Att fundera på – Företagande i en ny tid

Se bättre utan glasögon – helt naturligt

Jag är kraftigt närsynt och har haft glasögon från åtta års ålder. Ganska tidigt blev jag övertygad om att det är möjligt att förbättra sin syn, kanske rentav återfå perfekt syn, och jag har periodvis testat olika metoder för att bli av med min närsynthet. Jag minns att jag redan som barn läste om en äldre kvinna som kunnat sluta med sina glasögon efter att ha gjort ögongymnastik varje dag. Så jag gjorde övningarna ett tag men märkte ingen skillnad. Jag fortsatte dock att tro och hoppas och ta reda på mer. Snart insåg jag att jag inte alls hade behövt bli så närsynt som jag är om det inte hade varit för alla de optiker som genom åren nästan slentrianmässigt ökat styrkan på mina glasögon och linser.

Jag är helt öppen med att jag anser att större delen av min närsynthet är optikernas fel och jag har sedan dess hyst den största misstro mot dem.

Nu har jag sedan flera år tillbaka en bra optiker som lyssnar på mig och som inte har något emot att skriva ut en lägre styrka än vad hon egentligen anser att jag behöver. Till viss del beror detta nog på att hon själv sett att min försämring har avstannat och att jag faktiskt till och med förbättrat min syn litegrann. Den största skillnaden blev efter att jag tyckte att glasögonen kändes för starka så jag gick tillbaka till ett gammalt par med svagare styrka. Efter en tid kändes också dessa glasögon för starka så jag fick backa lite igen. Men nu verkar jag ha hamnat på en platå där jag inte kan minska styrkan vad jag än gör. Nja, det är inte riktigt sant. För ett år sedan började jag på allvar att ändra mina ögonvanor och en dag såg jag jätteskarpt, både med linser och med glasögon som vanligen brukar ge en lite suddig syn. Jag såg också skarpt både ute i solen och inomhus i sämre ljus. Jag var helt exalterad den dagen och kunde inte se mig mätt på världen omkring mig. Men dagen efter var jag tillbaka igen på min gamla styrka som om inget hänt. Jag har försökt återskapa upplevelsen och har funderat mycket över vad jag gjorde annorlunda just den dagen eller dagen innan. Min slutsats är att jag hade ett annat tänk kring min syn dagen innan men mer om tankens betydelse längre fram.

Jag följer några kanaler på youtube som handlar om synförbättring och där kom Bates-metoden ofta på tal. En del var för, andra var emot.

Och söker man på Bates-metoden på wikipedia får man höra att det är en verkningslös och rentav farlig metod. Men det finns hundratals vittnesmål om hur människor återfått perfekt syn med hjälp av dr Bates och hans metoder.

För somliga har det gått snabbt, för andra har det tagit några år. Jag blev nyfiken och köpte hans bok i en nyutgåva från 2025.

W. H. Bates levde kring förra sekelskiftet, rättare sagt mellan 1860 och 1931. Han var ögonläkare och fick ofta ta emot patienter som ingen annan kunnat hjälpa. I sin bok ”Better Eyesight Without Glasses” går han igenom teorierna bakom ögats funktion och de olika synfelen och han belyser skillnaderna mellan vad skolorna lär ut om synen och vad han praktiskt upplevde bland sina patienter. Han upptäckte att det var mycket som forskningen inte kunde förklara och blev nyfiken på hur det kom sig. Varför blev vissa människor närsynta och andra inte? Varför ökar graden närsynta (både antalet personer och deras respektive synfelsgrad) med antal år i skolväsendet? Varför kunde vissa spontant börja se bättre? Bates slutsatser går på tvären mot mycket av det vi trott var sant om syn och synfel. Därför har han också fått jättemycket kritik och aktivt motarbetats av etablissemanget. Man kan ju inte sälja glasögon till kunder som inte längre behöver dem. Dessutom tar det emot att behöva erkänna att man har haft fel. Jag är ingen optiker eller ögonläkare så jag läser Bates bok med ett öppet sinne. Mycket av det han säger resonerar också med mig på djupet och bekräftar egna upplevelser. Jag skriver här om närsynthet men Bates metod kan appliceras på nästan alla typer av synfel eftersom de, enligt Bates, har samma grundorsak.

Här kommer ett exempel på en anomali som vanliga optiker inte kan förklara: Jag har så länge jag kan minnas upplevt det som kallas ”clear flashes”, där jag för en kort sekund ser helt klart, sådant som borde vara omöjligt för mig att se. Jag förklarade en gång för min optiker att jag kan sitta på bussen utan glasögon och läsa skylten som talar om vilken hållplats som kommer näst. ”När du sitter längst fram?” frågade hon (för bara det hade varit fantastiskt så illa som jag ser). ”Nej, från mitten av bussen”, svarade jag och hon tittade bara konstigt på mig.

Förmågan att se klart, om än bara för en sekund, talar om för mig att det inte är mina ögon det är fel på. De kan ju uppenbarligen se skarpt.

Nej, det måste vara ett tankefel. Min närsynthet sitter i huvudet, inte i ögonen. Alltså borde det gå att korrigera. Men hur?

Bates menar att synfel alltid handlar om ansträngning. Ögat har många muskler och flera av dem är starkare än de behöver vara. När vi upplever stress av något slag spänner sig musklerna kring ögat och så att säga låser synen vid ett visst avstånd. Om man då försöker fixa problemet genom att sätta en lins framför ögat kommer spänningen kvarstå och bli kronisk. Bates skräder inte orden mot dem som sätter glasögon på barn. Det är det värsta man kan göra, menar han. Inte bara för att man då hindrar barnets ögon från att utvecklas normalt, man lägger också till mer stress och anspänning genom det stigma som faktiskt följer med glasögon. Det spelar ingen roll hur moderna vi gör glasögonen, det anses inte vara snyggt att bära dem. Så nu är du inte bara närsynt, du är ful också. Och nästa besök hos optikern ger dig en starkare styrka. Det blir ett beroende som är så starkt att en del helt enkelt inte vågar gå utan glasögon, även när de skulle klara av det. Glasögonen blir en trygghet. Jag kan också känna så. Utan glasögonen känner jag mig naken och hjälplös. Jag ser ju faktiskt så dåligt utan dem att jag inte kan känna igen ett ansikte på en meters avstånd. Men om jag tar på mig ett par supersvaga glasögon som jag har hittat (de kan ha varit min mammas) kan jag utan problem gå ut på promenad, trots att jag alltså inte ser märkbart bättre.

En stor del av utmaningen med att förbättra synen handlar alltså om att bryta beroendet och vara tacksam för vad man ändå ser utan de kryckor som glasögonen utgör.

Glasögon får ögonen att arbeta på ett felaktigt sätt. Det kanske största felet är att glasögon ger skärpa i hela synfältet på en gång. Så är ögat inte skapat att se. Vi har ett litet fokusområde mitt fram där vi ser skarpt. Allt annat, så att säga i periferin ska vara suddigare. Efter en lång tids glasögonanvändande kan man till och med få ögonen att göra tvärtom: man ser skarpare i ögonvrån än rakt fram. Så har jag det. Jag kan titta rakt på den största bokstaven på tavlan hos optikern och inte se någonting. Men om jag tittar lite åt sidan, ser jag bokstaven träda fram i ögonvrån. Bates uppmanar oss som har detta (så kallad eccentric fixation) att försöka se sämre där vi inte tittar, vilket är lättare sagt än gjort. Men jag märker att om jag går helt utan glasögon under några timmar så börjar jag se skarpare i mitten av synfältet. Detta kallas central fixation och handlar inte alls om att stirra eller försöka se. Så fort du försöker se skapar du en anspänning som gör att du ser sämre, säger Bates. Nej, du måste helt enkelt slappna av så mycket som möjligt och låta ögat hitta det naturliga läget.

En övning för att uppnå central fixation är att minnas en svart punkt. Ju tydligare och skarpare du kan minnas en pytteliten svart punkt medan du tittar på något, desto lättare kommer du att se skarpt där du tittar.

Föreställningsförmåga och minne är tätt sammanflätat med synen.

Ju bättre fantasi och minne du har, desto bättre ser du, och vice versa. Bates kan inte riktigt förklara varför det är på det viset men han har bevisat det i flera olika försök. Ett annat märkligt fenomen är att vi tycks se nya saker sämre än sådant vi känner väl till. Därför uppmanar Bates oss att titta på Snellen-kartan (en tavla med bokstäver i olika storlekar, liknande den som optikern har för att testa synen) en liten stund varje dag. I försök med skolklasser kunde Bates visa att denna enkla handling inte bara bromsade utvecklingen av närsynthet i klasserna, utan till och med fick närsyntheten att gå tillbaka hos många elever. Som bonus fick de också bättre minne och lärde sig lättare. Det är alltså inte själva läsningen och arbetet på nära håll som orsakar närsynthet, utan mötet med det nya och okända, hävdar Bates. Det är därför som fler år i skolan ger fler närsynta och ökande styrkor.

Det här är en radikal åsikt. Det anses allmänt vedertaget att närsynthet förvärras av för mycket arbete på nära håll. Detta hävdas också i samband med närsynthet efter skärmanvändande som är aktuellt just nu. Men tänk om det handlar om den stress och anspänning som en föränderlig värld utsätter oss för? En annan åsikt som Bates fått kritik för och som har lett till att hans metoder anses farliga är ögats behov av solljus.

Bates förespråkar att man låter ögonen bada i solljus, först med stängda ögonlock, sedan med svagt öppnade.

