Om anarki och kontroll

Behöver människor kontrolleras? (Tack till David Jackson på Pexels för bilden.)

Är människan till för samhället eller är samhället till för människan? Det här är en viktig fråga, ja, den kan handla om liv eller levebröd. Rent spontant tycker ju jag att samhället är till för människan. Men på senare år verkar det som om våra så kallade ledare anser att människan är till för samhället. En finländsk politiker hävdade till och med att individens frihet är ett hot mot rikets säkerhet. På allvar? Och när en folkomröstning i en helt avgörande fråga (den om landets neutralitet, fred och frihet) kommer på tal hörs åsikten att folket inte kan tillåtas bestämma i en så viktig sak. Är det upp-och-ner-vända världen?

Ju viktigare fråga, desto större anledning att fråga folket, kan jag tycka.

Men det kanske är jag som är bakvänd. Ändå klarade vi oss alldeles utmärkt utan regering i flera månader för inte så länge sedan. Var det någon som på allvar saknade en regering? Undrar hur många politiker och myndigheter vi skulle kunna plocka ner utan att det märktes. Eller det kanske till och med skulle bli bättre? När man säger ordet anarki är det många som föreställer sig krossat glas, sönderbrända bilar och upplopp. Men anarki handlar om självstyre. Precis det du gör varje dag när du kliver ur sängen, klär på dig, fixar frukost, tar dig till jobbet. Hur mycket mer skulle du kunna styra över i ditt eget liv? Vad krävs det för att du ska göra de där sakerna som tar dig genom dagen? Lite sunt förnuft och självdisciplin. Så i teorin skulle vi kunna lära våra unga sunt förnuft och självdisciplin och så skulle de kunna leva livet i frihet, utan styrande myndigheter. Eller?

Att ha eget företag ger på ett sätt frihet, på ett annat sätt begränsar det. Det ger frihet att kunna avstå heltidsarbete, frihet att vara kreativ och pröva nya idéer, frihet att jobba på tider som passar mig. Men om jag vill att en transaktion ska gå igenom mitt företag måste den registreras och rapporteras. Det ska momsas och skattas, redovisas enligt konstens alla regler. Och bedriver jag vissa typer av verksamhet måste jag ha personer med viss utbildning anställda (faktisk kompetens är inte lika viktigt), eller ha lokaler med vissa bestämda mått.

En centimeter för lite och jag får lägga ner hela verksamheten. Sunt förnuft? Knappast.

Djurhållning ska vi kanske inte ens prata om. Det finns nog många djurägare därute som kan vittna om horribla regler som inte gynnar djuren alls men som måste följas, annars blir det vite. Sunt förnuft? Skulle inte tro det. Och ve den som erbjuder läkning till den som vanlig sjukvård inte kan hjälpa. Sådan faktisk hjälp omfattas inte av sjukförsäkringen, får inte ges till barn och får absolut inte framställas som verksam. Ändå vet jag många som fått livet tillbaka genom dessa så kallade alternativa metoder. Även en del ”olagliga”.

För en tid sedan fick jag fyra sidor blanketter från min företagsbank. Fyll i de här annars stänger vi ditt konto, i princip lät det så. Man skulle skriva in detaljer om varje liten transaktion som företaget förmodas hantera nu och i framtiden. Varifrån kommer pengarna? Vad går de till? Hur stora summor? Lokalt eller utomlands? Det var så många frågor! Jag visste inte hur jag skulle fylla i. Vi säljer inte så mycket, och det kan skilja stort mellan månader och år. Men hotet om mitt avstängda konto hängde över axeln så jag skrev efter bästa förmåga. Egentligen ville jag riva pappret i tusen bitar och skrika högt. Det finns jättelika organisationer i världen som tvättar miljarder smutsiga pengar (knark, barntrafficking, vapen, terrorism) men som inte behöver ange varifrån den och den miljonen kommit. För att de är stiftelser och omfattas av andra regler. Men jag måste redovisa minsta penna i mitt pyttelilla företag.

Hade jag handlat med knark hade väl summorna varit större och siffrorna inte lyst röda?

Nej, syftet kan inte vara att förhindra penningtvätt som de säger. Jag tror att syftet är att försvåra företagandet för oss småföretagare. Försvåra det så mycket att vi ger upp. Samma sak med odling och djurhållning. Livet på landet ska vara omöjligt. För att människor är mycket lättare att kontrollera i en stad, där de är beroende av samhället för att äta. (Se bara på vad som händer i Shanghai.) Och i slutändan handlar det om det: kontroll. Men vem ska kontrollera vem? Om en privatperson påtalar brister hos myndigheterna i en film på youtube så tas den filmen raskt ner. En journalist som granskar makten blir av med jobbet. Uppenbarligen så är inte samhället till för människan längre. Hur blev det såhär? Och hur kan vi vända trenden?

Att välja väg

Vilken väg väljer du? (Tack till James Wheeler, Pexels för bilden)

Det finns två sätt att ta sig an ny information som strider mot en etablerad livs- eller världsuppfattning. Antingen utvärderar du informationen, finner den sanningsenlig och omformar världsbilden, eller så håller du fast vid din världsbild och förkastar den nya informationen, kallar den bluff eller lögn eller konspirationsteori. Eller bara ignorerar den. Förr eller senare kommer de flesta av oss att hamna i den här situationen. Någonting utmanar vår bild av något. Det kan vara så enkelt som att en människa som vi litat på till hundra procent visar sig ha helt oväntade, dolda sidor som gör att vi kanske måste säga upp bekantskapen. Eller så komplicerat som att allt det vi lärt oss i skolan, om historia och fysik till exempel, måste skrivas om. Det här är en jobbig process. Jag har varit igenom den några gånger. Och befinner mig väl fortfarande mitt i den på ett par områden. Ny information, ny fakta som inte alls går ihop med det jag tidigare trott varit sant.

Jag förstår verkligen att människor ryggar undan inför detta och väljer att skjuta det ifrån sig.

De blundar bort den nya informationen, kallar uppgifterna för falska och går vidare som om inget har hänt. Men jag kan inte välja den vägen, hur mycket jag än skulle vilja ibland. Den nya informationen ligger och skaver, jag måste få den att passa in. Det är som att lösa ett sudoku och inse att jag satt en siffra fel någonstans. Jag måste sudda alltihop och börja om från början. Och jag gör det. Någon annan kanske bara hade kastat tidningen och låtit det vara. Men jag tycker inte om att ha saker olösta.

