Om läsning och samhällsbygge

Böcker låter oss färdas i tiden. Maken läser vår nya roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv”.

Bidrar jag och mitt företag med samhällsnytta? Det undrar jag över ibland. För vem gör jag det jag gör? Kanske är det underligt och ovanligt att fundera över sin plats i samhället och tiden. Men jag frågar mig det med jämna mellanrum: vad gör jag här? Vad är min uppgift? En gång testade jag en meditations-/visionsövning där man skulle föreställa sig att samhället började om från början. En helt ny by, jag kommer neddimpandes från en helikopter. Vad bidrar jag med? I min vision kom jag med böcker och det förvånade mig lite. Jag tänkte att jag kanske skulle gräva i jorden och odla mat eller något sådant användbart och nödvändigt. Men jag kom med böcker och det skrivna ordet. Ord kan man inte äta. Min ”andliga guide” i visionen försäkrade mig om att människan inte lever av bröd allena och att kunskaper alltid kommer att behövas. Även underhållning, eller ska vi kalla det historieberättande, är nödvändigt för ett samhälle.

Nyligen släppte vi vår andra roman, maken och jag. En helt meningslös historia egentligen. Skapad bara för vårt eget höga nöjes skull och för att den liksom ville skrivas. Den som vill kan naturligtvis tolka in allt möjligt i berättelsen, men den är inte skriven för någon djupare analys, utan bara för att locka till skratt och erbjuda en stunds verklighetsflykt. Hur glad och stolt jag än är över vår prestation kan jag inte låta bli att fråga mig:

Ännu en bok, vem ska läsa den? Bidrar den med något väsentligt till världen?

Häromveckan var vi på loppis. Där var böcker staplade i högar, huller om buller, i dubbla rader i hyllorna. Kokböcker och deckare, klassiker och faktaböcker om vartannat. Jag orkade bara ögna igenom ryggarna på ett fåtal av dem. Men jag hittade ett par titlar jag tog med mig. Försäljaren ville inte ha något betalt för böckerna. De var gratis. För en författare och förläggare var det som ett knivhugg i hjärtat. Jag vet hur många timmars arbete som ligger bakom. Blod, svett och tårar ibland. Men nu ligger dessa – i vissa fall åtminstone – skatter och mästerverk i slarviga högar i en fuktig lada och de är inte ens värda pappret de är tryckta på. Jag insisterade på att betala åtminstone en tia för dem. Men det här är den bistra sanningen idag. När vi står och säljer våra böcker får vi allt oftare kommentaren: ”jag läser inte böcker”. För mig låter det som om de säger att de inte äter eller andas. Vadå ”läser inte böcker”? Va!? Hur är det möjligt? Jag har besökt människor som inte haft några böcker alls och det är en konstig känsla. I andra hem trivs jag direkt – där är bokhyllorna fyllda från golv till tak, här och var står staplar med böcker kring mysiga soffor och fåtöljer. Jag kan ibland tycka att vi har få böcker hemma hos oss. Vi har trångt och vi har fått rensa ut i omgångar. Ändå säger besökare ibland att vi har så många böcker. Kanske tillhör de de där som inte läser.

Jag försöker föreställa mig hur mitt liv skulle varit om jag inte hade läst. Hur många böcker har jag läst i mitt liv? Jag vet inte, det måste röra sig om tusentals. Romaner, faktaböcker, självhjälpsböcker, filosofiska verk, diktsamlingar, biografier… Tusentals berättelser och karaktärer som förgyllt och berikat mitt liv. Utan dem hade jag inte varit den jag är. Jag hade bara vetat en bråkdel av det jag vet och jag hade haft svårt att förstå andra människor. Hade jag varit lyckligare eller olyckligare? Jag vet inte. Jag kan inte föreställa mig hur mitt liv skulle vara om jag inte läst.

Men de ser på film istället, kanske de säger. De surfar på nätet, de kanske till och med lyssnar på ljudböcker. Men är det samma sak? En bok kan ge så mycket mer än en film. Och en ljudbok tränar inte din läsförmåga. Det är svårare att läsa om ett stycke, eller bläddra tillbaka för att kolla upp en detalj. Dessutom behöver du någon form av teknik. En pappersbok kräver inget annat än dina händer och ögon, du kan ta den med dig vart du vill. Men kanske är det på utdöende, läsandet.

I dessa analfabetiska bokbränningsdagar (och då tänker jag inte i huvudsak på Koranen) kan man fråga sig vad vitsen är med böcker och läsning.

Det skrivna ordet bevarar på ett sätt som inget elektroniskt moln kan göra. Det är svårt att komma åt. Och pålästa människor är svåra att lura. Förr i tiden, innan vanliga människor kunde läsa och när de enstaka böcker som fanns var i kyrkans eller statens ägo, då var det lätt att skriva om historien. Idag är det svårare. Visst, du kan försöka förbjuda vissa böcker, eller plocka ner dem från bibliotekshyllorna, eller bara se till så att de är svåra att hitta. (Eller ”flood the zone” med den (dis-?)information du vill att människor ska se.) Men de finns ändå där för den som vill veta. Hundratals exemplar utspridda i både privat och offentlig ägo. Filmer på youtube och elektroniska böcker kan raderas med ett klick och så är det som om de aldrig funnits. Och vetenskapliga rapporter kan ges missvisande sammanfattningar när gemene man inte orkar ta sig igenom hela den akademiskt skrivna rapporten. ”Jag orkar inte läsa boken, jag ser filmen istället.” ”Jag orkar inte läsa rapporten, jag lyssnar på nyheterna istället.”

Böcker är också en viktig del av vår kultur. De bildar en gemensam referensram och målar upp livet så som vi vill ha det, eller som det bör vara. Historier har varit viktiga för människan i alla tider. Genom myter och sedelärande berättelser lärde vi oss hur vi skulle leva. Vi behövde inte göra andras misstag. Humoristiska berättelser fick oss att skratta och slappna av. Satir gav en möjlighet att kritisera utan farlig konflikt. Människor har ett sug efter berättelser. Vi är nyfikna av naturen. Därav intresset för influencers och innehållsskapare på nätet. Men i jämförelse med litteraturen är detta flyktiga källor för kulturbyggande. Och ofta politiskt känsliga. Jag tror att vi mer än någonsin behöver något stabilare och mer varaktigt. Vad innebär det att vara svensk? Bara en sån sak. Många människor idag verkar ha tappat fotfästet. Det finns liksom inget att hålla fast vid längre. Det blir svårt att resonera logiskt och argumentera för eller emot saker. Allt flyter.

När samtiden och verkligheten oroar återvänder jag till böckerna. (Film också ibland om jag ska vara ärlig, men böcker är bättre.) Kalla det verklighetsflykt om du vill. Men det är också ett sätt att sakta ner och återfinna fotfästet. Vad innebär det att vara människa? Vad är viktigt?

Roligast av allt är att skriva. Jag hanterar allt i livet genom att skriva. Stort som smått, tragedier och glädjeämnen. Och ibland tycker jag att det jag skriver är så bra att andra borde få ta del av det. Ha! Vilket ego, va! Men sanningen är den att en del människor tycker det är bra. Eller roligt. Och det är ju oerhört tillfredsställande förstås. Men bidrar det till samhällsnyttan? Hade det inte varit bättre om jag lagt den tiden på att, säg, odla mat istället? (Fast efter snart trettio års odlande skulle jag ändå snabbt svälta ihjäl om jag var tvungen att leva på de ynkliga ”skördar” jag åstadkommer.)

Häromdagen gjorde jag en ny visionsövning. Den gick ut på att föreställa sig själv på den plats, i den roll som man verkligen vill vara. Jag såg mig själv som en arbetsledare typ, en organisatör, en administratör. Odling var absolut en del av det men människor i min vision kom till mig för att fråga vad de skulle göra, vart de skulle gå. Och i min vision visste jag precis. ”Du behövs där. Idag behöver det här göras.” Jag deltog själv i arbetet, litegrann, men min huvuduppgift var att delegera. Innebar mitt arbete skrivuppgifter? Jag vet inte, det är möjligt. Eller så förblev det en hobby vid sidan av, för min egen skull. För visst får man göra saker bara för sin egen skull?

