Om Teknikens Under

Dags att se på tekniken med mer kritiska ögon? (Foto från Alexas Photos, Pexels)

Jag har tidigare skrivit om mina dubbla känslor gällande reklam. Detsamma kan sägas om teknik. Som tonåring på nittiotalet fascinerades jag av teknik. Jag älskade att läsa ”Illustrerad Vetenskap” och drömma om framtida uppfinningar. En egen dator stod högt på önskelistan och jag lyckades genom att sälja produkter åt Världsnaturfonden, skaffa mig en enkel ”handdator” som jag använde i skolan. När min syster skaffade dator och internet (wow!) var jag ofta hos henne och ”surfade”. På den tiden var nästan alla ute på nätet datanördar, vanligt folk hade inte hittat dit än. Jag chattade och mailade med fullständiga främlingar. Ändå kände jag samhörighet med dem på något sätt. Det blev ofta intressanta, djuplodande diskussioner i chattrummen. På detta sätt hittade jag också min man, Anders, ”en glad kille från Göteborg”. Så tekniken och jag började som vänner. Det är nästan svårt att tänka sig nu.

Människor som känner mig skulle snarare kalla mig ”teknikskeptisk” eller i alla fall ”teknikförsiktig”.

Hur ändrade jag uppfattning så kolossalt? Utan att gå in på detaljer kan man säga att jag på flera sätt fått känna på teknikens baksida i form av hälsoproblem, teknikstress, utsatthet och trassel. Tekniken tar upp mer och mer plats i våra liv, ofta på bekostnad av vår mänsklighet. Nu har det gått så långt att tekniken hotar ta makten över våra liv helt och hållet. Elon Musk lär ha sagt att en av de saker han fruktar mest är Artificiell Intelligens (ändå strävar han efter att smälta samman människa och maskin). Det skrämmer mig också. Jag tror att det är dags för oss att globalt dra i nödbromsen och fundera över vad vi vill med tekniken. Bara för att vi kan göra något behöver inte betyda att vi ska göra det. Vi kan skapa bomber som utplånar hela kontinenter men ska vi göra det? Någon kan argumentera att tekniken i sig är harmlös och neutral, det handlar om vem som använder den och i vilka syften. Men om den som använder den är tekniken själv, en frikopplad artificiell intelligens, vad hindrar den från att se människan som ett onödigt ont? Många filmer har varnat för detta: ”Terminator”, ”The Matrix”, ”I, Robot”… Men har vi lyssnat? Eller har vi trott att det varit harmlös underhållning?

Ett längre strömavbrott avslöjar direkt teknikens svagheter.

Utan fast telefon är du snart avskuren från omvärlden, så fort batteriet i mobilen laddat ur. Utan handpump till brunnen blir vi utan vatten. Enda värmekällan är vår kamin (och många har inte ens det). Det hjälps inte om du har en vedpanna för utan el får du inte värmen att cirkulera. Utan el, inget internet heller. För inte så länge sedan hade vi ett planerat strömavbrott på fyra timmar som blev nio. För tonårsbarnen hade det lika gärna kunnat handla om en vecka. Så beroende är vi av våra manicker. Och så bräckligt är vårt system att en bäver kan göra ett stort område strömlöst (det har också hänt här). Jag funderar över vår ständiga uppkoppling. Idag går det knappt att göra något på datorn eller telefonen utan att vara uppkopplad. Flera program fungerar bara online. Många enheter har inte ens möjlighet att spara dokument eller bilder på en hårddisk utan allt ska upp i moln. Vad händer om internet drabbas av ett virus eller en omfattande hackning? Allt du sparat är borta och kanske läcker din dator ut all tänkbar och privat information i form av inloggningar, bankID och mailkonversationer.

Jag är lite av ett kontrollfreak, det ska villigt erkännas. Jag tycker om att ha överblick och kunna strukturera upp saker på mitt eget sätt. Men nyare operativsystem är röriga och svårhanterliga. Filer lagras på oväntade platser och blir svåra att hitta igen. Inställningar går inte att komma åt eller ändra. Allt ska ske via ”appar” som har kopplingar i bakgrunden som vi inte vet något om. Vad laddar min dator ner utan att jag vet om det? Vad delar den med sig av för information? Alla dessa ”uppdateringar” som görs hela tiden, vad handlar de om? Inte har de att göra med att datorn blir snabbare och säkrare, tvärtom, många gånger orsakar en uppdatering problem så att jag måste ringa supporten och be om hjälp… via fjärrstyrning.

Varför har tekniken gjorts så krånglig?