Jag börjar alltmer tro att majoriteten av mänskligheten hör till den andra kategorin ovan. Kanske har vi fostrats till det – att inte ifrågasätta, hur tokigt det än verkar.

Experterna vet bäst. Har de sagt att pyramiderna byggdes av slavar med bronsmejslar och stenhammare så är det väl så.

Inte heller blir det lättare att gå emot strömmen när det verkar som om media och ”experter” är helt överens om något och när människor som ifrågasätter blir förlöjligade och hånade. Men det spelar ingen roll för mig. Jag har alltid gått mina egna vägar, inte fallit för grupptrycket. Varför ska jag klä mig som alla andra om jag tycker att det är fult eller opraktiskt?

När jag ser bevis för ett visst skeende radas upp i enorma högar men inget nämns om det i media, då måste jag dra slutsatsen att media ljuger eller i alla fall medvetet döljer något. De flesta verkar istället välja att blunda för de förkrossande bevisen eftersom det är så svårt att föreställa sig att det skulle finnas en konspiration som inbegriper alla stora mediastationer och myndigheter. Det skulle kräva en alltför stor förändring av världsbilden som skulle få oöverstigliga konsekvenser för minsta detalj i deras liv. Må så vara, säger jag, och vänder mitt skepp så att det ligger i linje med den nya informationen. Media är del av en jättelik konspiration. Det blir min slutsats och då faller all information fint på plats. Min världsbild blir begriplig igen.

Betalar jag ett pris för detta? Självklart! Det kostar att vara foliehatt.

Det är ju därför som så många väljer den andra vägen. Att fortsätta tro, trots att logiken brister. Men jag kan inte leva i en lögn. Det priset skulle vara högre. För mig.

Så när jag då ser att de allra flesta omkring mig har valt den andra vägen måste jag utvärdera den informationen och dra slutsatsen att de andra antingen är djupt sovande (sövda?) eller rädda. Eller både och. Det finns inget jag kan göra för dem. Det är den väg de valt. Men om någon mer börjar vakna och ompröva sin uppfattning om livet och verkligheten, då kan jag finnas där och visa att vad som helst är möjligt. Du dör inte av att ändra uppfattning. Tvärtom. Det är så mänskligheten alltid har tagit sig framåt. Och säkert ändrar jag uppfattning igen, nästa gång jag nås av ny information.

Om ägande och ledarskap

Vem ska få leda flocken? (Tack till Cumâli Göl på Pexels för bilden.)

”You’ll own nothing and you’ll be happy.” Kapitalismen är död, vi behöver ett nytt ekonomiskt system, en omstart. Till viss del kan jag hålla med – vi behöver ett nytt system. Det svider dock lite i mig när jag förstår att min idealism har lett mig i samma fälla som alla andra. Jag ifrågasatte kapitalismen, ja, till och med ägandet. Hur kan vi säga att vi äger en bit mark? Den fanns ju där redan innan vi föddes och kommer att finnas kvar efter att vi försvunnit. Är det vi som äger jorden eller äger den oss? Och är det inte (koncentrationen av) ägande som skapat all olycka? Om vi istället bara såg oss som förvaltare av jorden (och till viss del andra saker) skulle vi då inte vara mer försiktiga med den, sköta om den bättre?

Det som bara är mitt kan jag förstöra om jag vill. Men det som tillhör oss alla – eller ingen? – måste jag akta och vörda.

Lite så tänkte jag väl. Men jag har blivit förvirrad, bamboozled, precis som alla andra. Jag har förletts att tro att det var kapitalismen och ägandet i sig som skapat orättvisor och miljöförstöring. Jag har slagits mot skeppet, istället för mot dem som styr det i fel riktning. Det är inte skeppets fel att det går på grund. Vi har i själva verket alltid levt i kapitalism. Redan på stenåldern ägde man ting och höll sig med revir. I tusentals år har vi levt med privat ägande utan att det i någon större utsträckning förstört miljön. Vad är det då som gått snett? Industrialismen? Är det den som är boven? Nej, så enkelt är det inte. Jag är otroligt tacksam för tvättmaskinen och bilen och datorn… Tänk vad mycket mer jag kan åstadkomma tack vare den tid jag sparar med alla de moderna manickerna. Och jag kan vara kreativ på helt nya sätt. Nej, det är inte maskinernas fel, eller den ökade fritidens.

Jag snuddade lite vid problemet på universitetet när jag började granska den eviga tillväxten och pengars skapande. Så är det då pengarnas fel? Pengar är roten till allt ont? Nej, så står det faktiskt inte i Bibeln. Det står ”kärleken till pengar är roten till allt ont” (1 Tim 6:10). Pengarna i sig är bara ett verktyg. Liksom maskinerna. Du kan använda en maskin till att skapa något vackert, eller förstöra något vackert. Pengar kan användas till nytta och glädje, eller för att förtrycka och döda. Det handlar alltså om vem som styr skeppet. Vem bestämmer vad maskinerna ska användas till? Vem bestämmer vart pengarna ska gå? Vem bestämmer över de regler som styr verksamheterna? Och, som Shoshana Zuboff säger: ”vem är det som bestämmer vem som bestämmer?”

Att vi inte lever i någon demokrati har blivit förkrossande tydligt de senaste två åren.

Det är inte vi medborgare som bestämmer, vi har bara levt i illusionen att vi gör det. Även om de olika politiska partierna skulle erbjuda olika vägar (vilket de inte gör) så är utgången av våra val redan bestämd sedan innan. Vi kan inte lita på valresultaten som presenteras i media. Allt är bara teater. Det är någon annan som bestämmer.

Klaus Schwab berättar stolt att hans ”lärjungar” (mitt ordval) utgör mer än hälften av beslutsfattarna i Justin Trudeaus kabinett. Schwabs ”young leaders” är våra nya ledare. Vi har inte valt dem. Vi har inte heller valt dem som valt dem, vilket i det här fallet främst är Klaus Schwab. (Kanske önskade han sig världsherravälde redan som barn?)

Men det här med ledarskap är inte lätt. Vem ska få bestämma, och vem ska få bestämma vem som ska få bestämma?

