beskriva Chestersons skrivsätt är makabert, bisarrt, irrationellt, groteskt, obehagligt.

Om du någon gång har haft feberdrömmar där galna saker händer och tiden tycks stå stilla så känner du igen tonen i Chestertons noveller. Det är ungefär samma känsla som jag får av AI-producerade kreationer. Faktum är att jag hade gissat att AI skrivit de här texterna om det inte var för det faktum att de är över hundra år gamla. Miljöerna och karaktärerna är väl beskrivna, men med ord och i former som är… ovanliga. Du förstår, åtminstone delvis, vad författaren vill ha fram men det är inte som någon normal människa hade beskrivit det. Och det är skrivet på ett kyligt sätt, som om skribenten saknar mänskliga känslor. Hoppsan, här är ett avhugget huvud som inte passar ihop med kroppen, så lustigt. Ingenting är förutsägbart. Detektiven i första novellen (spoiler alert!) blir mördare i nästa. Och skurken blir detektiv. Ändå är det alltid fader Brown som egentligen löser fallet, och det på ett ytterst arrogant sätt som får Agatha Christies Poirot att likna ödmjukheten själv. Läsaren ges ingen chans att lista ut mysteriet – så, nej, det kan inte kallas en klassisk pusseldeckare. Istället fästs vikten vid märkliga och ibland bisarra detaljer som inte alls är logiska. På sätt och vis är det som om ett barn hade skrivit en deckarhistoria och slängt in lite vad som helst som inte är realistiskt men som bidrar till mysteriet och kanske låter spännande.

Jag vet inte mycket om G. K. Chesterson utan gick bara på ett boktips och tänkte att det skulle vara intressant att läsa så gamla deckare. Chesterton anses vara lite av deckargenrens fader. Lustigt nog heter en av karaktärerna – skurken som blir detektiv – Hercule i förnamn så kan hända inspirerades Agatha Christie av Chesterton. Hennes detektiv – Hercule Poirot – är ju också lite excentrisk, liksom fader Brown, men där slutar alla likheter. Chesterton var teolog och filosof och ansågs (läser jag i förordet av Per Olaisen) vara lite annorlunda. Nähä?

Idag hade han säkert fått diagnosen autism, tänker jag.

Det skulle kunna förklara den kyliga och märkliga tonen i texterna. Kanske kom också idéerna till honom i form av drömmar, och därför är det viktigare med symboliken än med själva berättelsen. Att Chesterton var teolog märks också tydligt; fader Brown filosoferar mycket kring moral och etik, även om det är på ett tämligen opersonligt och kallsinnigt sätt. Ofta ges mördaren chansen att omvända sig eller ta sitt eget liv. Som om det jordiska straffet inte vore nog, eller kanske bara ointressant. Stundvis är Browns repliker djupa och tankvärda, det är som om man får en glimt av en närvarande intelligens, men snart dränks den återigen i hans hänsynslösa arrogans. Jag undrar hur Chesterton uttryckte sig i sina mer uppenbart filosofiska verk? Är de lika mörka och kalla? Jag vågar inte ta reda på det. Det var fullt nog med dessa tolv noveller som ofta fick mig att må fysiskt illa. Chesterton måste ha varit en mycket sjuk människa. Låt vara intelligent, men mycket sjuk. Och det handlar inte om brutalitet och våld, jag har läst värre saker, nej, det är något ogripbart i hela framställningen. Precis som med AI – det kan se bra ut, innehålla alla viktiga detaljer, men någonting i helheten och känslan är bara… off. När du vet så vet du. Kanske säger du som min dotter: ”men så illa kan det inte ha varit, jag måste läsa själv” och kanske får du en helt annan uppfattning. I så fall är det något hos mig som triggas av Chesterton och det vore kanske intressant att få veta. Men se detta som en varning: G. K. Chesterton är inget för känsliga läsare!

Var är du hemma?

