Bokrecension – Företagande i en ny tid

Rockefeller – familjen bakom klimathysterin

Jag har varit en miljökämpe sedan barnsben. Jag grät när träd fälldes, förfärades över nedskräpning, drömde om att ha en elbil när jag blev stor (dock inte för koldioxiden, det kom långt senare) och när mina jämnåriga sålde jultidningar sålde jag WWF-produkter. När jag blev ung vuxen röstade jag på Miljöpartiet. I början på 2000-talet studerade jag ekonomi och miljö på universitetet och minns särskilt en kommentar från en föreläsare när han fick frågan om vilket miljöhot som han tyckte var det mest skrämmande. Han svarade då den globala uppvärmningen och pratade om hur växtzonerna ständigt försköts norrut. Det var nog första gången jag på allvar började oroa mig för klimatet och ganska snart accellererade ångesten. Jag började fundera på vilket land jag kunde migrera till när golfströmmen stannade. När jag fick mitt tredje barn 2007 skämdes jag enormt för att jag bidragit till den miljöförstörande befolkningstillväxten med ännu en mun att mätta.

Herregud, vad vilseledd och naiv jag var!

Men det är inte alls konstigt med tanke på vilka starka makter som låg bakom agendan om den globala uppvärmningen, eller klimathotet, som man säger idag eftersom uppvärmningen inte är så tydlig.

Jag fick uppfattningen då, i början på 2000-talet, att klimathotet var relativt nyupptäckt och att det var vi i universitets- och forskarvärlden som var först i ledet. De där egoistiska företagarna och politikerna, de förstod inte allvaret och gjorde alldeles för lite. Vi måste stoppa oljan nu! Förresten så skulle väl oljan ta slut när som helst. Jag hade minsann läst ”Tillväxtens gränser” av Romklubben och visste att vi levde på en planet med ändliga resurser. Därför fick jag inte ihop det när en före detta klasskamrat till mig, som numera arbetade på oljerigg, sa att oljan inte kommer ta slut. Hur kunde han säga så? Han var den smartaste kille jag träffat men här måste han väl ha misstagit sig? Han förklarade inget mer utan log bara sådär hemlighetsfullt som en som vet något som ingen annan vet. Långt senare började jag förstå vad det förmodligen var som han visste.

För några år sedan var jag på en föreläsning med Jacob Nordangård där han berättade om elitens planer för världen och möjliga framtidsscenarier. Jag har senare läst (och recenserat) hans bok ”Den globala statskuppen”, samt lyssnat på intervjuer med honom. Nordangård ger ett rätt dystert intryck, för att uttrycka det milt, trots att hans budskap egentligen är att situationen inte är så illa som det låter.

Om någon skulle be mig utnämna vår tids främsta domedagsprofet skulle jag kanske säga Jacob Nordangård.

Därför var det med viss bävan jag tog mig an hans bok ”Rockefeller – controlling the game”. Men jag kände att jag behövde läsa på lite om bakgrunden till det jag kallar klimatbluffen och Nordangård är en av de bästa källorna på området. På svenska heter boken ”En klimatsmart historia” vilket är en fyndigare titel, tycker jag. Jag skulle också läst den på svenska om det inte varit för att den var slutsåld (grattis, Nordangård). Nu fick jag nöja mig med den engelska versionen, som även är lite nyare och därmed mer aktuell. Den första utgåvan var ju pre-covid.

Nordangård är akademiker och det märks när han skriver. Texten är ganska torr och faktaspäckad med många källhänvisningar och fotnötter. Längst bak hittar man index över både personer och organisationer. Varje Rockefeller är beskriven på ett eget uppslag med släktträdet tydligt uppritat, vilket jag som läsare är tacksam för eftersom namnen är så många att det är svårt att hålla reda på alla. Den formella uppbyggnaden till trots är ”Rockefeller” otroligt spännande. Jag märker att jag har svårt att sluta läsa och ofta utbrister jag i ett ”nähä!?”, ”va!?”, ”men!”

Den kanske största aha-upplevelsen var hur gammal agendan om klimathotet är.

Den var inte alls ny vid millennieskiftet, inte ens på sjuttiotalet när det talades om oljekris och en ny istid (!). Nejdå, planerna går längre tillbaka i tiden än så. Teorin om att människors utsläpp av koldioxid kunde orsaka en global uppvärmning kläcktes redan i slutet på 1800-talet, av ingen mindre än Svante Arrhenius (släkt med både Greta Thunberg och Agnes Wold, båda kända ansikten när det kommer till klimat och hälsa). Till en början avfärdades teorin men efter andra världskriget insåg makthavarna att klimathotet kunde användas för högre syften. Man lyckades på något sätt klumpa ihop det med hotet om kärnvapenkrig och senare, i samband med elfte september-attackerna, även med terrorism. Redan från början var också befolkningstillväxten med i mixen, vilket kanske är lite mer begripligt än kärnvapen och terrorism. Fler människor släpper ut mer koldioxid. Men varför kampanja mot kärnkraft om man vill minska användningen av olja och kol samtidigt som man vill öka elanvändningen? Motsägelserna är många, och det var också en sådan som från början gjorde Nordangård nyfiken på Rockefeller och deras roll.

Hur kom det sig att en familj som byggt sin förmögenhet på olja, plötsligt kämpar mot användningen av fossila bränslen?

Frågan ledde till några intressanta djupdyk i kaninhålen. Det måste ha varit svårt för Nordangård att förhålla sig saklig och inte dra rejält konspiratoriska slutsatser. Inget hindrar dock mig från att spekulera. En och annan fråga inställer sig nämligen.

Nordangårds historia om Rockefeller börjar med ”Devil Bill” (William Rockefeller), som var en hänsynslös skojare och affärsman. Han drillade sina barn hårt och sonen John D Rockefeller (som med dagens mått säkert skulle diagnostiserats med Aspbergers) började tidigt bygga sin förmögenhet. Han och brodern William Avery startade Standard Oil år 1870. På den här tiden var det främst olja för belysning som producerades, så kallad kerosin eller fotogen på svenska, och mineraloljan var en biprodukt. Bröderna Rockefeller ville inte låta något gå till spillo så de hittade nya användningsområden för biprodukten. När sedan elektrifieringen slog igenom på bred front, och andra oljebolag konkursade för att det inte längre fanns en marknad för kerosin, kunde bröderna utnyttja detta till sin fördel. Sedan kom bensinbilen och framgången var ett faktum.

Min fråga här blir direkt: var det bara tur? Eller var det någon som tipsade Rockefeller om att olja var en framtidsprodukt?

Valdes John D Rockefeller kanske ut för att skapa ett imperium och bygga en agenda som skulle sträcka sig över hundra år? För vilken människa – med ett förväntat levnadsspann på kanske 80 år – skulle satsa allt för något som de aldrig skulle få se frukten av? För barnens och barnbarnens skull? Knappast. Det är inte direkt några kärleksfulla familjer i Rockefeller-klanen om man får tro på det Nordangård skriver. Med åren börjar de rent av ligga i luven på varann och använda sig av skumma metoder i sin kamp om makten. Äktenskapen är hårt styrda och Rockefeller liknar mer en monarki än ett familjeföretag. Jag noterar också att det verkar ha varit önskvärt med sex barn i varje familj, trots att Rockefellers tidigt var involverade i befolkningsfrågan och ansåg att det föddes för många barn. För många fattiga barn, kanske. Rules for thee and not for me.

Varför gör de det de gör då? Vad är målet med hela klimatbluffen? Pengar och makt är såklart en del av svaret. Med ett hot om globala katastrofer ökar stödet för en global regering och med en global regering kan alla människor och naturresurser kontrolleras av en liten klick människor, företrädesvis med efternamnet Rockefeller. Men sen då? Vad ska de med alla människor till? Eller de kanske inte alls behöver oss? Och om det är som jag tror – att Rockefellers i sin tur är ett verktyg för någon (eller något) annan – då kanske de också blir överflödiga när målet, vilket det nu är, är uppfyllt…

Rockefeller hamnade nu och då i blåsväder, inte minst för de hänsynslösa företagsmetoderna och de öppna monopol-ambitionerna. Lösningen blev att dela upp företaget och sprida ut förmögenheten i olika stiftelser och välgörenhetsorganisationer. Där kunde pengarna enklare döljas och flyttas runt efter behag. Kontrollen behölls av Rockefeller genom att de var representerade i samtliga styrelser.

Pengarna gav tillgång till de bästa påverkansmetoderna i världen, inte minst via universitet och media och snart förknippades namnet Rockefeller inte längre med hänsynslöshet och girighet utan med filantropi och välgörenhet. Och miljö.

Rockefeller tog initiativ eller bidrog till många av de grupperingar och möten vi ser idag – G8, G20, Trilaterala kommissionen, Bilderberg, WEF mm. De har också sina fingrar i mindre uppenbara syltburkar som till exempel FN, Världsnaturfonden och 350.org. Till och med Greenpeace har kopplingar till Rockefeller. Man insåg naturligtvis tidigt att man måste få med alla grupper i samhället på den utvecklingsagenda man vill ha. Därför stöttades och infiltrerades initiativ inom både miljö och andlighet. Det som utåt uppfattades som gräsrötter och ideella engagemang var i hemlighet både styrt och finansierat av Rockefeller. Inte ens 68-rörelsen var något spontant och revolutionerande. Det är lätt att bli cynisk, uppgiven och rent av paranoid när man läser detta. Jag minns Occupy Wall Street och inser att det nog också var en del av elitens plan.

Hur mycket av dagens så kallade vakna rörelse är infiltrerad och kontrollerad? Förmodligen mer än man vill veta.

Ett sätt att veta om en protest eller demonstration är sanktionerad av makten är om och hur den rapporteras om i media. De många miljondemonstrationer som genomfördes under den så kallade pandemin, och som inte ens nämndes i TV eller tidningar, lär ju ha varit äkta och ett verkligt hot mot eliten. Det skänker lite tröst i alla fall.

På tal om hot mot eliten så verkar det onekligen som om Rockefellers planer inte riktigt har gått i lås. De börjar tappa greppet om narrativet. Jag är inte så naiv att jag tror att vi vanliga dödliga har något med det att göra, snarare tror jag att det börjar bli trångt på toppen. Rotschilds framställs gärna av Rockefellerna som goda vänner men är förmodligen inte alls det. Keep your friends close and your enemies closer, sägs det ju. Säkert finns också andra som tävlar om makten och som har andra planer för världen än Rockefeller. Jag skulle tro att det inte så mycket är Rockefeller som driver på krigspropagandan till exempel. När det gäller fredsagendan tror jag faktiskt att Rockefeller är hyfsat ärliga. Ändå har vi ett växande hot om ett tredje världskrig hängande över oss.

Klimatkrisen börjar även den tappa fart, allt fler kritiska röster hörs.

Kanske inte i TV men runt fikaborden och på sociala medier. De smarta städerna står tomma och förfaller. Var det slutar är dock ytterst oklart. Ännu är propagandan massiv och gemene svensk tror nog fortfarande att en elbil kommer ge bättre väder. Massor med ungdomar har klimatångest och vill inte skaffa barn till en hemsk värld där vi människor redan är för många. Det är tragiskt. Och tyvärr bidrar inte Nordangårds bok till någon större förbättring på det området heller. Mer kunskap, javisst, för den som redan är intresserad och som klarar av att läsa en hel bok, späckad med namn och årtal. Men för alla de där som lyssnar på Greta och klimathysterin och som har för mycket ångest för att ens orka läsa en serietidning, behövs något annat. Tänk den som hade haft Rockefellers resurser och propagandamaskin!

