Mekaniskt om livet efter döden

Swedenborg predikar med stor självsäkerhet.

Om man skulle fråga Swedenborg själv om hans främsta egenskap så skulle han nog sagt att han var bäst i världen på ödmjukhet, tänker jag efter att ha läst Emanuel Swedenborgs ”Memorabilier” , sammanställda texter i urval av Carl-Göran Ekerwald. Därför åker mina ögonbryn i skyn när jag i Ekerwalds efterord läser: ”…och det finns i boken inga inslag av stolthet eller överlägsenhet.” Ekerwald menar också att Swedenborgs universalteologi är ”helt obesmittad” av ”falsk ödmjukhet eller falsk pretention”. Hur kan vi uppfatta Swedenborg så olika? Jag har visserligen inte läst mer av Swedenborg än just dessa korta texter i urval men eftersom urvalet gjorts just av Ekerwald som hyllar Swedenborgs ödmjukhet och brist på överlägsenhet, borde jag ändå kunna se detta, tycker man. Vad är det då som flera gånger under läsningen får mig att skratta åt just den falska ödmjukheten? Ja, ta till exempel det faktum att Swedenborg ger sig själv äran för att ha ”omvänt” Luther från hans irrlära om att frälsningen sker genom tron allena. Och inte nog med det, omvändelsen skedde efter Luthers död, i andevärlden. Så Swedenborg kan inte bara tala med andar på andra sidan, han kan även påverka deras insikter och världsbilder. Inte illa för någon som ”bara berättar vad han ser och hör”.

Just det där med att frälsningen ska ske genom tron allena, är något som Swedenborg genomgående opponerar sig mot.

Han menar att tron måste ta sig uttryck i handling för att räknas. Här kan jag helt och hållet instämma med Swedenborg. Jag kan inte förstå de som säger att bara du ”tar emot Jesus”, d v s tror, så kommer du till himlen, oavsett vad du har gjort här i världen, eller vad du tänker och vill. Givetvis måste en tro ta sig ett fysiskt uttryck och på något sätt göra skillnad i denna världen om den ska ha någon betydelse. Men det här är nästan det enda jag kan hålla med Swedenborg om. Jag undrar om han kom på kant med kyrkan under sin levnad (på 1700-talet) för denna ståndpunkt? Han verkar dock inte ha kritiserats för att ha bedrivit svartkonster när han talat med inte bara änglar och andar utan även ”djävlar och sataner”. Skulle det inte betraktas som hädelse att tala om himlen som en plats där man äter och dricker och förlustar sig på alla världsliga vis? För detta är Swedenborgs andra stora käpphäst: han vidhåller ihärdigt att livet ”på andra sidan” är precis likadant som här. Har du bott i Stockholm när du dör så är det i ett ”andligt” eller ”substantiellt” Stockholm du befinner dig efteråt. Där gatorna är desamma, handeln sker på torget och droskorna rullar på gatorna, precis som förut. Med den skillnaden att allt kan materialiseras (eller ska vi säga substantialiseras) ögonblickligen. För i andevärlden har inte alla ting sitt ursprung i materia (från frö) utan i vilja och tanke.

Swedenborg menar att det är din vilja som avgör var du hamnar efter döden.

