Författande – Företagande i en ny tid

Mysigt och lekfullt, om jag får säga det själv

Får man skriva en recension på en bok man själv är författare till?

Tja, ingen annan tycks ju vilja skriva om C. N. Elvnääs utomordentligt roliga och spännande roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv”. Ska det bli gjort får man göra det själv, så resonerar jag ofta. Och så blir mycket gjort. Blir det gjort väl? Nja, det kanske jag ska överlåta åt andra att bestämma.

Nu är jag faktiskt inte ensam författare till ”Lake Wilmington”, även om det tekniskt sett är jag som suttit vid tangenterna. C. N. Elvnääs är pseudonym för det författarpar jag bildar tillsammans med min man Anders Clarin. Vi skrev vår första roman redan 2013. Då en romantisk feelgood med titeln ”Annie och den lille mannen”. Sedan dröjde det alltså ett decennium innan nästa bok av Elvnääs såg dagens ljus. Men idén hade funnits länge, sedan innan jag och maken blev ett par faktiskt. Han och en kompis hade börjat skriva på en berättelse som inleddes med orden: ”Det började bli varmt under pizzaugnen, tänkte Lake Wilmington.” Den här meningen inspirerade mig så pass att jag sa: ”vi måste skriva resten!” Sagt och gjort, det blev en helt annan historia än den ursprungliga men den första meningen är stort sett densamma.

”Lake Wilmington” är ingen traditionell deckare, både jag och maken är alldeles för barnsliga och romantiska för det.

Istället blev det ytterligare en feelgood med lite kärlek och romantik. Fast inramningen består av en mysdeckarhistoria där fyra fall flätas in i varandra. Det förekommer en otroligt kort biljakt, smuggling, utpressning, skumma affärer med mera. Och märkligt nog tycks allt kretsa kring pizzor och korv. Den som läst ”Annie och den lille mannen” kommer att känna igen pizzeria Sirena som förekommer i båda romanerna (och faktiskt även i vår tredje roman ”Det går nog över tills du gifter dig” som kom ut nu i september). Det är helt enkelt praktiskt och ekonomiskt att använda sig av samma värld och till viss del av samma karaktärer. Just karaktärerna är nog det mest tilltalande med ”Lake Wilmington”. Du tycker snabbt om huvudpersonen och hans familj och skrattar gott åt ”skurkarnas” beteende. Föremålet för Lakes varma känslor är också en sympatisk människa men mer än så tänker jag inte avslöja om just kärlekshistorien.

Orsaken till att jag läser (om) romanen nu 2025 är för att planer finns på en uppföljare. Vi har fått flera förfrågningar om vi inte kunde skriva mer om Lake Wilmington. Och visst, det finns gott om idéer, faktiskt så det skulle räcka till två böcker till. Men för att kunna skriva om de här karaktärerna igen behöver jag återknyta kontakten med dem så att läsaren ska kunna känna igen personerna, platserna, jargongen och tankegångarna. Så jag dyker med viss bävan in i min egen text igen.

Min egen? Så känns det inte när jag läser. Använder jag sådana här uttryck? Vilka knepiga ord, vilka kluriga formuleringar. Vilken humor! Inte kan det vara jag?

Men jag läser med ovanligt kritisk blick och hittar naturligtvis flera fel. Mest tryckfel men också i vissa fall på gränsen till logiska fel. Och då är vi ändå flera som korrekturläst texten ett antal gånger innan den gått till tryck. Om det är något jag lärt mig som författare och förläggare är det att du aldrig kan korrekturläsa för mycket och räkna ändå med fel i slutresultatet. Det är irriterande, men så är det, även författare är bara människor. (Eller är vi? Mer om det senare.)

När man skriver en roman, och en deckare i synnerhet, är det superviktigt att alla delar sitter ihop på ett logiskt sätt. Minsta lilla vurpa på den fronten och du kan förstöra hela berättelsen. Så när vi skriver ritar vi upp arbetsscheman, tidslinjer och släktförhållanden. Vi bygger en bakgrundshistoria till de viktigaste karaktärerna så att deras beteende ska vara trovärdigt. Och vi går fram och tillbaka i texten – vet huvudpersonen det här redan eller kommer det senare? Kan han se det som sker från det här avståndet? Är det ljust eller mörkt? Vilka växter blommar såhär års? Hur är vädret och temperaturen? Alla små detaljer bidrar till trovärdigheten. Så research är jätteviktigt och tråkigt nog också det som jag allra minst vill ägna mig åt.

Tre timmars korrekturläsning – no problem – men en kvarts research och jag drar mig i det längsta.

Jag resonerar kanske lite som min son: om jag inte kan det redan är det inte värt att ta reda på. Tur då att maken tycker det är roligare och dessutom inte har några som helst problem med att ställa dumma frågor till främlingar, eller arbetskamrater. Och det är ju en utmärkt ursäkt för vilka frågor som helst: ”Jag skriver en roman och…” På det sättet kan man komma undan med rätt groteska frågor. Som hur lång tid det tar för en mänsklig kropp att upplösas i vatten till exempel, en fråga som inte jag men väl dottern (som också skriver) har haft.

Vi beslöt oss tidigt för att inte göra några som helst anspråk på verklighetsanknytning och reell trovärdighet när det kommer till polisdelen i berättelsen. Men jag tror att läsaren köper storyn ändå. På sätt och vis är miljön i våra romaner som en tidlös, fiktiv värld likt Lassemajas Valleby. Karaktärerna är också lite överdrivna för effektens skull, men utan att det blir tramsigt. De känns faktiskt ibland så verkliga att jag slagits av idén att ringa någon av dem för att be om en tjänst. Inte minst förstärks detta av att vi ju är två som ”känner” dem.

Författande är en märklig sak, inte undra på att det skrivna ordet varit så vördat och högaktat, nästan fruktat, genom historien.

För det är som magi. Ibland händer det att saker jag just skrivit om inträffar i mitt verkliga liv. Till exempel skrev jag en gång om någon som tappade ett glas och strax efter gick ett glas sönder i mitt eget kök. I en novell skrev jag om en häst som blev akut sjuk bara för att mötas av nyheten att det just hänt i stallet där vi har våra hästar. Såna här saker gör att jag ibland drar mig för att skriva, i synnerhet otäcka partier. Men jag är nog bara larvig, inte kan det ha något samband? Fast betänk att det engelska ordet för stavning – spelling – är det samma som för att kasta förtrollningar så vem vet?