Rockefeller lovade att minska ner sina andelar i fossila bränslen och uppmanade andra att göra detsamma. Höll de vad de lovade? Enligt Nordangård har Rockefeller lika stora intressen i oljeindustrin som de alltid haft. Tydligen oroar de sig inte alls för att oljan ska ta slut eller att efterfrågan ska minska. Vet de kanske något som du och jag inte vet? ”Oljan kommer inte ta slut”, sa min klasskompis. Och kanske kommer efterfrågan enbart att öka, i synnerhet om klimatbubblan brister. Måtte det ske snart.

Rockefeller – controlling the game
Jacob Nordangård (2024)
Skyhorse Publishing
ISBN 9781510780217

Hjärntvätt och masshypnos – är det faktiskt möjligt?

För några år sedan var jag på en konsert där den lokala kulturskolans elever framträdde. Två flickor sjöng en låt som jag inte kände till sedan tidigare. Plötsligt började omkring åttio procent av publiken klappa en rytm som inte alls var självklar till låten, alltså inte bara taktklapp på tvåan och fyran, utan en hel klappsekvens som tydligen hörde till låten. Det plötsliga och samstämda klappandet gav mig kalla kårar.

På något sätt var större delen av publiken programmerad att börja klappa den här rytmen när de hörde låten.

Senare förstod jag att det var en känd låt från melodifestivalen men eftersom jag inte har TV och inte följer melodifestivalen och liknande var det alltså en ny låt för mig. Min man som satt bredvid reagerade också på klappandet som alltså inte kändes som om det hörde till eller ens passade till den låt som sjöngs på scenen. Man kan tolka händelsen som att åttio procent av publiken hade sett och hört låten tidigare och då lärt sig hur man ska klappa till den och i den glada igenkänningen började de spontant att klappa. Allihop, samtidigt… Eller så kan man se det som ett tydligt tecken på att TV sysslar med programmering av tittarna (det heter ju TV-program) och att de flesta i publiken inte ens var fullt medvetna om vad de gjorde. Och det är detta som skrämmer mig.

Vi såg programmeringen, rent av hjärntvätten, under den så kallade pandemin, där människor tycktes agera automatiskt och omedvetet.

En meme från den här tiden visar en hjärna med texten: den mest tvättade kroppsdelen under covid19. Vissa nyckelfraser upprepades unisont: ”säkert och effektivt”, ”stay safe”, ”håll avstånd”, ”antivaxxare”. Om du svarade ett enkelt nej på om du tagit vaccinet kunde det trigga en orimligt stark reaktion hos den du talade med, som om du sagt att du mördat någon. Även inom andra områden än covid kunde man mötas av sådana explosiva och automatiska reaktioner. Du kunde till exempel säga något om Putin eller Trump och direkt få en störtflod av hatord över dig. Märk att du inte behövde säga något särskilt laddat eller riktat, det räckte egentligen bara att säga ”Trump” och du fick utan fördröjning höra vilken idiot han var. Du förväntades även ha samma åsikt som den som rapade upp budskapet. Om du mot förmodan skulle antyda att du hade en avvikande åsikt kunde du omedelbart tituleras ”högerextrem”, ”rasist”, ”antivaxxare”, eller till och med ”antisemit”, även om du inte nämnde något om ras eller religion.

Jag skriver om det här nu som om det var något förgånget men i ärlighetens namn pågår detta ännu idag.

Vissa saker kan du bara inte säga utan att så att säga trycka på den röda knappen. En del människor blir riktigt arga och uppjagade, som om de stod under direkt dödshot. Dessutom kan de motsäga sig själva eller rena fakta hur mycket som helst utan att verka medvetna om det. ”Du måste vaccinera dig för att skydda andra”, säger de. Men om vaccinet skyddar den som tagit det spelar det väl ingen roll om andra tar det eller inte? Och det har ju visat sig att även den som är vaccinerad kan bli sjuk (faktiskt ofta mer sjuk) och sprida viruset vidare till andra, så varför vaccinera sig? ”FÖR ATT SKYDDA ANDRA, DIN FARMORMÖRDARE!!!”

Jag har länge misstänkt att människor kan programmeras av TV och andra medier.

Under pandemin blev det uppenbart att människor ekade sådant de inte tänkt ut själva utan bara hört eller sett någonstans. Även individer som jag betraktat som kloka, tänkande och ifrågasättande, drogs med av de här starka krafterna och jag undrade var det hade sitt ursprung. Jag lärde dock också känna många nya människor under de här åren, människor som inte påverkats, utan som liksom jag tänkt efter själva, tagit in fakta från flera håll och vägt argumenten mot varandra innan de dragit sina slutsatser. De här människorna kunde man prata med om allt möjligt och den där ”arg-knappen” tycktes inte existera. Många av oss undrade vad det var som skilde oss från den stora majoriteten som tycktes falla för vad som helst som politiker och media kokade ihop.

Den enda röda tråd jag kunde hitta var att vi inte sett på TV på flera år.

Där förstärktes min teori om TV-programmering. Jag lyssnade på Mattias Desmet som förklarade sin teori om massformering, en sorts masshypnos. Han har absolut en poäng men räcker det verkligen bara med grupptryck och allmänt missnöje för att få folk att sluta tänka själva? Behövs det inte något mer? Något fysiskt? Jag började ta reda på mer om TV-vågor och hjärnan. Det verkar vara så att bara en kort stunds TV-tittande försätter hjärnan i alpha-läge, vilket är det tillstånd vi befinner oss i mellan sömn och vakenhet, då vi är som mest mottagliga för yttre påverkan. Det är det här tillståndet man vill uppnå inom hypnos, för att få objektet att sänka garden och vara öppen för idéer som annars skulle gå emot hans eller hennes vanor och övertygelser. Är det ett medvetet val att låta TV-sändningarna fungera på det här viset? Många tror att det bara är reklamen som utövar påverkan och de hävdar bestämt att de minsann inte går på reklam. En del går till och med iväg från TVn när reklaminslagen kommer, kanske för att hämta något att dricka eller gå på toaletten. Det här vet reklammakarna såklart. Därför är det ofta högre volym på reklamen än övriga program, så att man ska höra den när man går iväg.

Men experter på påverkan och hypnos menar att det inte är reklamen man ska vara uppmärksam på, utan på subtila budskap i nyhetsinslag och underhållning.

Om man tittar närmare upptäcker man snart att innehållet är riktat åt ett visst håll. Du får sällan på riktigt höra två motsatta åsikter, den ena sidan är alltid lite överrepresenterad. Under covid pratade man om ”falsk balans”, där man menade att bara genom att ge utrymme åt en kritisk röst så skapade man obalans i debatten. En debatt som självklart inte var en debatt eftersom man bara gav plats åt ena sidan, den man menade var den ”sanna”. Det är därför man som TV-tittare lätt kan få intrycket av att ”alla tycker såhär”, och att ”vetenskapen är enig”. För tidningar och radio gäller samma sak förstås men de har inte den kraftfulla fördelen av alpha-vågsprogrammering.

Redan på åttiotalet diskuterades faran med dolda budskap i film och TV-program.

Man testade att lägga in enstaka rutor med reklam för cola till exempel. Rutor som flimrade förbi så snabbt att publiken inte medvetet registrerade dem, men ändå gick försäljningen av cola upp i pausen. Jag vet inte om man har förbjudit den här typen av påverkan, det skulle inte förvåna mig om det fortfarande sker på bred front. Lägg sedan till att alla ansikten du ser i rutan säger samma sak helt öppet och du förstår vilken kraft det har. Det finns sammanställda klipp från covid-rapporteringen, där massor med nyhetsuppläsare säger exakt samma sak på exakt samma sätt. När man hör klippen lagda på varann och rösterna i kör är det skrämmande. Jag tyckte också att detta var ett tydligt bevis för att det pågick en propagandakampanj och programmering men när jag visat klippen för människor som befunnit sig under masshypnosen menar de bara att det är självklart att alla säger samma sak, eftersom det ju är sanningen. Snarare är dessa klipp ett bevis för att allt som sades på nyheterna under covid var sant. Så stark är programmeringen!

Om du har sett en hypnotisör på scen, när han tar en frivillig ur publiken och försätter denna i hypnos så vet du också att det finns något, en signal, som väcker försökspersonen ur hypnosen (eller så förleds vi att tro i alla fall, vem vet om inte det stackars offret är i händerna på hypnotisören för all framtid?). Jag tänkte att samma sak måste gälla för masshypnosen.

Det måste finnas en signal som väcker människor och får dem att undra var de är och vad de gjort de senaste sex åren. Om vi bara kunde hitta en sådan signal…

Jag letade efter skriven och tryckt information om påverkansmetoder och masshypnos och beställde hem boken ”Banned mind control techniques unleashed – learn the dark secrets of hypnosis, manipulation, deception, persuasion, brainwashing and human psychology” av Daniel Smith. Baksidestexten utlovar detaljerad information om dessa tekniker, information som varit dold för de stora massorna. Dessutom får du lära dig att använda tekniken för egna syften eller stoppa andra från att använda den på dig, står det. Wow, jättebra, tänkte jag. När boken kom hem var det ett tunt litet häfte utan källförteckning eller information om författaren. Ganska snart upptäckte jag att det här var skapelsen av någon som gått kursen ”hur du skriver en bästsäljare utan att kunna någonting”. Författaren (om det ens är en verklig person), har sökt lite på nätet och sammanställt slumpmässiga fakta på ett sätt som ska se organiserat och professionellt ut men som i realiteten är ett tunt AI-liknande referat av andras arbeten. Och detta utan källhänvisningar. Det mesta är rena självklarheterna och sådant jag kände till sedan tidigare. Jaha, något att sätta upp på lärdomskontot, som jag brukar säga när jag klantat mig. Det intressanta med den här boken är dock att den existerar och att den så uppenbart missleder läsaren.

När jag läst nästan hela får jag känslan av att boken i sig själv är ett mind control-verktyg, med målet att ändra mitt sätt att tänka om något.

Kanske framför allt masshypnos, eftersom detta är det ämne som författaren granskar minst. Han avfärdar snabbt idén om att hypnos skulle kunna användas på flera än en person i taget, att det skulle ha använts militärt eller i hemlighet mot den egna befolkningen. Alltså precis de saker som jag hävdar och är tämligen övertygad om sker. Eftersom han inte anger källor får man bara en vag hänvisning till ett ”dokument” som militären lämnat ut enligt offentlighetsprincipen. I detta dokument säger man att det skulle vara för svårt att använda sig av hypnos i sådana situationer. Såklart de säger det. Inte skulle de väl medge att de använt sig av TV i decennier för att styra massorna?