Har du i livet velat (och gjort, får vi väl utgå ifrån) gott, kommer du till himlen, har viljan varit ond (vad nu det innebär) så hamnar du i helvetet. Så på något vis sker ändå en urvalsprocess och en förflyttning efter döden. Kanske befinner man sig i det ”andliga” Stockholm bara en kortare tid (även om tiden inte finns där, enligt Swedenborg)? Trots att Swedenborg själv har avsikten att vara så tydlig och enkel som möjligt (och även uppfattas så av t ex Ekerwald), är det oklart vad det innebär att befinna sig i himlen. Vi får egentligen inte veta så mycket om det. Desto mer berättar Swedenborg om vad himlen inte är. Likt Johannes i Uppenbarelseboken hänger han sig livligt åt detaljerade beskrivningar av djävlar (de som hävdar det onda) och sataner (de som låter sig ledas av lögner) och de helvetiska omgivningar de lever i. Men hur han än försöker beskriva helvetet får man ändå en känsla av att det kanske inte är så illa. De som hamnar där får ägna sig åt vad de känner lust för, så länge de inte skadar någon annan, gör de det straffas de tills de vet bättre. Det verkar inte som om någon vill lämna helvetet heller, djävlarna återvänder alltid dit och verkar trivas där. Ett annat sorts helvete beskriver Swedenborg när han låter några själar få prova på att leva i en himmel utformad efter deras egna föreställningar om himlen. Om man tror att himlen innebär ett gott liv med mat och dryck och intelligenta samtal, så tröttnar man redan efter några dagar och längtar efter fysiskt arbete. Om man tror att himlen innebär dagliga andakter och lovprisningar av Gud, så somnar man snart, eller blir galen av enformigheten i predikningarna. Och tror man att himlen omedelbart ska ge en en känsla av lycka, blir man direkt utkastad därifrån. Av dessa båda alternativ tror jag att jag skulle föredra det första – att trivas med att leva ut mina lustar.

Det verkar också på Swedenborg som om ens öde mer eller mindre är förutbestämt.

Du föds med en viss vilja och det är den som leder dig hela livet. Efter döden kan du inte ändra på något utan det är din vilja återigen som avgör i vilket sällskap du hamnar. Så vad spelar det då för roll vad jag gör? Han ser också livet i svart och vitt. Men vi människor är ju mångfacetterade. Vi kan vilja gott och göra ont. Vi kan vilja ont och göra gott. Och detta kan ändras många gånger under en levnad. Är det då mitt uppsåt i dödsögonblicket som avgör, eller är det ett genomsnitt? Nej, Swedenborgs beskrivningar av livet efter döden är inget som låter det minsta lockande eller ens förklarande.

Jag ville läsa Swedenborg efter att ha stött på hans namn ett flertal gånger under hösten, bland annat i Strindbergs ”Inferno”, en bok som tilltalade mig förvånansvärt mycket. Strindberg är en sådan mångsidig människa som det är lätt att känna igen sig i. Det är inte Swedenborg. Han känns mekanisk och som om han flyr från sig själv och naturen genom att dissekera sönder verkligheten. Han sätter rentav naturen som motpol till Ordet och när han ska beskriva helvetet låter han det bebos av grodor och ugglor, fladdermöss och krokodiler. Det är en träskmark med tistlar och nässlor. Dessa djur och växter är inte skapade av Gud, menar Swedenborg, utan produkter av ondskan. Den som trivs i naturen och har sett artrikedomen i en våtmark, med kväkande grodor och spanande ugglor har nog svårt att förstå denna åsikt. Här är faktiskt jag och Ekerwald helt ense. Men Swedenborg var ett barn av sin tid och kultur och född i staden så man kanske får ha överseende med det.

Det finns så mycket mer att säga om Swedenborg och hans teologi men jag vill inte bli för långrandig. Därför ska jag avsluta med det jag fann mest intressant i ”Memorabilier”. Jag har ju funderat mycket över vad som är människans roll här på Jorden. Jag vägrar att tro att vi skulle vara ett virus eller en parasit som egentligen inte hör hemma i naturen (något som en del globalister hävdar idag och som har lett till att så många unga människor mår dåligt). Swedenborg ger mig en tänkbar förklaring i sin teori om ordning. Han menar att Gud är ordning och har skapat människan ur, i och till ordningen. Människan ska i sitt liv och sin värld sträva efter att skapa ordning och genom ”sitt eget bemödande och sin egen kraft” rena sig från sina synder och inte bara gå och vänta på att Gud ska göra det åt henne. Jag tolkar det som att vi ska sträva efter det goda och vackra, både på insidan och utsidan.

Om jag ser på människor som lever lyckliga liv, som är harmoniska och tillfreds med tillvaron så är det människor som skapar vackra ting i balans med naturen.