En del läsare tycker att ”Lake Wilmington” är mer av en ungdomsroman än en vuxenroman och även om vi inte haft någon särskild målgrupp i åtanke när vi skrivit kan jag förstå att den känns som något för den yngre generationen. Den innehåller inte särskilt mycket våld eller erotik heller, utan är rätt harmlös, trots att det är en deckare med romantiska inslag. Våra övriga två romaner är definitivt mer för vuxna, även om de lästs och uppskattats även av tonåringar. Målet med alla våra tre romaner är att få läsaren att må bra en stund. Vi har försökt hålla dem så tidlösa som möjligt och därför begränsat hänvisningarna till modern teknik och sådant, även om det är omöjligt att utesluta till exempel mobiltelefoner helt. Tiderna förändras så snabbt och på något sätt har vi komprimerat tiden i vår fiktiva värld så att barndomssekvenserna är från vår egen barndom medan ”nutiden” är omkring 2010-tal. En del referenser kommer därför gå vissa läsare förbi men så är det alltid. Vi delar aldrig hela vår erfarenhet med någon annan. Vi kan dock fortfarande identifiera oss med en till synes helt främmande och annorlunda karaktär, bara genom det allmänmänskliga (se min tidigare recension om Doktor Glas) och kanske är det därför som C. N. Elvnääs romaner blivit så uppskattade. Det är en lite galen värld men människorna är som människor är mest – lite osäkra, lite klantiga, inte alltid helt ärliga men med en längtan efter att hitta kärlek och lycka.

Realism kontra dramatik

Baksidestexten på Margaret Yorkes “A Case To Answer” får anses vara en spoiler. Jag hinner nästan två tredjedelar in i boken innan den avgörande händelsen som beskrivs på baksidan sker. Visst är en av Yorkes specialiteter just att bygga trovärdiga och anknytningsbara karaktärer men i den här boken blir upptakten alldeles för lång. Och med en så omfattande introduktion förväntar man sig som läsare en riktigt spännande berättelse och upplösning. Men tyvärr lyckas Yorke inte med det. Historien faller ganska platt mot slutet.

Det mesta är förutsägbart och realistiskt och liknar mer en nyhetsartikel än en spännande deckare.

Som vanligt kretsar mycket av handlingen kring brott och straff, rätt och fel. Som läsare närmast uppmanas du att tycka att människan alltid måste vara större än lagen, och det är väl fint på sätt och vis. Men viljan att nyansera det svarta och vita blir till slut bara en intetsägande grå kuliss utan djup. Vi behöver kontraster för att kunna granska något och ta ställning. Vi behöver också den dramatik som kontraster ger för att uppskatta något som utger sig för att vara en deckare, kriminalhistoria eller thriller. I ”A Case To Answer” begås inget lagbrott i egentlig mening, det är istället en tragisk historia om en ödesmättad och kanske oundviklig kedja av händelser. Boken är mer ett drama än en deckare.

Det finns ingen gåta att lösa och därför inte heller någon spännande upplösning.

Yorke brukar vara duktig på att ge en oväntad twist på slutet, så att man måste bläddra tillbaka och läsa om vissa stycken. Men det lyckas hon alltså inte med den här gången. Det känns som om hon fått slut på originella idéer och bara återanvänder gammalt material, vilket kanske är oundvikligt när man redan spottat ur sig mer än trettio böcker i samma genre.

Men som sagt, den grundliga beskrivningen av människors komplexitet är ändå välgjord och gör att jag trots det långsamma tempot gärna sätter mig med boken en stund till. Yorke är lättläst, även på originalspråk, så det är ingen ansträngning att ta sig igenom de 328 sidorna. Stundvis blir jag dock irriterad på en av huvudpersonerna – Imogen, en omogen 18-åring. Är det verkligen realistiskt att hon skulle bete sig såhär korkat och själviskt, tänker jag. Men det är det förmodligen. Jag imponeras av hur lätt Yorke byter mellan åldrar och kön, hennes livserfarenhet märks verkligen i hur väl hon kan beskriva både en vilsen tonårings och en gammal mans tankar. Miljöerna är också konstfullt framställda, det är inga problem att föreställa sig den lilla engelska byn med dess kyrka och kringliggande kohagar. Men Yorke blir aldrig tröttsam eller överdriven. Hon använder inte fler ord än nödvändigt, vilket är en egenskap som kännetecknar en erfaren författare.

Kanske får man acceptera att en författares originalitet minskar i takt med att hantverket förfinas?

Eller är det bara så att en människa blir mer realistisk och mindre dramatisk ju äldre hon blir? På samma sätt som Charlotte, Imogens plastfarmor, inte ger luft åt alla sina tankar eller följer minsta impuls, såsom Imogen gör. Jag kommer osökt att tänka på det Goethe sa om att vissa saker skriver man bättre när man är ung, andra när man är gammal. Men, som vi brukar säga till tonåringarna: jag har varit i din ålder, du har inte varit i min. Och kanske förstår vi de äldre först när det är för sent?

Kronan på verket

Den sista boken om den unga häxan Tiffany Aching blev också Terry Pratchetts sista bok. Han hade varit sjuk i många år och tyvärr märks det att han inte riktigt var på topp när han skrev ”Shepherd’s Crown”. Kanske hann han inte heller gå igenom manuset så som han brukade göra med sina böcker. Ofta omarbetade han texten flera gånger och hade ändå svårt att släppa ifrån sig arbetet till förläggaren.

Pratchett blev aldrig riktigt nöjd.

Dessutom hade han alltid flera böcker på gång samtidigt, något som kanske också förklarar spretigheten i romanen. Faktum är att de sista tre böckerna om Tiffany Aching uppvisar tecken på bristande fokus. De hänger inte riktigt ihop till hundra procent och svävar ofta ut i sidospår som inte för berättelsen framåt eller egentligen bidrar med något mer än förvirring. Pratchett hade säkert diagnostiserats med ADHD idag. Han älskar sina karaktärer och påhitt, det är tydligt, men ibland, ja, faktiskt ganska ofta behöver man som författare lägga band på sig och ”kill your darlings”.

Det tog mig förhållandevis lång tid att ta mig igenom ”Shepherd’s Crown”, mycket på grund av röran. Emellanåt kändes även karaktärsbeskrivningarna och språket inte riktigt som Pratchett. Antingen var han inte sig själv mot slutet (vilket ju är förståeligt) eller så har andra hjälpt till att få färdigt manuset.

Det finns också ett stort mörker, inte bara i den här sista boken, utan i flera av böckerna i serien.

Det är som om ondskan blir mer påtaglig ju längre in i berättelsen om Tiffany som läsaren kommer. Den första boken var måhända en ungdomsbok men från och med ”Wintersmith” blir det alltmer vuxen skräck. Skratten fastnar i halsen och man frågar sig ”läste jag rätt?”. Kanske var även mörkret en följd av Pratchetts sjukdom? Det är som om han prövar tankarna på döden lite extra. Eftersom ”Shepherd’s Crown” är Pratchetts sista bok blir den lite av en grand finale och Pratchett går ”all in”. På sätt och vis tar han livet av sin älskling, men mer säger jag inte för då avslöjar jag för mycket om du vill läsa den. Och cirkeln sluts för Tiffany, som i denna sista bok får återknyta kontakten med den älvdrottning som hon besegrade i första boken.