”Vann e to heim?” ”Kvadan e do heim?” I finländska Österbotten kan dialekterna skilja sig kraftigt åt med bara några mils mellanrum. Alla verkar dock stolta över, och måna om, sin egen unika dialekt. De flesta verkar också vara överens om att närpesiskan är den mest svårförståeliga (utom möjligen Närpes-borna själva). Vissa meningar är nästan lättare att förstå på isländska än på österbottniska, vilket säger något om hur gammalt språket är. Ändå är det först nu, med KAJs framgångar som dess existens har blivit mer allmänt känt.

När vi passerar Maxmo välkomnas vi till ”KAJ-land” och bandet kommer på tal var vi än är.

Österbottens stolthet. Ambassadörer för den lilla minoritet svensktalande finländare som bor här längs Finlands västkust. Och där unga människor för traditionen vidare, för att rötter är viktigt. Här, i synnerhet bland de lite äldre, frågar man inte ”vad jobbar du med?” utan ”varifrån är du hemma?” Och följdfrågan blir ofta: ”är du släkt med…?” Oftast är man släkt, även om det kanske går tillbaka till 1600-talet. Själv får jag veta att jag är åttmänning med Jakob Norrgård i KAJ. Nånstans på min mammas farfars sida. Sidubara! Ja, sångrösten har vi ju gemensamt… Min pappa berättar att bara för ett par generationer sedan hördes det på namnet varifrån man var och vems son eller dotter man var. Först förnamnet, sedan faders namn med tillägget –son eller –dotter, och sist namnet på gården där man föddes. På så sätt visste alla direkt ”vann man va heim”, var man hörde hemma.

När jag närmar mig min fars hemby känner jag det, rötterna.

Trots att jag bara var tre år när vi flyttade till Sverige finns det något här, i de vinpinade höladorna på de vidsträckta slätterna, i lagårdsdoften, pälsfarmslängorna, kålfälten, björkarna… Något säger ”hemma” i mig. Och språket försöker leta sig tillbaka. Barnen, de svenska, tittar på mig med konstiga blickar, som för att säga: ”vem är du och vad har du gjort med vår mamma?” De säger att jag låter som ett mumintroll, men mumintrollen pratar ju nyländska eller högfinlandssvenska, inte österbottniska. Och jag säger säkert helt fel många gånger. Folk tycks glada ändå, för att jag åtminstone försöker. Jag visar respekt för mina rötter. KAJ sjunger: ”do kan ta poitjin ur byin men int byin ur poitjin” och det gäller väl oss flickor med kan tänka. Det är viktigt med rötter. Där min pappa bor hänger en bonad med texten: ”Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat.” Vi människor är inte bara en del av en större grupp människor, vi tillhör också en plats (mer kanske än vad platsen tillhör oss), eller det borde åtminstone vara så.

Jag inser att jag på något undermedvetet plan har tagit med mig Österbotten till Roslagen, där jag bor nu.

Jag behöver ha vidsträckta åkrar omkring mig, utsikt över vatten och gärna ett bulligt pilträd i trädgårdskanten. Växthus och grönsaksodlingar såklart, och en allé med björkar. Allt det där har jag skaffat åt mig. Ändå är det inte samma och jag känner mig ofta tudelad. Är jag svensk eller finlandssvensk? Österbottning eller rospigg? Nej, rospigg blir man först efter sju generationer… Fast… För sju generationer sedan kan jag mycket väl ha varit rospigg, banden är starka här över havet. Och kanske är det därför som jag landat här, efter en sväng på svenska västkusten som inte passade mig alls. Alla de där bergen och skogarna… Nej, jag måste ha öppna landskap. Och när jag nu inte kan återvända till de ursprungliga rötterna har jag börjat rota mig här, i Roslagens fasta berggrund. Så nu är ekarna också mina, nästan lika mycket som björkarna. ”Skulle du vilja flytta tillbaka?” frågar folk mig ibland. Tillbaka vart? Var hör jag hemma egentligen? Vann e ja heim? Int veit ja. När vi styr kosan hem till Sverige igen funderar jag över detta. Hem? Var är det? Kan man ha flera? Även i Österbotten är jag tudelad, mellan min fars och min mors hemtrakter, där man talar helt olika, trots att det bara skiljer en sex-sju mil. Vi rullar in på parkeringen hemma i Roslagen och jag andas ut. Jo, nog är jag hemma nu. Kanske kan jag börja om och ge dessa rötter åt mina barn och eventuella barnbarn. Och så blir jag: Hanna Nilsdotter i Mälby.

