Kategori: Bokrecension

En dyster syn på demokratin i ”Eliternas uppror”

”Eliternas uppror” av Christopher Lasch består av ett antal artiklar, somliga nya, somliga tidigare utgivna. Även om ämnena varierar går en röd tråd genom boken. Det handlar om demokratins, och även kulturens och religionens förfall i västvärlden. Trots att ”Eliternas uppror” gavs ut redan 1995, känns den skrämmande aktuell idag. Lasch tar upp liberalismens/vänsterns negativa konsekvenser och sätter fingret på det som många av oss känner men inte riktigt kan formulera. Han är dock tydlig med att det egentligen inte handlar om höger och vänster, demokrater och republikaner (boken är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv), utan att båda ideologier riskerar att ge samma utfall när det kommer till demokratin som helhet. I båda lägren finns en ”elit” som – medvetet eller ej – ställer sig utanför (eller kanske ovanför) samhället. De tycks hävda att de genom sitt resonemang eller sin härkomst är ”lite finare, lite bättre” än dem som står lägre ner på samhällsstegen. Trots den allmänna tron på demokratisering och ökad jämlikhet är vi alltså kvar i frågan om klass. Skillnaden är dock, enligt Lasch, att den överklass som fanns förr var knuten till en plats, ett gods, en släkt, med lokala förpliktelser. Godsägaren var (i bästa fall) ansvarig för och mån om sina undersåtars välmående, om inte annat så av självbevarelsedrift – nöjda bönder gör inte uppror. Men idag är överklassen global och mobil. Den har inte ansvar för någon annan än sig själv. Det anses fint att kunna resa till andra sidan världen på ett kick för att delta i något viktigt möte och träffa de rätta människorna. Att representera ett land, kanske till och med vara nationalist, betraktas som något förlegat och rent av fult.

Numera kan du tillhöra eliten utan adliga kopplingar, en stor del av dagens elit finns inom akademin, menar Lasch, där ett särskilt språk utvecklats för att markera skillnaden mellan de som är med och de som står utanför.

Lasch kastar sten i glashus här eftersom han själv tillhör akademin och boken använder sig av ett tämligen akademiskt och tungt språk. Meningarna är så långa att jag måste stanna och rasta och sedan gå tillbaka igen för att läsa om. Menar han det här eller menar han motsatsen? Var det en negation i början? Eller ironi? Det är egentligen inte så svåra ord, bara långa och överdrivet teoretiska. Jag kan inte låta bli att skratta när jag läser Laschs kritik av sociologen Philip Rieffs stil:

”Han skriver avsiktligt på ett mindre tillgängligt och samtidigt ominöst och apokalyptiskt sätt, trots att han själv ständigt varnar för just de felen.”

Är det dig själv du skriver om, Lasch? När det gäller den pessimistiska tonen får man nämligen säga att Lasch spelar i samma liga. Han hyser inte stort hopp om demokratins framtid. ”Förtjänar demokratin att överleva?” frågar han till och med i titeln till en artikel. Och det sista kapitlet, ”Människans själ under sekularismen” – där jag hoppas på åtminstone ett förslag till en gyllene medelväg – slutar abrupt utan konklusion. På det stora hela erbjuder ”Eliternas uppror” inga lösningar, endast problemformulering och igenkänning. Lasch ägnar stort utrymme åt att analysera vad som gått snett med liberalismen och här dyker det fenomen upp som vi idag kallar ”woke” eller politisk korrekthet. Tyvärr tenderar kampen mot rasism och ojämlikhet att förstärka dessa fenomen, menar Lasch och använder sig till viss del av redaktören Roger Kimballs ord:

”Akademikernas ’emancipationsretorik’ visar sig vara ’starkt exkluderande – man skulle till och med kunna säga rasistisk och sexistisk’. Vanliga människor, särskilt om de tillhör fel etnisk grupp eller ras, kan alltså inte läsa klassikerna och förstå vad de läser, om de över huvud taget kan läsa något alls. Därför måste kursplanerna ändras om så att film, foto och böcker som inte ställer krav på läsaren får större plats, allt i den kulturella demokratiseringens namn.”

Bara genom att peka på att det finns olika raser blir alltså resonemanget rasistiskt.

Jag, som svensk, förvånas över vilken betydelse som åläggs ras och etnisk tillhörighet i USA. Du kan i ett formulär uppmanas att ange om du är svart, vit eller asiat. Något sådant skulle absolut inte komma på fråga i Sverige, där vi istället gått helt åt andra hållet och vägrar ange om det finns en överrepresentation av utlandsfödda i de kriminella nätverken, till exempel. Det hade ju varit rasistiskt! Och ändå blir det aktiva utelämnandet en rasistisk handling i sig. Hur man än vänder sig har man röven där bak, som min mamma brukade säga.

Gällande att inte ställa krav på ”utsatta” eller ”förtryckta” grupper, se min recension av ”Doktor Glas”. Om jag är en svart kvinna förutsätts jag vara för korkad för att kunna relatera till en vit mans tankar. Alltså ska jag inte behöva utsättas för dem. I sann socialistisk anda sätter vi också ribban efter de lägst presterande – alla ska med. Vilket urvattnar utbildningarnas värde och sänker den allmänna kunskapsnivån. Vilket i sin tur leder till sämre demokrati, eftersom demokrati förutsätter informerade och upplysta medborgare som klarar att möta motsatta åsikter och diskutera dem. Apropå att sänka ribban och göra anpassningar kommer jag osökt att tänka på alla dessa diagnoser som ställs idag, både på barn och vuxna, och som ger en gräddfil i utbildningssystemet och yrkeslivet. ”Jag har faktiskt ADHD så jag behöver inte läsa den här texten/sitta stilla/komma i tid/göra det som behöver göras…”

Visst, det finns människor som fått en tuffare lott i livet men ska samhället i sin helhet anpassas efter dem, eller ska vi beakta varje individuellt fall för sig?

Detta är också en fråga som Lasch tar upp – övergången från tanken att individen ansvarar för sitt eget liv och att göra det bästa av det, till att alla problem härstammar från ett dysfunktionellt samhälle. Två tankar kan vara sanna på samma gång förstås, och fel i samhällskontruktionen bör uppmärksammas och åtgärdas i den mån det går, men det individuella ansvaret får inte förbises. Ironiskt nog hyllas samtidigt individualismen i det moderna samhället, bara inte när det kommer till ansvar för misslyckanden. Att människor är beroende av varandra och av en gemensam kultur och värdegrund visste även 1800-talets liberaler, som fäste stor vikt vid familjen, säger Lasch. ”Än i denna dag smugglar liberaler som hyser denna minimala syn på medborgarskapet in en viss medborgerlighet mellan sprickorna i sin ideologi om den fria marknaden.” Han fortsätter: ”Ett system som så kraftigt lutar sig mot rättighetsbegreppet förutsätter individer som respekterar andras rättigheter, om så bara därför att de väntar sig att andra ska respektera deras rättigheter i gengäld.” Med andra ord krävs det hög tillit och en gemensam moralisk grund för att ett samhälle ska fungera. Men det verkar som om många i dagens vänsterrörelse har missat detta. Och det blir lite som att förklara för en fisk vad vatten är, menar jag. Inte förrän vattnet tas ifrån den framträder det hur viktigt det är. På samma sätt kan man tala sig varm för invandring och integration men om man inte ser kulturkrockarna kommer uppvaknandet att bli lika brutalt som för en fisk som kastas upp på torra land. Det behöver inte handla om invandring heller. Jag anser att det söndersmulande av familjen och föräldraskapet som vi ser i västvärlden idag också kommer att få (för vänstern) oanade konsekvenser. Lasch skriver:

”I vår tid blir det allt tydligare att det är barnen som betalar priset för att marknaden har invaderat familjen på detta sätt. Med båda föräldrarna i arbetslivet och varken far- eller morföräldrar inom synhåll är familjen inte längre i stånd att skydda barnen mot marknaden.”

Och märk att detta skrevs innan sociala medier gjorde sitt intåg och splittrade familjerna ännu mer. Utan att idealisera ”den gamla goda tiden” påpekar Lasch att en stor del av barns fostran utövas i och av närsamhället, i mötet med andra vuxna. Dessa närsamhällen försvinner alltmer i de moderna städerna där bostäder, arbetsplatser, skolor och köpcentra delar upp livet i separata enheter utan det sociala kitt som behövs för en fungerande demokrati. Lasch lyfter betydelsen av ”den tredje platsen”, det vill säga inte hemmet och inte arbetet, utan det lokala caféet eller puben, där människor träffas under sociala former, och där din härkomst eller ditt yrke spelar mindre roll.

Det är på den tredje platsen som tankar och idéer kan stötas och blötas för att informera och upplysa medborgarna.

Visserligen kan det hävdas att dessa platser – ölcaféer och pubar – var männens territorium men kvinnor har också haft sina ”skvallerplatser” och i vissa fall kan det rentav vara en fördel att vara uppdelade efter kön. Vissa saker kan jag bara prata med andra kvinnor om. Äktenskapet bör inte heller vara en isolerad tvåsamhet, menar Lasch. Det riskerar då att ”belastas med större känslomässig tyngd än det kunde bära”. Idag har den tredje platsen, i den mån den finns kvar, inte längre samma strikta könsuppdelning. Indelningen sker idag istället över åldersgränserna, säger Lasch. Aldrig tidigare har generationerna varit så separerade från varandra som de är nu.

