Om anarki och kontroll

Behöver människor kontrolleras? (Tack till David Jackson på Pexels för bilden.)

Är människan till för samhället eller är samhället till för människan? Det här är en viktig fråga, ja, den kan handla om liv eller levebröd. Rent spontant tycker ju jag att samhället är till för människan. Men på senare år verkar det som om våra så kallade ledare anser att människan är till för samhället. En finländsk politiker hävdade till och med att individens frihet är ett hot mot rikets säkerhet. På allvar? Och när en folkomröstning i en helt avgörande fråga (den om landets neutralitet, fred och frihet) kommer på tal hörs åsikten att folket inte kan tillåtas bestämma i en så viktig sak. Är det upp-och-ner-vända världen?

Ju viktigare fråga, desto större anledning att fråga folket, kan jag tycka.

Men det kanske är jag som är bakvänd. Ändå klarade vi oss alldeles utmärkt utan regering i flera månader för inte så länge sedan. Var det någon som på allvar saknade en regering? Undrar hur många politiker och myndigheter vi skulle kunna plocka ner utan att det märktes. Eller det kanske till och med skulle bli bättre? När man säger ordet anarki är det många som föreställer sig krossat glas, sönderbrända bilar och upplopp. Men anarki handlar om självstyre. Precis det du gör varje dag när du kliver ur sängen, klär på dig, fixar frukost, tar dig till jobbet. Hur mycket mer skulle du kunna styra över i ditt eget liv? Vad krävs det för att du ska göra de där sakerna som tar dig genom dagen? Lite sunt förnuft och självdisciplin. Så i teorin skulle vi kunna lära våra unga sunt förnuft och självdisciplin och så skulle de kunna leva livet i frihet, utan styrande myndigheter. Eller?

Att ha eget företag ger på ett sätt frihet, på ett annat sätt begränsar det. Det ger frihet att kunna avstå heltidsarbete, frihet att vara kreativ och pröva nya idéer, frihet att jobba på tider som passar mig. Men om jag vill att en transaktion ska gå igenom mitt företag måste den registreras och rapporteras. Det ska momsas och skattas, redovisas enligt konstens alla regler. Och bedriver jag vissa typer av verksamhet måste jag ha personer med viss utbildning anställda (faktisk kompetens är inte lika viktigt), eller ha lokaler med vissa bestämda mått.

En centimeter för lite och jag får lägga ner hela verksamheten. Sunt förnuft? Knappast.

Djurhållning ska vi kanske inte ens prata om. Det finns nog många djurägare därute som kan vittna om horribla regler som inte gynnar djuren alls men som måste följas, annars blir det vite. Sunt förnuft? Skulle inte tro det. Och ve den som erbjuder läkning till den som vanlig sjukvård inte kan hjälpa. Sådan faktisk hjälp omfattas inte av sjukförsäkringen, får inte ges till barn och får absolut inte framställas som verksam. Ändå vet jag många som fått livet tillbaka genom dessa så kallade alternativa metoder. Även en del ”olagliga”.

För en tid sedan fick jag fyra sidor blanketter från min företagsbank. Fyll i de här annars stänger vi ditt konto, i princip lät det så. Man skulle skriva in detaljer om varje liten transaktion som företaget förmodas hantera nu och i framtiden. Varifrån kommer pengarna? Vad går de till? Hur stora summor? Lokalt eller utomlands? Det var så många frågor! Jag visste inte hur jag skulle fylla i. Vi säljer inte så mycket, och det kan skilja stort mellan månader och år. Men hotet om mitt avstängda konto hängde över axeln så jag skrev efter bästa förmåga. Egentligen ville jag riva pappret i tusen bitar och skrika högt. Det finns jättelika organisationer i världen som tvättar miljarder smutsiga pengar (knark, barntrafficking, vapen, terrorism) men som inte behöver ange varifrån den och den miljonen kommit. För att de är stiftelser och omfattas av andra regler. Men jag måste redovisa minsta penna i mitt pyttelilla företag.

Hade jag handlat med knark hade väl summorna varit större och siffrorna inte lyst röda?

Nej, syftet kan inte vara att förhindra penningtvätt som de säger. Jag tror att syftet är att försvåra företagandet för oss småföretagare. Försvåra det så mycket att vi ger upp. Samma sak med odling och djurhållning. Livet på landet ska vara omöjligt. För att människor är mycket lättare att kontrollera i en stad, där de är beroende av samhället för att äta. (Se bara på vad som händer i Shanghai.) Och i slutändan handlar det om det: kontroll. Men vem ska kontrollera vem? Om en privatperson påtalar brister hos myndigheterna i en film på youtube så tas den filmen raskt ner. En journalist som granskar makten blir av med jobbet. Uppenbarligen så är inte samhället till för människan längre. Hur blev det såhär? Och hur kan vi vända trenden?

Och så var det dags igen

Deklarera. Hur svårt kan det va’? (Foto av Sevenstorm Juhaszimrus från Pexels)

Jag har gjort det igen! En gång om året händer det och jag känner mig som en hjälte varje gång. Jag talar såklart om deklarationen. Första gången jag skulle deklarera för vårt företag fick jag ”nystartshjälp” via en redovisningsfirma. Vi var ett helt gäng som satt med våra papper och slet våra hår i ett rum medan ”experten” gick runt och hjälpte till. När det var min tur och jag sa att jag hade ett handelsbolag så ryckte han på axlarna och sa: ”handelsbolag, nej, det vet jag inte hur man gör”. Så det var ju inte till så stor hjälp. Efter det har jag kört ”trial and error”-metoden, som jag ofta gör när jag ska lära mig nya saker. Skatteverket har alltid varit väldigt tillmötesgående. Jag har en kontaktperson som jag kan ringa om jag undrar över något, han har tålamod och tar sig tid så att det blir rätt och så att jag förstår vad jag gör (förhoppningsvis). Vid något tillfälle har jag fått ett brev från Skatteverket där de bara konstaterat att jag visst fyllt i fel siffra på ett ställe men att de ändrat det åt mig så det blev rätt. Jätteschysst!