Ett gott skratt förlänger livet

Wodehouse hör sommaren till och jag inleder min icke-semester med ”Skrattgas” från 1936, svensk översättning från 1958. Det här är en lite ovanlig Wodehouse-bok på så sätt att den innehåller ett inslag av science fiction eller surrealism. Men för övrigt är det en klassisk fars à la P. G. Wodehouse. En engelsk (nybliven) earl är på besök i Hollywood och råkar genom en olyckshändelse byta kropp (detta är den övernaturliga delen) med en barnskådespelare. De sedvanliga komplikationerna på kärleksfronten blir därigenom värre än vanligt. För hur bedyrar man sin kärlek för en kvinna när man råkat hamna i en pojkes kropp? Ja, bara att köpa sig en glass själv verkar ju omöjligt för den stackars earlen.

Som vanligt skrattar jag högt när jag läser.

Inte bara åt lustigheterna i handlingen utan också minst lika mycket åt det mustiga och illustrativa språket. Lingvistisk ekvilibrism kan man väl kalla det. Jag får lust att läsa högt bara för att smaka på orden och höra dem göra sina krumbukter. All heder åt översättaren, det kan inte ha varit lätt! Och jag slås av hur man förr förväntade sig att läsaren förstod åtminstone lite franska och tyska. Wodehouse slänger gärna in utländska uttryck i texten. Min man frågar mig emellanåt om något ord. Ibland kan jag hjälpa honom, ibland inte. Man kommer liksom bara så långt med sex års skoltyska och två år franska. Ändå njuter jag av varje sida i ”Skrattgas”, där ungdomlig femtiotalsslang också får ta plats. Jag undrar hur originalet ser ut.

Wodehouse var ju engelsman men tillbringade mycket tid i USA och han driver lika mycket med engelsmän som med amerikanare.

Skrev han boken på utpräglad brittisk engelska eller varvade han med amerikanska uttryck? Återigen tänker jag att översättaren Birgitta Hammar var väl värd sin lön och lite till. Det går lätt att läsa, vilket behövs för berättelsen kommer igång direkt och ökar bara tempo mot slutet. Det går i flygande fläng och som läsare får man ingen vila när man följer den stackars hjältens kast mellan hopp och förtvivlan. Inte sällan hamnar han ur askan i elden och nästan fram till sista sidan har man ingen aning om hur det hela ska ordna upp sig. Men det gör det såklart. Det är en av anledningarna till att jag älskar Wodehouse: hur trassligt det än blir så ordnar allt upp sig till slut. De älskande får varann och otäckingarna får på nöten.

Wodehouse producerade massor av dessa lyckopiller men det är svårt att få tag på dem på svenska. Maken har finkammat antikvariat för att bygga upp sin samling. Varför ger man inte ut nyupplagor av Wodehouses böcker? När jag går på biblioteket eller i en bokhandel idag slås jag av hur mycket av utbudet som är dystopiskt eller på andra sätt tungt. I bästa fall finns en liten hylla för feelgood, men det är som för att säga att det är undantaget. Och kanske lite fult och billigt.

Som onyttigt godis står hyllan med romantik och feelgood vid kassan i matbutiken.