Var det då inte bättre på ”den gamla goda tiden” trots allt? Lasch har ett helt avsnitt om skamkänslans avskaffande och det är väl en bra sak? Jag är dock inte säker på hur Lasch ställer sig till frågan om skam. Han uttrycker sig här lite oklart. Å ena sidan vill vi inte tillbaka till en förtryckande religion som ålägger människor skam för minsta lilla, å andra sidan har pendeln svängt alltför mycket i dagens samhälle, där skamlösheten har dragits till sin yttersta spets. Inget idag är heligt eller mystiskt, allt ska blottas för alla andra att se. Det leder till cynism och avtrubbning, vilket gör det svårt att hävda sådana ideal som respekt, bävan och vördnad.

Allt detta föder lätt en längtan efter en tydlig moral och en återgång till de gamla religionerna.

Men, vilket Lasch tar upp i det sista kapitlet, en sådan återgång är varken önskvärd eller ens möjlig. Dels var det inte så enkelt och tydligt förr heller – redan på medeltiden brottades människorna med de existentiella frågorna utan att få stöd i religionen – dels kan vi med vår vetenskapliga syn på världen inte gå tillbaka till en tro på mysticism. Ändå är livet på många sätt oförklarligt och mystiskt och vi människor har, hur upplysta vi än är, ett behov av det andliga. Inte minst märks det på alla nyandliga initiativ, men också på vikten som läggs vid terapi och psykoanalys. Lasch nämner Jungs teorier och metod som en bro mellan det vetenskapliga och det andliga.

Det sista kapitlets teologiska diskussion kunde gott ha fått utvecklas mer, enligt mig. Lasch tar till exempel upp betydelsen av ”själens mörka natt” för den personliga utvecklingen men går inte närmare in på hur han tänker sig att denna ska uttryckas och ge effekter i det moderna samhället. Inte heller får vi ett förslag på hur en ny moralisk ram ska byggas för att stödja ett sant demokratiskt samhälle. Om vi inte kan luta oss mot vare sig religion eller vetenskap, om vi inte kan ta eget ansvar eller lita på gruppen eller staten (samhället), hur går vi vidare då? Går det att aktivt ta russinen ur kakan och på ett modernt vis återskapa de gamla mötesplatserna där de djupa samtalen ges utrymme och där unga kan lära av de gamla, för en stabiliserande kontinuitet? Och bygga en ny andlig/moralisk lära baserad på vetenskapligt utforskad parapsykologi och kvantfysik? Någonting sådant föreställer åtminstone jag mig när jag drömmer om en ljusare framtid.

Eliternas uppror och sveket mot demokratin
Christopher Lasch (1995)
Karneval förlag
ISBN 9789189494558

Spänning och passion i ”Gyllene drömmar”

Jag ville läsa något välskrivet och opolitiskt, något lättläst och spännande, och precis just det är Margaret Pembertons ”Gyllene drömmar”. Efter en lite seg start tar romanen rejäl fart och håller mig i ett järngrepp ända till sista sidan. Visst märks det att den är skriven på 80-talet och genren – romance – är stundvis nästan parodisk i sitt uttryck.

Det är starka passioner och glödande känslor, drama från början till slut.

Och erotik förstås, även om den inte blir pornografisk. Man måste dock försöka undvika att titta på omslaget där huvudpersonen – Valentina – mer liknar en dragqueen än den mörka (!) skönhet hon är i boken. Det var också helt onödigt att ge boken ett guldglänsande omslag, kanske var det tjusigt på 80-talet men idag känns det bara billigt. Som vanligt verkar inte den som som har skrivit baksidestexten ha läst boken heller. Hade jag inte varit desperat efter något att läsa (och hade boken inte utspelat sig på 30-talet) hade jag antagligen inte brytt mig om att öppna den. Nu är jag tacksam att jag gjorde det. Men också inte, på ett sätt. Det var en känslomässig berg-och-dal-bana som gjorde mig utmattad. Inte heller fick jag mycket annat gjort förrän jag läst ut den.

Romanen utspelar sig alltså på 30-talet, vilket inte direkt framkommer i boken och stundvis känns det som om jag läser en modern historia, inte minst språkmässigt. Platsen är Hollywood där stumfilmen nyligen övergivits för talfilmen och där flera av de stjärnor vi känner till idag börjar träda fram. Historien är fiktiv, men greppet att nämna verkliga personer så att säga i utkanten av berättelsen, bidrar till att göra den levande och trovärdig.

Jag har egentligen aldrig haft ett större intresse för de gamla hollywood-stjärnorna, även om jag gillat filmerna, men jag har på senare tid börjat läsa en del om dem, så jag kunde känna igen några namn och relatera.

I centrum för berättelsen står den unga och vackra Valentina, som lämnats på ett kloster som baby. Vem hennes mamma var och varför hon lämnades där får vi som läsare aldrig veta, vilket ger en lös tråd men också en förklaring till Valentinas beteende. Namnet Valentina tar hon själv den dagen hon lämnar klostret för att aldrig mer se tillbaka. Av en slump hamnar hon i en filmstudio. Till skillnad från vad baksidesförfattaren antyder var filmskådespeleri ingenting som Valentina drömt om. Hon hade varit nöjd med att vara hemmafru. Men ödet ville annorlunda. I studion blir hon upptäckt av den eldige regissören Vidal Rakoczi, som i sin tur upptäckts och hämtats från Ungern av studions ägare Theodore Gambetta. Rakoczi är ett konstnärligt geni och hans filmer blir stora framgångar men han är svår att arbeta med, perfektionist som han är. Dessutom bär han på en hemlighet som han inte kan dela med någon annan. En hemlighet som plågar honom ännu mer när han träffar Valentina och inser att hon är allt han drömt om – på duken såväl som privat.

Jag är traditionalist, det ska erkännas, och jag tycker till en början att det är fullständigt olämpligt för en sjuttonårig oskuld, nykläckt från ett kloster, att bli tillsammans med en så pass mycket äldre (hur mycket får man inte veta förrän långt in i boken och då var det inte så farligt som jag trodde) man, som dessutom blir hennes chef.

Hon borde ha stannat hos den trevlige lastbilschauffören som plockade upp henne. Men då hade det inte blivit någon historia att berätta, förstås.

Och visst är Rakoczi en dominant och krävande man men Valentina har skinn på näsan och trots sin ålder en stark integritet. Hon inser också det olämpliga i deras relation och försöker avsluta den men det visar sig omöjligt. Valentina kastas från det ena dilemmat till det andra, där hon ofta ställs inför två dåliga alternativ. Hon gör så som vi människor alltid gör – hon fattar beslut utifrån den information hon har och utifrån vad hennes hjärta säger är rätt. Ibland blir det rätt, ibland fel. Och ibland fattas besluten åt henne i den hårda och beräknande värld som film- och teaterbranschen är. Hur ska hon kunna veta vem som är vän och vem som är fiende? Och genom allt detta ska hon prestera på topp, i studion eller på teaterscenen. Hennes förmåga att ta på en mask och agera är det som många gånger räddar henne även privat.

Jag har på senare år alltmer irriterat mig på den politiska korrekthet som smugit sig in – inte bara i böcker utan i all kultur – och därför var det lite skönt att läsa en bok, skriven på 80-talet och med en historia från 30-talet. De många pekpinnar om vad man får och inte får tycka som man ofta ser i dagens litteratur, lyste med sin frånvaro. Homosexualitet förekom såklart även på 30-talet och omnämns i förbifarten i boken, men mest som en kuriositet. Och Hitler nämns givetvis, vilket dock är naturligt med tanke på att en del av handlingen är förlagd till Europa under kriget.

Inte som idag, där varje bok, oavsett genre, ska nämna Hitler eller förintelsen, helt taget ur sammanhang och utan att det bidrar till innehållet, liksom bara som en påminnelse om att läsaren ska rätta sig i ledet.

Jag törs numera inte gå på en teaterföreställning av rädsla för att pjäsen ska ha politiserats och förfulats. Och även modern feelgood kan plötsligt bryta känslan genom att trycka en åsikt i ansiktet på mig. Kanske ska jag helt enkelt bara hålla mig till sådana här lite äldre böcker. Språket är ju också bättre, anser jag, i lite äldre litteratur. Jag kan inte alltid relatera – i ”Gyllene drömmar” nämns bilmärken och klädestermer som jag inte känner till – men det beror oftare på ointresse än på att boken är gammal. Dessutom behöver man inte förstå precis allt, en del av tjusningen med att läsa är ju att konfronteras med ord och begrepp för första gången. Man lär så länge man läser, för att parafrasera ett känt uttryck. Inte heller ska man se ner på vissa genrer – i det här fallet romance. ”Gyllene drömmar” är på intet sätt banal eller ytlig och den är, som sagt, välskriven. Den levererade precis det jag var ute efter – underhållning, verklighetsflykt och spänning – och bättre betyg än så kan en bok väl inte få?