Kanske för att vi inte ska ha kontroll över den, utan vara beroende av big tech för allt i våra liv. Detsamma gäller för bilar. Vår första bil, en Daihatsu, lagade vi med ståltråd, konservburkar och silvertejp. Man fattade liksom de olika delarna i motorn. Nu är många motorer till och med övertäckta under huven, man begriper inte vad någonting är för något. Och felsök på verkstaden involverar uppkoppling till en dator. Varför gör vi det så krångligt? Jag läste någon gång om en uppfinnare som hade gjort en bil som gick att bygga själv av olika delar, lite som ett jättemeccano, och om man behövde en traktor istället, var det lätt att bygga om den. Vad blev det av den uppfinningen? För bra för att tillåtas komma fram? Lite som Lego, som var en alldeles för bra leksak – höll och underhöll i generationer. Då behövde man ju inte köpa nytt. Så Lego utvecklade sina produkter så att de bara gick att bygga ihop på ett fåtal sätt, med många specialdelar. Jättetråkigt och inte alls kreativt stimulerande som det ursprungliga Legot.

Enligt David Jonstad (i ”Kollaps – Livet vid civilisationens slut”) går en civilisation mot allt större komplexitet, tills ”överbyggnaden” blir större än grunden och allt kollapsar. Många människor känner på sig detta intuitivt och längtar efter ett enklare liv. Det här har skapat en rörelse som kallas frivillig enkelhet. Man väljer helt enkelt att inte skaffa det senaste utan bantar ner sitt liv till en hanterbar mängd av prylar. På så sätt kan man arbeta mindre och umgås mer, skapa livskvalitet på riktigt. Jag har länge försökt leva efter de här principerna men det är svårt! Jag har fortfarande ingen smartphone och än så länge går det men det är en utmaning. Länge vägrade jag bankID också men till slut var jag tvungen att skaffa det för att kunna hantera vårt huslån. Vi har fortfarande fast telefon och den tänker jag behålla så länge som det bara är möjligt. Fast telefon fungerar även under ett strömavbrott. Kan vi bromsa den tekniska utvecklingen genom frivillig enkelhet? Tyvärr tror jag inte det. Jag tror mer på Jonstads kollaps. Men ju fler vi är som redan smakat på friheten och självständigheten i utkanten av det framrusande teknokratiska samhället, desto lättare kommer det att gå att ställa om hela samhället efter kollapsen.

Oj, det blev dystert det här! Men sådana är också tiderna vi lever i. Jag ser dock en ljusning vid horisonten. Vi blir allt fler som drömmer om ett annat, mer mänskovänligt, samhälle. Är du en av oss?

Idag blir det en fabel

Det var en gång… (Foto: Anna Shvets, Pexels)

Idag blir det inget vanligt inlägg. Istället bjuder jag på en fabel som jag skrivit. Varsågod!

Sagan om Räven, Vesslan och monsterkaninerna

Det var en gång en vackert grönskande dal där hundratals kaniner levde i frid och fröjd och betade av de rika örterna. De grävde tunnlar i sluttningarna där de bodde i små familjer och större grupper. En vacker dag kom en räv till dalen. Han stod på en höjd och tittade ut över de betande kaninerna. Mums, tänkte han. Här kan jag leva gott på kaninkött i många år. Men när han försökte fånga sig en saftig kanin sprang den bara iväg för honom, hit och dit och sedan ner i en tunnel under marken. Hålet var för litet för Räven att krypa in i och för djupt för att han skulle nå in med tassen. Många gånger försökte Räven fånga sig en kanin men hur han än jagade och lurpassade lyckades han inte. Om det bara kunde finnas ett sätt att veta exakt var och när en kanin skulle komma ut ur sin tunnel, då skulle jag med lätthet kunna fånga mig en, utan att ens behöva springa, tänkte Räven. Han drog sig tillbaka till höjden och funderade och funderade.

En vessla kom tassande förbi och såg Räven speja ut över kaninerna som återigen kommit ut för att beta. ”Fina, feta kaniner, inte sant?” sa Vesslan och plirade upp på Räven. ”Ja, men de är så hopplöst svåra att fånga”, svarade Räven. ”De springer bara hit och dit allihopa, det är så svårt att se ut en att följa och lyckas man med det så slinker den snart ner i ett hål i alla fall.” Vesslan instämde att det var svårt att fånga dem. ”Men du är liten”, sa Räven, ”du kommer väl in i deras tunnlar?” ”Jo, visserligen”, svarade Vesslan, ”men de försvarar sina bon med tänder och klor. Jag har försökt och det gör jag inte om.” Han visade ett ärr han hade i sidan. Räven och Vesslan drog båda en suck när de tänkte på alla dessa feta kaniner som var så oåtkomliga.

