Att fundera på – Företagande i en ny tid

De vita linjerna i skyn

När jag för första gången hörde talas om chemtrails tyckte jag hela idén var befängd. Varför skulle någon i hemlighet spreja himlen full med gift? Det måste ju kosta helt otroligt mycket pengar, vara extremt svårt att koordinera samt även förgifta dem som sprejade. När vänner lade ut inlägg om detta på sociala medier skrollade jag bara förbi eller till och med blockade dem.

Alltså, det finns konspirationsteorier och sedan finns det ren galenskap, tänkte jag.

Men med åren har jag varit tvungen att bita i det sura äpplet och erkänna att något inte står rätt till med vår himmel nuförtiden och det har att göra med flygplan och utsläpp, förmodligen planerade sådana. Mina frågor kvarstår dock: är det inte väldigt kostsamt och svårt? Blir det inte giftigt även för dem som sprejar? Och varför skulle någon göra en sådan sak? Att eliterna själva inte tror på den globala uppvärmningen och växthuseffekten är ju uppenbart, så det är knappast för att skydda oss mot solstrålning. Nej, det måste finnas ett annat motiv. Just detta försöker Maximilian Schnell förklara i sin bok ”De vita linjerna i skyn” och visst får jag en del att tänka på. Jag har även hört lite andra förklaringar men mer om det senare.

Jag vet ingenting om Maximilian Schnell och han förklarar heller inte bakgrunden till att han började studera fenomenet med chemtrails. Boken är skriven på svenska men jag misstänker att det inte är författarens modersmål eftersom texten innehåller en hel del språkliga avvikelser, ofta i form av omvänd ordföljd. Det gör boken lite svårläst men inte så att det stör. Värre är det med den amatörmässiga layouten och röriga dispositionen. Författaren hoppar mellan ämnena och använder ibland samma illustrationer flera gånger, tagna ur sitt sammanhang.

Det händer att jag tänker att den som verkligen brinner för ett ämne inte borde skriva om det själv, eftersom det tenderar att bli för känsloladdat och rörigt.

Läsaren förväntas nästan redan vara insatt i ämnet. Jag hade velat se en tydligare inledning och presentation av hur frågan om chemtrails uppstått, skillnaden mellan chemtrails och contrails (som det ofta hänvisas till från offentligt håll), samt en enkel genomgång av forskning på området. Författaren tar också upp HAARP (vädermanipulering med hjälp av frekvenser/strålning), vilket säkerligen hänger ihop med chemtrails men kanske hade behövt ha en egen del i boken, och inte som nu blandas upp med all annan information. Jag är rädd för att en skeptiker kommer att avfärda hela boken som amatörmässigt trams på grund av dessa svagheter. Vilket är synd eftersom Schnell har mycket viktig information att komma med.

Nytt för mig var till exempel det faktum att det amerikanska försvaret efter kalla krigets slut hade ett överskott av stora last- och tankflygplan som raskt kunde byggas om till sprutplan. Detta besvarar till viss del frågan om kostnad och distribution. Dessutom används till stor del aluminium i det som sprutas ut, vilket är relativt billigt.

Vi ska komma ihåg att de rikaste i världen har mer pengar än vi någonsin kan föreställa oss. De hade kunnat spruta sedlar ur planen i flera år utan att märka det.

Det är inte mer pengar de behöver, det är makt. Och eliten har i många årtionden funderat på hur de bäst ska kontrollera de stora massorna. Att hålla människor sjuka och svaga tycks vara ett bra sätt. Kan detta vara anledningen till sprejandet? Men då återstår frågan: blir de inte själva sjuka av det de sprutar ut? Man kan tänka sig att de inte sprutar där de själva bor eller vistas. Har vi till exempel ett fint statsbesök eller ett Bilderbergmöte i Stockholm brukar det vara fina klarblå skyar. Det finns också en helt annan hypotes men den ska jag ta i slutet av recensionen för att inte avskräcka läsarna.

Schnells egen teori om varför himlen besprutas med aluminium, barium, strontium och andra för oss giftiga ämnen, är kopplad till solen och dess cykler. Vi lever i en värld beroende av ytterst känslig elektronisk utrustning och kommunikation. Kraftiga solstormar skulle kunna släcka ner hela nätet och få förödande konsekvenser. Väder och vind kan också försämra signalerna genom luften. Därför behövs ett skyddande och stabiliserande nät av metaller över jorden, som inte bara blockerar solstrålningen utan även underlättar den trådlösa kommunikationen. Med hjälp av HAARP och andra liknande anläggningar (vi har tydligen en sådan jätteantenn i Sverige också – detta var nytt för mig) kan man styra vädret så att störningarna blir så små som möjligt.

Att människan har velat och kunnat påverka vädret länge är väl känt av de flesta.

Vid OS och andra stora tillställningar har man till exempel kunnat flytta på eller upplösa regnmoln. Och tyvärr vet vi ju att teknik sällan kommer att användas för allas bästa – något som man verkligen hade kunnat göra med vädermanipulation genom att få det att regna där det behövs – utan snarare verkar de styrande alltid leta efter sätt att göra vapen av tekniken. Så även med vädret. Tänk att kunna styra över vilka människor som får äta och vilka som ska gå under i torka eller översvämningar, det måste ju vara den ultimata makten och kontrollen! Schnell nämner hur markägarna i södra Sverige var motvilliga att sälja eller upplåta mark åt stora antenner för det stora ”radioteleskopet” (läs vädermanipulationsanläggningen) LOIS. När kostsamma processer inletts drog två stora stormar (Gudrun och Per) in över området, fällde massor med skog och gjorde marken i princip värdelös. Plötsligt gick det lätt att komma över de arealer som bolaget ville ha. (Samma sak såg vi ju i Asien efter tsunamin – privatägd mark köptes upp för en spottstyver av stora bolag med turismplaner.)

Mot slutet av boken ägnar Schnell ett långt avsnitt åt vad han kallar ett minisolsystem som närmat sig vår sol och hotar jorden. Han visar mängder av lågupplösta bilder tagna av ett ”solteleskop ute i rymden” och menar att dessa utgör bevis för teorin.

Men här sjunker mitt förtroende för Schnell som en sten.

Bilderna är alltså från NASA. Och det Schnell tycker ser ut som ett solsystem tycker jag ser ut som olika flygplan. Men flygplan kan ju inte vara så nära solen, eller hur? Solen som sägs vara en brinnande gasboll i rymden. Ojojoj, var ska jag börja? För det första – allt som kommer från NASA är antingen rena lögner eller missvisande fakta. Rymden och solen är inte vad de säger att de är. Att inte författaren har koll på detta är uppseendeväckande. Han verkar tro på allt som sagts om rymden och satelliter och månfärder, vilket gör honom till en mindre trovärdig källa enligt mig. För det andra – om ett annat solsystem var på väg mot jorden skulle det knappast hjälpa att spreja lite gifter i atmosfären. För det tredje – Om NASA ”läcker ut” information om en mystisk planet X eller ett hotande minisolsystem så har de säkert en dold agenda – vad är det de vill ta bort vår uppmärksamhet ifrån? Kanske himlen, som inte längre är så blå som jag minns den från min barndom. Istället korsas den ofta av linjer efter flygplan. Linjer med jämna avstånd över hela himlen (inte en speciell flygrutt), och som inte löses upp, såsom contrails gör, utan sakta breder ut sig tills hela himlen är täckt av en mjölkig hinna.

Vissa dagar är sprejningen så uppenbar att man inte fattar hur människor kan låtsas som ingenting.

Men många har lagt märke till det förstås och börjat dela bilder på sociala medier. I slutet av boken delar Schnell med sig av bilder han fått av fotografen Anders Blomqvist. Här kan man tydligt se skillnaden mellan contrails (vattenånga) och chemtrails, samt de konstiga nya moln som uppstår efter HAARP-attacker.

Utöver min kritik av bokens utformning, upplägg och källor, vill jag lägga ytterligare en: pessimismen. Det är lätt att tänka att mänskligheten är för evigt förlorad, att vi alla kommer att dö av förgiftning eller strålning och att vi är maktlösa mot eliten. Men det vi bör komma ihåg är att det finns positiva motkrafter. Vi lever ju och frodas trots allt – människan verkar vara väldigt resilient. Och vårt medvetande är otroligt kraftfullt. Det har gjorts experiment som visat att massmeditation kan minska brottslighet till exempel. Det finns också de som påstår sig kunna lösa upp moln på himlen med ren tankekraft.

Jag har sett olika experiment som på teknisk eller kemisk väg lyckats göra hål i molntäcket efter sprejningar och HAARP.

Och det finns en Tesla-baserad teknologi som inte bara minskar EMF-strålning i ditt hem utan även höjer ditt välbefinnande och till och med kan förbättra din ekonomi, hur konstigt det än låter. Jag har själv upplevt effekterna av denna teknik som kallas FLFE – Focused Life Force Energy. Jag är övertygad om att oavsett om det är människor eller andra entiteter som tycks ha kontrollen över världen så är de beroende av vår samlade energi. De vill få oss att känna oss rädda och nedstämda för att kunna styra över oss och driva igenom sina agendor. Om vi istället är glada, kärleks- och hoppfulla blir de försvagade och kan inte kontrollera oss. Därför är det viktigt att inte låta sig nedslås av den information som Schnell delar med sig av. Viktigt att känna till, förstås, men vet också att du och resten av mänskligheten är starkare än du tror.

När man talar om chemtrails blir man ofta idiotförklarad.

”Det där är bara vattenånga som bildar spår på hög höjd.” Jotack, dem såg man redan på 80-talet och de löstes upp och försvann en bit bakom flygplanet. Man såg kanske en eller två samtidigt långt, långt borta. Idag kan du ha ett helt rutnät ovanför dig, inte alls särskilt högt upp och spåren försvinner inte. ”Det är för att det är så många fler flygplan nu”, säger besserwissern, ”och luften är mer förorenad.” Jaha, men varför är det då bara vissa dagar som hela himlen är täckt, och andra som vi får se solen utan blockerande strimmor? Flyger bolagen bara vissa dagar? Och hur kommer det sig att många av spåren som görs inte kan kopplas till flygplan på radarn? Det vill säga, varför är det så många hemliga flygningar om det nu bara handlar om reguljärflyg med contrails? Och varför tycks människor bli sjuka dagarna efter en sprejning? Jag minns när jag lyssnade på ett föredrag om tomatodling för kanske tio-tolv år sedan (ungefär då boken skrevs) och föreläsaren sa att han börjat se konstiga skador på växterna som stått utomhus. Det såg ut som brännskador på bladen. Han visste inte vad det berodde på, kanske något nedfall? Många vittnar om en brännande känsla i huden och en konstig metallisk lukt i samband med sprejningarna.

Bidöden skulle också kunna kopplas till höga aluminiumhalter och var kommer denna aluminium ifrån?

De som inte vill tro på chemtrails hävdar ofta att om det verkligen stämde att någon sprejade oss med gift som vore vi skadeinsekter, så skulle de själva drabbas av giftet lika mycket, vi delar ju samma biosfär. Och det här dilemmat förbryllar även mig. Har eliten någon sorts skydd mot giftet eller har de byggt sig säkra områden? Men gift tenderar att spridas överallt och är svårt att stänga ute. Den kanske märkligaste teorin om detta som jag hört är att de som styr inte är mänskliga, att de behöver en annan sorts atmosfär och att det är det de i själva verket håller på med – anpassar luften så att de ska frodas här istället för oss. Vem vet? Jag är öppen för alla teorier. Fenomenet chemtrails är så märkligt att vad som helst är möjligt.