Gyllene drömmar
Margaret Pemberton (1985/89)
Wahlström & Widstrand
ISBN 9146157727

Den fantastiska historien om Fadlak

Det råder tuff konkurrens i förlagsbranschen så vi små, ofta egenutgivare, behöver stötta varann och vara extra måna om kvaliteten på det vi levererar. Annars riskerar vi alla att få dåligt rykte och ingen kommer att ens vilja titta på våra böcker. Därför känns det extra jobbigt att behöva skriva den här recensionen, jag känner nämligen förläggaren och har träffat författaren (Christine Ankarberg Lidén) som verkar vara en sympatisk och kreativ kvinna. Jag vill passa på att be om ursäkt redan nu för det jag säger här. Boken ”Min häst till varje pris” är tänkt att berätta historien om avelshingsten Fadlak och det hade verkligen kunnat vara en fantastisk bok om den hade fått gå några varv igenom redigering och korrektur. Som det är nu kan man möjligen kalla texten ett första utkast. Det är stundvis nästan smärtsamt att läsa för en sådan språkpolis som jag. Historien är också rätt osammanhängande skriven samt till vissa delar rent otrolig, så efter halva boken börjar jag tro att berättelsen antingen är helt eller delvis fiktiv. Den känns lite som de där hästböckerna man slukade som barn – där huvudpersonen hittar en vild ponny, lyckas rida den direkt och vinner flera tävlingar så att hon sedan får behålla hästen. Man har liksom inte en hingst som ridponny, särskilt inte en värdefull arabhingst och inte med små barn… Men mer om det senare.

Om ens hälften av historien är sann förtjänar den verkligen en bättre inramning.

Bara en enkel genomgång och uppsträckning av tempus (som ibland växlar flera gånger i en mening), skiljetecken, stor bokstav samt konsekvent stavning av namn hade gjort texten så mycket mer läslig. Men jag hade gärna också strukturerat upp berättelsen lite mer. Det är helt okej att inleda en bit in i historien för att sedan backa och förklara bakgrunden men det behöver göras på ett tydligt och tryggt sätt så att inte läsaren sitter och undrar vad det egentligen var som hände. På baksidan skriver också författaren att hon vill ”berätta allt”, vilket såklart inte låter sig göras, men några fler bitar information här och där hade underlättat. Till exempel: på 80-talet fanns inte alls så många hästar i Sverige som det gör idag. Nu kan man knappt kasta en pinne åt något håll utan att träffa en hästgård. Ändå är det otroligt svårt att få tag på en hästtransport om man inte har en egen utan behöver hyra eller låna en, tro mig, jag har behövt hämta eller lämna häst några gånger och det var en jätteutmaning och ett äventyr varje gång. På 80-talet borde detta ha varit ännu svårare. Ändå lyckas Christine – utan eget körkort och bil – frakta sina hästar hit och dit när som helst, ibland på regelbunden basis till träningar. Vem kör? Vems transport? Hur i hela friden? Som hästägare utan egen transport vill jag gärna veta hur hon löste det.

Genomgående slås man som läsare av hur omöjligt allt är.

Christine köper en avelshingst för pengar hon inte har, utan att ha ett stall att ställa honom i och utan att, som sagt, ha egen transportmöjlighet. Hon lyckas dessutom få honom till England där hon tävlar med honom (en ung, het hingst) i diverse discipliner (galopp, hoppning, dressyr). Hon rider vilt på heden, går ner sig med hästen i ett kärr, men lyckas ta sig upp. Hon förfryser sig och blir jättesjuk men hästen verkar alltid klara sig. Längre fram i boken rider hon – nu med små barn och flera hästar – mitt i Stockholm utan problem. Och hon hittar på något mirakulöst sätt alltid stallplatser, trots att hon själv inte äger en gård eller ens ett hus, och trots att hon flyttar omkring hur mycket som helst. Återigen, som hästägare måste jag påpeka hur omöjligt allt detta är. Det är otroligt svårt att hitta stallplats om du inte har eget stall. I synnerhet om du har flera hästar, och en hingst kommer inte på fråga. Jag kan inte ens ha min lilla valack i en hage med ston om han visar minsta tecken att vilja klättra på dem. Visserligen var det säkert färre regler att förhålla sig till på 80-talet men ändå. Christine verkar ha haft en otrolig tur.

Det är som om hon inte förstår att det hon gör är omöjligt så hon gör det ändå.

Och hux flux åker hon iväg till Paris. Vem som tar hand om hästarna när hon är borta förtäljer hon inte men hon måste väl ha löst det på något sätt. Jag får starka moderskänslor och beskyddarinstinkter när jag läser om Christine. ”Men lilla vän!” tänker jag. Det är ett under att hon inte tidigt slutade våldtagen och ihjälfrusen i ett dike – eller ihjälklämd under en häst. Hon måste ha haft tusen skyddsänglar till sitt förfogande. Och många av dem kom säkert i mänsklig form, för så fort det krisar för Christine och hennes hästar dyker det upp hjälpsamma människor. Man blir nästan irriterad på hur lätt allt löser sig för henne hela tiden. Hur ska hon någonsin lära sig att planera och ta ansvar om andra hela tiden tar hand om allt? Det är ett rastlöst och rotlöst liv hon lever. Men kanske är det bara så texten är skriven och kanske är Christines liv mer strukturerat än det verkar? För mig är platsen det viktigaste, att hitta ett hem att stanna på. Två av mina barn har bott hela sina liv på samma plats och vi har turen att kunna ha våra hästar nära. Även för hästarna vill jag göra så få ändringar och förflyttningar som möjligt – hästar bygger också sociala band och mår dåligt av separationer.

Men vi är nog väldigt olika jag och Christine.

Jag är inte heller det minsta intresserad av avel och arabhästen är ingen favorit, jag är mer en kallblodsperson. Själva avelsdelen med stamtavlor och linjer, samt tävlingsresultat, hade hon gärna fått tona ner men kanske finns det läsare som är intresserade av det. Arabhästar är lite som islandshästar – lite ”speciella och märkvärdiga” – men på ett område skiljer de sig mycket. Araber används ofta för att förädla andra raser och det är inget konstigt alls att ha en häst som är hälften arab, hälften något helt annat. När det kommer till islandshästar är det helt annorlunda, där är det nästan dödsstraff på korsningar. Jag har själv en islandskorsning som är hur fin som helst men som inte ses med blida ögon av islandsägare. Hästvärlden är full av sådana märkliga kulturella egenheter och ofta råder en närmast fientlig konkurrens. Kanske behöver man vara lite galen för att bege sig in i kretsarna kring avel och tävling. Eller bara ung och naiv?

Christines liv handlar dock inte bara om arabhästar.

Hon har självklart varit tvungen att ha ”vanliga jobb” för att kunna ha råd med hästarna och i boken berättar hon lite om denna del av livet också. Det är intressant att läsa om hennes arbete på Dramaten och Sveriges Radio men även här hade jag velat ha lite mer struktur. Antingen berätta mer eller kanske utelämna en del som bara känns som onödig namedropping. Kärlekshistorien med Göran hade med fördel kunnat få en mer framträdande plats. Han måste ju vara en mycket speciell människa, dels för att kunna fånga Christines hjärta (den del som inte var uppfylld av Fadlak), dels för att ställa upp på hennes många gånger kaotiska och tuffa liv. En stor del av Christines värld består också av konst. Hon målar fantastiska hästtavlor som jag sett utställda ett par gånger. Så varför – varför!? – fick inte en av dessa utgöra omslaget istället för den dystra svarta pärm som nu omsluter inlagan? En färgglad hästbild hade mycket bättre illustrerat den passionerade och stundvis poetiska berättelsen om Christine och hennes arabhingst Fadlak, en häst inte på miljonen, utan triljonen!

Min häst till varje pris
Christine Ankarberg Lidén (2025)
Megilla-Förlaget
ISBN 9789188177179

Gullivers resor är förvånansvärt dagsaktuell

Ingenting är nytt under solen, tänker jag, när jag läser Jonathan Swifts ”Gullivers resor”. Trots att boken är skriven på 1700-talet kunde han lika gärna ha syftat på Epstein och Bovaer… men mer om det senare.

”Gullivers resor” innehåller så mycket mer än resan till Lilliput. Faktum är att det är den minst intressanta delen av boken, ändå är det den som oftast berättas och blir till film. Kanske just för att det är den mest harmlösa historien och den går att tolka som en ren saga för barn. Men även den innehåller såklart svidande satir och kritik av samhället. I Lilliput härskar en kejsare, som hovet fjäskar för på alla sätt. Man kan ta sig uppåt i hierarkin inte genom kompetens, utbildning eller ens släktband, utan genom fåniga lekar och uppvisningar. Lilliput ligger i ständig konflikt med grannlandet Blefuscu, efter en dispyt om hur man bör äta ett ägg. Och inom landet förekommer också bittra stridigheter mellan två partier som är oense om hur höga klackar man ska ha på sina skor. Swift förminskar och förlöjligar på detta sätt den brittiska aristokratin, både bokstavligen och bildligen.

Lilliputanerna är inte bara små till sin storlek utan även till sin karaktär.

