Kategori: Bokrecension

Jag läste 50 böcker på ett år

Bortrest på semester fick jag mycket läst

Jag lyckades! Jag läste 50 böcker under ett års tid, recenserade samtliga i bloggform och läste in majoriteten av recensionerna till min talblogg. Här ska jag sammanfatta mina erfarenheter. Men först lite statistik.

Jag har alltså på 52 veckors tid läst 50 böcker. Av dessa var en på tyska, nio på engelska och resten på svenska. Den författare som jag läst flest böcker av, fyra stycken, är Terry Pratchett. Av P G Wodehouse, Bjørn Bull-Hansen och Dr Vernon Coleman läste jag två böcker vardera, för övrigt är det olika författare till alla böcker jag läst. 28 av böckerna kan sägas vara skönlitteratur, resten är antingen filosofiska verk, självhjälpsböcker eller faktaböcker av olika slag. Romanerna har varit historiska skildringar, deckare, romantik, fantasy, komedi och drama.

Flera av faktaböckerna har handlat om den så kallade pandemin och dess konsekvenser, inte minst vaccinskadorna.

Här hittar vi böcker som ”Anyone who tells you vaccines are safe and effective is lying”, ”Proof that facemasks do more harm than good”, ”Dödsorsak okänd”, ”Kriget mot livet”, ”The Dream”, ”Den globala statskuppen” samt ”Handbok för uppvaknande”. Jag har också dykt ner i de stora frågorna om livets mening och vad det innebär att vara människa i böckerna ”Hur bör du leva? Moralfilosofi från då till nu”, ”Så talade Zarathustra”, ”Memorabilier” samt ”Den intoleranta toleransen”. Ett annat stort intresseområde för mig är ekonomi och samhällsbygge, därför har jag läst böcker som ”Finance and the good society”, ”Strategi för gemenskap”, ”Demokratins framtid” samt ”Totalitarismens psykologi”. Hit skulle man väl även kunna räkna ”Djurens gård” och ”The new blueprint for humanity”. Men det är svårt att kategorisera en del av böckerna, innehållet är överlappande och ämnesöverskridande. Vissa böcker tycks nästan höra ihop, som till exempel ”The Dream” av David Icke och ”Kriget mot livet” av Per Shapiro.

Det har väl varit oundvikligt att stoppa in mina egna tankar och funderingar kring stort och smått i recensionerna.

Ibland har jag spårat ur litegrann och kanske tolkat in saker som inte funnits där, eller broderat ut en enkel tankegång till något större. Även recensionerna på skönlitteraturen har fått djupare vinklingar ibland, som till exempel när Pratchetts ”Guards! Guards!” fick mig att fundera på om vi behöver ondskan. Bull-Hansens böcker har också fått mig att tänka mycket på vad som gör människor onda. Men jag antar att det är för att människors ondska är något som generellt upptagit mina tankar mycket de senaste åren.

Var det svårt att läsa så många böcker på så kort tid? Ja, och nej. Vissa böcker var otroligt lättlästa, och ibland valde jag ut en tunnare bok för att ”komma ikapp” läsningen. Men emellanåt var det tungt. ”Finance and the good society” gjorde mig så arg att jag hade svårt att läsa färdigt den. Även Tersmans ”Hur bör du leva?”, Swedenborgs ”Memorabilier” och Nietzsches ”Så talade Zarathustra” var svårlästa till stor del på grund av att jag inte delade den livsåskådning som presenterades. Bull-Hansens böcker tog också tid och kraft, dels för att de var tjocka – uppåt 600 sidor med liten text – men också mycket på grund av de grafiska skildringarna av horribla handlingar. Det var kanske lite ironiskt att den sista boken jag läste i mitt maraton var just en av Bull-Hansens böcker, och att titeln på mitt inlägg blev ”Vissa böcker ska man inte läsa”.

Det betyder ju inte att det var en dålig bok, snarare var det tvärtom i det här fallet.

”Jomsviking – Vinland” var helt enkelt så välskriven att berättelsen kröp in under skinnet på mig. Och jag tror att vi behöver vara försiktiga med vad vi släpper in under skinnet, i synnerhet om vi är så känsliga som jag är. (En del människor har säkert svårt att tro att jag är känslig men det är en helt annan fråga.)

Varför valde jag att inte läsa in några av recensionerna? Oftast berodde det på att recensionen var kort – det fanns inte så mycket att säga, men jag har också i vissa fall undvikit att läsa in recensionen om den varit negativ. Det är jättejobbigt att behöva ”skriva ner” någon annans verk, i synnerhet om jag känner eller har träffat författaren. Därför har jag lämnat dessa recensioner så att säga lite i skymundan.

Om du inte har något positivt att säga, säg inget alls.

Nu har jag ju oftast haft något gott att säga, även om dem jag kritiserat, men jag ville ändå försöka fokusera på det som är bra. Och jag var ju ”tvungen” att skriva en recension på varje bok jag läste. Jag var också ”tvungen” att läsa ut varje bok, hur jobbigt det än var. Ärligt talat har det nästan aldrig hänt att jag slutat läsa en bok mitt i, inte ens före denna utmaning. Jag tycker liksom att man ska avsluta det man påbörjat. Har man dessutom betalat en slant för boken ska man väl få valuta för pengarna?

Alla sågningar har jag dock inte gömt undan. Ibland har det helt enkelt varit för roligt att lyfta fram bristerna i resonemanget, uppenbara kunskapsluckor eller fördomar. Stundvis har jag hängett mig åt drypande sarkasm, vilket har varit kul, det kan jag inte förneka. Men förhoppningsvis kan det också belysa vikten av att läsa med ett kritiskt öga, även (kanske i synnerhet!) när texten är författad av så kallade experter.

Ibland är det smartare att inte vara så utbildad utan se saker från marknivå, så att säga.

Har jag lärt mig något? Ja, massor! Jag kan absolut rekommendera en sådan här utmaning till den som har (eller är beredd att ta sig) tiden. Och om du tycker 50 böcker är för mycket, säg 30 då. Det är viktigt med läsning. Alltför få läser böcker idag. Läsning utökar ditt ordförråd och bättrar på din allmänbildning, dessutom kan du få en större förståelse för andra människor, i andra tider och kulturer. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att läsning gör dig ödmjukare och mindre benägen att ta till knytnävarna. Fast det är klart, ibland blir man förbannad av det man läser också. Men kanske är det bra. Nuförtiden tänker jag ofta att fler borde bli förbannade. I alla fall på rätt saker. Om människor fick all information om vad som verkligen pågår i världen då skulle de kanske inte finna sig i så mycket skit. Och om de inte sprang så fort i ekorrhjulet skulle de kanske ha tid och ork att faktiskt göra något åt saken. Min stilla förhoppning är att mina recensioner kan förmedla en del av den informationen till dem som inte hinner eller kan läsa allt det jag läser och kanske kan jag inspirera någon att leta vidare efter information.

Kunskap i sig gör dig kanske inte friare men kunskap kan få dig att inse att du kan bli och har rätt att vara fri.

