Ordning och struktur med Bullet Journal

Jag ritar det mesta för hand i min bullet journal men gör också en del i datorn, skriver ut, klipper och klistrar.

På grund av min kreativitet och mina många intressen tenderar mitt liv emellanåt att bli kaotiskt och övermäktigt. Jag har haft olika sätt att få struktur. En lång tid använde jag mig av ”veckoblad” – jag skrev ut en tabell med veckodagarna på A4-ark och skrev i allt jag behövde få gjort för varje dag, en eller ett par veckor i taget. Avklarade uppgifter strök jag vartefter. Under samma period skrev jag dagbok men det var inte varje dag jag orkade skriva, så ibland kunde jag ha uppemot en vecka att ”skriva ikapp” och då var veckobladen bra som minnesstöd. För trädgården och odlingarna hade jag en ”trädgårdsbok” där jag försökte skriva i när jag sådde och skördade samt annan viktig information men eftersom sommaren är min mest hektiska period blev det dåligt skrivet i den och mycket missades. För middagsplaneringen har jag till och från försökt att göra veckomatsedlar när barnen varit mindre. Ibland skrev jag upp veckans måltider på en tavla i hallen. Men även det här har jag haft svårt att hålla igång. Och alla mina handarbetsprojekt, byggprojekt, ideella uppdrag med mera, dem har jag aldrig haft någon riktig ordning på. Allt det här stressade mig mycket. Jag låg vaken på nätterna och kom på saker jag måste komma ihåg, bara för att glömma det till nästa morgon. När var det jag bytte lakan i sängen sist? När bytte jag vatten i akvariet? Behöver blommorna vattnas?

Så, av en händelse, fick jag höra talas om bullet journaling. Till en början tänkte jag att det inte skulle fungera för mig. I princip skulle det väl bara ersätta mina veckoblad och de var ju det enda som faktiskt fungerade. Men när jag tittade närmare på det insåg jag att en bullet journal skulle lösa de flesta av mina organisationsproblem. Som bonus skulle jag inte behöva skriva dagbok – en bullet journal finns ju kvar precis som en dagbok. Dessutom kunde jag få vara kreativ i skapandet av den, vilket gav motivation för att komma igång. Sagt och gjort, trots att det var några månader in på året redan skaffade jag mig en prickad anteckningsbok och började. Det var maj 2022.

Under det första året fick jag pröva mig fram. Vad var det jag behövde ha koll på? En bullet journal kan se ut lite hur som helst men basen är något som kallas ”uppslag” eller ”spreads” på engelska. Du kan ha ett uppslag om varje område i ditt liv som behöver organiseras. Däremellan kan du ha sidor med månader, veckor eller dagar. Du får själv rita upp allting och dekorera efter eget tycke. En tom bullet journal är bara en vanlig anteckningsbok med små prickar över hela sidorna (istället för linjer eller rutor) som stöd för dina egna ramar. Givetvis går det bra att använda blanka, rutade eller linjerade sidor också men jag tycker att prickarna ger den perfekta kombinationen av stöd och frihet. Jag förstår att en del kan tycka att det är mycket jobb för något du skulle kunna köpa färdigt i form av en kalender och bullet journaling är nog inte för alla. Det tar tid att göra iordning den och en del av veckobladen och även uppslagen gör jag vartefter. Det finns ingen anledning att göra jul-uppslaget i januari till exempel. Det är olika hur mycket framförhållning man behöver ha också. För mig räcker det med ett par tre månader i taget.

Nu kan jag inte förstå hur jag någonsin klarat mig utan en bullet journal.