En vision som jag följt under många år, som delvis tangerar min, är Michael Tellingers One Small Town. Kort uttryckt går den ut på att stärka och frigöra mindre samhällen genom att med frivilligt arbete gradvis stärka självförsörjningen. I grunden ligger företag och projekt där man producerar sådant som nätverket behöver eller kan sälja till utomstående. Jag skulle jättegärna vilja delta i One Small Town. Men vad skulle jag kunna bidra med? Meningslös underhållning i bokform? Historieberättande? Historieskrivande? Visst kan jag lägga tre timmar i veckan (vilket är minsta antal timmar du ska bidra med i OST) på att gräva, så, ta upp potatis eller koka sylt också. Men det är kanske inte det jag gör bäst. Hur som helst. One Small Town kommer ni säkert att få höra mer om från mig. Och finner jag en plats där och något jag kan bidra med så kommer jag gladeligen att delta. För hur roligt det än är att göra något för sig själv, så finns det inget mer meningsfullt än att göra något som glädjer och gynnar andra. Vad bidrar du med?

Smartphones och folkhälsan

Snart kan man simma i sjön i alla fall.

Maken och jag har försökt hålla oss i form genom vintermånaderna genom att gå och simma i vårt lokala badhus. Det har gått lite upp och ner de senaste tre åren beroende på olika omständigheter (som ni förstår) men vi har i alla fall försökt. Maken skaffade nyligen ett årskort som friskvård och jag köpte ett tiogångskort. Men så för några veckor sedan när vi kom till badhuset för ett stilla morgonsim möttes vi av rosa lappar på dörren. ”Ånej, inte nya restriktioner”, var min första tanke. Men lapparna handlade om mobilanvändning i badhuset. ”Okej, det berör inte oss då”, konstaterade jag. Varken maken eller jag har smartphones och vi tar inte med våra dumbphones in i simhallen, det är ju självklart. Utanför kassan stod en roll-up med samma uppmaningar om att inte fotografera och att ha uppsikt över medföljande barn. Kvinnan i kassan gav också en mindre föreläsning om säkerhet i badhuset. Vi väntade otåligt på att få koden till omklädningsrummet men hon ville inte ge den förrän hon sagt hela sin inövade ramsa. Det mesta riktade sig till föräldrar med medföljande barn men vi hade inga barn med oss (det syntes tydligt) och vid den här tidpunkten var det vuxensim så frågan var helt inaktuell. När vi äntligen fått koden och kommit in i omklädningsrummen var där tapetserat med rosa lappar och affischer.

”Skojar de!?” tänkte jag irriterat och försökte låta bli att titta på dem, men det var svårt när de satt på vartannat skåp.

Behöver folk verkligen påminnas så mycket om att inte ta med telefonen in i simhallen? Jag duschade och klev ut i simhallen bara för att mötas av två (!) roll-ups med samma text – något om att ”koppla av” och lämna telefonen. ”Hur i helvete ska jag kunna koppla av under den här terrorn!?” Nu kände jag för att vända om, åka hem och hämta kameran för att fotografera inne i simhallen. Hade jag haft en smartphone hade jag fotat på ren trots. Jag simmade mina 400 meter (eller nåt ditåt, det var svårt att hålla räkningen när jag vid varje varv återigen tvingades se en skylt med samma budskap) i rena ilskan. Maken var lika irriterad. Vi avskyr båda när andra talar om för oss vad vi ska göra eller inte göra, i synnerhet myndigheter. I bastun efteråt kokade jag nästan, och det var inte på grund av värmen. På väg ut frågade jag hur länge kampanjen ska pågå och om de inte kunde tänka sig att tona ner den lite. En skylt i entrén hade räckt. Jag fick svaret att de skulle hålla på såhär till sommaren. ”Men ni ska inte behöva höra föreläsningen varje gång”, sa killen med ett generat leende, som om han insåg hur löjligt det var. När jag kom hem skickade jag ett mail till kommunen med mitt klagomål. Ett par dagar senare fick jag ett ”bla-bla”-svar från ansvarig på badhuset. Hon uppmanade mig att ringa om jag hade några fler frågor. Det hade jag, så jag ringde. Det blev ett långt och rätt givande samtal som mest kom att handla om den nya teknikens baksidor.

Tydligen kan vuxna människor idag inte kontrollera sitt mobilberoende tillräckligt för att titta upp från skärmen ens i badhuset när deras barn är i bassängen.

”Men tror ni verkligen att en sån här kampanj gör någon skillnad?” frågade jag och berättade hur den fick motsatt effekt på mig. Kvinnan menade att liknande informationskampanjer tidigare hade haft en viss effekt men hon lät rätt uppgiven. Jag sa att missbruket av smartphones är ett samhällsproblem som det knappast åligger badhuset att lösa, ens om de kunde göra något, vilket jag inte tror att de kan. Kvinnan höll med mig. På det här viset blir det en kollektiv bestraffning, menade jag. Det vore bättre om de kunde rikta informationen direkt till dem det gällde. Prata med dem som har mobilen med sig. Det hade de gjort, sa hon, och ibland resulterade det i rena hot mot personalen. Verkligen? Beroendet är allvarligt. Jag föreslog halvt på skämt att de skulle utveckla en app till telefonerna som skulle kunna ge information om badhusets öppettider och aktiviteter och som skulle plinga till med en påminnelse om att lämna telefonen i skåpet under badet.

Men i ärlighetens namn tror jag inte att vi kan lösa de problem som tekniken skapat med mer teknik.

Som jag ser det finns det bara en lösning på det här problemet nu. Jag avslutade vårt samtal med att fråga om hon inte kunde tänka sig att tona ner kampanjen (ha lite färre skyltar och ta ner roll-upsen när det är vuxensim) men det kunde hon inte. Då sa jag att tyvärr, då kan jag inte gå och simma igen förrän kampanjen är över. Ingen mening med att jag hetsar upp mig när jag är där för att koppla av. Hon undrade om jag inte kunde se att det var för en bra sak i alla fall? Jag svarade att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner så nej, det kunde jag inte. Tråkigt om kampanjen leder till sämre folkhälsa, det kan ju hända att fler reagerar som jag och låter bli att simma för att slippa överförmynderiet.

För vi behöver verkligen stärka folkhälsan, i synnerhet när det kommer till våra barn.

Jag läser en krönika i Epoch Times, skriven av Johan Holmsäter, grundaren av Friskis och Svettis. Han skriver att skolbarn idag anstränger sig fysiskt i 12-15 minuter om dagen. De skulle behöva jobba med kroppen i en till tre timmar! Denna tidiga rörelse lägger grunden till en stark och hållbar kropp i vuxenlivet. Vi riskerar en våg av bensköra vuxna och äldre om en generation. Det är ju katastrof! En stor bov i sammanhanget är alla skärmar och i synnerhet mobiltelefonerna. Jag har skrivit om det här förut men det tål att upprepas. Barn ska inte ha smartphones! När jag ser ett barn med en smartphone får jag ont i magen och mår illa. Det är som att se dem med en porrtidning, ett cigarrettpaket och en flaska vodka. Vem skulle ge det till sina barn? Och mitt samtal med kvinnan på badhuset gör det helt klart att inte ens vuxna bör ha denna trojanska häst i sin ägo. Så vad är då lösningen?

Ja, vad gör vi med sådant som riskerar folkhälsan i den här skalan?