Solljuset är inte farligt för ögonen, säger Bates, tvärtom! Det ger ögonen näring och avslappning. Detta har jag känt spontant och jag har ofta låtit solen värma mina stängda ögonlock. Men det är alltså enligt etablissemanget en livsfarlig praxis och det kan aldrig nog påpekas hur viktigt det är att bära solglasögon så fort solen tittar fram. Men våra förfäder hade inga solglasögon och de utövade många av sina sysslor i svagt ljus från lägereldar och oljelampor. I synnerhet kvinnor har alltid arbetat med händerna och därmed haft ögonen fokuserade på nära håll. Ändå har närsynthet såvitt vi vet inte varit särskilt vanligt förrän läs- och skrivkonsten blev allmänt utbredd. Det var inte närheten som var problemet, utan nyheten.

Jag ger inte upp. Jag tror fortfarande – och kanske ännu mer efter att ha läst Bates bok – att jag kan förbättra min syn.

Men det är svårt när man ser så dåligt som jag gör. Bates menar att det i princip är omöjligt att göra något åt synen så länge som man bär sina glasögon, även om det bara är stundvis. Man måste sluta helt. För mig, i mitt liv, så är det omöjligt. Då är det skönt att veta att det finns de som sett lika illa som jag eller sämre, som ändå lyckats förbättra sin syn avsevärt med diverse metoder, trots att de emellanåt varit tvungna att bära glasögonen. Det handlar om bättre vanor i vardagen, samt mina tankar förstås. ”Myopia is mental” heter en kanal jag följer och det stämmer, det är jag helt säker på!

Better Eyesight Without Glasses
W. H. Bates (2025)
Orient Publishing
ISBN 9788122207095

Tala är kanske silver men tiga är inte guld

Som tonåring fick jag ofta känslan av att jag var en elak människa, och jag led av det. Även om det aldrig var min avsikt att såra någon var det ofta det som blev resultatet när jag öppnade munnen. Jag försökte kanske skoja, säga något smart, passa in men det föll platt och inte så sällan blev någon sur eller ledsen. Jag var nog helt enkelt en elak människa, tänkte jag. Inget att göra något åt. Med tiden accepterade jag mig själv sådan jag var och jag brydde mig allt mindre om vad andra kunde tänkas tycka och tänka om mig. Ibland gjorde jag kortvariga försök att ”vara snäll”, vad nu det innebar, men jag föll alltid tillbaka i gamla hjulspår. Vissa människor verkade tycka om mig ändå, så kanske var det bara en fråga om personkemi.

För en tid sedan började min tonårsdotter påpeka för mig att jag ofta lät vad hon kallar ”passivt aggressiv” och hon ville ha ett kodord för att signalera till mig när jag så att säga ”gick över gränsen” i interaktion med andra människor. Ordet blev av någon anledning ”gurka”. Denna stackars oskyldiga grönsak har nu blivit till ett förvånansvärt vanligt skällsord hos oss.

Vad menas då med att vara passivt aggressiv? Det kan tydligen handla om lite vad som helst.

Om jag sätter en punkt efter ett textmeddelande kan det tolkas som passiv aggressivitet, så det har jag (nästan) slutat med. Det tar dock verkligen emot för en sådan språkpolis som jag att lämna en ”öppen” mening på det viset. (Att vara språkpolis är väl för övrigt att betrakta som en aktiv aggressivitet.) Att be någon att göra något, särskilt i skriftlig form, kan också betraktas som passiv aggressivitet. Att lägga till ett enkelt ”tack” hjälper inte utan gör det snarare värre. Om du absolut måste skriva något så måste du även rita en smiley efter.

I princip är all kritik passivt aggressiv, när den inte är aktivt aggressiv förstås. Är det kanske bättre att vara aktivt aggressiv när man ger någon kritik eller ber någon att göra något? Om jag tolkat dottern rätt så är det bättre att bita ihop, hålla tyst och själv göra det som den andra förväntades göra. Om man sedan låter lite av ilskan och frustrationen pysa ut i ett klagomål kan det också låta passivt aggressivt. Klagomål generellt är förstås inte bra, i alla fall inte om de riktas direkt till den det gäller. Hemmavid verkar det vara okej att klaga över allt möjligt, åtminstone för vissa. Det mesta som jag betraktar som rena påståenden anser mina barn (och min make) är klagomål. Jag klagar tydligen hela tiden. Och mina krav på andra är för höga. Man kan inte förvänta sig att människor ska städa efter sig, följa överenskomna regler, göra sina ålagda arbetsuppgifter eller ens passa tiden. Hm… Är inte detta att förminska människor, tänker jag helt stilla. Att utgå ifrån att de är för dumma och lata för att göra något överhuvudtaget? Och är inte det i så fall mer (allmänt) kränkande än att lite ”passivt aggressivt” säga: ”Plocka upp efter dig, tack! (och så en smiley)”?

På en resa till mina hemtrakter i finländska Österbotten konstaterade barnen förvånat att det hela kanske är en kulturell fråga, för i jämförelse med mina (framför allt äldre) släktingar framstod jag för mina barn som ett socialt geni. Den finlandssvenska tonen är antingen brutalt rättfram och ärlig, eller dubbeltydig och ironisk. Det är ofta svårt att veta om en kommentar är ett kärleksfullt skämt eller förtäckt kritik. Att det kommer paketerat i en stundvis svårbegriplig dialekt gör det inte enklare förstås. Mumintrollet kommer med beska.

När jag för femtioelfte gången en dag blivit feltolkad som kritiserande och kränkande (gurka!) fast jag bara försökt konversera bestämmer jag mig för att hålla tyst resten av kvällen. Inte ett ord kommer över mina läppar. På flera timmar. Det dröjer inte länge förrän min tystnad börjar skava hos resten av familjen. Dottern hävdar, till hälften buttert, till hälften ängsligt, att min tystnad faktiskt kan tolkas som passiv aggressivitet. Men jag härdar ut, så lätt ska hon inte lura mig att prata.

Efter ett tag slås jag av hur skönt det är att inte behöva säga något.

Nittio procent av allt jag säger är ju ändå helt onödigt. Varje gång jag får en impuls att öppna munnen analyserar jag syftet med det som jag (utan mitt tysthetslöfte) hade sagt. Mycket är kommentarer för att få mig att verka smart eller rolig. Så helt onödigt. Annat är klagomål (faktiskt), och oftast utan syfte att förbättra något. Jag kanske bara vill klaga på vädret eller på mina torra ögon. Också helt onödigt att säga. Planer för göromål längre fram är en annan grupp yttringar. Varför prata om det? Bara göra eller låta bli känns mer rationellt och konstruktivt. Andra (läs: min man) kan ju bli stressade av att påminnas om saker som ska göras, i synnerhet om de inte går att bocka av omedelbart. Till min förvåning upptäcker jag att många av de ord jag håller inne med är riktade till husdjuren eller mig själv. Men djuren förstår inte vad jag säger och läser mitt kroppsspråk bättre än mina talade ord. Och varför – varför! – pratar jag så mycket för mig själv? Helt obegripligt. Får kanske tankarna inte plats därinne i huvudet på mig? Alltid måste de talas, eller som här: skrivas. Aldrig kan de bara få vara, komma och gå som på en sommarhimmel… Det är väl därför jag har så svårt att meditera, tänker jag.

Min tystnad gör att jag lyssnar desto mer och hör sådant jag inte brukar höra eller fästa så stor vikt vid. Plötsligt låter andras ord annorlunda. Någon låter gnälligare, en annan ängsligare. Och stämningen i familjen sjunker snabbt. Trots att jag inte längre klagar eller kritiserar börjar de andra må sämre omkring mig. Tystnaden tolkas som missnöje och jag känner mig förvånansvärt glädjelös själv. Småpratet, även det negativt laddade, är alltså ett nödvändigt kitt i den sociala samvaron.

Tystnaden är hotfull, även när avsikten är den totalt motsatta.

Jag kommer att tänka på boken ”En klagofri värld” där läsaren utmanas att inte klaga på tjugoen dagar. Inte det minsta som kan tolkas som klagomål får komma över dina läppar. Inte ens sådant som kommentarer om vädret eller om ogjorda sysslor. Det behöver kanske inte ens sägas att jag misslyckades kapitalt med det experimentet. Liksom den här gången, upptäckte jag då att om jag inte får klaga, döma eller kritisera så blir jag olustigt tyst. Det skulle kunna vara en nedslående insikt (jag måste vara en elak och miserabel människa trots allt), men det är det konstigt nog inte. Jag tror det är något allmänt mänskligt. Önskvärt eller ej, vi är så vana vid den typen av småprat att frånvaron därav lätt uppfattas som falsk eller rentav hotfull. I klagomålet finner vi gemenskap och trygghet. Dessutom signalerar det våra behov till andra.

Min slutsats blir att – som med det mesta här i livet – det inte handlar om antingen eller, tala eller tiga, utan om att vara mer medveten om vad man säger och varför. Till viss del kan jag säkert minska ner på till synes ”onödigt pratande” men att ständigt anpassa sig och tassa på tå fungerar inte. Jag kan helt enkelt inte låta oron för hur jag möjligen uppfattas stoppa mig från att vara den jag är. Ibland behöver man framföra kritik och då är det bra att göra det så öppet och rakt som möjligt. Tydlighet tjänar alla på i längden. Ingen blir glad av en muttrande martyr. Det slår mig plötsligt att jag personligen så gott som aldrig uppfattar andra som passivt aggressiva gentemot mig. En del människor klagar mer än andra, kanske har de anledning därtill. Om det skulle bero på mig och något jag gjort eller inte gjort får de väl säga det rakt ut, tänker jag.

Människor som alltid är glada och trevliga gör mig däremot misstänksam. Såna kan man inte lita på.