De vita linjerna i skyn
Maximilian Schnell (2015)
Vulkan
ISBN 9789188093356

Inga känslor, bara siffror i ”Vaccineffekten”

Jag var skeptisk till vacciner redan innan Covid men efter vad vi upplevde med de så kallade covidvaccinerna fick jag verkligen upp ögonen för korruptionen och människoföraktet inom vaccinindustrin. Det visade sig att ”säkert och effektivt” var en lögn inte bara för covid”vaccinen”, utan även för i stort sett alla vacciner vi har idag.

Som lekman förleds du att tro att om du tar ett vaccin så slipper du få sjukdomen du vaccinerar mot.

Men detta är inte sant – det finns inget vaccin som ger ett hundraprocentigt skydd, i vissa fall kan vaccinationen till och med ge dig den sjukdom du försöker undvika! Inget vaccin är heller säkert. Vi får veta att vi kan få lite rodnad och ömhet vid själva injektionsstället och att det går över efter några dagar. (Vi låtsas inte om att jag fortfarande kan uppleva klåda där jag fick en spruta i lågstadiet.) Med denna (högst bristfälliga) information, plus att de säger att de sjukdomar du vaccinerar dig mot kan få fruktansvärda följder (vilket inte heller är sant i de allra flesta fall), känns det förstås självklart att ta de sprutor som erbjuds (eller låta injicera sina barn). Du väger argumenten mot varandra: lite ont i armen några dagar för att slippa svår sjukdom eller död. Inget svårt val. Men tänk om vågskålen skulle tippa åt andra hållet och argumenten istället är: en immunförstärkande mild sjukdom mot möjliga livslånga handikapp eller död?

Hur långt behöver vågskålen börja väga över för att du ska tänka till en extra gång innan du kavlar upp?

Det är detta Robert F Kennedy Jr och Brian Hooker försöker lyfta fram i boken ”Vaccineffekten”. Vilka är egentligen riskerna med olika typer av vaccin? Det är inte lätt att få fram uppgifter om vaccinskador och möjliga biverkningar. Väldigt lite forskning om detta görs, märkligt nog. Argumentet för att inte ha en ovaccinerad kontrollgrupp är att det skulle vara oetiskt att förvägra människor en potentiellt livräddande behandling. Och ofta låter man de ovaccinerade, de gånger man har en sådan kontrollgrupp, få vaccinet efter några veckor, vilket omöjliggör långtidsstudier. Men det är bara för vacciner man resonerar såhär. Cancer-mediciner testas mot placebogrupp och trots att detta är ännu mer potentiellt livräddande (ett vaccin administreras ju till en frisk person med oviss risk för sjukdomen, medan en redan sjuk patient skulle kunna ges möjlighet att leva lite längre med en ny cancermedicin) anses det inte oetiskt att förvägra kontrollgruppen medicinen. Nej, det finns nog helt andra anledningar till att man inte vill testa mot en ovaccinerad kontrollgrupp. Kennedys och Hookers siffror ger en tydlig bild.

Vaccinerade är sjukare än ovaccinerade, ibland mycket sjukare.

Boken är rätt torr och vetenskaplig, antagligen för att vaccinskeptiker ofta anklagas för att komma med mer känslor än fakta. Den inleds med en genomgång av de olika statistiska termerna och begreppen men det gör inte mig mycket klokare, tyvärr, och då har jag ändå läst statistik. Begripligare blir det när diagrammen presenteras, här syns det tydligt hur många gånger större risken är för en åkomma hos de vaccinerade jämfört med de ovaccinerade. Och det handlar inte om lite ont i armen några dagar. Vi talar om allergier, autism, ADHD, astma, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, gastrointestinala sjukdomar, eksem, tics, crohns sjukdom, celiaki, minnesstörningar, narkolepsi, Bells pares, Guillain-Barrés syndrom, luftvägsinfektioner (inklusive corona), diabetes, MS, myokardit, perikardit, bältros, missfall, blödningar samt död.

I USA får ett barn inte mindre än 73 doser vaccin av olika slag innan artonårsdagen.

Över hälften av alla barn har kroniska sjukdomar och autismspektrumdiagnoser blir allt vanligare. Vi ser en liknande utveckling här i Sverige men vårt vaccinprogram är inte alls lika omfattande, dessutom har vi förbud mot kvicksilver i vacciner. Kvicksilver misstänks ha kopplingar till både hjärnskador (inklusive autism) och demens. Kan det finnas ett samband mellan vaccinationer och alla dessa kroniska sjukdomar och tillstånd? Får vi ens ställa frågan? Det verkar inte så. Kennedy med flera har i många år kämpat för att få tillgång till den data som finns och för att få starta studier som jämför ovaccinerade med vaccinerade. Men det har nästan alltid varit kalla handen från myndigheterna. Till slut var de tvungna att stämma hälsomyndigheten för att få tillgång till information om vaccinsäkerhet. Men när de efterfrågade kopior på de långsiktiga, placebokontollerade kliniska prövningar som licensieringen av vart och ett av barnvaccinationerna grundats på fick de svaret att inga sådana studier hade gjorts! Vaccinen hade godkänts utan prövningar, eller baserat på mycket bristfällig information, ofta hade ett nytt vaccin endast jämförts mot ett liknande äldre vaccin och om biverkningarna inte blev fler ansågs det ”säkert”. Istället för placebo (typ saltlösning eller något annat som inte påverkar kroppen) har man använt ett annat vaccin eller det lösningsmedel som vaccinet innehåller, vilket naturligtvis gör studierna helt värdelösa.

Kennedy och Hooker har inte dragit några slutsatser eller gjort egna tolkningar i ”Vaccineffekten”, de har bara presenterat resultat från en mängd studier från hela världen, så objektivt som möjligt.

Det är upp till läsaren att bedöma om det är värt att ta vaccinet eller inte.

Boken är uppdelad efter de olika typer av vacciner som ges, så det finns ett kapitel för MPR, polio och rotavirus, HPV, covid med flera. Självklart förekommer inte alla de biverkningar jag nämnt hos alla vacciner men varje vaccin har svåra biverkningar, ofta flera stycken, vilket gör det alarmerande nog enligt mig. I slutet av boken får läsaren ta del av korrespondens mellan Kennedy och ledningen för nationella hälsoinstitutet (NIH) i USA, för att själv bilda sig en uppfattning om myndighetens agerande i frågan. I det avslutande brevet från chefen för NIH, Francis Collins, får Kennedy veta att hans och gruppens önskemål inte kan tillgodoses eftersom de baseras på antagandet att vacciner inte är säkra och det vet vi ju att de är, menar Collins.

Vilket jävla god dag-yxskaft-svar! Ursäkta att jag svär.

Men det är som att säga att vi inte behöver testa vaccinen eftersom vi inte behöver testa dem. Om de var farliga hade vi ju testat dem, men nu har vi inte testat dem, alltså är de inte farliga. Herrejösses! Men det är på den här nivån debatten om vacciner förs i det offentliga. Och när vaccinkritiker pekar på hur korrupta myndigheterna är, där flera personer på viktiga poster är jäviga med ekonomiska intressen i läkemedelsbranschen, får de till svar att myndigheterna ju har granskat sig själva och inte hittat några problem. Alltså har vi inga problem. Om vi någon gång tappar tålamodet med sådana ”argument” och blir förbannade kan man väl inte klandra oss? Men nuförtiden orkar jag inte ens ta debatten när jag möter sådana idioter. Can’t fix stupid.

Det spelar ingen roll hur många väl underbyggda argument man har: människor ändrar inte uppfattning. Jag såg ett inlägg på facebook där en person (till svar på kritiken att man inte ska tro allt man ser på internet) visade hur många böcker han eller hon hade läst om vaccinskador, det var bok efter bok efter bok… Genast sa någon i en kommentar att vem som helst kan ju skriva böcker nuförtiden, det där är bara fiktion. Och om vi visar siffror och statistik från oberoende forskare heter det att de bara är ute efter att tjäna pengar (som om läkemedelsbranschen är en ideell och filantropisk förening) eller skapa berömmelse (jotack, de blir av med sina legitimationer och jobb). Det hjälper inte ens att visa siffror från myndigheterna själva. Då är det inte alls vaccinet som orsakat dödsfallen eller sjukdomarna, det måste vara något helt annat för vi VET JU ATT VACCIN ÄR SÄKRA OCH EFFEKTIVA!!!

Det är lätt att bli uppgiven men jag tror att vinden vänder nu.

Efter debaclet med covid”vaccinerna” är det många fler som har börjat ifrågasätta vacciner generellt och nyligen släpptes en stor studie (som hemlighållits) där man jämfört ovaccinerade med vaccinerade – precis det som Kennedy med flera frågat efter – och resultaten är minst sagt skrämmande. Vissa diagnoser som är vanliga bland de vaccinerade finns knappt alls hos de ovaccinerade, t ex autism och diabetes. Visst skulle det möjligen kunna bero på en tredje faktor – korrelation betyder inte automatiskt orsak – men i så fall bör det undersökas vidare. Och den nya studien tar hänsyn till en mängd olika faktorer som skulle kunna påverka och ändå är sambandet tydligt: vaccinerade är sjukare än ovaccinerade.

Så vilka är det som egentligen belastar sjukvården och kostar oss miljarder i skattepengar årligen?

Först i form av sanktionerade vacciner och sedan i livslånga behandlingar med återkommande sjukhusbesök… Jag har nog haft tur (fast jag fick inte så många vacciner när jag var barn) och mina barn likaså, även om jag stoppade vaccineringarna av min yngsta. Och vi bor ju i Sverige där vaccinationerna är relativt få och valet finns att säga nej. Skulle jag bli erbjuden ett vaccin idag (oavsett mot vad) skulle jag absolut säga nej och ”Vaccineffekten” har bara stärkt mig i den övertygelsen.

Vaccineffekten
Robert F Kennedy Jr & Brian Hooker (2023)
Karneval Förlag
ISBN 9789189494534

Wodehouse vurmar för äktenskapet

{Maken och jag på 20-åriga bröllopsdagen}

Efter två tunga böcker om krig behövde jag något lättsmält och upplyftande och eftersom sommaren definitivt är här nu, tillåter jag mig att öppna en Wodehouse-bok igen, denna gång ”Sommarpippi” (Summer moonshine i original) från 1946. Romanen är klassad som en av Wodehouses bästa och det är den verkligen.

Den är tajt och rappt skriven med humor, spänning och romantik på klassiskt wodehouse-manér.