För övrigt är det en klassisk Pratchett och alla favoritkaraktärer är med, inte minst de små blå männen som är Tiffanys ständiga följeslagare. Det bjuds på mycket humor och magi, samt insikter om mänskligt beteende.

Jag blir dock lite besviken över att han inte följde upp tråden med den spirande romansen från förra boken.

Det är som om han inte riktigt vet hur han ska låta Tiffany möta kärleken som en vuxen kvinna. Så han låter det bli en lös tråd in i dimman. Däremot lyfter han fram sexualiteten men på ett skrämmande vis. Och Tiffany bemöter den på ett lite för moget sätt, kan jag tycka. Det är som att hon går direkt från att vara barn till att vara vuxen, utan den övergångsrit som den första gången innebär. Antingen skriver du ”för barn” och beskriver det hela diffust och i metaforer, eller så går du hela vägen in i den faktiska upplevelsen. Med tanke på hur verkligt Pratchett beskriver våldsscener och annat (även sexualitet) kunde han lika gärna låtit Tiffany få gå hela vägen. Men det är bara min personliga åsikt.

Precis som tidigare drabbas jag av synkroniciteter när jag läser.

Jag har till exempel precis diskuterat med en vän om stadsbor versus lantisar, om vem som egentligen kan anses kunna något av värde, när samma fråga tas upp i boken. Det är som om Pratchetts böcker följer mitt liv, eller som om de rent av skapar händelser kring mig. Och kanske är det därför som jag i slutet av läsningen drabbas av en märklig obehagskänsla som följer mig vart jag går. Det är som om Döden flåsar mig i nacken, som ett varsel. Men kanske är det bara Pratchetts bortgång jag känner? En stor författare togs ifrån oss alldeles för tidigt. Han hade många ännu oförverkligade manusidéer. Eller så är det precis som det ska. Han var färdig och redo att möta den lieman som han själv beskrivit så kärleksfullt i alla sina böcker. Tack för allt, Terry Pratchett! Hoppas du har det bra på andra sidan, även om de inte har smörgåsar med pickles.

En våldshandling som inte imponerar

Jag ska vara helt ärlig från början: Margaret Yorkes ”Våldshandling” var en besvikelse. Yorke brukar skickligt väva samman flera trådar till ett oväntat slut som får dig att bläddra tillbaka och tänka: ”jaha, var det så det var!”, vilket gjorde att jag, trots att historien haltade och flöt ut i till synes onödiga beskrivningar, ändå räknade med att hon skulle överraska mig mot slutet i den här romanen också. Men – spoiler alert – det gjorde hon inte. Romanen är en av Yorkes senaste, den är från 1998, och har väl fått passera tack vare hennes tidigare framgångar. Men den känns krystad och ogenomtänkt, som ett första försök av en oerfaren deckarförfattare eller som ett hastigt hopslängt arbete utan inspiration. Hade jag fått ett sådant manus till mitt förlag hade jag skickat tillbaka det och bett om rejäla omarbetningar, om jag ens brytt mig om att överväga utgivning.

Yorkes styrka ligger i att beskriva vanliga människors liv, tankar och känslor när de blir utsatta för, eller till och med begår, ett våldsamt brott.

Hennes deckare är inte klassiska mordhistorier på så sätt att man letar efter en mördare tillsammans med polisen (en så kallad ”who dunnit”), ofta vet läsaren vem mördaren är redan från början. Och polisens arbete är bara en bihandling. Det intressanta är bakgrunden till brottet, samt frågan om rättvisa, skuld och hämnd. Vad gör en sådan våldsam händelse med människor – förövare som offer? Vi förändras, vi blir någon annan än den vi var förut. Detta är Yorke vanligtvis otroligt skicklig på att beskriva. Så även i den här romanen.

Problemet är dock att det känns som om hon inte riktigt kan bestämma sig för vilken karaktär vi ska få lära känna på djupet.

Berättelsen hoppar fram och tillbaka mellan de olika karaktärernas perspektiv, ibland får jag läsa om några meningar för att förstå vems tankar jag får ta del av. En av karaktärerna är dessutom lite mystiskt diffus och hennes tankar är skrivna i jag-form i kursiv stil. Bara stilen gör det jobbigt att läsa och greppet känns lite väl sensationssökande för en sådan veteran som Yorke. Boken innehåller många karaktärer och jag blandar lätt ihop dem. Dessutom får vi veta allehanda till synes slumpmässiga detaljer om deras liv. Som jag sa i inledningen hade jag överseende med detta eftersom jag var säker på att Yorke skulle låta det få betydelse längre fram. Men det hände alltså inte. Trådarna lämnas hängande och ett osannolikt sammanträffande visade sig också vara helt onödigt för handlingen.

Om det är något jag lärt mig och fokuserar mycket på som författare så är det just att slimma historien så att ingen detalj är onödig.

Visst, ibland behöver du bygga en karaktär eller en miljö med några detaljer men de ska hållas till ett minimum och om möjligt få betydelse för intrigen. I synnerhet om du bakar in ett sammanträffande, då måste detta vara viktigt på något sätt. Man brukar säga något i stil med att ”om det hänger ett svärd på väggen i första akten måste det ha huggits i någon i den andra”. Ett vanligt nybörjarfel när man skriver är att man vill berätta allt som karaktärerna gör och säger, istället för att fokusera på nyckelhändelser som drar historien framåt. Ingen är intresserad av vad din karaktär äter till frukost, såvida han inte ska magpumpas senare. Det är också frestande att beskriva alla människor som en karaktär interagerar med – i verkliga livet kommer vi ju i kontakt med ibland hundratals personer på relativt kort tid – men återigen, för det inte handlingen framåt så överlåt detta åt läsarens fantasi.

Jag läser gärna Yorke på originalspråk, hon skriver vanligtvis på enkel engelska, men den här gången var boken på svenska. Och kanske var det delvis översättarens fel, jag hakade flera gånger upp mig på märkliga ordval eller syftningar. Men även om språket varit lättläst tror jag inte historien hade imponerat. Som sagt, det känns som om Margaret Yorke skrivit ”Våldshandling” mest för att hon behövde ge ut en bok till utan att ha några särskilt bra idéer. Och med tanke på hennes tidigare framgångar hade det då kanske varit bättre att bara låta bli.