Jag hörde en ekonom säga att man omöjligen kan överlåta åt ”vanliga människor” att bestämma i olika samhällsfrågor, eftersom det skulle bli så dåliga beslut. Folk vet för lite. Pöbeln är för korkad. Överlåt beslutsfattandet åt experterna. Lita på vetenskapen. Det här är givetvis mina ord, min tolkning av det han sade. Men mellan raderna var det detta som lyste fram. Människor är för dumma för att kunna bestämma själva. Så hur kan de då vara tillräckligt smarta för att få gå till valurnorna vart fjärde år? Nej, det är en illusion, som sagt. Jag kan till viss del hålla med ekonomen: de flesta människor har svårt att veta vad som är bra för dem i det långa loppet, i synnerhet när det kommer till större, mer komplexa system. Men de flesta vet vad de önskar för sig själva, och de flesta vill ungefär samma saker. Det är lustigt (eller egentligen mest sorgligt) hur vi aldrig tycks närma oss det samhälle som de flesta vill ha. Vi vill ha bra skola och vård, trygghet för de utsatta, en värdig ålderdom. Frihet att uttrycka våra idéer och skapa våra egna liv. Istället får vi en försämrad välfärd, större osäkerhet och alltmer begränsade friheter.

Uppenbarligen tycks inte de som styr heller veta vad som är bra för oss. Eller, mer troligt, de bryr sig inte om oss.

Men om vi nu skulle lyckas ta ifrån eliten makten, hur skulle vi då organisera oss istället? Vem ska få bestämma vem som ska få bestämma? En del människor är helt enkelt bättre ledare än andra. Det finns de som är experter, i ordets sanna bemärkelse. Borde inte dessa människor då få styra? Kanske. Men vad är det som säger att de som styr idag inte själva tror att de är de mest lämpade? Säkert tror de det. Hur ska man kunna säkerställa ett gott styre, ett styre som gynnar alla? Om det går galet, om skeppet går på grund och vården går på knäna, hur ska man då kunna ställa de ansvariga till svars och se till så att det aldrig händer igen? När ekonomin kollapsar på grund av giriga människors dåliga beslut, hur bygger vi upp den igen så att den är fri från de konstruktionsfel som ledde till kollapsen?

För Schwab och hans gelikar är tekniken lösningen. Med artificiell intelligens kommer alla problem att kunna förutses och lösas innan de uppstår. Och med hjälp av implantat, transhumanism och beteendemodifiering kan vi lösa problemet med upproriska människor som vill tänka själva och vara med och bestämma vem som bestämmer. På så sätt kan människorna i den nya världen vara lyckliga fastän de inte äger något, inte ens sina egna kroppar. Och Schwab och hans vänner kan vara lyckliga för att de äger allt, inklusive några hundra miljoner (efter folkminskningen) lydiga slavar.

Jag skojar ibland om att jag vill ha världsherravälde. Det vill jag såklart inte ha. Men jag vill ha en viss makt.

Ofta har jag tänkt (efter att jag har sett skövlade skogar eller förfallna gårdar) att jag skulle vilja äga en större bit mark. Några tiotal eller hundratal hektar bara. Så att jag kunde få bestämma att den vackraste skogen skulle få stå kvar, till andra människors glädje. Och så att jag kunde få ta hand om den åkermark och de byggnader som andra före mig lagt ner pengar, tid och arbete (och kärlek!) på att skapa. Kort sagt, jag skulle vilja förvalta marken så att den kunde gynna inte bara mig, nu, utan även andra människor, nu och i framtiden. En sorts kapitalism: ”Den här biten mark är min!” Men också ett förvaltarskap med ett erkännande av jordens värde för många människor. Jag drömmer också om en gemenskap med andra. En by, ett samhälle, där alla känner alla och man kan lita på varann. Men vem skulle få bestämma i den byn? Vem skulle få bestämma vem som skulle få bestämma? Och hur skulle vi dra gränser mot resten av världen?

Det här med ledarskap är inte lätt. Ofta tänker jag att den som allra minst vill vara ledare, borde bli det. Oavsett hur en grupp människor väljer sin ledare (och att de ska få välja är väl självklart!?) så bör valet grundas på kunskap och förtroende. Och det borde finnas en nödbroms ifall ledarskapet går snett. Vad har vi för nödbroms att dra i nu, när världen styrs i riktning mot totalitarism? Hur kan vi stoppa Schwab och hans hejdukar? Säga: ”nu, grabbar, har ni verkligen gått för långt, dags att packa ihop och åka hem. Nu tar vi över.” Framtidens ledare, vilka är vi?

Från förtryck till frihet

I Canada pågår just nu kanske årtusendets kamp för frihet, var är media? (Foto: André Furtado på Pexels)

2019 utkom vad som beskrivs som ”den viktigaste boken som kommer att publiceras detta århundrade”; Shoshana Zuboffs ”Övervakningskapitalismen vid maktens nya frontlinjer”. Jag är benägen att hålla med Zadie Smith vars citat ovanstående är. Åtminstone en av de viktigaste böckerna. Problemet är dock att väldigt få kommer att läsa den. Ämnet är tungt, boken är tyngre. Med sina 580 sidor (plus över hundra sidor fotnötter) och sitt extremt akademiska språk (svårläst även för oss som har vana), är ”Övervakningskapitalismen” ingen bok som jag kan rekommendera till vänner och bekanta. Vi får helt enkelt vänta tills någon gör en ”for dummies”-variant. Jag ska ändå försöka sammanfatta budskapet i detta inlägg.

Shoshana Zuboff har studerat ämnet ända sedan övervakningskapitalismen bara var ett litet embryo i Silicon Valley. Hon har länge varnat för att vårt samhälle är på väg i en farlig riktning. I den här boken sammanställer hon sin forskning, som framför allt kretsar kring Google och Facebook som representanter för denna nya sorts kapitalism (som egentligen inte är kapitalism). Ju mer jag läser, desto mer förfäras jag över hur långa och många tentakler som smugit sig in i våra dagliga liv. Det finns stunder då jag är beredd att koppla ner från internet en gång för alla och bli totalt ”off grid”. Personligen kände jag instinktivt, när de ”smarta” telefonerna kom, att de var ”ondskefulla”, de skulle inte föra något gott med sig. Så jag har aldrig nappat på trenden utan har kvar min ”dumbphone”. Idag är jag otroligt tacksam för det. För jag har aldrig blivit beroende av den smarta tekniken, jag har lärt mig att klara mig ändå (det går faktiskt!), vilket är en stor fördel inför framtiden.

De smarta telefonerna påminner mig om en amulett i Stephen Kings ”Köplust”. En kvinna med svår reumatism köper amuletten som ska ge henne lindring från värken. Det gör den också. Hon mår bättre än någonsin när hon har den på sig. Men ändå är det något med amuletten som oroar henne. Någonting krafsar och rör sig därinne. Jag minns inte detaljerna men jag har för mig att hon till slut väljer värken framför detta okända onda. Till skillnad från denna kvinna har vi valt att inte lyssna på krafsandet inifrån de smarta telefonerna som lockat oss med så mycket underhållning och bekvämlighet. Vi har avtrubbats, vi hör det inte längre.