I centrum står den unga och självständiga Jane, dotter till baroneten Buckstone Abbott som förtvivlat försöker få sålt familjegodset Walsingford Hall till en amerikansk prinsessa och miljonär. Familjen är mer eller mindre utblottad, som så många andra adelsfamiljer i England (jag undrar varför detta var ett så vanligt förekommande fenomen – hur blev alla godsägare plötsligt så fattiga?) och absolut inget får sätta käppar i hjulet för affären. Så när det uppdagas att prinsessans ena styvson Tubby (som tillfälligt bor på slottet) hotas med en stämning för brutet äktenskapslöfte av ingen mindre än Buckstones mycket dugliga sekreterare, tar det hus i helvete. Inte blir saken bättre av att stämningsmannen som ska överlämna papprena råkar vara Buckstones amerikanska hustrus – Toots – egen bror. Hur ska familjen lyckas hålla papprena borta från Tubby tillräckligt länge för att prinsessan ska hinna signera köpeavtalet? Till all lycka kommer Tubbys bror Joe till undsättning. Han är en smart och charmig ung man som snart fattar galoppen. Det enda han vill ha ut för egen del är Jane, som olyckligtvis gått och förlovat sig med Adrian Peake, som i sin tur visst redan lovat bort sig till prinsessan… Ja, ni förstår ju vilken härva vi hamnar i! Men ingen fara, allt ordnar upp sig till slut, precis som alltid i Wodehouses böcker. Alla älskande får varann, pengafrågorna löser sig och skurkarna får sig en lagom knäpp på näsan.

Det lyckliga slutet är bara en av de många faktorer som gör Wodehouse så värd att läsa.

På vägen mot upplösningen bjuds läsaren på många skratt när den ena dråpliga situationen avlöser den andra, utan att det någonsin blir tarvligt eller billigt. Missförstånd och mänsklig välvilja kan ofta leda till oväntade situationer och även om lurendrejande är en återkommande metod för att lösa problemen är det ofta sanningen som vinner till slut. Dialogerna är skrivna med stor värme och kännedom om mänsklig karaktär. Kärleken, inte minst den äktenskapliga, är central i Wodehouses romaner. I relationerna är det oftast kvinnan som är den starka, kloka och trygga. Man kan undra om Wodehouse tog inspiration från sitt eget äktenskap?

I dessa tider när allt färre unga verkar vara intresserade av att gifta sig eller ens hitta en partner, och när skilsmässor och infekterade relationer är så vanliga, är det befriande att läsa om en plats och en tid där det inte fanns något viktigare än att finna den där ultimata flickan/pojken att gifta sig med, och där äktenskapet förväntades bli ett livslångt partnerskap till bådas nytta och glädje.

Häromdagen såg jag ett kort klipp från filmen ”Shall we dance” med Susan Sarandon, där hennes karaktär förklarar varför vi gifter oss. Det var en fantastiskt fin förklaring som gick ut på att vi behöver en annan människa som kan vara ett vittne till vårt liv. Det finns så många människor i världen, och alla lever sina egna liv. Om ingen delar ditt liv, finns du då? Med en livslång partner, genom vått och torrt, finns det alltid någon som ser och bevittnar allt det du upplever och på så sätt har du inte levat förgäves. Det är en vacker tanke och väldigt sann. Våra föräldrar följer oss de första åren och våra barn lånar vi en tid, men en livslång partner ger ett helt annat stöd i tillvaron. Tyvärr är det allt fler som aldrig får uppleva detta och jag undrar vad det i förlängningen gör med vårt samhälle?

Att hitta en partner handlar inte bara om att bilda familj så att släktet inte dör ut, det handlar också om att växa som människa och bli något mer än man någonsin kunnat bli på egen hand.

Det kräver engagemang och arbete förstås, men det är så värt det! Jag minns att när jag träffade min man kände jag instinktivt ett stort behov av att knyta oss hårdare tillsammans tidigt, så jag ville att vi skulle skapa många minnen ihop. Gemensamma minnen skapar band som gör det svårare att bryta upp. Vi var båda överens från början om att vi skulle göra det här på livstid, vilket kanske bidrog till att vi red ut en del stormar på vägen. I år firar vi 25 år som gifta och jag betraktar mig som otroligt lyckligt lottad som får ha min bästa vän vid min sida varje dag. Andra relationer har kommit och gått men min man har alltid varit densamme. I bästa fall kan vi turas om att vara den axel att gråta mot som den andra just då behöver. Ibland känns det som om det är vi två mot världen, ibland är det bara vi två I världen, njutandes av det livet har att ge. Och en sak som vi båda njuter av är Wodehouses rika produktion. Sommartid händer det att vi sitter i varsin ”njutarstol” med varsin bok och skrattar. Måhända läser vi inte samma historia, men vi har en gemensam upplevelse av att livet inte är så tokigt, trots allt. Inte när man har någon att dela det med.

Sommarpippi
P. G. Wodehouse (1946)
Albert Bonniers Förlag

När Väst får Hybris

När man i början av 2022 pratade om att Ryssland tänkte invadera Ukraina sa jag: ”äsch, inte kommer det hända, Ryssland har inget intresse av att erövra andra länder”. När ryska styrkor ändå passerade gränsen till Ukraina blev jag förvånad, så jag letade runt lite och fick snabbt klart för mig att det inte alls handlade om någon ”oprovocerad attack” eller ”rysk invasion”.

Ukraina, med västligt stöd, hade provocerat fram händelserna och mer eller mindre tvingat Ryssland att agera.

Ryssarna valde ändå att gå försiktigt fram med så lite våld och förstörelse som möjligt, om detta rapporterade flera journalister i början. Ukraina har en stor rysktalande befolkning, man kan inte kalla det en minoritet, trots det har de östra delarna utsatts för allt större press att överge sin ryska identitet och bli mer ”ukrainska”. Ukraina har befunnit sig i ett inbördeskrig sedan 2014, där kampen framför allt står mellan det östliga (huvudsakligen ryska) Ukraina som eftersträvar mer självständighet och det västra Ukraina, styrt av nationalister (i realiteten nazister) baserade i Kiev-området, som vill ha ett rent ukrainskt Ukraina. Zelenskyj kom till makten med löftet om ett slut på kriget och rättigheter för de rysktalande delarna i öst. Men så fort han blivit installerad vände han 180 grader och valde att istället trappa upp konflikten genom att dra in både Ryssland och USA, samt större delen av Europa. Resultatet ser vi nu, fyra år senare, med miljoner människor på flykt och enorma förluster, både mänskliga och materiella, för framför allt Ukraina. Men konflikten har gett ringar på vattnet i form av skenande energipriser för resten av Europa, samt enorma biståndspaket till Ukraina, vilka i praktiken bara resulterat i ett ännu större lidande för det ukrainska folket.

Allt det här visste jag redan innan jag började läsa Ola Tunanders bok ”Hybris – Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten”. Jag hade lyssnat på flera intervjuer med Putin, jag hade koll på journalisten Seymour Hearshs analys av sabotaget mot Nord Stream, jag kände till Minsk-avtalet och att väst aldrig haft för avsikt att följa detta, jag visste att det tidigt slutits ett fredsavtal mellan Zelenskyj och Putin men att detta revs upp av Boris Johnson. Kort sagt, jag var rätt påläst och irriterade mig ständigt på folk som hade ukrainska flaggan på sin profilbild eller kallade Zelenskyj (denne kokainmissbrukande pajas till B-skådis) en hjälte. Men ju mer jag läser i Tunanders bok, desto mer upprörd blir jag.

Jag visste att det var illa, men att det var SÅ HÄR illa!?

Flera gånger får jag lägga ifrån mig boken och bara andas. Vad är det för jävla psykopater som styr den här världen egentligen? Ryssland är inte och har aldrig varit vår fiende. Om vi vill se vem fienden är ska vi nog titta västerut. Och ska vi tala om invasion – titta på vilket land som har soldater placerade i nästan alla andra länder, även Sverige. Vem är det som invaderar? Inte är det Ryssland. Det enda jag kan klandra Ryssland för efter att ha läst Tunanders bok, är att de varit naiva och agerat för sent och för svagt.

Ola Tunander är inte vem som helst och kommer inte lättvindigt med påståenden. Jag tror inte heller att han är köpt av Putin (vilket säkert kommer hävdas av en del). Tunander har forskat och skrivit om freds- och säkerhetspolitiska frågor sedan 1980-talet. Han har ingående studerat Rysslands, och även USAs, försvars- och krigsstrategier och vet därför mer än de flesta om vad som driver konflikter på världsnivå.

Man skulle tycka att en sådan som Tunander vore den mest intervjuade experten från början i en sådan här konflikt.

Men tvärtom, Tunander och hans kollegor blev snabbt utkastade i periferin, så fort de började ifrågasätta narrativet och komma med fakta. Redan från dag ett spreds uttrycken ”fullskalig invasion” och ”oprovocerat ryskt angrepp” i media, trots att det för en fullskalig invasion skulle ha krävts många gånger fler soldater än Ryssland initialt gick in i Ukraina med. Tunander menar att Ryssland, just genom att använda minimalt med trupper, tydligt signalerade att det inte handlade om en invasion. Om Putin hade velat ta över de östra delarna av Ukraina hade han kunnat göra det för länge sedan. Han sa till och med nej när dessa områden vädjade om att få ansluta sig till Ryssland. Tunander förklarar varför. Flera gånger tar han upp Rysslands försvarsstrategi som går ut på att ha två buffertzoner kring landet. En inre zon som vid ett storkrig riskerar att ockuperas av ryssarna, samt en yttre zon, där inga utländska (amerikanska eller brittiska) flygbaser skulle tillåtas. Båda dessa zoner måste dock alltid vara neutrala, det vill säga, inte ansluta sig till någon militär allians, typ Nato. Faktiskt har Putin och andra vid flera tillfällen sagt att de nordiska länderna inte behöver frukta Ryssland, såvida de inte går med i Nato.

Det absolut sämsta vi i Sverige kunde göra säkerhetsmässigt var att ansluta oss till Nato.

Och det har våra politiker vetat, därför har vi stått utanför och varit neutrala. Nordens neutralitet mellan öst och väst är just det som hållit världsläget relativt lugnt. Varför man valde att överge detta vinnande koncept och praktiskt taget bädda för ett storskaligt tredje världskrig (som även skulle utspelas på svensk mark) är fullständigt obegripligt, både för mig och för Tunander.

Det sägs att Ryssland brutit mot folkrätten genom att gå in med militära styrkor i Ukraina. Tunander ägnar ett helt kapitel åt att analysera vad folkrätten innebär och huruvida en handling ska klassas som ett brott mot den eller inte. För att ha något att jämföra med går han igenom liknande konflikter i historien och framför allt USAs roll i dessa, och i de avslutande tio punkterna konstaterar han att Ryssland i ett fall möjligen har brutit mot folkrätten enligt FN-stadgan artikel 2.4, medan USA och väst definitivt har brutit mot folkrätten minst åtta gånger när det kommer till Ukraina.

Riktigt mörkt blir det i kapitlet om vad som hände i Butja.

Den officiella storyn är att Ryssland drog tillbaka styrkorna från staden och efterlämnade mängder av döda civila ukrainare på gatorna, många av dem brutalt avrättade. Denna händelse kom att bli avgörande för krigets upptrappning och omintetgjorde de sista chanserna till ett fredligt slut. Vittnesmål och bevis ger dock en helt annan bild. Under fredssamtalen hävdade USA att Ukraina inte kunde gå med på något så länge de var under hot, därför drog Ryssland tillbaka sina styrkor från Kiev-området, däribland Butja. Det var en gest av välvilja. Flera dagar efteråt – när borgmästaren och andra firat sin frihet (inget tal om några döda på gatorna) – skickades ukrainska specialtrupper in i staden för att ”rensa upp” (i praktiken döda alla eventuella ryska kollaboratörer). Först efter denna upprensning påträffas alltså de döda kropparna, som omöjligt kunde ha legat där i de två veckor som ryssarna varit borta från staden. Representanter från de ukrainska specialstyrkorna har helt öppet hyllat terrormetoder använda av IS och skulle inte dra sig för att använda offentliga avrättningar av civila, ukrainare likaväl som ryssar. Och det är dessa individer som stöttas av väst.