Jag älskade att se på TV när jag var yngre och följde slaviskt många serier. Men när vi köpte ett hus med trasig TV-antenn där pinnarna – och kanalerna – trillade av en efter en bestämde vi oss för att testa att leva helt utan TV. Med en mängd filmer och TV-serier på DVD och VHS klarade vi oss bra ändå. På det här sättet växte våra barn upp. De såg kanske inte alltid samma program som sina kompisar men de fick en bred allmänbildning i 80- och 90-talets TV-underhållning. Vi behövde aldrig bråka om att stänga av TVn under middagen – det gick ju att trycka på paus – och vi hade full koll på vad barnen såg. En del hade säkert betraktat detta som barnmisshandel och ännu värre var väl beslutet att inte låta dem få mobiltelefoner… Men mer om det i nästa blogg!

Nu när jag inte haft TV på många år tycker jag det är jobbigt att vara hos någon där TVn står på.

Blicken och uppmärksamheten dras direkt till skärmen. Efter några minuter känner jag en plötslig lust att gå ut och köpa läppstift eller något annat som jag aldrig använder. Eller så får jag höra sådan massiv propaganda i ett nyhetsinslag att jag sätter kaffet i halsen. Tittar folk på det här? tänker jag. Och ännu värre: tror de på det!? Då är vi, som man säger, rökta. Om vi inte lyckas hitta den där signalen förstås. Det där som motsvarar hypnotisörens knäppande med fingrarna. Hm… Jag har en idé… Kan det vara så att… Om bara folk fick upp ögonen för det här… Men än säger jag inget. Jag ska fundera ett varv till, med TVn avstängd förstås, så att jag får ha min hjärna för mig själv.

För den som vill läsa mer om TV och hypnos:

https://www.resonanz.com.au/articles/television-hypnosis-and-mass-manipulation

https://www.naturalhypnosis.com/blog/does-mass-hypnosis-exist-and-how-does-it-work

https://www.deseret.com/1993/2/28/19034354/turn-on-the-tv-and-bingo-you-re-brain-dead/

https://steemit.com/tv/@thehumblebee/the-effects-of-tv-on-your-brain

När Nykarlebyälven strömmade fritt

Numera stoppas älven upp av den stora kraftdammen

Jag återvänder ännu en gång till min födelsestad Nykarleby med hjälp av den historiska romanen ”När älven strömmade fritt”. Författare är Stefan Fors som sammanställt historiska fakta om sina förfäder och omformat dem till en delvis fiktiv släktkrönika. Resultatet är upplysande, gripande och intressant om än något amatörmässigt skrivet. Det förekommer en hel del språkliga missar, inte minst olika tempus och talspråk, samt en del rena tryckfel. Uppbyggnaden är lite tafatt och texten hade mått bra av några varv till med redigering och korrektur.

Man får som läsare känslan av att det var viktigare för författaren att få med alla anekdoter och historiska fakta, än att presentera en sammanhängande och dynamisk roman.

”Kill your darlings” säger man ibland. Det vill säga: var beredd att stryka något som du väldigt gärna hade velat ha med om det inte tillför något till berättelsen. Inom dramatiken säger man att om ett svärd hänger på väggen i första akten så bör någon ha halshuggits med det i den tredje… Lite så känner jag med Fors bok. Han har helt enkelt för många verktyg på väggen som inte kommer till användning. Boken hade inte skadats av att beskäras en smula, alternativt presenteras i en helt annan form, till exempel som en samling fristående anekdoter och skrönor från Olson-släkten. Med det sagt så vill jag framhålla att romanen ändå är riktigt läsvärd, i synnerhet om man som jag har personliga kopplingar till Nykarlebytrakten. Som läsare ges du en god inblick i hur livet kunde te sig i 1800-talets Österbotten och du får lära dig mycket om sjöfart, repslageri, socialt liv och till och med slakt. Det märks att författaren gjort gedigna efterforskningar. Något jag inte riktigt förstår vitsen med är dock alla de beskrivningar av gatorna som karaktärerna färdas på. Vart de än går i staden ska rutten noga förklaras, med samtliga gatunamn, och ibland även beskrivningar av de hus de passerar. Tänk om Fors hade kunnat vara lika detaljerad när det kommer till årtal!

Endast på ett par ställen i boken nämns vilket år något skedde, vilket känns märkligt med tanke på att det ska vara en historisk roman och släktkrönika.

Något annat jag gärna hade sett mer av är illustrationer och foton. Endast ett fåtal sådana finns presenterade på de sista sidorna, trots att man som läsare får intrycket att många teckningar och målningar finns bevarade. Det verkar också ha funnits ett stort antal skriftliga källor, inte minst beror detta säkert på att en av karaktärerna i boken är Zacharias Topelius, som ju var en flitig skribent och samtidsskildrare. Men även en av författarens släktingar – den ogifta gammelfastern Hilda – dokumenterade rikligt, både i text och bild.

När det gäller Topelius är det intressant hur Fors skildring av honom skiljer sig så markant från den bild jag tidigare haft av skalden. I ”När älven strömmade fritt” framstår Topelius som en girig och okunnig drömmare. Släkten Olson som berättelsen kretsar kring, består till stor del av sjökaptener och de gör narr av Topelius för att han inte ens kan ro en eka själv. Det förekommer också en ”kärleksknut” där Topelius är inblandad. Hans äktenskap med Emilie Lindqvist var kanske inte så självklart som jag har trott.

Äktenskap och familjebildning är för övrigt centralt i berättelsen.

Något annat var kanske inte att vänta för en släktkrönika men jag slås ändå av hur essensiellt detta är för både individen och samhället. Som ung är det viktigaste att hitta någon att bilda familj med, till och med viktigare än att finna ett yrke. Eller så var det åtminstone på den här tiden. De många festerna, balerna och sammankomsterna var främst till för detta syfte. Vad har vi av detta idag? Inga ungdomar drar iväg på midsommardans nuförtiden. I bästa fall dansar man en och en i någon anonym stadsbar, men knappt ens det. Hur ska de unga hitta partners idag och i framtiden? Detta är något som bekymrar mig. Kalla mig gammalmodig men familjen är det mest värdefulla vi har. När du blir gammal är barn och barnbarn inte bara till glädje och tröst utan även en garanti för framtiden.

Det spelar ingen roll vilka stordåd du åstadkommer under ditt relativt korta människoliv om du saknar någon som kan föra ditt arv och ditt minne vidare.

De mest tragiska figurerna i boken är inte de som älskat och förlorat någon, utan de som lever och dör utan familj och arvingar. Till och med utomäktenskapliga barn är bättre än inga barn alls. Barnadödligheten var periodvis mycket hög i 1800-talets Österbotten, inte minst under nödåren som inträffade kort efter Nykarlebybranden. Detta var en period av svåra påfrestningar för Österbotten. 1854 förklarade England och Frankrike krig mot Ryssland (som Finland tillhörde vid den här tiden) och en handelsblockad inleddes, vilket gjorde tillgången på vissa varor begränsad. De rådiga österbottningarna löste problemet genom att smuggla varor från Sverige, ofta tätt jagade över havet av engelska skepp. Kort därefter – 1858 – brann i stort sett hela Nykarleby ner till grunden. Det var mitt i vintern och hundratals människor stod utan hem och utan ägodelar. Till all lycka omkom inga människor i branden och man byggde med statligt stöd snabbt upp staden igen. Mindre än ett decennium senare inträffade så flera år av svår missväxt. 1867 smälte inte snön förrän i juni och redan i augusti kom den första frosten. Folk svalt ihjäl i tusental och de som inte svalt ihjäl dog av tyfus.

Ursäkta, men nu åker foliehatten på.

1860-tal, bränder, missväxt, sjukdomar, nya samhällen, statliga skolor, föräldralösa barn… Ni som vet, ni vet. Det här var inte naturliga skeenden utan det vi kallar en Great Reset. Man ville förändra samhället i grunden, koncentrera rikedomar och bli av med en mängd så kallade useless eaters. Och i samma veva tog man kontroll över barnens fostran så att de skulle bli lydiga kuggar i maskineriet samt förhindras från att ifrågasätta makten. Detta sker även i våra dagar, vill jag hävda. Vi står inför ytterligare en sådan Great Reset – eliten talar själva helt öppet om det. Och vi ser alla tecken: märkliga väderfenomen, bränder, krig, sjukdomsutbrott (ni vet vad jag syftar på), samt en allmän fördumning av ungdomen och klippta band till historien. Eftersom Fors utelämnat årtal söker jag på när England krigade mot Ryssland och får veta av sökfunktionen att det aldrig hänt. Det tar en stund av omskrivningar innan jag lyckas få fram att det var Krimkriget som åsyftades i boken och konflikten här i norr inleddes som nämnts 1854. I romanen framställs Ryssland i positiv dager. Nykarleby står stundvis under rysk militär kontroll och invånarna tycks anse detta vara något positivt. De är måna om sina ryska soldater. Det värsta som kunde hända, menar många av dem, är om Finland återgick i svensk ägo.

Men idag, 2026, får man inte vara positivt inställd till Ryssland och det märks snabbt i mina sökningar, där sökmotorn gärna lyfter fram Rysslands ”oprovecerade attacker” både här och där.

Då blir jag lite extra glad för att jag har Stefan Fors bok i pappersform. Digitaliseringen möjliggör en total historieomskrivning och ingen lär märka något för det sker gradvis och parallellt med en kraftig minskning av läsandet och antalet läskunniga. De stora AI-bolagen köper in mängder av fysiska böcker, skannar av dem och bränner dem sedan. Att inte detta får stora rubriker är… nej, just det, media ägs också av samma lilla elit som nu skriver om historien ännu en gång. Varför höjer jag inte ens på ögonbrynen när jag läser att Rotschilds var involverade i stödlånen till det nödställda Finland? Jag slår vad om att Rockefeller även sponsrat skolsystemet… Men det är en helt annan historia.

”När älven strömmade fritt” är en viktig bok som tyvärr förmodligen inte kommer att läsas av många utanför Nykarlebys stadsgräns.

Dels (jag ber här om ursäkt till författaren) för att den inte är så tilltalande estetiskt eller språkligt, men framför allt för att fysiska böcker och läsning är på utdöende. Jag fortsätter dock att kämpa för den palliativa patienten genom att fortsätta läsa – även sådant som inte ligger på topplistorna – och recensera, i den naiva förhoppningen att någon ska lyssna och i sin tur föra kampen vidare. Låt oss ta tillbaka de fysiska böckerna!

När älven strömmade fritt
Stefan Fors (2022)
ISBN 9789529468485

Välskrivet som väcker känslor

”Konsten att åldras utan värdighet” av Clare Pooley är något så ovanligt som en romantisk feelgood med huvudkaraktärer i sjuttioårsåldern. Författaren skriver själv att hon strävade efter att ge röst åt den äldre, ofta osynliga generationen för att ta död på några av fördomarna som finns om denna. Till de osynliga hör kanske också kvinnor i klimakteriet, vilket gjorde att Pooley valde en medelålders kvinna till centrum för berättelsen.

Romanen är dock ingalunda trist för det – tvärtom! Den är så spännande att jag knappt kan lägga den ifrån mig.

