Att möta sorgen

”Sorgbearbetning” är ytterligare ett loppisfynd. Jag köpte boken inte så mycket med tanke på min egen obearbetade sorg (har jag ens någon?) utan mest för att jag misstänker att jag kommer att få möta många människor i sorg efter de senaste årens händelser. Jovisst känner jag emellanåt av den enorma sorgen som ”pandemin” fört med sig men det är mest en sorts allmän weltschmertz, som är svår att sätta fingret på. Vad exakt är det jag sörjer efter pandemin? Saknar jag okunskapens välsignelse och oskuldsfullhet? Saknar jag det trygga samhället? Tilliten till myndigheter och andra människor? Yttrandefriheten? Ja, allt det saknar och sörjer jag på sätt och vis.

Men pandemin förde naturligtvis också med sig personliga förluster för mig, vilket blev allt tydligare ju mer jag läste.

”Sorgbearbetning” är skriven av två ”experter” på området: John W James och Russell Friedman. De har via olika egna obearbetade sorger prövat sig fram till en metod för sorgbearbetning som tycks fungera för många människor. Boken inleds med flera kapitel som förklarar varför vi missförstått sorgen och varför de flesta av oss därför går omkring med obearbetad sorg. Jag är lite otålig och vill komma fram till själva metoden, vilket är del två. Men jag får ändå en del aha-upplevelser. Och jag inser varför en del stora sorger – till exempel den efter min mamma – inte känns obearbetade, medan andra, till synes småsaker, legat och skavt länge. När det gäller min mamma, som dog 2023, så gjorde jag spontant helt ”rätt”. Jag skrev ner alla mina tankar om mamma – om vår relation, minnen, om den sista tiden. (Bra och dåligt.) Dessutom pratade jag om det med alla i min närhet. Och jag grät störtfloder när jag behövde det. Jag sparade bara det jag ville ha av hennes saker och släppte taget om resten.

James och Friedman tar upp felaktiga övertygelser som vi har om sorg och förluster och hur dessa hindrar oss från att bearbeta sorgen. De visar också på hur dåliga vi människor är på att hantera andras sorg. Jag måste ha stött på ovanligt visa medmänniskor i min sorg, för de mötte mig precis som man ska: med ett lyssnande öra och en kram. Jag fick min sorg efter mamma bekräftad. Kanske är det lättare när det handlar om så stora förluster som en förälders bortgång. Men det finns många olika sorts förluster som vi kanske inte tänker på som orsaker till sorg, säger författarna. Att förlora ett arbete kan ge upphov till sorg, liksom en skilsmässa, eller till och med ett syskons skilsmässa. Förlusten av ett älskat husdjur kan vara en sorg, lika stor som efter en människa. Men även till synes positiva saker kan märkligt nog orsaka sorg – till exempel att man gifter sig eller får barn.

Allt som innebär en förändring i våra liv, där något aldrig mer kommer att vara sig likt, kan leda till sorg.

Så hur vet man då att man har obearbetade sorger? Vad innebär det att en sorg är obearbetad och vilken blir skillnaden sedan man tagit itu med den? De här frågorna hade jag gärna sett svar på i bokens första del. Men det enda vi får veta är att obearbetad sorg ofta leder till samma symtom som en utbrändhet – man är trött fast man kanske sover jättemycket, eller så kan man inte sova alls, man blir tankspridd och glömmer saker, får värk i kroppen. Underförstått slipper man en hel del av detta om man bearbetar sin sorg. Men hur vet man då vad man har för sorger som ligger och stjäl energi, eller skaver, som jag kallar det?

Det är här del två – själva metoden – kommer in. För i den får vi göra ett ”förlustdiagram” där vi på en tidslinje placerar ut alla viktiga förluster vi kan minnas från vårt liv. Det kan vara alltifrån en borttappad leksak som liten till föräldrarnas död. Men innan vi gör diagrammet måste vi enligt James och Friedman först bestämma oss för att vi faktiskt vill bearbeta våra förluster och är beredda att göra det arbete som krävs. Dessutom ska vi helst hitta en samtalspartner. Det går att göra det här arbetet ensam – och det gjorde jag, mest för att det här egentligen ”bara” är en bokrecension, men också för att jag inte tyckte att jag hade så mycket att jobba med (ha!) – men helst ska man göra det tillsammans med någon annan. Det bör vara en person som inte delar samma förlust och som du känner dig helt trygg med. Författarna tar upp vissa grundregler för samarbetet och några löften att avge varandra innan man börjar, inte minst tystnadslöfte. En tredje förberedande uppgift är att ta reda på vilka ”tillfälliga energifrigörare” du använt dig av för att hantera de jobbiga känslor som dyker upp i samband med den obearbetade sorgen. Det handlar alltså om saker man gör för att undkomma känslan. Till exempel dricka alkohol, se på film, träna. Den här uppgiften tyckte jag var svår. Jag brukar oftast låta mig känna de obehagliga känslorna och gråta en skvätt om det behövs. Och frågan är hade jag inte ändå sett en film eller jobbat i trädgården, även utan en obearbetad sorg? Vad är flykt och vad är helt normala handlingar för en aktiv person?

Författarna tycks utgå ifrån att alla människor tröstäter eller gräver ner sig i arbete för att fly känslor. Kanske är det så för många.

Ska jag vara ärlig så har jag ju en sådan handling som jag alltid tar till för alla jobbiga känslor och tankar jag har: jag skriver. Men frågan är om detta är en flykt eller en bearbetning? Som med mamma. Där bidrog ju skrivandet till läkningen, det var inte en flykt. Jag brukar säga att jag hanterar allt i livet genom att skriva. Det är som en andra andning för mig. Stackars den som ska gå igenom alla mina dagböcker, anteckningsblock och framför allt datafiler som innehåller ett gytter av nedskrivna tankar om allt mellan himmel och jord. Eller säg såhär: jag kanske blir jättekänd i framtiden och då är det en nästintill outtömlig skatt av visdom. Haha, lite får man väl fantisera ändå?

Åter till sorgbearbetningen. Jag gjorde förlustdiagrammet och förvånades lite över vilka minnen som dök upp och som fortfarande smärtar. En docka som min mamma slängde när jag var liten (den här händelsen finns med i mina nedtecknade minnen efter mamma), min farmors hund som dog på vintern men vars död jag inte blev varse förrän sommaren efter när jag hoppade ur bilen, glatt förväntansfull att få möta den bästa hund jag någonsin känt. Den sorg mina föräldrar kanske hade hoppats bespara mig genom att inte berätta om hundens död blev ju mångdubbelt större genom den obehagliga tystnaden som mötte mig på farmors gård den sommaren. Det här kanske är en sorg jag behöver ta itu med så småningom. Märkligt nog verkar mitt liv ha haft flest sorger när jag var barn och nu de senaste fem åren. Däremellan finns inte så mycket. Jo, visst har det funnits en del dödsfall av älskade människor men sorgen känns bearbetad, jag kan tänka på det utan att det smärtar. När jag ombeds välja ut en förlust att jobba med får det bli en av de senaste, en av de många som pandemin förde med sig. Och jag har egentligen inte tänkt på det som en förlust eftersom det inte är ett dödsfall och eftersom hoppet därför ligger kvar som ett täcke över förlusten. Men när jag gör mitt förlustdiagram hoppar den ut och nästan skriker åt mig.

Ojdå, har fanns visst något att jobba med. Så jag går vidare.

Nästa steg är att göra ett relationsdiagram över den specifika relationen som förlusten involverar. Som med förlustdiagrammet placerar jag ut händelser på en tidsaxel. Positiva minnen hamnar ovanför axeln, negativa nedanför och jag drar streck av olika längd beroende på känslans intensitet. Var och en av dessa händelser och känslor ska sedan skrivas ner under tre rubriker: Gottgörelser, Förlåtelser samt Viktiga känslomässiga yttranden.

Gottgörelser handlar om saker du känner att du behöver be om ursäkt för, där du gjorde fel och behöver erkänna det. Förlåtelser kanske kan kännas svårt men det beror mest på att vi har missuppfattat vad ett förlåt egentligen handlar om, menar författarna.

Förlåter gör du för din egen skull och det innebär inte att du glömmer eller rättfärdigar något som någon annan gjort mot dig.

Det handlar bara om att du inte låter de känslor händelsen orsakade skada dig längre. Du upphör att känna bitterhet eller att kräva gottgörelse av den andre. Under den här rubriken för du således in allt som du känner att du behöver förlåta den andre för. Den sista kategorin är för allt annat som du har osagt. Det kan handla om att du vill berätta hur ledsen du blev av en viss händelse, eller hur stolt du varit över den andre, både positivt och negativt går in här.