En magisk berättelse

Det finns författare som skriver så bra att jag tänker: det är lika bra jag lägger ner det här med att skriva, jag kommer aldrig kunna skriva på den här nivån. Och sedan finns det författare som på något konstigt vis både är ännu bättre men samtidigt ger mig en enorm skrivlust. Terry Pratchett hör till dessa. Hans böcker inte bara handlar om magi, de ÄR magiska! Jag blir underhållen, upplyft, utbildad och inspirerad, allt på samma gång. Och det hela inramas av märkliga synkroniciteter. Den tredje boken om Tiffany Aching – ”Wintersmith” – är inget undantag. Strax innan jag ska lägga mig och läsa ett stycke pratar jag med min man om kompostering (jag har nyligen läst om det och lärt mig något nytt) och nästan den första mening jag läser i Pratchetts bok innehåller just ordet kompost, fast det inte nämns någon annanstans i boken. Och en människa som vållar mig huvudbry i verkligheten kan beskrivas på pricken i hans bok och jag får tips på hur jag kan hantera personen.

Små och större guldklimpar av sådan livsvisdom är rikligt utplacerade i ”Wintersmith”.

Tiffany är en ung häxa under utbildning. I den här tredje boken tjänar hon hos Miss Treason som är så skräckinjagande att de flesta andra flickor knappt står ut en dag. Men Tiffany är en modig och smart flicka och hon inser tidigt att Miss Treason inte är allt som hon utger sig för att vara. Det mesta är bara ”boffo”, vilket väl kan jämföras med bluff. Som en illusionist, snarare än en riktig magiker. Det är smarta trix och enkla manicker och mojänger, samt inte minst väl utspridda rykten och historier. Utan allt detta skulle Miss Treason bara vara en blind gammal gumma med en vävstol och ett hetsigt humör. Men självklart är Miss Treason också en riktig häxa med riktiga magiska förmågor och hon innehar inte utan förtjänst (och inte bara på grund av sin höga ålder) en hög position i häxornas värld. Mistress Weatherwax, eller Granny Weatherwax som Tiffany kallar henne, visste nog vad hon gjorde när hon placerade sin skyddsling hos Miss Treason.

Vad hon inte kunde veta var dock att Tiffany skulle komma att påverka en mycket gammal historia och rubba balansen mellan sommar och vinter. Detta sker under en särskild dans till vinterns ära, då Tiffany utan att tänka sig för hoppar rakt in och ovetandes råkar ta Sommarens plats i dansen. Detta leder till att Vintern – the Wintersmith som inte är en riktig gud utan en ”elemental” – blir förälskad i henne, eller kanske mer besatt av henne. Plötsligt får varje snöflinga formen av Tiffany, isberg till havs likaså. Han gör rosor av is åt henne och ber henne bli hans brud, vilket skulle leda till evig vinter. Hur ska en trettonårig häxa klara sig ur detta? Men som tur är är hon inte ensam. Till sin hjälp har hon Granny Weatherwax, Nanny Ogg och Miss Tick, tre erfarna och kluriga häxor. Samt inte minst The Nac Mac Feegles, de små blå männen som vi introducerades för i den första boken med samma namn. Mac Feeglarna uppmanas att finna en hjälte till att rädda den riktiga Sommaren från Underjorden, samtidigt som Tiffany själv tvingas möta the Wintersmith, öga mot öga. Hon skapade problemet, nu måste hon lösa det.

Boken är på sätt och vis en berättelse om kärlek och pubertet. Vad innebär det att vara människa och förälskad? Vad händer med en förälskelse utan mänsklighet? Men den är så mycket mer än det.

Tiffany blir återigen påmind om betydelsen av berättelser.

Vår mänsklighet består till stor del av berättelser, utan dem är vi bara en skinnpåse med vatten och diverse grundämnen. Varje människa är en berättelse och samtidigt lever vi i andra, större berättelser. De bidrar till att skapa ordning och mening i världen. De gör så att allt ”makes sense”. Vissa berättelser ska man inte ändra på – som den om Sommarens och Vinterns eviga dans. Andra, som sin egen, kan man med fördel förändra. ”Change the story, change the world”, som Granny Weatherwax skulle säga. Och Miss Treason hade onekligen kunskapen om detta. En kunskap som Tiffany hjälper till att lämna i arv till sin vän/rival Annagramma.

Jag ämnar också att förändra min berättelse i år. Pratchett får mig att tro att det är möjligt. Ja, inte bara möjligt utan även det roligaste äventyr jag någonsin kommer att bege mig ut på. Hänger du med?

Mystik och poesi i ”Häxhammaren”

Jan Mårtenson är en enormt produktiv författare, ändå hade jag inte hört talas om honom förrän jag fick den här boken, ”Häxhammaren”. Det är väl en deckare kan man säga, där huvudpersonen antikvitetshandlaren Johan Homan dras in i ett mysterium. Men är det mord eller inte? Förekommer det ett brott? Det här är frågor som egentligen förblir obesvarade in i det sista.

Trots att boken är från 1976 känns ämnet högaktuellt idag och jag får uppleva en del synkroniciteter när jag läser.

Det handlar om häxkonster och svart magi, satanism och människooffer. Något som måste ha låtit som rena rama science fiction i sjuttiotalets Sverige men som vi nu vet förekommer i stor skala världen över. Homan vägrar också tro att det handlar om verklig svartkonst, även om han kan gå med på att telepati är möjligt. Han är därför övertygad om att det måste handla om droger, något som säkert var allmänt förekommande på sjuttiotalet. Till viss del kan man väl säga att droger är inblandade men inte på det sätt Homan tror.

Boken är fullspäckad med intressant kuriosa, inte bara om häxor, utan även om antikviteter, matlagning och katter. Det för inte alltid historien framåt men skänker trovärdighet åt både karaktärer och berättelse. Johan Homan är en helt vanlig människa som det lätt går att relatera till. Han vill bara leva i lugn och ro med sin katt Cléo, göra lite fynd som han kan sälja vidare med en nätt vinst och på så sätt ha det bekvämt. Men av någon anledning lyckas han ändå dras in i otäcka och oförklarliga skeenden. Han upptäcker snart att polisen inte är till stor hjälp så istället söker han stöd hos en bekant, Michael Gråh, som vet det mesta om häxor och trolldom. Gråh tycker inte alls att Homan överdriver utan uppmuntrar honom att gräva vidare. Detta, och fascinationen för den unga Suzanne som Homan ombetts hålla ett öga på, får honom att ta stora risker i jakten på sanningen.

”Häxhammaren” börjar i rätt sakta mak men spänningen byggs gradvis upp samtidigt som mysteriet blir allt märkligare. Egentligen finns inget konkret att ta på, ändå anar man en stor ondska i bakgrunden och detta suger läsaren vidare i allt snabbare takt. Det går inte att förutsäga någonting, än svänger det hit, än dit. När jag kommer till sista sidan är jag tvungen att börja bläddra tillbaka och läsa om vissa stycken.