”Tja…”, sa Vesslan. ”Om vi skulle sitta vid varsitt hål och en av oss skräms i ena änden. Då rusar kaninen ut genom det andra hålet och…” Vesslan drog menande med tassen över halsen. ”Ja… men det är så många hål”, sa Räven. ”Och vi är bara två.”

”Om det bara fanns ett sätt att styra var och när de skulle komma ut”, tänkte Räven högt.

Vesslan nickade eftertänksamt och så funderade de en stund till. ”Men!” sa Vesslan plötsligt. ”Tänk om de bara tror att det finns något skrämmande utanför hålet. Om vi säger till dem att det finns något otäckt utanför alla tunnlar utom kanske en.” ”Men springer de inte bara ut genom det hålet då?” sa Räven. ”Jo, precis, och där sitter vi!” sa Vesslan. ”Aha! Smart! Men hur ska vi få dem att tro att det finns något otäckt därute, kommer de inte bara att se efter själva?” Vesslan skrockade. ”Du verkar inte veta hur kaniner fungerar. Det räcker med att deras Äldste tror på det, sedan kommer alla att tro, utan att se efter själva.” ”Och hur ska vi få deras Äldste att tro på det?” frågade Räven. ”Lita på mig”, sa Vesslan.

Nästa dag tog Vesslan på sig ett gammalt kaninskinn och hoppade ner i dalen. Kaninerna betade fridfullt och anade ingenting när Vesslan smög sig in ibland dem. Han försökte skutta lite kaninaktigt fram till gruppen av de Äldste – några gamla, visa kaniner som var både skumögda och lomhörda. Med pipig kaninröst började Vesslan föra en dialog med sig själv, som om han var en kanin som talade till en annan: ”Har du hört om monsterkaninerna?” ”Nej, vad är det för några?” ”Jo, de ser ut precis som vi. Men de äter kaniner!” ”Vad säger du!? Kaniner som äter andra kaniner?” ”Nej, de är inga kaniner, men de ser precis ut som kaniner. Och luktar som oss. Men de äter kaniner.” ”Hur vet man vilka som är monsterkaniner och vilka som inte är det?” ”Det vet man inte. Bara Räven vet det.” ”Varför vet Räven?” ”Jo, för att han äter ju också kaniner. Såklart han vet skillnad.” Ju mer Vesslan pratade med sig själv, desto oroligare blev de gamla kaninerna runt honom. När han hörde att de förde ryktet vidare sinsemellan och sedan till de yngre kaninerna log han för sig själv och drog sig sakta tillbaka till höjden där Räven väntade. ”Nu är det din tur!” sa Vesslan.

Räven tog några snabba språng ner i dalen och ropade: ”Monsterkaninerna kommer!”

”Skynda er in i hålorna och låt mig ta hand om dem.” Kaninerna skuttade panikslaget in i sina tunnlar där de låg och darrade av skräck. Hela natten låg de där medan Räven gick av och an utanför. ”Där är en! Och där! Stanna kvar i hålorna ni tills jag säger att det är säkert att gå ut.” Hela nästa dag gick medan Vesslan och Räven turades om att gå på vakt utanför. Nu och då ropade de till som om de sett en monsterkanin. När det gått ytterligare en natt började kaninerna bli hungriga. De ropade ut till Räven och frågade om de inte kunde få gå ut och äta lite. Efter en lång stunds tystnad svarade till slut Räven: ”En familj i taget får gå ut och äta tills jag säger till. Jag ropar in i den tunnel som är säker.” Vesslan hade svårt att hålla sig för skratt när han och Räven stod vid en tunnelöppning och ropade: ”Här är det fritt fram!” Så fort en kanin stack ut nosen ryckte de till sig den och åt upp den. De andra kaninerna hörde tumultet och frågade vad som hänt. ”Det var en monsterkanin!” svarade Räven. ”Den hade slunkit in i tunneln och låtsades vara en av er, men nu har vi tagit hand om den.” Den kaninfamilj som förlorat en medlem förstod att det var monsterkaninen som varit framme. De sörjde men var samtidigt tacksamma för att Räven gjorde det han kunde för att hålla dem trygga.