I Sverige idag har vi fortfarande en hel del yttrande- och tryckfrihet kvar. Men dessa friheter är hotade och det är hög tid för människor att stå upp för dem innan de omärkligt tas ifrån oss. Om du aldrig vetat att en bok funnits, kommer du aldrig veta när den censureras. Så läs! Läs hungrigt och brett. Läs för nöjes skull och för att lära dig nya saker. Läs för att bekräfta, lika väl som för att utmana dina åsikter och övertygelser. Läs för att lära känna dig själv och dina medmänniskor. Och när du läst en bok som väckt något hos dig – dela med dig av dina tankar till andra. Kanske har någon tänkt och känt precis som du. Kanske har någon annan ett svar på din fråga. Jag kommer fortsätta att läsa, om än i lugnare tempo, och jag kommer fortsätta att blogga om det jag läst. Har du förslag på en bok du vill att jag läser och recenserar så skriv i kommentarerna eller hör av dig, mailadress till vårt förlag finns på hemsidan. Med önskan om ett gott nytt läs-år 2025! – Hanna

Vissa böcker ska man inte läsa

Som årets sista bok valde jag den andra boken i Bjørn Bull-Hansens serie om jomsvikingen Torstein Tormodson. Jag kände att jag ville läsa andra delen medan jag fortfarande kom ihåg det mesta från den första och hoppades kanske att den här boken inte skulle vara riktigt lika blodig och hemsk som den förra. Tyvärr var det tvärtom.

”Varför läser du den då?” frågar maken när jag beklagar mig. ”Men den är så spännande, jag måste få veta hur det går, jag måste läsa tills det blir bättre”, svarar jag.

Och bättre blir det väl kanske, på bokens sista sidor. Fram till dess håller Bull-Hansen mig i ett järngrepp med sin fantastiska berättarförmåga. Men det kostar. Jag tror faktiskt inte att jag kommer att orka läsa någon mer av hans romaner om jomsviking. Det är för jobbigt för en sådan känslomänniska som jag. Min fantasiförmåga är inte bra för mig i sådana här lägen. Jag är faktiskt förvånad över att jag inte fått mardrömmar (ännu).

I ”Jomsviking – Vinland” har Torstein blivit pappa och det kommer att förändra allt för honom. Han för befälet över ett fyrtiotal män och kvinnor på ett skepp som han fått till skänks av danerkungen Sven Tveskägg. På skeppet finns också Torsteins häst Vingur, hans trebenta hund Fenre, samt några andra djur. Med denna last tar den lilla gruppen nybyggare sikte på den nordamerikanska kusten och Vinland, som sägs vara rikt på timmer av finaste lärk. Torstein och hans bror tänker göra sig en förmögenhet på att sälja skepp till grönlänningar och islänningar. Men jakten på rikedom och äventyr övergår snart i terror när nordmännen ställs öga mot öga med ursprungsbefolkningen, det vi idag kallar indianer (fast det får man väl inte säga längre?) men det som vikingarna kallade skrälingar (åtminstone i Bull-Hansens tolkning). Återigen tvingas Torstein till svåra val och insikter om sina egna mörka sidor. Han förvandlas snart till just en sådan man som han fruktar och hatar mest av allt. Vad förmår en man att begå sådana handlingar? Märkligt nog är det kärlek. Ondskan föds ur kärleken. När en av de kristna munkarna kritiserar Torstein för det han gjorde där borta i skrälingarnas land, så frågar han om munken har barn. Har han inte det – och det har ju sällan munkar – så ska han bara hålla käften.

Som mamma kan jag absolut förstå Torstein, jag skulle gå över glödande kol för mina barn. Krävdes det skulle jag kanske även döda en annan människa.

Som jag berättat tidigare finns det en vrede i mig, en eld som kan blossa upp ibland helt oväntat. Men Torstein är många gånger värre. Det är därför han fått rollen som bärsärk – den krigare som likt en vansinnig ska röja väg åt de andra, helt oförskräckt och utan nåd. En tillgång i strid men en nackdel i många vardagliga situationer, det förstår till och med Torstein, utan att egentligen kunna göra något åt det. Det är tur för honom att han har sin trofasta och visa hustru Sigrid från Orkneyöarna, sin bror Björn och sin vän Halvor från Jomsborg. Den gamle smeden Hutten ser också till att knuffa Torstein i rätt riktning emellanåt. Utan sina män är Torstein inte mycket att ha, det får han verkligen erfara i den här boken.

Återigen undrar jag hur sanningsenliga och historiskt korrekta Jomsviking-böckerna är. Visst seglade nordmän till Amerika, men tog de sig verkligen över havet så snabbt och lätt? Och fanns det så många indianer så långt norrut? Var indianerna så blodtörstiga? Var livet som viking så hårt?

Man kan lätt få uppfattningen att nittio procent av livet är lidande och kamp och ibland kan jag verkligen tycka att livet är onödigt hårt för oss människor – och då lever jag i bekväm lyx jämfört med en vikingakvinna.

Man undrar om det är värt det? Är det värt att älska när förlusten gör så ont? Är det värt att bygga upp något under många år för att se det raseras över en natt? Vad är egentligen meningen med allt? Och hur kan människor begå sådana fruktansvärda handlingar mot andra människor? I böckerna om Torstein är det ju inte bara mellan olika folkslag (skrälingar och vikingar) som aggressionen uppstår, en nordman kan ha ihjäl en före detta vän med ett hugg, utan att tveka. Och skrälingarna har även de de mest horribla tortyrmetoder, mot sina egna likaväl som mot medlemmar av fiendestammar. Jag tänker att välstånd byggs i fredstid, genom handel, inte genom plundring. Våld föder mer våld och biter snart tag i svansen på den som började. Vi borde kunna bättre än såhär, vi människor. Och kanske går det lite bättre för oss i dessa dagar. Vi kan leva sida vid sida med främlingar i tätt befolkade städer utan att gå bärsärk och hänge oss åt blodshämnd. Men jag fruktar att civilisationen bara är en tunn fernissa, därunder är vi alla skrälingar eller vikingar. Under rätt – eller fel kanske – förutsättningar kommer även du min Brutus att hugga mig i ryggen. Eller?

Sådana mörka tankar föds av Bull-Hansens böcker. Och Torstein (liksom Bull-Hansen själv misstänker jag) drabbas emellanåt av ett tungt svårmod. Depression och ångest skulle vi kanske säga idag, men svårmod är så mycket mer.

Jag kallar det Weltschmertz, det som drabbar mig nu och då.

En sorg inte bara för sådant som direkt drabbar mig, utan för allt lidande i världen. Allt onödigt lidande. Den här världen skulle kunna vara en fantastisk plats för oss alla. Vi skulle alla kunna äta oss mätta varje dag, leka och dansa och skapa och älska… Men istället väljer många av oss att plundra, våldta och döda. Varför? Det är väl en evig fråga utan svar antar jag. Inte kan jag göra något åt det heller, utom att möjligen skicka lite kärleksfulla tankar till mina medmänniskor, vänner såväl som fiender. De säger att det hjälper, att det har fysiskt påtaglig effekt om många människor mediterar och sänder positiva vibrationer. Men för att kunna göra det kan jag inte läsa sådana böcker som Bull-Hansens. Jag är ledsen. Men jag tänker ta min mans råd, för min egen mentala och känslomässiga hälsas skull.

Mystik och poesi i ”Häxhammaren”

Jan Mårtenson är en enormt produktiv författare, ändå hade jag inte hört talas om honom förrän jag fick den här boken, ”Häxhammaren”. Det är väl en deckare kan man säga, där huvudpersonen antikvitetshandlaren Johan Homan dras in i ett mysterium. Men är det mord eller inte? Förekommer det ett brott? Det här är frågor som egentligen förblir obesvarade in i det sista.