Det är på sätt och vis ett liv i kärlek. Swedenborg skriver: ”Allt som gör människan glad, nöjd och lycklig kommer från hennes förhärskande kärlek och stämmer till art och kvalitet överens med denna kärlek.” Och trots att Swedenborg förbannar egenkärleken och menar att den enda sanna lyckan kommer ur att göra saker för andra, det han kallar att vara till nytta, så öppnar han med detta påstående upp för att även egenkärleken kan vara en väg till lycka. Vi kan göra saker för dess egen skull, inte för någon annans, bara för att det tilltalar oss. Och skapandekraft är för mig detsamma som ordning. Destruktivitet är kaos. Kanske är vi här för att öka skönheten i världen men vi behöver göra det i balans med naturen. Välklippta gräsmattor och raka grusgångar kan nog ha sin charm men bör anläggas på en plats där det harmonierar med omgivningen. Skogsröjning kan göras för att främja framkomlighet men ändå bibehålla det vilda som vi på så sätt kan komma närmare och njuta av. Både kaos och ordning kan gå till sin ytterlighet. I Swedenborgs fall kanske han hade mått bra av att tillåta lite kaos och emellanåt erkänna att han inte vet allt.

Stillsamt och intelligent om brott och straff

Det som verkar spretigt i början kommer samman på slutet i Margaret Yorkes ”Nästan sant”.

Till skillnad från föregående bok så gör Margaret Yorkes ”Nästan sant” mig inte besviken. Yorke kallas deckarförfattare men det är ingen klassisk mordhistoria vi får ta del av. Det som gör Yorkes berättelser så speciella är att hon ofta skriver utifrån brottslingens och/eller offrens synvinkel. Och hon ger en nyanserad och mänsklig bild av karaktärerna, vare sig de är ”onda” eller ”goda”. Ja, faktiskt finns det egentligen ingen klar gräns mellan dessa båda ytterligheter. Yorke arbetar i gråzonen. Stillsamt och metodiskt tar hon oss genom händelseförloppet, utan att skygga för det hemska, men också utan att grotta ner sig i det. Istället är det psykologin som är det intressanta. Det, och samhällskritiken. För det finns det mycket av hos Yorke.

Hon låter karaktärerna filosofera över klass, fattigdom och fostran (eller frånvaron av) som orsaker till kriminalitet samt rättssystemet med alla dess fel och brister.

Vad är det som gör att vissa människor blir kriminella? Och skulle hårdare straff bidra till minskad brottslighet?

Ett tema i Yorkes romaner är just rättssystemets tillkortakommanden. Ofta tar hennes karaktärer lagen i egna händer. Och samtidigt som läsaren inte ombeds ha överseende med moraliskt tvivelaktiga handlingar så tillåter hon rättvisan (den utanför lagen) att ha sin gång. Åtminstone så är detta fallet i ”Nästan sant”.

Utan att avslöja för mycket så kan jag berätta att romanen tar sin utgångspunkt i en våldtäkt och vilka följdverkningar denna får för alla inblandade. En sådan handling kan såklart inte göras ogjord, men kan såret läka om rätt person tar ut hämnd? Det är lite kul att huvudpersonen även i denna roman (liksom i den förra jag läste) heter Hannah. Jag lovar, jag har inte valt böcker utifrån karaktärernas namn, jag har inte ens läst baksidestexten innan jag börjat läsa boken. De böcker jag läser är sådana som jag har haft ”på kö” eller i hög i väntan på läsning. Och den högen matar jag på underifrån så att säga. Läsordningen blir mer eller mindre slumpmässig. Därför är sådana här synkroniciteter desto mer uppseendeväckande. Båda Hannorna blir också överfallna, vilket jag verkligen får hoppas att jag slipper. Maken och jag brukar skoja om att det enda man får slå sin partner med är häpnad.