Varför då? Vi blir inte bara vad vi äter, utan också i allra högsta grad vad vi läser. Och feelgood är så mycket bättre för din hälsa än smågodis, eller för den delen en realistisk roman om nån knarkare i förorten. Dottern beklagade sig över att de i skolan tvingades läsa en riktigt hemsk roman utan lyckligt slut. Är det här vad man ska erbjuda unga människor som mår dåligt redan, och som kanske har svårt för att läsa? Böckerna i skolan är för vissa de enda böcker som de möter. Hur villig att läsa mer blir man efter det? Vi som skriver och producerar böcker vill få fler att läsa, såklart. Då borde vi kanske erbjuda ”godiset” först? Den som sedan vill ta sig an en segare stek kan göra det, om han eller hon känner sig manad. Det är väl viktigare ATT människor läser än VAD de läser? Jag minns att jag som ung ryggade tillbaka när jag fick höra att en bok var en ”klassiker” som man ”måste läsa”. Erfarenheten (från skolan) sa mig att då var det förmodligen en tråkig och dyster bok med svårt språk. Ibland hände det dock att jag på egen hand upptäckte en klassiker, och först i efterhand förstod att det var en sådan. Och nu, som vuxen (framför allt tack vare recensioner i Epoch Times) har jag börjat läsa till exempel Strindberg och Nietzsche.

Men jag vill varva det tunga med det lätta och Wodehouse är en favorit att återkomma till. Han gör mig aldrig besviken.

Wodehouse blev under sin livstid kritiserad för att han var för lättsinnig och inte tog politisk ställning. Men mellan raderna finner man ibland saftig kritik mot inte bara politiker utan även mot media och underhållningsbranschen som ju Wodehouse var en del av. Som sagt, han kunde driva med alla, och även om det stundvis kan vara vasst är det aldrig elakt, en konst som idag tycks vara bortglömd. Jag önskar jag själv kunde skriva som Wodehouse. Inte bara för att hans böcker sålde bra, utan också för att han fick människor att må bättre. Ja, även efter sin död fortsätter han ju bidra till folkhälsan. Om ett gott skratt verkligen förlänger livet har han lagt några år till mitt.

 

Vad innebär det att vara en god människa?

När jag börjar läsa Nick Hornbys ”En god människa” för andra gången drabbas jag plötsligt av en ”mandela-effekt”. Jag är säker på att förra gången jag läste boken så var den skriven utifrån mannens, Davids, perspektiv men nu är boken plötsligt hans frus berättelse. Flera andra detaljer stämmer inte heller överens med hur jag minns boken. Låt vara att det var ett antal år sedan jag läste den och att jag kanske har lite andra perspektiv nu men det känns inte som samma bok. Förra gången jag läste boken upplevde jag att det var David som kämpade med att vara en god människa, men denna gång är det uppenbart att det är hans fru, Katie, som tvingas möta sin fördomsfullhet och småskurenhet.

Hornby är befriande ärlig i sin undersökning av vad det innebär att vara en god människa.

Han låter Katie säga det som de flesta av oss säkert skulle tänka men kanske inte våga yttra. Och han låter David dra godheten till sin yttersta spets för att utforska konsekvenserna av ett sådant agerande. Det blir på så vis ett väldigt filosofiskt verk som tvingar läsaren att tänka till på djupet. Katie konstaterar att det inte finns några logiska argument mot att vara god på det sätt David är, ändå leder hans agerande till negativa konsekvenser och hon kan inte sätta fingret på varför. Hon anser ju att hon är en god människa – herregud, hon är läkare! – ändå blir hon i jämförelse med David och hans vän GoodNews näst intill ond. Hur kan det komma sig? Vad hon än gör blir det fel. Men det David gör blir inte heller rätt.

Som läsare kan jag stundvis känna igen mig i Katie men jag tänker också emellanåt att hon är ovanligt otrevlig och egoistisk. Samtidigt är även David på sätt och vis okänslig för andra människors känslor och reaktioner. Kanske är båda två representanter för vad det innebär att vara människa. Vi vill gott men agerar ”ont”, sedan känner vi (i bästa fall) skuld för det vi gör eller låter bli att göra. Det är svårt att vara människa. Därför söker också många efter något att förhålla sig efter, levnadsregler, en absolut moral. Katie söker till slut efter detta i kyrkan, trots att hon föraktar religiösa människor. Hon ställer en präst mot väggen och kräver att prästen ska ge henne ett svar på hur hon ska leva sitt liv. Men något sådant svar kan inte ges. Varje människas liv är unikt och en del av att vara människa, och ha en fri vilja, är att fatta egna beslut och ta de konsekvenser som besluten innebär.