Jag tittar i den flera gånger om dagen, kryssar av sådant jag gjort och skriver i nya uppgifter vartefter jag kommer på dem. Ibland sätter jag mig ner med pennor, tejp och klistermärken och pyntar något uppslag lite extra. De uppslag (utöver månads- och veckoblad) jag har i år är:

  • Framtidslogg – här skriver/ritar jag in större projekt som jag vill få gjort framöver, inte nödvändigtvis i år. Det här uppslaget överväger jag att ta bort till nästa år eftersom i stort sett alla projekt här går att föra in under något av de andra uppslagen.
  • Måltidslogg – här skriver jag in mat som jag har lagat och jag fäster post-it-lappar med mat jag vill testa att laga. När jag får idétorka vid middagsplaneringen kan jag få idéer härifrån.
  • Life Book – det här är ett koncept som inte hör till bullet journaling men som jag började med för ett par år sedan och som syftar till att sätta upp mål i livet. Ursprungligen är det tolv kategorier men jag har bantat ner det till fem: hälsa, kärleksrelation, socialt liv, ekonomi och karriär. Jag har sex veckomål och fem månadsmål. Exempelvis ska jag vara utomhus minst en timme varje dag och göra någon romantisk aktivitet med min man varje månad. Jag har delat upp min bullet journal i fyramånadersintervall, så jag har även flera Life Book-uppslag.
  • Städlogg – här skriver jag in rum eller skåp som behöver städas ordentligt och ungefärlig tidsåtgång. För att lyfta fram det jag faktiskt redan gjort fyller jag i rutorna i den tabell jag gjort med färg. Det är förvånansvärt tillfredsställande att få fylla i en ruta.
  • Hus & Hem – det här uppslaget har jag delat upp i en sida med en ”mur”, där varje sten i muren innehåller ett byggprojekt och en sida med ”task master” där jag bryter ner större projekt i mindre delar så att jag kan kryssa och se att det faktiskt går framåt. Även här fyller jag ”murstenarna” med färg när ett projekt är klart.
  • Filmer – här skriver jag helt enkelt in filmer som jag sett under året.
  • Trädgårdsprojekt – de har jag delat in efter lite mer långsiktiga projekt som inte nödvändigtvis måste göras i år, ”bör göras snarast” (den här listan skapar jag på våren) och ”kan göras senare”. Det kan handla om allt från att beskära träd till att rensa en rabatt eller sätta potatis. Även här fyller jag med färg vartefter jag klarat av uppgifterna.
  • Böcker jag läst – som med filmerna. Jag har också en lös lapp här med böcker jag vill/behöver läsa.
  • Kreativa projekt – här hamnar allt möjligt men huvudsakligen sömnads- eller handarbetsprojekt. Jag ritar en enkel illustration av varje projekt och färglägger den när uppdraget är slutfört.
  • Förlag Gafleau – självklart får vårt företag ett eget uppslag med pågående projekt, uppskattad tidsåtgång och budget, samt en del ”vilda” drömmar.
  • Hästträning – eftersom jag har en ponny under utbildning vill jag ha lite koll på hans utveckling och vad vi har tränat på. Det finns specifika områden vi vill träna och vissa mål vi vill uppnå.
  • Jul – min ”att göra”-lista för julen fick såklart ett eget uppslag. Här har jag också ett ”top secret”-dokument (en lista över införskaffade julklappar) dolt i en ficka. Skulle någon råka titta i min bullet journal kan de inte omedelbart se vad de ska få i julklapp.
  • Odling och trädgårdsplanering – det här är ett nytt uppslag och mitt försök att få trädgårdsboken införlivad i min bullet journal. Så det kommer inte att vara i full funktion förrän nästa år. Men tanken är att det ska vara en tabell över allt jag odlar, där jag kan skriva in sådd och skörd. Dessutom ska jag fälla in en karta över trädgårdslanden där jag enkelt kan se placering och växtföljd.