”Vadå, om Facebook och Google samlar på sig information om vilka sidor jag besöker, eller vilka intressegrupper jag tillhör? Jag har inget att dölja. Och om jag ändå ska tvingas se en massa annonser kan de ju lika gärna vara riktade till mig, jag tycker det är bra faktiskt. Redan innan jag upptäckt ett behov hos mig så har Google lösningen. Jag känner mig sedd som kund.”

Problemet är bara att du inte är någon kund längre. Och anledningen till att Google och Facebook är gratis är inte för att du är produkten, som någon uttryckt det, men nästan: din information är en råvara. Det kallas beteendeöverskott och detta hungrar övervakningskapitalismerna efter som knarkare efter droger. De måste hela tiden ha mer. Beteendeöverskottet var först ett problem för techjättarna. Det tog bara upp en massa plats på servrarna. Men ganska snart upptäckte Google att de kunde packa om och sälja detta vidare. Annonsörerna var villiga att betala mer för riktade annonser, ju mer precist man kunde nå en målgrupp desto bättre. Så snart övervakningskapitalisterna förstått potentialen i allt detta ”informationsskräp” som skvalpade omkring i Facebooks kölvatten, började de att förfina tekniken för inhämtningen. De gjorde detta lite i smyg, eftersom de anade att folk i allmänhet kanske inte var så pigga på att dela med sig av sina personliga data med hela världen. Och visst dök det upp små protester här och var och försök att begränsa tillgången till informationen. Men övervakningskapitalisterna använder sig av blixtkrigföring, säger Zuboff. De agerar så snabbt och är så förvirrande att de tröga institutionerna som vi är vana att förlita oss på inte hinner med. Och för varje framflyttad gräns så vänjer vi oss.

Istället för att tycka att det är skrämmande att ord som vi yttrat i ett privat samtal (kanske inte ens i telefon), leder till en annons om precis det vi pratat om, så tycker vi att det är lustigt och praktiskt.

Och det skulle måhända vara harmlöst om det stannade där, med annonsering. Men techjättarna har större planer. För att kunna erbjuda ”garanterade utfall” åt sina verkliga kunder (inte oss användare) går utvecklingen stadigt mot alltmer beteendemodifiering. Varför nöja sig med att iaktta beteendena och gissa vart de tar vägen härnäst, när det är så lätt att utnyttja människors empati och sociala behov för att aktivt påverka våra handlingar? Det här görs redan. Och Shoshana Zuboff borde vara en av de första att inse att den masspsykos som nu spritt sig över världen har skapats just av dessa övervakningskapitalister, förmodligen inte på eget initiativ (för Google och Facebook tjänar ingenting på censur och enkelspårighet), utan på order från annan, högre ort. Döm om min förvåning när jag upptäcker att Zuboff själv fallit offer för psykosen. Visst, när jag läste boken kunde jag ju mellan raderna förstå att hon inte var något Trump-fan och att hon trodde på klimatskräcken, men ändå. Hennes naiva tro på ”den goda staten” som en demokratisk institution med folkets bästa i ständig åtanke, rimmar illa med hennes insikter i historiska skeenden gällande kontroll och makt. Hennes lösning på problemet är större reglering av övervakningskapitalismen. Alltså, större statlig reglering. Vilket hon ju på sätt och vis också fått i denna ”pandemi” – med all statlig påverkan på techjättarna vilket lett till en aldrig förr skådad nivå av censur och propaganda.

En av de mest skrämmande aspekterna av utvecklingen mot övervakningskapitalism är indifferensen och tendensen till ”svärmbildning”. Övervakningskapitalisterna bryr sig inte om rätt och fel, om något är sorgligt eller roligt, så länge det delas flitigt (därför har jag svårt att se att de på eget bevåg skulle införa censur). De bryr sig inte om användarna – människorna – och rätten till skapandet av våra egna liv. För dem är vi en grå massa, organismer i en enda större organism. Vi är inga individer, vi är som insekter i en svärm som rör sig åt det håll vinden blåser. Varje unik användare är utbytbar och försumbar, en ”useless eater” som kan ersättas med vilken annan som helst. Därför går det inte att hävda mänskliga rättigheter mot denna makt. Och eftersom staten nu helt uppenbart inte längre tjänar människan kan vi omöjligen förlita oss på våra regeringar för att ta oss ur den knipa vi hamnat i. Vi behöver återvända till naturen. Jag vet att det låter klyschigt, men det är inte mindre sant för det.

Vi behöver återupprätta livets helighet, individens helighet. Vi behöver återta den kreativa kraften och skapa våra egna liv, istället för att följa andras på Facebook och Instagram. Vi behöver bli mer okontrollerbara, mer slumpmässiga, mer hemliga, mer offline, mer fysiska.

”Pandemin” har visat oss hur världen kommer att se ut om övervakningskapitalismen får härja fritt och användas av onda makter. Vi kommer att sitta isolerade, fastklistrade (eller kanske fastkedjade) vid våra skärmar. Oförmögna till egna tankar och kreationer, eller bara hindrade genom ett socialt kreditsystem som kan strypa tillgången till våra bankkonton för en förflugen kommentar på Facebook. Men ”pandemin” har också visat oss människans styrka. Vi är inte så lättstyrda som de trodde. Många av oss, och allt fler, vaknar upp och säger ”nej” till detta drakoniska styre. Vi vägrar att vara spelpjäser på deras arena. Vi tar inte mer skit. Om vi blir tillräckligt många kan vi kullkasta övervakningskapitalisternas och globalisternas planer och ta tillbaka vår värld. Men inte som Zuboff föreställer sig det, utan genom en frihetsrörelse sprungen ur livs levande människor, långt från maktens korridorer. Låt lastbilskonvojen i Canada bli en inspiration för hela världen. Och låt oss vinna. Något alternativ finns inte.

Jag älskar böcker!

Vad vore livet utan böcker? (Tack till Min An, Pexels, för bilden.)