När jag var barn fascinerades jag av Lilliput, just för de många välarbetade detaljerna. Boken är skriven som en vetenskaplig rapport och Gulliver redogör sakligt för varje minsta detalj, även hur han löser sina toalettbestyr. Därför är det desto mer irriterande att vissa upplysningar verkar motsägelsefulla. Till exempel skriver han att lilliputanerna var omkring sex tum höga, vilket skulle bli mellan femton och tjugo centimeter. Ändå kan han ha flera stycken av dem dansande i sin ena handflata. Det skulle bli väldigt trångt, anser jag. En annan intressant detalj är att lilliputanerna inte verkar känna till materialet glas, så är alla deras fönster då bara öppningar i väggen? Om inte Swift varit så detaljerad i alla sina beskrivningar hade jag kanske inte reflekterat över sådant här men som det är nu förtar det en del av nöjet med läsningen.

Mycket bättre blir det inte i nästa land som Gulliver besöker – Jättarnas land, eller Brobdingnag. Här tvingas Gulliver ropa för att göra sig hörd och jättarnas röster dånar som kyrkklockor. Han fraktas omkring i en liten låda och jämför rörelserna när han färdas på den jättelika hästryggen med rullningarna på sjön, något jag som ryttare tycker verkar lite långsökt. Det borde skaka betydligt mer. Gulliver är också nära att drunkna i en gräddskål. Hm… Hur stor gräddskål hade de där jättarna egentligen? Hos jättarna börjar Gulliver att äcklas över mänskligheten (något som kommer att förvärras ännu mer längre fram) när han ser allt så förstorat. Han vänjer sig också vid att bli till åtlöje eftersom jättarna och deras husdjur tycker om att roa sig med honom på olika sätt. Gulliver försöker berätta om sitt fosterlands förträffliga seder och bruk, men även här blir han förlöjligad när kungen ställer obehagliga frågor om dygd och rättvisa, korruption och maktmissbruk.

Det som Gulliver skrattat åt hos lilliputarna blir smärtsamt tydligt hos hans eget folk.

Så van blir Gulliver vid att allt är stort att han, när han väl återkommer till England, tycker att allt är i miniatyr. Och knappt hinner han vänja sig vid att vara hemma innan han beger sig ut igen. (Gullivers reslust är lite märklig med tanke på att han har fru och barn som bönar honom att stanna hemma. Hans tidigare erfarenheter av fångenskap verkar inte heller avskräcka honom från att återigen bege sig ut på sjön.)

Det tredje landet han kommer till (efter att skeppet övertagits av pirater och han blivit avslängd på en öde ö) är egentligen en liten ögrupp, av vilken en av öarna – Laputa – är flygande. Gulliver berättar hur den hålls svävande och förflyttas med hjälp av en stor magnet i öns inre. Ön bebos av kungen samt en hel hop med lärde som ägnar hela dagarna åt matematiska beräkningar eller märklig musik. De försjunker så djupt i sina egna tankar emellanåt så att de behöver ha ständigt sällskap av tjänare som slår dem i ansiktet för att få dem att vakna till. Invånarna i Laputa är väldigt stolta över allt de kan räkna ut men eftersom de ofta gör felaktiga grundantaganden blir resultaten alltid sneda och vinda. Det sunda förnuft som rådde hos jättarna är här som bortblåst. Inte blir det mycket bättre när Gulliver tillåts gå ner på huvudön Balnibarbi där han guidas runt av en hög herre som tidigare varit guvernör i huvudstaden Lagado. Gulliver noterar att landet verkar fattigt och misskött, utom de delar där hans guide bor. För att förklara detta tar guiden med honom till Förslagsmakarakademin där hundratals förslagsmakare sitter på sina kammare och kläcker den ena ”förbättringsidén” efter den andra. Grundarna av akademin hade vid ett besök på den flygande ön Laputa blivit så inspirerade av matematiken och teorin att de bestämde sig för att förbättra allt på fastlandet.

Man kommer osökt att tänka på det gamla talesättet från TV-serien ”How I met your mother”: ”New is always better”.

För enligt förslagsmakarna måste allt gammalt ständigt ersättas med nytt. Gullivers guide oroar sig för att hans hus ska behöva rivas snart och hans vackra trädgård grävas upp, allt i utvecklingens tecken. När man läser om de idiotiska förslagen som kommer från akademin och de nya problem som uppstår till följd av dem kan man inte låta bli att dra paralleller till dagens hysteriska jakt på ”växthusgaser” och de vansinnesprojekt som därigenom uppstått. Vindkraftverk som förstör miljön, batterifabriker i konkurs och ett gift att ge till våra kor för att de ska fisa mindre. Det sistnämnda känns som direkt hämtat från Förslagsmakarakademin. Ska man skratta eller gråta?

I väntan på ett skepp som skulle kunna föra honom hem till England – via Japan – besöker Gulliver Glubbdubdrib eller magikernas ö. Här bor några trollkarlar som kan frammana spöken från det förflutna. Guvernören på ön erbjuder Gulliver samtal med vem som helst från historien och Gulliver är inte sen att anta erbjudandet. Han pratar med Hannibal, Caesar, Sokrates med flera. Och det är här läsaren får lära sig att Epstein utövade en urgammal praxis. För Gullivers samtal med kungligheter och andra som nått höga ställningar i samhället avslöjar att de gjort så genom ”mened, förtryck, bestickning, bedrägeri, koppleri” men också genom ”onaturliga laster och blodskam, somliga genom att sälja sin hustru och sina döttrar, andra genom att förråda sitt land eller sin kung, andra åter genom att begå giftmord och ännu fler genom att vränga till rättvisan så att oskyldiga fick lida.” Gullivers förakt för människor i allmänhet och det vi skulle kunna kalla ”eliten” i synnerhet ökar ännu mer genom detta.

Finns det verkligen ingen människa som är god och rättvis?

När man tror att avskyn för mänskligheten inte kan bli värre beger sig Gulliver ut på sin sista resa. Här begår hans besättning myteri och sätter av honom på en till synes öde ö. Men landet är välmående och vackert och snart får Gulliver möta dess invånare, houyhnhnmerna. Detta är hästar med ett väl utvecklat språk och en hög moral. I landet lever också människor men dessa är vilda och otäcka och kallas yahooer. Hästarna är först förbryllade över Gullivers civiliserade sätt – han skiljer sig rätt mycket från yahooerna – och de behandlar honom därför med respekt, trots att yahooer annars äcklar dem. Yahooerna äcklar och skrämmer även Gulliver och han gör allt för att inte förknippas med dem, även om han inser att de är av samma art som han. Han börjar se på sig själv och sina landsfränder så som houyhnhnymerna ser på yahooerna och han önskar inget högre efter ett tag än att få stanna hos hästfolket och bli deras ödmjuke tjänare. Tyvärr godtas inte detta av deras rådsförsamling utan Gulliver skickas återigen hem. Väl hemma kan han inte fördra sällskapet av andra människor utan skaffar sig ett par hästar som livskamrater.

På det stora hela är ”Gullivers resor” en rätt spretig historia och trots sin detaljrikedom – eller kanske på grund av den – är boken inte särskilt lättläst och/eller begriplig. Man undrar hur den kunnat bli en klassiker. Kanske för att storyn är så pass unik? Fantasi och nyskapande råder det ju ingen brist på. Faktiskt står sig innehållet än idag. Men det märks såklart att texten har ett par sekler på nacken, boken innehåller en del referenser som jag inte kan relatera till. Till exempel framställs holländare som gudlösa och brutala, som om det var allmänt känt, och i Japan tvingas alla kristna besökare trampa på ett krucifix, en sed som jag aldrig hört talas om.

Swifts bitterhet tar stundvis också över för mycket.

Man smittas lite som läsare av hans förakt för människan och den hopplösa känslan av att världen skulle vara en bättre plats utan oss, en åsikt som han delar med dagens globalister som vill ersätta människor med AI och robotar. Men det vi har sett av tekniken hittills verkar inte lovande. AI är helt öppen med att den kan luras och bedra bättre än någon människa, dessutom verkar den ha ett ännu större ego utan minsta medkänsla med levande varelser. Om Swift hade kunnat föreställa sig robotar hade han säkert skrivit om ett sådant land också. Men trots sin unika och vilda fantasi kunde han väl inte tänka sig att människan faktiskt skulle hitta på sådana dumheter. Och jag klandrar honom inte.

Gullivers resor
Jonathan Swift (Översättning från 1991)
Forum
ISBN 9137101099

Se bättre utan glasögon – helt naturligt

Jag är kraftigt närsynt och har haft glasögon från åtta års ålder. Ganska tidigt blev jag övertygad om att det är möjligt att förbättra sin syn, kanske rentav återfå perfekt syn, och jag har periodvis testat olika metoder för att bli av med min närsynthet. Jag minns att jag redan som barn läste om en äldre kvinna som kunnat sluta med sina glasögon efter att ha gjort ögongymnastik varje dag. Så jag gjorde övningarna ett tag men märkte ingen skillnad. Jag fortsatte dock att tro och hoppas och ta reda på mer. Snart insåg jag att jag inte alls hade behövt bli så närsynt som jag är om det inte hade varit för alla de optiker som genom åren nästan slentrianmässigt ökat styrkan på mina glasögon och linser.