Jag skriver även in önskningar, löstagbara önskelistor går ju att göra med post-it eller fälla in i fickor, jag använder självhäftande ”fotohörn”. För varje månad har jag en lista, vars punkter förs över till lämpliga veckor och sedan vidare till specifika dagar. På så sätt blir saker gjorda och jag riskerar inte att missa viktiga uppgifter. På varje dag har jag tre symboler – en för fysisk träning, en för utomhusvistelse och en för vatten (jag har som mål att dricka minst en liter om dagen). Jag ringar in/fyller i om jag har klarat målet och för sedan veckovis över på mina Life Book-uppslag. Jag kan lägga till andra symboler för att markera till exempel första snön eller annat viktigt. Och har jag en riktigt lång lista en dag och har klarat av allt på listan sätter jag en guldstjärna. Har jag uppnått alla mål en vecka eller månad skriver jag ner det och pyntar med klistermärken.

Belöningsaspekten ska man inte underskatta.

En del kanske tycker det verkar stressande med alla listor men det är viktigt att komma ihåg att det inte finns några måsten. Om jag inte hinner med allt på dagens lista flyttar jag bara det ogjorda till en annan dag. Och gör jag inte alla städuppdrag i år får en del skjutas över till nästa. Jag har ”fuskat” lite också och fört över projekt som redan varit avklarade förra året till årets ”Hus & Hem”, för att få en extra skjuts och påminna mig om att det faktiskt hänt mycket redan. Man ska tänka på att innan jag började med bullet journaling behövde jag hålla allt det där i huvudet och det var betydligt mer stressande. Nu kan jag direkt skriva ner ett nytt projekt eller en uppgift som behöver göras och sedan inte tänka mer på det förrän det står på dagens lista. Och har jag en ”tom” dag, eller tid över kan jag bläddra igenom mina uppslag och välja ut ett lämligt projekt att jobba med. Sedan jag började med bullet journaling har jag alltså inte bara kunnat stressa mindre, jag får också mycket mera gjort. För mig har det verkligen gjort en enorm skillnad.

Vill du veta mer om bullet journaling och få idéer så finns det massor med filmer på youtube. Bara sök på ”bullet journal ideas”. Men det viktigaste om du vill börja med bullet journaling är att du skapar din journal efter dina specifika behov och preferenser. Annars kommer du inte att använda den. Och gör den vacker och inbjudande så att du vill titta i den ofta. Lycka till!

Om läsning och samhällsbygge

Böcker låter oss färdas i tiden. Maken läser vår nya roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv”.

Bidrar jag och mitt företag med samhällsnytta? Det undrar jag över ibland. För vem gör jag det jag gör? Kanske är det underligt och ovanligt att fundera över sin plats i samhället och tiden. Men jag frågar mig det med jämna mellanrum: vad gör jag här? Vad är min uppgift? En gång testade jag en meditations-/visionsövning där man skulle föreställa sig att samhället började om från början. En helt ny by, jag kommer neddimpandes från en helikopter. Vad bidrar jag med? I min vision kom jag med böcker och det förvånade mig lite. Jag tänkte att jag kanske skulle gräva i jorden och odla mat eller något sådant användbart och nödvändigt. Men jag kom med böcker och det skrivna ordet. Ord kan man inte äta. Min ”andliga guide” i visionen försäkrade mig om att människan inte lever av bröd allena och att kunskaper alltid kommer att behövas. Även underhållning, eller ska vi kalla det historieberättande, är nödvändigt för ett samhälle.

Nyligen släppte vi vår andra roman, maken och jag. En helt meningslös historia egentligen. Skapad bara för vårt eget höga nöjes skull och för att den liksom ville skrivas. Den som vill kan naturligtvis tolka in allt möjligt i berättelsen, men den är inte skriven för någon djupare analys, utan bara för att locka till skratt och erbjuda en stunds verklighetsflykt. Hur glad och stolt jag än är över vår prestation kan jag inte låta bli att fråga mig:

Ännu en bok, vem ska läsa den? Bidrar den med något väsentligt till världen?