Inledningsvis stör jag mig lite på den hurtiga och skojfriska tonen men snart sugs jag in i berättelsen som urartar till rena rama kriminalhistorien, fast på sätt och vis från brottslingens perspektiv. Huvudperson är Daphne, nyss fyllda sjuttio. Hon har under en längre tid levt ett isolerat och anonymt liv men bestämmer sig för att bryta ensamheten och skaffa vänner, och potentiellt en älskare, genom att gå med i en lokal pensionärsklubb. Klubben får en dramatisk start när en av medlemmarna dör under deras första möte. Denna händelse sätter saker i rullning som kommer att leda till livsomvälvande förändringar, både för Daphne och för Lydia, den medelålders kvinna som leder klubben. Eller ja, leder kanske är att ta i, hon får vackert finna sig i att det helt och hållet är gamlingarnas vilja som gäller. Så det blir sanning och konsekvens-lek, sprit i kaffet och grova förolämpningar. Ingen verkar intresserad av att lägga pussel eller knyta makramé. Handarbete förekommer dock, men i en rebellisk guerilla-form. Kort sagt, det är äventyrligt och lekfullt på ett sätt som påminner mig om Catharina Ingelman-Sundbergs böcker om pensionärsligan. Men boken handlar inte bara om ålderdomen – några av karaktärerna är tonåringar och småbarn och dessa blir oerhört betydelsefulla både för gamlingarna och för handlingen. En liten hund får också en central roll. Boken inleds med en prolog där samtliga karaktärer presenteras i en ytterst märklig situation och resten av boken leder så sakteliga fram till denna händelse, där allt ifrån de polisklädda småbarnen till de mest absurda erkännanden får sin förklaring.

Det är skickligt hopknåpat av Pooley, helt i klass med en avancerad pusseldeckare.

Fast presenterat med torr och ibland brutal brittisk humor, samt en hel del romantik förstås, eftersom det ju är en romantisk feelgood. Som sig bör blir slutet också lyckligt, så lyckligt det nu kan bli när man står med en fot i graven och har ett ganska trassligt liv bakom sig. Men det är skönt att läsa om komplexa och inte helt perfekta människoöden. Det gör att berättelsen ökar i trovärdighet, även om storyn kanske verkar otrolig.

”Konsten att åldras utan värdighet” får mig som all god litteratur, i synnerhet i den här genren, att fundera över och kritiskt granska mitt eget författarskap. Pooley är så mycket duktigare än jag. Å ena sidan inspirerar det och väcker skrivlusten i mig, å andra sidan tänker jag: såhär bra kommer jag aldrig att bli, jag är egentligen bara en amatör, och inte ens en särskilt duktig sådan. Det är lika bra att jag lägger ner mina löjliga författarambitioner och överlåter det åt proffsen. Jag ska nog hålla mig till recensioner. Ack, det är svårt.

En annan sak som bidrar till känslan av att jag inte kommer att kunna skriva någon mer roman är mitt alltmer påtagliga (och självpåtagna) utanförskap.

”Konsten att åldras utan värdighet” är från 2024 och refererar naturligtvis till modern teknik, aktuella kändisar och politiska händelser. Tack och lov är detta en härligt regnbågsbefriad bok (ni som förstår vad jag menar) men den är ändå en smula PK förstås. Jag har ingen smartphone och försöker hålla mig borta från allt vad kändisar och politik heter (haha, skulle du säga som känner mig, jag pratar ju knappt om nåt annat än politik). Jag känner förstås till Kardashians även om jag inte skulle kunna namnge någon av dem, och jag vet ju hur en smartphone fungerar. Men att skriva om det… nej. Jag vill inte ha det i mitt eget liv och inte heller i mina romaner. Lite för att jag vill att romanerna ska stå sig över tid (i den här boken refereras till en Blackberry – hur många av dagens unga känner till dem?), men också för att allt det där tillhör en värld som jag inte önskat, inte vill ha och inte tänker anpassa mig till. Kalla mig kärringen mot strömmen. Och sedan det där med PK… Ja, det har jag ju skrivit om förr, hur läsarna förväntas ha vissa politiska åsikter.

Det finns inte så stort utbud av konservativa feelgood-romaner. Eller det som på engelska så vackert kallas: ”wholesome”, och som vi talande nog inte ens har ett svenskt ord för.

Åtminstone finns det inte så många sådana böcker i Sverige. I USA finns det en hel genre för Amish-fiction, till exempel, vilket väckte min nyfikenhet. Det kanske vore nåt för mig? I min senaste roman (Det går nog över tills du gifter dig) har jag ju på ren trots låtit en av huvudkaraktärerna ha en rätt ovanlig övertygelse, för att uttrycka det milt. Lite som en personlig vendetta mot regnbågslitteraturen. Kalla mig foliehatt.

Pooleys bok är dock som sagt inte så farlig på den här fronten och jag behöver inte uppröras, det är skönt. Inte över sådant i alla fall. Men när jag läser om Art och hans förlorade kontakt med en vuxen dotter petar Pooley i ett öppet sår som väcker jobbiga tankar och känslor ett tag. Liksom Art har jag också förlorat en dotter, men till skillnad från hans och många andra liknande historier, handlar det inte bara om den personliga relationen. Splittringen beror till stor del på yttre faktorer, utanför min kontroll, inte minst en form av biologisk krigföring.

Jag, som vuxit upp i en stor familj och alltid hållit de värderingar högt som ordet wholesome står för, får nu finna mig i att se min familj sakta knapras upp av globalismen, tills bara en liten, om än superstark, kärna återstår.

Jag tänker med stor oro på min andra dotters framtid. Hon längtar efter en egen familj men hur stora möjligheter har hon med den samhällsutveckling som pågått de senaste decennierna? Jag förstår att många unga idag väljer bort barn – för vem vill sätta barn till den här världen? – samtidigt är det just i tider av krig och nöd som vi historiskt har ökat barnafödandet. För att fler barn är det som behövs för en ljusare framtid. Fler barn av din egen sort, det är trygghet på ålderns höst. Nu när jag vet vad jag vet – och när det är för sent – önskar jag att jag hade fött fler barn, inte färre. Förr förväntade man sig nästan att förlora ett antal barn på grund av sjukdom innan de nått vuxen ålder, idag kan vi också förlora dem, men av helt andra anledningar. Det är något jag skulle vilja säga till dagens unga. Men jag når nog inte så många av dem via min blogg, tyvärr. Istället fostras de av samma krafter som nyligen gett oss ytterligare en horribel och verkligen inte wholesome pride-vecka. Men förlåt, nu spårar jag ur igen!

Det jag vill ha sagt är att ”Konsten att åldras utan värdighet” av Clare Pooley är en mycket läsvärd bok, som (om du inte har tappat kontakten med dina barn) lämnar dig med en härligt rebellisk känsla av att du också – på dina egna villkor – skulle kunna åldras utan värdighet!

Konsten att åldras utan värdighet
Clare Pooley (2025)
Printz Publishing
ISBN 9789181050202

Topelius och jag

Jag och den finländske författaren Zacharias Topelius har det gemensamt att vi båda är födda i den lilla staden Nykarleby på Finlands västkust och därför känns det lite pinsamt att jag haft så dålig koll på hans rika produktion. När jag besökte staden nyligen passade jag på att titta in på Kuddnäs, Topelius barndomshem som finns bevarat som museum. Jag har säkert varit där någon gång som barn även om jag inte minns det, men för några år sedan genomgick museet en varsam renovering och i och med detta gjordes museet också mer tillgängligt och besöksvänligt. Man kan gå runt utan guide och ändå lära sig mycket tack vare den tydliga skyltningen på flera språk. Personalen var mycket vänlig och tillmötesgående och den som vill kan även ta en fika i det gulliga caféet. Kort sagt, det här är ett museum väl värt ett besök! När jag och maken strosade runt i trädgården och huset drabbades vi av ungefär samma känsla av igenkänning och hemkänsla som när vi besökte Carl Larsson-gården i Sundborn. Det finns tydligen något hos dessa konstnärliga själar som klickar med oss. I anslutning till caféet på Kuddnäs fanns försäljning av hantverk och böcker och jag köpte en samling av Topelius noveller för vidare förkovran.

Vad är det som gjort Topelius till en sådan nationalhjälte, undrade jag.

Att kalla texterna för noveller är egentligen inte helt korrekt. Topelius skrev ofta sina berättelser som följetonger i Helsingfors tidningar och flertalet är så långa att man valt att bara ha med utdrag av dem, vilket är synd. Läsaren hänvisas till hemsidan för att läsa novellerna i sin helhet. Jag tycker emellertid inte om digital läsning så det blir väl till att leta på biblioteket om jag vill läsa upplösningen på ett par av de ytterst spännande berättelserna. Topelius var en sann berättare, de mest vardagliga detaljer kan bli spännande och intressanta. Utan att det blir långrandigt beskriver Topelius 1800-talets miljöer, kläder, seder och bruk så levande att det känns som att kliva rakt in i historien. Novellerna innehåller en hel del ovanliga ord och begrepp och flera av dem finns förklarade i korta ordlistor efter varje novell. När jag först såg detta tänkte jag att jag brukar kunna förstå gammelsvenska rätt bra, och finlandssvenskan är ju mitt modersmål så hur svårt kan det vara? Det visade sig dock att gammelfinlandssvenska är något alldeles för sig och jag bläddrar tacksamt fram till ordlistorna med jämna mellanrum. Franska begrepp används flitigt, vilket var vanligt på den tiden, och även där är jag lite ringrostig för att uttrycka det milt. Detta till trots flyter texten förvånansvärt lätt och när jag läser en av novellerna högt för familjen är det ett rent nöje.

Topelius skrev många lite mystiska och kusliga berättelser, ibland med kopplingar till finländsk folktro.

Fast spökhistorierna har oftast en naturlig och jordnära förklaring, 1800-talet var ju ändå rätt upplyst, om man får tro Topelius. Han hade även humor, vilket framkommer i en del av texterna, inte minst i min favorit: ”Fröken Drifva”. Jag förvånas över hur väl han kan beskriva en ung flickas tankar och känslor och påminns om Terry Pratchetts böcker om häxan Tiffany. Romantiken flödar också i novellerna; i vissa fall blir det rena rama kärlekssagorna där ödet kommer att spela en roll. Topelius skrev många sagor för barn och många tänker kanske på honom främst som en sagofarbror som behöll leksinnet livet ut. Därför var det roligt att få se hans barndomshem, där hans lekar satt sina spår och redan då visade potentialen hos den unge Zacharias. Bland annat fanns där ett kodat kärleksbrev till en ung väninna. Topelius gifte sig av kärlek och fick sex barn varav hälften dog unga och det satte sina spår. När hustrun dog tog han det hårt och blev sig aldrig riktigt mera lik. Familjen var viktig för Topelius. Och Topelius var viktig för sitt land. Han var ett stort namn redan under sin levnad och mottog flera utmärkelser. I Finland finns på många platser minnesmärken efter Topelius och gator har uppkallats efter honom. I Sverige är han märkligt nog inte lika känd, trots att han ju skrev på svenska. Och, som sagt, hans verk har nästan helt gått mig förbi. Men efter detta lilla smakprov i ”Noveller i urval” blir jag sugen på att läsa mer. Flera av novellerna har också filmatiserats och går kanske att få tag på om jag letar. Men berättelser, korta eller långa, gör sig ändå allra bäst i textform, tycker jag, i synnerhet så levande historier som de av Zacharias Topelius.