På detta sätt gick det några dagar. Kaninerna blev allt hungrigare och Räven och Vesslan blev allt mättare. Efter ett tag insåg de dock att de feta kaninerna inte var så feta längre. Så de började släppa ut dem utan att äta upp dem. Korta stunder, en kaninfamilj i taget. Men de stackars kaninerna var så rädda att de knappt vågade äta. Om två familjer kom ut samtidigt skyggade de undan från varandra – tänk om de andra var monsterkaniner? Bäst att hålla sig undan. Till slut var de övertygade om att alla andra kaniner de såg var monsterkaniner och de ropade på Räven att han skulle komma och döda de andra. Om han inte var alltför mätt gjorde han dem till viljes. Även inom kaninfamiljerna började man misstänka varandra för att egentligen vara monsterkaniner. I synnerhet som allas magar kurrade – det var säkert av hunger efter kaninkött. Kaninerna grävde nya gångar där de kunde hålla till en och en och alla ropade de att Räven måste vakta utanför. Aldrig hade Räven och Vesslan haft så sköna dagar. Mat i överflöd utan minsta ansträngning.

Men så en dag var det en kanin som började fundera.

Hur många monsterkaniner fanns det egentligen därute? Och hur såg Räven skillnad men inte kaninerna själva? Vart tog alla släktingar vägen? Han lyfte frågorna med en kamrat som han var tämligen säker på inte var en monsterkanin. Och kamraten höll med om att det var något konstigt med det hela. Varifrån hade de där monsterkaninerna egentligen kommit? Var det någon som hade sett dem? Tillsammans sökte de upp en av de Äldste, så utmärglad av hunger och svag av rädsla att han knappt fick fram ett vettigt ord. Men så fort de båda vännerna började ställa sina frågor blev de tystade. Hur vågade de ifrågasätta de Äldste? Säkert var de monsterkaniner själva! Med svag röst ropade gammelkaninen på Räven. ”Här är två monsterkaniner! Rädda oss!” Men de båda vännerna sprang snabbt och gömde sig och Räven var för mätt för att orka jaga efter dem.

En natt när Räven och Vesslan båda hade somnat i gräset, mätta och belåtna, smög sig de båda vännerna, som nu hade fått sällskap av ytterligare några ifrågasättande kaniner, ut i månljuset. De skuttade runt, spejade och luktade. Men allt var som vanligt. Inte fanns det några spår av främmande monsterkaniner. Kanske hade de gett sig av? Eller så hade de aldrig funnits? De tittade på Räven och Vesslan där de låg och sov. Båda hade munnarna öppna i nöjda grin och där på huggtänderna syntes spår av kaninpäls. ”Vet ni vad jag tror”, sa en av de vaksamma kaninerna, ”jag tror att det aldrig funnits några monsterkaniner, utan att Räven och Vesslan hittat på alltihop. Det är de som äter alla kaniner, alla vanliga kaniner.” Vännerna höll med. Men hur skulle de gå tillväga för att avslöja bluffen? Om någon av dem vågade sticka ut nosen skulle den kaninen genast bli tagen av Räven.

De behövde komma ut alla på en gång.

Hela resten av natten skuttade de in och ut i alla kaninhålor. Där de inte blev utjagade under höga skrin av skräck (”monsterkaniner!”) förklarade de vad de trodde. Några fler kaniner började tveka, de lyssnade och kikade ut genom öppningarna. Det var sant, där fanns inga monsterkaniner. Och Räven och Vesslan sov lugnt. Så länge de sover, kan det ju inte vara någon fara, tänkte de vakna kaninerna. Och sakta men säkert kröp fler och fler kaniner ut i det daggvåta gräset. De var så hungriga att de inte orkade vara rädda mer. Istället betade de örter och gräs tills gryningen kom. När Räven och Vesslan sträckte på sig, gäspade och reste sig upp, var de omgivna av betande kaniner. Förvirrat och förargat såg de på kaninerna och på varann. ”Monsterkaniner!” ropade Räven, men hans röst var svag efter sömnen. Några av kaninerna tittade upp från gräset. ”Var då?” frågade de. Räven snurrade runt och pekade med tassen mot några kaniner här och där. ”Där! Och där!” ”Nej”, svarade en av kaninerna, ”det där är min granne och han där borta är min farbror. Försök inte, här finns inga monsterkaniner.” Då blev Räven arg och försökte skrämma kaninerna genom att rusa runt och visa tänderna. Men han var så fet att han inte orkade springa ikapp kaninerna som bara skuttade undan ifrån honom och sedan fortsatte äta. Vesslan gjorde också några halvhjärtade försök att jaga kaninerna men när de stampade ilsket åt honom drog han sig förskräckt tillbaka. ”Erkänn att det var ni båda, hela tiden, som tog våra vänner och släktingar!” ropade en av kaninerna. ”Ja, så var det!” ropade en annan. Argsinta utrop kom snart från flera håll och kaninerna började omringa Räven och Vesslan. ”Det är ni som är monsterkaniner!” ropade de och kom närmare och närmare. Räven tog ett skutt över några kaniner och sprang så fort han orkade uppför backen till höjden. Vesslan sicksackade mellan benen på några kaniner och följde efter, ljudligt flåsande av ansträngningen. De båda skurkarna sprang så fort att deras lungor brast och i samma ögonblick föll de båda döda ner, just som solen klev upp på den klarblå himlen.