Visst är det ironiskt att det ofta är vi som ifrågasätter narrativet som kallas nazister, medan vilken medelsvensson som helst kan hylla Zelenskyj – som bär nazistsymboler helt öppet – som hjälte!

Jag har försökt att ignorera de ukrainska flaggorna överallt och trots att jag ibland på pin kiv velat hissa den ryska flaggan så har jag avstått från att ta den konflikten. Jag står inte på någons sida, jag vill bara att dödandet slutar. (Något som Viktor Orbán också sa, ni vet han som kallas diktator.) Men efter att ha läst Tunanders bok kan jag inte vara tyst längre. Om du är en av dem som fortfarande har Ukrainas flagga på din profilbild så förtjänar du bara en ordentlig örfil som får det att ringa i öronen på dig i veckor. Jag håller dig ansvarig för hundratusentals döda ukrainare (och ryssar), förstörd åkermark av högsta kvalitet, höjda energipriser samt det överhängande hotet om ett tredje världskrig.

Tunander tar upp fyra möjliga slut på konflikten. Tre av dessa involverar ryska attacker mot europeiska mål, i värsta fall med kärnvapen. I inget av scenarierna ”vinner” Ukraina. Detta var uppenbart från början för de flesta av oss som tänker själva. Vi var många som trodde att kriget skulle vara över efter ett par månader, och att det skulle sluta med att de östliga delarna av Ukraina övertogs av Ryssland, samt att Ukraina skulle nekas Nato-medlemskap. Hade väst hållit sig utanför hade detta blivit resultatet och miljoner ukrainare hade kunnat andas ut, med makar, fäder och söner fortfarande i livet. Men detta var inte den väg som du – du med ukrainaflaggan på din profil – valde. Jag tror inte att kärnvapen – så som de förklarats för oss – existerar, men det finns onekligen massförstörelsevapen som kan orsaka enorm skada.

Ett tredje världskrig skulle få de första två att te sig som en promenad i parken.

Därför måste vi till varje pris undvika detta. Och enda vägen är att upplysa vanliga människor – de där med ukrainaflaggor – om vad allt det här handlar om, så att de kan vända ryggen åt alla de politiker som styr oss käpprätt åt helvetet. Finns det en enda röst för fred i Sveriges Riksdag? Om inte, måste vi byta ut dem allihop. Personligen tror jag dock inte det går att göra genom val och röstningar på det traditionella sättet. Men vi kan kollektivt säga nej och vägra lyda order.

Ola Tunanders bok ”Hybris” borde vara obligatorisk läsning, inte bara för våra så kallade makthavare, utan även för alla journalister, lärare och allmänna tyckare. Boken är rikligt illustrerad och uppbackad av trovärdiga källor. Tunander tar även upp attentatet mot Nord Stream, som han anser mest troligt var en amerikansk operation, samt de olagliga biolabben i Ukraina (där både Barack Obama och Joe Biden var involverade). Ack, ännu en konspirationsteori som visar sig vara sann…

Det var jobbigt att ta sig igenom boken, inte för att den var svårläst, utan för att den så tydligt visar vilken ondska som råder i världen. Och de flesta svenskar är totalt ovetande. Jag kommer att tänka på en känd historia där en rysk KGB-agent säger till en västerlänning: ”Jag avundas verkligen er propaganda.” Varav västerlänningen svarar ”vadå? Vi har ingen propaganda.” Säga vad man vill om Putin och Ryssland men ryssarna vet i alla fall när de är utsatta för propaganda. Här kallar vi det bara vanlig media och tror blint på varje ord. Så till alla er som fortfarande kollar på SVT vill jag bara säga: Vakna för i helvete!

Hybris – Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten
Ola Tunander
Karneval Förlag
ISBN 9789189494831

En dyster syn på demokratin i ”Eliternas uppror”

”Eliternas uppror” av Christopher Lasch består av ett antal artiklar, somliga nya, somliga tidigare utgivna. Även om ämnena varierar går en röd tråd genom boken. Det handlar om demokratins, och även kulturens och religionens förfall i västvärlden. Trots att ”Eliternas uppror” gavs ut redan 1995, känns den skrämmande aktuell idag. Lasch tar upp liberalismens/vänsterns negativa konsekvenser och sätter fingret på det som många av oss känner men inte riktigt kan formulera. Han är dock tydlig med att det egentligen inte handlar om höger och vänster, demokrater och republikaner (boken är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv), utan att båda ideologier riskerar att ge samma utfall när det kommer till demokratin som helhet. I båda lägren finns en ”elit” som – medvetet eller ej – ställer sig utanför (eller kanske ovanför) samhället. De tycks hävda att de genom sitt resonemang eller sin härkomst är ”lite finare, lite bättre” än dem som står lägre ner på samhällsstegen. Trots den allmänna tron på demokratisering och ökad jämlikhet är vi alltså kvar i frågan om klass. Skillnaden är dock, enligt Lasch, att den överklass som fanns förr var knuten till en plats, ett gods, en släkt, med lokala förpliktelser. Godsägaren var (i bästa fall) ansvarig för och mån om sina undersåtars välmående, om inte annat så av självbevarelsedrift – nöjda bönder gör inte uppror. Men idag är överklassen global och mobil. Den har inte ansvar för någon annan än sig själv. Det anses fint att kunna resa till andra sidan världen på ett kick för att delta i något viktigt möte och träffa de rätta människorna. Att representera ett land, kanske till och med vara nationalist, betraktas som något förlegat och rent av fult.

Numera kan du tillhöra eliten utan adliga kopplingar, en stor del av dagens elit finns inom akademin, menar Lasch, där ett särskilt språk utvecklats för att markera skillnaden mellan de som är med och de som står utanför.

Lasch kastar sten i glashus här eftersom han själv tillhör akademin och boken använder sig av ett tämligen akademiskt och tungt språk. Meningarna är så långa att jag måste stanna och rasta och sedan gå tillbaka igen för att läsa om. Menar han det här eller menar han motsatsen? Var det en negation i början? Eller ironi? Det är egentligen inte så svåra ord, bara långa och överdrivet teoretiska. Jag kan inte låta bli att skratta när jag läser Laschs kritik av sociologen Philip Rieffs stil:

”Han skriver avsiktligt på ett mindre tillgängligt och samtidigt ominöst och apokalyptiskt sätt, trots att han själv ständigt varnar för just de felen.”

Är det dig själv du skriver om, Lasch? När det gäller den pessimistiska tonen får man nämligen säga att Lasch spelar i samma liga. Han hyser inte stort hopp om demokratins framtid. ”Förtjänar demokratin att överleva?” frågar han till och med i titeln till en artikel. Och det sista kapitlet, ”Människans själ under sekularismen” – där jag hoppas på åtminstone ett förslag till en gyllene medelväg – slutar abrupt utan konklusion. På det stora hela erbjuder ”Eliternas uppror” inga lösningar, endast problemformulering och igenkänning. Lasch ägnar stort utrymme åt att analysera vad som gått snett med liberalismen och här dyker det fenomen upp som vi idag kallar ”woke” eller politisk korrekthet. Tyvärr tenderar kampen mot rasism och ojämlikhet att förstärka dessa fenomen, menar Lasch och använder sig till viss del av redaktören Roger Kimballs ord:

”Akademikernas ’emancipationsretorik’ visar sig vara ’starkt exkluderande – man skulle till och med kunna säga rasistisk och sexistisk’. Vanliga människor, särskilt om de tillhör fel etnisk grupp eller ras, kan alltså inte läsa klassikerna och förstå vad de läser, om de över huvud taget kan läsa något alls. Därför måste kursplanerna ändras om så att film, foto och böcker som inte ställer krav på läsaren får större plats, allt i den kulturella demokratiseringens namn.”

Bara genom att peka på att det finns olika raser blir alltså resonemanget rasistiskt.

Jag, som svensk, förvånas över vilken betydelse som åläggs ras och etnisk tillhörighet i USA. Du kan i ett formulär uppmanas att ange om du är svart, vit eller asiat. Något sådant skulle absolut inte komma på fråga i Sverige, där vi istället gått helt åt andra hållet och vägrar ange om det finns en överrepresentation av utlandsfödda i de kriminella nätverken, till exempel. Det hade ju varit rasistiskt! Och ändå blir det aktiva utelämnandet en rasistisk handling i sig. Hur man än vänder sig har man röven där bak, som min mamma brukade säga.

Gällande att inte ställa krav på ”utsatta” eller ”förtryckta” grupper, se min recension av ”Doktor Glas”. Om jag är en svart kvinna förutsätts jag vara för korkad för att kunna relatera till en vit mans tankar. Alltså ska jag inte behöva utsättas för dem. I sann socialistisk anda sätter vi också ribban efter de lägst presterande – alla ska med. Vilket urvattnar utbildningarnas värde och sänker den allmänna kunskapsnivån. Vilket i sin tur leder till sämre demokrati, eftersom demokrati förutsätter informerade och upplysta medborgare som klarar att möta motsatta åsikter och diskutera dem. Apropå att sänka ribban och göra anpassningar kommer jag osökt att tänka på alla dessa diagnoser som ställs idag, både på barn och vuxna, och som ger en gräddfil i utbildningssystemet och yrkeslivet. ”Jag har faktiskt ADHD så jag behöver inte läsa den här texten/sitta stilla/komma i tid/göra det som behöver göras…”

Visst, det finns människor som fått en tuffare lott i livet men ska samhället i sin helhet anpassas efter dem, eller ska vi beakta varje individuellt fall för sig?

Detta är också en fråga som Lasch tar upp – övergången från tanken att individen ansvarar för sitt eget liv och att göra det bästa av det, till att alla problem härstammar från ett dysfunktionellt samhälle. Två tankar kan vara sanna på samma gång förstås, och fel i samhällskontruktionen bör uppmärksammas och åtgärdas i den mån det går, men det individuella ansvaret får inte förbises. Ironiskt nog hyllas samtidigt individualismen i det moderna samhället, bara inte när det kommer till ansvar för misslyckanden. Att människor är beroende av varandra och av en gemensam kultur och värdegrund visste även 1800-talets liberaler, som fäste stor vikt vid familjen, säger Lasch. ”Än i denna dag smugglar liberaler som hyser denna minimala syn på medborgarskapet in en viss medborgerlighet mellan sprickorna i sin ideologi om den fria marknaden.” Han fortsätter: ”Ett system som så kraftigt lutar sig mot rättighetsbegreppet förutsätter individer som respekterar andras rättigheter, om så bara därför att de väntar sig att andra ska respektera deras rättigheter i gengäld.” Med andra ord krävs det hög tillit och en gemensam moralisk grund för att ett samhälle ska fungera. Men det verkar som om många i dagens vänsterrörelse har missat detta. Och det blir lite som att förklara för en fisk vad vatten är, menar jag. Inte förrän vattnet tas ifrån den framträder det hur viktigt det är. På samma sätt kan man tala sig varm för invandring och integration men om man inte ser kulturkrockarna kommer uppvaknandet att bli lika brutalt som för en fisk som kastas upp på torra land. Det behöver inte handla om invandring heller. Jag anser att det söndersmulande av familjen och föräldraskapet som vi ser i västvärlden idag också kommer att få (för vänstern) oanade konsekvenser. Lasch skriver:

”I vår tid blir det allt tydligare att det är barnen som betalar priset för att marknaden har invaderat familjen på detta sätt. Med båda föräldrarna i arbetslivet och varken far- eller morföräldrar inom synhåll är familjen inte längre i stånd att skydda barnen mot marknaden.”