Noveller i urval
Zacharias Topelius (2024)
Appell Förlag
ISBN 9789198815009

De vita linjerna i skyn

När jag för första gången hörde talas om chemtrails tyckte jag hela idén var befängd. Varför skulle någon i hemlighet spreja himlen full med gift? Det måste ju kosta helt otroligt mycket pengar, vara extremt svårt att koordinera samt även förgifta dem som sprejade. När vänner lade ut inlägg om detta på sociala medier skrollade jag bara förbi eller till och med blockade dem.

Alltså, det finns konspirationsteorier och sedan finns det ren galenskap, tänkte jag.

Men med åren har jag varit tvungen att bita i det sura äpplet och erkänna att något inte står rätt till med vår himmel nuförtiden och det har att göra med flygplan och utsläpp, förmodligen planerade sådana. Mina frågor kvarstår dock: är det inte väldigt kostsamt och svårt? Blir det inte giftigt även för dem som sprejar? Och varför skulle någon göra en sådan sak? Att eliterna själva inte tror på den globala uppvärmningen och växthuseffekten är ju uppenbart, så det är knappast för att skydda oss mot solstrålning. Nej, det måste finnas ett annat motiv. Just detta försöker Maximilian Schnell förklara i sin bok ”De vita linjerna i skyn” och visst får jag en del att tänka på. Jag har även hört lite andra förklaringar men mer om det senare.

Jag vet ingenting om Maximilian Schnell och han förklarar heller inte bakgrunden till att han började studera fenomenet med chemtrails. Boken är skriven på svenska men jag misstänker att det inte är författarens modersmål eftersom texten innehåller en hel del språkliga avvikelser, ofta i form av omvänd ordföljd. Det gör boken lite svårläst men inte så att det stör. Värre är det med den amatörmässiga layouten och röriga dispositionen. Författaren hoppar mellan ämnena och använder ibland samma illustrationer flera gånger, tagna ur sitt sammanhang.

Det händer att jag tänker att den som verkligen brinner för ett ämne inte borde skriva om det själv, eftersom det tenderar att bli för känsloladdat och rörigt.

Läsaren förväntas nästan redan vara insatt i ämnet. Jag hade velat se en tydligare inledning och presentation av hur frågan om chemtrails uppstått, skillnaden mellan chemtrails och contrails (som det ofta hänvisas till från offentligt håll), samt en enkel genomgång av forskning på området. Författaren tar också upp HAARP (vädermanipulering med hjälp av frekvenser/strålning), vilket säkerligen hänger ihop med chemtrails men kanske hade behövt ha en egen del i boken, och inte som nu blandas upp med all annan information. Jag är rädd för att en skeptiker kommer att avfärda hela boken som amatörmässigt trams på grund av dessa svagheter. Vilket är synd eftersom Schnell har mycket viktig information att komma med.

Nytt för mig var till exempel det faktum att det amerikanska försvaret efter kalla krigets slut hade ett överskott av stora last- och tankflygplan som raskt kunde byggas om till sprutplan. Detta besvarar till viss del frågan om kostnad och distribution. Dessutom används till stor del aluminium i det som sprutas ut, vilket är relativt billigt.

Vi ska komma ihåg att de rikaste i världen har mer pengar än vi någonsin kan föreställa oss. De hade kunnat spruta sedlar ur planen i flera år utan att märka det.

Det är inte mer pengar de behöver, det är makt. Och eliten har i många årtionden funderat på hur de bäst ska kontrollera de stora massorna. Att hålla människor sjuka och svaga tycks vara ett bra sätt. Kan detta vara anledningen till sprejandet? Men då återstår frågan: blir de inte själva sjuka av det de sprutar ut? Man kan tänka sig att de inte sprutar där de själva bor eller vistas. Har vi till exempel ett fint statsbesök eller ett Bilderbergmöte i Stockholm brukar det vara fina klarblå skyar. Det finns också en helt annan hypotes men den ska jag ta i slutet av recensionen för att inte avskräcka läsarna.

Schnells egen teori om varför himlen besprutas med aluminium, barium, strontium och andra för oss giftiga ämnen, är kopplad till solen och dess cykler. Vi lever i en värld beroende av ytterst känslig elektronisk utrustning och kommunikation. Kraftiga solstormar skulle kunna släcka ner hela nätet och få förödande konsekvenser. Väder och vind kan också försämra signalerna genom luften. Därför behövs ett skyddande och stabiliserande nät av metaller över jorden, som inte bara blockerar solstrålningen utan även underlättar den trådlösa kommunikationen. Med hjälp av HAARP och andra liknande anläggningar (vi har tydligen en sådan jätteantenn i Sverige också – detta var nytt för mig) kan man styra vädret så att störningarna blir så små som möjligt.

Att människan har velat och kunnat påverka vädret länge är väl känt av de flesta.

Vid OS och andra stora tillställningar har man till exempel kunnat flytta på eller upplösa regnmoln. Och tyvärr vet vi ju att teknik sällan kommer att användas för allas bästa – något som man verkligen hade kunnat göra med vädermanipulation genom att få det att regna där det behövs – utan snarare verkar de styrande alltid leta efter sätt att göra vapen av tekniken. Så även med vädret. Tänk att kunna styra över vilka människor som får äta och vilka som ska gå under i torka eller översvämningar, det måste ju vara den ultimata makten och kontrollen! Schnell nämner hur markägarna i södra Sverige var motvilliga att sälja eller upplåta mark åt stora antenner för det stora ”radioteleskopet” (läs vädermanipulationsanläggningen) LOIS. När kostsamma processer inletts drog två stora stormar (Gudrun och Per) in över området, fällde massor med skog och gjorde marken i princip värdelös. Plötsligt gick det lätt att komma över de arealer som bolaget ville ha. (Samma sak såg vi ju i Asien efter tsunamin – privatägd mark köptes upp för en spottstyver av stora bolag med turismplaner.)

Mot slutet av boken ägnar Schnell ett långt avsnitt åt vad han kallar ett minisolsystem som närmat sig vår sol och hotar jorden. Han visar mängder av lågupplösta bilder tagna av ett ”solteleskop ute i rymden” och menar att dessa utgör bevis för teorin.

Men här sjunker mitt förtroende för Schnell som en sten.

Bilderna är alltså från NASA. Och det Schnell tycker ser ut som ett solsystem tycker jag ser ut som olika flygplan. Men flygplan kan ju inte vara så nära solen, eller hur? Solen som sägs vara en brinnande gasboll i rymden. Ojojoj, var ska jag börja? För det första – allt som kommer från NASA är antingen rena lögner eller missvisande fakta. Rymden och solen är inte vad de säger att de är. Att inte författaren har koll på detta är uppseendeväckande. Han verkar tro på allt som sagts om rymden och satelliter och månfärder, vilket gör honom till en mindre trovärdig källa enligt mig. För det andra – om ett annat solsystem var på väg mot jorden skulle det knappast hjälpa att spreja lite gifter i atmosfären. För det tredje – Om NASA ”läcker ut” information om en mystisk planet X eller ett hotande minisolsystem så har de säkert en dold agenda – vad är det de vill ta bort vår uppmärksamhet ifrån? Kanske himlen, som inte längre är så blå som jag minns den från min barndom. Istället korsas den ofta av linjer efter flygplan. Linjer med jämna avstånd över hela himlen (inte en speciell flygrutt), och som inte löses upp, såsom contrails gör, utan sakta breder ut sig tills hela himlen är täckt av en mjölkig hinna.

Vissa dagar är sprejningen så uppenbar att man inte fattar hur människor kan låtsas som ingenting.

Men många har lagt märke till det förstås och börjat dela bilder på sociala medier. I slutet av boken delar Schnell med sig av bilder han fått av fotografen Anders Blomqvist. Här kan man tydligt se skillnaden mellan contrails (vattenånga) och chemtrails, samt de konstiga nya moln som uppstår efter HAARP-attacker.

Utöver min kritik av bokens utformning, upplägg och källor, vill jag lägga ytterligare en: pessimismen. Det är lätt att tänka att mänskligheten är för evigt förlorad, att vi alla kommer att dö av förgiftning eller strålning och att vi är maktlösa mot eliten. Men det vi bör komma ihåg är att det finns positiva motkrafter. Vi lever ju och frodas trots allt – människan verkar vara väldigt resilient. Och vårt medvetande är otroligt kraftfullt. Det har gjorts experiment som visat att massmeditation kan minska brottslighet till exempel. Det finns också de som påstår sig kunna lösa upp moln på himlen med ren tankekraft.

Jag har sett olika experiment som på teknisk eller kemisk väg lyckats göra hål i molntäcket efter sprejningar och HAARP.

Och det finns en Tesla-baserad teknologi som inte bara minskar EMF-strålning i ditt hem utan även höjer ditt välbefinnande och till och med kan förbättra din ekonomi, hur konstigt det än låter. Jag har själv upplevt effekterna av denna teknik som kallas FLFE – Focused Life Force Energy. Jag är övertygad om att oavsett om det är människor eller andra entiteter som tycks ha kontrollen över världen så är de beroende av vår samlade energi. De vill få oss att känna oss rädda och nedstämda för att kunna styra över oss och driva igenom sina agendor. Om vi istället är glada, kärleks- och hoppfulla blir de försvagade och kan inte kontrollera oss. Därför är det viktigt att inte låta sig nedslås av den information som Schnell delar med sig av. Viktigt att känna till, förstås, men vet också att du och resten av mänskligheten är starkare än du tror.

När man talar om chemtrails blir man ofta idiotförklarad.

”Det där är bara vattenånga som bildar spår på hög höjd.” Jotack, dem såg man redan på 80-talet och de löstes upp och försvann en bit bakom flygplanet. Man såg kanske en eller två samtidigt långt, långt borta. Idag kan du ha ett helt rutnät ovanför dig, inte alls särskilt högt upp och spåren försvinner inte. ”Det är för att det är så många fler flygplan nu”, säger besserwissern, ”och luften är mer förorenad.” Jaha, men varför är det då bara vissa dagar som hela himlen är täckt, och andra som vi får se solen utan blockerande strimmor? Flyger bolagen bara vissa dagar? Och hur kommer det sig att många av spåren som görs inte kan kopplas till flygplan på radarn? Det vill säga, varför är det så många hemliga flygningar om det nu bara handlar om reguljärflyg med contrails? Och varför tycks människor bli sjuka dagarna efter en sprejning? Jag minns när jag lyssnade på ett föredrag om tomatodling för kanske tio-tolv år sedan (ungefär då boken skrevs) och föreläsaren sa att han börjat se konstiga skador på växterna som stått utomhus. Det såg ut som brännskador på bladen. Han visste inte vad det berodde på, kanske något nedfall? Många vittnar om en brännande känsla i huden och en konstig metallisk lukt i samband med sprejningarna.

Bidöden skulle också kunna kopplas till höga aluminiumhalter och var kommer denna aluminium ifrån?

De som inte vill tro på chemtrails hävdar ofta att om det verkligen stämde att någon sprejade oss med gift som vore vi skadeinsekter, så skulle de själva drabbas av giftet lika mycket, vi delar ju samma biosfär. Och det här dilemmat förbryllar även mig. Har eliten någon sorts skydd mot giftet eller har de byggt sig säkra områden? Men gift tenderar att spridas överallt och är svårt att stänga ute. Den kanske märkligaste teorin om detta som jag hört är att de som styr inte är mänskliga, att de behöver en annan sorts atmosfär och att det är det de i själva verket håller på med – anpassar luften så att de ska frodas här istället för oss. Vem vet? Jag är öppen för alla teorier. Fenomenet chemtrails är så märkligt att vad som helst är möjligt.