Har tiderna förändrats? Är människor i allmänhet mer lättkränkta än förr? I så fall är det en märklig paradox – samhällsklimatet tycks bli både mer brutalt och elakt, samtidigt som vissa blir kränkta av minsta lilla och ropar på extra skyddsåtgärder. Det har stiftats lagar mot kränkningar och förolämpningar, vilket har skapat en osäker gråzon där ett skämt kan bli straffbart. Inte undra på att det talas om trånga åsiktskorridorer och självcensur. Men överbeskyddandet kan få motsatt effekt. När har väl en uppmaning om att ”vara snäll” någonsin omvänt en mobbare eller skapat ett bättre arbetsklimat? Snarare uppfattas sådana uppmaningar som ett hån eller rent av en provokation. Nej, för att kunna vara snäll krävs för det första att man mår bra och får sina behov tillgodosedda. Det inkluderar att bli lyssnad på, även när det man säger är obekvämt. Ju öppnare samtalsklimat, desto större förståelse och tolerans. Tystnad – självvald eller påtvingad – är aldrig lösningen.

Kontakt med historien

”Mamma, du måste läsa den här boken, den är så bra!” Min artonåriga dotter är eld och lågor över – hör och häpna – Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. En klassiker som jag ännu inte läst. Så bra alltså? Vad är det i denna thriller från 1905 som tilltalar min dotter, 120 år senare? Hon verkar inte riktigt kunna sätta ord på det, men på något vis känner hon igen sig i doktorns tankar, nedskrivna i dagboksform. Språket var lite av en utmaning, det erkänner hon, och även jag som ändå är några decennier äldre och som har läst många böcker på gammelsvenska, hittar ord och begrepp som jag inte är bekant med.

Ändå är det något allmängiltigt och tidlöst över boken och de tankar som huvudkaraktären delar med sig av.

Själva historien handlar om en prästfru som är olycklig i sitt äktenskap. Hon har en älskare och kommer till doktor Glas för att be om hjälp att slippa ifrån sin man, rent fysiskt. Kan inte doktorn prata med hennes man och kanske hitta på någon förevändning för att avhållsamhet nu vore det bästa? Doktorn, som är en empatisk man även om han kanske inte förstår det själv, tänjer på de etiska gränserna och ljuger för prästen. Frun är inte riktigt kry, det bästa vore om ni hade skilda sovrum. Men detta är naturligtvis bara en tillfällig lösning. På lång sikt kvarstår problemet och prästen visar sig ha mycket svårt att låta bli sin hustru. Doktor Glas börjar leka med tanken på att mörda prästen. Ju mer han tänker på det och ju mer han ser av hustruns lidande, desto mer ter sig ett mord som den bästa lösningen. Men hur ska man göra det så att det ser ut som ett naturligt dödsfall och så att ingen – inte ens prästfrun – kan ana att det sker utifrån en plan?

Vi får följa doktorns tankar och moraliska våndor under några heta sommarveckor och en bit in på hösten. Han funderar kring stort och smått, mycket kring kärleken och varför den gått honom förbi. Han borde ha bildat familj. Och tillfällen har funnits, och finns ännu medan detta utspelar sig. Ändå är det som om doktorn förnekar sig själv lyckan, eller kanske bara inte vågar kasta sig ut. Han tänker ofta att man borde ha åtminstone en människa som man kan blotta sig helt för, en människa som känner en utan och innan. Men han betvivlar att han skulle kunna hitta en sådan. Han tycks tro att han är rätt osympatisk. Men det tycker alltså inte vare sig jag eller min dotter. Jag förstår hennes entusiasm. Jag känner igen mig i Doktor Glas.

Jag, en kvinna på 2020-talet kan relatera till en mans tankar vid 1900-talets början. Och det är detta som gör stor litteratur eller konst: det mänskliga.

Idag läste jag om hur högre utbildningar inom konst och kultur har kapats av politiska intressen. Det viktiga är inte längre att lära sig hantverket av de generationer som gått före, utan att kritiskt ifrågasätta normer och traditioner. I skolans läroplan står det också att vi aktivt ska motarbeta traditionella könsroller. Varför? Undrar jag. Är det ett problem om en kvinna vill stanna hemma med barnen och bli försörjd av en man? Ska den möjligheten alltså helt strykas för alla kvinnor, för att någon kanske känt sig förtryckt? Man talar om patriarkatet och hur män dominerat genom historien. Hjalmar Söderberg var man, liksom hans huvudkaraktär doktor Glas. Och då förutsätts jag som kvinna idag inte kunna relatera till något som de säger? Är inte det att förtrycka oss kvinnor? Jag vill kunna ta del av manliga tankar, ofta skiljer de sig inte mycket alls från mina egna. Kan vi inte bara få vara människor, och uppskatta konst, kultur och skönhet när vi finner den, oavsett om den är producerad av män eller kvinnor, och oavsett politisk riktning? Det är i mötet mellan kontraster som livet sker. Annars är allt dött.

Det finns en fantastisk dynamik mellan det manliga och det kvinnliga, mellan män och kvinnor. Att bara se fiender på andra sidan leder i slutändan till alltings död.

”Doktor Glas” är full av intressanta citat. Till exempel:

”Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det för mera troligt att jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor. Och det har till sist börjat gå upp för mig som en aning: det är kanske icke meningen att man skall förstå livet.”

”Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka.”

”Men det finns en hemlighet med sanningen, som eget nog är mycket litet känd, fast jag tycker att den borde ligga i öppen dag – det är den, att det är med sanningen som med solen: dess värde för oss beror uteslutande på den rätta distansen.”

Men det allra mest kända citatet är förmodligen detta:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Och med dessa ord har Söderberg fått kontakt med Cederholm, helt oberoende av kön, tid eller politik. Känn på det, ni vänsterextrema gnällspikar som vill beröva oss historien!

Vem gynnas av den tekniska utvecklingen?

Den tekniska utvecklingen har nu gått så långt att den börjat gå baklänges och vi måste börja finna oss i dels en allt lägre kvalitet, dels att den teknik som ändå fungerar kommer att vara tillgänglig endast för en liten rik elit. Tillbaka till 1800-talet, med den skillnaden att vi inte kommer att kunna värma våra hus eller laga vår mat med hjälp av ved eller kol, eftersom…

ja, ni vet, KLIMATHOTET.

Kan man ana en jättelik (svält-)katastrof i den närmsta framtiden? Kanske är det då en bra sak att jag redan nu har ledsnat så på tekniken att jag är beredd att självmant kasta ut allt med batteri eller sladd. Jag kan väl knappast vara ensam. För en tid sedan fick jag ett meddelande från Comviq om att min telefon kommer att sluta fungera när de monterar ner 3G-nätet. Min telefon, en Nokia 3310, har varit en trogen följeslagare sedan 2003 och fungerar fortfarande utmärkt. Jag har bytt batteri två gånger, det senaste bytet var nog för över tio år sedan. Jag har också bytt skal eftersom knapparna blivit lite slitna. Men annars är det en mycket bra telefon. Det tyckte jag inte när jag köpte den, jag ville egentligen inte alls ha en mobiltelefon. Så jag valde den mest robusta. ”Har ni ingen större?” frågade jag expediten. Han skrattade och svarade att de flesta ville ha en mindre telefon. Så är det dock inte idag. Min telefon, min Nokia, är mindre än alla de stora plankor till smartphones som folk går omkring med. När jag visar min telefon för folk i min ålder blir de nostalgiska. ”Ah, en sån! Jag hade en sån. Skulle aldrig gjort mig av med den. De är oförstörbara.”

Men nu har alltså den tekniska utvecklingen förstört en bra produkt genom att göra den oanvändbar.

Jag valde en HMD (före detta Nokia) Flip som min nya telefon. På många sätt är den sämre än min gamla men den var det bästa av många dåliga alternativ. Det kommer ta tid för mig att vänja mig vid den nya telefonen, acceptera den lär jag aldrig göra. Inte heller accepterar jag att vi i vintras blev av med vår fasta telefonlinje. Snacka om tillbaka till 1800-talet. Men nu har vi inte ens tillgång till telegram längre. Förutom appen då, som inte heller funkar om nätet går ner. När jag skriver detta är det otroligt varmt och fuktigt, vårt internet vill knappt alls. Vädret var aldrig något problem för kopparnätet, om det inte blåste ner träd på ledningarna förstås, vilket hände extremt sällan och ju var tämligen lätt att åtgärda. Nu får vi börja vänja oss vid att vi ibland står helt utan kontakt med omvärlden. I glesbygden dör människor nu, för att telefonerna inte fungerar. När de monterade ner kopparnätet frågade jag om vi skulle få tillbaka insatsen vi betalade för att få telefonledningen dragen till huset. Jag tror inte de förstod frågan.

Men vi har betalat för kommunikationerna, både direkt i avgifter och via skattesedeln.

När all den pålitliga tekniken nu monteras ner (med förklaringen att den är för dyr att underhålla), hur ska vi då kompenseras? De talade om att alla skulle få fiber istället. Bortsett från att det blir ytterligare en kostnad för konsumenterna (för något vi redan betalat flera gånger för) så har utbyggnaden avstannat. I vår by talades det för många år sedan om fiber. Det hölls möten (som jag inte gick på) och det kom erbjudanden i lådan. De började gräva och dra ledningar… som stannade efter några hundra meter in på byvägen. Sedan försvann firman. Kvar låg ledningar och annat material i de halvgrävda dikena. Någon fick fibern indragen i huset men aldrig påkopplad. Tystnad. Och sedan tog de lik förbannat bort kopparnätet.