Första gången tog det nog ett par dagar av hårslitande innan jag fick ifyllt alla blanketter. Numera går det betydligt snabbare och enklare. Jag tog mig nämligen tid för några år sedan och gjorde en lathund åt mig. Skrev ner exakt vad som skulle skrivas in i vilka rutor och varför, även de rutor jag inte behöver fylla i (än). Dessutom började jag ta kopior på alla ifyllda blanketter. Så nu kan jag enkelt gå tillbaka till tidigare år och jämföra. Och när Skatteverket haft någon synpunkt har jag kunnat göra en anteckning till följande år.

Jag tackar mitt tidigare jag för denna geniala handräckning.

När man har handelsbolag fyller man i en deklaration för företaget, plus en blankett för varje delägare i bolaget och sen ska såklart uppgifter om del av vinst eller förlust in i den vanliga inkomstdeklarationen. I princip är det alltså fem delar för oss. Men i ärlighetens namn är det inte så krångligt. Det är en mängd fält som inte behöver fyllas i alls, eftersom vi inte hyr eller hyr ut några fastigheter, tar ut några räntor eller liknande. Det är bara att fylla i siffrorna från bokföringen och räkna ihop. Tur att jag gillar siffror. Min man, som inte är lika förtjust i räkning och ekonomi, behöver bara skriva under. Han är bra på andra saker.

Man kan förstås fundera på syftet med deklarationen och skatters vara eller icke-vara. Sitter vi bara och vänder papper till ingen nytta? Går skatterna till något som gynnar samhället på sikt? Borde vi ha inkomstskatt? Företagsskatt? Skulle det gå att förenkla förfarandet – och då menar jag inte digitalisera och göra över nätet? Kanske göra som med betalningar inom gåvoekonomin: själv bestämma hur stor del jag vill bidra med till samhället och öppet redovisa mitt beslut. Intressant tanke.

Lätt eller svårt, rätt eller fel, oavsett vilket så får jag alltid en känsla av oövervinnerlighet när jag stoppar de där blanketterna i kuvertet. Om inte Skatteverket har något att anmärka på behöver jag inte bekymra mig för just den här saken igen förrän nästa år. Puh!

Bara en lek

Har du slutat leka? (Foto av Polesie Toys på Pexels.)

”Det du ser är blott en lek” är en strof från en sång som jag skrev till min sons dop för femton sedan. Vad är verkligt och vad är bara lek? Ofta känner jag mig som ett barn som bara leker vuxen. I synnerhet företagandet känns på låtsas. Electric Banana Band gjorde en låt om att bli ”byråkrat” (är det någon av dagens unga som vet vad det är för något?), av kärleken till häftapparater och hålslag. När jag studerade ekonomi på universitetet köpte jag mig en portfölj, för att det kändes som något en ekonom skulle ha. Jag klädde mig också mer i beiget (men beiga boys kan också ha brain, som Galenskaparna sjöng) även om jag egentligen älskar färg. Det hela var en lek, såklart.

Min man och jag leker företag.

Vi har ett ”internpost”-kuvert som vi skickar mellan oss hemma när viktiga papper ska skrivas på. Vi har stämplar, hålslag, brevvåg, fönsterkuvert och (min bästa present till mig själv) hängmappar för alla pågående projekt. Under några års tid åkte vi på ”konferens” en helg i januari där vi planerade årets företagsprojekt och började skriva på någon bok. Numera har vi varje fredag ”företagsfika” på vårt favoritcafé. Där sitter vi länge och pratar, till viss del om vad som behöver göras i företaget den kommande veckan, men mest om annat.

Är det här verkligen seriöst?
Bidrar det till ekonomisk vinst?

Saken är den att vi får mer gjort de veckor vi har vårt fika på café. Hemma är vi inte alls lika fokuserade. Våra konferenser var också produktiva. Kanske inte just när vi låg i poolen på hotellet (jo, vi kunde väl få idéer där också), men i planerandet för konferensen blev bokslut och årsberättelse gjorda, vi fick en överblick över ekonomin och vi kunde stämma av hur det hade blivit med alla de där projektidéerna från året innan. Jag minns att jag läste en bok för många år sedan (Kan det ha varit ”Växla ner” av Karin Lilja?) där författaren, som också hade ett företag tillsammans med sin man, frågade sig om man kunde betrakta det som produktivt arbete när de städade på kontoret. Var går gränsen mellan ”arbete” och ”fritid” när man är egenföretagare? Visst, är du hantverkare så blir det väl mer påtagligt att du arbetar när du snickrar eller drar ledningar åt en kund, då tar du betalt per timme och vill vara så effektiv som möjligt. Men om du, som vi, jobbar mer inom den kreativa sektorn, då kan det ofta vara svårt att dra en linje. Nu jobbar jag, nu jobbar jag inte. Att då ”leka jobb” kan ge den perfekta inramningen som faktiskt driver på produktiviteten även om det på ytan kan verka barnsligt.

Nästa stora projekt vi drömmer om är ett separat hus för vårt företag. Ett litet kontor bara, med några lagerhyllor och ett pentry att koka kaffe i. Det skulle göra stor skillnad i uppdelningen mellan fritid och arbete. Dessutom skulle vi frigöra utrymme i vårt hem. Tänk, vi skulle kunna ha en skylt utanför kontoret, med loggan. Och en liten brevlåda för företagsposten. Företagsmuggar i pentryt, och pennor och kuvert med loggan på… Skulle vi få plats med ett konferensbord? Barnen flyttar hemifrån nu, deras lekstugor och kojor förfaller. Men mamma och pappa ska bygga en ny lekstuga, för vi har aldrig blivit vuxna.

Mörk teknik och ljus framtid

En gårdsbutik innebär livskvalitet för både säljare och kund. (Foto från Pexels, av Erik Scheel.)

Jag fick nytt bankkort för företaget och eftersom webhotellskostnaden dras från det skulle jag ändra uppgifterna. Det gick ju lätt förra gången. Men nu stötte jag på det där växande problemet med BankID igen. Jag har BankID, men bara på fil och jag använder det så lite jag bara kan. Och nu när jag skulle ändra kort för betalning var det bara mobilt BankID som funkade. Det har jag inte på grund av flera saker men främst för att jag inte har en smartphone, inte ens på firman. Nähä, det blir till att betala extra för ett inbetalningkort. Men det får det vara värt. Förresten är det ändå lättare att bokföra om jag har pappersfakturor istället för automatiska dragningar.