Det sista och avslutande steget – och här menar författarna att du verkligen borde ha en partner för att lyckas – är att skriva ett fullbordansbrev. I detta brev – som absolut inte ska skickas till eller visas för den som förlusten handlar om ifall det är en nu levande person! – skriver du helt enkelt ner alla de saker du nyss listat: dina gottgörelser, dina förlåtelser och dina viktiga känslomässiga yttranden. Brevet bör ha en viss form, riktas direkt till den det berör samt avslutas med ett farväl. Detta brev ska du sedan läsa upp för en lyssnande partner, under samma regler och villkor som nämnts tidigare.

Det viktigaste i sorgearbetet är att bli hörd, om du bara får berätta hur du känner för någon annan levande människa (som inte behöver säga någonting), kommer sorgen att lätta betydligt.

Det är så vi människor fungerar. Vi behöver bli bekräftade i våra känslor. När du läser upp fullbordansbrevet ska du låta tårarna komma (om de kommer), alla känslor måste ut för att arbetet ska bli fullständigt. Den som lyssnar får inte trösta dig förrän du har läst klart. Om du inte har en partner kan du läsa brevet högt för dig själv, gärna med en bild av personen som det gäller framför dig. Och spara brevet ifall du hittar någon du kan läsa det för senare, säger James och Friedman. Fullbordansbrevet var helt klart det jobbigaste att göra, men stegen innan underlättade. Och något hände onekligen när jag läste brevet (för mig själv, kanske hittar jag någon att läsa det för senare), inte minst grät jag floder. Och det absolut smärtsammaste var att säga ”farväl”, det var knappt jag fick det över läpparna. Men nu är det gjort i alla fall och framtiden får visa om min sorgbearbetning har gjort någon skillnad.

Jag tror verkligen på den här metoden. Den är väldigt konkret och heltäckande, plus att den avlivar alla myter om sorg och tröst. Inga floskler, bara den hårda och frigörande sanningen. Sorg behöver hanteras, inte gömmas, och vi behöver andra människor i processen. Jag hoppas att jag kan komma ihåg allt detta nästa gång jag möter en människa i sorg.

Psykologi eller ondska? Recension av ”Totalitarismens psykologi”

Mattias Desmets bok ”Totalitarismens psykologi” har äntligen kommit ut på svenska och jag såg verkligen fram emot att läsa den. Jag har lyssnat på många intervjuer med Desmet och tycker att han verkar klok och sansad. I bokform är han dock betydligt svårare att ta till sig, av flera anledningar. För det första är språket stundvis lite väl akademiskt krångligt och jag får läsa om vissa meningar flera gånger. För det andra har Desmet en förkärlek för parenteser, gärna kring enbart ett halvt ord, vilket stör läsningen helt i onödan. Han hade gott kunnat låta orden stå av sig själva, utan parenteser. För det tredje innehåller boken – men det här kan vara översättarens/förlagets fel – en hel del tryckfel, vilket också skapar små irritationsmoment. Jag antar att det var bråttom att få ut boken men en extra korrekturläsning kanske hade varit värt besväret.

Men det där är mest formsaker. Innehållsmässigt har ju Desmet en hel del intressant att komma med (bara man tar sig förbi störningsmomenten i själva texten). Det märks att författaren tänker mycket och ska vi säga kreativt, han har helt klart haft svårt att strukturera sina tankar och få ner dem i begriplig skrift, något han själv medger i tacket. För tydlighetens skull hänvisar han därför emellanåt framåt eller bakåt till olika kapitel, och på så sätt skapas kanske en lite mera röd tråd boken igenom. Boken är uppdelad i tre delar: Vetenskapen och dess psykologiska effekter, Massbildning och totalitarism samt Bortom den mekanistiska världsbilden. I den första delen får vi en presentation av vetenskapens utveckling sedan upplysningen och dess effekter på det mänskliga psyket och samhället. Desmet visar hur vetenskapens strävan efter att mäta, kartlägga och förklara verkligheten istället har lett till motsatsen – ingenting är vad det verkar vara.

I denna osäkerhet har det uppstått en ideologi som mer liknar religion än vetenskap och forskningsresultaten får helt enkelt anpassas till den rådande ideologin, istället för tvärtom.

Detta gör att det inte går att förlita sig på matematiska modeller eller publicerade och granskade rapporter överhuvudtaget. Alla siffror kan manipuleras och alla forskningsresultat kan användas för att bevisa vilken tes som helst. Desmet menar dock att detta inte är resultatet av illvilja, eller ens okunskap, det är bara inbakat i det mänskliga psyket på så sätt att vi alltid hittar det vi söker efter, bara vi söker tillräckligt länge. Dessutom finns naturligtvis ekonomiska incitament att få ett visst resultat. Men forskarna lyckas ofta övertyga inte bara andra utan även sig själva om att forskningen ändå gått rätt till, ett sorts omedvetet självrättfärdigande.

Desmet sitter själv lite i glashus här, eftersom han är en produkt av den akademiska värld han på sätt och vis kritiserar.

Hans konstaterande att man inte kan lita på några fakta gör ju alla hans egna källor mindre trovärdiga. Men han påpekar detta emellanåt när han tar upp olika sifferexempel, att man såklart kan ifrågasätta sanningshalten i de siffror han presenterar, baserat på det tidigare resonemanget. Och det är ju bra. Mindre självinsikt har han dock i andra delar av boken. Men mer om det senare.

I försöket till att förklara mänskligt beteende i allmänhet och massbildning i synnerhet tar Desmet sin utgångspunkt i hur det lilla barnet steg för steg lär sig hantera verkligheten. Han menar att språket är centralt för människan. Det nyfödda barnet vill få världen förklarad genom språket. Så snart det kan börja tala lite själv kräver det att få veta namnet på allt omkring sig och det frågar ”varför” tills föräldrarna inte längre kan ge några tillfredsställande svar. Då ställs barnet inför ett dilemma: livet låter sig inte förklaras genom språket så antingen måste barnet fortsätta klamra sig fast vid en kontrollerande föräldragestalt eller själv skapa mening i livet. Den här inre konflikten följer i varierande grad människan livet igenom.

I mötet med kaos eller det okända ropar vi antingen på mer kontroll eller så skapar vi något kreativt.

I olika situationer lutar vi åt olika håll och vissa människor är mer än andra benägna att låta rädslan ta över. På detta sätt förklarar Desmet den massbildning som uppstod under corona-krisen. Ett okänt hot – ett virus – fick rädda människor att ropa på mer kontroll, i princip bad de om att få sina fri- och rättigheter borttagna.

För att en massbildning ska kunna uppstå krävs enligt Desmet att fyra kriterier är uppfyllda: Människor ska känna sig ensamma och isolerade, de ska uppleva en avsaknad av mening, det ska finnas en fritt flytande rädsla eller allmänt obehag och slutligen ska det finnas en fritt flytande frustration och aggressivitet utan en uppenbar källa. Om dessa fyra kriterier är uppfyllda och någon kan peka ut ett objekt som orsak till rädslan och frustrationen (även om det inte är den sanna orsaken), samt ge en lösning som dessutom ger en känsla av mening och samhörighet, då kommer en massbildning att uppstå och människor kan förmås att gå emot sina egna principer om rätt och fel. Under corona-krisen var det just detta som skedde. Faran var viruset, och senare de ovaccinerade. Lösningen var lockdowns och vacciner.

Kampen mot viruset gav en känsla av gemenskap – vi gör detta tillsammans – och de som vägrade följa narrativet betraktades således som osolidariska svikare och ett hot mot massan.

Desmet drar paralleller till tidigare totalitaristiska strömningar, i form av kommunismen/Stalinismen i Sovjet och nationalsocialismen i Tyskland och visar hur dessa massbildningar ledde till absurda och dödliga handlingar. Regler instiftades till synes godtyckligt men skulle följas slaviskt. Allt skedde ”vetenskapligt” och logiskt, även eliminerandet av den utpekade fienden. Människor fångade i massbildningen var till och med beredda att ange sig själva om de trodde att de följde reglerna. Desmet jämför det med hypnos, med den skillnaden att personer under hypnos kontrolleras av en hypnotisör och att en person under hypnos inte kan förmås att gå emot sin etik, till exempel döda en annan människa (fast här tror jag att Desmet har fel eller övergeneraliserar, det finns exempel på hur människor under hypnos förmåtts begå mord). I massbildningen finns det ingen hypnotisör, menar Desmet, utan massan och dess demagoger (ledare) hypnotiserar varandra.