Sånt som kan leda till allvarliga olyckor (i det här fallet drunkningstillbud) och dödsfall? Jag är generellt emot alla typer av förbud. Men de smarta telefonerna borde aldrig ha fått släppas fria på en marknad. Förbjud smartphones idag! Och det överallt och i alla former. Det spelar ingen roll om det är ett användbart och praktiskt verktyg, nackdelarna överväger. Om du tar en medicin som lindrar huvudvärk men som ger dig permanenta leverskador eller gör dig blind, skulle du då tycka att det ändå var värt det? (Egentligen en dum liknelse för massor med människor har tydligen den här åsikten idag, ni vet vilken ”medicin” det gäller.) Det räcker inte med att förbjuda samtal under bilkörning eller ha ett fotoförbud i simhallen. De smarta telefonerna måste bort för gott. Punkt.

Tankar om eskapism

Fötterna på marken och huvudet upp i det blå?

Jag älskar romantik och feel good. Det är alltid där jag hamnar när jag skriver. Och fast jag inte ser mig själv som en person med humor lyckas jag ofta få människor att skratta med det jag skriver. Det är väl inget fel med det? Eller? För en del klingar ordet feel good nästan lika illa som eskapism. Verklighetsflykt? Pah!

Men är eskapism egentligen någonting dåligt?

En författare som min man introducerat mig till och som vi båda älskar är P. G. Wodehouse. Man kan gott säga att Wodehouse var en av de första feel good-författarna. Under sitt långa författarskap spottade han ur sig två böcker om året ungefär och väldigt många har liknande tema: ung man och glada vänner hamnar i trångmål men ordnar med lite hjälp upp allt och finner kärleken till slut. Wodehouse kom själv från den gamla brittiska aristokratin och många av hans böcker utspelar sig på lantliga gods där solen nästan alltid skiner och de största problemen utgörs av rätt triviala saker, som till exempel vem som lyckas vinna priset för den finaste suggan. Eller hur man får sitt hjärtas dam att säga ja, förstås. Djupare frågor om politik, samhälle eller religion undviker Wodehouse skickligt, trots att hans karriär sträckte sig över båda världskrigen. Och det är just det som gör hans böcker så behagliga, tänker jag. Och tidlösa. Läsaren anar att historien utspelar sig någon gång under 20-, 30- eller 40-tal men mer specifikt än så blir det inte. I Wodehouses böcker står tiden stilla. Och trots att romantiken står i centrum lyser erotiken med sin frånvaro. Hans böcker är som skrivna av ett oskyldigt barn vars uppfattning om köttsligt umgänge består av en kyss, snabbt stulen under ett blommande äppelträd.

Idag hade Wodehouse definitivt inte varit PK.

Han är otroligt traditionell och även om han gärna porträtterar olika samhällsklasser med lika stor värme och förståelse, låter han var och en hålla sig på sin plats. Adelsmannen uppvisar måhända inte bevis på lika stor begåvning och rådigt tänkande som betjänten men det är ändå otänkbart att de skulle byta roller. När det gäller män och kvinnor kan man fråga sig om Wodehouse var före sin tid, eller om det kanske i alla tider varit mer jämlikt än vad dagens feminister vill ge sken av? För Wodehouses kvinnor är ofta starka och intelligenta, några har rent av lite maskulin framtoning. Men de är alltid riktiga kvinnor vars skönhet beundras av böckernas unga män. Något avsteg från den heterosexuella kärleken finns inte i Wodehouses värld. Självklart ska en man finna sin kvinna (eller tvärtom).

Wodehouse blev kritiserad redan av sin samtid. Inte för avsaknad av sexuella inslag av vilken sort det än må vara, utan för sitt totala ointresse för politiska frågor. Under andra världskriget valde han att inte ta ställning, trots att han fängslades av tyskarna. Wodehouse var populär i Tyskland och blev väl omhändertagen. Han vägrade att tala illa om tyskarna, något som upprörde hemma i England. Och i hans böcker nämner han knappt händelserna i Europa. I de fall han glider in på ämnet Hitler eller nazismen sker det i ytliga och skämtsamma ordalag. Lite som om det värsta med Hitler vore hans stillösa mustasch.

Men hade Wodehouse varit så älskad, då och nu, om han hade låtit sig påverkas av kritikerna och tagit en aktiv politisk ställning i sina romaner?

Hade hans böcker levt till idag om realismen hade fått utgöra stommen i hans författarskap? Jag tror inte det. Och jag tror att det är just i de hårda, grymma krigstiderna som vi som allra mest behöver den eskapism som författare som Wodehouse erbjuder. Genom att för en stund få glömma allvaret runtomkring oss och sjunka in i en fiktiv värld, där gud är i sin himmel och romantiken får flöda, så orkar vi ännu en dag i verkligheten. Därför läser och skriver jag feel good. Jag minns att jag när jag en gång i ett författarforum ställde frågan om hur många som skrev feel good, fick kommentaren ”jag skriver feel bad” och blev förbryllad. Hur kan man vilja skriva feel bad? Böcker man mår dåligt av? Inte ens en bra deckare är egentligen feel bad – vi strävar ju efter en upplösning, att rättvisa skipas. Och vad är Morden i Midsomer om inte en serie feel good med kriminalinnehåll? Nej, dagligen möts vi av saker som får oss att må dåligt – hela världen är en enda feel bad-historia. Varför göra ont värre? Låt oss unna oss den medicin som lite daglig eskapism kan vara.

Den trojanska hästen

Smartphone – en praktisk leksak eller en elektronisk fotboja? (Tack till Tracy le-Blanc på Pexels för bilden.)

Vår stora affärsidé var Pyssling. Idén kom till mig när jag ”skickade en önskan till universum” om ett sätt försörja mig på något jag älskar. Små enkla pysselböcker – lätta att ta med, inte överdrivet plottriga och med utmaningar anpassade efter barnens olika nivåer. Vi satsade järnet på produkten och var övertygade om att Pyssling snart skulle vara ett lika känt begrepp för dagens unga som Pixi varit för vår generation. Men stora makter motarbetade oss och vårt flaggskepp sjönk. (Inte heller här var det nog bogvisiret…) För i samma veva som vi lanserade Pyssling kom de ”smarta” telefonerna. Och i den storm av nyhetens behag och löften om oändlig underhållning i din ficka bleknade vårt pappersbaserade hantverk bort.

Dålig tajming kanske… Eller en ondskefull plan?

Jag minns att jag tyckte att det var något obehagligt över de ”smarta” telefonerna när de kom. (Varför skulle man vilja vara uppkopplad hela tiden?) De påminde om den där medaljongen i Stephen Kings ”Köplust”. Den som verkar välgörande och tar bort smärta men som innehåller något som krafsar och lever. En trojansk häst i miniformat, det var vad det var. Så jag avvaktade. Och jag har fortfarande ingen smartphone, såhär femton år senare. Ju mer tiden går desto mer rätt upplever jag mitt beslut. ”Men är det inte krångligt? Skulle det inte vara lättare med en smartphone?” får jag ofta höra av välmenande människor som tycks tro att mitt beslut grundar sig på bristfällig information, teknikskräck eller allmän idioti. (Om jag bara förstod hur fantastisk telefonen var…)

Jo, i vissa situationer är det lite bökigt och krångligare blir det för varje år. Eftersom det är så de vill ha det. ”De” som vill ta kontrollen över varje människas liv. Det är det jag menar med den trojanska hästen. De säger att det är för din bekvämlighet, din säkerhet och effektivitet. Men i verkligheten är det en elektronisk fotboja i ett osynligt fängelse. En fotboja som snart kommer att fungera som ett sånt där hundhalsband som kan ge elchocker. För om de som styr tekniken kan samla in data om allt du gör (och till och med läsa dina privata meddelanden, något som är på förslag nu i EU), och bestämmer sig för att du har fel åsikt om något, då kan de på ett ögonblick hindra dig från att handla vissa varor, eller röra dig fritt. Det här är inte science fiction, det existerar redan i Kina genom deras social credit system. Du går mot röd gubbe – katching! Minus på kontot. Du säger något negativt om kommunistpartiet – katching! Reseförbud (eller en enkel biljett till ett arbetsläger).

Det skulle aldrig hända här, säger du kanske.
Inte? Jag säger bara vaccinpass.