De vita linjerna i skyn
Maximilian Schnell (2015)
Vulkan
ISBN 9789188093356

Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete

”Slyngstad Events” av Unni Drougge är en mustig bygdekrönika som utspelar sig på Skånes landsbygd, närmare bestämt i Åsabygden. Skånskan är tydlig i det livliga och lättlästa språket, det går att höra dialekten i dialogerna även när man inte läser högt. Karaktärerna – allt ifrån den kultiverade pensionären till den oborstade bilskojaren är också väl beskrivna – så väl att jag både upprörs och småler. Drougge skyggar inte för något utan belyser oblygt alla smaskiga små synder som människorna i byarna ägnar sig åt. Till sin hjälp tar hon Åsabygden själv som kan titta in i varje skrymsle och vrå, även se vad som sker under mark. Och det är långt ifrån vackra saker som pågår i denna skånska avkrok.

Den duktiga flickan i mitt inre rodnar av förlägenhet och upprörs av rättskänslan om vartannat, det blir rätt känslosamt.

Till en början äcklas jag också av några av karaktärerna, herregud, finns det såna här människor på riktigt i vårt land!? Jo, det gör det med största sannolikhet. Men allt eftersom storyn utvecklar sig kommer jag att acceptera och rent av tycka om de skitiga och fräcka byborna. De riktiga avskummen visar sig komma utifrån.

Boken kan sägas ha två huvudkaraktärer även om det är ett helt gäng som berättar sina historier. Den ena är Björg Schütt, änka och pensionär med två vuxna döttrar och en försvunnen son, men mer om honom senare. Den andra är Klas-Åke Nilsson som kränger gamla bilar med alla metoder och utan samvete. Han har två barn som han fostrar själv sedan deras mor lämnat dem, något han lyckas förvånansvärt väl med med tanke på omständigheterna och hans minst sagt tvivelaktiga karaktär. Klas-Åke är bra både på att sprida skvaller och på att behålla hemligheter när så krävs. Med sin vakna blick och skarpa hörsel vet han det mesta som är värt att veta om alla i Åsabygden. Och trots att han så att säga skiter i konventionerna kan han vara mycket lojal och hjälpsam när det gäller.

Jag säger att Björg och Klas-Åke är huvudkaraktärer men kanske kan man säga att hela historien och bygden kretsar kring Björgs försvunne son, Tryggve Slyngstad.

När berättelsen tar sin början har han varit försvunnen en tid och Björg oroar sig för att han inte längre är i livet. Tryggve hade innan han försvann fått ordning på bygden och styrt upp flera lovande projekt. Men när han försvinner är det som om fårskocken förlorat sin herde och allt börjar falla sönder. I Åsabygden lever man lite utanför samhället och man stiftar egna lagar, byggda på sunt förnuft och vad som gynnar bygden. Här trivs människor med lite ljusskygga verksamheter och det fungerar, ända tills Börje – han som förser byborna med prima hembränt – börjar ta sig vatten över huvudet. Men han är inte den ende som har saker att dölja. Tryggve räddade fyra utländska flickor från prostitution och placerade dem i bybornas trygga händer, där de har läkt och börjat blomstra. Deras existens måste dock hållas hemlig för myndigheterna eftersom de saknar uppehållstillstånd. När två skumma typer dyker upp i byn för att inkassera en skuld som Björgs avlidne man lämnat efter sig, börjar dock hemligheterna att bubbla upp i ljuset. Kommer byborna kunna reda upp det själva eller är det bara Tryggve som klarar en sådan sak?

Drougge låter gärna stad och landbygd frontalkrocka så att gnistorna yr. Inte heller drar hon sig för att ge en känga både åt höger och vänster.

Feminister och miljönissar skildras både kritiskt och med värme, precis som de småkriminella bönderna och den inte alltid så laglydige lokalpolisen. Det blir helt enkelt inte svart eller vitt utan en hel färgpalett, vilket både skapar obehag och igenkänning. Ingen människa är helt igenom ond eller god och allt är relativt. Den enda gången jag som läsare tillåts ”välja sida” och till hundra procent kan avsky någon, är när journalisterna träder in på scenen. Drougge har själv arbetat som journalist och måste verkligen ha sett yrkets baksida. Hon skildrar den hänsynslösa sensationslystnaden hos kvällstidningsjournalisterna utan pardon. I medias händer förvrängs allt som sker i Åsabygden. Allt vackert blir fult och ingen går förskonad från de vassa pennorna. Det är så sant som det är sagt: pennan är mäktigare än svärdet. Vad ett mediadrev kan göra för en bygd har vi ett verkligt exempel på i Knutby. Men till skillnad från i romanens värld – där opinionen kan vändas med hjälp av välvilligt inställda journalister och författare – finns i verkligheten ingen upprättelse att få, ingen väg tillbaka. Har väl en gång en bygd, en grupp, en familj fått löpa gatlopp är de för evigt söndertrasade. Hur man än försöker försvara sig mot lögnerna kan man inte vinna mot media och myndigheter. Straffet för sådan förstörelselusta borde vara mycket hårt men en journalist tycks alltid gå fri, vad han eller hon än ställer till med. Jag hatar dem från botten av mitt rövhål för att citera dottern och matcha språket i ”Slyngstad Events”. Drougge verkar inte heller ha mycket till övers för sina forna kollegor.

Men romaner är ett utmärkt sätt att ta hämnd, även om det bara är författaren som förstår det.

”Slyngstad Events” är (trots det orealistiskt lyckliga slutet) så välskriven att jag börjar tycka att allt jag skriver själv är rent skräp. Drougge använder språket till fullo och kombinerar orden på nyskapande sätt, utan att det känns konstigt eller krystat. När hon skriver: ”Solstrålarna skjuter från höften nu och snart kommer ungarna hem med skolbussen” förstår vi direkt att det är sen eftermiddag och när Björg börjar tvivla på sin nyfunna kärlek beskriver Drougge det som att Björgs inre delas upp i två lager som glider åt olika håll. Den känslan har vi väl alla haft någon gång? Tillit är en bräcklig företeelse och kan förloras på ett ögonblick. När mediadrevet går skriver Drougge: ”Inget blod spills, ingen egendom ödeläggs. Ändå blir effekterna […] ödesdigra. Folk tappar orken. Paranoian brer ut sig.” Detta har vi sett effekterna av de senaste åren. I media har kriser och konflikter blåsts upp till jättebomber som detonerat över samhället och skapat misstro och hat som splittrat familjer, arbetsplatser och gemenskaper. Det positiva som kommit ur detta är att allt fler har fått upp ögonen för medias makt och dess benägenhet att sprida regelrätta lögner. Detta har dock lett till att många tappat förtroendet för allt som kommer från nyhetsmedia och offentliga källor. Förtroendet och tilliten är borta. Numera kan ju allt vara AI också. Vem ska man tro på? som DiLeva sjöng. Kan vi återskapa tilliten, den som är grunden för ett fungerande samhälle? I ”Slyngstad Events” tycks byborna finna en väg och den baseras på en helt annan sorts tolerans än den som trycks ner i halsarna på oss från vänstermedia. Det handlar om att leva och låta leva, se mellan fingrarna på somligt och tolerera lite skit i hörnen, både hos sig själv och andra. Ta helt enkelt inte livet så allvarligt, tycks Drougge vilja säga, det löser sig nog ändå.

Slyngstad Events
Unni Drougge (2002)
Piratförlaget
ISBN 9164200671

Inga känslor, bara siffror i ”Vaccineffekten”

Jag var skeptisk till vacciner redan innan Covid men efter vad vi upplevde med de så kallade covidvaccinerna fick jag verkligen upp ögonen för korruptionen och människoföraktet inom vaccinindustrin. Det visade sig att ”säkert och effektivt” var en lögn inte bara för covid”vaccinen”, utan även för i stort sett alla vacciner vi har idag.

Som lekman förleds du att tro att om du tar ett vaccin så slipper du få sjukdomen du vaccinerar mot.

Men detta är inte sant – det finns inget vaccin som ger ett hundraprocentigt skydd, i vissa fall kan vaccinationen till och med ge dig den sjukdom du försöker undvika! Inget vaccin är heller säkert. Vi får veta att vi kan få lite rodnad och ömhet vid själva injektionsstället och att det går över efter några dagar. (Vi låtsas inte om att jag fortfarande kan uppleva klåda där jag fick en spruta i lågstadiet.) Med denna (högst bristfälliga) information, plus att de säger att de sjukdomar du vaccinerar dig mot kan få fruktansvärda följder (vilket inte heller är sant i de allra flesta fall), känns det förstås självklart att ta de sprutor som erbjuds (eller låta injicera sina barn). Du väger argumenten mot varandra: lite ont i armen några dagar för att slippa svår sjukdom eller död. Inget svårt val. Men tänk om vågskålen skulle tippa åt andra hållet och argumenten istället är: en immunförstärkande mild sjukdom mot möjliga livslånga handikapp eller död?

Hur långt behöver vågskålen börja väga över för att du ska tänka till en extra gång innan du kavlar upp?

Det är detta Robert F Kennedy Jr och Brian Hooker försöker lyfta fram i boken ”Vaccineffekten”. Vilka är egentligen riskerna med olika typer av vaccin? Det är inte lätt att få fram uppgifter om vaccinskador och möjliga biverkningar. Väldigt lite forskning om detta görs, märkligt nog. Argumentet för att inte ha en ovaccinerad kontrollgrupp är att det skulle vara oetiskt att förvägra människor en potentiellt livräddande behandling. Och ofta låter man de ovaccinerade, de gånger man har en sådan kontrollgrupp, få vaccinet efter några veckor, vilket omöjliggör långtidsstudier. Men det är bara för vacciner man resonerar såhär. Cancer-mediciner testas mot placebogrupp och trots att detta är ännu mer potentiellt livräddande (ett vaccin administreras ju till en frisk person med oviss risk för sjukdomen, medan en redan sjuk patient skulle kunna ges möjlighet att leva lite längre med en ny cancermedicin) anses det inte oetiskt att förvägra kontrollgruppen medicinen. Nej, det finns nog helt andra anledningar till att man inte vill testa mot en ovaccinerad kontrollgrupp. Kennedys och Hookers siffror ger en tydlig bild.

Vaccinerade är sjukare än ovaccinerade, ibland mycket sjukare.

Boken är rätt torr och vetenskaplig, antagligen för att vaccinskeptiker ofta anklagas för att komma med mer känslor än fakta. Den inleds med en genomgång av de olika statistiska termerna och begreppen men det gör inte mig mycket klokare, tyvärr, och då har jag ändå läst statistik. Begripligare blir det när diagrammen presenteras, här syns det tydligt hur många gånger större risken är för en åkomma hos de vaccinerade jämfört med de ovaccinerade. Och det handlar inte om lite ont i armen några dagar. Vi talar om allergier, autism, ADHD, astma, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, gastrointestinala sjukdomar, eksem, tics, crohns sjukdom, celiaki, minnesstörningar, narkolepsi, Bells pares, Guillain-Barrés syndrom, luftvägsinfektioner (inklusive corona), diabetes, MS, myokardit, perikardit, bältros, missfall, blödningar samt död.