Jag är helt öppen med att jag anser att större delen av min närsynthet är optikernas fel och jag har sedan dess hyst den största misstro mot dem.

Nu har jag sedan flera år tillbaka en bra optiker som lyssnar på mig och som inte har något emot att skriva ut en lägre styrka än vad hon egentligen anser att jag behöver. Till viss del beror detta nog på att hon själv sett att min försämring har avstannat och att jag faktiskt till och med förbättrat min syn litegrann. Den största skillnaden blev efter att jag tyckte att glasögonen kändes för starka så jag gick tillbaka till ett gammalt par med svagare styrka. Efter en tid kändes också dessa glasögon för starka så jag fick backa lite igen. Men nu verkar jag ha hamnat på en platå där jag inte kan minska styrkan vad jag än gör. Nja, det är inte riktigt sant. För ett år sedan började jag på allvar att ändra mina ögonvanor och en dag såg jag jätteskarpt, både med linser och med glasögon som vanligen brukar ge en lite suddig syn. Jag såg också skarpt både ute i solen och inomhus i sämre ljus. Jag var helt exalterad den dagen och kunde inte se mig mätt på världen omkring mig. Men dagen efter var jag tillbaka igen på min gamla styrka som om inget hänt. Jag har försökt återskapa upplevelsen och har funderat mycket över vad jag gjorde annorlunda just den dagen eller dagen innan. Min slutsats är att jag hade ett annat tänk kring min syn dagen innan men mer om tankens betydelse längre fram.

Jag följer några kanaler på youtube som handlar om synförbättring och där kom Bates-metoden ofta på tal. En del var för, andra var emot.

Och söker man på Bates-metoden på wikipedia får man höra att det är en verkningslös och rentav farlig metod. Men det finns hundratals vittnesmål om hur människor återfått perfekt syn med hjälp av dr Bates och hans metoder.

För somliga har det gått snabbt, för andra har det tagit några år. Jag blev nyfiken och köpte hans bok i en nyutgåva från 2025.

W. H. Bates levde kring förra sekelskiftet, rättare sagt mellan 1860 och 1931. Han var ögonläkare och fick ofta ta emot patienter som ingen annan kunnat hjälpa. I sin bok ”Better Eyesight Without Glasses” går han igenom teorierna bakom ögats funktion och de olika synfelen och han belyser skillnaderna mellan vad skolorna lär ut om synen och vad han praktiskt upplevde bland sina patienter. Han upptäckte att det var mycket som forskningen inte kunde förklara och blev nyfiken på hur det kom sig. Varför blev vissa människor närsynta och andra inte? Varför ökar graden närsynta (både antalet personer och deras respektive synfelsgrad) med antal år i skolväsendet? Varför kunde vissa spontant börja se bättre? Bates slutsatser går på tvären mot mycket av det vi trott var sant om syn och synfel. Därför har han också fått jättemycket kritik och aktivt motarbetats av etablissemanget. Man kan ju inte sälja glasögon till kunder som inte längre behöver dem. Dessutom tar det emot att behöva erkänna att man har haft fel. Jag är ingen optiker eller ögonläkare så jag läser Bates bok med ett öppet sinne. Mycket av det han säger resonerar också med mig på djupet och bekräftar egna upplevelser. Jag skriver här om närsynthet men Bates metod kan appliceras på nästan alla typer av synfel eftersom de, enligt Bates, har samma grundorsak.

Här kommer ett exempel på en anomali som vanliga optiker inte kan förklara: Jag har så länge jag kan minnas upplevt det som kallas ”clear flashes”, där jag för en kort sekund ser helt klart, sådant som borde vara omöjligt för mig att se. Jag förklarade en gång för min optiker att jag kan sitta på bussen utan glasögon och läsa skylten som talar om vilken hållplats som kommer näst. ”När du sitter längst fram?” frågade hon (för bara det hade varit fantastiskt så illa som jag ser). ”Nej, från mitten av bussen”, svarade jag och hon tittade bara konstigt på mig.

Förmågan att se klart, om än bara för en sekund, talar om för mig att det inte är mina ögon det är fel på. De kan ju uppenbarligen se skarpt.

Nej, det måste vara ett tankefel. Min närsynthet sitter i huvudet, inte i ögonen. Alltså borde det gå att korrigera. Men hur?

Bates menar att synfel alltid handlar om ansträngning. Ögat har många muskler och flera av dem är starkare än de behöver vara. När vi upplever stress av något slag spänner sig musklerna kring ögat och så att säga låser synen vid ett visst avstånd. Om man då försöker fixa problemet genom att sätta en lins framför ögat kommer spänningen kvarstå och bli kronisk. Bates skräder inte orden mot dem som sätter glasögon på barn. Det är det värsta man kan göra, menar han. Inte bara för att man då hindrar barnets ögon från att utvecklas normalt, man lägger också till mer stress och anspänning genom det stigma som faktiskt följer med glasögon. Det spelar ingen roll hur moderna vi gör glasögonen, det anses inte vara snyggt att bära dem. Så nu är du inte bara närsynt, du är ful också. Och nästa besök hos optikern ger dig en starkare styrka. Det blir ett beroende som är så starkt att en del helt enkelt inte vågar gå utan glasögon, även när de skulle klara av det. Glasögonen blir en trygghet. Jag kan också känna så. Utan glasögonen känner jag mig naken och hjälplös. Jag ser ju faktiskt så dåligt utan dem att jag inte kan känna igen ett ansikte på en meters avstånd. Men om jag tar på mig ett par supersvaga glasögon som jag har hittat (de kan ha varit min mammas) kan jag utan problem gå ut på promenad, trots att jag alltså inte ser märkbart bättre.

En stor del av utmaningen med att förbättra synen handlar alltså om att bryta beroendet och vara tacksam för vad man ändå ser utan de kryckor som glasögonen utgör.

Glasögon får ögonen att arbeta på ett felaktigt sätt. Det kanske största felet är att glasögon ger skärpa i hela synfältet på en gång. Så är ögat inte skapat att se. Vi har ett litet fokusområde mitt fram där vi ser skarpt. Allt annat, så att säga i periferin ska vara suddigare. Efter en lång tids glasögonanvändande kan man till och med få ögonen att göra tvärtom: man ser skarpare i ögonvrån än rakt fram. Så har jag det. Jag kan titta rakt på den största bokstaven på tavlan hos optikern och inte se någonting. Men om jag tittar lite åt sidan, ser jag bokstaven träda fram i ögonvrån. Bates uppmanar oss som har detta (så kallad eccentric fixation) att försöka se sämre där vi inte tittar, vilket är lättare sagt än gjort. Men jag märker att om jag går helt utan glasögon under några timmar så börjar jag se skarpare i mitten av synfältet. Detta kallas central fixation och handlar inte alls om att stirra eller försöka se. Så fort du försöker se skapar du en anspänning som gör att du ser sämre, säger Bates. Nej, du måste helt enkelt slappna av så mycket som möjligt och låta ögat hitta det naturliga läget.

En övning för att uppnå central fixation är att minnas en svart punkt. Ju tydligare och skarpare du kan minnas en pytteliten svart punkt medan du tittar på något, desto lättare kommer du att se skarpt där du tittar.

Föreställningsförmåga och minne är tätt sammanflätat med synen.

Ju bättre fantasi och minne du har, desto bättre ser du, och vice versa. Bates kan inte riktigt förklara varför det är på det viset men han har bevisat det i flera olika försök. Ett annat märkligt fenomen är att vi tycks se nya saker sämre än sådant vi känner väl till. Därför uppmanar Bates oss att titta på Snellen-kartan (en tavla med bokstäver i olika storlekar, liknande den som optikern har för att testa synen) en liten stund varje dag. I försök med skolklasser kunde Bates visa att denna enkla handling inte bara bromsade utvecklingen av närsynthet i klasserna, utan till och med fick närsyntheten att gå tillbaka hos många elever. Som bonus fick de också bättre minne och lärde sig lättare. Det är alltså inte själva läsningen och arbetet på nära håll som orsakar närsynthet, utan mötet med det nya och okända, hävdar Bates. Det är därför som fler år i skolan ger fler närsynta och ökande styrkor.

Det här är en radikal åsikt. Det anses allmänt vedertaget att närsynthet förvärras av för mycket arbete på nära håll. Detta hävdas också i samband med närsynthet efter skärmanvändande som är aktuellt just nu. Men tänk om det handlar om den stress och anspänning som en föränderlig värld utsätter oss för? En annan åsikt som Bates fått kritik för och som har lett till att hans metoder anses farliga är ögats behov av solljus.

Bates förespråkar att man låter ögonen bada i solljus, först med stängda ögonlock, sedan med svagt öppnade.