Kunskap är makt. Pennan är mäktigare än svärdet. Har du hört dessa uttryck? Säkert. Men idag använder vi alltmer sällan pennor och papper och allt oftare det flyktiga internet. Här idag, borta imorgon. En elektronisk bok kan plötsligt försvinna, eller få ett ändrat innehåll. Formuleringar på en hemsida kan från en dag till en annan förändras, en biografi kan förvanskas från en hyllning till en sågning. Falska sidor kan se äkta ut. Äkta sidor kan hackas och tas ner. Annat är det med fysiska böcker. De är vad de är. Visst, du kan göra bokbål och få några att försvinna men en duktig efterforskare kan nog hitta ett undangömt exemplar någonstans. Det här är ett starkt argument för att fortsätta att trycka fysiska böcker. Så att historien inte kan förvanskas helt. Men det är egentligen inte främst därför som jag inte gillar e-böcker.

Jag är gammeldags. Jag tycker om att bläddra i en bok, känna doften av pappret, kunna slå ihop den och ta den med mig.

Läsa var som helst, utan tillgång till wifi eller elektricitet. (Det går att läsa i ljuset från en fotogenlampa.) Ett hem utan böcker känns själlöst tycker jag. När jag var barn omgavs jag av böcker. Mina föräldrar var medlemmar i flera bokklubbar och min pappa sålde till och med böcker – han var kolportör, ett ord man inte hör ofta numera. Vi prenumererade också på flera tidskrifter – Det Bästa, Illustrerad Vetenskap, Allt Om Trädgård, Gör Så Här. Jag slukade allt. Dessutom var jag en flitig besökare på vårt lokala bibliotek och kånkade hem kassar med böcker. Jag har säkert läst flera tusen böcker, om jag räknar in all kurslitteratur och alla barnböcker jag läst för mina barn och andras. Vem skulle jag vara utan böckerna? Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att leva ett liv utan böcker. Hänvisad bara till TV och sociala medier. Vad fattig jag skulle vara. Vad enkelspårig och intolerant. Vad uttråkad och fördummad. Ja, det tror jag.

Är det en fördom att tro att du blir klokare av att läsa mycket och brett?

Bokläsning verkar i alla fall inte ha hög status i vårt nutida samhälle. Varför läsa boken när du kan se filmen? Varför se filmen när du kan se ett sammandrag på youtube? Och varför läsa den tråkiga vetenskapliga rapporten när du kan lita på expertens ord i TV? Men kan vi det? Det kan verka lätt att ändra text på en hemsida och sedan hävda att det aldrig stått något annat. Men ingenting försvinner, inte ens på internet. Om man vet var man ska söka kan man finna… och upptäcka att de så kallade experterna inte alltid är så ärliga. I själva verket verkar de vara experter mest på att ljuga eller dölja sanningen. Men jag förstår att det är jobbigt om man inte är van att läsa, att kolla upp källorna själv och läsa det finstilta. Vi har blivit skedmatade så länge att blotta tanken på att faktiskt läsa en hel text själv känns övermäktig för många. Kanske förstår man inte ens hälften av orden. Jag har för mig att jag läst (!) någonstans att läsning, särskilt i unga år, utvidgar ditt ordförråd. Ganska mycket. Så ja, jag kan förstå om du inte orkar. Eller ja, läser du det här (och ända hit!) är just du säkert en läsare. Men de andra. De som kanske ser rubriken på det här inlägget och tänker ”äsch, böcker är så 1900-tal”, det är svårt för dem. Jag förstår det. Samtidigt undrar jag vart deras nyfikenhet har tagit vägen.

Blir man också mer nyfiken av att läsa mycket?

Ju mer jag vet desto mer vet jag att jag inte vet. Och desto nyfiknare blir jag. Men om du aldrig varit i Narnia eller i Algarien, aldrig flugit på en drake eller mött en pyssling – i din fantasi och inte på film – då vet du ju inte heller vad du gått miste om. Kanske är fantasin som en muskel som måste tränas. Ju mer du matas med andras bilder, desto mindre klarar du av att göra egna. Och desto mer är du benägen att tro på allt du ser och hör, utan att ifrågasätta eller granska. Kanske är det så. Det är sorgligt i så fall.

Trots min stora föreställningsförmåga så trodde jag att boklösa hem bara fanns på Ikeas möbelutställningar. Och till och med där kan man hitta bokattrapper på sina håll. Men jag har besökt faktiska hem där folk bor där det inte finns några böcker. Alls. Och knappt några tidningar heller. För mig är det jättekonstigt. Det är som om de skulle ha ett kök utan spis och kyl, eller ett badrum utan toalettstol och handfat. Någonting fattas. Frågan är: fattas det också något i dessa människors liv och tankevärld, eller har de bara fyllt utrymmet med något annat?

Kan vi prata om det?

Vad mer är möjligt? Kan vi bygga en bro?

Som författare behöver du ibland göra research, eller efterfrågningar, på olika ämnen. Du kan ju inte vara expert på allt du skriver om. Oftast är det just där jag fastnar. Jag tycker research är SÅ tråkigt! Och inte vet man alltid var man ska börja heller. Därför var det så bra med facebook-gruppen Författare på facebook, där jag var med förut (jag har inte längre facebook, av uppenbara skäl). Man kunde ställa vilka konstiga frågor som helst och det var alltid nån som visste svaret eller kunde hänvisa vidare till annan källa. Då gruppen hade (har?) många deckarförfattare så dök det emellanåt upp frågor om olika sätt att ta död på människor och undanstuva kroppar. Lite kul. Men nån gång var det någon som påpekade att vi ju faktiskt inte kunde veta om det bara var ”till en bok jag skriver”. Vi kanske omedvetet bidrog till ett mord? Att vara författare, eller kalla sig det, kan vara väldigt praktiskt om man vill fråga saker som kanske inte är riktigt okej att prata om i andra sammanhang. Och även om jag vanligtvis avskyr research, tycker jag det är spännande att lära mig nya saker inom vitt skilda områden. Här kan ”det är till en bok” vara användbart om frågorna blir lite på gränsen.

För det finns ämnen som du inte kan ställa frågor om på ett seriöst sätt.
De är lite tabu, kan man säga.

Ända sedan jag var barn har jag tyckt om att leka med tanken att saker är precis tvärtom mot vad de verkar vara. I skolan var jag nog stundvis en rätt besvärlig elev eftersom jag ofta tog motsatt ståndpunkt i diskussioner, bara för att. När människor har uttryckt till synes helt galna idéer, som verkar gå emot logik och vetenskap, då blir jag extra nyfiken. Hur har de kommit fram till det här? Och så dyker jag ner i det kaninhålet. Det här grävandet har fått mig att ändra uppfattning om vissa saker, ibland 180 grader. Jobbigt? Javisst! I synnerhet när min nya åsikt inte är gillad av samhället i stort. Men samtidigt är det viktigt för mig att vara så sann och ärlig jag kan vara – att förställa mig och låtsas har aldrig legat för mig (förutom när jag skriver). Det är så viktigt att jag är beredd att förlora relationer för mina övertygelser.