I USA får ett barn inte mindre än 73 doser vaccin av olika slag innan artonårsdagen.

Över hälften av alla barn har kroniska sjukdomar och autismspektrumdiagnoser blir allt vanligare. Vi ser en liknande utveckling här i Sverige men vårt vaccinprogram är inte alls lika omfattande, dessutom har vi förbud mot kvicksilver i vacciner. Kvicksilver misstänks ha kopplingar till både hjärnskador (inklusive autism) och demens. Kan det finnas ett samband mellan vaccinationer och alla dessa kroniska sjukdomar och tillstånd? Får vi ens ställa frågan? Det verkar inte så. Kennedy med flera har i många år kämpat för att få tillgång till den data som finns och för att få starta studier som jämför ovaccinerade med vaccinerade. Men det har nästan alltid varit kalla handen från myndigheterna. Till slut var de tvungna att stämma hälsomyndigheten för att få tillgång till information om vaccinsäkerhet. Men när de efterfrågade kopior på de långsiktiga, placebokontollerade kliniska prövningar som licensieringen av vart och ett av barnvaccinationerna grundats på fick de svaret att inga sådana studier hade gjorts! Vaccinen hade godkänts utan prövningar, eller baserat på mycket bristfällig information, ofta hade ett nytt vaccin endast jämförts mot ett liknande äldre vaccin och om biverkningarna inte blev fler ansågs det ”säkert”. Istället för placebo (typ saltlösning eller något annat som inte påverkar kroppen) har man använt ett annat vaccin eller det lösningsmedel som vaccinet innehåller, vilket naturligtvis gör studierna helt värdelösa.

Kennedy och Hooker har inte dragit några slutsatser eller gjort egna tolkningar i ”Vaccineffekten”, de har bara presenterat resultat från en mängd studier från hela världen, så objektivt som möjligt.

Det är upp till läsaren att bedöma om det är värt att ta vaccinet eller inte.

Boken är uppdelad efter de olika typer av vacciner som ges, så det finns ett kapitel för MPR, polio och rotavirus, HPV, covid med flera. Självklart förekommer inte alla de biverkningar jag nämnt hos alla vacciner men varje vaccin har svåra biverkningar, ofta flera stycken, vilket gör det alarmerande nog enligt mig. I slutet av boken får läsaren ta del av korrespondens mellan Kennedy och ledningen för nationella hälsoinstitutet (NIH) i USA, för att själv bilda sig en uppfattning om myndighetens agerande i frågan. I det avslutande brevet från chefen för NIH, Francis Collins, får Kennedy veta att hans och gruppens önskemål inte kan tillgodoses eftersom de baseras på antagandet att vacciner inte är säkra och det vet vi ju att de är, menar Collins.

Vilket jävla god dag-yxskaft-svar! Ursäkta att jag svär.

Men det är som att säga att vi inte behöver testa vaccinen eftersom vi inte behöver testa dem. Om de var farliga hade vi ju testat dem, men nu har vi inte testat dem, alltså är de inte farliga. Herrejösses! Men det är på den här nivån debatten om vacciner förs i det offentliga. Och när vaccinkritiker pekar på hur korrupta myndigheterna är, där flera personer på viktiga poster är jäviga med ekonomiska intressen i läkemedelsbranschen, får de till svar att myndigheterna ju har granskat sig själva och inte hittat några problem. Alltså har vi inga problem. Om vi någon gång tappar tålamodet med sådana ”argument” och blir förbannade kan man väl inte klandra oss? Men nuförtiden orkar jag inte ens ta debatten när jag möter sådana idioter. Can’t fix stupid.

Det spelar ingen roll hur många väl underbyggda argument man har: människor ändrar inte uppfattning. Jag såg ett inlägg på facebook där en person (till svar på kritiken att man inte ska tro allt man ser på internet) visade hur många böcker han eller hon hade läst om vaccinskador, det var bok efter bok efter bok… Genast sa någon i en kommentar att vem som helst kan ju skriva böcker nuförtiden, det där är bara fiktion. Och om vi visar siffror och statistik från oberoende forskare heter det att de bara är ute efter att tjäna pengar (som om läkemedelsbranschen är en ideell och filantropisk förening) eller skapa berömmelse (jotack, de blir av med sina legitimationer och jobb). Det hjälper inte ens att visa siffror från myndigheterna själva. Då är det inte alls vaccinet som orsakat dödsfallen eller sjukdomarna, det måste vara något helt annat för vi VET JU ATT VACCIN ÄR SÄKRA OCH EFFEKTIVA!!!

Det är lätt att bli uppgiven men jag tror att vinden vänder nu.

Efter debaclet med covid”vaccinerna” är det många fler som har börjat ifrågasätta vacciner generellt och nyligen släpptes en stor studie (som hemlighållits) där man jämfört ovaccinerade med vaccinerade – precis det som Kennedy med flera frågat efter – och resultaten är minst sagt skrämmande. Vissa diagnoser som är vanliga bland de vaccinerade finns knappt alls hos de ovaccinerade, t ex autism och diabetes. Visst skulle det möjligen kunna bero på en tredje faktor – korrelation betyder inte automatiskt orsak – men i så fall bör det undersökas vidare. Och den nya studien tar hänsyn till en mängd olika faktorer som skulle kunna påverka och ändå är sambandet tydligt: vaccinerade är sjukare än ovaccinerade.

Så vilka är det som egentligen belastar sjukvården och kostar oss miljarder i skattepengar årligen?

Först i form av sanktionerade vacciner och sedan i livslånga behandlingar med återkommande sjukhusbesök… Jag har nog haft tur (fast jag fick inte så många vacciner när jag var barn) och mina barn likaså, även om jag stoppade vaccineringarna av min yngsta. Och vi bor ju i Sverige där vaccinationerna är relativt få och valet finns att säga nej. Skulle jag bli erbjuden ett vaccin idag (oavsett mot vad) skulle jag absolut säga nej och ”Vaccineffekten” har bara stärkt mig i den övertygelsen.

Vaccineffekten
Robert F Kennedy Jr & Brian Hooker (2023)
Karneval Förlag
ISBN 9789189494534

Wodehouse vurmar för äktenskapet

{Maken och jag på 20-åriga bröllopsdagen}

Efter två tunga böcker om krig behövde jag något lättsmält och upplyftande och eftersom sommaren definitivt är här nu, tillåter jag mig att öppna en Wodehouse-bok igen, denna gång ”Sommarpippi” (Summer moonshine i original) från 1946. Romanen är klassad som en av Wodehouses bästa och det är den verkligen.

Den är tajt och rappt skriven med humor, spänning och romantik på klassiskt wodehouse-manér.

I centrum står den unga och självständiga Jane, dotter till baroneten Buckstone Abbott som förtvivlat försöker få sålt familjegodset Walsingford Hall till en amerikansk prinsessa och miljonär. Familjen är mer eller mindre utblottad, som så många andra adelsfamiljer i England (jag undrar varför detta var ett så vanligt förekommande fenomen – hur blev alla godsägare plötsligt så fattiga?) och absolut inget får sätta käppar i hjulet för affären. Så när det uppdagas att prinsessans ena styvson Tubby (som tillfälligt bor på slottet) hotas med en stämning för brutet äktenskapslöfte av ingen mindre än Buckstones mycket dugliga sekreterare, tar det hus i helvete. Inte blir saken bättre av att stämningsmannen som ska överlämna papprena råkar vara Buckstones amerikanska hustrus – Toots – egen bror. Hur ska familjen lyckas hålla papprena borta från Tubby tillräckligt länge för att prinsessan ska hinna signera köpeavtalet? Till all lycka kommer Tubbys bror Joe till undsättning. Han är en smart och charmig ung man som snart fattar galoppen. Det enda han vill ha ut för egen del är Jane, som olyckligtvis gått och förlovat sig med Adrian Peake, som i sin tur visst redan lovat bort sig till prinsessan… Ja, ni förstår ju vilken härva vi hamnar i! Men ingen fara, allt ordnar upp sig till slut, precis som alltid i Wodehouses böcker. Alla älskande får varann, pengafrågorna löser sig och skurkarna får sig en lagom knäpp på näsan.

Det lyckliga slutet är bara en av de många faktorer som gör Wodehouse så värd att läsa.

På vägen mot upplösningen bjuds läsaren på många skratt när den ena dråpliga situationen avlöser den andra, utan att det någonsin blir tarvligt eller billigt. Missförstånd och mänsklig välvilja kan ofta leda till oväntade situationer och även om lurendrejande är en återkommande metod för att lösa problemen är det ofta sanningen som vinner till slut. Dialogerna är skrivna med stor värme och kännedom om mänsklig karaktär. Kärleken, inte minst den äktenskapliga, är central i Wodehouses romaner. I relationerna är det oftast kvinnan som är den starka, kloka och trygga. Man kan undra om Wodehouse tog inspiration från sitt eget äktenskap?

I dessa tider när allt färre unga verkar vara intresserade av att gifta sig eller ens hitta en partner, och när skilsmässor och infekterade relationer är så vanliga, är det befriande att läsa om en plats och en tid där det inte fanns något viktigare än att finna den där ultimata flickan/pojken att gifta sig med, och där äktenskapet förväntades bli ett livslångt partnerskap till bådas nytta och glädje.

Häromdagen såg jag ett kort klipp från filmen ”Shall we dance” med Susan Sarandon, där hennes karaktär förklarar varför vi gifter oss. Det var en fantastiskt fin förklaring som gick ut på att vi behöver en annan människa som kan vara ett vittne till vårt liv. Det finns så många människor i världen, och alla lever sina egna liv. Om ingen delar ditt liv, finns du då? Med en livslång partner, genom vått och torrt, finns det alltid någon som ser och bevittnar allt det du upplever och på så sätt har du inte levat förgäves. Det är en vacker tanke och väldigt sann. Våra föräldrar följer oss de första åren och våra barn lånar vi en tid, men en livslång partner ger ett helt annat stöd i tillvaron. Tyvärr är det allt fler som aldrig får uppleva detta och jag undrar vad det i förlängningen gör med vårt samhälle?

Att hitta en partner handlar inte bara om att bilda familj så att släktet inte dör ut, det handlar också om att växa som människa och bli något mer än man någonsin kunnat bli på egen hand.

Det kräver engagemang och arbete förstås, men det är så värt det! Jag minns att när jag träffade min man kände jag instinktivt ett stort behov av att knyta oss hårdare tillsammans tidigt, så jag ville att vi skulle skapa många minnen ihop. Gemensamma minnen skapar band som gör det svårare att bryta upp. Vi var båda överens från början om att vi skulle göra det här på livstid, vilket kanske bidrog till att vi red ut en del stormar på vägen. I år firar vi 25 år som gifta och jag betraktar mig som otroligt lyckligt lottad som får ha min bästa vän vid min sida varje dag. Andra relationer har kommit och gått men min man har alltid varit densamme. I bästa fall kan vi turas om att vara den axel att gråta mot som den andra just då behöver. Ibland känns det som om det är vi två mot världen, ibland är det bara vi två I världen, njutandes av det livet har att ge. Och en sak som vi båda njuter av är Wodehouses rika produktion. Sommartid händer det att vi sitter i varsin ”njutarstol” med varsin bok och skrattar. Måhända läser vi inte samma historia, men vi har en gemensam upplevelse av att livet inte är så tokigt, trots allt. Inte när man har någon att dela det med.