Solljuset är inte farligt för ögonen, säger Bates, tvärtom! Det ger ögonen näring och avslappning. Detta har jag känt spontant och jag har ofta låtit solen värma mina stängda ögonlock. Men det är alltså enligt etablissemanget en livsfarlig praxis och det kan aldrig nog påpekas hur viktigt det är att bära solglasögon så fort solen tittar fram. Men våra förfäder hade inga solglasögon och de utövade många av sina sysslor i svagt ljus från lägereldar och oljelampor. I synnerhet kvinnor har alltid arbetat med händerna och därmed haft ögonen fokuserade på nära håll. Ändå har närsynthet såvitt vi vet inte varit särskilt vanligt förrän läs- och skrivkonsten blev allmänt utbredd. Det var inte närheten som var problemet, utan nyheten.

Jag ger inte upp. Jag tror fortfarande – och kanske ännu mer efter att ha läst Bates bok – att jag kan förbättra min syn.

Men det är svårt när man ser så dåligt som jag gör. Bates menar att det i princip är omöjligt att göra något åt synen så länge som man bär sina glasögon, även om det bara är stundvis. Man måste sluta helt. För mig, i mitt liv, så är det omöjligt. Då är det skönt att veta att det finns de som sett lika illa som jag eller sämre, som ändå lyckats förbättra sin syn avsevärt med diverse metoder, trots att de emellanåt varit tvungna att bära glasögonen. Det handlar om bättre vanor i vardagen, samt mina tankar förstås. ”Myopia is mental” heter en kanal jag följer och det stämmer, det är jag helt säker på!

Better Eyesight Without Glasses
W. H. Bates (2025)
Orient Publishing
ISBN 9788122207095

Musik och trolldom i Fasterna

Musikern Martin Björklund och historikern Jakob Edvardsen Hallegren har gjort en vacker bok om spelmän från Fasterna, verksamma under senare delen av 1800-talet. Fjorton spelmän presenteras tillsammans med foton och låtar i den mån man hittat material. Låtarna tolkas också på en medföljande CD-skiva. Den historiska texten är kryddad med skrönor och myter kring spelmännen och omslaget pryds av stämningsfulla akvareller av Eva Pettersson. På framsidan ser vi Mörby slottsruin och på baksidan Fasterna kyrka, två välkända landmärken där jag bor, jag kan faktiskt se dem båda om jag beger mig ut en bit på sjön Skedviken, vars djupblå vatten jag ser från mitt hus. Boken får därför en särskild betydelse för mig, inte minst som jag gifte mig i just Fasterna kyrka 2001 och lät döpa min son i Mörby slottsruin 2005. Jag var också som barn på ett ridläger i närheten där vi gjorde en nattritt med spökliga inslag till ruinen. På senare år har jag besökt den några gånger för konserter eller fladdermusvisning – flera arter av fladdermus lever där, i de mörka hålrummen mellan stenblocken. Det var lätt för mig att leva mig in i de trolldomshistorier som presenteras i boken.

Visst blir alla spännande historier extra intressanta när de utspelar sig på välbekanta platser?

Mycket av informationen om spelmännen, samt skrönorna, kommer från spelmannen Viktor Svensk som nedtecknade dessa under 30-talet. Han skickade in texterna till Folkminnesarkivet men fick inte alltid så positiv respons. Man tyckte att han var lite otydlig och ovetenskaplig. Ändå bidrog hans arbete till att vi idag kan få veta mer om hur det var att vara spelman på 1800-talet och vid 1900-talets början. Då folktron fortfarande var stark under den här tiden ska man nog inte vara så snabb att döma ut skrönorna som ovetenskapliga. Sant eller ej – berättelserna hade betydelse för dem som levde och verkade då och kunde få konkreta följder. Spelandet – särskilt av dansmusik – ansågs nära förknippat med övernaturliga krafter och det gällde dels att dra nytta av dessa för att bli en skicklig spelman, dels att skydda sig mot dem så att man inte riskerade att hamna i djävulens klor. Många spelmän använde sig av något som kallades spirusdosa, vilket var en ask där spelmannen förvarade ett litet djur – en mus eller en skalbagge – som härbärgerade en spiritus, ett väsen som drog till sig det man önskade, om det så handlade om pengar eller framgång i spelandet. Till skydd mot andra spelmäns trolldom – det rådde stor konkurrens mellan spelmännen och de drog sig inte för att lägga förbannelser på varandra – användes en spelmansflaska. Denna innehöll brännvin kryddad med några speciella ingredienser, det kunde vara vitlök och dyvelsträck (en växt med bitter smak). Drycken kunde hällas på instrumentet som skydd och spelmannen kunde själv ta sig en sup eller två.

Ville man bli riktigt skicklig som spelman kunde man gå i lära hos Näcken men det var det få som vågade.

Riskerna var för stora. En del spelmän som nyttjat trolldom hade otäcka upplevelser av instrument som spelade av sig själva, dansare som inte kunde sluta och annat övernaturligt. Det hände att de då slutade spela dansmusik helt och hållet.

Nog kan man förstå att suget att spela, samt skickligheten hos en del spelmän, tolkades som något övernaturligt. En del av spelmännen hade börjat tidigt och spelat på det som fanns till hands, några strängar på en bräda. De barn som visade anlag fick gå i lära hos någon äldre spelman. Oftast spelade man under den här tiden i Fasterna fiol, nyckelharpa eller klarinett. Nyckelharpan är fortfarande populär (eller har kanske fått ett uppsving) i trakten och spelas av många, både unga och gamla. Dock ser nyckelharpan något annorlunda ut nu än den gjorde på 1800-talet. Huruvida de gamla låtarna lever kvar är jag osäker på men Martins och Jakobs bok kanske kan starta en renässans för dessa? Lyssningsvärda är de i alla fall och att ha skivan på i bakgrunden medan man läser om de gamla spelmännen ger en extra dimension till läsningen.

Spelmansmusik från Fasterna
Martin Björklund & Jakob Edvardsen Hallegren (2025)
Mindport Books
ISBN 9789198308099

En ö att dö för – recension av Ett fall på Capri

Anette och Anders De La Mottes ”Ett fall på Capri” är första delen i deckarserien ”Mord under solen” och utspelar sig i Italien, specifikt på ön Capri, som titeln antyder. Det man kan säga är att boken (och hela serien får man väl anta) handlar betydligt mer om Capri och Italien än om en klassisk mordgåta. Faktiskt börjar inte själva mordgåtan förrän efter 294 sidor, om man bortser från den lilla teasern i början. För mig, som är måttligt intresserad av geografi, historia, mat och resor i allmänhet, är de första 290 sidorna mest en transportsträcka och jag hade nog inte hållit ut så länge om det inte varit för nämnda ingress och det faktum att boken var en present. Romanen är inte dåligt skriven alls, det är inte det. Jag hade ingen svårighet att komma in i berättelsen och läsa de 54 (!) kapitel som förekom själva pudelns kärna. Faktum är att boken är så välskriven att det stundvis känns som om man befinner sig på den italienska ön, smakar maten och läppjar på vinerna. Som reklambroschyr gör den ett fantastiskt bra jobb. Eller kanske inte, eftersom det knappast lär finnas något mer att upptäcka för den som läst ”Ett fall på Capri”.

Jag känner rentav tacksamhet för att jag nu inte behöver resa till Capri. Jag har ju praktiskt taget redan varit där.

Nej, boken är välskriven, även om de korta kapitlen (ibland bara ett par sidor långa), det faktum att alla kapitel har titel, samt att radbrytningar (nytt stycke) används lite väl generöst gör att den känns lite… teatralisk och sensationssökande? Det känns ibland som att läsa rubriker i en skvallertidning, mycket väsen för ingenting. Visst bidrar det till att öka spänningen och hålla kvar intresset men efter ett tag är det nästan mer utmattande. Vill du ha en lång inledning för att läsarna ska få lära känna karaktärerna ordentligt så låt det då vara just en inledning med en mindre dramatisk inramning. När det gäller karaktärerna är de i de flesta fall trovärdiga och relaterbara, även om det ibland blir lite stereotypiskt. Att författarna älskar och brinner för allt italienskt märks inte minst på alla italienska ord och fraser som frikostigt sprängs in i texten, och som för övertydlighetens skull förklaras i en liten ordlista i slutet av boken. Emellanåt känner man sig som läsare lite dumskalleförklarad och skriven på näsan. Det gäller även en del – men långt ifrån allt – av intrigen, där vissa saker känns för uppenbara för att skrivas ut i text.

När vi (äntligen!) kommer till själva mordgåtan är det en klassisk ”who dunnit” à la Agatha Christie, vilket är kul.

En liten grupp människor, alla med olika tänkbara motiv och möjligheter befinner sig på mordplatsen och det kan vara vem som helst av dem. Nyckeln ligger i deras relation till offret. Alla tycks ha något att vinna på dödsfallet. Jag vet inte om jag ska vara överraskad eller besviken över att den lösning som jag tyckte var mest trolig inte var den rätta. Kul att bli överraskad, det ska man väl i en bra deckare, men den riktiga förklaringen kändes lite mer långsökt och inte så trovärdig, tyvärr. Men självklart ska det inte vara för lätt att gissa vem mördaren är.

Boken innehåller också en antydan till kärlekshistoria (som jag antar fortsätter i del två), och det är trevligt. Här skildras händelserna lite mer lågmält och realistiskt, vilket utgör en välkommen kontrast till (och vila från) den smått överdramatiska tonen i resten av romanen. Kanske kunde kärlekshistorien ha fått stå mer i fokus med mordhistorien som en bihandling? Då hade romanen lätt platsat bland favoriterna på feelgood-hyllan.