Och märk att detta skrevs innan sociala medier gjorde sitt intåg och splittrade familjerna ännu mer. Utan att idealisera ”den gamla goda tiden” påpekar Lasch att en stor del av barns fostran utövas i och av närsamhället, i mötet med andra vuxna. Dessa närsamhällen försvinner alltmer i de moderna städerna där bostäder, arbetsplatser, skolor och köpcentra delar upp livet i separata enheter utan det sociala kitt som behövs för en fungerande demokrati. Lasch lyfter betydelsen av ”den tredje platsen”, det vill säga inte hemmet och inte arbetet, utan det lokala caféet eller puben, där människor träffas under sociala former, och där din härkomst eller ditt yrke spelar mindre roll.

Det är på den tredje platsen som tankar och idéer kan stötas och blötas för att informera och upplysa medborgarna.

Visserligen kan det hävdas att dessa platser – ölcaféer och pubar – var männens territorium men kvinnor har också haft sina ”skvallerplatser” och i vissa fall kan det rentav vara en fördel att vara uppdelade efter kön. Vissa saker kan jag bara prata med andra kvinnor om. Äktenskapet bör inte heller vara en isolerad tvåsamhet, menar Lasch. Det riskerar då att ”belastas med större känslomässig tyngd än det kunde bära”. Idag har den tredje platsen, i den mån den finns kvar, inte längre samma strikta könsuppdelning. Indelningen sker idag istället över åldersgränserna, säger Lasch. Aldrig tidigare har generationerna varit så separerade från varandra som de är nu.

Var det då inte bättre på ”den gamla goda tiden” trots allt? Lasch har ett helt avsnitt om skamkänslans avskaffande och det är väl en bra sak? Jag är dock inte säker på hur Lasch ställer sig till frågan om skam. Han uttrycker sig här lite oklart. Å ena sidan vill vi inte tillbaka till en förtryckande religion som ålägger människor skam för minsta lilla, å andra sidan har pendeln svängt alltför mycket i dagens samhälle, där skamlösheten har dragits till sin yttersta spets. Inget idag är heligt eller mystiskt, allt ska blottas för alla andra att se. Det leder till cynism och avtrubbning, vilket gör det svårt att hävda sådana ideal som respekt, bävan och vördnad.

Allt detta föder lätt en längtan efter en tydlig moral och en återgång till de gamla religionerna.

Men, vilket Lasch tar upp i det sista kapitlet, en sådan återgång är varken önskvärd eller ens möjlig. Dels var det inte så enkelt och tydligt förr heller – redan på medeltiden brottades människorna med de existentiella frågorna utan att få stöd i religionen – dels kan vi med vår vetenskapliga syn på världen inte gå tillbaka till en tro på mysticism. Ändå är livet på många sätt oförklarligt och mystiskt och vi människor har, hur upplysta vi än är, ett behov av det andliga. Inte minst märks det på alla nyandliga initiativ, men också på vikten som läggs vid terapi och psykoanalys. Lasch nämner Jungs teorier och metod som en bro mellan det vetenskapliga och det andliga.

Det sista kapitlets teologiska diskussion kunde gott ha fått utvecklas mer, enligt mig. Lasch tar till exempel upp betydelsen av ”själens mörka natt” för den personliga utvecklingen men går inte närmare in på hur han tänker sig att denna ska uttryckas och ge effekter i det moderna samhället. Inte heller får vi ett förslag på hur en ny moralisk ram ska byggas för att stödja ett sant demokratiskt samhälle. Om vi inte kan luta oss mot vare sig religion eller vetenskap, om vi inte kan ta eget ansvar eller lita på gruppen eller staten (samhället), hur går vi vidare då? Går det att aktivt ta russinen ur kakan och på ett modernt vis återskapa de gamla mötesplatserna där de djupa samtalen ges utrymme och där unga kan lära av de gamla, för en stabiliserande kontinuitet? Och bygga en ny andlig/moralisk lära baserad på vetenskapligt utforskad parapsykologi och kvantfysik? Någonting sådant föreställer åtminstone jag mig när jag drömmer om en ljusare framtid.

Eliternas uppror och sveket mot demokratin
Christopher Lasch (1995)
Karneval förlag
ISBN 9789189494558

Gullivers resor är förvånansvärt dagsaktuell

Ingenting är nytt under solen, tänker jag, när jag läser Jonathan Swifts ”Gullivers resor”. Trots att boken är skriven på 1700-talet kunde han lika gärna ha syftat på Epstein och Bovaer… men mer om det senare.

”Gullivers resor” innehåller så mycket mer än resan till Lilliput. Faktum är att det är den minst intressanta delen av boken, ändå är det den som oftast berättas och blir till film. Kanske just för att det är den mest harmlösa historien och den går att tolka som en ren saga för barn. Men även den innehåller såklart svidande satir och kritik av samhället. I Lilliput härskar en kejsare, som hovet fjäskar för på alla sätt. Man kan ta sig uppåt i hierarkin inte genom kompetens, utbildning eller ens släktband, utan genom fåniga lekar och uppvisningar. Lilliput ligger i ständig konflikt med grannlandet Blefuscu, efter en dispyt om hur man bör äta ett ägg. Och inom landet förekommer också bittra stridigheter mellan två partier som är oense om hur höga klackar man ska ha på sina skor. Swift förminskar och förlöjligar på detta sätt den brittiska aristokratin, både bokstavligen och bildligen.

Lilliputanerna är inte bara små till sin storlek utan även till sin karaktär.

När jag var barn fascinerades jag av Lilliput, just för de många välarbetade detaljerna. Boken är skriven som en vetenskaplig rapport och Gulliver redogör sakligt för varje minsta detalj, även hur han löser sina toalettbestyr. Därför är det desto mer irriterande att vissa upplysningar verkar motsägelsefulla. Till exempel skriver han att lilliputanerna var omkring sex tum höga, vilket skulle bli mellan femton och tjugo centimeter. Ändå kan han ha flera stycken av dem dansande i sin ena handflata. Det skulle bli väldigt trångt, anser jag. En annan intressant detalj är att lilliputanerna inte verkar känna till materialet glas, så är alla deras fönster då bara öppningar i väggen? Om inte Swift varit så detaljerad i alla sina beskrivningar hade jag kanske inte reflekterat över sådant här men som det är nu förtar det en del av nöjet med läsningen.

Mycket bättre blir det inte i nästa land som Gulliver besöker – Jättarnas land, eller Brobdingnag. Här tvingas Gulliver ropa för att göra sig hörd och jättarnas röster dånar som kyrkklockor. Han fraktas omkring i en liten låda och jämför rörelserna när han färdas på den jättelika hästryggen med rullningarna på sjön, något jag som ryttare tycker verkar lite långsökt. Det borde skaka betydligt mer. Gulliver är också nära att drunkna i en gräddskål. Hm… Hur stor gräddskål hade de där jättarna egentligen? Hos jättarna börjar Gulliver att äcklas över mänskligheten (något som kommer att förvärras ännu mer längre fram) när han ser allt så förstorat. Han vänjer sig också vid att bli till åtlöje eftersom jättarna och deras husdjur tycker om att roa sig med honom på olika sätt. Gulliver försöker berätta om sitt fosterlands förträffliga seder och bruk, men även här blir han förlöjligad när kungen ställer obehagliga frågor om dygd och rättvisa, korruption och maktmissbruk.

Det som Gulliver skrattat åt hos lilliputarna blir smärtsamt tydligt hos hans eget folk.

Så van blir Gulliver vid att allt är stort att han, när han väl återkommer till England, tycker att allt är i miniatyr. Och knappt hinner han vänja sig vid att vara hemma innan han beger sig ut igen. (Gullivers reslust är lite märklig med tanke på att han har fru och barn som bönar honom att stanna hemma. Hans tidigare erfarenheter av fångenskap verkar inte heller avskräcka honom från att återigen bege sig ut på sjön.)

Det tredje landet han kommer till (efter att skeppet övertagits av pirater och han blivit avslängd på en öde ö) är egentligen en liten ögrupp, av vilken en av öarna – Laputa – är flygande. Gulliver berättar hur den hålls svävande och förflyttas med hjälp av en stor magnet i öns inre. Ön bebos av kungen samt en hel hop med lärde som ägnar hela dagarna åt matematiska beräkningar eller märklig musik. De försjunker så djupt i sina egna tankar emellanåt så att de behöver ha ständigt sällskap av tjänare som slår dem i ansiktet för att få dem att vakna till. Invånarna i Laputa är väldigt stolta över allt de kan räkna ut men eftersom de ofta gör felaktiga grundantaganden blir resultaten alltid sneda och vinda. Det sunda förnuft som rådde hos jättarna är här som bortblåst. Inte blir det mycket bättre när Gulliver tillåts gå ner på huvudön Balnibarbi där han guidas runt av en hög herre som tidigare varit guvernör i huvudstaden Lagado. Gulliver noterar att landet verkar fattigt och misskött, utom de delar där hans guide bor. För att förklara detta tar guiden med honom till Förslagsmakarakademin där hundratals förslagsmakare sitter på sina kammare och kläcker den ena ”förbättringsidén” efter den andra. Grundarna av akademin hade vid ett besök på den flygande ön Laputa blivit så inspirerade av matematiken och teorin att de bestämde sig för att förbättra allt på fastlandet.

Man kommer osökt att tänka på det gamla talesättet från TV-serien ”How I met your mother”: ”New is always better”.

För enligt förslagsmakarna måste allt gammalt ständigt ersättas med nytt. Gullivers guide oroar sig för att hans hus ska behöva rivas snart och hans vackra trädgård grävas upp, allt i utvecklingens tecken. När man läser om de idiotiska förslagen som kommer från akademin och de nya problem som uppstår till följd av dem kan man inte låta bli att dra paralleller till dagens hysteriska jakt på ”växthusgaser” och de vansinnesprojekt som därigenom uppstått. Vindkraftverk som förstör miljön, batterifabriker i konkurs och ett gift att ge till våra kor för att de ska fisa mindre. Det sistnämnda känns som direkt hämtat från Förslagsmakarakademin. Ska man skratta eller gråta?

I väntan på ett skepp som skulle kunna föra honom hem till England – via Japan – besöker Gulliver Glubbdubdrib eller magikernas ö. Här bor några trollkarlar som kan frammana spöken från det förflutna. Guvernören på ön erbjuder Gulliver samtal med vem som helst från historien och Gulliver är inte sen att anta erbjudandet. Han pratar med Hannibal, Caesar, Sokrates med flera. Och det är här läsaren får lära sig att Epstein utövade en urgammal praxis. För Gullivers samtal med kungligheter och andra som nått höga ställningar i samhället avslöjar att de gjort så genom ”mened, förtryck, bestickning, bedrägeri, koppleri” men också genom ”onaturliga laster och blodskam, somliga genom att sälja sin hustru och sina döttrar, andra genom att förråda sitt land eller sin kung, andra åter genom att begå giftmord och ännu fler genom att vränga till rättvisan så att oskyldiga fick lida.” Gullivers förakt för människor i allmänhet och det vi skulle kunna kalla ”eliten” i synnerhet ökar ännu mer genom detta.