Hursomhelst. Yorkes romaner, och denna är inget undantag, belyser frågan om ont och gott, eller kanske rätt och fel. Och det är ju en evig fråga som även jag har grubblat mycket över. Kan man säga att en handling alltid är ond? Finns det tillfällen när det är rätt att döda en annan människa? Och i förlängningen: finns det människor som är onda? I dessa tider när personligt ansvar närmast är ett skällsord, eller ett tabu kanske, så vill man gärna skylla kriminalitet på faktorer utanför den skyldiges kontroll: ”Han kan inte hjälpa det – hans pappa slog honom när han var liten.” Eller: ”Skolan gjorde inte sitt jobb, han började skolka och på den vägen är det.” Men, och det här funderar även Yorkes karaktär Derek över, det finns barn som blir slagna och som inte klarar skolan som ändå växer upp till fungerande och laglydiga medborgare. Någonstans har du ändå alltid ett val.

Det är en farlig väg att gå att skylla ondskan på utomstående faktorer.

För då är ju även mördaren bara ett offer och kan inte ställas till svars för sina handlingar. Och då är ju en människa förstörd för livet av en svår barndom. Ett straff är orimligt, en behandling omöjlig. Så vad ska vi då göra med alla dessa unga människor som dras in i kriminalitet? ”Nästan sant” är skriven utifrån brittiska förhållanden 1994, men den känns högaktuell i Sverige idag.

Slutligen några ord om Yorkes berättarstil och kunnande. I början av ”Nästan sant” känns det som om författaren mest fyller ut sidorna med visserligen intressant men till synes irrelevant information. Hur har detta något att göra med det begågna brottet, undrar man. Och när upplösningen närmar sig och alltfler trådar vävs samman känns det ändå ett tag som om vissa saker inte hör till. Men sedan knyter Yorke ihop säcken på det mest briljanta vis, och trots att jag gissat utgången är jag ändå överraskad och jag är tvungen att bläddra tillbaka i boken och läsa om vissa stycken. Kan det verkligen stämma? Jodå, Yorke har tänkt på alla detaljer och valt sina ord med omsorg för att kärleksfullt vilseleda läsaren. Om jag blir lurad är det bara mitt eget fel. För att jag dragit förhastade slutsatser, varit fördomsfull eller bara inte lagt märke till de små ledtrådarna som författaren petat in i sprickorna i väggen. Ja, just det, när det gäller detaljer undrar man (med en liten rysning) hur Yorke kan veta så mycket om metoder och tekniker använda i den undre världen. Hon har också stor inblick i hur rättssystemet fungerar och tycks känna till mycket om fängelsemiljö. Antingen har hon lagt ner mycket möda på research eller så har hon själv några skelett i garderoben. Oavsett så är hon definitivt en av mina favoriter i deckargenren.

När feelgood blir feelbad, recension av ”Juni, juli, halva augusti”

En författare har möjlighet, och ibland en skyldighet, att ”leka Gud”.

Min pappa som var egen företagare brukade säga att för varje missnöjd kund som klagar finns det många fler nöjda som inte säger något. Själv brukar jag försöka göra tvärtom, bara yttra mig om jag gillar något, vilket gjort att jag legat vaken över den här recensionen. Av flera anledningar ville jag verkligen tycka om ”Juni, juli, halva augusti” och höja den till skyarna. Jag hade förväntningar. Därför blir det desto jobbigare att behöva framföra kritik av den grad jag är tvungen att göra. Men jag tänker att jag får följa det där rådet om att börja och avsluta med något positivt.

”Juni, juli, halva augusti” av Marie-Louise Marc är välskriven och lättläst. Karaktärerna och miljöerna är nyanserade och trovärdiga. Trots att jag läser boken i kalla, gråtrista februari kan jag känna de kliande myggbetten och doften av nyklippt gräs på en getgård i Jämtland.

Och kapitlen är väl avvägda, jag dras ständigt vidare i berättelsen och bär med mig boken överallt – i soffan, vid frukostbordet, i sängen, när jag lagar mat, i handväskan ifall jag skulle få en stund över när jag är på språng.