Vem har frågat oss, medborgarna, om vi vill ha dessa försämringar?

Inte kommunerna som tävlar om att ligga först i ”moderniseringen”, inte de många telebolagen som tjänar stora pengar på ”lösningar” som påtvingas konsumenterna. Jag har försökt klara mig utan smartphone. Jag vill inte ha en, såg direkt nackdelarna när de kom, inte minst risken för beroende. Än så länge går det mesta med laptopen. Om jag håller mig hemma. Men ska jag ut och resa blir det svårare. Alla biljetter är digitala, parkering fungerar bara med app och alla adresser ska hittas med GPS. Förr kunde man stanna vid en telefonkiosk eller en busshållplats och kolla kartan. Eller fråga någon. Ja, det kan man väl även idag förstås, och då googlar de på sina telefoner. För ingen kan längre någonting. Man behöver ju inte, det finns i telefonen. Vad händer med dem som av någon anledning inte kan ha en smartphone, och jag misstänker att det blir fler och fler? Den som inte kan hantera tekniken, den som inte har råd (en smartphone kostar flera tusen, ett abonnemang är inte heller billigt och tekniken åldras snabbt så att du ständigt måste uppgradera), eller den som inte vill, som jag? Och innan du säger att jag är en teknikfientlig bakåtsträvare så kan jag berätta att jag hade en liten ”handdator” redan på 90-talet och när jag började surfa på nätet var det mest något för tekniknördar. Jag hittade min man på nätet innan det var en grej. Sedan blev han sjuk av tekniken och vi tvingades se över både miljö och diet. Skapa oss ett långsammare liv, vilket allt fler idag tycks längta efter. Men när jag talar med människor som säger att de gärna skulle vilja slippa ifrån de smarta telefonerna säger de att det i princip är omöjligt.

I detta samhälle där allt ska väljas finns det bara ett val i slutändan och det leder oss baklänges, i allt högre hastighet.

Och AI sedan då. Som företagare får jag ständiga erbjudanden om att lära mig använda AI. Men hallå! Här har vi verkligen öppnat en Pandoras ask som borde förblivit stängd för tid och evighet. Varför så bråttom? Kan vi inte stanna upp och fundera en stund: gynnas vi verkligen av den så kallade tekniska utvecklingen?

Var är du hemma?

”Vann e to heim?” ”Kvadan e do heim?” I finländska Österbotten kan dialekterna skilja sig kraftigt åt med bara några mils mellanrum. Alla verkar dock stolta över, och måna om, sin egen unika dialekt. De flesta verkar också vara överens om att närpesiskan är den mest svårförståeliga (utom möjligen Närpes-borna själva). Vissa meningar är nästan lättare att förstå på isländska än på österbottniska, vilket säger något om hur gammalt språket är. Ändå är det först nu, med KAJs framgångar som dess existens har blivit mer allmänt känt.

När vi passerar Maxmo välkomnas vi till ”KAJ-land” och bandet kommer på tal var vi än är.

Österbottens stolthet. Ambassadörer för den lilla minoritet svensktalande finländare som bor här längs Finlands västkust. Och där unga människor för traditionen vidare, för att rötter är viktigt. Här, i synnerhet bland de lite äldre, frågar man inte ”vad jobbar du med?” utan ”varifrån är du hemma?” Och följdfrågan blir ofta: ”är du släkt med…?” Oftast är man släkt, även om det kanske går tillbaka till 1600-talet. Själv får jag veta att jag är åttmänning med Jakob Norrgård i KAJ. Nånstans på min mammas farfars sida. Sidubara! Ja, sångrösten har vi ju gemensamt… Min pappa berättar att bara för ett par generationer sedan hördes det på namnet varifrån man var och vems son eller dotter man var. Först förnamnet, sedan faders namn med tillägget –son eller –dotter, och sist namnet på gården där man föddes. På så sätt visste alla direkt ”vann man va heim”, var man hörde hemma.

När jag närmar mig min fars hemby känner jag det, rötterna.

Trots att jag bara var tre år när vi flyttade till Sverige finns det något här, i de vinpinade höladorna på de vidsträckta slätterna, i lagårdsdoften, pälsfarmslängorna, kålfälten, björkarna… Något säger ”hemma” i mig. Och språket försöker leta sig tillbaka. Barnen, de svenska, tittar på mig med konstiga blickar, som för att säga: ”vem är du och vad har du gjort med vår mamma?” De säger att jag låter som ett mumintroll, men mumintrollen pratar ju nyländska eller högfinlandssvenska, inte österbottniska. Och jag säger säkert helt fel många gånger. Folk tycks glada ändå, för att jag åtminstone försöker. Jag visar respekt för mina rötter. KAJ sjunger: ”do kan ta poitjin ur byin men int byin ur poitjin” och det gäller väl oss flickor med kan tänka. Det är viktigt med rötter. Där min pappa bor hänger en bonad med texten: ”Lyssna till den granens susning vid vars rot ditt bo är fästat.” Vi människor är inte bara en del av en större grupp människor, vi tillhör också en plats (mer kanske än vad platsen tillhör oss), eller det borde åtminstone vara så.

Jag inser att jag på något undermedvetet plan har tagit med mig Österbotten till Roslagen, där jag bor nu.

Jag behöver ha vidsträckta åkrar omkring mig, utsikt över vatten och gärna ett bulligt pilträd i trädgårdskanten. Växthus och grönsaksodlingar såklart, och en allé med björkar. Allt det där har jag skaffat åt mig. Ändå är det inte samma och jag känner mig ofta tudelad. Är jag svensk eller finlandssvensk? Österbottning eller rospigg? Nej, rospigg blir man först efter sju generationer… Fast… För sju generationer sedan kan jag mycket väl ha varit rospigg, banden är starka här över havet. Och kanske är det därför som jag landat här, efter en sväng på svenska västkusten som inte passade mig alls. Alla de där bergen och skogarna… Nej, jag måste ha öppna landskap. Och när jag nu inte kan återvända till de ursprungliga rötterna har jag börjat rota mig här, i Roslagens fasta berggrund. Så nu är ekarna också mina, nästan lika mycket som björkarna. ”Skulle du vilja flytta tillbaka?” frågar folk mig ibland. Tillbaka vart? Var hör jag hemma egentligen? Vann e ja heim? Int veit ja. När vi styr kosan hem till Sverige igen funderar jag över detta. Hem? Var är det? Kan man ha flera? Även i Österbotten är jag tudelad, mellan min fars och min mors hemtrakter, där man talar helt olika, trots att det bara skiljer en sex-sju mil. Vi rullar in på parkeringen hemma i Roslagen och jag andas ut. Jo, nog är jag hemma nu. Kanske kan jag börja om och ge dessa rötter åt mina barn och eventuella barnbarn. Och så blir jag: Hanna Nilsdotter i Mälby.

Vad innebär det att vara en god människa?

När jag börjar läsa Nick Hornbys ”En god människa” för andra gången drabbas jag plötsligt av en ”mandela-effekt”. Jag är säker på att förra gången jag läste boken så var den skriven utifrån mannens, Davids, perspektiv men nu är boken plötsligt hans frus berättelse. Flera andra detaljer stämmer inte heller överens med hur jag minns boken. Låt vara att det var ett antal år sedan jag läste den och att jag kanske har lite andra perspektiv nu men det känns inte som samma bok. Förra gången jag läste boken upplevde jag att det var David som kämpade med att vara en god människa, men denna gång är det uppenbart att det är hans fru, Katie, som tvingas möta sin fördomsfullhet och småskurenhet.

Hornby är befriande ärlig i sin undersökning av vad det innebär att vara en god människa.

Han låter Katie säga det som de flesta av oss säkert skulle tänka men kanske inte våga yttra. Och han låter David dra godheten till sin yttersta spets för att utforska konsekvenserna av ett sådant agerande. Det blir på så vis ett väldigt filosofiskt verk som tvingar läsaren att tänka till på djupet. Katie konstaterar att det inte finns några logiska argument mot att vara god på det sätt David är, ändå leder hans agerande till negativa konsekvenser och hon kan inte sätta fingret på varför. Hon anser ju att hon är en god människa – herregud, hon är läkare! – ändå blir hon i jämförelse med David och hans vän GoodNews näst intill ond. Hur kan det komma sig? Vad hon än gör blir det fel. Men det David gör blir inte heller rätt.

Som läsare kan jag stundvis känna igen mig i Katie men jag tänker också emellanåt att hon är ovanligt otrevlig och egoistisk. Samtidigt är även David på sätt och vis okänslig för andra människors känslor och reaktioner. Kanske är båda två representanter för vad det innebär att vara människa. Vi vill gott men agerar ”ont”, sedan känner vi (i bästa fall) skuld för det vi gör eller låter bli att göra. Det är svårt att vara människa. Därför söker också många efter något att förhålla sig efter, levnadsregler, en absolut moral. Katie söker till slut efter detta i kyrkan, trots att hon föraktar religiösa människor. Hon ställer en präst mot väggen och kräver att prästen ska ge henne ett svar på hur hon ska leva sitt liv. Men något sådant svar kan inte ges. Varje människas liv är unikt och en del av att vara människa, och ha en fri vilja, är att fatta egna beslut och ta de konsekvenser som besluten innebär.

Men är då moralen subjektiv? Finns det inget rätt eller fel?