Häromveckan var vi på loppis. Där var böcker staplade i högar, huller om buller, i dubbla rader i hyllorna. Kokböcker och deckare, klassiker och faktaböcker om vartannat. Jag orkade bara ögna igenom ryggarna på ett fåtal av dem. Men jag hittade ett par titlar jag tog med mig. Försäljaren ville inte ha något betalt för böckerna. De var gratis. För en författare och förläggare var det som ett knivhugg i hjärtat. Jag vet hur många timmars arbete som ligger bakom. Blod, svett och tårar ibland. Men nu ligger dessa – i vissa fall åtminstone – skatter och mästerverk i slarviga högar i en fuktig lada och de är inte ens värda pappret de är tryckta på. Jag insisterade på att betala åtminstone en tia för dem. Men det här är den bistra sanningen idag. När vi står och säljer våra böcker får vi allt oftare kommentaren: ”jag läser inte böcker”. För mig låter det som om de säger att de inte äter eller andas. Vadå ”läser inte böcker”? Va!? Hur är det möjligt? Jag har besökt människor som inte haft några böcker alls och det är en konstig känsla. I andra hem trivs jag direkt – där är bokhyllorna fyllda från golv till tak, här och var står staplar med böcker kring mysiga soffor och fåtöljer. Jag kan ibland tycka att vi har få böcker hemma hos oss. Vi har trångt och vi har fått rensa ut i omgångar. Ändå säger besökare ibland att vi har så många böcker. Kanske tillhör de de där som inte läser.

Jag försöker föreställa mig hur mitt liv skulle varit om jag inte hade läst. Hur många böcker har jag läst i mitt liv? Jag vet inte, det måste röra sig om tusentals. Romaner, faktaböcker, självhjälpsböcker, filosofiska verk, diktsamlingar, biografier… Tusentals berättelser och karaktärer som förgyllt och berikat mitt liv. Utan dem hade jag inte varit den jag är. Jag hade bara vetat en bråkdel av det jag vet och jag hade haft svårt att förstå andra människor. Hade jag varit lyckligare eller olyckligare? Jag vet inte. Jag kan inte föreställa mig hur mitt liv skulle vara om jag inte läst.

Men de ser på film istället, kanske de säger. De surfar på nätet, de kanske till och med lyssnar på ljudböcker. Men är det samma sak? En bok kan ge så mycket mer än en film. Och en ljudbok tränar inte din läsförmåga. Det är svårare att läsa om ett stycke, eller bläddra tillbaka för att kolla upp en detalj. Dessutom behöver du någon form av teknik. En pappersbok kräver inget annat än dina händer och ögon, du kan ta den med dig vart du vill. Men kanske är det på utdöende, läsandet.

I dessa analfabetiska bokbränningsdagar (och då tänker jag inte i huvudsak på Koranen) kan man fråga sig vad vitsen är med böcker och läsning.

Det skrivna ordet bevarar på ett sätt som inget elektroniskt moln kan göra. Det är svårt att komma åt. Och pålästa människor är svåra att lura. Förr i tiden, innan vanliga människor kunde läsa och när de enstaka böcker som fanns var i kyrkans eller statens ägo, då var det lätt att skriva om historien. Idag är det svårare. Visst, du kan försöka förbjuda vissa böcker, eller plocka ner dem från bibliotekshyllorna, eller bara se till så att de är svåra att hitta. (Eller ”flood the zone” med den (dis-?)information du vill att människor ska se.) Men de finns ändå där för den som vill veta. Hundratals exemplar utspridda i både privat och offentlig ägo. Filmer på youtube och elektroniska böcker kan raderas med ett klick och så är det som om de aldrig funnits. Och vetenskapliga rapporter kan ges missvisande sammanfattningar när gemene man inte orkar ta sig igenom hela den akademiskt skrivna rapporten. ”Jag orkar inte läsa boken, jag ser filmen istället.” ”Jag orkar inte läsa rapporten, jag lyssnar på nyheterna istället.”