Var det så det var? Det hade man inte kunnat ana. Skickligt gjort av Mårtenson.

Den enda kritiken jag har egentligen är riktad mot Mårtensons skrivstil. Meningarna känns avhuggna, ibland utelämnar han helt enkelt subjektet. Det blir styltigt när man läser. Jag inser att jag säkerligen hade valt att sätta ett kommatecken på många ställen där Mårtenson sätter punkt och jag brukar tänka på att variera meningarnas längd för att få flyt och dynamik i texten. Mårtenson staplar liksom bara korta meningar på varann. Ibland känns det mer som poesi än en berättande text. Ja, vissa stycken skriver han verkligen poetiskt, till exempel när han ska beskriva en erotisk scen. Då blir det liksom kristaller och dimma av alltihop. Det blir lite märkligt och en stor kontrast till andra delar, till exempel när Homan ger sitt bästa recept på kyckling. Men står man bara ut med den här språkliga knaggligheten så är ”Häxhammaren” verkligen läsvärd. Inte minst för allt man får lära sig, om historia och kultur. Och matlagning.

Spännande lokalhistoria

Det verkar som att ju äldre man blir desto mer nyfiken blir man på sitt ursprung och numera har släktforskning blivit en väldigt populär aktivitet. Idag kan man dessutom göra DNA-tester för att se varifrån man kommer. Jag har inte släktforskat men ibland undrat vad jag har för påbrå. Egentligen är det konstigt att man vet så lite om sina förfäder.

Ta tre generationer bakåt bara, och jag vet inte ens vad de hette, än mindre vilka de var.

Monica Berzén har släktforskat en hel del och när hon hittade väldigt mycket skrivet material efter sin farfars far Victor Berzén, som var skollärare, beslöt hon sig för att skriva en bok om honom. ”Victors livsresa från Småland till Roslagen” är en fin ge-bort-bok som är särskilt intressant om man bor i närheten av Rö, där Victor levde och arbetade större delen av sitt liv. Boken handlar även en hel del om Victors barn, han och hustrun Matilda fick totalt nio, varav sju levde till vuxen ålder. Mest intressant är historien om sonen Einar som efter ett fängelsestraff emigrerade till Amerika, där han blev en känd teatermagnat. Kändisskap är en fördel när man släktforskar – då kan man hitta mycket tryckt material om släktingen. Annars är väldigt många förfäder, och i synnerhet kanske förmödrar, anonyma. Ibland finns inte ens ett foto kvar.

Monica har pusslat ihop det hon kunnat från Victors dagböcker, brev och räkenskaper.

Hon har även med en del material om Rös historia från olika källor. Det är undehållande läsning med insprängda anekdoter och reflektioner kring hur livet kunde vara förr. Boken är rikt illustrerad med gamla foton, tidningsurklipp och protokoll. Man förstår att det har varit svårt att tyda Victors prydliga men snirkliga och ”pyttiga” handstil. Ofta skrev han även i marginalerna. Han verkar ha tyckt om siffror och statistik för han förde bok på så gott som allt som skedde i hushållet, skolan och kyrkan. Varenda summa som spenderades antecknade han. Han var också en flitig brevskrivare och gjorde kopior både på mottagna och skickade brev. Det myckna materialet till trots är det svårt att få grepp om vem Victor var. Många minns honom som sträng och barsk, men han verkar också ha varit väldigt mån om sin familj och kärleksfull, inte minst gentemot hustrun Matilda, vars död tog hårt på honom. Han verkar också ha haft humor och unnat sig och familjen fritidsnöjen, trots den skrala ekonomin. Victor var en riktig mångsysslare och det är svårt att förstå hur han hann med allt. Förutom skollärartjänsten var han anställd som klockare och organist, han stämde pianon och orglar, vaccinerade barn, var aktiv i flera föreningar, samt odlade grönsaker både för husbehov och försäljning. Och så skrev han ju massor, även läroböcker till skolan när det behövdes.

Skrivandet har Monica ärvt och det är verkligen roligt att hon tagit sig tid att göra detta minnesdokument.

Dock hade boken verkligen mått bra av en korrekturläsning. Det är synd att en så fin bok ska behöva vara så svårläst på grund av alla tryck- och skrivfel. Det fattas bokstäver, ord och skiljetecken. Här och där har rader bytt plats och ibland är det oklara hänvisningar till bilderna. Jag förstår att det kan vara svårt att se och korrigera allt själv, i synnerhet om man som Monica har artros och brain fog (vilket hon förklarar för läsaren), men desto viktigare då att ta hjälp av någon kunnig. Jag önskar att hon hade bett mig, jag hade gärna gjort det gratis. Härmed erbjuder jag utan kostnad mina korrekturläsningstjänster för alla egenutgivare jag känner. I synnerhet när man ger ut själv bör det vara ett välgjort arbete, annars får alla vi som väljer att ge ut våra egna böcker dåligt rykte. Det känns också trist att behöva ge den kritiken till en kvinna som jag känner litegrann och som verkar vara en så härlig och inspirerande person. Skolläraren Victor hade dock nog inte tvekat att säga vad han tyckte.

Berättandets magi – en recension av ”A Hat Full of Sky”

Jag återvänder till Terry Pratchett, Skivvärlden och den unga häxan Tiffany Aching. Denna gång på engelska eftersom böckerna om Tiffany tråkigt nog inte blivit översatta till svenska, förutom den första, den jag redan recenserat: ”Små blå män”.

Förvisso gör sig Pratchett bäst i originalspråk men man skulle önska att fler kunde få ta del av hans fantastiska värld.

I den första boken om Tiffany, där hon bekämpar alvdrottningen, fick vi träffa de små blå männen: The Nac Mac Feegles och de är med även i denna bok: ”A Hat Full of Sky”. Tiffany har blivit ett par år äldre och beger sig till bergen för att gå i lära hos en mycket speciell häxa, Miss Level. Det mest speciella med Miss Level är att hon har två kroppar. Det är lite svårt att förklara men på sätt och vis är det den precisa motsatsen till en multipel personlighet, där en kropp har två eller flera identiteter. Miss Level är en person men hon har två kroppar, vilket oftast är mycket praktiskt, eftersom hon får dubbelt så mycket gjort och kan befinna sig på två ställen samtidigt. Dock är det en egenskap som andra människor kan tycka är lite för mycket att hantera, så hon försöker att inte göra så stor sak av det och helst bara visa sig för andra en kropp i taget. Tiffany är dock minst lika speciell som Miss Level och vänjer sig snabbt vid dubletthäxan. Det är helt andra saker som utmanar den unga aspiranten i den här boken.