Det är en vanlig uppfattning idag att det inte finns någon objektiv sanning utan att var och en får skapa sina egna regler. Men detta förhållningssätt hotar att leda den västerländska kulturen mot sin undergång. Om jag inte behöver lyssna på någon annan, inte följa några andra regler än mina egna, då riskerar jag inte bara att bli ensam och vilsen, jag bidrar även till att rasera det samhälle jag lever i. Visst ska man ifrågasätta auktoriteter och pröva de skrivna eller oskrivna lagar som vi förväntas följa från den dag vi föds, men vi behöver också vara medvetna om att någon en gång har skapat lagarna av en anledning. Jag läste någonstans att traditioner är lösningen på problem vi har glömt att vi hade, tar vi bort traditionerna kommer problemen tillbaka. Jag tror det ligger mycket sanning i det.

Katie och David söker efter ett sätt att leva goda liv, utan att för den skull upplösa jaget. Det är beundransvärt. Jag uppskattar också att Hornby vågar syna problemet från olika håll, han låter inte sina egna fördomar påverka berättelsen. Annars tycker jag att det är vanligt i samtida litteratur, att författaren – medvetet eller ej – har en dold agenda att så att säga tala om för läsaren vad som är rätt åsikter. Men det får vi helt och hållet ta ställning till själva i ”En god människa”, vilket är bra, men det leder också till att berättelsen inte kan få ett slut. När jag läst sista sidan bläddrar jag fram för att se om det ändå inte ska komma något mer, det känns som om halva berättelsen återstår. Och kanske menar Hornby att vi får skriva slutet själva?

Om jag skulle få dra några slutsatser, inte som en fortsättning men som en analys av ”En god människa”, skulle jag säga att den pusselbit som Katie inte finner handlar om relationer. Hon är på god väg i slutet där hon talar om att sätta familjen främst, vilket dock nästan är tabu att säga idag.

Visst är det föredömligt att försöka hjälpa andra människor om man kan. Men din första prioritet ska vara de som står dig närmast.

När dessas behov är tillgodosedda kan du vidga cirkeln till den större grupp du tillhör – din stad, din nation, din kultur, din religion. Om alla människor tog hand om sitt och de sina på detta vis och lät bli att lägga sig i konflikter utanför den omedelbara sfären, skulle världen bli en mycket bättre plats, tror jag. Men idag anses det fult att tala om familj och nation. Om du värnar om din kultur är du en dålig människa. Ja, det finns mycket som gör dig till en dålig människa idag. Svårare är det att säga vad som gör dig god. Att sätta en ukrainsk flagga på din profil? Är det att vara god? En gång i tiden sa jag att jag skulle vara villig att gömma en flyktingfamilj hotad av utvisning. Idag håller jag tummarna för en finlandssvensk familj som gömmer sig undan myndigheterna i sitt eget land. En gång skämdes jag för att jag satte ett tredje barn till världen. Idag önskar jag att jag fött fler. Så mycket har samhället och jag förändrats på bara några år. Men innebär det att jag blivit en mer eller mindre god människa? Jag vet inte. Många skulle nog betrakta mig som ond, misstänker jag. Och det är en konsekvens jag får ta, av mina beslut. Ändå har jag alltid strävat efter att bli bättre. Och just därför valde jag att läsa om den här romanen, som jag vill minnas att jag uppskattade mer den förra gången jag läste den. Idag slår jag ihop boken med en obestämbar känsla av besvikelse. Går det verkligen inte att måla upp en tydligare bild av vad det innebär att vara en god människa?

Skrämmande om mänsklig psykologi

2024 gav jag ut boken “I huvudet på en foliehatt – tankar kring den stora tudelningen” där jag undersöker olika faktorer som kan förklara människors märkliga beteenden under den så kallade pandemin. Det var för mig obegripligt hur helt vanliga människor: 1. Kunde gå på alla lögner som spreds i media och av våra politiker, när det var så lätt att själv kontrollera fakta och inse just att det var lögner och skrämselpropaganda, samt 2. Hur dessa samma människor kunde vända sig emot familj och vänner och vara villiga att rapportera in deras handlingar (eller avståndstagande från handlingar) till myndigheterna. Vi som såg igenom lögnerna och vägrade bära munskydd, isolera oss eller ta en experimentell medicinsk behandling (du vet vad jag syftar på), blev utfrysta, hatade och hotade. En del människor tyckte att vi förtjänade att dö. Fortfarande, såhär fem år senare, är det många av oss som inte återknutit kontakten med de familjemedlemmar och vänner som tog avstånd ifrån oss då. I min bok försökte jag få rätsida på allt detta. Kan det ha handlat om grupptryck? Kan det ha varit massformering (som Mattias Desmet tror)? Varför var det en viss andel människor som inte drogs med i hysterin? En av mina läsare tipsade om boken ”Influence – the psychology of persuasion” av Robert B. Cialdini. Jag beställde boken – en riktig tegelsten – och förväntade mig väl att jag skulle reagera negativt på den.

Och visst gjorde jag det, men på överraskande sätt.

Cialdini har i flera decennier forskat inom området ”påverkanspsykologi” kan man väl kalla det. Den första utgåvan av ”Influence” kom redan 1984 och sedan dess har den uppgraderats flera gånger. I denna upplaga, som är från 2021, tar han med exempel från läsarna på de olika principerna som han utarbetat. En del exempel är också från pandemi-tiden men inte ifrån min sida (hur kunde människor luras så lätt?) utan från den andra (hur ska vi få folk att rätta sig efter myndigheterna?). Förvånansvärt många exempel är också tagna från andra världskriget, men återigen inte från vinkeln ”hur kunde människor låta sig luras så lätt och ange sina grannar?” utan mer som en hyllning till alla som bidrog till att rädda judar. Jag tycker det är märkligt att en psykologiprofessor inte kan ha en mer nyanserad bild av människor än den han tilldelar nazisterna och särskilt Hitler, som han menar var ondskan personifierad. Likt mig – fast tvärtom – frågar han sig: ”hur kan en psykopat agera humant?” Och han kan inte ge något riktigt svar.

Nåja, om man bortser från Cialdinis trångsynthet när det gäller den så kallade pandemin och omständigheterna under andra världskriget, har han något att komma med?

Absolut! Det här är en väldigt upplysande bok. I synnerhet för mig som, tvingas jag medge efter att ha läst en bit i boken, inte alls fungerar som genomsnittsmänniskan. Cialdini tar upp forskning och experiment som visar mänskligt beteende i påverkanssituationer. Men trots alla bevis han framhåller kan jag bara inte tro att människor är så lättlurade och manipulerbara. Jag hade inte reagerat så, tänker jag ofta. Då är det lättare att acceptera att påverkansexperter (försäljare och lurendrejare) använder sig av alla de här metoderna för att lyckas lura eller manipulera oskyldiga offer eller kunder. Smarta människor utan skrupler tar till alla tänkbara metoder förstås. Men jag är inte skrupelfri. Flera av de metoder som Cialdini presenterar får det att vända sig i magen på mig. Även Cialdini själv verkar ha dubbla känslor inför sådan påverkan. Å ena sidan är han fascinerad och imponerad av resultaten, å andra sidan medger han att människor blir lurade i stor skala och att det kan innebära problem. Som en sorts kompensation för att han lyfter fram påverkansmetoder, avslutar han varje kapitel med förslag till försvar. Dock är dessa försvar ofta rätt tandlösa, såvida man inte redan från början är en skeptisk och självständig person. Och problemet med påverkansteknikerna är just att de spelar på våra ”automatiska program”, vi reagerar instinktivt innan vi hinner tänka.

Så hur ska vi då kunna försvara oss, om vi inte ens är medvetna om att våra program klickas igång? ”Click, run”, säger Cialdini.

Men låt oss titta närmare på de sju påverkansprinciper som Cialdini mejslat fram. Den första är ”Reciprocation”, vilket på svenska väl skulle bli ”återgäldande”. En mänsklig egenskap är att vi vill ge tillbaka om vi får något. Detta vet försäljare som gärna ger ett gratis smakprov av varan de vill sälja, alternativt något helt orelaterat, typ en godispåse för att man ska teckna en försäkring till exempel. Ofta är offret berett att ge mer tillbaka än vad han/hon fått. (En försäkring kostar betydligt mer än en påse godis.) En annan variant av den här principen som många försäljare använder sig av är att först be om en stor tjänst, bara för att backa vid ett nej och erbjuda en mindre tjänst – den som egentligen var eftertraktad från början. Eftergiften ses som en gåva som kräver en motgåva. Försvaret mot den här tekniken är enligt Cialdini inte att regelmässigt tacka nej till gåvor, utan att vara medveten om att det kan vara ett lockmedel för något vi faktiskt inte vill ha och att vi då inte är skyldiga någonting.

Jag tackar oftast nej till gratisprover av olika slag. Och om jag ändå får en gåva jag inte bett om, eller tackar ja – för att jag är nyfiken på produkten – låter jag inte detta påverka mitt beslut om att genomföra ett köp. Är du så dum att du ger mig något gratis får du stå ditt kast. Jag köper inte något jag inte vill ha eller behöver.

Men tydligen funkar den här tekniken på de allra flesta. Märkligt.

Den andra principen är ”Liking”, gillande. Vi tenderar att vara mer lättpåverkade av människor som vi tycker om. Och vi tenderar att tycka om människor som vi tycker är snygga. Vi säger också oftare ja till någon som är lik oss. Försäljare försöker ofta hitta gemensamma nämnare med den tilltänkta kunden. Vi faller också för smicker och komplimanger, särskilt om de verkar uppriktiga eller inte verkar vara kopplade till övertalningssituationen. Skickliga marknadsförare försöker bygga relationer med kunderna, antingen direkt, eller via en känd person. Extra effektivt är det att utnyttja familj eller vänner: ”din kompis trodde att du skulle uppskatta det här erbjudandet”. Hur skyddar du dig mot detta, enligt Cialdini? Försök lägg märke till om du tycks gilla en person mer än han eller hon gjort sig förtjänt av. Är det verklig uppskattning och kontakt eller bara tomma ord för att få dig att säga ja? Liksom med förra principen är detta ett klent försvar när det automatiska programmet redan gått igång. Click, run.