Jag tror att vi bygger in oss med tekniken. Och utestänger dem som av någon anledning inte vill eller kan vara med. Det hela är ojämlikt och bräckligt. Jag ser ofta hur kryptovalutor framhålls som något fantastiskt inför framtiden. Till och med bland oss som är lite… vad ska jag säga… institutionsskeptiska finns det många som tror att kryptovalutor ska göra oss fria. Som om de är ett alternativ till de av skuld skapade ”vanliga” pengarna. Men själv är jag skeptisk. Med risk för att låta som Carl Norberg undrar jag stilla: hur förhindrar vi att makten över kryptovalutan hamnar hos dem som har kontroll över telekommunikationen? Det vill säga tekniken. Så fort vi överlämnar en för samhället och individen vital tjänst i händerna på någon som har ensamrätt på kunskapen och informationen, så fort vi tillåter något som vi är absolut beroende av att bli för svårt för oss att begripa oss på och kontrollera, har vi gett bort kontrollen och blivit slavar.

Det blir allt svårare att leva utan smartphone.

Men jag är envis. De ”smarta” telefonerna påminner mig om en roman av Stephen King; ”Köplust”. Där erbjuder en märklig butiksägare varor som är näst intill omöjliga att motstå eftersom de fyller ett starkt behov hos kunden. En av kunderna är en kvinna som lider av reumatism. I butiken hittar hon en amulett som ska hjälpa mot värken som inga värktabletter klarat av att lindra. Hon är tveksam till en början men börjar ändå bära amuletten. Snart mår hon mycket bättre, värken försvinner, lederna mjuknar. Samtidigt är det något med amuletten som oroar henne. Det känns som om det finns något levande där inuti. Något som krafsar och skrämmer. (Ha överseende med mig om det inte var exakt så här det beskrevs i ”Köplust” – det är många år sedan jag läste den, jag kan minnas fel.) De där manickerna som nästan alla idag går omkring med (och klistrade med blicken mot) är som den där amuletten. Det verkar som om den underlättar, som om den skapar mirakel. Men dold inuti ligger en mörk makt som riskerar att ta över ditt liv och förstöra allt som var vackert och sant. Ju hårdare något marknadsförs mot mig, desto större blir min skepticism, och jösses, vad mänskligheten har blivit påtvingad alla dessa elektroniska manicker! För att förbättra våra liv? Knappast. Telekomindustrin har ungefär lika stort intresse av att hjälpa mänskligheten som läkemedelsindustrin har.

En lycklig och frisk människa är en dålig konsument.

Det som däremot får mig att lätta på plånboken (bokstavligen) är initiativ i riktning mot småskalighet, hantverk och tillit. Idag besökte jag en gårdsbod med självbetjäning. Det var mitt första besök på just den här gården och jag blev glatt överraskad. Vilken söt och välordnad liten bod, med inbjudande varor på hyllorna. Jag skulle egentligen bara ha ägg men ville spendera mera pengar på en så god sak så jag plockade på mig lite mer, gjorde ett överslag över summan i huvudet och stoppade lite mer än så i springan för kontanter. Jag har jobbat i en sån här butik och vet hur mycket jobb det är bakom varje vara på hyllan. Jag vet hur lågt de har satt priserna i förhållande till arbetsinsatsen – det här gör man inte för att tjäna pengar – och hur osäker inkomsten är. Det händer att människor tar utan att betala för sig. Ändå vågar den här familjen satsa på sin dröm. Det tycker jag är värt både pengar och uppskattning. Så om du har vägarna förbi Vitsjökrokens Gårdsbod utanför Norrtälje, passa på du också att bidra till en ljusare framtid.

Det bästa jag vet

En kopp kaffe, en semla och nya utmaningar. Kan det bli bättre?

Jag tycker om att koppla av med logiska utmaningar. Vid datorn blir det många patienser lagda, det är så skönt när de går ut och allt faller på plats. Att lägga ett fysiskt pussel är också avkopplande. För många år sedan, när stressen på mitt arbete tog ut sin rätt och jag ”brände ut mig” som det hette, var pusselläggning det enda jag kunde göra i ett par veckors tid. Bit för bit redde jag ut trasslet i mina tankar och känslor. Sakta men säkert återvände krafterna i takt med att pusslets bild växte fram.

Får jag en oväntad paus från stressen på jobbet tar jag gärna fram ett sudoku. Eller så konstruerar jag ett själv. Andra favoriter är kakuro, bildpussel, sifferkorsord… Ibland får jag höra att det verkar så svårt, att jag måste vara smart och tänka mycket för att kunna lösa (eller konstruera) sådana uppgifter men själv tycker jag bara att det är skönt avkopplande. Jag skulle aldrig kunna koppla av med en joggingtur eller ett vinterbad, men det finns det människor som gör. Vi är olika.

Logiska pussel är bland det roligaste jag vet.

Om det fanns ett sätt för mig att skapa en inkomst på att konstruera logiska utmaningar skulle jag vara i sjunde himlen. Så jag har försökt. Vår senaste produkt är Pyssling Vätte – ett pysselhäfte för vuxna. Jag är så stolt över Vätte! Det är precis en sådan produkt som jag velat ha, med en lagom mix av de roligaste utmaningarna. Dessutom har jag gjort häftet vackert, med bilder och en liten saga. Många av de pysseltidningar som finns på marknaden är för tråkiga. Dels innehåller de bara en sorts utmaning (oftast sudoku), dels är de inte alls illustrerade, eller alldeles plottriga med en massa färger. Vätte är svartvit, enkel men ändå utsmyckad. Det var en fröjd att skapa Vätte och jag skulle lätt kunna ägna de kommande tjugo åren åt att göra uppföljare, på heltid. Det finns bara ett litet problem. Vätte säljer inte. Som jag nämnt förut: det räcker inte att ha en bra produkt. Du kan inte heller utgå ifrån att andra vill ha det du vill ha. Och marknadsföring… Nja. Jag tror att den bästa marknadsföringen för Vätte hade varit att ha den i butik, på hyllan, vid kassan. Kanske i tidningskiosken på tågstationen eller flygplatsen.