Det största hotet mot hennes utveckling och faktiskt liv är något som kallas en hiver. Man kan undra vad det svenska ordet för detta fenomen skulle vara. På franska betyder hiver vinter, vilket kanske ger en vink om vad en hiver innebär för en människas själ. Den liknas vid en demon, men till skillnad från en demon har en hiver ingen egen tanke eller vilja. En annan jämförelse är en parasit, eftersom hivern är beroende av att hitta en värdkropp att ta över. Väl inne i en kropp – mänsklig eller djurisk – tenderar hivern att förstärka de mest negativa tendenserna hos värden. En hiver kan inte dödas men brukar till slut ta död på värdkroppen. Därför är det med stor fasa som de små blå männen upptäcker att en hiver har tagit sikte på Tiffany. Och det anordnas snabbt en räddningsexpedition för att stoppa hivern innan den når Tiffany. Kommer Macfeeglarna att lyckas? Det får du veta om du läser boken.

Det ligger nära till hands att jämföra böckerna om Tiffany med böckerna om Harry Potter.

Fast i det här fallet har vi en kvinnlig hjältinna och humorn är mycket mer framträdande hos Pratchett än hos Rowling. Jag kan också tycka att det finns ett större djup, en stor människokännedom hos Pratchett som gör karaktärerna mindre stereotypa och på sätt och vis lättare att relatera till, trots att vi alltså rör oss i en magisk värld. Man kan se hivern som de hormonella förändringar som uppstår hos en tonåring, när tankar, känslor och ord inte alltid känns som våra egna. Plötsligt säger vi saker vi kanske inte menar, eller gör saker som är mindre genomtänkta. Boken är därför perfekt som utgångspunkt för samtal med en tonåring.

Tiffany reflekterar mycket kring sina egna och andras reaktioner. Hon har de för sin ålder rätt ovanliga ”eftertankarna” eller ”third thoughts” som berättar hur saker och ting verkligen förhåller sig. Hur ska man förklara de olika tankenivåerna first thoughts, second thoughts och third thoughts? Säg såhär: en tonåring kan tycka att hon är störst, bäst och vackrast, det är first thoughts. Second thoughts är de tankar som talar om för henne att hon är värdelös och totalt misslyckad. Third thoughts säger henne att även om hon är helt unik, fantastisk och värdefull så kan hon också misslyckas och göra fel, och det är okej.

Att bli vuxen innebär att lära sig att lyssna framför allt till sina third thoughts.

Det finns något hos Terry Pratchetts böcker som klingar sant för mig. Trots de helt otroliga och magiska företeelserna och händelserna känns det helt riktigt att karaktärerna kan röra sig mellan parallella världar. Det är som om minnen väcks till liv hos mig när jag läser och det ger en underbar känsla av bekräftelse, av att komma hem, av att det finns Möjligheter för mig.

I ”A Hat Full of Sky” får vi också möta Mormor Vädervax som är den häxa som alla andra häxor fruktar och ser upp till. Hon är helt enkelt bäst. Tiffany reflekterar kring hur ensamt det måste kännas på toppen och hur kluven man skulle känna sig i den positionen. För det enda sättet att hitta en jämlike i det läget är att bli besegrad. Kan det vara en lättnad att inte vara bäst på allt? Kan det således innebära en seger att förlora? Man anar i slutet av boken att Mormor Vädervax i Tiffany ser en jämlike, eller åtminstone fröet till en, och kanske detta både gläder och utmanar henne? Någon gång måste en generation ge efter för nästa och third thoughts skulle säga att det är helt i sin ordning.

Tiffany funderar också mycket över vad som är magi och inte, vad som är verkligt och inte. Mormor Vädervax konstaterar att allt egentligen bara är någons berättelser. Att solen går upp på morgonen är en berättelse. Att gräset växer en annan.

”Change the story and change the world”, säger Mormor Vädervax.

Detta slår an en sträng djupt inom mig. En gång gjorde jag en visualisering kring mitt syfte i världen. Jag tyckte själv att jag inte hade så mycket att komma med i en kris. Jag är inte så värst bra på att producera mat eller skydd, eller ta hand om skador. Det enda jag egentligen kan är ju att skriva och berätta. Det mättar inga magar. Men i min vision fick jag budskapet att människan alltid kommer att behöva berättelser. Så kanske det finns en plats för mig ändå. Change the story, change the world. Vi är i desperat behov av nya berättelser i världen. Alltför länge har vi suttit fast i de gamla. Och det är den här typen av berättelser vi behöver: berättelser om den lilla människan som utför stordåd. Berättelser om små händelser med stor genomslagskraft. Berättelser om hur ordning vinner över kaos, hur empati och viljestyrka kuvar de djuriska drifter som hotar att ta över oss.

Jag undrar varför så få av Terry Pratchetts böcker blivit översatta till svenska? Kan det vara för att det är svårt – att så mycket av hans intelligens och humor är knutet till språket? Ja, kanske. Men jag misstänker att det har att göra med att Pratchetts ord (oavsett språk) utgör ett hot mot den ”hiver” som lever i världsandan idag. Pratchett får oss att tänka själva, att lyssna på våra third thoughts, så att vi mognar och upptäcker djup och styrka som vi inte hade en aning om att vi besatt. Och med denna kraft kan vi mota ut odjuret ur vårt innersta och ta tillbaka magin i världen. Den magi som vi har rätt till och som egentligen faller sig helt naturlig för oss.

Tack och förlåt – en recension

Jag var inne på Roslagens Bokhandel och nu vill jag slå ett slag för att stötta dina lokala handlare. Jag är själv skyldig till mycket internetshoppande, särskilt av böcker, så den här påminnelsen är riktad till mig också: handla så mycket du kan fysiskt, lokalt och med kontanter. Annars kommer vi snart inte att ha några butiker eller någon frihet kvar.

Roslagens Bokhandel tillhör en av dem som kämpar på trots den svåra konkurrensen och är väl värd vårt stöd, vi som fortfarande läser fysiska böcker.

Nog om det. Jag fick tips om en lokal författares verk: ”Tack och förlåt” av Lisa Westerlund. Jag vet inte om jag förstod att det var en lokal författare förrän jag började läsa och insåg att handlingen utspelar sig i Norrtälje, men det var ju lite extra kul förstås. Jag vet inte heller någonting om Westerlund, mer än det som står på baksidan. Inte heller känner jag till förlaget Word Audio Publishing men omslaget var tilltalande i alla fall.

Huvudpersonen Andrea är i min ålder och återigen slås jag av hur vissa böcker tycks passa så väl in i mitt liv just nu. Det här är inte den första boken i mitt bokmaraton som skildrar en knepig mor-dotter-relation. Och även om det gör det lite jobbigt att läsa så är jag nyfiken på hur lösningen ser ut i just detta fall. Att historien är fiktiv gör den inte mindre lärorik, tänker jag. Personskildringarna är trovärdiga och intressanta, språket är enkelt och relaterbart. Det sägs att om du ska framföra kritik ska du se till att börja och avsluta med beröm, så det tänker jag försöka göra här.