Finns det verkligen ingen människa som är god och rättvis?

När man tror att avskyn för mänskligheten inte kan bli värre beger sig Gulliver ut på sin sista resa. Här begår hans besättning myteri och sätter av honom på en till synes öde ö. Men landet är välmående och vackert och snart får Gulliver möta dess invånare, houyhnhnmerna. Detta är hästar med ett väl utvecklat språk och en hög moral. I landet lever också människor men dessa är vilda och otäcka och kallas yahooer. Hästarna är först förbryllade över Gullivers civiliserade sätt – han skiljer sig rätt mycket från yahooerna – och de behandlar honom därför med respekt, trots att yahooer annars äcklar dem. Yahooerna äcklar och skrämmer även Gulliver och han gör allt för att inte förknippas med dem, även om han inser att de är av samma art som han. Han börjar se på sig själv och sina landsfränder så som houyhnhnymerna ser på yahooerna och han önskar inget högre efter ett tag än att få stanna hos hästfolket och bli deras ödmjuke tjänare. Tyvärr godtas inte detta av deras rådsförsamling utan Gulliver skickas återigen hem. Väl hemma kan han inte fördra sällskapet av andra människor utan skaffar sig ett par hästar som livskamrater.

På det stora hela är ”Gullivers resor” en rätt spretig historia och trots sin detaljrikedom – eller kanske på grund av den – är boken inte särskilt lättläst och/eller begriplig. Man undrar hur den kunnat bli en klassiker. Kanske för att storyn är så pass unik? Fantasi och nyskapande råder det ju ingen brist på. Faktiskt står sig innehållet än idag. Men det märks såklart att texten har ett par sekler på nacken, boken innehåller en del referenser som jag inte kan relatera till. Till exempel framställs holländare som gudlösa och brutala, som om det var allmänt känt, och i Japan tvingas alla kristna besökare trampa på ett krucifix, en sed som jag aldrig hört talas om.

Swifts bitterhet tar stundvis också över för mycket.

Man smittas lite som läsare av hans förakt för människan och den hopplösa känslan av att världen skulle vara en bättre plats utan oss, en åsikt som han delar med dagens globalister som vill ersätta människor med AI och robotar. Men det vi har sett av tekniken hittills verkar inte lovande. AI är helt öppen med att den kan luras och bedra bättre än någon människa, dessutom verkar den ha ett ännu större ego utan minsta medkänsla med levande varelser. Om Swift hade kunnat föreställa sig robotar hade han säkert skrivit om ett sådant land också. Men trots sin unika och vilda fantasi kunde han väl inte tänka sig att människan faktiskt skulle hitta på sådana dumheter. Och jag klandrar honom inte.

Gullivers resor
Jonathan Swift (Översättning från 1991)
Forum
ISBN 9137101099

Se bättre utan glasögon – helt naturligt

Jag är kraftigt närsynt och har haft glasögon från åtta års ålder. Ganska tidigt blev jag övertygad om att det är möjligt att förbättra sin syn, kanske rentav återfå perfekt syn, och jag har periodvis testat olika metoder för att bli av med min närsynthet. Jag minns att jag redan som barn läste om en äldre kvinna som kunnat sluta med sina glasögon efter att ha gjort ögongymnastik varje dag. Så jag gjorde övningarna ett tag men märkte ingen skillnad. Jag fortsatte dock att tro och hoppas och ta reda på mer. Snart insåg jag att jag inte alls hade behövt bli så närsynt som jag är om det inte hade varit för alla de optiker som genom åren nästan slentrianmässigt ökat styrkan på mina glasögon och linser.

Jag är helt öppen med att jag anser att större delen av min närsynthet är optikernas fel och jag har sedan dess hyst den största misstro mot dem.

Nu har jag sedan flera år tillbaka en bra optiker som lyssnar på mig och som inte har något emot att skriva ut en lägre styrka än vad hon egentligen anser att jag behöver. Till viss del beror detta nog på att hon själv sett att min försämring har avstannat och att jag faktiskt till och med förbättrat min syn litegrann. Den största skillnaden blev efter att jag tyckte att glasögonen kändes för starka så jag gick tillbaka till ett gammalt par med svagare styrka. Efter en tid kändes också dessa glasögon för starka så jag fick backa lite igen. Men nu verkar jag ha hamnat på en platå där jag inte kan minska styrkan vad jag än gör. Nja, det är inte riktigt sant. För ett år sedan började jag på allvar att ändra mina ögonvanor och en dag såg jag jätteskarpt, både med linser och med glasögon som vanligen brukar ge en lite suddig syn. Jag såg också skarpt både ute i solen och inomhus i sämre ljus. Jag var helt exalterad den dagen och kunde inte se mig mätt på världen omkring mig. Men dagen efter var jag tillbaka igen på min gamla styrka som om inget hänt. Jag har försökt återskapa upplevelsen och har funderat mycket över vad jag gjorde annorlunda just den dagen eller dagen innan. Min slutsats är att jag hade ett annat tänk kring min syn dagen innan men mer om tankens betydelse längre fram.

Jag följer några kanaler på youtube som handlar om synförbättring och där kom Bates-metoden ofta på tal. En del var för, andra var emot.

Och söker man på Bates-metoden på wikipedia får man höra att det är en verkningslös och rentav farlig metod. Men det finns hundratals vittnesmål om hur människor återfått perfekt syn med hjälp av dr Bates och hans metoder.

För somliga har det gått snabbt, för andra har det tagit några år. Jag blev nyfiken och köpte hans bok i en nyutgåva från 2025.

W. H. Bates levde kring förra sekelskiftet, rättare sagt mellan 1860 och 1931. Han var ögonläkare och fick ofta ta emot patienter som ingen annan kunnat hjälpa. I sin bok ”Better Eyesight Without Glasses” går han igenom teorierna bakom ögats funktion och de olika synfelen och han belyser skillnaderna mellan vad skolorna lär ut om synen och vad han praktiskt upplevde bland sina patienter. Han upptäckte att det var mycket som forskningen inte kunde förklara och blev nyfiken på hur det kom sig. Varför blev vissa människor närsynta och andra inte? Varför ökar graden närsynta (både antalet personer och deras respektive synfelsgrad) med antal år i skolväsendet? Varför kunde vissa spontant börja se bättre? Bates slutsatser går på tvären mot mycket av det vi trott var sant om syn och synfel. Därför har han också fått jättemycket kritik och aktivt motarbetats av etablissemanget. Man kan ju inte sälja glasögon till kunder som inte längre behöver dem. Dessutom tar det emot att behöva erkänna att man har haft fel. Jag är ingen optiker eller ögonläkare så jag läser Bates bok med ett öppet sinne. Mycket av det han säger resonerar också med mig på djupet och bekräftar egna upplevelser. Jag skriver här om närsynthet men Bates metod kan appliceras på nästan alla typer av synfel eftersom de, enligt Bates, har samma grundorsak.

Här kommer ett exempel på en anomali som vanliga optiker inte kan förklara: Jag har så länge jag kan minnas upplevt det som kallas ”clear flashes”, där jag för en kort sekund ser helt klart, sådant som borde vara omöjligt för mig att se. Jag förklarade en gång för min optiker att jag kan sitta på bussen utan glasögon och läsa skylten som talar om vilken hållplats som kommer näst. ”När du sitter längst fram?” frågade hon (för bara det hade varit fantastiskt så illa som jag ser). ”Nej, från mitten av bussen”, svarade jag och hon tittade bara konstigt på mig.

Förmågan att se klart, om än bara för en sekund, talar om för mig att det inte är mina ögon det är fel på. De kan ju uppenbarligen se skarpt.

Nej, det måste vara ett tankefel. Min närsynthet sitter i huvudet, inte i ögonen. Alltså borde det gå att korrigera. Men hur?

Bates menar att synfel alltid handlar om ansträngning. Ögat har många muskler och flera av dem är starkare än de behöver vara. När vi upplever stress av något slag spänner sig musklerna kring ögat och så att säga låser synen vid ett visst avstånd. Om man då försöker fixa problemet genom att sätta en lins framför ögat kommer spänningen kvarstå och bli kronisk. Bates skräder inte orden mot dem som sätter glasögon på barn. Det är det värsta man kan göra, menar han. Inte bara för att man då hindrar barnets ögon från att utvecklas normalt, man lägger också till mer stress och anspänning genom det stigma som faktiskt följer med glasögon. Det spelar ingen roll hur moderna vi gör glasögonen, det anses inte vara snyggt att bära dem. Så nu är du inte bara närsynt, du är ful också. Och nästa besök hos optikern ger dig en starkare styrka. Det blir ett beroende som är så starkt att en del helt enkelt inte vågar gå utan glasögon, även när de skulle klara av det. Glasögonen blir en trygghet. Jag kan också känna så. Utan glasögonen känner jag mig naken och hjälplös. Jag ser ju faktiskt så dåligt utan dem att jag inte kan känna igen ett ansikte på en meters avstånd. Men om jag tar på mig ett par supersvaga glasögon som jag har hittat (de kan ha varit min mammas) kan jag utan problem gå ut på promenad, trots att jag alltså inte ser märkbart bättre.

En stor del av utmaningen med att förbättra synen handlar alltså om att bryta beroendet och vara tacksam för vad man ändå ser utan de kryckor som glasögonen utgör.

Glasögon får ögonen att arbeta på ett felaktigt sätt. Det kanske största felet är att glasögon ger skärpa i hela synfältet på en gång. Så är ögat inte skapat att se. Vi har ett litet fokusområde mitt fram där vi ser skarpt. Allt annat, så att säga i periferin ska vara suddigare. Efter en lång tids glasögonanvändande kan man till och med få ögonen att göra tvärtom: man ser skarpare i ögonvrån än rakt fram. Så har jag det. Jag kan titta rakt på den största bokstaven på tavlan hos optikern och inte se någonting. Men om jag tittar lite åt sidan, ser jag bokstaven träda fram i ögonvrån. Bates uppmanar oss som har detta (så kallad eccentric fixation) att försöka se sämre där vi inte tittar, vilket är lättare sagt än gjort. Men jag märker att om jag går helt utan glasögon under några timmar så börjar jag se skarpare i mitten av synfältet. Detta kallas central fixation och handlar inte alls om att stirra eller försöka se. Så fort du försöker se skapar du en anspänning som gör att du ser sämre, säger Bates. Nej, du måste helt enkelt slappna av så mycket som möjligt och låta ögat hitta det naturliga läget.

En övning för att uppnå central fixation är att minnas en svart punkt. Ju tydligare och skarpare du kan minnas en pytteliten svart punkt medan du tittar på något, desto lättare kommer du att se skarpt där du tittar.

Föreställningsförmåga och minne är tätt sammanflätat med synen.