Men jag skulle lika gärna kunna drömma om att få se min lilla älskling på månen.

För jag vet hur det fungerar med tidskriftsdistribution och dagligvaruhandel. Det har jag lärt mig den svåra vägen. Den dyra vägen. Alla kartonger med osålda böcker hemma vittnar om det dagligen. Jag hade inga illusioner med Vätte heller, jag ville bara få se min dröm i tryck. Så jag tryckte en liten upplaga. Ingen fara skedd om jag bara lyckas sälja till vänner och bekanta. Och jag är fortfarande stolt över den. Den är det roligaste jag gjort, tror jag, åtminstone som företagare. Och om miraklet händer, världen förändras, änglarna stiger ner från himlen… så har jag redan material till en till, kanske två. För lite nu och då, när jag får en stund över och behöver koppla av, så konstruerar jag ytterligare ett sudoku eller ett bildpussel eller någon annan rolig utmaning. Det kanske inte ger några pengar, men det ger frid i själen och lugn i huvudet och det är inte så illa det heller.

Vems är pengarna?

Bara kontanter är riktiga pengar.

Jag gör årsbokslut och konstaterar återigen att utan våra kreditkostnader hade vi gått plus. Vi betalar nästan 10 000 kronor om året till vår bank. Jag tycker det är pengar för ingenting. Banken tycker antagligen att det är välförtjänta pengar från en god investering och så länge vi går back tjänar de. Om vi skulle gå så mycket plus att vi kunde lösa in vår kredit helt, då skulle de ju förlora en stadig inkomst, eller hur? Skulder är en bra grej för dem som har pengar från början. För att vi har något som kallas ränta.

Det där med ränta har alltid känts konstigt för mig. Ologiskt.

För räntan säger att den som redan har, har rätt till mer. Medan den som inte har, måste betala för att han inte har. Skatter är mer logiska. Där handlar det om att de som har, ska bidra till dem som inte har. Det är i alla fall grundtanken. Att det sen blir något helt annat i praktiken är en annan femma. Men åter till räntan.

Jag ifrågasatte starkt räntans berättigande under mina ekonomistudier men jag fick alltid mothugg. Inte på ett aggressivt sätt, utan mera nedlåtande. Som att jag var naiv och att jag inte förstod det fullständigt logiska i att man har rätt till ersättning om man väljer bort en konsumtionsmöjlighet till förmån för någon annan. Fast det gör man ju inte. Det är inte så att banken skulle köpa kopieringspapper för de där pengarna de istället lånar ut till mig. Eller kaffebröd. Eller ens datorutrustning. Nej. Om jag inte hade lånat pengarna hade de inte funnits. Eller mer troligt, lånats ut till någon annan. Den som har pengar att avvara, har pengar att avvara. Det vill säga, det är pengar som den personen inte behöver just nu. Och då är det ju ingen uppoffring (som kräver ersättning) att låna ut dem, eller hur? Detta förutsatt att det handlar om verkliga pengar. När det gäller skulder är det ju oftast virtuella pengar som uppstår i samma ögonblick som skulden skapas. Utan skuld, inga pengar. Så i det fallet kan man inte heller påstå att lånet berättigar till ränta till utlånaren på grund av någon grad av asketism (=utebliven konsumtion).

Nej, jag köper det fortfarande inte.

Nå, säg att räntan ska motsvara inflationen då. Att om jag lånar ut pengar till dig, så vill jag ha samma värde tillbaka, och eftersom det dröjer en tid innan jag kan få tillbaka pengarna, och eftersom vi har inflation (varför har vi inflation?), så blir summan du ska betala tillbaka lite större, mätt i antal kronor. Fine. Men inte har vi väl en inflation på 10%? Det vore ju riktigt illa. Och varför skulle olika långivare ha olika räntor i så fall, inflationen måste väl vara densamma för alla som använder samma valuta?

Privat har vi valt en räntefri bank. Nu får de inte kalla sig det längre, det gav väl för positiva signaler, eller så kanske det uppmärksammade människor på problemet med räntan, men i alla fall. Den räntefria banken tar ut en avgift för att hantera lånen. Det kan jag också köpa. Det kostar ändå en del att ha bankkontor, folk anställda, IT-avdelning, bankrättigheter och så vidare. Men är denna kostnad verkligen proportionerlig till lånets storlek? Är det svårare och dyrare att hantera ett lån på 200 000 mot ett lån på 100 000? Det vore ju som att ha en fakturaavgift som var större ju större summan på fakturan var. Eller som att betala mer för elnätet ju mer el man förbrukar… (För att det sliter mer på nätet?) Oj, hoppsan, det där gör vi ju redan – betalar mer för elnätet när vi förbrukar mer el. Hm. Så kanske det är lite mer arbetskrävande att handlägga ett lån på 200 000 jämfört med ett på 100 000. (Eller så blir vi blåsta av elbolaget.)

Apropå avgifter. Fakturaavgift är väl en sak. Men varför ska jag betala en årsavgift för mitt bankkonto? För rätten att kunna flytta pengar… som är mina? Och sen kanske en avgift för att sätta in eller ta ut pengar. En avgift varje gång en kund betalar via swish eller kort, eller postgiro. Detta i en tid när allt sker elektroniskt och jag uppmanas att göra så gott som allting själv. Bra deal för bankerna. Duktigt lobbat.

Varför är inte banken en del av infrastrukturen, en del av staten?