Nåja, om vi lämnar ”konspirationsteorierna” utanför det här och bara tittar på några grundläggande argument mot de ”smarta” telefonerna så ser de ut såhär:

  • Ekonomi: En smartphone kostar mycket. Och även om många företag erbjuder själva telefonen nästan gratis om man tecknar ett (dyrt) abonnemang  så löper detta över så lång tid att telefonen hinner bli omodern. Jag har kontantkortstelefon och gör sällan av med mer än hundra kronor i månaden. Ett abonnemang hade inte lönat sig för mig.
  • Funktion: Hänger ihop med ovanstående. För det är inbyggt i telefonerna att de ska tappa i prestanda över tid. Även om du ständigt uppdaterar din telefon kommer du snart att behöva köpa en ny bara för att kunna använda de enklaste funktionerna. Och telefonerna är bräckliga. De kan knäckas i bakfickan eller spricka om du tappar dem i golvet. Är det kallt fungerar de sämre. Det gör i och för sig min Nokia 3310 också men jag har tappat den i golvet hur många gånger som helst under de 20 år jag haft den och den fungerar fortfarande fint.
  • Fysisk hälsa: Oavsett om du tror på den skadliga effekten av mobilstrålning eller ej så avger de strålning och tills vi vet hur den påverkar oss och allt levande (här ska vi också räkna med effekten från alla master) så bör vi vara försiktiga med hur vi använder tekniken. Och även om strålningen skulle visa sig vara ofarlig bidrar skärmarna till mer stillasittande, dålig hållning, sämre kondition och sämre syn. I synnerhet för barn är detta förödande och vad långtidseffekterna blir återstår ännu att se. Jag minns när mobiltelefonerna kom, att jag tyckte det var en vuxenleksak och inget för barn. Redan innan telefonerna var uppkopplade till internet (också en vuxenvärld) tyckte jag att det var lika illa att se ett barn med en mobiltelefon som om barnet suttit med en flaska sprit eller en cigarrett i handen.  Numera har jag tyvärr fått vänja mig vid synen men det är fortfarande sorgligt och enligt mig helt fel! Jag har försökt hålla mina barn borta från mobiltelefoner tills de varit gamla nog att spara ihop till och köpa en själva. En femtonåring i min bekantskapskrets uttryckte själv för inte så länge sedan att hon önskade att hennes föräldrar inte hade gett henne en telefon så tidigt. Hon hade velat vara barn längre. (Jag vet inte när hon fick den. Som åttaåring?) Vilket för oss till…
  • Psykisk hälsa: Det är väl ingen som kan förneka att dagens unga mår psykiskt dåligt. Och mobilerna och nätmobbning utgör en stor del av problemet. Som sagt: mobiler och internet är vuxenleksaker! Leksaker som inte ens vi vuxna alltid kan hantera på ett bra sätt. Jag vet att jag lätt blir beroende. Ge mig ett ”klicka-på-tre-lika”-spel och jag kan bli sittande i timmar. Då är det bra att det finns naturliga gränser och trösklar. Jag måste aktivt sätta mig vid datorn, starta upp den och ett (långsamt) internet. Lite självdisciplin på det och jag kan hålla mitt beroende hyfsat i schack. Men ett barn som vill ha omedelbar behovstillfredsställelse och som har en internetuppkopplad mobil i fickan… Då är den enda begränsningen möjligen batteritiden. Om du känner att ditt barn absolut måste ha en mobil (för att ni ska kunna nå varann t ex, vilket egentligen är ett dåligt argument av flera orsaker som jag inte tänker gå in på här) så köp en ”dumbphone” utan internet.
  • Social hälsa: Det krävs något helt annat när man interagerar med människor öga mot öga än när man chattar på internet. Det är en unik förmåga som varit nödvändig för vår överlevnad i tusentals år. En förmåga du utvecklar under dina första år i livet. Jag minns att jag läste om en studie i USA för många år sedan där man undersökt effekten av TV-tittande på små barn. Det visade sig att 0-2-åringar som tittade mycket på TV utvecklade autismliknande symtom. När man minskade skärmtiden försvann symtomen. Hur många småbarn i dag sitter mer vid en skärm än i sin mors knä? Vad får det för konsekvenser att de alltmer sällan interagerar ansikte mot ansikte med en annan människa? Vi som är föräldrar vet att det är något speciellt med alla de där ögonblicken av direkt kontakt: Jag ler, du ler, jag plutar med munnen, du plutar med munnen, vi skrattar tillsammans. Och även senare i livet är det viktigt med direktkontakt. Idag märks det kanske inte så mycket. Om du inte själv är den enda utan telefon förstås. Då ter sig alla andra som asociala zombies. Den där zombieapokalypsen som de talar om. Den är här redan.

Och vad är en zombie? En själlös varelse utan empati. Är det såna vi vill bli?

Jag är inte teknikfientlig, jag är teknikförsiktig. Och jag har starka skäl till det. Jag är inte heller oteknisk. Ironiskt nog händer det att jag får hjälpa kollegor med deras smartphones eller läsplattor. Det är som om förmågan att tänka logiskt och lösa problem är större hos oss som inte använder tekniken. Jag var en av de första i min klass att skaffa en bärbar CD-spelare och redan på nittiotalet hade jag en fickdator. Jag surfade på nätet när de flesta ännu inte var uppkopplade och hittade tack vare det min livskamrat. (Samme livskamrat blev senare allvarligt sjuk av bland annat mobilstrålning.) Jag förstår verkligen att den ”smarta” tekniken lockar och att den faktiskt underlättar vardagen för många. Men frågan är bara: till vilket pris? Din frihet, din hälsa, ditt förstånd? Är det värt det? Ibland får jag en helt annan reaktion när jag säger att jag inte har en smartphone: ”Åh! Vad skönt! Jag önskar jag kunde sluta!”

Om anarki och kontroll

Behöver människor kontrolleras? (Tack till David Jackson på Pexels för bilden.)

Är människan till för samhället eller är samhället till för människan? Det här är en viktig fråga, ja, den kan handla om liv eller levebröd. Rent spontant tycker ju jag att samhället är till för människan. Men på senare år verkar det som om våra så kallade ledare anser att människan är till för samhället. En finländsk politiker hävdade till och med att individens frihet är ett hot mot rikets säkerhet. På allvar? Och när en folkomröstning i en helt avgörande fråga (den om landets neutralitet, fred och frihet) kommer på tal hörs åsikten att folket inte kan tillåtas bestämma i en så viktig sak. Är det upp-och-ner-vända världen?

Ju viktigare fråga, desto större anledning att fråga folket, kan jag tycka.

Men det kanske är jag som är bakvänd. Ändå klarade vi oss alldeles utmärkt utan regering i flera månader för inte så länge sedan. Var det någon som på allvar saknade en regering? Undrar hur många politiker och myndigheter vi skulle kunna plocka ner utan att det märktes. Eller det kanske till och med skulle bli bättre? När man säger ordet anarki är det många som föreställer sig krossat glas, sönderbrända bilar och upplopp. Men anarki handlar om självstyre. Precis det du gör varje dag när du kliver ur sängen, klär på dig, fixar frukost, tar dig till jobbet. Hur mycket mer skulle du kunna styra över i ditt eget liv? Vad krävs det för att du ska göra de där sakerna som tar dig genom dagen? Lite sunt förnuft och självdisciplin. Så i teorin skulle vi kunna lära våra unga sunt förnuft och självdisciplin och så skulle de kunna leva livet i frihet, utan styrande myndigheter. Eller?

Att ha eget företag ger på ett sätt frihet, på ett annat sätt begränsar det. Det ger frihet att kunna avstå heltidsarbete, frihet att vara kreativ och pröva nya idéer, frihet att jobba på tider som passar mig. Men om jag vill att en transaktion ska gå igenom mitt företag måste den registreras och rapporteras. Det ska momsas och skattas, redovisas enligt konstens alla regler. Och bedriver jag vissa typer av verksamhet måste jag ha personer med viss utbildning anställda (faktisk kompetens är inte lika viktigt), eller ha lokaler med vissa bestämda mått.