Trots att boken är från 1976 känns ämnet högaktuellt idag och jag får uppleva en del synkroniciteter när jag läser.

Det handlar om häxkonster och svart magi, satanism och människooffer. Något som måste ha låtit som rena rama science fiction i sjuttiotalets Sverige men som vi nu vet förekommer i stor skala världen över. Homan vägrar också tro att det handlar om verklig svartkonst, även om han kan gå med på att telepati är möjligt. Han är därför övertygad om att det måste handla om droger, något som säkert var allmänt förekommande på sjuttiotalet. Till viss del kan man väl säga att droger är inblandade men inte på det sätt Homan tror.

Boken är fullspäckad med intressant kuriosa, inte bara om häxor, utan även om antikviteter, matlagning och katter. Det för inte alltid historien framåt men skänker trovärdighet åt både karaktärer och berättelse. Johan Homan är en helt vanlig människa som det lätt går att relatera till. Han vill bara leva i lugn och ro med sin katt Cléo, göra lite fynd som han kan sälja vidare med en nätt vinst och på så sätt ha det bekvämt. Men av någon anledning lyckas han ändå dras in i otäcka och oförklarliga skeenden. Han upptäcker snart att polisen inte är till stor hjälp så istället söker han stöd hos en bekant, Michael Gråh, som vet det mesta om häxor och trolldom. Gråh tycker inte alls att Homan överdriver utan uppmuntrar honom att gräva vidare. Detta, och fascinationen för den unga Suzanne som Homan ombetts hålla ett öga på, får honom att ta stora risker i jakten på sanningen.

”Häxhammaren” börjar i rätt sakta mak men spänningen byggs gradvis upp samtidigt som mysteriet blir allt märkligare. Egentligen finns inget konkret att ta på, ändå anar man en stor ondska i bakgrunden och detta suger läsaren vidare i allt snabbare takt. Det går inte att förutsäga någonting, än svänger det hit, än dit. När jag kommer till sista sidan är jag tvungen att börja bläddra tillbaka och läsa om vissa stycken.

Var det så det var? Det hade man inte kunnat ana. Skickligt gjort av Mårtenson.

Den enda kritiken jag har egentligen är riktad mot Mårtensons skrivstil. Meningarna känns avhuggna, ibland utelämnar han helt enkelt subjektet. Det blir styltigt när man läser. Jag inser att jag säkerligen hade valt att sätta ett kommatecken på många ställen där Mårtenson sätter punkt och jag brukar tänka på att variera meningarnas längd för att få flyt och dynamik i texten. Mårtenson staplar liksom bara korta meningar på varann. Ibland känns det mer som poesi än en berättande text. Ja, vissa stycken skriver han verkligen poetiskt, till exempel när han ska beskriva en erotisk scen. Då blir det liksom kristaller och dimma av alltihop. Det blir lite märkligt och en stor kontrast till andra delar, till exempel när Homan ger sitt bästa recept på kyckling. Men står man bara ut med den här språkliga knaggligheten så är ”Häxhammaren” verkligen läsvärd. Inte minst för allt man får lära sig, om historia och kultur. Och matlagning. 

Spännande lokalhistoria

Det verkar som att ju äldre man blir desto mer nyfiken blir man på sitt ursprung och numera har släktforskning blivit en väldigt populär aktivitet. Idag kan man dessutom göra DNA-tester för att se varifrån man kommer. Jag har inte släktforskat men ibland undrat vad jag har för påbrå. Egentligen är det konstigt att man vet så lite om sina förfäder.

Ta tre generationer bakåt bara, och jag vet inte ens vad de hette, än mindre vilka de var.

Monica Berzén har släktforskat en hel del och när hon hittade väldigt mycket skrivet material efter sin farfars far Victor Berzén, som var skollärare, beslöt hon sig för att skriva en bok om honom. ”Victors livsresa från Småland till Roslagen” är en fin ge-bort-bok som är särskilt intressant om man bor i närheten av Rö, där Victor levde och arbetade större delen av sitt liv. Boken handlar även en hel del om Victors barn, han och hustrun Matilda fick totalt nio, varav sju levde till vuxen ålder. Mest intressant är historien om sonen Einar som efter ett fängelsestraff emigrerade till Amerika, där han blev en känd teatermagnat. Kändisskap är en fördel när man släktforskar – då kan man hitta mycket tryckt material om släktingen. Annars är väldigt många förfäder, och i synnerhet kanske förmödrar, anonyma. Ibland finns inte ens ett foto kvar.

Monica har pusslat ihop det hon kunnat från Victors dagböcker, brev och räkenskaper.

Hon har även med en del material om Rös historia från olika källor. Det är undehållande läsning med insprängda anekdoter och reflektioner kring hur livet kunde vara förr. Boken är rikt illustrerad med gamla foton, tidningsurklipp och protokoll. Man förstår att det har varit svårt att tyda Victors prydliga men snirkliga och ”pyttiga” handstil. Ofta skrev han även i marginalerna. Han verkar ha tyckt om siffror och statistik för han förde bok på så gott som allt som skedde i hushållet, skolan och kyrkan. Varenda summa som spenderades antecknade han. Han var också en flitig brevskrivare och gjorde kopior både på mottagna och skickade brev. Det myckna materialet till trots är det svårt att få grepp om vem Victor var. Många minns honom som sträng och barsk, men han verkar också ha varit väldigt mån om sin familj och kärleksfull, inte minst gentemot hustrun Matilda, vars död tog hårt på honom. Han verkar också ha haft humor och unnat sig och familjen fritidsnöjen, trots den skrala ekonomin. Victor var en riktig mångsysslare och det är svårt att förstå hur han hann med allt. Förutom skollärartjänsten var han anställd som klockare och organist, han stämde pianon och orglar, vaccinerade barn, var aktiv i flera föreningar, samt odlade grönsaker både för husbehov och försäljning. Och så skrev han ju massor, även läroböcker till skolan när det behövdes.

Skrivandet har Monica ärvt och det är verkligen roligt att hon tagit sig tid att göra detta minnesdokument.

Dock hade boken verkligen mått bra av en korrekturläsning. Det är synd att en så fin bok ska behöva vara så svårläst på grund av alla tryck- och skrivfel. Det fattas bokstäver, ord och skiljetecken. Här och där har rader bytt plats och ibland är det oklara hänvisningar till bilderna. Jag förstår att det kan vara svårt att se och korrigera allt själv, i synnerhet om man som Monica har artros och brain fog (vilket hon förklarar för läsaren), men desto viktigare då att ta hjälp av någon kunnig. Jag önskar att hon hade bett mig, jag hade gärna gjort det gratis. Härmed erbjuder jag utan kostnad mina korrekturläsningstjänster för alla egenutgivare jag känner. I synnerhet när man ger ut själv bör det vara ett välgjort arbete, annars får alla vi som väljer att ge ut våra egna böcker dåligt rykte. Det känns också trist att behöva ge den kritiken till en kvinna som jag känner litegrann och som verkar vara en så härlig och inspirerande person. Skolläraren Victor hade dock nog inte tvekat att säga vad han tyckte.