De senaste arton månaderna har jag förlorat en del relationer genom mitt sökande efter sanningen. Men jag har faktiskt vunnit fler.

Tillbaka till det där med tabubelagda ämnen. Jag förvånas ständigt över hur till synes kloka och omtänksamma människor kan bli fullständigt tokiga om man bara nämner ett visst ämne, eller en avvikande åsikt. Den aggressivitet som vissa ord triggar är ofattbar. Jag menar, det är ju bara ord, eller en öppen fråga. Det är ju inte som att jag tvingar på någon annan min åsikt, eller hotar dem på något sätt. Ändå beter de sig så. Ena stunden kan de prata om alla människors lika värde och mänskliga rättigheter, bara för att i nästa kräva att vissa människor inte borde få arbeta i vården, eller utöva sin grundlagsskyddade rättighet att tala fritt. Vad är det för människor som är så farliga och hemska att de borde spärras in eller sättas på boskapsvagnar och skickas iväg till ett läger? Är det terrorister, våldtäktsmän, pedofiler? Nej, det är såna som du och jag. Som tycker att livet är spännande och intressant, som ställer frågor och vill veta sanningen, som inte nöjer sig med ”det gamla normala” utan som drömmer om en framtid där alla människor är fria och friska. Den här splittringen i samhället är beklämmande (och jag känner mig oftast mycket sorgsen dessa dagar). Varför kan vi inte bara prata om det? Utan att dra in en massa känslor. Jag lovar att jag ska lyssna på din åsikt, om du lyssnar på min. Om du sedan väljer att stanna kvar i din rädsla så är det okej. No hard feelings.

Om ont och gott

Rådjur i trädgården – är det något fantastiskt eller fruktansvärt? Det beror på vem du frågar.

Jag har många gånger funderat över om det vore möjligt att sprida mer goda nyheter. De flesta nyheter som presenteras för oss, i tidningar, radio och TV samt på nätet, är av det negativa slaget. Ofta vinklade på ett sätt som helt klart är avsett att göra oss känslomässigt berörda. Detta skapar en ständig stress för den som försöker ”hålla sig uppdaterad”. Problemet när man börjar leta efter ”goda nyheter” är att det inte är så solklart vad som är bra och det växlar mellan människor. Det är lättare att rapportera om krig och våld och få alla att hålla med om att det är dåligt. Men om jag rapporterar om att antalet vargar ökar i svenska skogar, är det bra eller dåligt? Köttkonsumtionen går ner? Elbilsförsäljningen ökar? Ett nytt vaccin har tagits fram? Hm.

En del människor kommer att tycka att detta är goda nyheter men väldigt många kommer också att tycka att det är dåligt.

Jag resonerade en gång kring hur vi människor borde kunna komma överens om att det åtminstone är dåligt att döda en annan människa, oavsett situation. Men det är inte heller så enkelt. Om en man står i begrepp att våldta eller döda ditt barn, skulle du då tveka att döda först? Eller om någon du älskar vrider sig i fruktansvärda plågor på sin dödsbädd och ber dig att förkorta lidandet? Inte ens i fråga om liv eller död kan vi komma överens om en generell regel. Allt måste värderas utifrån den specifika situationen. Och sällan är det ens svart eller vitt där, det blir en avvägning, mer eller mindre rätt. I en TV-serie (Ragnarök) som går nu, frågar sig hjälten Thor om det verkligen är att vinna över ondskan om enda sättet att göra det är att döda den? Har inte den goda sidan då blivit ond? Man framhåller gärna, särskilt i sagans värld, att godheten – ljuset – alltid vinner över ondskan, men jag är inte så säker på det. Hur har det sett ut genom historien? Har godheten någonsin vunnit, ens en delseger? Är det inte snarare så att en ondska har vunnit över en annan och sedan framställt sig själv som ”god” i efterhand? Skrivit om historien så att det verkar som om ondskan besegrats. Om det fanns en ultimat ”god sida” skulle vi med säkerhet veta vad som var gott. Men det gör vi inte. Vi vet dock med säkerhet vad som är ont, i alla fall när det kommer till riktigt grova saker.

Detta gör att jag är benägen att tro att det finns en absolut ondska, men inte en absolut godhet, utan bara större eller mindre avsaknad av det onda.

Som en gråskala som inte går hela vägen till vitt. Det är därför det är så svårt att enas kring ett gemensamt gott mål, vi kan bara ana vägen mot det ljusare grå. Kanske tycker du att detta låter pessimistiskt. Men försök föreställa dig en värld där alla är lyckliga. Allt är i harmoni – människor, djur, natur. Vi tillbringar dagarna med att… inte vet jag, spela luta och sjunga lovsånger. Ingen sjukdom, ingen nöd. Paradiset, helt enkelt. Hur kul är det? Hur länge skulle du stå ut med att lukta på blommorna under korkeken? Vad skulle det finnas att sträva mot när allt är perfekt? Tala om deprimerande! Nej, vi behöver dynamiken av dåligt och bra för att inte stagnera. (Till och med en feel good-roman behöver något sorgligt att ta avstamp ifrån.) Och för att veta vad vi vill ha behöver vi veta vad vi inte vill ha. Därav de dåliga nyheterna. Det har dock gått till överdrift, anser jag. Nyheter är inte längre nyheter, avsedda att upplysa oss för att hjälpa oss i vardagliga beslut, utan propaganda som ska skapa rädda och lydiga medborgare. Visst kan vi behöva lite goda nyheter också, men mer i form av positiva exempel, lösningar på de problem som rapporterats. Alla lösningar, inte bara dem som läkemedelsbolagen eller storföretagen kan tjäna pengar på. Visste du till exempel att det finns massor med uppfinningar därute som kan producera ren, gratis el? Men fri energi, är det en bra sak eller inte? Energibristen dämpar den meningslösa och nedsmutsande produktionen av prylar. Med fri energi skulle vi kunna tillverka hur mycket vapen som helst. Och det skulle ju inte vara så bra, eller?

Om att följa flödet

Höbärgning kräver både timing och planering.