Jag faller sällan för komplimanger, utan blir direkt misstänksam – vad är den här personen ute efter? Jag bryr mig inte heller om ifall en kändis använder produkten, vill jag inte ha den säger jag nej. Men visst händer det att jag önskar känna gemenskap med andra människor och i vissa fall mot min vilja säger ja för att jag gillar personen som frågar. Sällan handlar det dock om ekonomiska transaktioner.

Den tredje principen är ”Social proof”, social bekräftelse kan man väl kalla det. Den här principen förklarar sig själv och motsvarar till stor del effekten av grupptryck fast på en många gånger omedveten nivå. Under tre förhållanden är denna princip särskilt effektiv: när vi är osäkra på vad som är rätt att göra, när ”många andra” gör något (då verkar det vara rätt sak), eller när de som är lika oss gör något. ”Eftersom jag är småbarnsmamma och de flesta andra småbarnsmammor gör det här så…”

Den här principen är kanske den mest skrämmande – människor är som lämlar och springer glatt utför ett stup om tillräckligt många andra gör det.

Alternativt låter bli att ingripa i en nödsituation för att ingen annan gör något. Den här principen var också mycket betydelsefull under den så kallade pandemin då vi uppmanades ”ta en för laget”. Det kan vara en utmaning att vara den enda som inte bär munskydd på offentlig plats.

Liksom med de första principerna finns egentligen inget försvar om du inte redan är väldigt självständig som person. Jag har aldrig brytt mig särskilt mycket om vad ”alla andra” gör eller inte gör, snarare gått åt motsatt håll på ren trots.

Princip fyra är ”Authority”, auktoritet. Här igen ser vi hur det som skedde under den så kallade pandemin kunde ske. Människor tenderar att följa ”experter”, även när vi vet att det är på låtsas! En uniform kan frambringa lydnad, men även enbart ett självsäkert uppträdande. Vi följer gärna ledare, vare sig de är formella eller informella. Ibland föredrar vi till och med informella ledare – order uppifrån kan skapa motstånd. Cialdini säger att vi ska fråga oss: är detta en verklig expert på området och verkar råden rimliga? Är experten trovärdig? Givetvis ställer jag de frågorna när jag av en ”expert” blir ombedd att göra något. Ofta går jag åt precis motsatt håll just för att det är en så kallad expert som uttalar sig. Händelserna under den så kallade pandemin har stärkt mig i detta agerande.

Princip fem, ”Scarcity”, brist, handlar om att vi tenderar att vilja ha det som är unikt, vi sätter större värde på något som det är brist på. Om försäljaren säger att ”det här är det sista exemplaret jag har” blir kunden ofta mer benägen att köpa. Likaså om det är bråttom, ”erbjudandet gäller bara idag”. Återigen, sånt här går jag inte på.

Vill jag ha något och har råd att köpa det, så köper jag det. Är jag tveksam avvaktar jag, även om det kan leda till att jag går miste om ett erbjudande.

Nästa princip är ”Commitment and Consistency”, åtagande och konsekvens. Det anses vara goda egenskaper att hålla vad man lovar och att leva som man lär. Detta kan också utnyttjas av påverkansexperter som gärna vill få dig att underteckna ett åtagande av något slag eller spelar på din identitet. ”Eftersom du är en ansvarstagande person kommer du säkert att gilla det här erbjudandet”. Människor verkar också självmant bygga på sina åtaganden. Det här förklarar varför många människor under den så kallade pandemin på eget bevåg upprättade regler eller rutiner för att ”minska smittspridningen”. Skolelever kom själva med förslaget att föreläsa om varför alla borde bära munskydd och så vidare. I Sverige hade vi inget munskyddstvång, ändå började många tidigt bära munskydd (även ensamma i bil!) och det finns enstaka individer som fortfarande bär munskydd ute. Detta förklarar också varför människor, trots ny motstridig information, fortsatte på den inslagna vägen. Sprutorna kanske inte skyddade mot sjukdomen, men man blev åtminstone inte svårt sjuk. Okej, man kanske blev svårt sjuk men man dog i alla fall inte. ”Visst, jag har blivit ansiktsförlamad och fått hjärtproblem efter sprutan men det var ändå värt det, nu får jag ju inte covid”. Helt obegripligt för mig, som ändrar åsikt om jag får ny, övertygande information.

Den sista och nyligen tillagda påverkansprincipen är ”Unity”, enhet. Egentligen tycker jag att detta faller in under ”liking” eller ”social proof” – vi vill göra samma som våra gelikar. ”Vi” är en förlängning av ”jag” och därför gynnas jag av det som gynnar gruppen. Här gör Cialdini en ytterst naiv och på många sätt för en akademiker typisk utvikning. Han försöker driva tesen att vi genom att skapa en känsla av ”vi” med människor som vi annars inte har mycket gemensamt med, kan minska splittringen i samhället. Han föreslår att man som förälder ska söka ut lämpliga kandidater ur den grupp barn som vanligtvis inte umgås med ens egna barn och bjuda hem dem, som en del av familjen.

Det här är så woke som det bara kan bli.

För det första så utgår Cialdini från att det förekommer diskriminering och separation. Vilket det mycket möjligt gör, fast om detta är enbart negativt är tveksamt. För det andra tror han att vi kan ändra på våra mänskliga instinkter genom att ”bjuda hem en svart eller asiatisk unge”. Hur detta inte skulle öka på spänningarna och motståndet förstår jag inte. Det blir uppenbart att sådana initiativ enbart är till för att verka inkluderande när man i själva verket, genom att påpeka att det finns en skillnad, bara förstärker skillnader, verkliga eller påhittade.

Håhåjaja, det här blev långt. Precis som Cialdinis bok. Han broderar ut alldeles för mycket och hade med lätthet kunnat korta ner boken med ett par hundra sidor, även om han behållit alla exempel. Och trots att han säger att han valt en ”populär” framtoning, ett enkelt och icke akademiskt språk, så är boken rätt tungläst. Hans naivitet och ”wokeism” gör det också stundvis jobbigt att läsa. Men nu har jag i alla fall lärt mig att 1. Jag ÄR annorlunda än de flesta andra och 2. Jag kommer antagligen aldrig att kunna försörja mig på mitt skapande eftersom alla dessa säljtekniker gör mig illamående. Denna nedslående slutsats gör att jag nästan önskar att jag aldrig läst ”Influence – the psychology of persuasion”.

Önsketänkande eller strävan efter att bli en bättre människa?

Överallt i manifestationsvärlden stöter man på Neville Goddard. Han verkar vara lite av en husgud. Jag hade lyssnat på en del av hans föreläsningar på Youtube men kände att jag ville läsa texten själv så jag beställde ”The Neville Goddard Collection” som består av tre av hans verk. Nu skulle man kunna tro att en ”collection” är en stadig bit bok men det är den inte. Jag blev förvånad när boken visade sig vara ett litet häfte på 145 sidor. Detta är alltså tre av hans böcker. Inte undra på att han står som författare till många fler än så. Fast… den första ”boken” – ”Be What You Wish” – är nog en transkription från ett radioprogram. Goddard hänvisar flera gånger till att han ”nu på lördag” ska hålla en föreläsning där och där. För övrigt ger boken ett rätt billigt utseende och texten är stundvis svårläst eftersom skiljetecken är utelämnade och rad- och styckebrytningar ibland är mitt i en mening. Boken är tryckt i Indien av Sanage Publishing House som verkar ge ut klassiker att döma av listan i slutet av boken.

Kanske har de målsättningen att nå ut till en bredare publik med ett enkelt och prisvärt koncept, vad vet jag?

Hursomhelst, om vi bortser från formatet, har Neville Goddard något att komma med? I de här tre böckerna – ”Be What You Wish”, ”Feeling Is The Secret” och “The Power Of Awareness” – går han igenom sina grundprinciper för manifestation. Han upprepar sig ganska ofta (inte minst för att det är tre böcker med delvis samma innehåll) men erkänner detta också och menar att man ibland behöver upprepning för att något ska fastna ordentligt. Jag kan dock inte säga att det hjälper mig att förstå honom och hans principer bättre. De är undflyende trots sin synbara enkelhet.

Goddard menar att du kan bli vad du önskar genom att använda dig av ett meditativt tillstånd där du lever dig in i hur det skulle kännas om din önskan var uppfylld. Genom att vara enträgen i detta och varje kväll innan du somnar (förslagsvis) försätta dig i detta tillstånd där du så att säga redan upplever det du önskar, så kommer det att bli verklighet. Ju mer du kan tro på din inre bild och upplevelse, att det faktiskt är sant, desto snabbare kommer du att manifestera det önskade resultatet. Men det räcker inte med att bara visualisera eller dagdrömma, du måste verkligen känna att det är sant, här och nu. Så pass att du när du öppnar ögonen och kommer tillbaka till din nuvarande verklighet kommer känna att den är fel. Lättare sagt än gjort.

Goddard använder sig flitigt av bibelcitat, vilket har verkat avskräckande på många.

Men han tolkar Bibeln väldigt fritt och kreativt. Enligt Goddard är det du och jag som är Gud och alla liknelser handlar om hur man skapar sin verklighet, menar han. Bibeln är inte alls menad att tolkas bokstavligt, den är en instruktionsbok för hur man skapar sitt liv. Emellanåt kan jag tycka att Goddards tolkningar är lite väl långsökta men låt gå. Kanske kan jag tillåta mig själv att tolka honom på samma sätt?