Det finns ingen konspiration, inga hemliga sällskap som bestämmer massbildningens riktning, utan det är själva ideologin som driver den framåt.

Det är här som min åsikt skiljer sig markant från Desmets. Jag tror att han antingen är kontrollerad opposition (av den sort som inte vet om det själv eftersom han också är frukten av den idévärld som skapat massbildningen) eller bara otroligt naiv. Om nu ideologin driver massbildningen, vem har skapat ideologin? Om det inte är en sammansvärjning, utan en ”naturlig psykologisk process”, vilket Desmet tycks hävda, leder det ju till den deprimerande slutsatsen att A. Människan har en inneboende självdestruktivitet och B. Utvecklingen går inte att göra något åt – vi är dömda till eviga cykler av massbildning, totalitarism och destruktion. Dessutom finns det ett otal bevis för sammansvärjningar på olika nivåer.

Det förvånar mig att Desmet, som ändå känner till till exempel Event 201 eller de årliga (hemliga) mötena i Davos ändå kan tro att det bara är en ”automatisk” ideologi som driver handlingarna och inte en medveten strategi från en liten grupp individer.

(Någon måste ju ha skapat isoleringen och rädslan i samhället från första början.) Han raljerar över konspirationsteoretikernas dumhet och säger att det inte förekommer några hemliga möten där man bestämmer mänsklighetens framtid (för det första, det gör det ju – Davos – och för det andra, om de var superhemliga skulle vi såklart inte veta om dem). Dessutom tycks han tro att ”konspirationsteoretiker” är människor vars rädsla och aggressivitet får dem att söka efter en enkel lösning, en sammansvärjning som förklarar allt samt att de är oemottagliga för fakta som motsäger deras världsbild. Men det är inte min erfarenhet. Tvärtom – vi söker efter sanningen vart den än för oss och är beredda att släppa taget om allt vi trott på tidigare. Vi finner ett flertal konspirationer på olika nivåer med kontrollerad opposition som inte alltid vet om att den går maktens ärenden (till exempel på det sätt som Desmet gör i sin bok). Vi är inte rädda, därför är vi svårstyrda, och vi är inte heller aggressiva.

Det vi känner är snarare sorg och besvikelse.

Mattias Desmet borde veta detta efter alla de intervjuer han deltagit i tillsammans med olika ”konspirationsteoretiker”. Att han ändå väljer att inta den här hållningen tyder på att han är rädd att förlora anseendet i forskarvärlden. På sätt och vis vill han både äta kakan och ha den kvar. Det tror jag kommer att straffa sig i längden.

Desmet verkar väldigt påläst men hans bild av andra världskriget känns väldigt mainstream och inte särskilt kritisk. I avsnittet om hur man bäst bemöter massbildning säger han till exempel att våld aldrig hjälper, såvida det inte är riktat mot en nationellt avgränsad massbildning som i Tyskland under andra världskriget.

Detta antyder att han rättfärdigar de grymheter som begicks av de allierade mot det tyska folket och visar på en omänsklig känslokyla hos Desmet, något jag verkligen inte hade väntat mig.

Nej, våld är ALDRIG lösningen. Så hur ska vi då hantera massbildningen? Desmet menar att det bästa motgiftet är sanningssägande. I massbildningen är det ofta runt 30% av människorna som blint tror på narrativet oavsett vilka fakta som presenteras för dem. Omkring 40-50% följer bara med så länge de flesta går åt det hållet. Den här gruppen är mottaglig för fakta om tillräckligt många presenterar den. 10-30% är så att säga ”vakna” och ser igenom narrativet från början. Så länge denna grupp vakna fortsätter att tala sanning och påpeka bristen på logik eller fakta så kan totalitarismen inte slå igenom på allvar. Och all totalitarism är självdestruktiv i längden. I princip handlar det bara om att hålla den vid liv tills den förgör sig själv. Och under tiden får vi inte sluta att säga sanningen: corona-restriktionerna var mycket mer förödande för samhället än viruset självt. De så kallade vaccinerna är varken säkra eller effektiva.

Men jag skulle vilja tillägga: de har ljugit om allt. Det finns en ond makt som försöker ta kontroll över mänskligheten. Den lever av våra negativa energier, framför allt rädsla.

Så vad du än gör och vad som än händer, försök att inte bli rädd. Och följ ingen massa, följ din egen magkänsla och ditt eget hjärta, även om andra tycks hata dig för det.

Mot slutet av boken tar Desmet återigen upp vetenskapens begränsningar och livets mysterium. Han menar att om vi människor lyckas leva med irrationaliteten och ovissheten och liksom ”känna” livet mer än ”mäta och mentalt förstå” det, skulle vi kunna befria oss från behovet av att uppgå i en massa och följa en ledare eller ideologi. Desmet menar också att vi måste övergå till sanning som styrande princip. Men är det inte just det som vetenskapen har försökt (och misslyckats med)? Vad är det för sanning som Desmet syftar på? Alla ideologier menar sig bära på Sanningen med stort S, det är ju det som ständigt sätter krokben för mänskligheten. Och hur klingar Desmets sanning med hans vurm för det irrationella och ogreppbara? Menar han – som så många idag – att sanningen är relativ, att var och en kan bära på sin egen sanning? Här är jag tveksam. Men jag har heller inga svar. Jag strävar alltid efter sanningen men bävar inför tanken att faktiskt finna den och inte gilla det jag ser. Lite som jag känner för ”Totalitarismens psykologi”.

Litteratur som lyfter – Diamonds ”Strandcaféet” gör dig lycklig

Lucy Diamonds ”Strandcaféet” är riktig feel good. Jag menar, på allvar! När du slår ihop boken sitter du med ett fånigt leende på läpparna och känner dig förälskad i livet. Och det är väl själva poängen med att läsa (och skriva) feel good?

”Strandcaféet” har alla de klassiska ingredienserna i en feel good. En ung kvinna är vilse i tillvaron, saknar en sant kärleksfull relation och känner sig ofta misslyckad. Men då kommer plötsligt något som vänder upp och ner på allt och får henne att inse vad som verkligen gör henne lycklig, var hennes plats i tillvaron egentligen är. Hon bryter upp och börjar om, på sätt och vis. Längs vägen stöter hon på hinder, förstås, tråkigt vore det ju annars. Och hon får både nya vänner och fiender.

Kärlek och missförstånd avlöser varandra i precis lagom takt.

Storyn är som den ska vara i den här typen av böcker ganska förutsägbar men ger ändå utrymme för hemligheter och överraskningar. Läsaren får känna sig smartare än huvudkaraktären Evie – vi förstår ju ganska tidigt i boken vad hon måste göra för att bli lycklig. Men det är aldrig fråga om att tycka att Evie är dum i huvudet eller svår att relatera till. Hon är tvärtom riktigt älskvärd, trots (eller kanske tack vare) sin sociala klumpighet.

Som titeln anger kretsar handlingen kring ett strandcafé i Cornwall, England. Den idylliska omgivningen bidrar självklart till må bra-känslan, det är lite som att befinna sig på semester. Och cafémiljön beskrivs med sådan kärlek att jag själv får lust att starta ett café, trots att jag inte har någon erfarenhet av den typen av verksamhet och inte tycker det är särskilt roligt att baka. Men jag tycker om att skämma bort människor och skapa mysiga miljöer. Jag är ju inte heller direkt rädd för att starta stora projekt.

En annan orsak till min längtan efter ett café är den där känslan av bygemenskap som verkar mer eller mindre försvunnen idag. Det hade varit mysigt med en naturlig samlingspunkt för människor i min närhet. En plats dit man kan komma som man är och slappna av, ta en kaffe och en pratstund. Som jag nämnt i minst två tidigare recensioner (Moralfilosofi och Strategi för gemenskap) så är just denna typ av informella ”kaffemöten” mellan människor avgörande för gemenskapen och även demokratin eller delaktigheten i ett samhälle.

De sociala medierna tror jag är vårt sätt att försöka återskapa den känslan, men utan fysisk närvaro och kontakt blir det inte samma sak.

Äsch, ska jag vara helt ärlig har jag åtminstone två sådana mötesplatser med andra människor, så kanske är det där med ett lokalt café bara en romantiserad fantasi som gör mig blind för vad jag faktiskt har. Något som även skulle kunna vara fallet med en så fängslande feel good som ”Strandcaféet”. En eskapistisk, utopisk fantasi som låter mig fly den trista vardagen (eller ett helt okej liv) en stund. Men effekten blir snarare den motsatta. När jag slår ihop boken med det där fåniga leendet tänker jag på hur lyckligt lottad jag är, vilket fantastiskt liv jag har och jag blir genast sugen på att skapa fler härliga upplevelser med människor som jag tycker om. Det kanske är lockande att se den här genren som banal och lite skämmig, men med den effekten borde den snarast betraktas som världsförbättrande litteratur av högt värde. Och Lucy Diamond visar att hon behärskar ämnet till fullo.