Det tar inte lång tid att plöja de 390 sidorna. Men läslusten drivs av två helt olika anledningar som byter av varandra mitt i boken. Romanen beskrivs som en ”rapp och rolig feelgood” (Femina). Och det är den absolut. Till en början. Jag drar ofta på munnen och skrattar ibland rätt ut när jag läser. Lite överraskad är jag över att huvudpersonen (som heter Hanna, det kan man väl kalla en synkronicitet?) så tidigt ”får till det” med föremålet för de heta känslorna. Vad ska resten av boken handla om, liksom? Visserligen finns det komplikationer men ändå. Ja, apropå komplikationer så undrar man lite om författaren har haft svårt att välja. En feelgood kan absolut ha ett mörkt och allvarsamt drag men i ”Juni, juli, halva augusti” vet man inte om det är barnlöshet, tonårsgraviditet, missfall, otrohet, alkoholism, våldtäkt eller geografiska avstånd som är den mörka fonden. Det skulle också kunna var fyrtioårskris eller syskonrivalitet eller bara ensamhet, det räcker väl som mörker kan man tycka.

Hursomhelst, mörkret räcker nog till i ”Juni, juli, halva augusti”, sommarsolen till trots.

Och så mitt i romanen bestämmer sig författaren för att växla upp till brutal realism. Det är nu jag börjar läsa, inte för njutningens skull utan för hopp om lindring. Fortare och fortare läser jag, det här måste ordna sig. Eller jag förstår ju att det inte kan ordna sig helt och hållet men något plåster kan jag väl få? En författare har möjlighet (och i en romantisk feelgood till och med en skyldighet) att ”leka gud” och avsluta boken med en ”happy ever after”. Det är ju därför jag läser feelgood. Hade jag velat ha realism hade jag valt en roman av… Jag kan inte ens komma på någon eftersom jag inte läser realism. Livet har nog med elände ändå. (En gång hörde jag en författare säga att hon skriver ”feelbad” och jag tänkte, hur f-n kan man ägna sig åt något så dumt?) Jag läser gärna deckare, men inte för den onda bråda dödens skull, utan av samma anledning egentligen som jag läser feelgood: en kittlande känsla som kulminerar i ett förlösande klimax.

En feelgood som inte slutar med happy ever after är som en deckare där man aldrig får veta vem mördaren är.

Och i båda genrerna vill jag kunna förutsäga åtminstone grova drag av handlingen, det är en del av tjusningen. Men – varning, nu kommer en spoiler alert! –  Marcs roman tar en helt otippad och som sagt brutal väg. Och inte ens det minsta lilla hon hade kunnat ge läsaren för att ta bort den värsta smärtan ger hon mig. Låt för bövelen åtminstone killen få synen tillbaka! Och hur svårt kan det vara att flytta tvärs över landet för kärleken? Det gjorde jag. Fast det kanske är annorlunda när man är tjugoett (vilket jag var) mot när man är fyrtiotvå (vilket bokens Hanna är)? Och om nu Marc envisas med att slå in på realismens väg, då borde hon göra det helt och hållet och inte bara helt lättvindigt låta livet löpa på som om inget hänt när det värsta, näst döden, inträffat. Eller egentligen hade det nästan varit bättre att ta livet av killen, faktiskt, då hade Hanna kunnat sörja och gå vidare. Oavsett, jag kan inte kalla ”Juni, juli, halva augusti” för en feelgood. Första halvan javisst, den är klassisk feelgood, nästan en kliché men sedan… Det är synd. För annars är det otroligt välskrivet, som sagt.

Och kanske är det just det som gör mig så upprörd – karaktärerna är så trovärdiga att jag måste påminna mig om att det inte hänt på riktigt, bara så att jag inte ska bli ledsen.