Efter ett tag när jag läst – och experimenterat – en del, får jag plötsligt känslan av att Goddard är feltolkad. Han pratar inte om att manifestera materiella ting. Nej, det handlar om personlig utveckling, att bli en bättre människa. Han pratar mycket om righteousness, att göra det som är rätt och gynnsamt för dig själv och andra. Att sträva efter en högre nivå av medvetenhet. Han säger visserligen att du kan skapa vad som helst med metoden, även själviska ting, men att det då kommer att straffa sig på något sätt. Han menar också att det inte räcker med att bara visualisera och känna, du behöver såklart också ta fysiska aktiva steg mot det önskade. Men stegen kommer kännas lätta och självklara när du är inriktad på ditt mål. Du har en fri vilja men du har också ett öde, förutbestämt för dig.

Ju mer jag läser, desto mer urvattnat känns det.

Å ena sidan kan du bara med tankens och övertygelsens kraft få vad som helst, å andra sidan krävs det en blind tro, envishet, uthållighet och aktiv handling. Dessutom kan det straffa sig om det är något som inte är bra för dig eller inte passar in i ditt utstakade öde. Lagen fungerar alltid, menar Goddard som i sitt avsnitt om ”misslyckande” säger att om du inte uppnår önskat resultat så har du inte varit uthållig nog eller så tror du inte tillräckligt mycket på att din önskan är verklighet. Hm. Det känns som ”The Secret” all over again. Jag blir besviken. Jag som trodde att Goddard verkligen var något speciellt.

Min krassa analytiska, skeptiska hjärna säger att det här med attraktionslagen och manifestation och allt sånt, det handlar egentligen bara om:

Verklighetsflykt – visst, jag kan fantisera ihop en hel värld där jag lever ett annat liv och jag kan fly in till den världen när som helst för en stund. Den kan kännas superverklig men bara för mig, förstås, den finns ju inte ”på riktigt” (om nu något kan sägas finnas på riktigt).
Att må bättre – genom min verklighetsflykt kan jag stundvis må lite bättre, känna mig glad, på samma sätt som en film tillfälligt kan ge mig en viss känsla. Jag kan också må bättre genom tanken att ”vad som helst är möjligt” även om ingen faktisk förändring sker. Jag kan glädja mig åt andra människors framgångar, någonstans lever en människa precis det liv jag drömmer om och eftersom vi alla hänger ihop och är ett, så har jag ju på sätt och vis uppnått mitt mål, någonstans, i någon form.
Att bli en bättre människa – att glädja mig åt och vara tacksam för det jag har, uppskatta de gåvor och relationer jag faktiskt lever med och göra det bästa av situationen genom att inte klaga och inte önska mig något som är omöjligt för mig att uppnå.

Men lagen funkar ju, kanske du säger. Folk har uppnått fantastiska resultat.

Ja… har de det? Kan det vara slumpen? Kan det vara så att alla stjärnor stod i rätt positioner, alla siffror var exakt rätt och människan som förverkligade sin dröm hade jobbat hårt och enträget i den fysiska världen under lång tid, samt kanske till och med var en god människa? Men för de flesta av oss, för oss som tvivlar, som byter önskningar efter dagsform och humör, vi som står med båda fötterna på jorden eller åtminstone inte är helt uppe i det blå, vi som somnar när vi ska meditera, vi som vaknar med ångest mitt i natten och absolut inte kan föreställa oss hur våra problem skulle kunna lösas… För oss kanske det inte funkar.

Neville Goddard betonar att VARA det vi önskar, vilket får mig att tänka att det viktigaste är hur vi är som människor, inte vad vi äger. Önskningen måste handla om vår personlighet och vårt handlande. ”Sök först Guds rike, så ska ni få allt det andra också”, står det i Bibeln.

Kanske måste vi genuint sträva efter att bli bättre människor först, sedan kanske vi får någon materiell belöning också.

Men man kan inte lura kraften och låtsas bli en bättre människa för att få det där huset eller den där bilen som man vill ha. Problemet med mig är att jag egentligen inte önskar vara annorlunda. Jag vill vara den jag är just nu OCH ha det jag önskar. Jag kan faktiskt inte ens föreställa mig hurdan jag skulle vara om jag skulle vara en bättre människa. Jag skulle inte klaga eller prata skit om andra. Jag skulle sätta andras behov före mina egna, alltid hjälpa till, serva och lyssna. Allt det där låter nog bra men det är inte jag. Om jag måste tvinga fram det kommer jag bara att bli bitter i längden. Så jag får nog leva med mitt ego och säga hejdå till önskningarna.

Kanske gör jag Goddard orätt, kanske tolkar jag honom helt fel. Det är mycket möjligt. Och som sagt, han har skrivit många böcker, jag kan ha haft otur med just de här tre. Och det är bara mars. Jag har lovat att ge det ett år. Uthållighet är nyckeln, säger ju Goddard så det är bara att bita ihop om tvivlen och fortsätta. Ingen blir ju gladare än jag om jag har fel!

Jag läste 50 böcker på ett år

Bortrest på semester fick jag mycket läst

Jag lyckades! Jag läste 50 böcker under ett års tid, recenserade samtliga i bloggform och läste in majoriteten av recensionerna till min talblogg. Här ska jag sammanfatta mina erfarenheter. Men först lite statistik.

Jag har alltså på 52 veckors tid läst 50 böcker. Av dessa var en på tyska, nio på engelska och resten på svenska. Den författare som jag läst flest böcker av, fyra stycken, är Terry Pratchett. Av P G Wodehouse, Bjørn Bull-Hansen och Dr Vernon Coleman läste jag två böcker vardera, för övrigt är det olika författare till alla böcker jag läst. 28 av böckerna kan sägas vara skönlitteratur, resten är antingen filosofiska verk, självhjälpsböcker eller faktaböcker av olika slag. Romanerna har varit historiska skildringar, deckare, romantik, fantasy, komedi och drama.

Flera av faktaböckerna har handlat om den så kallade pandemin och dess konsekvenser, inte minst vaccinskadorna.

Här hittar vi böcker som ”Anyone who tells you vaccines are safe and effective is lying”, ”Proof that facemasks do more harm than good”, ”Dödsorsak okänd”, ”Kriget mot livet”, ”The Dream”, ”Den globala statskuppen” samt ”Handbok för uppvaknande”. Jag har också dykt ner i de stora frågorna om livets mening och vad det innebär att vara människa i böckerna ”Hur bör du leva? Moralfilosofi från då till nu”, ”Så talade Zarathustra”, ”Memorabilier” samt ”Den intoleranta toleransen”. Ett annat stort intresseområde för mig är ekonomi och samhällsbygge, därför har jag läst böcker som ”Finance and the good society”, ”Strategi för gemenskap”, ”Demokratins framtid” samt ”Totalitarismens psykologi”. Hit skulle man väl även kunna räkna ”Djurens gård” och ”The new blueprint for humanity”. Men det är svårt att kategorisera en del av böckerna, innehållet är överlappande och ämnesöverskridande. Vissa böcker tycks nästan höra ihop, som till exempel ”The Dream” av David Icke och ”Kriget mot livet” av Per Shapiro.

Det har väl varit oundvikligt att stoppa in mina egna tankar och funderingar kring stort och smått i recensionerna.

Ibland har jag spårat ur litegrann och kanske tolkat in saker som inte funnits där, eller broderat ut en enkel tankegång till något större. Även recensionerna på skönlitteraturen har fått djupare vinklingar ibland, som till exempel när Pratchetts ”Guards! Guards!” fick mig att fundera på om vi behöver ondskan. Bull-Hansens böcker har också fått mig att tänka mycket på vad som gör människor onda. Men jag antar att det är för att människors ondska är något som generellt upptagit mina tankar mycket de senaste åren.

Var det svårt att läsa så många böcker på så kort tid? Ja, och nej. Vissa böcker var otroligt lättlästa, och ibland valde jag ut en tunnare bok för att ”komma ikapp” läsningen. Men emellanåt var det tungt. ”Finance and the good society” gjorde mig så arg att jag hade svårt att läsa färdigt den. Även Tersmans ”Hur bör du leva?”, Swedenborgs ”Memorabilier” och Nietzsches ”Så talade Zarathustra” var svårlästa till stor del på grund av att jag inte delade den livsåskådning som presenterades. Bull-Hansens böcker tog också tid och kraft, dels för att de var tjocka – uppåt 600 sidor med liten text – men också mycket på grund av de grafiska skildringarna av horribla handlingar. Det var kanske lite ironiskt att den sista boken jag läste i mitt maraton var just en av Bull-Hansens böcker, och att titeln på mitt inlägg blev ”Vissa böcker ska man inte läsa”.

Det betyder ju inte att det var en dålig bok, snarare var det tvärtom i det här fallet.

”Jomsviking – Vinland” var helt enkelt så välskriven att berättelsen kröp in under skinnet på mig. Och jag tror att vi behöver vara försiktiga med vad vi släpper in under skinnet, i synnerhet om vi är så känsliga som jag är. (En del människor har säkert svårt att tro att jag är känslig men det är en helt annan fråga.)

Varför valde jag att inte läsa in några av recensionerna? Oftast berodde det på att recensionen var kort – det fanns inte så mycket att säga, men jag har också i vissa fall undvikit att läsa in recensionen om den varit negativ. Det är jättejobbigt att behöva ”skriva ner” någon annans verk, i synnerhet om jag känner eller har träffat författaren. Därför har jag lämnat dessa recensioner så att säga lite i skymundan.

Om du inte har något positivt att säga, säg inget alls.