Konsten att leva tillsammans

Eftersom jag går i tankarna kring hur man bäst bygger ett nytt samhälle, eller kanske återuppbygger ett gammalt, blev jag nyfiken på en liten oansenlig bok på loppis: ”Strategi för gemenskap – Essäer om boendets och samvarons villkor” av Åke Daun. Boken är äldre än jag, från 1976, och ser inte mycket ut för världen. En tråkig rapport från sjuttiotalets förorter, tänker man. Men bara en kort bit in i boken häpnar jag över parallellerna till dagens svenska samhälle, samt författarens djupa kunskaper och stora visdom. Han beskriver pricksäkert hur människor fungerar tillsammans och vad som bygger upp och bryter ner kulturer och subkulturer i ett samhälle. Som titeln anger är boken uppbyggd av korta (och lite längre) essäer, ofta utgående ifrån olika studier som gjorts av andra än författaren. Även om essäerna är fristående från varandra löper en röd tråd genom hela boken och mänsklig gemenskap eller brist på sådan belyses från alla tänkbara håll.

Språket känns kanske en aning föråldrat för oss i 2020-talet, och texterna är skrivna av en akademiker, det märks. Men hållningen är öppen och ödmjuk, utan pekpinnar. Författaren förhåller sig mestadels känslomässigt neutral till de ämnen som tas upp. Jämförelser görs mellan det gamla bondesamhället och det moderna, urbaniserade samhället. Och även om Daun inte säger att det var bättre förr så erkänner han de värden som gått förlorade i miljonprogramsivern. Detta gör att man respekterar och lyssnar på honom. För han sätter ord på något svårdefinierat och förklarar varför urbaniseringen känns som ett hot för många.

Livet i staden förändrar oss som människor, och inte sällan till det sämre.

Daun konstaterar att politiker ofta lider av etnocentrism, vilket gör att de planerar samhället utifrån sina egna preferenser, vilka sällan sammanfaller med majoriteten av befolkningens. Politiker och samhällsplanerare är ofta högutbildade, välbetalda, geografiskt rörliga och har fritidsintressen som innefattar dyrare och mer ”högkulturella” aktiviteter. Om de alls unnar sig någon fritid – många av dem lever för att arbeta och ägnar även sin ”lediga” tid åt jobbrelaterade sysslor. Ofta upplever de styrande frustration över att de inte når fram med viktig information till ”de styrda”, samt att så få är villiga att engagera sig i samhällsfrågor. Även jag har funderat mycket över detta.

Jag är ansvarig för en föreningsliknande grupp med runt tvåhundra medlemmar. Responsen på mailutskick och inbjudningar är dock förhållandevis liten. Till de fysiska sammankomsterna kommer endast som mest en femtedel av gruppen. Och detta är människor som aktivt sökt sig till den här gruppen, de är drivna och intresserade. Ändå tas få egna initiativ, jag (och andra) förväntas anordna aktiviteter (som alltså inte blir särskilt välbesökta). Det är lätt att tappa sugen och tänka att jag struntar i alltihop, folk verkar ju inte bry sig i alla fall. Men stämmer det? Jag får också ofta uppskattning för det jag gör och gruppen fyller ett behov. Kan det finnas något annat som gör att det blir dålig uppslutning?

Daun tar upp vikten av att kommunicera ”på rätt sätt”, det vill säga att möta människor där de är, i den kultur som råder. Information ”uppifrån”, det vill säga från myndigheter och stora företag, blir ofta akademisk i språket, tråkig i utformandet och främmande i presentationen. I dessa tider (och redan när boken skrevs!) konkurrerar dessutom denna ”tråkiga” information med ett överflöd av annan information i samhället och även i hemmet med TV och telefoner. Människor tenderar att vara rädda om sin fritid (de flesta människor arbetar för att leva, inte tvärtom som ofta är fallet med de styrande) och prioriterar sådant som är lättsamt och lustfyllt. Krångliga enkäter eller rapporter från myndigheter hamnar långt ner på listan. Inte heller hjälper det alltid att ”bjuda på fika och samtal” för att informera eller konsultera allmänheten. De flesta svenskar är till följd av urbaniseringen inte bekväma med större folksamlingar där man dessutom förväntas prata inför främlingar. Stormöten är inte längre ett naturligt sätt för oss att dela och ta del av information.

Faktum är att informationsflödet paradoxalt nog har minskat i och med urbaniseringen.

Vi översköljs visserligen med information, men inte av den typ som underlättar umgänge med andra människor i vår närhet. I bondesamhället och även mindre städer och byar, träffades människor mer naturligt i den lokala affären, på ölcaféer eller vid tvättbryggan. Alla kände alla och det var lätt att förutsäga andra människors reaktioner. Därför krävdes ingen energi för att lära känna varandra. I staden, särskilt i de snabbt framväxande förorterna, kan människor leva vägg i vägg i åratal utan att få reda på det allra minsta om varandra. Det finns en allmän misstänksamhet mot eller åtminstone ett ointresse för grannarna. Mycket bottnar detta i att de flesta som bor i lägenhet inte ser det som sitt permanenta boende utan planerar att flytta därifrån. De boende är också inflyttade från olika håll, en del till och med invandrade från utlandet, vilket gör att man har olika kulturer och erfarenheter. De vuxna i förorten pendlar till arbete någon annanstans och umgås på fritiden huvudsakligen med släkt och vänner som inte bor i närområdet.

När det gäller barnen till de inflyttade ser det dock lite annorlunda ut. Ungdomarna i förorten går ofta i samma skola (åtminstone var detta fallet när boken skrevs) och umgås på fritiden i närområdet, på ungdomsgården eller i det lokala centrat. Till skillnad från de vuxna får ungdomarna den information om andra som de behöver för att kunna avgöra vilka individer som det kan vara lönt att umgås med. Tröskeln att ta kontakt blir således lägre. Man kan dock misstänka att det även bland dagens unga sker en alienering till följd av ungdomsgårdarnas uttåg och telefonernas intåg. Det hade varit intressant att göra en jämförelse mellan den ungdomsstudie som Daun hänvisar till och dagens situation för våra tonåringar i förorten. Ett annat intressant studieområde hade varit invandringens påverkan på kulturen.

Ensamheten är till stor del ett storstadsproblem, även om det endast drabbar en minoritet.

I staden och förorten är man anonym, på gott och ont. Den nya bebyggelsen främjar inte heller individualitet eller kulturellt uttryck. De stora betongklumparna till hus signalerar istället människors obetydlighet och kopplar loss individer från deras historia och framtid. ”I förorten har tiden stannat” skriver Daun. Stadsborna blir trots ”stadens utbud” ofta i realiteten bundna till sina egna lägenheter och familjen, inte närsamhället, blir den givna utgångspunkten. Idag tycks urbaniseringen vara något naturligt, en utveckling som inte går att hejda och som dessutom är önskvärd. Men enligt Daun flyttar de flesta inte till staden för att de vill, utan för att möjligheterna på hemorten minskat. Det är inte heller de inflyttade landsortsborna som nyttjar stadens ”alla möjligheter” i form av teater, museer och liknande. Men detta tycks de styrande omedvetna om. I realiteten har utvecklingen skapat rotlösa, ensamma, rentav isolerade människor som är misstänksamma mot andra och som förväntar sig att myndigheterna antingen ska lösa problem åt dem eller köra över invånarna, utan dessas möjlighet att påverka. Och sedan klagar politikerna över segregationen och det samhälleliga ointresset bland de stora massorna. Man talar ofta om ökade valmöjligheter i och med urbaniseringen, men i realiteten blir det ofta tvärtom – valmöjligheterna minskar.

Människor tvingas in i strukturer som de inte valt och inte kan styra över.