En centimeter för lite och jag får lägga ner hela verksamheten. Sunt förnuft? Knappast.

Djurhållning ska vi kanske inte ens prata om. Det finns nog många djurägare därute som kan vittna om horribla regler som inte gynnar djuren alls men som måste följas, annars blir det vite. Sunt förnuft? Skulle inte tro det. Och ve den som erbjuder läkning till den som vanlig sjukvård inte kan hjälpa. Sådan faktisk hjälp omfattas inte av sjukförsäkringen, får inte ges till barn och får absolut inte framställas som verksam. Ändå vet jag många som fått livet tillbaka genom dessa så kallade alternativa metoder. Även en del ”olagliga”.

För en tid sedan fick jag fyra sidor blanketter från min företagsbank. Fyll i de här annars stänger vi ditt konto, i princip lät det så. Man skulle skriva in detaljer om varje liten transaktion som företaget förmodas hantera nu och i framtiden. Varifrån kommer pengarna? Vad går de till? Hur stora summor? Lokalt eller utomlands? Det var så många frågor! Jag visste inte hur jag skulle fylla i. Vi säljer inte så mycket, och det kan skilja stort mellan månader och år. Men hotet om mitt avstängda konto hängde över axeln så jag skrev efter bästa förmåga. Egentligen ville jag riva pappret i tusen bitar och skrika högt. Det finns jättelika organisationer i världen som tvättar miljarder smutsiga pengar (knark, barntrafficking, vapen, terrorism) men som inte behöver ange varifrån den och den miljonen kommit. För att de är stiftelser och omfattas av andra regler. Men jag måste redovisa minsta penna i mitt pyttelilla företag.

Hade jag handlat med knark hade väl summorna varit större och siffrorna inte lyst röda?

Nej, syftet kan inte vara att förhindra penningtvätt som de säger. Jag tror att syftet är att försvåra företagandet för oss småföretagare. Försvåra det så mycket att vi ger upp. Samma sak med odling och djurhållning. Livet på landet ska vara omöjligt. För att människor är mycket lättare att kontrollera i en stad, där de är beroende av samhället för att äta. (Se bara på vad som händer i Shanghai.) Och i slutändan handlar det om det: kontroll. Men vem ska kontrollera vem? Om en privatperson påtalar brister hos myndigheterna i en film på youtube så tas den filmen raskt ner. En journalist som granskar makten blir av med jobbet. Uppenbarligen så är inte samhället till för människan längre. Hur blev det såhär? Och hur kan vi vända trenden?

Att välja väg

Vilken väg väljer du? (Tack till James Wheeler, Pexels för bilden)

Det finns två sätt att ta sig an ny information som strider mot en etablerad livs- eller världsuppfattning. Antingen utvärderar du informationen, finner den sanningsenlig och omformar världsbilden, eller så håller du fast vid din världsbild och förkastar den nya informationen, kallar den bluff eller lögn eller konspirationsteori. Eller bara ignorerar den. Förr eller senare kommer de flesta av oss att hamna i den här situationen. Någonting utmanar vår bild av något. Det kan vara så enkelt som att en människa som vi litat på till hundra procent visar sig ha helt oväntade, dolda sidor som gör att vi kanske måste säga upp bekantskapen. Eller så komplicerat som att allt det vi lärt oss i skolan, om historia och fysik till exempel, måste skrivas om. Det här är en jobbig process. Jag har varit igenom den några gånger. Och befinner mig väl fortfarande mitt i den på ett par områden. Ny information, ny fakta som inte alls går ihop med det jag tidigare trott varit sant.

Jag förstår verkligen att människor ryggar undan inför detta och väljer att skjuta det ifrån sig.

De blundar bort den nya informationen, kallar uppgifterna för falska och går vidare som om inget har hänt. Men jag kan inte välja den vägen, hur mycket jag än skulle vilja ibland. Den nya informationen ligger och skaver, jag måste få den att passa in. Det är som att lösa ett sudoku och inse att jag satt en siffra fel någonstans. Jag måste sudda alltihop och börja om från början. Och jag gör det. Någon annan kanske bara hade kastat tidningen och låtit det vara. Men jag tycker inte om att ha saker olösta.

Jag börjar alltmer tro att majoriteten av mänskligheten hör till den andra kategorin ovan. Kanske har vi fostrats till det – att inte ifrågasätta, hur tokigt det än verkar.

Experterna vet bäst. Har de sagt att pyramiderna byggdes av slavar med bronsmejslar och stenhammare så är det väl så.

Inte heller blir det lättare att gå emot strömmen när det verkar som om media och ”experter” är helt överens om något och när människor som ifrågasätter blir förlöjligade och hånade. Men det spelar ingen roll för mig. Jag har alltid gått mina egna vägar, inte fallit för grupptrycket. Varför ska jag klä mig som alla andra om jag tycker att det är fult eller opraktiskt?

När jag ser bevis för ett visst skeende radas upp i enorma högar men inget nämns om det i media, då måste jag dra slutsatsen att media ljuger eller i alla fall medvetet döljer något. De flesta verkar istället välja att blunda för de förkrossande bevisen eftersom det är så svårt att föreställa sig att det skulle finnas en konspiration som inbegriper alla stora mediastationer och myndigheter. Det skulle kräva en alltför stor förändring av världsbilden som skulle få oöverstigliga konsekvenser för minsta detalj i deras liv. Må så vara, säger jag, och vänder mitt skepp så att det ligger i linje med den nya informationen. Media är del av en jättelik konspiration. Det blir min slutsats och då faller all information fint på plats. Min världsbild blir begriplig igen.

Betalar jag ett pris för detta? Självklart! Det kostar att vara foliehatt.

Det är ju därför som så många väljer den andra vägen. Att fortsätta tro, trots att logiken brister. Men jag kan inte leva i en lögn. Det priset skulle vara högre. För mig.

Så när jag då ser att de allra flesta omkring mig har valt den andra vägen måste jag utvärdera den informationen och dra slutsatsen att de andra antingen är djupt sovande (sövda?) eller rädda. Eller både och. Det finns inget jag kan göra för dem. Det är den väg de valt. Men om någon mer börjar vakna och ompröva sin uppfattning om livet och verkligheten, då kan jag finnas där och visa att vad som helst är möjligt. Du dör inte av att ändra uppfattning. Tvärtom. Det är så mänskligheten alltid har tagit sig framåt. Och säkert ändrar jag uppfattning igen, nästa gång jag nås av ny information.

Om ägande och ledarskap

Vem ska få leda flocken? (Tack till Cumâli Göl på Pexels för bilden.)

”You’ll own nothing and you’ll be happy.” Kapitalismen är död, vi behöver ett nytt ekonomiskt system, en omstart. Till viss del kan jag hålla med – vi behöver ett nytt system. Det svider dock lite i mig när jag förstår att min idealism har lett mig i samma fälla som alla andra. Jag ifrågasatte kapitalismen, ja, till och med ägandet. Hur kan vi säga att vi äger en bit mark? Den fanns ju där redan innan vi föddes och kommer att finnas kvar efter att vi försvunnit. Är det vi som äger jorden eller äger den oss? Och är det inte (koncentrationen av) ägande som skapat all olycka? Om vi istället bara såg oss som förvaltare av jorden (och till viss del andra saker) skulle vi då inte vara mer försiktiga med den, sköta om den bättre?

Det som bara är mitt kan jag förstöra om jag vill. Men det som tillhör oss alla – eller ingen? – måste jag akta och vörda.

Lite så tänkte jag väl. Men jag har blivit förvirrad, bamboozled, precis som alla andra. Jag har förletts att tro att det var kapitalismen och ägandet i sig som skapat orättvisor och miljöförstöring. Jag har slagits mot skeppet, istället för mot dem som styr det i fel riktning. Det är inte skeppets fel att det går på grund. Vi har i själva verket alltid levt i kapitalism. Redan på stenåldern ägde man ting och höll sig med revir. I tusentals år har vi levt med privat ägande utan att det i någon större utsträckning förstört miljön. Vad är det då som gått snett? Industrialismen? Är det den som är boven? Nej, så enkelt är det inte. Jag är otroligt tacksam för tvättmaskinen och bilen och datorn… Tänk vad mycket mer jag kan åstadkomma tack vare den tid jag sparar med alla de moderna manickerna. Och jag kan vara kreativ på helt nya sätt. Nej, det är inte maskinernas fel, eller den ökade fritidens.