Sockersött i Alaska

Från den ena ytterligheten till den andra men jag gör ingen skillnad på litteratur i mitt bokmaraton. Jag kan läsa Nietzsche ena dagen och en Harlequin-roman nästa. Jo, du läste rätt. Självklart måste jag ha med en Harlequin-roman också. I jämförelse med den hjärnskrynklande ”Så talade Zarathustra” är ”Alaska till jul” en sockersöt och lättsmält karamell, både till utseende och innehåll. Författaren heter till och med Snow i efternamn, Jennifer Snow. Det låter nästan taget med tanke på att hon skriver romaner som utspelar sig i vinterlandet Alaska. ”Alaska till jul” är den andra boken i en serie om tre men den kan läsas helt fristående.

Romanens huvudperson är Isla som återvänder hem till sin adoptivfamilj över julen. Isla är en spänningssökande tjej som rest jorden runt på olika klättringsäventyr. Även hemmavid har hon stora planer för vinterklättring och när hennes gruppexpedition blir inställd beslutar hon sig för att ge sig ut på egen hand. Detta trots varningar från ”tråkmånsen” Aaron, hennes gamla skolkamrat och värste hatobjekt.

Det är alltså upplagt för romantik, förstår man om man läst den här typen av romaner förut.

Aaron är inte bara stans snyggaste ungkarl, han jobbar också som räddningssimmare och rycker ut på livsfarliga uppdrag där han får pressa sin kropp till det yttersta. Sin vältränade och muskulösa kropp. Isla tycker det är synd att han är en sådan tråkmåns när han ser så bra ut. Aaron tjatar jämt om säkerhet. Hans efternamn – Segura – betyder till och med just det. Utan att spoila för mycket kan jag säga att Isla så klart behöver räddas av Aaron och det hela kompliceras ytterligare av att hon tappar minnet. Deras relation blir på så sätt nollställd med helt andra förutsättningar. Och så kan leken börja.

Vi får faktiskt följa paret ur bådas synvinklar, vilket jag uppskattar. Jag älskar att läsa en historia ur flera perspektiv. I ”Alaska till jul” varvas Islas tankar med Aarons. Ibland blir det lite oklart vems röst man hör, de har inte vartannat kapitel, men på det stora hela är det smidigt gjort. Författaren har också tänkt på många detaljer som skänker trovärdighet trots att minnesförlust är ett vanskligt ämne att ta sig an (tro mig, jag har ju själv använt mig av det i romanen ”Lake Wilmington Privatdetektiv”). Isla minns inga sociala relationer, inte ens sin bror eller sina föräldrar, däremot kommer hon ihåg namnen på en del artister. Allt som har med kroppsliga minnen fungerar men rent mentalt kan hon inte återkalla minnen av de många äventyr hon varit med om. Hon minns inte heller varför hon anlitat en privatdetektiv för att hjälpa henne söka upp sin biologiska mamma.

Minnesförlusten gör henne på sätt och vis personlighetsförändrad, de försvarsmekanismer hon byggt upp kring sig behövs ju inte när hon inte vet vem hon är eller vad hon varit rädd för. Men snarare handlar det om ett avskalande till den hon verkligen är än en ny personlighet.

Det blir en intressant tankelek: vem skulle jag vara om mina försvar låg nere? Kanske en riktigt trevlig person?

Man vet vad man ger sig in i när man läser den här typen av romaner, men kanske börjar jag bli lite gammal och mossig för jag tyckte att sexscenerna kunde ha tonats ner lite. Ibland blir det helt enkelt bättre om man lämnar en del till fantasin. De är dock välgjorda, det blir varken fånigt eller porrigt, vilket är en svår balansgång som Snow lyckas med. Handlingen för övrigt är lite lagom förutsägbar, vilket den ju ska vara och läsaren får njuta av några riktigt vackra beskrivningar av vintriga aktiviteter som erbjuds i Alaska. Kanske borde man sälja den via turistbyråer som erbjuder resor dit? Det bjuds såklart även på lite nagelbitande spänning, men i lagom dos och författaren tillåter sig bara att kort snudda vid en avlägsen tragedi. Det ska ju ändå vara feelgood och romantik. Något som Jennifer Snow sannerligen har lyckats med i sin julkaramell ”Alaska till jul”.

Så talade alltså Zarathustra

Jag fick höra att Nietzsche är totalt missförstådd, han var inte alls nihilist, eller ens kanske ateist. Fair enough, jag hade ju faktiskt inte läst något av Nietzsche, utan bara om honom, så jag jag gick till biblioteket och tog första bästa som jag hört talas om: ”Så talade Zarathustra”. Helt utan förkunskaper eller förutfattade meningar kastade jag mig in i denna klassiker. Min första aha-upplevelse var att Zarathustra är en man och inte en kvinna. Kanske hade jag tänkt på oraklet i Delfi eller något men okej, nu vet jag det. ”Så talade Zarathustra” är kanske inte den bästa ingången till Nietzsches verk, jag vet inte, men den kändes i alla fall ohyggligt svår.

Den första halvan fick jag nästan känslan av att en tidig AI skrivit texten.

Ta några slumpmässiga liknelser och ord och kasta ihop dem till en text som är grammatiskt korrekt men inte säger någonting. Hur jag än försökte lyckades jag inte få någon rätsida på den mycket förvirrande, för att inte säga surrealistiska texten. Ofta motsade Zarathustra sig själv också. På många sätt liknar ”Så talade Zarathustra” bibeln och det kanske är meningen. Du kan här hitta en bergspredikan, en ordspråksbok, en höga visan, en psaltare och även lite uppenbarelsebok. Språket är lika högtravande och gammeldags som i bibeln också, trots att min översättning inte var jättegammal (utgåvan är från 1982). Zarathustra kan i den jämförelsen likställas med Jesus. Jag undrar också om Zarathustra ska vara ett Nietzsches alter ego, eller om han snarare lyfter fram den förvirrade profeten som ett varningens exempel? För Zarathustra verkar onekligen smått psykotisk emellanåt, han yrar om viljan och lusten, glädjen och ondskan, samt inte minst om övermänniskan, det som vi alla borde sträva efter. Mycket ormar är det också.

Gud är död, säger ju Zarathustra men det är svårt att förstå vad han vill sätta i gudens ställe.

Egentligen tror jag att han menar att religionens gud är död, vilket absolut kan stämma. Men en karaktär i boken säger också: ”död är i fråga om gudar alltid blott en fördom”. Så kanske tror Nietzsche ändå inte att Gud, alltings skapare, är död så som vi uppfattar det. Men som sagt, vad erbjuder Zarathustra istället för alla dessa ”stentavlor” som han har sönder? Om vi inte ska sträva efter att vara goda, att tillfredsställa och tillbedja en osynlig gud, vad ska vi då göra istället? Zarathustra antyder att meningen med livet är att skapa och att vi inte kan fly från, eller ens försöka dölja våra laster och vår ondska. Känner du för att hämnas en oförrätt, så gör det. Klarar du inte att avhålla dig från ett onyttigt eller lustfyllt leverne så gör inte det då. En del kan leva på vegetarisk kost, andra – liksom Zarathustra – frossar gärna i lammkött.

Vi är alla olika, och så ska det vara, menar Zarathustra.