Böcker är också en viktig del av vår kultur. De bildar en gemensam referensram och målar upp livet så som vi vill ha det, eller som det bör vara. Historier har varit viktiga för människan i alla tider. Genom myter och sedelärande berättelser lärde vi oss hur vi skulle leva. Vi behövde inte göra andras misstag. Humoristiska berättelser fick oss att skratta och slappna av. Satir gav en möjlighet att kritisera utan farlig konflikt. Människor har ett sug efter berättelser. Vi är nyfikna av naturen. Därav intresset för influencers och innehållsskapare på nätet. Men i jämförelse med litteraturen är detta flyktiga källor för kulturbyggande. Och ofta politiskt känsliga. Jag tror att vi mer än någonsin behöver något stabilare och mer varaktigt. Vad innebär det att vara svensk? Bara en sån sak. Många människor idag verkar ha tappat fotfästet. Det finns liksom inget att hålla fast vid längre. Det blir svårt att resonera logiskt och argumentera för eller emot saker. Allt flyter.

När samtiden och verkligheten oroar återvänder jag till böckerna. (Film också ibland om jag ska vara ärlig, men böcker är bättre.) Kalla det verklighetsflykt om du vill. Men det är också ett sätt att sakta ner och återfinna fotfästet. Vad innebär det att vara människa? Vad är viktigt?

Roligast av allt är att skriva. Jag hanterar allt i livet genom att skriva. Stort som smått, tragedier och glädjeämnen. Och ibland tycker jag att det jag skriver är så bra att andra borde få ta del av det. Ha! Vilket ego, va! Men sanningen är den att en del människor tycker det är bra. Eller roligt. Och det är ju oerhört tillfredsställande förstås. Men bidrar det till samhällsnyttan? Hade det inte varit bättre om jag lagt den tiden på att, säg, odla mat istället? (Fast efter snart trettio års odlande skulle jag ändå snabbt svälta ihjäl om jag var tvungen att leva på de ynkliga ”skördar” jag åstadkommer.)

Häromdagen gjorde jag en ny visionsövning. Den gick ut på att föreställa sig själv på den plats, i den roll som man verkligen vill vara. Jag såg mig själv som en arbetsledare typ, en organisatör, en administratör. Odling var absolut en del av det men människor i min vision kom till mig för att fråga vad de skulle göra, vart de skulle gå. Och i min vision visste jag precis. ”Du behövs där. Idag behöver det här göras.” Jag deltog själv i arbetet, litegrann, men min huvuduppgift var att delegera. Innebar mitt arbete skrivuppgifter? Jag vet inte, det är möjligt. Eller så förblev det en hobby vid sidan av, för min egen skull. För visst får man göra saker bara för sin egen skull?

En vision som jag följt under många år, som delvis tangerar min, är Michael Tellingers One Small Town. Kort uttryckt går den ut på att stärka och frigöra mindre samhällen genom att med frivilligt arbete gradvis stärka självförsörjningen. I grunden ligger företag och projekt där man producerar sådant som nätverket behöver eller kan sälja till utomstående. Jag skulle jättegärna vilja delta i One Small Town. Men vad skulle jag kunna bidra med? Meningslös underhållning i bokform? Historieberättande? Historieskrivande? Visst kan jag lägga tre timmar i veckan (vilket är minsta antal timmar du ska bidra med i OST) på att gräva, så, ta upp potatis eller koka sylt också. Men det är kanske inte det jag gör bäst. Hur som helst. One Small Town kommer ni säkert att få höra mer om från mig. Och finner jag en plats där och något jag kan bidra med så kommer jag gladeligen att delta. För hur roligt det än är att göra något för sig själv, så finns det inget mer meningsfullt än att göra något som glädjer och gynnar andra. Vad bidrar du med?

Tankar om eskapism

Fötterna på marken och huvudet upp i det blå?

Jag älskar romantik och feel good. Det är alltid där jag hamnar när jag skriver. Och fast jag inte ser mig själv som en person med humor lyckas jag ofta få människor att skratta med det jag skriver. Det är väl inget fel med det? Eller? För en del klingar ordet feel good nästan lika illa som eskapism. Verklighetsflykt? Pah!