Jag snuddade lite vid problemet på universitetet när jag började granska den eviga tillväxten och pengars skapande. Så är det då pengarnas fel? Pengar är roten till allt ont? Nej, så står det faktiskt inte i Bibeln. Det står ”kärleken till pengar är roten till allt ont” (1 Tim 6:10). Pengarna i sig är bara ett verktyg. Liksom maskinerna. Du kan använda en maskin till att skapa något vackert, eller förstöra något vackert. Pengar kan användas till nytta och glädje, eller för att förtrycka och döda. Det handlar alltså om vem som styr skeppet. Vem bestämmer vad maskinerna ska användas till? Vem bestämmer vart pengarna ska gå? Vem bestämmer över de regler som styr verksamheterna? Och, som Shoshana Zuboff säger: ”vem är det som bestämmer vem som bestämmer?”

Att vi inte lever i någon demokrati har blivit förkrossande tydligt de senaste två åren.

Det är inte vi medborgare som bestämmer, vi har bara levt i illusionen att vi gör det. Även om de olika politiska partierna skulle erbjuda olika vägar (vilket de inte gör) så är utgången av våra val redan bestämd sedan innan. Vi kan inte lita på valresultaten som presenteras i media. Allt är bara teater. Det är någon annan som bestämmer.

Klaus Schwab berättar stolt att hans ”lärjungar” (mitt ordval) utgör mer än hälften av beslutsfattarna i Justin Trudeaus kabinett. Schwabs ”young leaders” är våra nya ledare. Vi har inte valt dem. Vi har inte heller valt dem som valt dem, vilket i det här fallet främst är Klaus Schwab. (Kanske önskade han sig världsherravälde redan som barn?)

Men det här med ledarskap är inte lätt. Vem ska få bestämma, och vem ska få bestämma vem som ska få bestämma?

Jag hörde en ekonom säga att man omöjligen kan överlåta åt ”vanliga människor” att bestämma i olika samhällsfrågor, eftersom det skulle bli så dåliga beslut. Folk vet för lite. Pöbeln är för korkad. Överlåt beslutsfattandet åt experterna. Lita på vetenskapen. Det här är givetvis mina ord, min tolkning av det han sade. Men mellan raderna var det detta som lyste fram. Människor är för dumma för att kunna bestämma själva. Så hur kan de då vara tillräckligt smarta för att få gå till valurnorna vart fjärde år? Nej, det är en illusion, som sagt. Jag kan till viss del hålla med ekonomen: de flesta människor har svårt att veta vad som är bra för dem i det långa loppet, i synnerhet när det kommer till större, mer komplexa system. Men de flesta vet vad de önskar för sig själva, och de flesta vill ungefär samma saker. Det är lustigt (eller egentligen mest sorgligt) hur vi aldrig tycks närma oss det samhälle som de flesta vill ha. Vi vill ha bra skola och vård, trygghet för de utsatta, en värdig ålderdom. Frihet att uttrycka våra idéer och skapa våra egna liv. Istället får vi en försämrad välfärd, större osäkerhet och alltmer begränsade friheter.

Uppenbarligen tycks inte de som styr heller veta vad som är bra för oss. Eller, mer troligt, de bryr sig inte om oss.

Men om vi nu skulle lyckas ta ifrån eliten makten, hur skulle vi då organisera oss istället? Vem ska få bestämma vem som ska få bestämma? En del människor är helt enkelt bättre ledare än andra. Det finns de som är experter, i ordets sanna bemärkelse. Borde inte dessa människor då få styra? Kanske. Men vad är det som säger att de som styr idag inte själva tror att de är de mest lämpade? Säkert tror de det. Hur ska man kunna säkerställa ett gott styre, ett styre som gynnar alla? Om det går galet, om skeppet går på grund och vården går på knäna, hur ska man då kunna ställa de ansvariga till svars och se till så att det aldrig händer igen? När ekonomin kollapsar på grund av giriga människors dåliga beslut, hur bygger vi upp den igen så att den är fri från de konstruktionsfel som ledde till kollapsen?

För Schwab och hans gelikar är tekniken lösningen. Med artificiell intelligens kommer alla problem att kunna förutses och lösas innan de uppstår. Och med hjälp av implantat, transhumanism och beteendemodifiering kan vi lösa problemet med upproriska människor som vill tänka själva och vara med och bestämma vem som bestämmer. På så sätt kan människorna i den nya världen vara lyckliga fastän de inte äger något, inte ens sina egna kroppar. Och Schwab och hans vänner kan vara lyckliga för att de äger allt, inklusive några hundra miljoner (efter folkminskningen) lydiga slavar.

Jag skojar ibland om att jag vill ha världsherravälde. Det vill jag såklart inte ha. Men jag vill ha en viss makt.

Ofta har jag tänkt (efter att jag har sett skövlade skogar eller förfallna gårdar) att jag skulle vilja äga en större bit mark. Några tiotal eller hundratal hektar bara. Så att jag kunde få bestämma att den vackraste skogen skulle få stå kvar, till andra människors glädje. Och så att jag kunde få ta hand om den åkermark och de byggnader som andra före mig lagt ner pengar, tid och arbete (och kärlek!) på att skapa. Kort sagt, jag skulle vilja förvalta marken så att den kunde gynna inte bara mig, nu, utan även andra människor, nu och i framtiden. En sorts kapitalism: ”Den här biten mark är min!” Men också ett förvaltarskap med ett erkännande av jordens värde för många människor. Jag drömmer också om en gemenskap med andra. En by, ett samhälle, där alla känner alla och man kan lita på varann. Men vem skulle få bestämma i den byn? Vem skulle få bestämma vem som skulle få bestämma? Och hur skulle vi dra gränser mot resten av världen?

Det här med ledarskap är inte lätt. Ofta tänker jag att den som allra minst vill vara ledare, borde bli det. Oavsett hur en grupp människor väljer sin ledare (och att de ska få välja är väl självklart!?) så bör valet grundas på kunskap och förtroende. Och det borde finnas en nödbroms ifall ledarskapet går snett. Vad har vi för nödbroms att dra i nu, när världen styrs i riktning mot totalitarism? Hur kan vi stoppa Schwab och hans hejdukar? Säga: ”nu, grabbar, har ni verkligen gått för långt, dags att packa ihop och åka hem. Nu tar vi över.” Framtidens ledare, vilka är vi?

Från förtryck till frihet

I Canada pågår just nu kanske årtusendets kamp för frihet, var är media? (Foto: André Furtado på Pexels)

2019 utkom vad som beskrivs som ”den viktigaste boken som kommer att publiceras detta århundrade”; Shoshana Zuboffs ”Övervakningskapitalismen vid maktens nya frontlinjer”. Jag är benägen att hålla med Zadie Smith vars citat ovanstående är. Åtminstone en av de viktigaste böckerna. Problemet är dock att väldigt få kommer att läsa den. Ämnet är tungt, boken är tyngre. Med sina 580 sidor (plus över hundra sidor fotnötter) och sitt extremt akademiska språk (svårläst även för oss som har vana), är ”Övervakningskapitalismen” ingen bok som jag kan rekommendera till vänner och bekanta. Vi får helt enkelt vänta tills någon gör en ”for dummies”-variant. Jag ska ändå försöka sammanfatta budskapet i detta inlägg.