Påståendet att vi människor alla är lika inför Gud, är bara nonsens. Zarathustras kvinnosyn är kanske tidsenlig men skulle anses förlegad idag – kvinnorna är enligt honom inte lika visa som männen, utan snarare obildbara och onda. Ändå menar han att äktenskapet mellan en man och kvinna som respekterar och stöttar varann kan vara det som lyfter människan till det högre jaget. Och det viktigaste av allt är barnen – de kommande generationerna som alltid bör vara lite bättre än sina föräldrar. Zarathustra själv hittar dock ingen kvinna att skaffa barn med. Sörjer han över det? Kanske. Han är en ”ensittare” – en enstöring som behöver dra sig tillbaka till bergen emellanåt för att begrunda de stora frågorna. Han pendlar också mellan den djupaste depression och en närmast manisk eufori. Dessutom verkar han ha höga tankar om sig själv. Alla andra är idioter, tycks han säga, åtminstone i början av boken. Mot slutet inser han att hans ord kanske inte är för alla. Ändå kan han inte låta bli att tala. Det påminner mig om en dikt jag skrev en gång:

Mitt språk är bara mitt
och ingen alls förstår mig
Ändå talar jag
och talar
talar jag
fast ingen alls förstår mig

Lite så är det att läsa ”Så talade Zarathustra”. Han yrar på boken igenom och jag försöker förtvivlat finna en röd tråd eller ens ett budskap i den kaotiska ordmassan. Efter ungefär halva boken börjar det ändå arta sig. Man kan följa små historier i historien och emellanåt lyser små guldkorn fram och jag brister ut i skratt eller nickar igenkännande. Zarathustra är uppfriskande ärlig och vågar säga vad som helst, han bryr sig inte om ifall han kränker någon. Inte heller bryr han sig om ifall han motsäger sig själv. Stundvis sväller hans ego ut över alla bräddar. Jag tänker att han inte skulle ha några som helst problem att skryta med att han var världens ödmjukaste person.

Jag kommer osökt att tänka på August Strindberg.

De är lite lika. Himmel och helvete, de högsta toppar och de djupaste dalar. Ett förakt för andra människor, ja, rent av ett äckel i Zarathustras fall. Samtidigt så speglar det ju verkligheten, om man nu får lov att säga det. Den ”pöbel” som Zarathustra pratar om, är det vi idag skulle kalla NPCs. Han inser under bokens gång att det är meningslöst att tala om dessa högre frågor med den stora massan. De vill helt enkelt inte förstå, kanske har de inte ens förmågan. Man bör veta när man ska gå förbi och hålla tyst. Välja sina strider. Å andra sidan är det ibland läge att strida. Zarathustra uppmuntrar till och med till krig, utan att riktigt förklara varför han tycker det är en bra idé. Men liknöjdheten är förkastlig. Hellre känna alla känslor, både onda och goda, tycks Zarathustra mena, än att vara liknöjd inför allt och bekväm. Lagom? Nej, usch och fy! Övermänniskan skapar och känner, älskar och hatar. Och njuter och dansar. En dag utan dans är en förspilld dag, tycker Zarathustra, så han dansar ofta där på berget i sin enslighet. Till sitt sällskap har han en orm och en örn. De är hans närmaste lärjungar, även om han också har mänskliga sådana.

Jag kan lustigt nog känna igen mig själv i Zarathustra, liksom i Strindberg.

Jag är också en känslomänniska som kan utbrista ”jag är så trött på idiotiska människor!” Att skapande är meningen med livet kan jag absolut hålla med om. Likaså att man inte ska försöka alltför hårt att undertrycka eller motarbeta sina ”onda” sidor. Bättre att pysa ut lite nu och då än att en vacker dag explodera. Jag har, precis som Zarathustra, svårt att förstå kristendomen och andra läror som enbart tycks hylla ett avlägset himmelrike. ”Efterdettingar” kallar Zarathustra dem. Men livet är här och nu, det finns en mening med våra jordiska kroppar och begär. Vi ska inte leta efter en gud i himlen, utan finna glädje i jorden. Vi är en del av naturen och just hänryckningen över naturens skönhet är det som bär Zarathustra genom både sämre och bättre tider. Han återvänder alltid till naturen.

Har jag missförstått Nietzsche?

I början av läsningen tänkte jag: detta är kulturens och filosofins nakna kejsare. Ingen begriper honom men inte för att han är för djup eller vis, utan för att han är en galning. Som en enkel bondflicka tillåter jag mig emellanåt att tänka detta om de fina konsterna. Jag kanske inte alls är dum som inte förstår dem utan de är alla en bluff som ingen vågar avslöja. Jag kan vara barnet och ropa: ”kejsaren är naken!” Men för den skull behöver man ju inte kasta ut barnet med badvattnet. ”Så talade Zarathustra” innehåller trots allt en del användbara råd för ett gott liv:

Dansa varje dag.
Skratta ofta – inte minst åt dig själv.
Skapa! Vad som helst som gör dig glad.
Våga vara annorlunda.
Välj dina strider.
Umgås med dem du gillar och som gillar dig.
Lev här och nu.
Gå ut i naturen, ofta!
Klandra dig inte om du inte klarar av att ”vara god” alla gånger.
Sträva alltid efter att bli bättre.
Det är inte din uppgift att lösa andras problem.
Ge med försiktighet och eftertanke, inte alla gåvor blir väl mottagna.
Om du hittar någon att älska och bilda familj med, vörda och uppskatta det, ett gott äktenskap kan göra dig till en bättre människa.

Små mekaniska mirakel

Det slog mig att jag inte läst någon barnbok i mitt bokmaraton så när sonen rensade igenom sin bokhylla snappade jag åt mig ”Små mekaniska mirakel” av Lissa Evans. Boken handlar om pojken Peter Lutten som genom en serie mystiska och smått magiska händelser följer i spåren av sin pappas farbror Tony som försvann under andra världskriget. Och med försvann menas verkligen gick upp i rök. Tony Lutten var nämligen en berömd trollkarl eller snarare illusionist, för han trodde egentligen inte själv på magi förrän den där ödesdigra dagen då hans fästmö försvann och han begav sig av för att hitta henne.

Tony lämnar efter sig en mekanisk verkstad som han till en början tänkt ge åt Peters pappa. Men Peters pappa är inte den rätta sortens pojke visar det sig, han är inte så intresserad av det magiska utan tycker mer om att fördjupa sig i ords betydelser (vilket väl i och för sig också kan liknas vid magi). Istället blir det Peter som snubblar över uppdraget att leta rätt på den hemliga verkstaden. Till sin hjälp tvingas han ta den jämnåriga flickan April, som är en av tre identiska systrar i grannhuset. April är smart och dessutom längre än den kortvuxne Peter, vilket visar sig användbart i jakten på ledtrådar. Ytterligare hjälp får de via en av Tonys ungdomskamrater, den blinda läraren Leonora och hennes ledarhund Pluto.

Men äventyret vore ju inte komplett utan en rival om skatten, inte sant? Och självklart finns även en sådan. I detta fall är det borgmästaren, tillika magiläraren Jeannie Carr. Hon driver firman Yrkeshemligheter AB och vill gärna lägga vantarna på den store Tony Luttens magiska verkstad.

Boken är lättläst med ett bra flyt i språket, vilket ju nästan är ett krav för en barnbok.