Sommarpippi
P. G. Wodehouse (1946)
Albert Bonniers Förlag

När Väst får Hybris

När man i början av 2022 pratade om att Ryssland tänkte invadera Ukraina sa jag: ”äsch, inte kommer det hända, Ryssland har inget intresse av att erövra andra länder”. När ryska styrkor ändå passerade gränsen till Ukraina blev jag förvånad, så jag letade runt lite och fick snabbt klart för mig att det inte alls handlade om någon ”oprovocerad attack” eller ”rysk invasion”.

Ukraina, med västligt stöd, hade provocerat fram händelserna och mer eller mindre tvingat Ryssland att agera.

Ryssarna valde ändå att gå försiktigt fram med så lite våld och förstörelse som möjligt, om detta rapporterade flera journalister i början. Ukraina har en stor rysktalande befolkning, man kan inte kalla det en minoritet, trots det har de östra delarna utsatts för allt större press att överge sin ryska identitet och bli mer ”ukrainska”. Ukraina har befunnit sig i ett inbördeskrig sedan 2014, där kampen framför allt står mellan det östliga (huvudsakligen ryska) Ukraina som eftersträvar mer självständighet och det västra Ukraina, styrt av nationalister (i realiteten nazister) baserade i Kiev-området, som vill ha ett rent ukrainskt Ukraina. Zelenskyj kom till makten med löftet om ett slut på kriget och rättigheter för de rysktalande delarna i öst. Men så fort han blivit installerad vände han 180 grader och valde att istället trappa upp konflikten genom att dra in både Ryssland och USA, samt större delen av Europa. Resultatet ser vi nu, fyra år senare, med miljoner människor på flykt och enorma förluster, både mänskliga och materiella, för framför allt Ukraina. Men konflikten har gett ringar på vattnet i form av skenande energipriser för resten av Europa, samt enorma biståndspaket till Ukraina, vilka i praktiken bara resulterat i ett ännu större lidande för det ukrainska folket.

Allt det här visste jag redan innan jag började läsa Ola Tunanders bok ”Hybris – Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten”. Jag hade lyssnat på flera intervjuer med Putin, jag hade koll på journalisten Seymour Hearshs analys av sabotaget mot Nord Stream, jag kände till Minsk-avtalet och att väst aldrig haft för avsikt att följa detta, jag visste att det tidigt slutits ett fredsavtal mellan Zelenskyj och Putin men att detta revs upp av Boris Johnson. Kort sagt, jag var rätt påläst och irriterade mig ständigt på folk som hade ukrainska flaggan på sin profilbild eller kallade Zelenskyj (denne kokainmissbrukande pajas till B-skådis) en hjälte. Men ju mer jag läser i Tunanders bok, desto mer upprörd blir jag.

Jag visste att det var illa, men att det var SÅ HÄR illa!?

Flera gånger får jag lägga ifrån mig boken och bara andas. Vad är det för jävla psykopater som styr den här världen egentligen? Ryssland är inte och har aldrig varit vår fiende. Om vi vill se vem fienden är ska vi nog titta västerut. Och ska vi tala om invasion – titta på vilket land som har soldater placerade i nästan alla andra länder, även Sverige. Vem är det som invaderar? Inte är det Ryssland. Det enda jag kan klandra Ryssland för efter att ha läst Tunanders bok, är att de varit naiva och agerat för sent och för svagt.

Ola Tunander är inte vem som helst och kommer inte lättvindigt med påståenden. Jag tror inte heller att han är köpt av Putin (vilket säkert kommer hävdas av en del). Tunander har forskat och skrivit om freds- och säkerhetspolitiska frågor sedan 1980-talet. Han har ingående studerat Rysslands, och även USAs, försvars- och krigsstrategier och vet därför mer än de flesta om vad som driver konflikter på världsnivå.

Man skulle tycka att en sådan som Tunander vore den mest intervjuade experten från början i en sådan här konflikt.

Men tvärtom, Tunander och hans kollegor blev snabbt utkastade i periferin, så fort de började ifrågasätta narrativet och komma med fakta. Redan från dag ett spreds uttrycken ”fullskalig invasion” och ”oprovocerat ryskt angrepp” i media, trots att det för en fullskalig invasion skulle ha krävts många gånger fler soldater än Ryssland initialt gick in i Ukraina med. Tunander menar att Ryssland, just genom att använda minimalt med trupper, tydligt signalerade att det inte handlade om en invasion. Om Putin hade velat ta över de östra delarna av Ukraina hade han kunnat göra det för länge sedan. Han sa till och med nej när dessa områden vädjade om att få ansluta sig till Ryssland. Tunander förklarar varför. Flera gånger tar han upp Rysslands försvarsstrategi som går ut på att ha två buffertzoner kring landet. En inre zon som vid ett storkrig riskerar att ockuperas av ryssarna, samt en yttre zon, där inga utländska (amerikanska eller brittiska) flygbaser skulle tillåtas. Båda dessa zoner måste dock alltid vara neutrala, det vill säga, inte ansluta sig till någon militär allians, typ Nato. Faktiskt har Putin och andra vid flera tillfällen sagt att de nordiska länderna inte behöver frukta Ryssland, såvida de inte går med i Nato.

Det absolut sämsta vi i Sverige kunde göra säkerhetsmässigt var att ansluta oss till Nato.

Och det har våra politiker vetat, därför har vi stått utanför och varit neutrala. Nordens neutralitet mellan öst och väst är just det som hållit världsläget relativt lugnt. Varför man valde att överge detta vinnande koncept och praktiskt taget bädda för ett storskaligt tredje världskrig (som även skulle utspelas på svensk mark) är fullständigt obegripligt, både för mig och för Tunander.

Det sägs att Ryssland brutit mot folkrätten genom att gå in med militära styrkor i Ukraina. Tunander ägnar ett helt kapitel åt att analysera vad folkrätten innebär och huruvida en handling ska klassas som ett brott mot den eller inte. För att ha något att jämföra med går han igenom liknande konflikter i historien och framför allt USAs roll i dessa, och i de avslutande tio punkterna konstaterar han att Ryssland i ett fall möjligen har brutit mot folkrätten enligt FN-stadgan artikel 2.4, medan USA och väst definitivt har brutit mot folkrätten minst åtta gånger när det kommer till Ukraina.

Riktigt mörkt blir det i kapitlet om vad som hände i Butja.

Den officiella storyn är att Ryssland drog tillbaka styrkorna från staden och efterlämnade mängder av döda civila ukrainare på gatorna, många av dem brutalt avrättade. Denna händelse kom att bli avgörande för krigets upptrappning och omintetgjorde de sista chanserna till ett fredligt slut. Vittnesmål och bevis ger dock en helt annan bild. Under fredssamtalen hävdade USA att Ukraina inte kunde gå med på något så länge de var under hot, därför drog Ryssland tillbaka sina styrkor från Kiev-området, däribland Butja. Det var en gest av välvilja. Flera dagar efteråt – när borgmästaren och andra firat sin frihet (inget tal om några döda på gatorna) – skickades ukrainska specialtrupper in i staden för att ”rensa upp” (i praktiken döda alla eventuella ryska kollaboratörer). Först efter denna upprensning påträffas alltså de döda kropparna, som omöjligt kunde ha legat där i de två veckor som ryssarna varit borta från staden. Representanter från de ukrainska specialstyrkorna har helt öppet hyllat terrormetoder använda av IS och skulle inte dra sig för att använda offentliga avrättningar av civila, ukrainare likaväl som ryssar. Och det är dessa individer som stöttas av väst.

Visst är det ironiskt att det ofta är vi som ifrågasätter narrativet som kallas nazister, medan vilken medelsvensson som helst kan hylla Zelenskyj – som bär nazistsymboler helt öppet – som hjälte!

Jag har försökt att ignorera de ukrainska flaggorna överallt och trots att jag ibland på pin kiv velat hissa den ryska flaggan så har jag avstått från att ta den konflikten. Jag står inte på någons sida, jag vill bara att dödandet slutar. (Något som Viktor Orbán också sa, ni vet han som kallas diktator.) Men efter att ha läst Tunanders bok kan jag inte vara tyst längre. Om du är en av dem som fortfarande har Ukrainas flagga på din profilbild så förtjänar du bara en ordentlig örfil som får det att ringa i öronen på dig i veckor. Jag håller dig ansvarig för hundratusentals döda ukrainare (och ryssar), förstörd åkermark av högsta kvalitet, höjda energipriser samt det överhängande hotet om ett tredje världskrig.

Tunander tar upp fyra möjliga slut på konflikten. Tre av dessa involverar ryska attacker mot europeiska mål, i värsta fall med kärnvapen. I inget av scenarierna ”vinner” Ukraina. Detta var uppenbart från början för de flesta av oss som tänker själva. Vi var många som trodde att kriget skulle vara över efter ett par månader, och att det skulle sluta med att de östliga delarna av Ukraina övertogs av Ryssland, samt att Ukraina skulle nekas Nato-medlemskap. Hade väst hållit sig utanför hade detta blivit resultatet och miljoner ukrainare hade kunnat andas ut, med makar, fäder och söner fortfarande i livet. Men detta var inte den väg som du – du med ukrainaflaggan på din profil – valde. Jag tror inte att kärnvapen – så som de förklarats för oss – existerar, men det finns onekligen massförstörelsevapen som kan orsaka enorm skada.

Ett tredje världskrig skulle få de första två att te sig som en promenad i parken.

Därför måste vi till varje pris undvika detta. Och enda vägen är att upplysa vanliga människor – de där med ukrainaflaggor – om vad allt det här handlar om, så att de kan vända ryggen åt alla de politiker som styr oss käpprätt åt helvetet. Finns det en enda röst för fred i Sveriges Riksdag? Om inte, måste vi byta ut dem allihop. Personligen tror jag dock inte det går att göra genom val och röstningar på det traditionella sättet. Men vi kan kollektivt säga nej och vägra lyda order.

Ola Tunanders bok ”Hybris” borde vara obligatorisk läsning, inte bara för våra så kallade makthavare, utan även för alla journalister, lärare och allmänna tyckare. Boken är rikligt illustrerad och uppbackad av trovärdiga källor. Tunander tar även upp attentatet mot Nord Stream, som han anser mest troligt var en amerikansk operation, samt de olagliga biolabben i Ukraina (där både Barack Obama och Joe Biden var involverade). Ack, ännu en konspirationsteori som visar sig vara sann…

Det var jobbigt att ta sig igenom boken, inte för att den var svårläst, utan för att den så tydligt visar vilken ondska som råder i världen. Och de flesta svenskar är totalt ovetande. Jag kommer att tänka på en känd historia där en rysk KGB-agent säger till en västerlänning: ”Jag avundas verkligen er propaganda.” Varav västerlänningen svarar ”vadå? Vi har ingen propaganda.” Säga vad man vill om Putin och Ryssland men ryssarna vet i alla fall när de är utsatta för propaganda. Här kallar vi det bara vanlig media och tror blint på varje ord. Så till alla er som fortfarande kollar på SVT vill jag bara säga: Vakna för i helvete!

Hybris – Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten
Ola Tunander
Karneval Förlag
ISBN 9789189494831