Shoshana Zuboff har studerat ämnet ända sedan övervakningskapitalismen bara var ett litet embryo i Silicon Valley. Hon har länge varnat för att vårt samhälle är på väg i en farlig riktning. I den här boken sammanställer hon sin forskning, som framför allt kretsar kring Google och Facebook som representanter för denna nya sorts kapitalism (som egentligen inte är kapitalism). Ju mer jag läser, desto mer förfäras jag över hur långa och många tentakler som smugit sig in i våra dagliga liv. Det finns stunder då jag är beredd att koppla ner från internet en gång för alla och bli totalt ”off grid”. Personligen kände jag instinktivt, när de ”smarta” telefonerna kom, att de var ”ondskefulla”, de skulle inte föra något gott med sig. Så jag har aldrig nappat på trenden utan har kvar min ”dumbphone”. Idag är jag otroligt tacksam för det. För jag har aldrig blivit beroende av den smarta tekniken, jag har lärt mig att klara mig ändå (det går faktiskt!), vilket är en stor fördel inför framtiden.

De smarta telefonerna påminner mig om en amulett i Stephen Kings ”Köplust”. En kvinna med svår reumatism köper amuletten som ska ge henne lindring från värken. Det gör den också. Hon mår bättre än någonsin när hon har den på sig. Men ändå är det något med amuletten som oroar henne. Någonting krafsar och rör sig därinne. Jag minns inte detaljerna men jag har för mig att hon till slut väljer värken framför detta okända onda. Till skillnad från denna kvinna har vi valt att inte lyssna på krafsandet inifrån de smarta telefonerna som lockat oss med så mycket underhållning och bekvämlighet. Vi har avtrubbats, vi hör det inte längre.

”Vadå, om Facebook och Google samlar på sig information om vilka sidor jag besöker, eller vilka intressegrupper jag tillhör? Jag har inget att dölja. Och om jag ändå ska tvingas se en massa annonser kan de ju lika gärna vara riktade till mig, jag tycker det är bra faktiskt. Redan innan jag upptäckt ett behov hos mig så har Google lösningen. Jag känner mig sedd som kund.”

Problemet är bara att du inte är någon kund längre. Och anledningen till att Google och Facebook är gratis är inte för att du är produkten, som någon uttryckt det, men nästan: din information är en råvara. Det kallas beteendeöverskott och detta hungrar övervakningskapitalismerna efter som knarkare efter droger. De måste hela tiden ha mer. Beteendeöverskottet var först ett problem för techjättarna. Det tog bara upp en massa plats på servrarna. Men ganska snart upptäckte Google att de kunde packa om och sälja detta vidare. Annonsörerna var villiga att betala mer för riktade annonser, ju mer precist man kunde nå en målgrupp desto bättre. Så snart övervakningskapitalisterna förstått potentialen i allt detta ”informationsskräp” som skvalpade omkring i Facebooks kölvatten, började de att förfina tekniken för inhämtningen. De gjorde detta lite i smyg, eftersom de anade att folk i allmänhet kanske inte var så pigga på att dela med sig av sina personliga data med hela världen. Och visst dök det upp små protester här och var och försök att begränsa tillgången till informationen. Men övervakningskapitalisterna använder sig av blixtkrigföring, säger Zuboff. De agerar så snabbt och är så förvirrande att de tröga institutionerna som vi är vana att förlita oss på inte hinner med. Och för varje framflyttad gräns så vänjer vi oss.

Istället för att tycka att det är skrämmande att ord som vi yttrat i ett privat samtal (kanske inte ens i telefon), leder till en annons om precis det vi pratat om, så tycker vi att det är lustigt och praktiskt.

Och det skulle måhända vara harmlöst om det stannade där, med annonsering. Men techjättarna har större planer. För att kunna erbjuda ”garanterade utfall” åt sina verkliga kunder (inte oss användare) går utvecklingen stadigt mot alltmer beteendemodifiering. Varför nöja sig med att iaktta beteendena och gissa vart de tar vägen härnäst, när det är så lätt att utnyttja människors empati och sociala behov för att aktivt påverka våra handlingar? Det här görs redan. Och Shoshana Zuboff borde vara en av de första att inse att den masspsykos som nu spritt sig över världen har skapats just av dessa övervakningskapitalister, förmodligen inte på eget initiativ (för Google och Facebook tjänar ingenting på censur och enkelspårighet), utan på order från annan, högre ort. Döm om min förvåning när jag upptäcker att Zuboff själv fallit offer för psykosen. Visst, när jag läste boken kunde jag ju mellan raderna förstå att hon inte var något Trump-fan och att hon trodde på klimatskräcken, men ändå. Hennes naiva tro på ”den goda staten” som en demokratisk institution med folkets bästa i ständig åtanke, rimmar illa med hennes insikter i historiska skeenden gällande kontroll och makt. Hennes lösning på problemet är större reglering av övervakningskapitalismen. Alltså, större statlig reglering. Vilket hon ju på sätt och vis också fått i denna ”pandemi” – med all statlig påverkan på techjättarna vilket lett till en aldrig förr skådad nivå av censur och propaganda.

En av de mest skrämmande aspekterna av utvecklingen mot övervakningskapitalism är indifferensen och tendensen till ”svärmbildning”. Övervakningskapitalisterna bryr sig inte om rätt och fel, om något är sorgligt eller roligt, så länge det delas flitigt (därför har jag svårt att se att de på eget bevåg skulle införa censur). De bryr sig inte om användarna – människorna – och rätten till skapandet av våra egna liv. För dem är vi en grå massa, organismer i en enda större organism. Vi är inga individer, vi är som insekter i en svärm som rör sig åt det håll vinden blåser. Varje unik användare är utbytbar och försumbar, en ”useless eater” som kan ersättas med vilken annan som helst. Därför går det inte att hävda mänskliga rättigheter mot denna makt. Och eftersom staten nu helt uppenbart inte längre tjänar människan kan vi omöjligen förlita oss på våra regeringar för att ta oss ur den knipa vi hamnat i. Vi behöver återvända till naturen. Jag vet att det låter klyschigt, men det är inte mindre sant för det.

Vi behöver återupprätta livets helighet, individens helighet. Vi behöver återta den kreativa kraften och skapa våra egna liv, istället för att följa andras på Facebook och Instagram. Vi behöver bli mer okontrollerbara, mer slumpmässiga, mer hemliga, mer offline, mer fysiska.

”Pandemin” har visat oss hur världen kommer att se ut om övervakningskapitalismen får härja fritt och användas av onda makter. Vi kommer att sitta isolerade, fastklistrade (eller kanske fastkedjade) vid våra skärmar. Oförmögna till egna tankar och kreationer, eller bara hindrade genom ett socialt kreditsystem som kan strypa tillgången till våra bankkonton för en förflugen kommentar på Facebook. Men ”pandemin” har också visat oss människans styrka. Vi är inte så lättstyrda som de trodde. Många av oss, och allt fler, vaknar upp och säger ”nej” till detta drakoniska styre. Vi vägrar att vara spelpjäser på deras arena. Vi tar inte mer skit. Om vi blir tillräckligt många kan vi kullkasta övervakningskapitalisternas och globalisternas planer och ta tillbaka vår värld. Men inte som Zuboff föreställer sig det, utan genom en frihetsrörelse sprungen ur livs levande människor, långt från maktens korridorer. Låt lastbilskonvojen i Canada bli en inspiration för hela världen. Och låt oss vinna. Något alternativ finns inte.

Jag älskar böcker!

Vad vore livet utan böcker? (Tack till Min An, Pexels, för bilden.)

Kunskap är makt. Pennan är mäktigare än svärdet. Har du hört dessa uttryck? Säkert. Men idag använder vi alltmer sällan pennor och papper och allt oftare det flyktiga internet. Här idag, borta imorgon. En elektronisk bok kan plötsligt försvinna, eller få ett ändrat innehåll. Formuleringar på en hemsida kan från en dag till en annan förändras, en biografi kan förvanskas från en hyllning till en sågning. Falska sidor kan se äkta ut. Äkta sidor kan hackas och tas ner. Annat är det med fysiska böcker. De är vad de är. Visst, du kan göra bokbål och få några att försvinna men en duktig efterforskare kan nog hitta ett undangömt exemplar någonstans. Det här är ett starkt argument för att fortsätta att trycka fysiska böcker. Så att historien inte kan förvanskas helt. Men det är egentligen inte främst därför som jag inte gillar e-böcker.