Den är på nästan trehundra sidor, och det är mycket för nutida ungdomar att ta sig igenom. Kanske skulle den göra sig bäst som högläsningsbok. Evans kan med några korta meningar beskriva sina karaktärer så att de blir ytterst levande för läsaren. Jag blir särskilt förtjust i Peters pappa som använder svåra ord när han pratar, även med Peter. Pappan är korsordskonstruktör och tar sig an alla vardagliga små problem som vore de gåtor i ett korsord. Peters mamma är forskare och upplevs som huvudsakligen frånvarande i Peters liv. Men man anar ändå en stor kärlek mellan de tre, även om de inte alltid når fram till varandra. Peter är en smart kille och det är uppenbart varifrån han fått sin intelligens. Trots att föräldrarna inte alltid förstår vad som pågår framställs de inte som dumma eller ens självupptagna. Peter förstår att sätta värde på deras kunskaper när han behöver dem. Han fogar sig också efter deras önskemål, även om det ibland sätter käppar i hjulet för hans egna. I många barnböcker med en ung hjälte framställs föräldrarna (ofta styvföräldrar) som elaka eller korkade, så det är positivt att Evans har valt den här vägen.

Det finns faktiskt barn som älskar och respekterar sina föräldrar och föräldrar kan visa kärlek på många olika sätt.

Mekaniken och magin går hand i hand i Evans bok. Å ena sidan framställs magin som enbart smarta tricks förverkligade genom genialiska apparater, å andra sidan leder mekaniken fram till riktig magi och en parallell verklighet. En parallell verklighet? Nu igen? Jag dras tydligen till denna typ av berättelser. För ett par år sedan läste jag Stephen Kings ”Liseys berättelse” som också handlar om detta – där försvinner huvudpersonens man in i en annan värld. Bokstavligen. Och jag vet att när jag läste det tänkte jag att ja, det är möjligt. Det finns andra världar vi kan resa till, och inte bara genom böckernas magiska universum. Utan på riktigt.

Nyligen har jag börjat experimentera med så kallad ”lucid dreaming”, det vill säga att drömma medvetet. Det ska gå att träna upp den här förmågan så att nattens drömmar kan bli styrda upplevelser. Jag drömmer otroligt mycket, har alltid gjort det, och ibland får jag känslan av att drömvärlden är den verkliga världen och att det vi tror är verklighet egentligen bara är ett litet drömfragment. Så mycket mer är möjligt i drömmen. Jag har ofta fått svar på frågor genom mina drömmar, ibland löst stora problem tack vare dem. Men det sker alltid till synes slumpmässigt, utan kontroll. Så möjligheten att träna upp förmågan att medvetet välja drömmar känns otroligt lockande. All mänsklig (och kanske gudomlig) kunskap finns där, i det undermedvetna. Tänk vilka genvägar till framgång! Till viss del handlar det såklart om flykt också. När livet känns trist eller svårt är det en välsignelse att kunna somna och drömma sig bort. Så är det för Tony Lutten och hans fästmö. De vill inte leva mitt i ett brinnande krig utan ta sig tillbaka till en enklare tid. Och med risk för att spoila boken: de får sin önskan uppfylld. Magi eller fantasi? Välj själv.

Politiskt korrekt i amerikanska Södern

”De tre miss Margarets” av Louise Shaffer är ytterligare en sån där bok som jag plockat upp på måfå på loppis och jag hade inga som helst förväntningar men den verkade spännande. Historien utspelar sig i amerikanska Södern och spänner över flera decennier i och med att huvudpersonerna minns tillbaka till tidigare skeenden som lett fram till den händelse som inleder boken. Detta hoppande fram och tillbaka i olika personers minnen, samt det rätt så stora och komplicerade persongalleriet gör boken emellanåt lite tungrodd. Men det finns ändå en ständigt närvarande spänning i det outtalade mysteriet som gör att man vill läsa vidare.

Boken är välskriven, det kan jag verkligen inte klaga på men efter ett tag blir det uppenbart vilka värderingar och åsikter som författaren har och vill lyfta fram och tyvärr irriterar det mig en smula.

Låt mig säga såhär: boken innehåller frågor om rasism, homosexualitet, feminism, vaccin och demokrati. Jag suckar och undrar över varför det så ofta måste bli politik av allting. Vita människor framställs som korkade och/eller förtryckande, konservativa som inskränkta, lesbiska som fritänkare, vaccinmotstånd som primitivt och så vidare. Jag förvånas över hur många av de böcker jag läser, oavsett genre eller tidsperiod, som lyckas nämna Hitler, ibland liksom apropå ingenting. Som om det är någon sorts kod. Den här boken är inget undantag. Även ordet konspirationsteori lyckas författaren klämma in och jag är förvånad över att inte Donald Trump slängs in på köpet. Allt det här har egentligen ingenting att göra med berättelsen. Jo, möjligen rasism och jag får som läsare känna mig lite rasistisk när jag är tacksam för att karaktärernas hudfärg i de flesta fall anges tidigt i boken och för att jag blir osäker på vilken hudfärg jag i huvudet ska ge åt andra. Det som för mig från början inte har någon betydelse blir plötsligt jätteviktigt och om jag inte vet eller bryr mig är jag ju rasist! Något jag kan tycka känns lite bakvänt. Jag hörde en svensk youtuber som berättar om svensk kultur på engelska, räkna upp en del saker som är konstiga för svenskar. En av sakerna var frågan om ras. I Sverige behöver du aldrig ange din ras i kontakt med myndigheter eller bank till exempel, men som jag förstod det är det vanligt i USA. Vem är mest rasist?

Frågan om kvinnlig frihet blir också konstig. De tre kvinnorna Margaret (i boken kallade Lillan, Maggie och Peggy) förblir barnlösa av tre helt olika anledningar. Och även om författaren tycks vilja framhålla det fantastiska i att vara lesbisk eller feminist så kommer hon inte ifrån att också visa hur barnlöshet och frånvaron av en man kan vara förödande för en kvinna. Faktum är att det just är kärleken till ett barn som ger upphov till den fruktansvärda hemlighet som de tre kvinnorna delar. Författaren tycks både vilja äta kakan och ha den kvar när äktenskapet och moderskapet framställs som en kvinnofälla, samtidigt som frånvaron av dessa institutioner endast leder till olycka och död. Visst finner de kvinnliga huvudkaraktärerna en viss tröst i sitt systerskap men det kan aldrig till fullo ersätta det de valt bort. Eller tvingats välja bort i ett fall.

Men jag kanske dömer för hårt med mina färgade glasögon.

Kanske vill författaren verkligen visa upp mänsklighetens alla sidor. I alla fall blir det en intressant filosofisk berättelse om ont och gott och rättvisa. Inget brott bör få gå ostraffat, men måste straffet följa på brottet eller kan det komma på andra vägar? Och vem avgör vad som är ett brott eller ett lämpligt straff? Kan ändamålet helga medlen? Hur stor hänsyn ska tas till en eventuellt drabbad tredjepart? Den unga och vilsna Laurel får sitt liv på sätt och vis förstört av det de tre Margarets har gjort. Hon får inte förrän i slutet på boken veta på vilket sätt och då tvingas hon ta ställning till vad som egentligen kan skyllas på dem och vad som kan skyllas på hennes egna eller andras reaktioner. I det stora spelet – vem vinner och vem förlorar? Har rättvisa skipats? Kan vi lägga händelsen till ro?

Något värt att tänka på efter att ha läst den här boken är: vilka gamla trauman – mina eller andras – håller jag vid liv? Kan jag släppa taget om dem? Kan jag resa mig upp, borsta av generationsdammet och börja gå mot en bättre framtid utan att se tillbaka? Vi kan lära av historien utan att ständigt återuppleva den. Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom som någon sa. Och det kanske låter omöjligt eller rentav omänskligt, men i ärlighetens namn, på vilket sätt blir världen bättre av att vi plågar oss själva för gamla misstag? Därför tänker jag inte hänga upp mig på PK-dravlet heller. Det får vara som det är med det. Och är jag rasist utan att förstå det så får jag väl vara det.