Så hur ska man vända trenden? Hur får vi människor engagerade i närmiljön? Daun nämner tre faktorer som är näst intill omöjliga att göra något åt, samt fyra där staten möjligen kan påverka. Sektorspecialiseringen (det vill säga utvecklingen mot mer specialiserade, större produktionsenheter), det ökade informationsflödet samt majoritetsbefolkningens ökade bildningsnivå (som ökar klyftorna och lämnar allt fler på efterkälken) är orubbliga faktorer i det moderna samhället, anser Daun. Däremot skulle staten kunna göra något åt konkurrensen från underhållningssektorn (genom statlig television till exempel men jag är tveksam till effekten av detta), urbaniseringen som sådan (staten kan och har flyttat ut statliga verk till mindre orter för att öka möjligheten att stanna kvar i landsorten, eller till och med flytta ut från storstaden), den geografiska rörligheten (genom att göra människor mer emotionellt bundna till arbetsplats och bostadsområde, hur säger dock inte Daun) samt slutligen tendensen mot allt större sociala enheter (till exempel genom att bygga fler och mindre skolor, mindre bostadshus eller dela upp industrin i mindre enheter, hur nu staten skulle kunna ha inflytande över det).

Jag har dock svårt att se hur något av detta skulle kunna vända utvecklingen. Kanske behövs det en folkrörelse av något slag. Förändringen behöver komma nerifrån, politikers många gånger välmenta beslut resulterar alltför ofta i oväntade negativa konsekvenser och problem.

Det är enligt min mening alltid bättre om folk får lösa sina egna svårigheter men då krävs större friheter och mindre kontroll.

I nybyggda bostadsområden lockar inte de väl tillrättalagda lekparkerna och utegymmen, ofta för att de är ”för fina” och inte inspirerar till kreativitet. Eller så förstörs de snabbt vilket också gör dem mindre lockande för invånarna. I de mindre gemenskaper som trots allt uppstått i stadsområden kan man se att en gemensam nämnare ofta är vildvuxna innergårdar eller grönområden där barn tillåts leka fritt och där de boende själva kan skapa, plantera och bygga. Regelverk kring bostadsbyggande, odling och djurhållning är en av orsakerna till det bristande engagemanget i närområdet, tror jag. Livet blir helt enkelt inte roligt om du måste fråga om allt. Kanske skulle även en större frihet kring uthyrning av bostäder skapa mer sammanhållning och bidra till att bygga upp lokala gemenskapskulturer. De minimikrav som finns, både vad gäller anställningar och boende, är välmenta men skapar onödigt höga trösklar för människor på samhällets botten. Vill vi ge människor större valmöjlighet behöver de också kunna få välja det enklare och i viss mån ”sämre”. Och behöver jag inte lägga all min vakna tid på arbete för att ha råd med min bostad kanske jag kan välja att arbeta deltid och istället ägna fler timmar åt frivilligarbete och social samvaro. Det som trots allt utgör kittet i ett fungerande samhälle.

Uppäten av känslor – recension av ”Ät mig”

Efter några sidor i Agnes Desarthes ”Ät mig” känner jag mig smått utmattad. Hennes sätt att skriva är snabbt och flödande men överväldigande. Som att prata med någon med ADHD. Jag undrar hur jag ska orka med hela boken om den ska vara på det här viset. Det är inte vilsamt för fem öre. Jag tänker att nästa bok jag läser måste ha mer struktur och mindre krusiduller.

Mitt liv är tillräckligt kaotiskt, jag behöver inte läsa om kaos också.

Nåja, boken tar sig efter ett tag och även om språket fortfarande springer fram i en hisnande berg-och-dal-bana så finns det en berättelse mitt i kaoset som kanske inte direkt griper tag i mig men som intresserar. Och boken bjuder på en mängd oväntade synkroniciteter. Huvudpersonen Myriam är en matintresserad kvinna i fyrtioårsåldern som beslutat sig för att öppna en restaurang. Hon har ingen kockutbildning eller erfarenhet av företagande och ljuger sig till ett banklån. Till en början ser projektet ut att krascha redan innan det lyft, mycket beroende på att Myriam är lika strukturerad och målmedveten som en tonåring. Det vill säga inte alls. Hon har egentligen ingen plan utan kastar sig huvudstupa ut i det okända i hopp om att det mesta ska lösa sig av sig självt och att en fallskärm magiskt ska veckla ut sig när hon fallit en stund. Vilket det på sätt och vis också gör, tack vare yttre omständigheter och lyckliga sammanträffanden. Några gäster ser hennes skriande behov av hjälp och skickar henne den perfekta servitören. En granne börjar uppvakta henne och ger henne stöd trots att hon till en början avvisar honom.

Precis som med boken ”Ett bättre jag” som jag läste för några veckor sedan irriterar jag mig på huvudkaraktären.

Hennes inre kaos, självförakt och brist på handlingskraft gör henne svår att sympatisera med. ”Men för fan, ta och skärp dig”, vill man säga. Boken igenom klandrar hon sig själv för ett gammalt felsteg. Hon har gjort något oförlåtligt och hemskt, hon förtjänar alla motgångar hon får. Det tar ganska lång tid (och många krusiduller av minnen, tankar och drömmar) innan läsaren får veta vad det hemska bestod i. Och då förstår man kanske hennes beteende, man förlåter henne. Till viss del i alla fall.

Det finns en del likheter mellan mig och Myriam, inte minst när det gäller moderskapets svårigheter. Även om min ”synd” inte alls liknar hennes så resulterade den i ungefär samma sak. Dock har jag inte hennes självförakt och jag anser till skillnad från henne att jag är värd att älskas. En annan skillnad är maten. Jag är inte särskilt intresserad av matlagning och de rätter och recept som beskrivs i boken känns som hiskeliga experiment. Men kanske är det en kulturell sak, boken utspelar sig i Frankrike. Hursomhelst, maten och restaurangen är egentligen inte det viktiga.

Bokens huvudtema är just moderskap och ett slags omvänt oidipuskomplex.

På sätt och vis ett tabubelagt område, kanske är det därför som huvudpersonen (och författaren) går som katten kring het gröt så länge. Ändå, när hon väl dragit fram det hemska i ljuset så verkar det inte längre lika farligt och det är just detta som gör att Myriam kan släppa taget om det förflutna och börja öppna upp för en bättre framtid. En framtid fylld av kärlek och omsorg.

Jag tycker dock att författaren går för fort fram på slutet. Jag bläddrar tillbaka och läser om. Jaha, löste det sig nu? Bara sådär? Och efter sista sidan bläddrar jag fram för att kanske få en epilog i alla fall. För boken känns inte riktigt färdig. Det är som om författaren tycker att problem och elände är lätta att skriva om, men att lyckliga slut är snudd på omöjliga att få ur pennan. Min törst efter förklaringar och utbroderingar (som ju hela boken varit full av tills nu) bottnar delvis i att jag befinner mig i en liknande situation som Myriam och jag vill veta hur också jag kan få ett lyckligt slut. Men ingen sådan förklaring ges. Det bara löser sig av sig självt. Som tidigare, när det gällde restaurangen, så kommer lösningen utifrån, utan Myriams egen förtjänst. Är det så livet ska vara? Framgång genom lycklig slump och yttre hjälp? Det vägrar jag tro. Jag vill tro på egen handlingskraft, belöning för hårt arbete, enträgenhet och personlig utveckling.

Inte kan jag sitta hemma och vänta på en frälsare.

Alltför många tycks fastna i sina egna härvor, oförmögna att ta sig vidare i livet. Ofta handlar det om en bristande vilja att titta på och tala om det jobbiga. Det man skäms över, det man inte vill visa upp för andra människor. Men är det inte just det som krävs? Att dra fram trollen i ljuset så att de spricker? Ofta behöver vi också ta hjälp av andra människor, våga visa oss svaga. Vi behöver säga ”hjälp mig!” eller kanske ”ät mig!” Kanske är det det Agnes Desarthe vill säga med sin roman.

Assange och jag

Julian Assange säger att han inte jämför sig med Jesus och på samma sätt kanske jag kan säga att jag inte jämför mig med Julian Assange. Men jag känner igen mig själv otroligt mycket i det han berättar. Är det ett sammanträffande att jag läser hans memoarer just nu, när jag precis släppt min bok ”I huvudet på en foliehatt”? Eller kom Assanges bok till mig som en förberedelse för vad min bok möjligen kommer att resultera i? Jag hoppas verkligen inte det. Assanges arbete med Wikileaks har fått världsförändrande konsekvenser, i mångt och mycket handlar det om förändring till det bättre. Men det skedde till en hög personlig kostnad för Assange.

Att vara världsförbättrare är ett otacksamt jobb.

Men vi som så att säga har den läggningen kan inte ta hänsyn till vår personliga bekvämlighet eller ens säkerhet. Vi strävar efter något större och det är värt (nästan) allt.