Ju bättre fantasi och minne du har, desto bättre ser du, och vice versa. Bates kan inte riktigt förklara varför det är på det viset men han har bevisat det i flera olika försök. Ett annat märkligt fenomen är att vi tycks se nya saker sämre än sådant vi känner väl till. Därför uppmanar Bates oss att titta på Snellen-kartan (en tavla med bokstäver i olika storlekar, liknande den som optikern har för att testa synen) en liten stund varje dag. I försök med skolklasser kunde Bates visa att denna enkla handling inte bara bromsade utvecklingen av närsynthet i klasserna, utan till och med fick närsyntheten att gå tillbaka hos många elever. Som bonus fick de också bättre minne och lärde sig lättare. Det är alltså inte själva läsningen och arbetet på nära håll som orsakar närsynthet, utan mötet med det nya och okända, hävdar Bates. Det är därför som fler år i skolan ger fler närsynta och ökande styrkor.

Det här är en radikal åsikt. Det anses allmänt vedertaget att närsynthet förvärras av för mycket arbete på nära håll. Detta hävdas också i samband med närsynthet efter skärmanvändande som är aktuellt just nu. Men tänk om det handlar om den stress och anspänning som en föränderlig värld utsätter oss för? En annan åsikt som Bates fått kritik för och som har lett till att hans metoder anses farliga är ögats behov av solljus.

Bates förespråkar att man låter ögonen bada i solljus, först med stängda ögonlock, sedan med svagt öppnade.

Solljuset är inte farligt för ögonen, säger Bates, tvärtom! Det ger ögonen näring och avslappning. Detta har jag känt spontant och jag har ofta låtit solen värma mina stängda ögonlock. Men det är alltså enligt etablissemanget en livsfarlig praxis och det kan aldrig nog påpekas hur viktigt det är att bära solglasögon så fort solen tittar fram. Men våra förfäder hade inga solglasögon och de utövade många av sina sysslor i svagt ljus från lägereldar och oljelampor. I synnerhet kvinnor har alltid arbetat med händerna och därmed haft ögonen fokuserade på nära håll. Ändå har närsynthet såvitt vi vet inte varit särskilt vanligt förrän läs- och skrivkonsten blev allmänt utbredd. Det var inte närheten som var problemet, utan nyheten.

Jag ger inte upp. Jag tror fortfarande – och kanske ännu mer efter att ha läst Bates bok – att jag kan förbättra min syn.

Men det är svårt när man ser så dåligt som jag gör. Bates menar att det i princip är omöjligt att göra något åt synen så länge som man bär sina glasögon, även om det bara är stundvis. Man måste sluta helt. För mig, i mitt liv, så är det omöjligt. Då är det skönt att veta att det finns de som sett lika illa som jag eller sämre, som ändå lyckats förbättra sin syn avsevärt med diverse metoder, trots att de emellanåt varit tvungna att bära glasögonen. Det handlar om bättre vanor i vardagen, samt mina tankar förstås. ”Myopia is mental” heter en kanal jag följer och det stämmer, det är jag helt säker på!

Better Eyesight Without Glasses
W. H. Bates (2025)
Orient Publishing
ISBN 9788122207095

Tala är kanske silver men tiga är inte guld

Som tonåring fick jag ofta känslan av att jag var en elak människa, och jag led av det. Även om det aldrig var min avsikt att såra någon var det ofta det som blev resultatet när jag öppnade munnen. Jag försökte kanske skoja, säga något smart, passa in men det föll platt och inte så sällan blev någon sur eller ledsen. Jag var nog helt enkelt en elak människa, tänkte jag. Inget att göra något åt. Med tiden accepterade jag mig själv sådan jag var och jag brydde mig allt mindre om vad andra kunde tänkas tycka och tänka om mig. Ibland gjorde jag kortvariga försök att ”vara snäll”, vad nu det innebar, men jag föll alltid tillbaka i gamla hjulspår. Vissa människor verkade tycka om mig ändå, så kanske var det bara en fråga om personkemi.

För en tid sedan började min tonårsdotter påpeka för mig att jag ofta lät vad hon kallar ”passivt aggressiv” och hon ville ha ett kodord för att signalera till mig när jag så att säga ”gick över gränsen” i interaktion med andra människor. Ordet blev av någon anledning ”gurka”. Denna stackars oskyldiga grönsak har nu blivit till ett förvånansvärt vanligt skällsord hos oss.

Vad menas då med att vara passivt aggressiv? Det kan tydligen handla om lite vad som helst.

Om jag sätter en punkt efter ett textmeddelande kan det tolkas som passiv aggressivitet, så det har jag (nästan) slutat med. Det tar dock verkligen emot för en sådan språkpolis som jag att lämna en ”öppen” mening på det viset. (Att vara språkpolis är väl för övrigt att betrakta som en aktiv aggressivitet.) Att be någon att göra något, särskilt i skriftlig form, kan också betraktas som passiv aggressivitet. Att lägga till ett enkelt ”tack” hjälper inte utan gör det snarare värre. Om du absolut måste skriva något så måste du även rita en smiley efter.

I princip är all kritik passivt aggressiv, när den inte är aktivt aggressiv förstås. Är det kanske bättre att vara aktivt aggressiv när man ger någon kritik eller ber någon att göra något? Om jag tolkat dottern rätt så är det bättre att bita ihop, hålla tyst och själv göra det som den andra förväntades göra. Om man sedan låter lite av ilskan och frustrationen pysa ut i ett klagomål kan det också låta passivt aggressivt. Klagomål generellt är förstås inte bra, i alla fall inte om de riktas direkt till den det gäller. Hemmavid verkar det vara okej att klaga över allt möjligt, åtminstone för vissa. Det mesta som jag betraktar som rena påståenden anser mina barn (och min make) är klagomål. Jag klagar tydligen hela tiden. Och mina krav på andra är för höga. Man kan inte förvänta sig att människor ska städa efter sig, följa överenskomna regler, göra sina ålagda arbetsuppgifter eller ens passa tiden. Hm… Är inte detta att förminska människor, tänker jag helt stilla. Att utgå ifrån att de är för dumma och lata för att göra något överhuvudtaget? Och är inte det i så fall mer (allmänt) kränkande än att lite ”passivt aggressivt” säga: ”Plocka upp efter dig, tack! (och så en smiley)”?

På en resa till mina hemtrakter i finländska Österbotten konstaterade barnen förvånat att det hela kanske är en kulturell fråga, för i jämförelse med mina (framför allt äldre) släktingar framstod jag för mina barn som ett socialt geni. Den finlandssvenska tonen är antingen brutalt rättfram och ärlig, eller dubbeltydig och ironisk. Det är ofta svårt att veta om en kommentar är ett kärleksfullt skämt eller förtäckt kritik. Att det kommer paketerat i en stundvis svårbegriplig dialekt gör det inte enklare förstås. Mumintrollet kommer med beska.

När jag för femtioelfte gången en dag blivit feltolkad som kritiserande och kränkande (gurka!) fast jag bara försökt konversera bestämmer jag mig för att hålla tyst resten av kvällen. Inte ett ord kommer över mina läppar. På flera timmar. Det dröjer inte länge förrän min tystnad börjar skava hos resten av familjen. Dottern hävdar, till hälften buttert, till hälften ängsligt, att min tystnad faktiskt kan tolkas som passiv aggressivitet. Men jag härdar ut, så lätt ska hon inte lura mig att prata.

Efter ett tag slås jag av hur skönt det är att inte behöva säga något.

Nittio procent av allt jag säger är ju ändå helt onödigt. Varje gång jag får en impuls att öppna munnen analyserar jag syftet med det som jag (utan mitt tysthetslöfte) hade sagt. Mycket är kommentarer för att få mig att verka smart eller rolig. Så helt onödigt. Annat är klagomål (faktiskt), och oftast utan syfte att förbättra något. Jag kanske bara vill klaga på vädret eller på mina torra ögon. Också helt onödigt att säga. Planer för göromål längre fram är en annan grupp yttringar. Varför prata om det? Bara göra eller låta bli känns mer rationellt och konstruktivt. Andra (läs: min man) kan ju bli stressade av att påminnas om saker som ska göras, i synnerhet om de inte går att bocka av omedelbart. Till min förvåning upptäcker jag att många av de ord jag håller inne med är riktade till husdjuren eller mig själv. Men djuren förstår inte vad jag säger och läser mitt kroppsspråk bättre än mina talade ord. Och varför – varför! – pratar jag så mycket för mig själv? Helt obegripligt. Får kanske tankarna inte plats därinne i huvudet på mig? Alltid måste de talas, eller som här: skrivas. Aldrig kan de bara få vara, komma och gå som på en sommarhimmel… Det är väl därför jag har så svårt att meditera, tänker jag.

Min tystnad gör att jag lyssnar desto mer och hör sådant jag inte brukar höra eller fästa så stor vikt vid. Plötsligt låter andras ord annorlunda. Någon låter gnälligare, en annan ängsligare. Och stämningen i familjen sjunker snabbt. Trots att jag inte längre klagar eller kritiserar börjar de andra må sämre omkring mig. Tystnaden tolkas som missnöje och jag känner mig förvånansvärt glädjelös själv. Småpratet, även det negativt laddade, är alltså ett nödvändigt kitt i den sociala samvaron.

Tystnaden är hotfull, även när avsikten är den totalt motsatta.

Jag kommer att tänka på boken ”En klagofri värld” där läsaren utmanas att inte klaga på tjugoen dagar. Inte det minsta som kan tolkas som klagomål får komma över dina läppar. Inte ens sådant som kommentarer om vädret eller om ogjorda sysslor. Det behöver kanske inte ens sägas att jag misslyckades kapitalt med det experimentet. Liksom den här gången, upptäckte jag då att om jag inte får klaga, döma eller kritisera så blir jag olustigt tyst. Det skulle kunna vara en nedslående insikt (jag måste vara en elak och miserabel människa trots allt), men det är det konstigt nog inte. Jag tror det är något allmänt mänskligt. Önskvärt eller ej, vi är så vana vid den typen av småprat att frånvaron därav lätt uppfattas som falsk eller rentav hotfull. I klagomålet finner vi gemenskap och trygghet. Dessutom signalerar det våra behov till andra.

Min slutsats blir att – som med det mesta här i livet – det inte handlar om antingen eller, tala eller tiga, utan om att vara mer medveten om vad man säger och varför. Till viss del kan jag säkert minska ner på till synes ”onödigt pratande” men att ständigt anpassa sig och tassa på tå fungerar inte. Jag kan helt enkelt inte låta oron för hur jag möjligen uppfattas stoppa mig från att vara den jag är. Ibland behöver man framföra kritik och då är det bra att göra det så öppet och rakt som möjligt. Tydlighet tjänar alla på i längden. Ingen blir glad av en muttrande martyr. Det slår mig plötsligt att jag personligen så gott som aldrig uppfattar andra som passivt aggressiva gentemot mig. En del människor klagar mer än andra, kanske har de anledning därtill. Om det skulle bero på mig och något jag gjort eller inte gjort får de väl säga det rakt ut, tänker jag.

Människor som alltid är glada och trevliga gör mig däremot misstänksam. Såna kan man inte lita på.