Nu har jag ju oftast haft något gott att säga, även om dem jag kritiserat, men jag ville ändå försöka fokusera på det som är bra. Och jag var ju ”tvungen” att skriva en recension på varje bok jag läste. Jag var också ”tvungen” att läsa ut varje bok, hur jobbigt det än var. Ärligt talat har det nästan aldrig hänt att jag slutat läsa en bok mitt i, inte ens före denna utmaning. Jag tycker liksom att man ska avsluta det man påbörjat. Har man dessutom betalat en slant för boken ska man väl få valuta för pengarna?

Alla sågningar har jag dock inte gömt undan. Ibland har det helt enkelt varit för roligt att lyfta fram bristerna i resonemanget, uppenbara kunskapsluckor eller fördomar. Stundvis har jag hängett mig åt drypande sarkasm, vilket har varit kul, det kan jag inte förneka. Men förhoppningsvis kan det också belysa vikten av att läsa med ett kritiskt öga, även (kanske i synnerhet!) när texten är författad av så kallade experter.

Ibland är det smartare att inte vara så utbildad utan se saker från marknivå, så att säga.

Har jag lärt mig något? Ja, massor! Jag kan absolut rekommendera en sådan här utmaning till den som har (eller är beredd att ta sig) tiden. Och om du tycker 50 böcker är för mycket, säg 30 då. Det är viktigt med läsning. Alltför få läser böcker idag. Läsning utökar ditt ordförråd och bättrar på din allmänbildning, dessutom kan du få en större förståelse för andra människor, i andra tider och kulturer. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att läsning gör dig ödmjukare och mindre benägen att ta till knytnävarna. Fast det är klart, ibland blir man förbannad av det man läser också. Men kanske är det bra. Nuförtiden tänker jag ofta att fler borde bli förbannade. I alla fall på rätt saker. Om människor fick all information om vad som verkligen pågår i världen då skulle de kanske inte finna sig i så mycket skit. Och om de inte sprang så fort i ekorrhjulet skulle de kanske ha tid och ork att faktiskt göra något åt saken. Min stilla förhoppning är att mina recensioner kan förmedla en del av den informationen till dem som inte hinner eller kan läsa allt det jag läser och kanske kan jag inspirera någon att leta vidare efter information.

Kunskap i sig gör dig kanske inte friare men kunskap kan få dig att inse att du kan bli och har rätt att vara fri.

I Sverige idag har vi fortfarande en hel del yttrande- och tryckfrihet kvar. Men dessa friheter är hotade och det är hög tid för människor att stå upp för dem innan de omärkligt tas ifrån oss. Om du aldrig vetat att en bok funnits, kommer du aldrig veta när den censureras. Så läs! Läs hungrigt och brett. Läs för nöjes skull och för att lära dig nya saker. Läs för att bekräfta, lika väl som för att utmana dina åsikter och övertygelser. Läs för att lära känna dig själv och dina medmänniskor. Och när du läst en bok som väckt något hos dig – dela med dig av dina tankar till andra. Kanske har någon tänkt och känt precis som du. Kanske har någon annan ett svar på din fråga. Jag kommer fortsätta att läsa, om än i lugnare tempo, och jag kommer fortsätta att blogga om det jag läst. Har du förslag på en bok du vill att jag läser och recenserar så skriv i kommentarerna eller hör av dig, mailadress till vårt förlag finns på hemsidan. Med önskan om ett gott nytt läs-år 2025! – Hanna

Vissa böcker ska man inte läsa

Som årets sista bok valde jag den andra boken i Bjørn Bull-Hansens serie om jomsvikingen Torstein Tormodson. Jag kände att jag ville läsa andra delen medan jag fortfarande kom ihåg det mesta från den första och hoppades kanske att den här boken inte skulle vara riktigt lika blodig och hemsk som den förra. Tyvärr var det tvärtom.

”Varför läser du den då?” frågar maken när jag beklagar mig. ”Men den är så spännande, jag måste få veta hur det går, jag måste läsa tills det blir bättre”, svarar jag.

Och bättre blir det väl kanske, på bokens sista sidor. Fram till dess håller Bull-Hansen mig i ett järngrepp med sin fantastiska berättarförmåga. Men det kostar. Jag tror faktiskt inte att jag kommer att orka läsa någon mer av hans romaner om jomsviking. Det är för jobbigt för en sådan känslomänniska som jag. Min fantasiförmåga är inte bra för mig i sådana här lägen. Jag är faktiskt förvånad över att jag inte fått mardrömmar (ännu).

I ”Jomsviking – Vinland” har Torstein blivit pappa och det kommer att förändra allt för honom. Han för befälet över ett fyrtiotal män och kvinnor på ett skepp som han fått till skänks av danerkungen Sven Tveskägg. På skeppet finns också Torsteins häst Vingur, hans trebenta hund Fenre, samt några andra djur. Med denna last tar den lilla gruppen nybyggare sikte på den nordamerikanska kusten och Vinland, som sägs vara rikt på timmer av finaste lärk. Torstein och hans bror tänker göra sig en förmögenhet på att sälja skepp till grönlänningar och islänningar. Men jakten på rikedom och äventyr övergår snart i terror när nordmännen ställs öga mot öga med ursprungsbefolkningen, det vi idag kallar indianer (fast det får man väl inte säga längre?) men det som vikingarna kallade skrälingar (åtminstone i Bull-Hansens tolkning). Återigen tvingas Torstein till svåra val och insikter om sina egna mörka sidor. Han förvandlas snart till just en sådan man som han fruktar och hatar mest av allt. Vad förmår en man att begå sådana handlingar? Märkligt nog är det kärlek. Ondskan föds ur kärleken. När en av de kristna munkarna kritiserar Torstein för det han gjorde där borta i skrälingarnas land, så frågar han om munken har barn. Har han inte det – och det har ju sällan munkar – så ska han bara hålla käften.

Som mamma kan jag absolut förstå Torstein, jag skulle gå över glödande kol för mina barn. Krävdes det skulle jag kanske även döda en annan människa.

Som jag berättat tidigare finns det en vrede i mig, en eld som kan blossa upp ibland helt oväntat. Men Torstein är många gånger värre. Det är därför han fått rollen som bärsärk – den krigare som likt en vansinnig ska röja väg åt de andra, helt oförskräckt och utan nåd. En tillgång i strid men en nackdel i många vardagliga situationer, det förstår till och med Torstein, utan att egentligen kunna göra något åt det. Det är tur för honom att han har sin trofasta och visa hustru Sigrid från Orkneyöarna, sin bror Björn och sin vän Halvor från Jomsborg. Den gamle smeden Hutten ser också till att knuffa Torstein i rätt riktning emellanåt. Utan sina män är Torstein inte mycket att ha, det får han verkligen erfara i den här boken.

Återigen undrar jag hur sanningsenliga och historiskt korrekta Jomsviking-böckerna är. Visst seglade nordmän till Amerika, men tog de sig verkligen över havet så snabbt och lätt? Och fanns det så många indianer så långt norrut? Var indianerna så blodtörstiga? Var livet som viking så hårt?

Man kan lätt få uppfattningen att nittio procent av livet är lidande och kamp och ibland kan jag verkligen tycka att livet är onödigt hårt för oss människor – och då lever jag i bekväm lyx jämfört med en vikingakvinna.

Man undrar om det är värt det? Är det värt att älska när förlusten gör så ont? Är det värt att bygga upp något under många år för att se det raseras över en natt? Vad är egentligen meningen med allt? Och hur kan människor begå sådana fruktansvärda handlingar mot andra människor? I böckerna om Torstein är det ju inte bara mellan olika folkslag (skrälingar och vikingar) som aggressionen uppstår, en nordman kan ha ihjäl en före detta vän med ett hugg, utan att tveka. Och skrälingarna har även de de mest horribla tortyrmetoder, mot sina egna likaväl som mot medlemmar av fiendestammar. Jag tänker att välstånd byggs i fredstid, genom handel, inte genom plundring. Våld föder mer våld och biter snart tag i svansen på den som började. Vi borde kunna bättre än såhär, vi människor. Och kanske går det lite bättre för oss i dessa dagar. Vi kan leva sida vid sida med främlingar i tätt befolkade städer utan att gå bärsärk och hänge oss åt blodshämnd. Men jag fruktar att civilisationen bara är en tunn fernissa, därunder är vi alla skrälingar eller vikingar. Under rätt – eller fel kanske – förutsättningar kommer även du min Brutus att hugga mig i ryggen. Eller?

Sådana mörka tankar föds av Bull-Hansens böcker. Och Torstein (liksom Bull-Hansen själv misstänker jag) drabbas emellanåt av ett tungt svårmod. Depression och ångest skulle vi kanske säga idag, men svårmod är så mycket mer.

Jag kallar det Weltschmertz, det som drabbar mig nu och då.

En sorg inte bara för sådant som direkt drabbar mig, utan för allt lidande i världen. Allt onödigt lidande. Den här världen skulle kunna vara en fantastisk plats för oss alla. Vi skulle alla kunna äta oss mätta varje dag, leka och dansa och skapa och älska… Men istället väljer många av oss att plundra, våldta och döda. Varför? Det är väl en evig fråga utan svar antar jag. Inte kan jag göra något åt det heller, utom att möjligen skicka lite kärleksfulla tankar till mina medmänniskor, vänner såväl som fiender. De säger att det hjälper, att det har fysiskt påtaglig effekt om många människor mediterar och sänder positiva vibrationer. Men för att kunna göra det kan jag inte läsa sådana böcker som Bull-Hansens. Jag är ledsen. Men jag tänker ta min mans råd, för min egen mentala och känslomässiga hälsas skull.