På vilket sätt liknar jag då Julian Assange (om jag nu får vara så förmäten)? Liksom Assange upprörs jag över orättvisor och ondska. Och jag tror, precis som han, att bästa sättet att bekämpa onda makter är att sätta ljuset på dem, sprida information, avslöja hemligheter. Om människor bara fick rätt information, tänker jag, så skulle de säga nej till dumheterna. Men, återigen precis som Assange, så har jag tvingats inse att de flesta människor hellre stoppar huvudet i sanden än gör något åt världens lidande. Inte ens de som borde bry sig mest och skrika högst – journalisterna – kan man hoppas något vidare på. Den här insikten är otroligt smärtsam och frustrerande.

Assanges frustration hörs på varje sida i hans självbiografi. Han tycks fråga sig: varför är det bara vissa av oss som vill förändra världen? Hur kan människor välja att agera ondskefullt för pengar, status eller till och med för nöjes skull? Och hur kan vi tillåta att så många grymheter sker, utan att bli upprörda, än mindre göra något?

De här frågorna ställer också jag. Min bok är ett sätt att se till så att det som skedde under Covid inte faller i glömska. Det är mitt bidrag till en bättre värld. Förmodligen inte lika betydelsefullt och omvälvande som Wikileaks men ändå. ”Do what you can with what you have where you are”, som youtubern Jean Nolan brukar säga. Men gör NÅGOT!

Julian Assange kommer ur vänstern, politiskt sett, vilket jag inte gör. Ändå kommer vi till ungefär samma slutsatser. Och några av Assanges personlighetsdrag delar jag också: fyrkantigheten, besattheten i ett projekt, den sociala klumpigheten, arrogansen och behovet av intellektuell stimulans. Assange har dessutom patos, en inre eld som aldrig tycks brinna ut, även om den ibland falnar ner till blott en hög glödande kol. Så mycket brinner inte jag, men jag har brunnit tillräckligt för att ”bränna ut mig” som det så fint kallas, så numera aktar jag mig för att elda på för mycket.

Ingen har någon glädje av en hög med kall aska.

Nyligen blev Julian Assange äntligen fri efter många års husarrest där han levt med ett hot om dödsstraff hängande över sig. På bilderna tycker jag mig se en, om inte knäckt, så kuvad man. Finns elden ännu kvar, undrar jag, eller har även Assange brunnit ut till slut? Vi har väl alla en gräns, är hans nådd? Jag hoppas inte det. Världen behöver sådana som Julian Assange nu mer än någonsin. Om jag liknar honom det allra minsta är det något att vara stolt över.

(Recension av Julian Assange: Memoarer är prostitution)

Porträtt av en kulturell storman

Nyligen besökte jag min födelsestad Nykarleby i Finland. Med mig hem fick jag en bok om en person med samma rötter – Zacharias Topelius. Som finlandssvensk och dessutom före detta nykarlebybo bör jag väl skämmas för att jag känner till så lite om denna så framstående och betydelsefulla författare. Jag kan inte ens minnas att jag läst något av hans verk. Boken jag nu fått i min hand är skriven av Hannele Savelainen och heter ”Zacharias Topelius i bild”. Författaren går igenom de många porträtt som gjorts av Topelius och har i flera fall även lyckats vaska fram Topelius egna åsikter om porträtten.

Topelius levde på 1800-talet, i en brytpunkt mellan det målade och det fotograferade, det traditionella och det moderna.

Detta slår igenom i den långa raden porträtt som gjordes av honom under hans livstid och även några år efter hans död. Det första porträttet är från 1827 när Topelius bara är nio år gammal. Han avmålades tillsammans med sina föräldrar och sin syster i ett ganska typiskt adelsporträtt från den tiden. Kanske var hans bana utstakad redan då, även om ingen såklart kunde veta vilken betydelse han som vuxen skulle komma att få för Finlands kulturliv.

Efter detta första porträtt följer många andra. Topelius var flitigt avporträtterad. Det gjordes förutom målningar även byster, reliefer och statyer av honom, av några av de främsta konstnärerna från inte bara Finland utan även Sverige och andra länder. Porträtten var ofta beställningsjobb till något jubileum eller en invigning av något slag.

Det var många som ville kopplas samman med den store tidningsmannen, universitetsprofessorn och författaren Zacharias Topelius.

Savelainen har inte bara tagit fram fakta kring varje verk och deras upphovsmän (och -kvinnor), utan även fördjupat sig i Topelius egna upplevelser och åsikter kring denna form av uppmärksamhet. Ibland beklagade sig Topelius över de många timmar han fick ägna åt att sitta modell, och ganska ofta var han missnöjd med resultatet. Men man kan ana dubbla känslor – å ena sidan ansåg Topelius att det var hans verk som borde få uppmärksamhet, inte han som person, å andra sidan ställde han alltid villigt upp som modell. Många av konstnärerna var dessutom hans personliga vänner, vilket gjorde modellsittandet till en umgängesform. Han var dock inte så förtjust i fotografier eftersom de återgav verkligheten i alla dess inte alltid så smickrande detaljer. Topelius var självmedveten och ansåg att porträttet, även om det självklart skulle vara likt honom, skulle visa upp honom från hans bästa sida. Han förstod vikten av ett representativt porträtt för en offentlig person med hans status. Det måste ange rätt ton. Rent fysiskt var han inte stolt över sina ”pösiga och hängande kinder”, vilket han gärna påpekade för konstnären, och när han blev äldre ville han inte att åren skulle synas så tydligt.

Var han fåfäng eller bara kunnig om marknadsföringsprinciper?

Topelius storhet märks i de konflikter som uppstod kring var och på vilket sätt han skulle avbildas. Det uppstod tävlingar mellan städer och konstnärer som ville låta uppföra minnesmärken över honom efter hans död. I Helsingfors blev det till slut en kompromiss på 1930-talet, när två helt olika monument sattes upp, en halv kilometer från varandra. Å ena sidan den kanske numera klassiska skulpturen av Ville Vallgren, föreställande sagofarbrorn Topelius omgiven av barn, å andra sidan den modernistiska ”Saga och Sanning” av Gunnar Finne. Kontrasten mellan de båda konstverken är påtaglig och visar verkligen skillnaden mellan det gamla traditionella och det nya moderna, nästan abstrakta. Vilket av de båda verken hade Topelius själv föredragit? Förespråkare av Finnes verk hävdar att Topelius alltid ville att hans verk och inte han själv skulle komma i främsta rummet, därför skulle han ha tyckt om ”Saga och Sanning” som visar två kvinnofigurer, den ena med en eldslåga för sanningen och den andra med en fågel för sagan. Topelius var ju både en historiker och en poet. Men Topelius var också en traditionalist som tyckte om det enkla och naturliga. Dessutom brydde han sig om vad vanliga människor tyckte och tänkte (han svarade personligen på all beundrarpost, särskilt från barn).

Därför tror jag att han hade föredragit Vallgrens staty som hade betydligt bredare folkligt stöd än Finnes, och än idag utgör en närmast ikonisk bild av Zacharias Topelius.

Savelainens bok är skriven som en avhandling och bitvis lite torr och livlös, även om bilden som ges av Topelius är varm och mänsklig. Och något jag verkligen saknar är bilder av de andra konstverk som Savelainen beskriver. Jag förstår att hon velat fokusera på Topelius-porträtten men i så fall kanske hon inte skulle ha beskrivit många andra konstverk så ingående att jag blir sugen på att se dem, inte bara läsa om dem. Inte heller alla Topelius-porträtt som hon beskriver finns återgivna i boken, vilket är synd. I synnerhet svärsonen Ackes teckningar från familjens vardag hade varit roligt att få ta del av. Vad tyckte månne Topelius om dem? Att bli avritad i de mest privata situationer. Det påminner om dagens ständiga fotograferande med mobilerna. Kände Topelius att han alltid måste vara lite på sin vakt och försöka se bra ut, även hemma på fritiden? På sätt och vis var han dåtidens superkändis i både Finland och Sverige. Ändå verkar det inte ha stigit honom åt huvudet, eller skrämt bort honom från offentlighetens ljus. Han verkar ha tagit det med ro och en hälsosam självdistans. Den bild som framträder av Zacharias Topelius är den av en man som jag gärna hade velat ha i min bekantskapskrets.

Små händelser med stora konsekvenser

På försättsbladet till boken ”Fjärilseffekten” av Karin Alvtegen har min mamma skrivit sitt namn med sin konstnärligt snirkliga stil. Och det är en typisk mammabok, tänker jag med en vemodig glädje. Under namnet har hon skrivit året 2013 och jag hoppas medan jag läser att hon hann läsa boken också. För då känns det på något vis som om vi får en stund tillsammans, hon och jag, trots att hon varit död i över ett år.

Jag kan enkelt föreställa mig hur vi talar om boken, hur jag kanske frågar henne om saker, eller hur vi reflekterar över vår egen relation.