Och varför ska jag behöva bli ledsen av en feelgood? Jag har hört talas om människor som läser slutet på en bok först, för att se om den är värd att läsas. Det här har varit ett ännu större tabu för mig än att avbryta läsningen av en bok som jag påbörjat. Men nu har jag blivit grymt besviken två gånger på ett år av två mycket bra feelgood-författare (jag tänker inte säga vem den andra är), så nu överväger jag faktiskt att kontrollera slutet på nästa innan jag väljer att lägga flera timmar (och mycket känsla) på något som bara gör mig ledsen.

En annan i jämförelse minimal kritik av Marcs roman är att hon valt att ”binda boken i tiden”. Jag antar att hon vill skapa igenkänning för läsaren med alla referenser till nutida TV-serier och artister, men det riskerar också att dels göra boken inaktuell rätt snabbt, dels att faktiskt alienera de läsare som likt jag inte har TV till exempel. Och trots att hon är mycket mån om detaljerna slinker det igenom lite udda saker. Som ”hästmamma” förvånas jag till exempel över att romanens Hanna i mötet med en hästägande nioåring inte ständigt får öronen sönderpratade om hästar, hästar, hästar. Det verkar inte ens som om Hanna sätter sin fot i stallet, trots att hon i princip får ta över alla sysslor på gården.

Nåja, jag antar att Marcs hängivenhet till tidstypiska detaljer kan ha sitt ursprung i att hon tidigare skrivit om en kvinna på femtiotalet och därför fått djupdyka i allt vad det innebär för sin research. Lite nyfiken är jag på dessa böcker, med tanke på Marcs fantastiska berättarkonst, men jag kanske blir tvungen att läsa slutet först. Förlåt, Marie-Louise! Jag önskar jag kunde skriva lika bra som du. Bokens första halva är en ljuvlig karamell! Feelgood är uppenbarligen något du kan, och jag hoppas att du skapar mer av det. Att kunna göra andra människor lyckliga är en fantastisk gåva och dessutom en belöning i sig själv.

(Under 2024 har jag föresatt mig att läsa 50 böcker och recensera samtliga i bloggform. En del läser jag också in och lägger ut som ”talblogg”. Detta är den sjätte boken.)

Bokrecension: Små blå män

Humor och filosofi med språkliga kullerbyttor.

Efter att ha läst ”The little blue book” och ”The new blueprint” föreslog maken att jag skulle fortsätta på det blå temat och läsa Terry Pratchetts ”Små blå män”. Ett ganska stort genrehopp kan man tycka men min analyserande hjärna kan ju inte låta bli att se likheter och dra paralleller. Terry Pratchett är en av de författare som min man introducerat mig till och som kommit att influera min livsåskådning och mitt skrivande i vuxen ålder. Pratchett beskrivs som en fantasy-författare och hans mest kända böcker är kanske de som handlar om Skivvärlden. ”Små blå män” är en av dessa.

Det går såklart att läsa ”Små blå män” enbart som en underhållande fantasy-roman. Och då handlar den om den unga häxan Tiffany och hennes äventyr i ett drömland tillsammans med hundratals små blå kiltbärande upprorsmän. Pratchetts skrivstil kan bäst beskrivas som ordglädje. Han leker fritt med associationer och kan beskriva en doft med en färg, en smak med ett ljud. Ordlekarna är flitigt förekommande, inte minst i karaktärernas namn, vilket måste vara en sann utmaning för översättaren. I original heter boken ”The Wee Free Men”, vilket inte hade låtit sig översättas direkt med samma känsla. Så vilken lyckträff att männen faktiskt är blå (vi får dock aldrig veta om det är deras verkliga hudfärg eller bara resultatet av helkroppstatueringar).

Pratchett är också en sann människokännare, det är lätt att som läsare identifiera sig med Tiffany och hennes inre tankevärld. Vid ett tillfälle får hon höra att hon tänker för mycket. Men hur kan man låta bli att tänka? Det här kan jag verkligen relatera till, jag har ofta fått höra att jag tänker för mycket. Hon känner också skam och skuld för att hon kanske inte älskar sin lillebror.

Men vad innebär det att älska? Och kan man inte göra sitt yttersta för någon ändå?