På det stora hela är ”Ett fall på Capri” en trevlig och lättläst roman.

Visserligen mer feelgood i genren mat och resor, än traditionell deckare men ändå med en rätt välskriven mordgåta i stil med de mordgåtor man numera kan köpa och lösa själv via ”Hidden Reality”, ett nöje som jag och familjen nyligen upptäckt. Har du en längtan till Italien kanske De La Mottes böcker är något för dig. Jag funderade på om det var just Italien som gjorde det lite ointressant för mig. Hade jag haft större glädje av 290 sidor om säg, till exempel Skottland? Kanske. Men även där hade nog 290 sidor innan själva mordgåtan kännts lite väl långt. Man får hoppas att nästa bok är lite mer rakt på sak, även om jag förmodligen inte kommer att läsa den.

Ett fall på Capri
Anders & Anette De La Motte (2024)
Bokförlaget Forum
ISBN 9789137163666

En ny världsbild växer fram – recension

Om den senaste boken jag läste om märkliga fenomen (”Slump och synkronicitet” av Robert H Hopcke) kunde ha kortats ner med ett par hundra sidor så kunde ”En ny världsbild växer fram” av Göran Brusewitz gott ha fått utökas med minst detsamma. Brusewitz tecknar här en helhetsbild av en ny verklighetsuppfattning som omfattar så till synes vitt skilda fenomen som slagruta, spöken, akupunktur och elöverkänslighet. Ja, till och med UFOn får komma med på ett hörn. Till sin hjälp tar Brusewitz forskningsrapporter från flera håll och texten är stundvis nästan svårt akademisk och vetenskaplig. Vissa meningar får jag läsa om flera gånger och jag förstår ändå inte fullt ut. Informationen är också oerhört komprimerad och flera fenomen och resultat nämns bara som i förbigående trots att de är häpnadsväckande och får mig att säga: ”Va!? Vänta, det här är ju otroligt!” Brusewitz själv verkar, trots att han hävdar att han är öppen för andra förklaringsmodeller och parapsykologi, emellanåt både lite blasé och skeptisk. Ändå är de fakta han presenterar väl grundade. Han låter även både kritiker och skeptiker komma till tals, även om de inte kan omkullkasta de kontroversiella påståendena i någon nämnvärd utsträckning. Det är för många saker som inte kan förklaras med vår vedertagna vetenskapliga metod och modell.

Det är egentligen inte så konstigt att många parapsykologiska fenomen kan förklaras utifrån en enda övergripande teori.

Det hela har att göra med människans medvetande och energifält. Att forskaren genom sitt betraktande påverkar experimentets utgång har varit känt länge, även om man inte kunnat förklara vad det beror på. Detta gäller även inom parapsykologin där de forskare som har en negativ inställning inte lyckas få samma resultat som forskare med en mer öppen hållning. Ändå görs experimenten på samma sätt och utifrån strikta vetenskapliga metoder (så långt det är möjligt). Placebo-effekten är ett typexempel på detta. Men även människor som är helt omedvetna om att de deltar i ett parapsykologiskt experiment kan ibland uppvisa till synes övernaturliga förmågor. Så det tycks som om de flesta av oss har sinnen och anlag för till exempel telepati och föraningar. Det måste ha gynnat oss evolutionärt. Eller så är det en intelligent design. Jag får en aha-upplevelse när jag läser detta, det ger svar på en fråga jag grubblat över länge. Nämligen hur vi människor inte råkar ut för fler olyckor än vi gör. Ta till exempel trafiken. Vi vet att det finns massor med bilförare därute som kör under influens eller som inte mår så bra och därför brister i uppmärksamhet och reaktionsförmåga. Hela tiden springer även djur över vägarna och väglaget kan vara mycket varierande. Ändå kommer de flesta av oss fram till våra resmål varje dag, utan större mankemang. Rent statistiskt borde det ske många fler olyckor. Eller bränder. Så många gamla ledningar som är slarvigt dragna, inte minst i fattigare länder där man kanske inte heller har så stor kontroll på sådana saker. Och alla hiskeliga höghus i till exempel Kina, där det nyligen var en storbrand. Många lagar säkert sin mat på gasspisar dessutom. Att det inte brinner stup i kvarten! Och alla barn som leker på farliga ställen… Man talar ibland om änglavakt, och det känns som om det finns arméer av änglar därute varje dag. Men kanske är det ett sjätte sinne? Undermedvetet registrerar vi en möjlig framtid som vi väljer bort?

Även om Brusewitz inte nämner attraktionslagen så får även den sin förklaring i hans modell. Det tycks finnas ett band mellan oss och föremålet vi tänker på. Det här har man visar i experiment med slagruta och gömda föremål. Brusewitz kallar det psispår och det fungerar även mellan människor. Om du tänker intensivt på något eller någon så drar du det till dig. Du hittar det du letar efter, en kär vän ringer dig just som du tänker på henne. Psispåret verkar inte vara beroende av avstånd eller ens tid, vilket förklarar hur vi kan bli medvetna om händelser långt borta och i förväg.

Jag förstår lockelsen i att få in allt detta i en enda bok, eftersom det också verkar höra ihop via elektromagnetism, men i så fall borde Brusewitz kanske ha gjort den lite mer lekmannamässigt läsbar.

Alternativt utökat texten så att de exempel han tar upp kunde få breda ut sig och bli mer begripliga. Samt lägga till förklarande fotnötter. Som läsare vill du veta mer! Inte minst när det kommer till hur vi kan använda oss av kunskapen. Till exempel läka olika sjukdomar med hjälp av elektrisk ström eller magnetfält, något som tydligen varit känt och tillämpat under flera decennier. Men friska människor är ju inte lönsamma för läkemedelsföretagen. Så vi vanliga människor får inte veta att cancer går att bota utan biverkningar. Istället bombarderas vi med ännu fler störande strålningsfält som blockerar den naturliga läkningen, kontakten med jorden och med våra unika parapsykologiska förmågor. Boken kom så tidigt som 1999 och förutspåddes bli ”den ledande boken på området på svenska en bra bit in på 2000-talet”. Ändå har väl knappast någon hört talas om den? Skeptikerna lär säga att det är för att den bara är humbug. Men oavsett om en stor del av de teser och förklaringsmodeller som Brusewitz tar upp skulle visa sig vara felaktiga så kvarstår dessa oförklarliga fenomen och vi är många som har upplevt dem. Jag har själv erfarenheter av mirakulös läkning, vädervärk, spöken eller andar/demoner, ljus strålande från min egen kropp, sanndrömmar, tankars påverkan på verkligheten, telepati med mera. På nätet sprids information om de så kallade Telepathy Tapes som tycks bevisa att människor (i det här fallet ickeverbala) kan kommunicera via tanken. Det går inte att nonchalera dessa fenomen längre. I synnerhet inte om det är sant att vi står inför ett avslöjande av UFO-verksamhet inom en snar framtid. Det är viktigt att vi inte sveps med av en irrationell rädsla utan förstår vår egen roll i det hela. Människan är helt unik och jag tror inte att AI kommer att kunna göra allt vi gör, eller ens vara till gagn för oss. Drömmen vore en framtid med mindre teknik och mer fokus på mänskligt medvetande. Är det en ouppnåelig dröm? Kanske inte om fler kan ta till sig innehållet i Brusewitz bok.

En ny världsbild växer fram
– om parapsykologi och biomagnetism
Göran Brusewitz (1999)
ICA Bokförlag
ISBN 9153419839

Bara du kan rädda mänskligheten

Årets första bok får bli ännu en av favoritförfattaren Terry Pratchett. ”Bara du kan rädda mänskligheten” är en rätt ovanlig roman, även för Pratchett, och tråkigt nog inte en av hans bästa. Bokens titel är namnet på ett dataspel som får eget liv för en pojke vid namn Johnny Maxwell. I spelet ska man skjuta ner en flotta med utomjordingar i rymden men hos Johnny (och hos andra, visar det sig) ber utomjordingarna om att få kapitulera och mäkla fred. Så ska man ju inte göra, det är inte det spelet går ut på. Johnny tvingas tänka till om spelets regler och detta inte bara i datorn, utan även i verkligheten som han alltmer börjar betrakta som ett annat stort spel.

Är det rätt att anfalla och döda, frågar han sig. Borde man inte alltid sträva efter en fredlig lösning i första hand?

Språket är inte lika levande och lekfullt som det brukar vara hos Pratchett. Det blir tvärtom lite konstigt och tillgjort när han försöker använda sig av ”trendiga ungdomsord” (men till viss del kanske det beror på översättningen). Beskrivningarna av spelet och av Johnnys verklighet är också så vaga att man ibland blir osäker på handlingen. Till en början tror jag att utomjordingarna i spelet attackerar i verkligheten, att spelet blir allvar, lite som i 80-talsfilmen ”Wargames”. Men så är det inte. De löpande små noteringarna om krigsbilder i TV:n handlar om ett helt vanligt krig. Förmodligen Irak-kriget eftersom boken skrevs i samband med detta. Det känns som om Pratchett velat lämna sin egen politiska kommentar till kriget genom denna bok, vilket tyvärr ersätter magin med moraliserande. Att fundera över rätt och fel, över krig och fred och rätten till liv är väl inte fel i sig men genom att utgå ifrån detta och bygga en inte så trovärdig och rätt ointressant historia kring det, istället för att låta en inspirerad berättelse få utgöra grunden för diskussionen, detta bakvända förhållningssätt gör boken lite ”död” redan från början.