”Fjärilseffekten” handlar nämligen till stor del om relationen mellan mor och dotter. Hur trauman kan gå i arv och slå in en kil mellan människor. Vi får följa tre personer, alla skrivna i jag-form, bara titeln på kapitlet anger vem det handlar om. Först är det Bodil, mamman, som i början av boken har brutit upp från sitt gamla liv på grund av en sjukdomsdiagnos. Hon försöker nå fram till sin vuxna dotter Viktoria men vet inte riktigt hur. De har blivit som främlingar för varandra. Viktoria å sin sida har en trettioårskris och känner den biologiska klockan ticka. I samband med detta börjar hon nysta i sitt förflutna, det som hon så länge har tagit avstånd ifrån. Den tredje personen vi får följa är Andreas, en tvåbarnspappa mitt i livet. Han råkar befinna sig i en guldsmedsaffär när denna blir rånad och han hotas till livet vilket försätter honom i en djup livskris. Han håller dock händelsen hemlig för sin fru och sina barn, vilket nog är hans största misstag. För utan detta stöd glider han sakta in i en psykos.

Det är till en början oklart hur de tre berättelserna hänger samman. Ja, Bodil och Viktoria är såklart sammanflätade på ett oundvikligt sätt. Men var kommer Andreas in i bilden? Mot slutet av boken börjar berättelserna flöda som små rännilar av vatten som förenas till en fors. När det antyds vilken koppling som finns mellan Bodil och Viktoria å ena sidan och Andreas å den andra, så fladdrar det till i min mage som av en fjärils vingar.

Är det detta som är fjärilseffekten månntro?

Begreppet fjärilseffekt myntades av matematikern och meteorologen Edward Lorenz 1979 och är ett vanligt begrepp inom kaosteorin. Begreppet används ofta när det gäller väder. Tanken är att en fjärils vingslag i till exempel Mexico, kan leda till en storm i Sverige. Små händelser kan få stora konsekvenser i kaotiska och komplexa system.

I Alvtegens roman kan denna fjäril anas i Bodils mammas födelse och uppväxt, men självklart började historien ännu tidigare. Vem var Bodils mammas föräldrar? Vad var det som fick hennes mamma att lämna bort henne som nyfödd? En annan fjäril är rånet i guldsmedsbutiken. Utan det hade Andreas säkert fortsatt sitt normala liv utan större grubblerier. Kanske. Eller är vissa händelser oundvikliga oavsett vad man upplever eller gör? Om inte rånet hade skett hade kanske något annat inträffat som knuffat Andreas över kanten. Och även utan barnhemsupplevelserna hade kanske Bodils mamma blivit den hon blev i alla fall, och Bodil och hennes syster ändå hamnat i de roller de tog. Om inte om hade varit.

Vi vet ju bara vad som redan hänt och inte vad som hade kunnat hända om inte…

Därför behöver vi också göra det bästa av det liv vi får och vårda de relationer vi har. Gemensamt för alla tre karaktärer i boken är att de tiger när de borde tala. Andreas försöker förstå vad som leder till brott och ondska, så han gräver sig ner i information om människans historia och psykologi. Han konstaterar att hos ursprungsbefolkningar i Afrika ägnas en stor del av dagen åt samtal i gruppen. Detta för att minimera risken för våld. Vi människor har talet som verktyg för att klara av att leva tillsammans. Även till synes obetydligt småprat kan i längden ha en enorm betydelse för fred och välmående. Och de stora frågorna i livet är det verkligen nödvändigt att vi delar med varandra. Men ibland känns det övermäktigt att ta det första steget och våga blotta sig med ett: ”vi behöver prata”. Om den andre då vägrar, behöver vi stå på oss om vi inte vill riskera att förlora relationen. Ibland behöver vi hjälp, någon som medlar eller knuffar oss framåt. Bodil får oväntad hjälp, Viktoria söker själv upp hjälpen. Andreas däremot, vill inte ta emot den hjälp som erbjuds honom. Han vägrar att prata om det som skett. Detta får i slutändan ödesdigra konsekvenser, inte bara för Andreas själv, utan även för andra människor.

Jag och min mamma, vi pratade om nästan allt, ända in i det sista.

Jag känner inte att jag hade något osagt med henne. Jag hoppas att hon kände likadant. Med min ena dotter talar jag också om allt, liksom med min man. Det gör våra relationer starka och utgör ett skydd när livets vindar tar i. Andra i mitt liv har antingen slutat prata med mig, eller så har jag slutat prata med dem. I vissa fall har det kanske varit nödvändigt, i andra beklagar jag det djupt. Borde jag anstränga mig mer och envisas: ”vi behöver prata” eller borde jag be om hjälp? Det är svårt att avgöra. Hade min mamma levt hade jag frågat henne. Hon var utbildad psykiatrisjuksköterska och upphörde aldrig att fascineras av mänskliga relationer. Därför säger jag att Alvtegens ”Fjärilseffekten” var en typisk mammaroman. Och någonstans där mellan raderna känner jag hennes närvaro.

Vilse i självhjälpsvärlden

”Ett bättre jag” av Marianne Power är skriven som en roman men är mer eller mindre självbiografisk. Undertiteln ”hur självhjälp inte förändrade mitt liv” får mig dock nästan att strunta i att läsa den. Jag menar, på sätt och vis har ju författaren redan avslöjat slutet. Men eftersom jag själv är intresserad av självhjälpsböcker (och även har skrivit en) och har läst flera av dem som författaren hänvisar till och så att säga recenserar (något jag också sysslar med) är jag ändå tillräckligt nyfiken för att läsa boken.

”Ett bättre jag” handlar om Marianne, en trettiosjuårig journalist som känner sig vilse och misslyckad och bestämmer sig för att testa en självhjälpsbok i månaden under ett helt år för att se om det har någon effekt på hennes liv. Hon har försökt tidigare utan större resultat och tror att det beror på att hon inte engagerat sig helhjärtat.

Så den här gången ska hon följa metoderna till punkt och pricka, hur jobbigt det än är.

Självklart dröjer det dock inte länge förrän projektet spårar ur. Marianne har helt enkelt inte den viljestyrka och disciplin som krävs för att följa ett visst program helt och hållet under fyra veckors tid. Det är det nog få som har, faktiskt, åtminstone om man inte hittar rätt metod. Marianne faller ständigt tillbaka i sina (dåliga) vanor. Emellertid är det just detta som gör boken intressant. För inte är det väl egentligen frågan om vilken självhjälpsbok som är den bästa som vi vill ha svar på? Snarare: varför fungerar de inte alltid? Och vilken funktion fyller de i människors liv?

Den första boken som Marianne prövar är ”Känn rädslan och våga ändå” av Susan Jeffers och hon går ut starkt med att utmana sina värsta rädslor. Som Jeffers utlovar känner Marianne sig stark efter varje rädsla som hon övervinner. Men hon inser också att medan vissa rädslor bör övervinnas, är andra kanske bra att ha.

Vad handlar våra rädslor om egentligen? Överlevnad?

Den andra månaden tar hon sig an en bok om ekonomi, vilket också är en stor rädsla hos Marianne. Hon brukar inte ens våga titta på sina kontoutdrag. Nu tvingas hon se sanningen i vitögat och hon får en chock när hon inser hur skuldsatt hon är. Tyvärr väljer hon att blunda sig ur krisen istället för att på allvar ta itu med situationen. På detta sätt fortskrider projektet med självhjälpsböckerna: höga ambitioner, kris, urspårning, tillbaka till ruta ett. Marianne pendlar mellan eufori och depression, mellan hedonism och asketism. I det långa loppet verkar inget förändras. Men kanske gör det det ändå? Jag tycker att bokens titel är missvisande – självhjälpsböckerna, eller snarare Mariannes genomgång av dem, förändrar henne faktiskt. Men förändringen handlar mer om hennes självkännedom och inställning till livet än om yttre förhållanden. Hon tvingas lära känna sig själv på djupet och acceptera livet så som det är. Hon upptäcker också att våra relationer förändras när vi förändras. Det är inte alla som uppskattar utveckling och förändring hos en vän eller släkting.

Ibland måste man kanske ta en paus från någon eller till och med avsluta en relation om man inte vill falla tillbaka i sitt gamla jag.