Där man utan kostnad kan ha ett konto, få sin lön, betala sina räkningar och till och med ha ett betalkort (jag kan betala en engångssumma för plastkostnaden). Jag skulle ärligt talat hellre betala en viss företagsskatt till staten än alla dessa avgifter och räntekostnader till privata banker, bara för möjligheten till en sådan statlig, avgiftsfri bank. Men än så länge är våra pengar inte våra, inte statens heller, utan de privata bankernas. Och de gör som de vill. Nej, inte alla pengar förresten. Kontanterna är fortfarande utgivna av staten och tillhör den som för tillfället besitter dem. Alltså är kontanter den enda valutan som egentligen innehar ett värde. Det här är pengar som de privata bankerna inte gillar och de gör allt för att få oss att överge kontanter. De försvårar, de reglerar och de tar ut avgifter. Ändå gillar vi kontanter. Kanske just för att de känns som riktiga pengar. Och för att ingen kan övervaka transaktioner som sker med kontanter. Mina köp registreras inte på mig, i detalj.

I dessa övervakningstider är den tanken ungefär lika befriande som en promenad i skogen utan mobiltelefon.

På Facebook har det bildats en grupp för kontanternas bevarande. Antalet medlemmar ökar hela tiden. Upprop om att bojkotta butiker och restauranger som vägrar ta emot kontanter duggar tätt. ”Vill du inte ha mina pengar så går jag någon annanstans.” Det här är en härligt uppfriskande och rebellisk aktion i dessa digitala dagar där man måste fråga om det går att betala med kontanter. Tänk dig det för tjugo år sedan. Eller bara i nästan vilket annat land än Sverige som helst. Va? Inte betala med kontanter? Vill ni inte ha pengar? Absurt.

Jag kanske är naiv. Det kanske låter som om jag gnäller (och det gör jag väl). Men jag drömmer också. Jag drömmer om ett samhälle utan ränta och inflation, där bankärenden inte kostar något, där pengar inte kan skapas privat, ur tomma luften och där det givna betalmedlet är mynt och sedlar.

Enkelt eller svårt?

Hur skulle världen se ut om vi alla var som barn? (Bild från Chevanon Photography på Pexels.)

Jag kan nog verka naiv och godtrogen. Jag har en tendens att förenkla komplexa system och strukturer samt överskatta min egen förmåga. Dessutom är jag hopplöst optimistisk. När jag studerade nationalekonomi på universitetet minns jag att jag irriterades över föreläsarnas påståenden om att ekonomi var ett svårbegripligt ämne. Jag hävdade kaxigt att jag skulle kunna förklara ekonomisk teori i pixi-boksformat. Herregud, det var ju bara utbud och efterfrågan och ett vackert ekvilibrium som kunde förskjutas av skatter eller regleringar. Kanske hade jag rätt, kanske hela den akademiska strukturen kring ekonomi som en ”vetenskap” (vilket det egentligen inte är) bara är ett luftslott, osynliga kläder på kejsaren. Något som hålls uppe för att förhindra vanliga människor att se vad som verkligen pågår? Eller så var det samma fenomen hos mig som jag träffat på så många gånger under min skoltid. Den obehagliga tanken att det måste vara extra svårt eftersom det verkar så lätt. De måste kräva något mer av mig som jag inte begriper. Ändå fick jag femmor i betyg. Kanske för att de ville vara snälla mot mig?

Som nybliven företagare tänkte jag att om jag har en bra produkt, något jag själv har efterfrågat, då kommer den sälja sig själv.

Misstag nummer ett: att tro att andra människor vill ha sådant som jag vill ha (när har de någonsin? Jag har alltid röstat på det förlorande laget). Misstag nummer två: att tro att efterfrågan bygger på faktiska behov. Misstag nummer tre: att tro att marknaden är fri. Det handlar inte om att vara kreativ och att bidra med något värdefullt till mänskligheten och sedan belönas för det. Nej, det handlar om att födas i rätt familj, ha rätt kontakter och stort startkapital samt skapa en artificiell efterfrågan genom psykologisk och känslomässig påverkan. Det handlar inte ens om att ha en idé och jobba hårt för den. Så på sätt och vis hade föreläsarna på universitetet rätt: ekonomi (praktisk) är komplicerad för den bygger inte på några logiska naturlagar (som vetenskaper i allmänhet gör), utan styrs till stor grad av manipulation och uppskruvade förväntningar. Och allt det är kulturellt betingat. Så för att lyckas ”på marknaden” behöver du vara insatt i marknadens och de potentiella kundernas kultur. Du behöver vara expert på att ana och skapa trender. Kort sagt, du behöver vara ”inne”. Detta är så inte jag. Som tonåring var jag totalt ointresserad av modetrender eller aktuell musik (och det är jag fortfarande). Jag kände ofta att jag fötts ett decennium eller två för sent. Eller att jag bara kom från en annan planet där sådant inte var viktigt. Att förställa sig och låtsas vara någon annan (som man ju gör när man följer en trend) låg inte alls för mig. Och eftersom jag alltid utgått ifrån mig själv när jag bedömt andra så blev jag ofta förvånad och besviken när jag upplevde att människor inte var som jag fått intrycket av att de var. Jag älskade matematik! Siffror är inget annat än vad de utger sig för att vara. Allt går att förklara med siffror. Bättre än med ord. Men det är ett stort misstag att tro att ekonomi och matematik hör ihop. Bara på bokföringsnivå, tyvärr.

Jag är nog naiv och godtrogen, hopplöst optimistisk. Som ett barn. Men alternativet är att bli cynisk och beräknande och det kan jag inte bli, ens om jag ville. Så jag fortsätter att tro att människor vill väl, att logik råder och att en bra produkt säljer sig själv. Kanske, kanske, får vi ett sådant samhälle en dag?

Hemligheter och Konkurrens

Kan vi minska hemlighetsmakeriet?

Det finns en tradition av hemlighetsmakeri kring pengar och politik. Man säger inte hur mycket man tjänar, eller vilket parti man röstar på. Som företagare har man affärshemligheter. Vi tycks tro att det här är något naturligt och självklart. Men är det det? Varför skulle vi egentligen hålla saker hemliga? Vad är anledningen till det? Jag tror att det är rädsla. Jag är rädd för att uttrycka mina politiska åsikter, för tänk om jag bli emotsagd eller hånad? Jag är rädd för att säga hur mycket jag tjänar, för de andra kanske tycker att jag tjänar för mycket och blir avundsjuka och hatiska, eller så tycker de att jag tjänar för lite och ser ner på mig. Om jag avslöjar mina affärshemligheter kommer jag att bli utkonkurrerad. I ett nytt, öppet och fritt samhälle behöver vi göra oss fria från rädslor. Gåvoekonomin handlar ju i hög grad om detta också: jag tar ett språng ut i ovisshet och tillit när jag låter min kund sätta priset eller inte betala något alls.