Men är eskapism egentligen någonting dåligt?

En författare som min man introducerat mig till och som vi båda älskar är P. G. Wodehouse. Man kan gott säga att Wodehouse var en av de första feel good-författarna. Under sitt långa författarskap spottade han ur sig två böcker om året ungefär och väldigt många har liknande tema: ung man och glada vänner hamnar i trångmål men ordnar med lite hjälp upp allt och finner kärleken till slut. Wodehouse kom själv från den gamla brittiska aristokratin och många av hans böcker utspelar sig på lantliga gods där solen nästan alltid skiner och de största problemen utgörs av rätt triviala saker, som till exempel vem som lyckas vinna priset för den finaste suggan. Eller hur man får sitt hjärtas dam att säga ja, förstås. Djupare frågor om politik, samhälle eller religion undviker Wodehouse skickligt, trots att hans karriär sträckte sig över båda världskrigen. Och det är just det som gör hans böcker så behagliga, tänker jag. Och tidlösa. Läsaren anar att historien utspelar sig någon gång under 20-, 30- eller 40-tal men mer specifikt än så blir det inte. I Wodehouses böcker står tiden stilla. Och trots att romantiken står i centrum lyser erotiken med sin frånvaro. Hans böcker är som skrivna av ett oskyldigt barn vars uppfattning om köttsligt umgänge består av en kyss, snabbt stulen under ett blommande äppelträd.

Idag hade Wodehouse definitivt inte varit PK.

Han är otroligt traditionell och även om han gärna porträtterar olika samhällsklasser med lika stor värme och förståelse, låter han var och en hålla sig på sin plats. Adelsmannen uppvisar måhända inte bevis på lika stor begåvning och rådigt tänkande som betjänten men det är ändå otänkbart att de skulle byta roller. När det gäller män och kvinnor kan man fråga sig om Wodehouse var före sin tid, eller om det kanske i alla tider varit mer jämlikt än vad dagens feminister vill ge sken av? För Wodehouses kvinnor är ofta starka och intelligenta, några har rent av lite maskulin framtoning. Men de är alltid riktiga kvinnor vars skönhet beundras av böckernas unga män. Något avsteg från den heterosexuella kärleken finns inte i Wodehouses värld. Självklart ska en man finna sin kvinna (eller tvärtom).

Wodehouse blev kritiserad redan av sin samtid. Inte för avsaknad av sexuella inslag av vilken sort det än må vara, utan för sitt totala ointresse för politiska frågor. Under andra världskriget valde han att inte ta ställning, trots att han fängslades av tyskarna. Wodehouse var populär i Tyskland och blev väl omhändertagen. Han vägrade att tala illa om tyskarna, något som upprörde hemma i England. Och i hans böcker nämner han knappt händelserna i Europa. I de fall han glider in på ämnet Hitler eller nazismen sker det i ytliga och skämtsamma ordalag. Lite som om det värsta med Hitler vore hans stillösa mustasch.

Men hade Wodehouse varit så älskad, då och nu, om han hade låtit sig påverkas av kritikerna och tagit en aktiv politisk ställning i sina romaner?

Hade hans böcker levt till idag om realismen hade fått utgöra stommen i hans författarskap? Jag tror inte det. Och jag tror att det är just i de hårda, grymma krigstiderna som vi som allra mest behöver den eskapism som författare som Wodehouse erbjuder. Genom att för en stund få glömma allvaret runtomkring oss och sjunka in i en fiktiv värld, där gud är i sin himmel och romantiken får flöda, så orkar vi ännu en dag i verkligheten. Därför läser och skriver jag feel good. Jag minns att jag när jag en gång i ett författarforum ställde frågan om hur många som skrev feel good, fick kommentaren ”jag skriver feel bad” och blev förbryllad. Hur kan man vilja skriva feel bad? Böcker man mår dåligt av? Inte ens en bra deckare är egentligen feel bad – vi strävar ju efter en upplösning, att rättvisa skipas. Och vad är Morden i Midsomer om inte en serie feel good med kriminalinnehåll? Nej, dagligen möts vi av saker som får oss att må dåligt – hela världen är en enda feel bad-historia. Varför göra ont värre? Låt oss unna oss den medicin som lite daglig eskapism kan vara.