Berättandets magi – en recension av ”A Hat Full of Sky”

Jag återvänder till Terry Pratchett, Skivvärlden och den unga häxan Tiffany Aching. Denna gång på engelska eftersom böckerna om Tiffany tråkigt nog inte blivit översatta till svenska, förutom den första, den jag redan recenserat: ”Små blå män”.

Förvisso gör sig Pratchett bäst i originalspråk men man skulle önska att fler kunde få ta del av hans fantastiska värld.

I den första boken om Tiffany, där hon bekämpar alvdrottningen, fick vi träffa de små blå männen: The Nac Mac Feegles och de är med även i denna bok: ”A Hat Full of Sky”. Tiffany har blivit ett par år äldre och beger sig till bergen för att gå i lära hos en mycket speciell häxa, Miss Level. Det mest speciella med Miss Level är att hon har två kroppar. Det är lite svårt att förklara men på sätt och vis är det den precisa motsatsen till en multipel personlighet, där en kropp har två eller flera identiteter. Miss Level är en person men hon har två kroppar, vilket oftast är mycket praktiskt, eftersom hon får dubbelt så mycket gjort och kan befinna sig på två ställen samtidigt. Dock är det en egenskap som andra människor kan tycka är lite för mycket att hantera, så hon försöker att inte göra så stor sak av det och helst bara visa sig för andra en kropp i taget. Tiffany är dock minst lika speciell som Miss Level och vänjer sig snabbt vid dubletthäxan. Det är helt andra saker som utmanar den unga aspiranten i den här boken.

Det största hotet mot hennes utveckling och faktiskt liv är något som kallas en hiver. Man kan undra vad det svenska ordet för detta fenomen skulle vara. På franska betyder hiver vinter, vilket kanske ger en vink om vad en hiver innebär för en människas själ. Den liknas vid en demon, men till skillnad från en demon har en hiver ingen egen tanke eller vilja. En annan jämförelse är en parasit, eftersom hivern är beroende av att hitta en värdkropp att ta över. Väl inne i en kropp – mänsklig eller djurisk – tenderar hivern att förstärka de mest negativa tendenserna hos värden. En hiver kan inte dödas men brukar till slut ta död på värdkroppen. Därför är det med stor fasa som de små blå männen upptäcker att en hiver har tagit sikte på Tiffany. Och det anordnas snabbt en räddningsexpedition för att stoppa hivern innan den når Tiffany. Kommer Macfeeglarna att lyckas? Det får du veta om du läser boken.

Det ligger nära till hands att jämföra böckerna om Tiffany med böckerna om Harry Potter.

Fast i det här fallet har vi en kvinnlig hjältinna och humorn är mycket mer framträdande hos Pratchett än hos Rowling. Jag kan också tycka att det finns ett större djup, en stor människokännedom hos Pratchett som gör karaktärerna mindre stereotypa och på sätt och vis lättare att relatera till, trots att vi alltså rör oss i en magisk värld. Man kan se hivern som de hormonella förändringar som uppstår hos en tonåring, när tankar, känslor och ord inte alltid känns som våra egna. Plötsligt säger vi saker vi kanske inte menar, eller gör saker som är mindre genomtänkta. Boken är därför perfekt som utgångspunkt för samtal med en tonåring.

Tiffany reflekterar mycket kring sina egna och andras reaktioner. Hon har de för sin ålder rätt ovanliga ”eftertankarna” eller ”third thoughts” som berättar hur saker och ting verkligen förhåller sig. Hur ska man förklara de olika tankenivåerna first thoughts, second thoughts och third thoughts? Säg såhär: en tonåring kan tycka att hon är störst, bäst och vackrast, det är first thoughts. Second thoughts är de tankar som talar om för henne att hon är värdelös och totalt misslyckad. Third thoughts säger henne att även om hon är helt unik, fantastisk och värdefull så kan hon också misslyckas och göra fel, och det är okej.

Att bli vuxen innebär att lära sig att lyssna framför allt till sina third thoughts.

Det finns något hos Terry Pratchetts böcker som klingar sant för mig. Trots de helt otroliga och magiska företeelserna och händelserna känns det helt riktigt att karaktärerna kan röra sig mellan parallella världar. Det är som om minnen väcks till liv hos mig när jag läser och det ger en underbar känsla av bekräftelse, av att komma hem, av att det finns Möjligheter för mig.

I ”A Hat Full of Sky” får vi också möta Mormor Vädervax som är den häxa som alla andra häxor fruktar och ser upp till. Hon är helt enkelt bäst. Tiffany reflekterar kring hur ensamt det måste kännas på toppen och hur kluven man skulle känna sig i den positionen. För det enda sättet att hitta en jämlike i det läget är att bli besegrad. Kan det vara en lättnad att inte vara bäst på allt? Kan det således innebära en seger att förlora? Man anar i slutet av boken att Mormor Vädervax i Tiffany ser en jämlike, eller åtminstone fröet till en, och kanske detta både gläder och utmanar henne? Någon gång måste en generation ge efter för nästa och third thoughts skulle säga att det är helt i sin ordning.

Tiffany funderar också mycket över vad som är magi och inte, vad som är verkligt och inte. Mormor Vädervax konstaterar att allt egentligen bara är någons berättelser. Att solen går upp på morgonen är en berättelse. Att gräset växer en annan.

”Change the story and change the world”, säger Mormor Vädervax.

Detta slår an en sträng djupt inom mig. En gång gjorde jag en visualisering kring mitt syfte i världen. Jag tyckte själv att jag inte hade så mycket att komma med i en kris. Jag är inte så värst bra på att producera mat eller skydd, eller ta hand om skador. Det enda jag egentligen kan är ju att skriva och berätta. Det mättar inga magar. Men i min vision fick jag budskapet att människan alltid kommer att behöva berättelser. Så kanske det finns en plats för mig ändå. Change the story, change the world. Vi är i desperat behov av nya berättelser i världen. Alltför länge har vi suttit fast i de gamla. Och det är den här typen av berättelser vi behöver: berättelser om den lilla människan som utför stordåd. Berättelser om små händelser med stor genomslagskraft. Berättelser om hur ordning vinner över kaos, hur empati och viljestyrka kuvar de djuriska drifter som hotar att ta över oss.

Jag undrar varför så få av Terry Pratchetts böcker blivit översatta till svenska? Kan det vara för att det är svårt – att så mycket av hans intelligens och humor är knutet till språket? Ja, kanske. Men jag misstänker att det har att göra med att Pratchetts ord (oavsett språk) utgör ett hot mot den ”hiver” som lever i världsandan idag. Pratchett får oss att tänka själva, att lyssna på våra third thoughts, så att vi mognar och upptäcker djup och styrka som vi inte hade en aning om att vi besatt. Och med denna kraft kan vi mota ut odjuret ur vårt innersta och ta tillbaka magin i världen. Den magi som vi har rätt till och som egentligen faller sig helt naturlig för oss.