Jag måste helt enkelt lita på att allt gott kommer tillbaka till mig. På något sätt.

Och alla människor är mina medmänniskor, mina allierade, de är inte främmande fiender. Vi behöver samarbeta, inte konkurrera. Det här faller oss också naturligt, tror jag. I min bekantskapskrets finns flera företagare. Vi stöttar varann när vi kan, spontant och utan tanke på motprestation. För att vi är vänner, för att vi vet hur tufft det kan vara ibland, för att vi uppskattar varandras arbete.

Två dagar före jul såg jag ”Miraklet i New York”. Jag älskar den filmen. Den är från 1947 och ändå högaktuell i sin kritik mot kommersialismen och girigheten som stulit magin från julen. I filmen dyker en mysig skäggprydd farbror upp i New York och får anställning som tomte på ett stort varuhus. Han hävdar själv att han är Tomten med stort T, eller Kris Kringle som tomten kallas i Amerika. Filmen handlar om hur han lyckas få en liten flicka, som är fostrad till en modern, kritisk tös, att åter tro på magi. Men i filmen demonstrerar han också det jag nämnde ovan: samarbete framför konkurrens. Han inför nämligen en ny policy på varuhuset där han jobbar – om den vara som kunden efterfrågar inte finns hos dem hänvisas kunden vidare till ett annat varuhus, en konkurrent. Till en början protesterar ledningen på varuhuset och de vill avskeda Kris men när det visar sig att kunderna uppskattar detta så mycket att de börjar handla mer, börjar alla större varuhus införa detta. Nu kan man ju bli cynisk och säga att varuhuscheferna bara gick med på detta för att de kunde tjäna pengar på det, och att den totala handeln ökade, vilket i princip bara spär på kommersialismen, men det är ändå ett intressant exempel på hur ”självklara grundprinciper” ifrågasätts och nya tankar föds. Filmens Kris Kringle lyckas till och med få de forna konkurrenterna att skaka hand med varann.

Vilka mer sådana självklarheter kan vi utmana i framtiden?

Självklarheten att innehavandet av kapital ger rätt till mer? Självklarheten att skulder är livslånga? Självklarheten att man måste arbeta för att få äta? Självklarheten att människor till sin natur är egoistiska? Jag vet inte. Men jag är övertygad om att vi redan detta år 2021 kommer att bli ordentligt utmanade i vad vi tog för självklart fram tills nu. Jag tror att många hemligheter kommer att avslöjas, och därmed kommer även maktförhållanden att kraftigt förändras. Så på med säkerhetsbältet, för nu blir det åka av!

Frihet vs Trygghet

”Den som är villig att ge upp sin frihet för trygghet förtjänar ingendera.”

Detta lär vara ett citat av Benjamin Franklin. Jag inser att jag oftast har valt friheten framför tryggheten och när jag inte har gjort det har jag mått dåligt. Länge ställde jag mig tveksam till en fast anställning. Jag stannade ändå aldrig längre än sex månader på en arbetsplats, av olika skäl. Helst hade jag inte velat lönearbeta alls förstås. Men man kan inte studera i all evighet, hur kul det än är. Inte heller går det att leva på eget företagande de första fem till femton åren, såvida man inte har en rackarns god affärsidé, mycket pengar att investera eller utomordentliga kontakter. Och man måste ju leva också. (Det vill säga äta och bo någonstans.) Så jag tog några vikariat, slutade när jag kände att arbetet skadade mig mer än det var värt. Hamnade till slut på en arbetsplats där man inte räknade med att jag skulle behövas mer än tre månader (palliativvård). Jättebra, tyckte jag. Tre år senare var jag kvar. Vad hände? Jag tror att jag blev bekväm och valde min trygghet framför min frihet. Trevliga arbetskamrater, sköna arbetstider och nära till jobbet spelade också in. Plus naturligtvis min ansvarskänsla, det var ändå ett viktigt och meningsfullt uppdrag på sitt sätt.

Men någonstans gnagde nog den där känslan av att jag valde trygghet framför frihet så när jag hittade en anledning att inte vara kvar bad jag om förflyttning. Samma arbetsgivare, annat uppdrag. I början var det mycket att göra och arbetsuppgifterna var till stor del stimulerande och utvecklande, samt friare. Dessutom, som förut: bekväma arbetstider, trevliga arbetskamrater. Periodvis hade jag även riktigt bra chefer. Men ju effektivare jag var i mitt arbete, desto mindre blev det för mig att göra och desto mer tid lade jag på att spela spel, lösa korsord eller bara försöka hitta på problem att lösa. Och någonstans djupt därinne gnagde känslan av att jag valde trygghet framför frihet. Pengarna var ju fantastiska! Aldrig har jag haft så gott om pengar, att det fanns pengar kvar på kontot när nästa lön kom var overkligt.

Men meningslösheten kom sakta smygande, som en grå dimma som lade sig runt hjärtat och tyngde ner mig mer och mer för varje dag.