Om egoism innebär att man betraktar en lillebror som SIN och därför upprörs om någon annan beter sig illa mot honom, är det då en dålig egenskap? De djupa filosofiska resonemangen går i Pratchetts värld hand i hand med livsbejakande humor som får läsaren att brista ut i skratt mitt i allvaret. De små blå männen står för mycket av detta med sina utrop av ”attans bövlar” och ”de kan ta våra liv men inte våra byxor”. De är utomordentligt stolta över de tre saker de kan bäst: supa, stjäla och slåss. Samtidigt har de hjärtan så stora att man inte begriper hur de kan rymmas i de små seniga kropparna.

Som sagt, du kan läsa ”Små blå män” enbart för ordlekarna och humorn. Men jag häpnar över vissa teman och begrepp som känns otroligt aktuella för oss i dessa tider. Som en parallell till de två första böckerna jag läste – om arkonternas övertagande och vår värld som en eventuell simulering – upplever Tiffany hur hennes värld hotas av drömvärldens mest otäcka varelser. Varelser som bara finns på grund av att någon drömt dem. Tiffany inser att man kan använda detta till sin fördel genom att välja vad man drömmer. Och detta knyter an till den tredje boken – The little blue book” – som ju handlar om metafysik och hur man kan påverka verkligheten med sina tankar. Ett genomgående tema är också att Tiffany, som bara är nio år, känner att hon vill ta ansvar för sitt eget liv och för den värld hon lever i. När fröken Mistel, en annan häxa, berättar att det är något farligt i görningen frågar Tiffany ”kan jag stoppa det?”. Hon frågar inte om någon annan kan göra det utan tar direkt på sig ansvaret. Hon minns också hur hennes farmor brukade tala om att de hade en skyldighet gentemot landet, djuren och människorna.

”De som kan får hjälpa dem som inte kan. Och någon måste föra de röstlösas talan”, säger Tiffanys farmor vid ett tillfälle.

Det här rimmar väl med budskapet i ”The new blueprint” där vi uppmanas att ta ansvar, inte bara för oss själva utan även för dem som av någon anledning inte klarar det på egen hand.

Det finns så många andra saker som får mig att dra på smilbanden eller sucka av igenkännande: själva Skivvärlden till exempel, som är ”rund som en pannkaka”, häxjakt baserad på rädsla för det okända och elak ryktesspridning, Tiffanys medfödda antipati för ologiska beskrivningar eller resonemang, de skräckinjagande lagvrängarna, betydelsen av att ”vakna” och se vad som faktiskt finns, de parallella verkligheterna och de små blå männens uppfattning att Tiffanys värld egentligen är himlen och att de (de små männen) redan är döda.

Vad är det med mig och små män? Jag har alltid varit fascinerad av småfolk eller pysslingar och har ju själv skrivit en bok om just en liten man. Häxor och magi har också intresserat och roat mig sedan barndomen. ”Små blå män” sägs rikta sig till yngre läsare och jag hade säkert uppskattat den redan som nioåring men kanske inte på det djup jag gör nu. Lustigt också att jag skulle uppleva en synkronicitet strax efter att ha läst boken. Ett återkommande begrepp i romanen är ”räfst och rättarting” som jag inte kan påminna mig ha hört någon gång tidigare och som plötsligt hördes vid ett annat bord på caféet där vi fikade: ”nu blir det räfst och rättarting”. Är det ett tecken från universum, tänker jag? Ett löfte för 2024? Eller bara ett lustigt sammanträffande? Till sist ett ord på vägen från Mormor Vädervax, en av de mest högaktade häxorna i Skivvärlden:

”Det speciella med häxkonster är att det inte alls är som i skolan. Först får man provet, och efteråt ägnar man åratal åt att lära sig hur man klarade av det. Det är lite som livet på det viset.”