Om brutalitet och frihetslängtan – en recension av ”Jomsviking”

Under den så kallade pandemin kom jag att följa en youtuber vid namn Björn Bull-Hansen. Hans lugna trygga stämma och engelska med gullig norsk brytning utgjorde en fast hållpunkt i en kaotisk värld. Björn filmar sina videor ute i skogen, där han gör upp eld på vikingars vis och filosoferar över världssituationen. Egentligen började han med videor om just vikingaliv och han skriver även romaner som utspelar sig på vikingatiden. Jag kände efter att ha sett ett stort antal av hans videor att jag ville uttrycka min tacksamhet på något sätt. Men min reklamblockerare (antar jag) gör att jag inte kan kommentera på Youtube så jag kunde inte bara lämna en positiv kommentar. Björn är ju en kämpande författare, precis som jag, tänkte jag. Det bästa jag kan göra är att köpa hans böcker. Sagt och gjort, i nästa bokbeställning lade jag med ett par av hans vikingaromaner som blivit översatta till svenska.

Min bild av Björn som en stackars kämpande självpublicerad romanförfattare med drömmar kom snart på skam.

Det visar sig att Björn Bull-Hansen är en av Norges främsta författare just nu, och det med rätta! Sällan stöter man på sådan mångfacetterad, levande och välskriven litteratur. Jag, som aldrig varit särskilt intresserad av vikingar (i synnerhet inte den krigiska aspekten) sugs direkt in i berättelsen om Jomsviking Torstein Tormodsson, trots att den är oerhört brutal. Detaljerat beskriver Björn hur män hugger varann till småbitar eller utför den grymmaste tortyr på män, kvinnor, barn och djur. Jag får inte detta att gå ihop med den lågmälde skäggige farbrorn på Youtube. Vem trodde att han kunde ha sådana hemska bilder inom sig? Just den här kontrasten mellan det goda och milda hos människan, och det onda och djuriska, är ett centralt tema genom boken och jag tvingas möta mina egna mörka sidor när jag ivrigt hejar på Torstein i hans bärsärkagång för hämnd. Det är nästan så jag beklagar att jag är kvinna och för klen för att gå ut i strid. Vad är det som gör människan sådan? Vad är det som förmår en man att slå ihjäl en annan, och inte bara med ett snabbt dödligt hugg, utan på det mest utdragna och plågsamma sätt? Nu vet ju inte jag om berättelsen är historiskt korrekt, det ljugs ofantligt mycket om vår historia och det mesta är rena rama gissningarna, men att människor besitter de här egenskaperna än idag är ju tydligt. Det såg vi under Irak-kriget och det sker idag i Gaza.

Jag berör också den här frågan i min senaste bok ”I huvudet på en foliehatt” där jag försöker bena ut vad det är som gör människor onda, även om det bara blir ett skrapande på ytan.

Björns huvudkaraktär Torstein är egentligen en känslig pojke. Han tycker inte om att döda djur utan försöker ofta istället rädda livet på skadade fåglar och ekorrar. I romanen tar han sig an en trebent hund och en halt häst. Han vill aldrig bli en viking – en sådan som plundrar och slåss. Ändå är det precis där han hamnar och samvetet plågar honom ofta. Det verkar på något sätt vara hans öde och helt oundvikligt. Den triggande händelsen är förmodligen bevittnandet av faderns brutala död. Det, och att Torstein förs bort som träl under grymma förhållanden, föder hos honom en längtan efter hämnd. Jag kan mycket väl tänka mig att detta var en del av den vikingatida kulturen, precis som med hederskulturen hos vissa grupper idag. Ett liv för ett liv. Men vikingarna kunde också erbjuda en bot i form av silver till exempel, för att minska blodspillan. Man kunde också duellera om saken (så kallad holmgång), inte till döds utan till första blodsdroppen. Detta förutsätter dock någon form av tillit hos båda parter. Hur kan jag vara säker på att du inte bara slår ihjäl mig och tar tillbaka silvret? Eller att du inte fortsätter hugga efter mig sedan första droppen blod spillts i holmgången? Just den bristande tilliten till andra människor är något som framträder tydligt i ”Jomsviking” och jag undrar om det verkligen var så illa. Var man hela tiden på sin vakt gentemot andra människor? Kunde man när som helst bli ihjälslagen för en struntsak? Det måste ha varit utmattande att leva så, i synnerhet för kvinnorna, tänker jag. De var ju helt försvarslösa och skulle dessutom ansvara för barnen och hemmet. Hur kan man fästa sig vid ett barn eller en man om man vet att de närsomhelst kan ryckas ifrån en på det mest brutala vis?

Man skulle kunna tro att alla människor var helt känslokalla.

Men så beskriver inte Bull-Hansen sina karaktärer. Tvärtom, de har starka känslor av alla sorter och broderskapet väger tungt. Ändå är det som om männen bara är spelpjäser i ett politiskt spel, utan möjlighet att välja vid vems sida de kämpar. Än verkar den ene kungen mer rättrådig och legitim, än den andra. Vän blir fiende och fiende blir vän. Torstein har svårt för detta. Han tycks längta efter ett absolut sant och rätt val. I detta kappvändande kaos finns det till slut bara ett ledljus: att hämnas faderns död. Allt kommer att ordna sig bara han får göra detta. Jag vill inte spoila historien för mycket så jag ska inte säga om han får sin hämnd eller ej. Men idén om att det finns något som är sant och riktigt finns väl hos oss alla tänker jag. Och i likhet med Torstein söker vi efter en mening om ingen presenterar sig för oss. För en del blir det sport, för andra utseende. Och för en del av oss leder det till (många gånger fruktlösa) försök att ”rädda världen”.

Torstein vill egentligen bara leva i fred och frihet med de sina, precis som de flesta av oss, skulle jag vilja säga. Ändå blir han indragen i konflikter som inte är hans och han blir beroende av andras välvilja. Jomsvikingarna kallar sig fria män men egentligen är de hyrda soldater och skyldiga att lyda minsta vink från den som för tillfället betalar deras lön. Parallellerna till dagens ekorrhjul är tydliga. Jag minns när jag gick i en frihetsdemonstration i Stockholm under pandemin och människor vid sidan av tåget hånfullt kommenterade: ”vadå, vi är ju fria”.

Men blott en uppsägning eller skilsmässa bort väntar ruinen, en parkbänk och en flaska i en papperspåse. Hur fria är vi?

Bull-Hansen beskriver vikingalivet på ett otroligt levande sätt och samtidigt som jag fryser genom ben och märg när jag läser om hur karaktärerna faller i vattnet bland isflak, eller kurar under en gran i hällande höstregn, kan jag inte låta bli att tänka att jag ville leva så. När Torstein och hans bror tar sig igenom vildmarken med knappt mer än kläderna på kroppen kan de ändå värma sig vid en eld, finna mat och bygga både vindskydd och en båt. Allt de behöver finns där i skogen och vattnet. Skicka ut en nutida människa i moderna bomullskläder i skogen utan annat än lite eldstål och flinta och se hur bra det går. Att kunna överleva själv i vildmarken måste vara den ultimata friheten, tänker jag och funderar på vad jag skulle behöva packa i en ryggsäck för att klara mig en vecka på flykt undan det moderna men ack så bräckliga samhället. Men vem lurar jag? Det är så mycket enklare och skönare att sitta framför brasan i kaminen hemma, med en kopp rykande varmt kaffe (tillagat med hjälp av en elektrisk vattenkokare) och försjunka i en fantastiskt välskriven och spännande roman av Björn Bull-Hansen.