Jag började leta efter annat jobb. Det måste finnas något som passar mig bättre, tänkte jag. Något jobb som kräver lite mer, ger lite mer och där effektivitet belönas. Jag var på några intervjuer men hittade inte det jag sökte. Jag funderade på att säga upp mig på vinst och förlust men då skulle jag bli utan inkomst och det vågade jag inte (trygghet framför frihet). Så jag blev kvar, ett år till… och ett år till… Tills universum gav mig en rejäl spark i baken. Det enda meningsfulla på min arbetsplats skulle tas ifrån mig, jag skulle bli tvungen att arbeta mer och få mindre betalt. Jag gjorde en avstämning med mitt högre jag och bestämde mig för att säga nej. Med fem månaders uppsägningstid skulle jag garanterat hitta ett annat jobb. Och den här gången skulle jag inte fastna i en fast anställning. Nej, jag skulle måna om min hälsa och frihet. Dessutom så började vårt företag gå med vinst. Jag kanske inte ens skulle behöva lönearbeta särskilt länge till. Mina sista månader på mitt gamla jobb blev turbulenta, för att uttrycka det milt. Det hela slutade med en smäll och det fanns inte mycket ork till att söka jobb, även om jag fortsatte lite halvhjärtat. Våra sparade pengar skulle räcka i tre månader om jag snålade. Jag fick några timmars vikariat och kunde dra ut på det en månad till. (Med eget företag har du inte rätt till a-kassa, fick jag veta efter att ha betalat a-kasseavgift i ett års tid.) Vilken tur att maken hade ett arbete som täckte räkningarna. Och vilken tur att jag kunde ta ut lite pengar ur vårt företag. Vi hankade oss fram. Visst blev det tajtare, men jag insåg att vi faktiskt klarade oss. Paniken över en förlorad inkomst lade sig något och jag kunde njuta av den rikedom det innebär att styra över sin egen tid. Att finnas till hands för barn, föräldrar och grannar. Att ha tid att fundera över vad som verkligen är viktigt i livet, läsa och fördjupa kunskaper om sådant jag är intresserad av. Frihet framför trygghet. Nu har jag hittat ett arbete att ha vid sidan om företagandet, för att få de där extra slantarna till oförutsedda utgifter. Men jag trampar försiktigt och minns mantrat: frihet framför trygghet.

Jag läser vidare i ”Bullshit jobs” av David Graeber. Det som till en början var en lustfylld läsning med skojiga aha-upplevelser, blir alltmer en skrämmande insikt i mänsklighetens prekära situation. Så många människor är tvingade att göra våld på sig själva och välja trygghet framför frihet i meningslösa och själsdödande jobb. Hur hamnade vi här? Hur tar vi oss härifrån? Jag har träffat och digitalt lärt känna många intelligenta människor som hela livet gått med en känsla av att inte passa in. Man har inte klarat av vanliga jobb någon längre tid utan sökt sig till mer kreativa och mindre lönsamma sysselsättningar. Många av oss blir egna företagare, för att det är det enda som fungerar för oss. I ”Bullshit jobs” läser jag att dagens unga är den första generationen som kan förvänta sig att få det sämre ekonomiskt än sina föräldrar, ändå får de ständigt höra att de är lata och otacksamma som inte är beredda att jobba hårt, så som deras föräldrar gjort hela sina liv. Vilken rätt har de att kräva meningsfulla och utvecklande arbeten när tidigare generationer minsann fått bita ihop och göra vad som krävdes, oavsett hur tråkigt eller tungt det var?

Men är det verkligen sant?
Låt oss se tillbaka tre generationer.

Mina far- och morföräldrar var bönder. De var sina egna, inte rika, men självständiga. Arbetet följde årstidernas växlingar och varierade i intensitet och arbetsbörda. Sysslorna var meningsfulla. I mina föräldrars generation var det vanligare med anställning, inom produktion eller tjänstesektor. Tiderna var mer fasta, arbetsbördan mer jämnt fördelad över veckorna och året. Men innehållet var fortfarande tämligen meningsfullt – man visste vad man gjorde och varför man gjorde det, hur det bidrog till samhällsutvecklingen. Dessutom var det lätt att få jobb, även utan högre utbildning. Min generation förväntades utbilda sig, vilket vi gjorde, bara för att upptäcka att akademikerjobben var för få för att räcka till oss alla. Dessutom erfor många som hade ”turen” att få ett sådant arbete, att sysslorna ofta var obegripliga eller meningslösa. Ändå förväntades de vara tacksamma för att de fått ett så fint arbete. Vi andra, vi som går med massor med högskolepoäng och skurar golv eller byter blöjor, vi plågas av känslan av att vi tar arbetet från någon som inte har ”läshuvud” och hög utbildning (åtminstone har jag ofta tänkt så – om jag med alla mina ”möjligheter” har den här anställningen, vad ska då den göra som inte har någon annan möjlighet än att ta ett jobb i omsorgen, när jag har tagit dennes plats?). Och har du inget arbete ska du känna skuld för att du ligger samhället (i bästa fall) eller din make/maka till last. Mina barn tycker att jag är ett dåligt föredöme som inte arbetar, samtidigt som de oroas av insikten att det tydligen inte bara är att ”skaffa ett jobb”. Hur de ska ”förtjäna sitt uppehälle” om några år har jag ingen aning om. Att säga till dem som mina föräldrar sa till mig – ”du kan bli vad du vill” – känns varken sant eller hjälpsamt.

Vi behöver tänka om när det gäller
hur vi ser på arbete och ekonomi.

I framtiden kommer det inte anses okej att arbeta bara för pengarna. Det du gör behöver bidra till helheten på något sätt. På det viset känner du också en större meningsfullhet, vilket leder till en god psykisk och fysisk hälsa. Vi människor har en otrolig potential! Jag ser på allt som görs i samhället av ideologiska krafter, alla eldsjälar som skapar marknader, teaterföreställningar, konserter, idrottsevenemang… Jag ser på allt det och tänker, vad mer skulle vara möjligt om vi skrotade alla bullshit jobs och människor istället fick göra det de kände behövde göras? Då tror jag att de flesta av våra problem skulle lösas på mycket kort tid.

Att arbeta eller inte arbeta

Många upplever att deras arbete är meningslöst. (Foto: Ruslan Burlaka, Pexels)

Jag läser just nu ”Bullshit Jobs. The rise of pointless work and what we can do about it” av David Graeber. Det är tankeväckande läsning med en hel del aha-upplevelser. Graeber ställer sådana frågor som: varför mår så många dåligt av att ha jobb där de får betalt för att göra ingenting? Varför betraktas sysslolöshet på jobbet som en stöld av arbetsgivarens tid? Vad motiverar människor? Varför är vår egen låtsaslek bland det bästa vi vet, medan låtsaslek åt en arbetsgivare kan betraktas som själsdödande?