Jag är gammeldags. Jag tycker om att bläddra i en bok, känna doften av pappret, kunna slå ihop den och ta den med mig.

Läsa var som helst, utan tillgång till wifi eller elektricitet. (Det går att läsa i ljuset från en fotogenlampa.) Ett hem utan böcker känns själlöst tycker jag. När jag var barn omgavs jag av böcker. Mina föräldrar var medlemmar i flera bokklubbar och min pappa sålde till och med böcker – han var kolportör, ett ord man inte hör ofta numera. Vi prenumererade också på flera tidskrifter – Det Bästa, Illustrerad Vetenskap, Allt Om Trädgård, Gör Så Här. Jag slukade allt. Dessutom var jag en flitig besökare på vårt lokala bibliotek och kånkade hem kassar med böcker. Jag har säkert läst flera tusen böcker, om jag räknar in all kurslitteratur och alla barnböcker jag läst för mina barn och andras. Vem skulle jag vara utan böckerna? Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att leva ett liv utan böcker. Hänvisad bara till TV och sociala medier. Vad fattig jag skulle vara. Vad enkelspårig och intolerant. Vad uttråkad och fördummad. Ja, det tror jag.

Är det en fördom att tro att du blir klokare av att läsa mycket och brett?

Bokläsning verkar i alla fall inte ha hög status i vårt nutida samhälle. Varför läsa boken när du kan se filmen? Varför se filmen när du kan se ett sammandrag på youtube? Och varför läsa den tråkiga vetenskapliga rapporten när du kan lita på expertens ord i TV? Men kan vi det? Det kan verka lätt att ändra text på en hemsida och sedan hävda att det aldrig stått något annat. Men ingenting försvinner, inte ens på internet. Om man vet var man ska söka kan man finna… och upptäcka att de så kallade experterna inte alltid är så ärliga. I själva verket verkar de vara experter mest på att ljuga eller dölja sanningen. Men jag förstår att det är jobbigt om man inte är van att läsa, att kolla upp källorna själv och läsa det finstilta. Vi har blivit skedmatade så länge att blotta tanken på att faktiskt läsa en hel text själv känns övermäktig för många. Kanske förstår man inte ens hälften av orden. Jag har för mig att jag läst (!) någonstans att läsning, särskilt i unga år, utvidgar ditt ordförråd. Ganska mycket. Så ja, jag kan förstå om du inte orkar. Eller ja, läser du det här (och ända hit!) är just du säkert en läsare. Men de andra. De som kanske ser rubriken på det här inlägget och tänker ”äsch, böcker är så 1900-tal”, det är svårt för dem. Jag förstår det. Samtidigt undrar jag vart deras nyfikenhet har tagit vägen.

Blir man också mer nyfiken av att läsa mycket?

Ju mer jag vet desto mer vet jag att jag inte vet. Och desto nyfiknare blir jag. Men om du aldrig varit i Narnia eller i Algarien, aldrig flugit på en drake eller mött en pyssling – i din fantasi och inte på film – då vet du ju inte heller vad du gått miste om. Kanske är fantasin som en muskel som måste tränas. Ju mer du matas med andras bilder, desto mindre klarar du av att göra egna. Och desto mer är du benägen att tro på allt du ser och hör, utan att ifrågasätta eller granska. Kanske är det så. Det är sorgligt i så fall.

Trots min stora föreställningsförmåga så trodde jag att boklösa hem bara fanns på Ikeas möbelutställningar. Och till och med där kan man hitta bokattrapper på sina håll. Men jag har besökt faktiska hem där folk bor där det inte finns några böcker. Alls. Och knappt några tidningar heller. För mig är det jättekonstigt. Det är som om de skulle ha ett kök utan spis och kyl, eller ett badrum utan toalettstol och handfat. Någonting fattas. Frågan är: fattas det också något i dessa människors liv och tankevärld, eller har de bara fyllt utrymmet med något annat?

Kan vi prata om det?

Vad mer är möjligt? Kan vi bygga en bro?

Som författare behöver du ibland göra research, eller efterfrågningar, på olika ämnen. Du kan ju inte vara expert på allt du skriver om. Oftast är det just där jag fastnar. Jag tycker research är SÅ tråkigt! Och inte vet man alltid var man ska börja heller. Därför var det så bra med facebook-gruppen Författare på facebook, där jag var med förut (jag har inte längre facebook, av uppenbara skäl). Man kunde ställa vilka konstiga frågor som helst och det var alltid nån som visste svaret eller kunde hänvisa vidare till annan källa. Då gruppen hade (har?) många deckarförfattare så dök det emellanåt upp frågor om olika sätt att ta död på människor och undanstuva kroppar. Lite kul. Men nån gång var det någon som påpekade att vi ju faktiskt inte kunde veta om det bara var ”till en bok jag skriver”. Vi kanske omedvetet bidrog till ett mord? Att vara författare, eller kalla sig det, kan vara väldigt praktiskt om man vill fråga saker som kanske inte är riktigt okej att prata om i andra sammanhang. Och även om jag vanligtvis avskyr research, tycker jag det är spännande att lära mig nya saker inom vitt skilda områden. Här kan ”det är till en bok” vara användbart om frågorna blir lite på gränsen.

För det finns ämnen som du inte kan ställa frågor om på ett seriöst sätt.
De är lite tabu, kan man säga.

Ända sedan jag var barn har jag tyckt om att leka med tanken att saker är precis tvärtom mot vad de verkar vara. I skolan var jag nog stundvis en rätt besvärlig elev eftersom jag ofta tog motsatt ståndpunkt i diskussioner, bara för att. När människor har uttryckt till synes helt galna idéer, som verkar gå emot logik och vetenskap, då blir jag extra nyfiken. Hur har de kommit fram till det här? Och så dyker jag ner i det kaninhålet. Det här grävandet har fått mig att ändra uppfattning om vissa saker, ibland 180 grader. Jobbigt? Javisst! I synnerhet när min nya åsikt inte är gillad av samhället i stort. Men samtidigt är det viktigt för mig att vara så sann och ärlig jag kan vara – att förställa mig och låtsas har aldrig legat för mig (förutom när jag skriver). Det är så viktigt att jag är beredd att förlora relationer för mina övertygelser.

De senaste arton månaderna har jag förlorat en del relationer genom mitt sökande efter sanningen. Men jag har faktiskt vunnit fler.

Tillbaka till det där med tabubelagda ämnen. Jag förvånas ständigt över hur till synes kloka och omtänksamma människor kan bli fullständigt tokiga om man bara nämner ett visst ämne, eller en avvikande åsikt. Den aggressivitet som vissa ord triggar är ofattbar. Jag menar, det är ju bara ord, eller en öppen fråga. Det är ju inte som att jag tvingar på någon annan min åsikt, eller hotar dem på något sätt. Ändå beter de sig så. Ena stunden kan de prata om alla människors lika värde och mänskliga rättigheter, bara för att i nästa kräva att vissa människor inte borde få arbeta i vården, eller utöva sin grundlagsskyddade rättighet att tala fritt. Vad är det för människor som är så farliga och hemska att de borde spärras in eller sättas på boskapsvagnar och skickas iväg till ett läger? Är det terrorister, våldtäktsmän, pedofiler? Nej, det är såna som du och jag. Som tycker att livet är spännande och intressant, som ställer frågor och vill veta sanningen, som inte nöjer sig med ”det gamla normala” utan som drömmer om en framtid där alla människor är fria och friska. Den här splittringen i samhället är beklämmande (och jag känner mig oftast mycket sorgsen dessa dagar). Varför kan vi inte bara prata om det? Utan att dra in en massa känslor. Jag lovar att jag ska lyssna på din åsikt, om du lyssnar på min. Om du sedan väljer att stanna kvar i din rädsla så är det okej. No hard feelings.