Några av böckerna som Marianne läser irriterar henne (och jag kan verkligen känna samma sak), men andra tar hon faktiskt till sig och lär sig använda, även om det inte är till punkt och pricka. Och kanske är det just så vi behöver se på självhjälpsböcker: som användbara verktyg i vissa situationer och för vissa personer. Alla kanske inte behöver en rörtång eller en cirkelsåg. Välj den metod som tilltalar dig och som passar in i ditt liv just nu. Den bästa metoden är ju den du kan få att fungera. Det finns ingen ”one size fits all” i självhjälpsvärlden (hur mycket det än hävdas). Det är också viktigt att förbli skeptisk och öppen. Om du känner att du börjar tappa bort dig själv, eller uppslukas av en viss metod – ta ett steg tillbaka och fråga dig: hjälper det här mig? Är det hållbart i längden? Hur påverkar det mina relationer?

Marianne ställer alla frågor som jag själv ställt om självhjälpsmetoder.

Hon är stundtals hälsosamt kritisk och skeptisk, samt klok och insiktsfull. Därför är det desto mer frustrerande att se henne slukas med hull och hår av något som inte är bra för henne. Eller motsatsen: att se henne rata en metod som skulle ha hjälpt henne om hon bara orkat fullfölja och inte fallit tillbaka i gamla hjulspår. Ja, visst behöver vi lära oss att acceptera och älska oss själva, men vi behöver också utvecklas och sträva efter att bli bättre människor. Att som trettiosjuåring vara djupt skuldsatt utan någon koll på sin ekonomi, vara i dålig fysisk form (för att man slarvar med sin hälsa), samt vara lika vilsen och känslostyrd som en tonåring är inte okej. Och kalla mig mossig eller sexistisk men jag tror inte att Marianne hade befunnit sig där hon är om hon hade bildat familj. Vi kvinnor är i grund och botten byggda för att ta hand om hem och barn. Utan det kommer vi oundvikligen att känna oss vilsna och riskera att drunkna i oss själva. Jag förstår att det inte är alla förunnat att hitta kärleken eller bli förälder men i så fall behöver man hitta något annat att lägga den omsorgen och energin på. Vi behöver bli behövda, annars blir vi tokiga. Att relationer och andra människor är viktiga, det inser även Marianne till slut, även om det kostar henne. Ett bättre jag är något vi alla bör sträva efter och Marianne Power visar på ett smärtsamt tydligt sätt varför.

Kontroll och tragedi – recension av ”Lova mig tystnad”

Jag läser de första raderna i ”Lova mig tystnad” av Mattias Edvardsson. Jag får läsa om dem ett par gånger och tänker: gud så pretentiöst och dåligt. Det lovar inte gott. Men har jag börjat läsa en bok måste jag läsa hela, det är ytterst sällan som jag avbryter läsningen, inte ens med böcker som med jämna mellanrum får mig att utbrista: ”men vad dålig den är!” Jag pinar mig vidare och hoppas på det bästa. Och med Edvardssons bok behöver jag faktiskt inte pina mig igenom särskilt många sidor innan berättelsen tar fart och tar tag i mig. Visst stör jag mig fortfarande på en del saker, till exempel hoppandet i tid fram och tillbaka och de melodramatiska kapitelnamnen (som faktiskt inte riktigt stämmer överens med berättelsen men på vilket sätt kan jag inte avslöja utan att spoila boken för den som vill läsa den).

Ibland blir också karaktärerna nästan karikatyrer eller stereotyper, men kanske är människor sådana?

”Lova mig tystnad” är en spänningsroman mer än en klassisk deckare. Jag får samma känsla som när jag läser Margaret Yorke. Det är mer psykologi än kriminologi. Faktiskt får vi knappt veta någonting om vad som hänt. Var det ett brott eller ej? Vari bestod brottet egentligen? När sanningen väl uppdagas i slutet av boken blir jag som i Yorkes romaner tvungen att bläddra tillbaka. Var det så det var? Det hade man aldrig kunnat gissa. Dock saknar jag i Edvardssons bok den känsla av rättvisa och förtjänt straff som Yorke ofta avrundar med.

Edvardsson må vara en mästare i att bygga spänning, han är dock lite sämre på att förlösa den.

Läsaren följer inte polisens arbete utan de anhörigas tankar och känslor. Mycket kan jag känna igen mig i och stundvis blir läsningen jobbig, eftersom offret i boken är en tonårstjej och mycket av problematiken kretsar kring föräldraskap. Det hade kunnat vara min dotter, tänker jag och ryser. Eller kanske inte. Det är en för mig märklig värld jag får kika in i. Är det såhär vanliga svenska familjer har det idag? En verklighet som jag på sätt och vis har valt att leva utanför. Jag förfäras över telefonernas betydelse i dessa människors liv. Allt kan kopplas till den där lilla skärmen. Ett foto på avvägar, ett meddelande på fyllan, spårningsappar… Tillsammans bidrar de till den oundvikliga och tragiska utgången. Andra fenomen som är helt främmande för mig är statusjakten och idrottsvärlden.

Är det såhär svenskar lever,  frågar jag mig igen. Så… tragiskt på något vis.

Som sagt kretsar mycket av karaktärernas tankar kring föräldraskapet. Att vara mamma är det svåraste som finns, brukar jag säga. Hur vet man hur mycket kärlek man ska ge, utan att det blir påträngande? Och hur mycket gränser ska man dra innan det blir tyranni? Vi följer två familjer. I den ena tillåts lite av varje, i den andra är reglerna strikta. I båda familjerna är det viktigt med prestation och vad andra människor tycker, men på lite olika sätt. Man kan se på frukten om trädet är gott, sägs det. I vilken familj ”lyckas” man bäst med avkomman? Och hur mycket avgörs av generna, snarare än fostran? Det är inte så lätt att säga.

Jag identifierar mig mer med det gränssättande föräldraskapet i boken men det skulle aldrig falla mig in att spåra mina barn med en app, även om jag kunde.

Blir det egentligen tryggare med telefonerna? När jag var ung fick man helt enkelt se till att komma hem när man lovat eller ringa (från en fast telefon) om man blev sen. Idag blir föräldrar oroliga om barnet inte omedelbart svarar på samtal eller sms. Man tänker lätt det värsta och inte att batteriet laddat ur eller att telefonen ligger i en väska. Och som ungdom – vilken mardröm att hela tiden ha ögonen på sig, inte bara från föräldrarna utan även från andra ungdomar. Vem som helst kan ta en bild på dig när som helst och sprida på nätet. Det gäller att du hela tiden ser ut och agerar som om du ägde världen. Hade det som händer i ”Lova mig tystnad” kunnat hända på åttiotalet? Ja, förmodligen, fast i lite annan form och risken hade nog varit lägre. Men det kanske bara är mitt sätt att säga: ”det var bättre förr”.

Kanske är det jag som vuxit upp i en bubbla, och som på sätt och vis håller kvar den bubblan omkring mig?

”Allt blir så mycket enklare med en smartphone”, säger folk gärna till mig när jag berättar att jag inte har någon. En del medger till och med att de inte skulle klara sig utan den, för allt finns ju i mobilen. Enklare, möjligen, men bättre? Tveksamt. Visst är det lite krångligt ibland att inte ha en så kallad smart telefon, eller ett facebook-konto, men jag har åtminstone lite frihet och anonymitet kvar. Inte har det blivit lättare att få tag på folk heller, när man ser vem som ringer kan man välja om man vill svara eller ej. Och inte kommer vi närmare varann i sociala medier, det är ett opersonligt spel. Jag har hört någon kalla det antisociala medier. Som om det inte var nog med allt annat i tonåren, ungdomar idag har hela detta virtuella universum att ständigt förhålla sig till också. Går det att skydda dem ifrån det? Jag vet inte, jag har gjort mitt bästa och lyckats till en del.

Om man ignorerar inledningen (som jag nu i efterhand inser också haltar rent innehållsmässigt) så skriver Edvardsson riktigt bra. Det är imponerande hur han kan beskriva en tonårstjejs upplevelser, tankar och känslor. Jag tänker att han måste ha en fantastiskt nära kontakt med sina egna barn. Språket är också modernt, kryddat med ungdomliga uttryck. Författaren balanserar dock stundvis på en farlig kant. Risken finns att det blir konstlat och krystat, så som de första meningarna. Som om det inte var hans eget språk. Och vissa uttryck och fenomen är präglade av den skånska miljön. Förmodligen får en skåning ut ännu mer av miljöbeskrivningarna. Men en del saker är förstås ”allmänsvenska” och kontrasten blir tydlig kring dem i boken som inte har ett svenskt ursprung. Även här finns det fallgropar som Edvardsson skickligt undviker. Politiken viskar i utkanten av romanen men blir aldrig mer än just det – en viskning, en stilla aning. Vilket är skönt. Berättelsen får stå i centrum. Och familjen. Precis som det ska vara.