Bokrecension: The little blue book

Det har blivit nytt år igen. 2024, vad kan det månne föra med sig? Jag anar världsomskakande händelser, en vändpunkt, förhoppningsvis bringande en bättre framtid. I väntan på detta har jag utnämnt 2024 till bokens år för mig. Jag ämnar läsa minst femtio böcker detta år (och skriva kanske två). Det kan vara vilken genre som helst och på vilket språk som helst (fast det blir väl svenska eller engelska). Jag ska skriva en recension på varje bok jag läst, och lägga upp som ett blogginlägg, här eller på den andra bloggen jag skriver på. En del av inläggen kommer jag dessutom att läsa in och lägga upp på Youtube och Rumble. Den första är redan upplagd, du hittar den här. Den andra kommer snart, den finns dock redan i skriven form här. Den tredje boken heter ”The little blue book” och är skriven av Conny Mendez.

Jag köpte “The little blue book” efter att ha lyssnat på den på Youtube. Jag tyckte den var så bra att jag ville ha den. Nu när jag läst den i pappersform kan jag inte förstå vad det var med den som jag uppskattade så mycket. Men som det står i inledningen – man behöver läsa boken flera gånger och varje gång ger den något annat. Dessutom måste man praktisera det som står för att verkligen få behållning av den. Så kanske jag läser den igen. Boken är trots allt väldigt kort och förhållandevis lättläst. Det vill säga, texten är stor och luftig och avsnitten korta. Författaren menar också att hon har skrivit den så att vem som helst ska kunna förstå och ta till sig informationen (”words of a penny”). Jag vet dock inte om jag håller med om det. Metafysik är inte enkelt hur man än presenterar den. Kanske beror det också på att boken skrevs redan på fyrtiotalet (även om denna utgåva är från 2023) och på att översättningen till engelska (från spanska?) inte är den bästa. Denna utgåva hade mått bra av en extra korrekturläsning eftersom det är en hel del tryckmissar också.

Nåja, nog med gnäll! Helt värdelös är den ju inte. Vad är ”The little blue book” för en bok? Ja, som jag sa så är det en liten bok om metafysik, eller hur världen fungerar och hur du kan förändra ditt liv genom att tänka och handla i linje med dina önskningar. Många tror kanske att ”attraktionslagen” kom, eller åtminstone slog igenom, med boken (och filmen) ”The Secret” 2006, men Conny Mendez praktiserade alltså lagen om attraktion redan på fyrtiotalet. Tanken med ”The little blue book” är att den ska vara så liten och lättillgänglig att du ska kunna ha den med dig överallt och som sagt, läsa den många gånger. På så sätt blir den en aktiv påminnelse om att leva medvetet och det kan vi väl alla behöva emellanåt? Jag vet att jag ofta faller tillbaka i negativa tanke- och talmönster. En sak som jag speciellt uppskattar är Mendez lilla ”bön”, som ska göra så att dina önskningar inte får oönskade och negativa konsekvenser, för dig själv eller andra:

”I desire such a thing in harmony for the whole world, and in accordance with the divine will; under grace, and in a perfect manner. Thank you Father, that you have heard me.”

Mendez är kristen och det slår igenom en del i texten men det går att bortse från de delarna om man inte känner sig bekväm med det. Det går ju att säga ”tack universum” eller ”mitt högre själv” istället om det känns bättre.

Ett annat bra verktyg som Mendez ger är sättet att hantera negativa upplevelser. För sådana har vi ju alla. Istället för att göra motstånd (för det vi gör motstånd mot växer sig starkare), kan vi bara titta på situationen och liksom närmast likgiltigt, som om det var en småsak säga: ”det här accepterar jag inte”, ungefär som om vi sa: ”det här känner jag inte för”. Genom att inte lägga så mycket känsla och betydelse i det som vi inte vill ha, är det lättare att flytta fokus till det vi vill ha istället.

Så, jag lägger inte så stor vikt vid den stundtals märkliga översättningen och de små tryckfelen, utan jag fokuserar på de små guldkornen som ”The little blue book” ändå ger mig. Och den kan gott få ligga framme som en påminnelse om att mina tankar skapar min verklighet.