Kan vi prata om det?

Vad mer är möjligt? Kan vi bygga en bro?

Som författare behöver du ibland göra research, eller efterfrågningar, på olika ämnen. Du kan ju inte vara expert på allt du skriver om. Oftast är det just där jag fastnar. Jag tycker research är SÅ tråkigt! Och inte vet man alltid var man ska börja heller. Därför var det så bra med facebook-gruppen Författare på facebook, där jag var med förut (jag har inte längre facebook, av uppenbara skäl). Man kunde ställa vilka konstiga frågor som helst och det var alltid nån som visste svaret eller kunde hänvisa vidare till annan källa. Då gruppen hade (har?) många deckarförfattare så dök det emellanåt upp frågor om olika sätt att ta död på människor och undanstuva kroppar. Lite kul. Men nån gång var det någon som påpekade att vi ju faktiskt inte kunde veta om det bara var ”till en bok jag skriver”. Vi kanske omedvetet bidrog till ett mord? Att vara författare, eller kalla sig det, kan vara väldigt praktiskt om man vill fråga saker som kanske inte är riktigt okej att prata om i andra sammanhang. Och även om jag vanligtvis avskyr research, tycker jag det är spännande att lära mig nya saker inom vitt skilda områden. Här kan ”det är till en bok” vara användbart om frågorna blir lite på gränsen.

För det finns ämnen som du inte kan ställa frågor om på ett seriöst sätt.
De är lite tabu, kan man säga.

Ända sedan jag var barn har jag tyckt om att leka med tanken att saker är precis tvärtom mot vad de verkar vara. I skolan var jag nog stundvis en rätt besvärlig elev eftersom jag ofta tog motsatt ståndpunkt i diskussioner, bara för att. När människor har uttryckt till synes helt galna idéer, som verkar gå emot logik och vetenskap, då blir jag extra nyfiken. Hur har de kommit fram till det här? Och så dyker jag ner i det kaninhålet. Det här grävandet har fått mig att ändra uppfattning om vissa saker, ibland 180 grader. Jobbigt? Javisst! I synnerhet när min nya åsikt inte är gillad av samhället i stort. Men samtidigt är det viktigt för mig att vara så sann och ärlig jag kan vara – att förställa mig och låtsas har aldrig legat för mig (förutom när jag skriver). Det är så viktigt att jag är beredd att förlora relationer för mina övertygelser.

De senaste arton månaderna har jag förlorat en del relationer genom mitt sökande efter sanningen. Men jag har faktiskt vunnit fler.

Tillbaka till det där med tabubelagda ämnen. Jag förvånas ständigt över hur till synes kloka och omtänksamma människor kan bli fullständigt tokiga om man bara nämner ett visst ämne, eller en avvikande åsikt. Den aggressivitet som vissa ord triggar är ofattbar. Jag menar, det är ju bara ord, eller en öppen fråga. Det är ju inte som att jag tvingar på någon annan min åsikt, eller hotar dem på något sätt. Ändå beter de sig så. Ena stunden kan de prata om alla människors lika värde och mänskliga rättigheter, bara för att i nästa kräva att vissa människor inte borde få arbeta i vården, eller utöva sin grundlagsskyddade rättighet att tala fritt. Vad är det för människor som är så farliga och hemska att de borde spärras in eller sättas på boskapsvagnar och skickas iväg till ett läger? Är det terrorister, våldtäktsmän, pedofiler? Nej, det är såna som du och jag. Som tycker att livet är spännande och intressant, som ställer frågor och vill veta sanningen, som inte nöjer sig med ”det gamla normala” utan som drömmer om en framtid där alla människor är fria och friska. Den här splittringen i samhället är beklämmande (och jag känner mig oftast mycket sorgsen dessa dagar). Varför kan vi inte bara prata om det? Utan att dra in en massa känslor. Jag lovar att jag ska lyssna på din åsikt, om du lyssnar på min. Om du sedan väljer att stanna kvar i din rädsla så är det okej. No hard feelings.