”Tack och förlåt” har en intressant handling som gränsar till det otroliga och just därför är svår att förutsäga, vilket gör boken tillräckligt spännande för att jag ska ha svårt att lägga den ifrån mig.

Kapitlen är korta och lämnar ett sug som gör att jag direkt efter att ha avslutat ett kapitel fortsätter till nästa. Emellanåt känns boken mer som en deckare än en feel good, även om den kanske inte skulle kunna gå att placera i någondera kategorin. Juristen Andrea får ett märkligt uppdrag när en anonym man via några gömda brev vill berätta sitt barnbarn Antons historia. I jakten på sanningen om den unge mannens liv blir Andrea medveten om de mindre bra val hon själv gjort i livet som ensamstående mamma. Hon börjar också fundera på om det hon jagat hela livet – en högre position på karriärstegen – egentligen är det hon innerst inne vill. Snart kommer hon att ställas inför ett livsavgörande val.

På så sätt är ”Tack och förlåt” en klassisk feel good – huvudpersonen är vilse i livet och läsaren förstår ganska snart vad som är det uppenbara svaret. Boken innehåller också en del romantik, även om den inte är central för vare sig handlingen eller upplösningen. Mer än så vill jag inte säga för att inte spoila för mycket. Det är, bortsett från själva mysteriet, en rätt realistiskt skriven historia, vilket kanske gör den något mindre klassisk feel good och jag kan tycka att obalansen mellan den eftersträvade realismen och den spännande men orealistiska gåtan gör att boken haltar lite. Det hade kunnat lättas upp med humor. I vår egen roman ”Lake Wilmington Privatdetektiv” till exempel, har vi en lika osannolik historia men vi ger heller aldrig sken av att boken ska vara realism. Istället skruvar vi till de humoristiska och absurda situationerna lite extra och låter handlingen utspela sig i en fiktiv stad. Men jag kan köpa storyn i Westerlunds roman ändå, den är tillräckligt spännande och kreativ.

Det största klagomålet jag har på ”Tack och förlåt” är som så många gånger förr: korrekturläsningen.

Lite tryckfel här och där kan jag stå ut med men när ett blått paket i nästa stund är rött och – ännu värre – en karaktär plötsligt byter namn, då är det lite för mycket. Illusionen bryts och det tar en stund för mig att komma över det och komma in i läsningen igen. Som författare skäms jag djupt över alla fel jag kan hitta i mina böcker sedan de gått till tryck. Och då har jag ändå aldrig gjort sådana missar som de ovan nämnda. Förlåt, Lisa Westerlund!

Boken handlar ganska mycket, får man väl säga, om hundar. Så om du är en hundmänniska från Norrtälje kommer du förmodligen älska den här boken. Själv är jag kattmänniska och tycker mest att hundar är korkade och ofräscha (förlåt mig, alla hundälskare!) men jag kan ändå uppskatta att det finns ett djurinslag i boken, som även detta är realistiskt skrivet. Jag uppskattar också att författaren undvikit att klämma in en massa PK-grejer (läs: woke vänsterliberalism), vilket annars tenderar att smutsa ner mycket av nutida litteratur. Att hon låter karaktärerna använda sig av ”modern teknik” är väl mest naturligt med tanke på den eftersträvade realismen. Hur det dock står sig i längden får väl framtiden utvisa. Kommer nästa generation förstå sådant som ”svajpa på Tinder” till exempel? Kommer nästa generation överhuvudtaget läsa fysiska böcker, kan man i och för sig lite uppgivet fråga sig. Men om de gör det så tycker jag absolut att ”Tack och förlåt” kan vara en av de böcker som får leva kvar.

Ordning och struktur med Bullet Journal

Jag ritar det mesta för hand i min bullet journal men gör också en del i datorn, skriver ut, klipper och klistrar.

På grund av min kreativitet och mina många intressen tenderar mitt liv emellanåt att bli kaotiskt och övermäktigt. Jag har haft olika sätt att få struktur. En lång tid använde jag mig av ”veckoblad” – jag skrev ut en tabell med veckodagarna på A4-ark och skrev i allt jag behövde få gjort för varje dag, en eller ett par veckor i taget. Avklarade uppgifter strök jag vartefter. Under samma period skrev jag dagbok men det var inte varje dag jag orkade skriva, så ibland kunde jag ha uppemot en vecka att ”skriva ikapp” och då var veckobladen bra som minnesstöd. För trädgården och odlingarna hade jag en ”trädgårdsbok” där jag försökte skriva i när jag sådde och skördade samt annan viktig information men eftersom sommaren är min mest hektiska period blev det dåligt skrivet i den och mycket missades. För middagsplaneringen har jag till och från försökt att göra veckomatsedlar när barnen varit mindre. Ibland skrev jag upp veckans måltider på en tavla i hallen. Men även det här har jag haft svårt att hålla igång. Och alla mina handarbetsprojekt, byggprojekt, ideella uppdrag med mera, dem har jag aldrig haft någon riktig ordning på. Allt det här stressade mig mycket. Jag låg vaken på nätterna och kom på saker jag måste komma ihåg, bara för att glömma det till nästa morgon. När var det jag bytte lakan i sängen sist? När bytte jag vatten i akvariet? Behöver blommorna vattnas?

Så, av en händelse, fick jag höra talas om bullet journaling. Till en början tänkte jag att det inte skulle fungera för mig. I princip skulle det väl bara ersätta mina veckoblad och de var ju det enda som faktiskt fungerade. Men när jag tittade närmare på det insåg jag att en bullet journal skulle lösa de flesta av mina organisationsproblem. Som bonus skulle jag inte behöva skriva dagbok – en bullet journal finns ju kvar precis som en dagbok. Dessutom kunde jag få vara kreativ i skapandet av den, vilket gav motivation för att komma igång. Sagt och gjort, trots att det var några månader in på året redan skaffade jag mig en prickad anteckningsbok och började. Det var maj 2022.

Under det första året fick jag pröva mig fram. Vad var det jag behövde ha koll på? En bullet journal kan se ut lite hur som helst men basen är något som kallas ”uppslag” eller ”spreads” på engelska. Du kan ha ett uppslag om varje område i ditt liv som behöver organiseras. Däremellan kan du ha sidor med månader, veckor eller dagar. Du får själv rita upp allting och dekorera efter eget tycke. En tom bullet journal är bara en vanlig anteckningsbok med små prickar över hela sidorna (istället för linjer eller rutor) som stöd för dina egna ramar. Givetvis går det bra att använda blanka, rutade eller linjerade sidor också men jag tycker att prickarna ger den perfekta kombinationen av stöd och frihet. Jag förstår att en del kan tycka att det är mycket jobb för något du skulle kunna köpa färdigt i form av en kalender och bullet journaling är nog inte för alla. Det tar tid att göra iordning den och en del av veckobladen och även uppslagen gör jag vartefter. Det finns ingen anledning att göra jul-uppslaget i januari till exempel. Det är olika hur mycket framförhållning man behöver ha också. För mig räcker det med ett par tre månader i taget.