Från början hade jag tänkt att jag skulle skriva ett nytt blogginlägg varje vecka. Men det här var innan världen blev en berg-och-dal-bana och alla förutsättningar förändrades. Såhär års är det också svårt att få tid till skrivande – jag tillbringar mesta tiden utomhus, formandes min trädgård. Så idag tänker jag skriva om disciplin och struktur kontra organiskt flow. En del framgångsrika författare hävdar att de lyckats tack vare sin stenhårda disciplin att skriva X antal sidor eller timmar om dagen, oavsett humör eller inspiration. Jag beundrar detta. Periodvis har jag försökt att skapa en sådan struktur för mitt företagande och författande. Tråkigt nog fungerar det inte för mig. Jag är alldeles för känslo- och väderstyrd. Dessutom lönearbetar jag på oregelbundna tider och dagar. Jag måste ta vara på tid och väder när det finns. Och inspiration. Jag tenderar att få mest gjort när jag når en gräns. När huset är en enda röra – då får jag energi att göra en storstädning (det får gärna vara lämpligt väder också). När en vardaglig uppgift blir för krånglig att utföra tar jag äntligen tag i det som krävs för att lösa problemet en gång för alla. När berättelsen fyller mig så mycket att jag nästan kräks ut den, då skriver jag. När gräsmattorna och häckarna är alldeles lurviga, då tar jag fram gräsklippare, lie, sekatör och häcksax.

I detta nordliga klimat är det förskräckligt mycket som behöver göras under de få månader vi har hyfsat torrt och varmt väder. Och då får allt annat stå tillbaka. Handarbete, skrivande, idékläckande, strukturskapande, bokföring, papperssortering, arkivering… Allt sådant får nu vänta till oktober. Är det rätt eller fel? Jag vet inte. Det bara är. Att då känna skuld för att jag inte har den där disciplinen att skriva X antal rader varje dag, är bara korkat. Jag hinner och orkar helt enkelt inte. Jag måste prioritera annorlunda.

Ligger det inte i människors natur att följa det organiska flödet, naturens och vädrets växlingar?

Skulle vi inte må bättre om vi anpassade oss mer efter ljuset? Så var det förr och så är det fortfarande till stor del för oss som bor på landet, har djur och odlar. Årstiderna växlar och sysslorna med dem. Det gäller att ta vara på en solig dag för höbärgningen. När snön vräker ner utanför fönstret kan man ägna sig åt hand- eller tankearbete. Aktivitet på sommarhalvåret, kontemplation och vila på vinterhalvåret. Och sen börjar det om igen.

Till viss del är det väl bra med struktur och disciplin. Ärligt talat skulle jag inte klara mig utan mina veckoscheman där jag skriver in allt som måste göras. Och hade jag inte disciplin skulle jag inte få ogräset rensat eller höet slaget och torkat i rättan tid. Men det finns en diffus gräns där disciplinen övergår i självplåga. En del människor har inget problem med det – de kan fortsätta att träna eller jobba långt efter att det slutat kännas meningsfullt eller roligt. Jag däremot, upplever ett otroligt starkt motstånd så fort tvånget överröstar glädjen. Kanske är jag lat. Ofta tycker jag att jag är lat. Jag borde göra mera, hinna mera, orka mera. Men emellanåt tar jag en paus och tittar på det jag åstadkommit. Tar en tur runt trädgården när solen går ner och betraktar de böljande gräsmattorna, glittrande vattenspeglarna, blommande rabatterna, raka raderna med grönsaker. Allt det här har jag gjort. Många, många timmars arbete, hårt fysiskt slit. På arton år har jag (med en hel del hjälp av maken) förvandlat en vildvuxen skogsdunge till en park. Skulle jag vara lat? Skulle jag ha gjort det om jag inte funnit glädje i det?

De senaste dagarna har det varit ovanligt varmt. Jag har fått flytta runt i trädgården efter var det varit skugga. Därför har mitt arbete kommit att styras av solen. Ska jag förbanna solen och slita i gasset, bara för att just den här rabatten måste bli klar idag? Eller ska jag följa flödet och slappna av i förvissningen om att när det blir gjort, så blir det gjort. Kanske inte idag eller imorgon. Det är okej. Livet ska levas och njutas också. Snart blir det kaffe i ”njutarstolarna”.

Alle man på däck

Lycka kan inte köpas för pengar, men fattigdom är inte heller så roligt.

Hur blev det såhär? Hur lyckades vi ge bort all världens rikedomar till en liten klick människor på bara några hundra år? Jag minns inte de exakta siffrorna men det sägs att en procent av jordens befolkning äger över 80% av jordens resurser. Och klyftan blir bara större. Medan (hundra)tusentals människor förlorade sina anställningar, inkomster och livsverk förra året (små och medelstora företag), så ökade de största företagen sina inkomster. Vissa av världens rikaste människor fördubblade sina inkomster 2020. Världsekonomin är på väg mot fullständig kollaps, samtidigt stiger värdet på börsen.

Det här är ju inte klokt. Vi måste vända trenden.

När man pratar om den ojämlika fördelningen av resurser i samhället rycker de flesta bara på axlarna. Det är så det är bara, som om det vore en naturlag att de rika alltid blir rikare och de fattiga fattigare. Eller så förstår man att det är fel, men man menar att det ändå inte går att göra något. De rika har ju redan alla resurser på sin sida. Resistance is futile. Måhända är det så och jag är väl patetisk i mina försök att gå mot strömmen. Men det hjälps inte. Det är sån jag är bara, det måste vara en naturlag.

Visst är det svårt! Hur undviker jag att ge mina surt förvärvade slantar till monopolet i toppen? Så gott som alla stora kedjor och märken ägs av eliten. Alla betalningsmetoder (utom kontanter) och alla informationsflöden, all teknik och infrastruktur. Räkna inte med att du ska kunna komma undan helt, men gör små motståndsinsatser där du kan. Med risk för att låta klyschig: handla lokalt. Köp så mycket som möjligt direkt från producenten. I dagens Sverige har vi faktiskt möjlighet att köpa många fina livsmedelsråvaror direkt från producenterna. Idag köper jag en låda kött av en granne. Betalar kontant. Även något steg upp i förädlingen kan du göra för miljardärerna ogynnsamma val. Ät din lunch, eller ta ditt fika hos en lokal café- eller restaurangägare. Skippa de stora hamburgerkedjorna och bensinstationsbutikerna. Gynna författare och musiker (du känner säkert flera) i din bekantskapskrets, genom att köpa deras varor och tjänster direkt ifrån dem, utan att ladda hem eller beställa i nån stor nätbokhandel. (Jag är inte alls partisk här.) Det här var bara några exempel, säkert kommer du på massor om du börjar tänka efter.

Blir det dyrare? Möjligen. Men hur mycket är din själ värd?