Pratchett nöjer sig inte heller med att ge sig på krigspolitiken, han väver också in frågan om genus och huruvida kvinnor kan göra det män gör.

Naturligtvis är den smartaste i boken en tjej, men detta hade kunnat vara fallet helt utan diskussion och ifrågasättande. Pratchett har ofta starka kvinnliga karaktärer i sina böcker utan att teoretisera över detta faktum. Även rasfrågan tas upp eftersom en av Johnnys vänner är mörkhyad och det anses vara något bra. Att en vit pojke har en svart kompis ska uppmuntras. Men ur Johnnys synvinkel är hudfärgen helt ointressant och därför hade den kommentaren också kunnat utelämnas tycker jag.

I Johnnys hem råder ”hårda tider” och vi får ingen närmare förklaring till det än en antydan om att hans föräldrar håller på att separera. Föräldrarna är förvånansvärt frånvarande genom hela boken, det är nästan som om de inte finns. Och Johnny får i mångt och mycket klara sig själv. Man kan tycka att om det handlade om en skilsmässa så skulle det förekomma bråk och dramatik men det gör det alltså inte. Istället får man känslan av sorg och depression. Som om den ena föräldern dött och den andra inte förmår ta sig för något på grund av detta. En verklig sådan förlust förekommer också i boken men får bara ett mindre utrymme – som om liv och död i verkligheten inte är lika viktigt som motsvarande i spelet.

Är ”Bara du kan rädda mänskligheten” tänkt som en ungdomsbok? Förmodligen. Alla dataspelstermer och fokus på ungdomarnas liv (med praktiskt taget ingen vuxen närvaro) gör den rätt svårtillgänglig för en medelålders kvinna som jag. Men jag har svårt att se att den skulle tilltala en ungdom från idag – dataspelen har kommit långt sedan 1992 och kulturen är en annan. Och det är synd för det hade verkligen kunnat vara en intressant idé i dessa dagar av AI och virtual reality. Vad är riktigt liv? Är det okej att döda en utomjording om den så att säga inte finns på riktigt? Men vad är verkligt och vad är fantasi? Lever vi kanske i en simulering och vad får det för följder? Hur ska vi lyckas sluta kriga om inte alla slutar samtidigt? Så länge det finns någon som tjänar på det och tycker det är okej att döda finns det kanske inget vi kan göra? Att kapitulera inför en känslokall fiende leder bara till döden. Å andra sidan kanske vi inte dör, utan bara vaknar, som Johnny som går in i spelet när han sover och vaknar när han ”dör”.

Det är många intressanta frågor och tankar som Pratchett hade kunnat paketera på ett betydligt snyggare sätt.

Och i slutändan tror jag att han har rätt när han säger att bara du (eller jag) kan rädda mänskligheten. Inte mänskligheten som i alla människor på jorden, utan det mänskliga i oss, var och en. Vi behöver vörda och vårda det så att vi inte förhärdas och blir likgiltiga inför ondskan. I boken blir dock lösningen (spoiler alert!) inte att sluta fred mellan utomjordingarna och spelarna, utan att skicka hem utomjordingarna till bortom gränsen dit ingen människa kan nå. Anser då Pratchett att vissa grupper aldrig kan komma överens, utan att det bästa vore om vi höll oss på varsin sida gränsen? Inte en vinst, inte en kapitulation, utan en reträtt. Jag betvivlar att det ens är möjligt för vem skulle bevaka gränsen? Men det är en intressant – och pragmatisk – kompromiss, antar jag.

Bara du kan rädda mänskligheten
Terry Pratchett (1998)
Wahlströms fantasy
ISBN 9132322658

Osammanhängande och ytligt om synkronicitet

Jag älskar fenomenet synkronicitet och blev därför nyfiken på boken ”Slump och synkronicitet – om meningsfulla sammanträffanden i våra livshistorier” av Robert H Hopcke. Boken kom till mig på ett slumpmässigt sätt också, vilket var lite kul. Men den håller inte riktigt vad den lovar. Författaren säger sig vara mån om att definiera begreppet synkronicitet och särskilja sådana händelser från rena sammanträffanden och andra märkliga, nästan övernaturliga händelser (till exempel sanndrömmar och föraningar). Ändå lyckas han konsekvent blanda ihop begreppen så att läsaren till slut bara blir mer förvirrad.

De exempel som tas upp är inte särskilt tydliga eller väl avgränsade, det känns ofta som att författaren griper efter halmstrån för att illustrera vad han vill ha sagt.

Till större delen är boken lite av en ”ordsallad” och jag känner spontant att man hade kunnat korta ner den med ett par hundra sidor (den är 220 sidor lång). Författaren tycks också själv vara ambivalent inför det fenomen han vill förklara. Det är som att han både vill äta kakan och ha den kvar. Å ena sidan tror han inte på någon yttre ”magi” bakom synkroniciteterna – han återkommer hela tiden till det subjektiva i upplevelserna – men samtidigt hävdar han att de visar på en högre mening med våra liv och att vi därför bör ta budskapet i dem på allvar. Litegrann snuddar han vid tanken att vi alla är sammankopplade med varann genom någon högre medvetenhet, men i nästa stund är det som om han rycker på axlarna och säger att man inte ska ta sådana sammanträffanden så allvarligt. Han verkar själv osäker och förbryllad inför fenomenet, och som alla ”goda” vetenskapsmän försöker han rationalisera människors vittnesmål. Det går dock inte så bra.

Boken hoppar från det ena till det andra. Hopcke ger sken av att ha delat in sin bok efter olika ämnesområden – synkronistiska budskap kring kärlek, kring arbete, kring liv och död – men allt går in i vartannat och det känns mer som om han haft som mål att få ge ut en bok, vilken som helst, än att han verkligen har utforskat och behärskar ämnet. Här och var slänger han in lite av sina egna politiska övertygelser så att vi säkert vet att han är både homosexuell och pro-Israel, till exempel, vad nu det har med saken att göra.

Återigen förvånas jag över hur en författare lyckas klämma in en hänvisning till Förintelsen där den inte har något som helst med saken att göra.

Hur kommer detta sig? Är det en uppmaning från förlaget? Eller är det så att berättelsen om andra världskriget är så djupt rotad och automatiserad i oss att den omedvetet alltid kommer på tal, oavsett sammanhang? Bara detta hade varit ett intressant ämne att studera, tycker jag. Man kunde ställa frågan till författarna: ”vad var det som fick dig att tänka på Förintelsen när du skrev detta?”

Nåja, nu bidrar jag ju själv till fanatismen. Åter till boken. Hopcke har velat ge sin bok en speciell infallsvinkel genom att försöka fokusera på människors livsberättelser och synkroniciteternas betydelse just för dessa, vilket är intressant. Eller skulle kunnat vara det om han klarat av att fokusera på det och vågat ta ut svängarna lite mer. Om varje människas liv är en berättelse, vem är det som skriver den? Kan vi kanske till och med skriva själva? Och när vi stöter på något i det yttre som vi precis tänkt på, är det då vi som har frammanat eller skapat den yttre händelsen, eller var vår tanke en föraning om vad som skulle uppenbara sig i det yttre? Här tycker jag att Hopcke hade kunnat breda ut resonemanget lite mer. Men det är som om han inte vill ge sig ut på det hala, så fort det närmar sig vetenskapens gränser backar han tillbaka med ett generat leende.

Det jag saknar hos Hopcke är kanske genuin nyfikenhet och förundran inför det ofattbara.

Det hade kunnat skänka mer trovärdighet åt honom om han vågat säga: ”det här förstår jag inte, kanske finns det mer än vi kan uppleva med våra sinnen”. Han är som en som säger sig tro och går till kyrkan, sjunger psalmerna och läser texterna men som inte kan acceptera ett mirakel utan hävdar att det måste ha en ”naturlig förklaring”.

Men det finns magi! Det mest fantastiska är kanske att till och med en såhär pass ytlig och – faktiskt – dålig bok, kan ge mig synkronistiska upplevelser och andliga insikter eller impulser. Just som jag plågas av en trasig relation, läser jag om en liknande i boken, där till och med ett namn är samma. Och en berättelse om en ritual ger mig en impuls att själv utföra en för att uppnå ett mål. Kanske var det därför jag läste den här boken, tänker jag. Skit samma om Robert Hopcke är en värdelös psykolog och författare, skit samma om boken i sin helhet är bara blaj. Just den här meningen gav mig gåshud och fick mig att göra en specifik sak. Om min handling har avsedd verkan kommer timmarna av tråkig läsning absolut att vara värt det ändå. Till skillnad från Hopcke håller jag mig öppen för all tänkbar magi.