En författares bekännelser

Fotografering är verkligen inte min grej. (Tack till André Furtado på Pexels för bilden.)

När man har ett företag, och i synnerhet kanske ett förlag, så använder man många bilder. Eftersom både min man och jag gärna tar fram penna och pensel är det inga större problem att ordna den typen av illustrationer. När det kommer till foton är det dock en annan femma. Jag älskar vackra bilder men jag är hopplöst ointresserad av fotografering. Vi har bara en enkel digitalkamera och viss tillgång till annan teknisk (läs mobil) utrustning för att ta foton. Hade jag råd att anlita en professionell fotograf för de bilder vi behöver skulle jag göra det men någon sådan budget har vi inte.

Hur kan jag inte gilla fotografering? Jag vet inte. Det är ytterst märkligt. Jag älskar ju alla andra former av bildskapande, i nästan vilket material och vilken teknik som helst. Men så fort folk börjar prata om objektiv och ISO-tal så reagerar min hjärna som vid mellon eller något större idrottsevenemang. Det blir liksom bara blablabla. Blir det kaffe snart?

Så varför, varför lät jag min huvudkaraktär vara fotograf?

Jag törs knappt erkänna det, men jag skriver igen. What else can I do? I dessa tider behöver man all eskapism man kan få och för mig är dyket ner i en fiktiv värld via tangentbordet den ultimata verklighetsflykten. Och, som sagt, av någon anledning har jag låtit min huvudkaraktär vara fotograf. Egentligen är han privatdetektiv men han måste ju försörja sig på något sätt, tills de där stora fallen dyker upp. Är det något jag är ännu mindre intresserad av än foto så är det att göra research på ämnen som är obekanta för mig. Här resonerar jag lite som min son: det jag inte redan vet är inte värt att lära sig. Som tur är har mitt dryga fyrtioåriga liv lett mig på krokiga vägar och gett mig erfarenheter och kunskaper inom en mängd vitt skilda områden, så oftast behöver jag bara dyka ner i den kunskapsbasen för att få stoff till romanerna. Men emellanåt stöter jag på något som jag inte har den blekaste aning om och då måste jag göra research. Suck!

Så nu har jag försökt begripa mig på fotografering i allmänhet och bröllopsfotografering i synnerhet. Dessutom måste jag friska upp mina kunskaper i ämnet ”bröllop” (det var trots allt tjugo år sedan jag själv stod brud), inte heller ett favoritämne. Roligare var det att gå in till veterinären och ställa frågor om hundförgiftning, vilket jag gjorde för några år sedan (till en annan roman som ännu inte är färdig). Jag är ingen hundmänniska direkt men veterinär var faktiskt ett yrke jag funderade på i min ungdom.

När mina romanprojekt går i stå handlar det ofta om att jag stött på ett område där jag måste göra research. Man kan tycka att det vore enkelt i dessa tider, med internet och allt, och det är det väl på sätt och vis. Bästa hjälpen fick jag nästan via en facebook-grupp jag var med i (författare på facebook), där det gick att ställa vilka knäppa frågor som helst och det var alltid någon som visste svaret eller åtminstone kunde visa var man kunde börja leta. Numera är jag ju inte kvar på facebook (vila i frid Mark) och andra sociala medier har inte riktigt kommit upp i den kapaciteten än. Skriver du? Hur gör du med research? Var letar du? Hur motiverar du dig själv?