Har tiderna förändrats? Är människor i allmänhet mer lättkränkta än förr? I så fall är det en märklig paradox – samhällsklimatet tycks bli både mer brutalt och elakt, samtidigt som vissa blir kränkta av minsta lilla och ropar på extra skyddsåtgärder. Det har stiftats lagar mot kränkningar och förolämpningar, vilket har skapat en osäker gråzon där ett skämt kan bli straffbart. Inte undra på att det talas om trånga åsiktskorridorer och självcensur. Men överbeskyddandet kan få motsatt effekt. När har väl en uppmaning om att ”vara snäll” någonsin omvänt en mobbare eller skapat ett bättre arbetsklimat? Snarare uppfattas sådana uppmaningar som ett hån eller rent av en provokation. Nej, för att kunna vara snäll krävs för det första att man mår bra och får sina behov tillgodosedda. Det inkluderar att bli lyssnad på, även när det man säger är obekvämt. Ju öppnare samtalsklimat, desto större förståelse och tolerans. Tystnad – självvald eller påtvingad – är aldrig lösningen.

Kontakt med historien

”Mamma, du måste läsa den här boken, den är så bra!” Min artonåriga dotter är eld och lågor över – hör och häpna – Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. En klassiker som jag ännu inte läst. Så bra alltså? Vad är det i denna thriller från 1905 som tilltalar min dotter, 120 år senare? Hon verkar inte riktigt kunna sätta ord på det, men på något vis känner hon igen sig i doktorns tankar, nedskrivna i dagboksform. Språket var lite av en utmaning, det erkänner hon, och även jag som ändå är några decennier äldre och som har läst många böcker på gammelsvenska, hittar ord och begrepp som jag inte är bekant med.

Ändå är det något allmängiltigt och tidlöst över boken och de tankar som huvudkaraktären delar med sig av.

Själva historien handlar om en prästfru som är olycklig i sitt äktenskap. Hon har en älskare och kommer till doktor Glas för att be om hjälp att slippa ifrån sin man, rent fysiskt. Kan inte doktorn prata med hennes man och kanske hitta på någon förevändning för att avhållsamhet nu vore det bästa? Doktorn, som är en empatisk man även om han kanske inte förstår det själv, tänjer på de etiska gränserna och ljuger för prästen. Frun är inte riktigt kry, det bästa vore om ni hade skilda sovrum. Men detta är naturligtvis bara en tillfällig lösning. På lång sikt kvarstår problemet och prästen visar sig ha mycket svårt att låta bli sin hustru. Doktor Glas börjar leka med tanken på att mörda prästen. Ju mer han tänker på det och ju mer han ser av hustruns lidande, desto mer ter sig ett mord som den bästa lösningen. Men hur ska man göra det så att det ser ut som ett naturligt dödsfall och så att ingen – inte ens prästfrun – kan ana att det sker utifrån en plan?

Vi får följa doktorns tankar och moraliska våndor under några heta sommarveckor och en bit in på hösten. Han funderar kring stort och smått, mycket kring kärleken och varför den gått honom förbi. Han borde ha bildat familj. Och tillfällen har funnits, och finns ännu medan detta utspelar sig. Ändå är det som om doktorn förnekar sig själv lyckan, eller kanske bara inte vågar kasta sig ut. Han tänker ofta att man borde ha åtminstone en människa som man kan blotta sig helt för, en människa som känner en utan och innan. Men han betvivlar att han skulle kunna hitta en sådan. Han tycks tro att han är rätt osympatisk. Men det tycker alltså inte vare sig jag eller min dotter. Jag förstår hennes entusiasm. Jag känner igen mig i Doktor Glas.

Jag, en kvinna på 2020-talet kan relatera till en mans tankar vid 1900-talets början. Och det är detta som gör stor litteratur eller konst: det mänskliga.

Idag läste jag om hur högre utbildningar inom konst och kultur har kapats av politiska intressen. Det viktiga är inte längre att lära sig hantverket av de generationer som gått före, utan att kritiskt ifrågasätta normer och traditioner. I skolans läroplan står det också att vi aktivt ska motarbeta traditionella könsroller. Varför? Undrar jag. Är det ett problem om en kvinna vill stanna hemma med barnen och bli försörjd av en man? Ska den möjligheten alltså helt strykas för alla kvinnor, för att någon kanske känt sig förtryckt? Man talar om patriarkatet och hur män dominerat genom historien. Hjalmar Söderberg var man, liksom hans huvudkaraktär doktor Glas. Och då förutsätts jag som kvinna idag inte kunna relatera till något som de säger? Är inte det att förtrycka oss kvinnor? Jag vill kunna ta del av manliga tankar, ofta skiljer de sig inte mycket alls från mina egna. Kan vi inte bara få vara människor, och uppskatta konst, kultur och skönhet när vi finner den, oavsett om den är producerad av män eller kvinnor, och oavsett politisk riktning? Det är i mötet mellan kontraster som livet sker. Annars är allt dött.

Det finns en fantastisk dynamik mellan det manliga och det kvinnliga, mellan män och kvinnor. Att bara se fiender på andra sidan leder i slutändan till alltings död.

”Doktor Glas” är full av intressanta citat. Till exempel:

”Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det för mera troligt att jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor. Och det har till sist börjat gå upp för mig som en aning: det är kanske icke meningen att man skall förstå livet.”

”Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka.”

”Men det finns en hemlighet med sanningen, som eget nog är mycket litet känd, fast jag tycker att den borde ligga i öppen dag – det är den, att det är med sanningen som med solen: dess värde för oss beror uteslutande på den rätta distansen.”

Men det allra mest kända citatet är förmodligen detta:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Och med dessa ord har Söderberg fått kontakt med Cederholm, helt oberoende av kön, tid eller politik. Känn på det, ni vänsterextrema gnällspikar som vill beröva oss historien!

Vem gynnas av den tekniska utvecklingen?

Den tekniska utvecklingen har nu gått så långt att den börjat gå baklänges och vi måste börja finna oss i dels en allt lägre kvalitet, dels att den teknik som ändå fungerar kommer att vara tillgänglig endast för en liten rik elit. Tillbaka till 1800-talet, med den skillnaden att vi inte kommer att kunna värma våra hus eller laga vår mat med hjälp av ved eller kol, eftersom…

ja, ni vet, KLIMATHOTET.

Kan man ana en jättelik (svält-)katastrof i den närmsta framtiden? Kanske är det då en bra sak att jag redan nu har ledsnat så på tekniken att jag är beredd att självmant kasta ut allt med batteri eller sladd. Jag kan väl knappast vara ensam. För en tid sedan fick jag ett meddelande från Comviq om att min telefon kommer att sluta fungera när de monterar ner 3G-nätet. Min telefon, en Nokia 3310, har varit en trogen följeslagare sedan 2003 och fungerar fortfarande utmärkt. Jag har bytt batteri två gånger, det senaste bytet var nog för över tio år sedan. Jag har också bytt skal eftersom knapparna blivit lite slitna. Men annars är det en mycket bra telefon. Det tyckte jag inte när jag köpte den, jag ville egentligen inte alls ha en mobiltelefon. Så jag valde den mest robusta. ”Har ni ingen större?” frågade jag expediten. Han skrattade och svarade att de flesta ville ha en mindre telefon. Så är det dock inte idag. Min telefon, min Nokia, är mindre än alla de stora plankor till smartphones som folk går omkring med. När jag visar min telefon för folk i min ålder blir de nostalgiska. ”Ah, en sån! Jag hade en sån. Skulle aldrig gjort mig av med den. De är oförstörbara.”

Men nu har alltså den tekniska utvecklingen förstört en bra produkt genom att göra den oanvändbar.

Jag valde en HMD (före detta Nokia) Flip som min nya telefon. På många sätt är den sämre än min gamla men den var det bästa av många dåliga alternativ. Det kommer ta tid för mig att vänja mig vid den nya telefonen, acceptera den lär jag aldrig göra. Inte heller accepterar jag att vi i vintras blev av med vår fasta telefonlinje. Snacka om tillbaka till 1800-talet. Men nu har vi inte ens tillgång till telegram längre. Förutom appen då, som inte heller funkar om nätet går ner. När jag skriver detta är det otroligt varmt och fuktigt, vårt internet vill knappt alls. Vädret var aldrig något problem för kopparnätet, om det inte blåste ner träd på ledningarna förstås, vilket hände extremt sällan och ju var tämligen lätt att åtgärda. Nu får vi börja vänja oss vid att vi ibland står helt utan kontakt med omvärlden. I glesbygden dör människor nu, för att telefonerna inte fungerar. När de monterade ner kopparnätet frågade jag om vi skulle få tillbaka insatsen vi betalade för att få telefonledningen dragen till huset. Jag tror inte de förstod frågan.

Men vi har betalat för kommunikationerna, både direkt i avgifter och via skattesedeln.

När all den pålitliga tekniken nu monteras ner (med förklaringen att den är för dyr att underhålla), hur ska vi då kompenseras? De talade om att alla skulle få fiber istället. Bortsett från att det blir ytterligare en kostnad för konsumenterna (för något vi redan betalat flera gånger för) så har utbyggnaden avstannat. I vår by talades det för många år sedan om fiber. Det hölls möten (som jag inte gick på) och det kom erbjudanden i lådan. De började gräva och dra ledningar… som stannade efter några hundra meter in på byvägen. Sedan försvann firman. Kvar låg ledningar och annat material i de halvgrävda dikena. Någon fick fibern indragen i huset men aldrig påkopplad. Tystnad. Och sedan tog de lik förbannat bort kopparnätet.

Vem har frågat oss, medborgarna, om vi vill ha dessa försämringar?

Inte kommunerna som tävlar om att ligga först i ”moderniseringen”, inte de många telebolagen som tjänar stora pengar på ”lösningar” som påtvingas konsumenterna. Jag har försökt klara mig utan smartphone. Jag vill inte ha en, såg direkt nackdelarna när de kom, inte minst risken för beroende. Än så länge går det mesta med laptopen. Om jag håller mig hemma. Men ska jag ut och resa blir det svårare. Alla biljetter är digitala, parkering fungerar bara med app och alla adresser ska hittas med GPS. Förr kunde man stanna vid en telefonkiosk eller en busshållplats och kolla kartan. Eller fråga någon. Ja, det kan man väl även idag förstås, och då googlar de på sina telefoner. För ingen kan längre någonting. Man behöver ju inte, det finns i telefonen. Vad händer med dem som av någon anledning inte kan ha en smartphone, och jag misstänker att det blir fler och fler? Den som inte kan hantera tekniken, den som inte har råd (en smartphone kostar flera tusen, ett abonnemang är inte heller billigt och tekniken åldras snabbt så att du ständigt måste uppgradera), eller den som inte vill, som jag? Och innan du säger att jag är en teknikfientlig bakåtsträvare så kan jag berätta att jag hade en liten ”handdator” redan på 90-talet och när jag började surfa på nätet var det mest något för tekniknördar. Jag hittade min man på nätet innan det var en grej. Sedan blev han sjuk av tekniken och vi tvingades se över både miljö och diet. Skapa oss ett långsammare liv, vilket allt fler idag tycks längta efter. Men när jag talar med människor som säger att de gärna skulle vilja slippa ifrån de smarta telefonerna säger de att det i princip är omöjligt.

I detta samhälle där allt ska väljas finns det bara ett val i slutändan och det leder oss baklänges, i allt högre hastighet.

Och AI sedan då. Som företagare får jag ständiga erbjudanden om att lära mig använda AI. Men hallå! Här har vi verkligen öppnat en Pandoras ask som borde förblivit stängd för tid och evighet. Varför så bråttom? Kan vi inte stanna upp och fundera en stund: gynnas vi verkligen av den så kallade tekniska utvecklingen?