Blir det krångligare? Absolut. Men se det som en utmaning. Att få leta efter något, att få längta efter det, utan omedelbar behovstillfredsställelse, är ett nöje som många människor idag går miste om. Och medan du väntar och letar kanske du rent av inser att du inte behöver så mycket här i livet.

När våra barn var små hade vi oerhört knappa resurser. Vi fick vända på varenda slant. Det var jättejobbigt men idag är jag tacksam för de åren. För jag är expert på att glädja mig åt saker som är gratis eller nästan gratis. Jag vet var jag ska leta efter billiga nöjen. Mina barn fick uppleva många spännande äventyr som inte var särskilt dyra. Jag vet hur man kokar soppa på en spik och jag slänger aldrig ätbara matrester. Jag har lärt mig att odla och samla mat i naturen. För mig har det varit en naturlig del av min uppväxt och tillvaro under många år. Men för många är detta främmande. Vad händer om kollapsen kommer på allvar? Om det blir tomt på hyllorna i matbutiken? Om det inte går att få tag på färdiglagad mat, om transporterna står stilla? Människor får ju panik bara internet ligger nere en kort stund.

Om du befann dig på ett skepp som du visste skulle förlisa inom kort, var skulle du hålla hus då? Antagligen så nära livbåtarna som möjligt, kanske redan med livvästen på. För mig är detta liktydigt med ett hus på landet med en odlingstäppa och nära till grannar som kan viktiga saker och producerar användbara ting. Men jag är långt ifrån självförsörjande! Jag får ständigt påminna mig om att vara snäll mot mig själv och att även den minsta lilla insats för ett mer självständigt liv är ett steg i rätt riktning. Det är inte allt eller inget. Varje liten insats räknas. Vad kan du bidra med?

Du sköna nya värld

Dags att sparka av sig skorna och gå barfota?

”You’ll own nothing and you’ll be happy”, du kommer inte att äga något och du kommer att vara lycklig. Det här är de inledande orden i en reklamfilm för ”The Great Reset”, eller den nya världsordningen som World Economic Forum har bestämt att vi människor ska fösas in i, vare sig vi vill eller inte. Och det har redan börjat. Jag kämpar fortfarande envist emot. När alla andra streamar sina filmer och sin musik, köper jag DVD-er och CD-skivor. Mitt slutgiltiga mål är att vara skuldfri och äga mitt hem, på riktigt. Den stora drömmen är att äga så mycket mark att jag själv kan bestämma över vilka träd som får stå kvar och hur nära andra människor får komma mig. För mig innebär ägandet frihet. Att hela tiden vara beroende av någon annans teknik eller välvilja är en form av slaveri. Missförstå mig rätt – vi är alla, alltid, beroende av andra. Men det ska vara ett ömsesidigt beroende, byggt på relationer och rent av kärlek. Om större delen av mänskligheten är beroende av en liten grupp människors välvilja (eller illvilja), utan att kunna påverka besluten, då är det slaveri.

Du kan kalla det förmyndarskap eller ledarskap eller vad du vill, men det är inte frihet.

Tråkigt nog har de som fattar besluten åt oss alla resurser på sin sida. De kan använda sig av psykologi och retorik (och media) för att få oss att tro att svart är vitt och vitt är svart. Ägande är fel, säger de. Det är mer rättvist om alla delar med sig. (Men hur är det med deras ägodelar då? Om inte du och jag ska äga något, vem är det då som ska äga allt?) Alla ska betala skatt så att vi har råd att ta hand om de svaga i samhället, säger de. (Men vissa betalar mer än andra och går verkligen våra skattepengar till de svaga i samhället?) De spelar glatt på vår känsla för solidaritet och vår rädsla för att hamna utanför gruppen. Den sociala människans största skräck är att bli ensam och utstött. Vi är beredda att göra vad som helst för att få vara med och passa in. Vi bär de rätta kläderna, vi ser de rätta TV-programmen och vi undviker att prata om sådant som inte är politiskt korrekt (det vill säga godtaget av våra herrar). Ett enda litet snedsteg, en enda oskyldig fråga (var är logiken i det här?) kan kosta dig ditt facebook-konto, och därmed hela ditt sociala liv. För idag streamar vi även våra vänner och vår familj. Allt ska utföras på nätet. The internet of things. Tänk vad smidigt att ha alla människor beroende av en enda kanal. Ett enda ryck i snöret och alla dansar samma dans. En enda knapptryckning och det blir svart på allas skärmar. Vilken makt!

Vore jag superskurk skulle jag ha internet som mitt verktyg.

Men det är också det bästa verktyget för dem som har andra idéer, som tänker stort och fritt. Alla de där som är beredda att offra sitt facebook-konto för chansen att få ställa frågan: vem är det som rycker i snörena? Vill vi ha det såhär? Vill vi hyra allt, streama allt, hela tiden vara beroende av bilder på en skärm? Vad händer om den där lilla gruppen som fattar besluten plötsligt bestämmer sig för… Säg att de bestämmer att det finns för många människor på planeten. De kommer att säga att människan tär på jordens resurser. De kommer att skrämma upp oss med att säga att om vi blir fler så kommer katastrofen drabba oss. Det räcker inte att bromsa befolkningstillväxten, nej, tyvärr, vi måste minska det antal människor som redan nu lever här. Skulle din solidaritet med mänskligheten sträcka sig så långt att du räckte upp handen som frivillig att gå på plankan? Eller du kanske skulle tycka att det var okej att gamla mormor fick gå vidare lite tidigare? Kanske rulla upp ärmen och ta en… Hur mycket är ett människoliv värt? Är alla lika mycket värda, eller finns det ”useless eaters” – såna som i princip skulle kunna avvaras?

Haha! Vilka konspirationsteorier, va!?

För inte finns det någon hemlig elit som bestämmer över oss. Alla myndigheter är skapade av oss, väljarna. (Även World Economic Forum?) Vi vill ha intelligenta människor som kan fatta beslut åt oss, så att vi inte riskerar att göra något dumt. Och internet är fantastiskt, tänk vad mycket information om allt viktigt vi får där. Censur? Nä, vad pratar du om? Vi lever i ett fritt land, där man får säga och tycka vad man vill (bara inte något rasistiskt eller klimatskeptiskt eller så förstås). De som bråkar och inte vill vara med på den här fantastiska nya världsordningen förtjänar faktiskt att tystas ner och spärras in någonstans. Det är inte mer än rätt. Vi vill ju ha ett tryggt samhälle. Tryggt och säkert. Tryggt, säkert och bekvämt. Tänk, vad praktiskt det är att lyssna på alla låtar på Spotify!