Men är då moralen subjektiv? Finns det inget rätt eller fel?

Det är en vanlig uppfattning idag att det inte finns någon objektiv sanning utan att var och en får skapa sina egna regler. Men detta förhållningssätt hotar att leda den västerländska kulturen mot sin undergång. Om jag inte behöver lyssna på någon annan, inte följa några andra regler än mina egna, då riskerar jag inte bara att bli ensam och vilsen, jag bidrar även till att rasera det samhälle jag lever i. Visst ska man ifrågasätta auktoriteter och pröva de skrivna eller oskrivna lagar som vi förväntas följa från den dag vi föds, men vi behöver också vara medvetna om att någon en gång har skapat lagarna av en anledning. Jag läste någonstans att traditioner är lösningen på problem vi har glömt att vi hade, tar vi bort traditionerna kommer problemen tillbaka. Jag tror det ligger mycket sanning i det.

Katie och David söker efter ett sätt att leva goda liv, utan att för den skull upplösa jaget. Det är beundransvärt. Jag uppskattar också att Hornby vågar syna problemet från olika håll, han låter inte sina egna fördomar påverka berättelsen. Annars tycker jag att det är vanligt i samtida litteratur, att författaren – medvetet eller ej – har en dold agenda att så att säga tala om för läsaren vad som är rätt åsikter. Men det får vi helt och hållet ta ställning till själva i ”En god människa”, vilket är bra, men det leder också till att berättelsen inte kan få ett slut. När jag läst sista sidan bläddrar jag fram för att se om det ändå inte ska komma något mer, det känns som om halva berättelsen återstår. Och kanske menar Hornby att vi får skriva slutet själva?

Om jag skulle få dra några slutsatser, inte som en fortsättning men som en analys av ”En god människa”, skulle jag säga att den pusselbit som Katie inte finner handlar om relationer. Hon är på god väg i slutet där hon talar om att sätta familjen främst, vilket dock nästan är tabu att säga idag.

Visst är det föredömligt att försöka hjälpa andra människor om man kan. Men din första prioritet ska vara de som står dig närmast.

När dessas behov är tillgodosedda kan du vidga cirkeln till den större grupp du tillhör – din stad, din nation, din kultur, din religion. Om alla människor tog hand om sitt och de sina på detta vis och lät bli att lägga sig i konflikter utanför den omedelbara sfären, skulle världen bli en mycket bättre plats, tror jag. Men idag anses det fult att tala om familj och nation. Om du värnar om din kultur är du en dålig människa. Ja, det finns mycket som gör dig till en dålig människa idag. Svårare är det att säga vad som gör dig god. Att sätta en ukrainsk flagga på din profil? Är det att vara god? En gång i tiden sa jag att jag skulle vara villig att gömma en flyktingfamilj hotad av utvisning. Idag håller jag tummarna för en finlandssvensk familj som gömmer sig undan myndigheterna i sitt eget land. En gång skämdes jag för att jag satte ett tredje barn till världen. Idag önskar jag att jag fött fler. Så mycket har samhället och jag förändrats på bara några år. Men innebär det att jag blivit en mer eller mindre god människa? Jag vet inte. Många skulle nog betrakta mig som ond, misstänker jag. Och det är en konsekvens jag får ta, av mina beslut. Ändå har jag alltid strävat efter att bli bättre. Och just därför valde jag att läsa om den här romanen, som jag vill minnas att jag uppskattade mer den förra gången jag läste den. Idag slår jag ihop boken med en obestämbar känsla av besvikelse. Går det verkligen inte att måla upp en tydligare bild av vad det innebär att vara en god människa?