Nu kan jag inte förstå hur jag någonsin klarat mig utan en bullet journal.

Jag tittar i den flera gånger om dagen, kryssar av sådant jag gjort och skriver i nya uppgifter vartefter jag kommer på dem. Ibland sätter jag mig ner med pennor, tejp och klistermärken och pyntar något uppslag lite extra. De uppslag (utöver månads- och veckoblad) jag har i år är:

Framtidslogg – här skriver/ritar jag in större projekt som jag vill få gjort framöver, inte nödvändigtvis i år. Det här uppslaget överväger jag att ta bort till nästa år eftersom i stort sett alla projekt här går att föra in under något av de andra uppslagen.
Måltidslogg – här skriver jag in mat som jag har lagat och jag fäster post-it-lappar med mat jag vill testa att laga. När jag får idétorka vid middagsplaneringen kan jag få idéer härifrån.
Life Book – det här är ett koncept som inte hör till bullet journaling men som jag började med för ett par år sedan och som syftar till att sätta upp mål i livet. Ursprungligen är det tolv kategorier men jag har bantat ner det till fem: hälsa, kärleksrelation, socialt liv, ekonomi och karriär. Jag har sex veckomål och fem månadsmål. Exempelvis ska jag vara utomhus minst en timme varje dag och göra någon romantisk aktivitet med min man varje månad. Jag har delat upp min bullet journal i fyramånadersintervall, så jag har även flera Life Book-uppslag.
Städlogg – här skriver jag in rum eller skåp som behöver städas ordentligt och ungefärlig tidsåtgång. För att lyfta fram det jag faktiskt redan gjort fyller jag i rutorna i den tabell jag gjort med färg. Det är förvånansvärt tillfredsställande att få fylla i en ruta.
Hus & Hem – det här uppslaget har jag delat upp i en sida med en ”mur”, där varje sten i muren innehåller ett byggprojekt och en sida med ”task master” där jag bryter ner större projekt i mindre delar så att jag kan kryssa och se att det faktiskt går framåt. Även här fyller jag ”murstenarna” med färg när ett projekt är klart.
Filmer – här skriver jag helt enkelt in filmer som jag sett under året.
Trädgårdsprojekt – de har jag delat in efter lite mer långsiktiga projekt som inte nödvändigtvis måste göras i år, ”bör göras snarast” (den här listan skapar jag på våren) och ”kan göras senare”. Det kan handla om allt från att beskära träd till att rensa en rabatt eller sätta potatis. Även här fyller jag med färg vartefter jag klarat av uppgifterna.
Böcker jag läst – som med filmerna. Jag har också en lös lapp här med böcker jag vill/behöver läsa.
Kreativa projekt – här hamnar allt möjligt men huvudsakligen sömnads- eller handarbetsprojekt. Jag ritar en enkel illustration av varje projekt och färglägger den när uppdraget är slutfört.
Förlag Gafleau – självklart får vårt företag ett eget uppslag med pågående projekt, uppskattad tidsåtgång och budget, samt en del ”vilda” drömmar.
Hästträning – eftersom jag har en ponny under utbildning vill jag ha lite koll på hans utveckling och vad vi har tränat på. Det finns specifika områden vi vill träna och vissa mål vi vill uppnå.
Jul – min ”att göra”-lista för julen fick såklart ett eget uppslag. Här har jag också ett ”top secret”-dokument (en lista över införskaffade julklappar) dolt i en ficka. Skulle någon råka titta i min bullet journal kan de inte omedelbart se vad de ska få i julklapp.
Odling och trädgårdsplanering – det här är ett nytt uppslag och mitt försök att få trädgårdsboken införlivad i min bullet journal. Så det kommer inte att vara i full funktion förrän nästa år. Men tanken är att det ska vara en tabell över allt jag odlar, där jag kan skriva in sådd och skörd. Dessutom ska jag fälla in en karta över trädgårdslanden där jag enkelt kan se placering och växtföljd.

Jag skriver även in önskningar, löstagbara önskelistor går ju att göra med post-it eller fälla in i fickor, jag använder självhäftande ”fotohörn”. För varje månad har jag en lista, vars punkter förs över till lämpliga veckor och sedan vidare till specifika dagar. På så sätt blir saker gjorda och jag riskerar inte att missa viktiga uppgifter. På varje dag har jag tre symboler – en för fysisk träning, en för utomhusvistelse och en för vatten (jag har som mål att dricka minst en liter om dagen). Jag ringar in/fyller i om jag har klarat målet och för sedan veckovis över på mina Life Book-uppslag. Jag kan lägga till andra symboler för att markera till exempel första snön eller annat viktigt. Och har jag en riktigt lång lista en dag och har klarat av allt på listan sätter jag en guldstjärna. Har jag uppnått alla mål en vecka eller månad skriver jag ner det och pyntar med klistermärken.

Belöningsaspekten ska man inte underskatta.

En del kanske tycker det verkar stressande med alla listor men det är viktigt att komma ihåg att det inte finns några måsten. Om jag inte hinner med allt på dagens lista flyttar jag bara det ogjorda till en annan dag. Och gör jag inte alla städuppdrag i år får en del skjutas över till nästa. Jag har ”fuskat” lite också och fört över projekt som redan varit avklarade förra året till årets ”Hus & Hem”, för att få en extra skjuts och påminna mig om att det faktiskt hänt mycket redan. Man ska tänka på att innan jag började med bullet journaling behövde jag hålla allt det där i huvudet och det var betydligt mer stressande. Nu kan jag direkt skriva ner ett nytt projekt eller en uppgift som behöver göras och sedan inte tänka mer på det förrän det står på dagens lista. Och har jag en ”tom” dag, eller tid över kan jag bläddra igenom mina uppslag och välja ut ett lämligt projekt att jobba med. Sedan jag började med bullet journaling har jag alltså inte bara kunnat stressa mindre, jag får också mycket mera gjort. För mig har det verkligen gjort en enorm skillnad.

Vill du veta mer om bullet journaling och få idéer så finns det massor med filmer på youtube. Bara sök på ”bullet journal ideas”. Men det viktigaste om du vill börja med bullet journaling är att du skapar din journal efter dina specifika behov och preferenser. Annars kommer du inte att använda den. Och gör den vacker och inbjudande så att du vill titta i den ofta. Lycka till!