Graeber berättar att idén att ”köpa någons tid” för arbete är relativt ny, liksom idén att ”arbete” ska vara en kontinuerlig, jämn aktivitet från nio till fem, måndag till fredag. Romarna och grekerna kunde tänka sig att köpa en produkt som en (relativt fri) hantverkare tillverkat, eller att köpa en slav (själva personen) för att tillverka nödvändiga produkter eller utföra annat arbete. Att betala för någons tid hade varit en absurd tanke på antiken. Även i feodalsamhället var arbetarna tämligen fria i hur de lade upp sitt arbete. Det var perioder av högre intensitet följda av lugnare dagar. Man hade också många helgdagar där man roade sig med fest och dans. Det här tar David Jonstad upp i sin bok ”Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga”. Lönearbete betraktades till och med i vissa tider och kulturer som slaveri, och man svalt hellre än tog ett arbete för pengar. Graeber nämner också parallellerna mellan det han kallar ”bullshit jobs” och slaveri.

Historiskt sett har det bara varit slavar och fångar som tvingats göra meningslöst arbete, låtsas vara upptagna trots att inget fanns att göra. Idag betraktas det nästan som normalt på många arbetsplatser.

Om människan var som den ekonomiska teorin ville ha henne, skulle ett (ofta högt) avlönat arbete som inte krävde något, vara ytterst eftersträvansvärt. Mesta möjliga utkomst av minsta möjliga ansträngning. Ändå vittnar så många människor som har sådana anställningar om hur arbetet får dem att må dåligt. Varför? Kanske för att människans drivkraft inte är att vinna så mycket som möjligt med så liten arbetsinsats som möjligt? Graeber tar upp den tyska psykologen Karl Groos forskning på spädbarns motivation. Groos upptäckte att det som gav spädbarnen en genuin känsla av lycka var att medvetet kunna påverka något i omgivningen, till exempel att flytta på en penna genom att vifta med armarna. Vissheten om att det var barnet självt som fick saker att hända var det som skapade lyckokänslan. Groos drog slutsatsen att vi människor skapar vår identitet genom våra handlingar, och hur dessa påverkar vår omgivning. ”Jag gör, alltså finns jag”. Paradoxalt nog är det just när vi ”gör” som mest intensivt (och ofta åtföljt av en stark lyckokänsla), som vi tenderar att glömma att vi existerar. Men denna motivationsmotor förklarar varför vi så gärna hänger oss och spel och lekar – vi älskar att skapa fantasivärldar där vi kan påverka skeendena. Det är också den förmågan som gör att många ändå står ut på sina bullshit jobs – om de kan hitta något sätt att göra jobbet till en lek eller en sportslig utmaning. Men nyckeln här är att leken måste komma ur arbetaren själv. När arbetstagaren förstår att jobbet är meningslöst och kanske inte ens kräver något annat än att vara på plats, och ändå av arbetsgivaren tvingas ”låtsas” att arbetet är viktigt och krävande, då blir ”låtsasleken” istället en form av psykisk tortyr.

En annan motivationsfaktor för människor är det sociala samspelet. På en del arbetsplatser med bullshit jobs, trivs man ändå ganska bra, för att man får träffa andra, skvallra och småprata. Idag tillbringar många så mycket tid på arbetet att arbetskamraterna mer eller mindre är de enda människor man träffar. Eller så får man sitt sociala behov tillfredsställt på sociala medier (som man hänger på när man inte har något att göra på jobbet).

Apropå människors sociala behov…

Jag såg några oroväckande filmade experiment som visade hur lätt människor kan manipuleras till märkliga beteenden, bara med hjälp av grupptryck. I ett experiment hade man ett väntrum fullt med skådespelare, samt en försöksperson (som inte visste att de andra var skådespelare). Med jämna mellanrum hördes ett pip i väntrummet och då reste sig alla skådespelare upp, för att sen sätta sig igen. Försökspersonen tittade undrande på de andra ett par gånger men redan på tredje pipet reste hon sig också, utan att fråga varför. Man fortsatte experimentet genom att låta alla skådespelare försvinna ut. Även när försökspersonen var ensam i väntrummet, reste hon sig vid varje pip. Det kom in en ny försöksperson. Han såg att hon reste sig upp och frågade efter ett par pip varför hon gjorde det. Hon svarade att hon inte visste, men alla andra hade gjort så. Vilket resulterade i att den andra försökspersonen också reste sig vid varje pip. Snart var rummet fullt av försökspersoner och det dröjde inte länge förrän de fattat galoppen och reste sig upp, de med. Trots att ingen visste varför och ingen av de ursprungliga skådespelarna var kvar.

Den andra filmen handlade om ”the Asch experiment”. Här bad man några försökspersoner jämföra längden på olika linjer och säga vilka två linjer som var lika långa. Alla i gruppen var skådespelare utom en, och de svarade fel varje gång. Försökspersonen tittade konstigt på de andra en stund men började ganska snart ge samma svar som de, även om det var uppenbart att han inte höll med dem.

Vi underskattar nog betydelsen av grupptryck för oss människor. Det är så lätt att säga: ”jag skulle aldrig” men om du varit där, i trettiotalets Tyskland eller slaveriets Amerika, då hade du antagligen följt strömmen du också. Den sociala, och ofta även ekonomiska, kostnaden av att följa sin egen övertygelse även när den strider mot allmänhetens åsikt, blir ofta för stor. Kanske är det det som får många att bita ihop på sina bullshit jobs. ”Om jag påpekar att det inte finns något att göra kanske jag får sparken och jag behöver pengarna.” ”Det är nog bara jag som är för korkad för att förstå hur stressigt och viktigt det här jobbet är.” ”Om jag jobbar för fort och effektivt kommer mina arbetskamrater bli sura på mig, för då får vi bara mer meningslösa sysslor att utföra.” ”Det måste vara något fel på mig som inte uppskattar att få så här bra betalt för att sitta och spela spel hela dagarna.”

Ett sätt att slippa ett bullshit job är att starta eget företag. Som företagare får du leka dina egna lekar, i din egen rytm. Bara du äger din tid och jobbet får den mening du ger det. Dessutom kan du skylla ditt excentriska sätt på att du är ”egenföretagare”. Det krävs ju en viss galenskap för att ge sig på ett sådant osäkert leverne.