Snipp snapp snut, så var denna saga slut… eller?

Om reklamens vara eller icke vara

Är marknadsföring i sociala medier framtidens melodi? (Foto från Pexels: Tracy LeBlanc)

Det jag tycker är tråkigast och svårast med att vara egen företagare är säljbiten. Självklart vill jag nå ut med mina produkter, men bara till dem som faktiskt skulle kunna ha glädje av dem. Jag vill inte pracka på människor något som de inte vill ha. När det gäller reklam har jag blandade känslor. Som konsument upplever jag ofta att det blir för mycket reklam. Vi har en ”ingen reklam, tack”-skylt på brevlådan. Jag använder webläsaren Brave som blockerar det mesta av reklamen på nätet. Ändå kan jag uppskatta vissa typer av reklam. Så kallade riktade annonser prickar emellanåt helt rätt och jag hittar något jag sökt efter, eller något jag inte visste fanns men som verkar bra när jag får se det. Jag läser inte dagstidningar men jag prenumererar på ett par tidskrifter och i dessa läser jag ofta annonssidorna eftersom de presenterar produkter inom mina intresseområden. Rent ideologiskt har jag dock ofta lutat åt att all reklam borde vara förbjuden. Till syvende och sist är ju reklamen till för att få oss att köpa saker vi inte annars skulle köpt (=inte behöver) och genom åren har reklamen blivit alltmer ”psykologiserad” och manipulativ.

Har du sett filmen ”The Invention of Lying” med Ricky Gervais? I den filmen lever alla i en värld där ingen kan ljuga. De har fortfarande reklam men i reklamen säger de alltid sanningen: ”det här är en hälsofarlig produkt men köp den ändå så att jag kan bli rik”. En mycket bra och tänkvärd film. Är ärlighet alltid det bästa? Är det lögn att hålla inne med sanning? Till viss del begränsar vi reklamen – man får inte ha alltför vilseledande annonser. Jag hörde att Red Bull hade fått kritik för att de påstår att ”Red Bull ger dig vingar”, jag vet inte om det stämmer. (Alltså att de fått kritik, inte att man får vingar om man dricker det.) Men visst kommer reklammakarna undan med rätt mycket? Kommer du ihåg debatten på 80-talet om de korta, för medvetandet omärkbara reklambilder som gömdes i biofilmer? För bråkdelen av en sekund visades en läsk och efter bion gick du och köpte en sådan läsk utan att egentligen veta varför. Jag vet inte hur effektivt det här var men visst blev det förbjudet? Eller? Vad vet vi om vad vi utsätts för? Idag går debatten om de smarta telefonerna och deras mikrofoner som spelar in även när vi tror att telefonen är avstängd. Du kan prata med en vän om något (med telefonen avstängd bredvid) och när du sedan surfar ut på nätet får du reklam om precis det ni pratat om. Till en början trodde många att det här var ett lustigt sammanträffande men mycket talar för att så kallad smart utrustning spelar in utan vår vetskap. Allt är mycket utstuderat för att kunna rikta annonser ännu mer specifikt (i bästa fall enbart det). Låter jag konspiratorisk? Edward Snowden uppmanar de försiktiga att plocka ut den dolda mikrofonen ur den smarta telefonen och koppla in en extern mikrofon när man behöver prata.

Allt det här ger mig kalla kårar och spär på min motvilja mot reklam.
Något som ställer till det när jag i egenskap av företagare vill göra mina produkter kända.

Vi har provat lite olika typer av marknadsföring under åren. Annonser i tidningar ger inte valuta för pengarna. De är dyra och även om du lyckas hitta en tidskrift med exakt din målgrupp säljer du inte så mycket att det betalar annonsen, i alla fall inte om dina produkter likt våra är relativt billiga. Det är min erfarenhet. Att träffa potentiella kunder direkt är både roligare och effektivare men kan också vara ohyggligt dyrt. Det roligaste vi gjort var nog att stå på Skolforum. Där fick vi verkligen visa upp oss och prata med kollegor i vår bransch – både andra förläggare och fritidspedagoger (vår målgrupp). I kölvattnet av mässan sålde vi en del, dock inte så att det betalade platsen. Vi har även stått på mindre mässor och marknader och där brukar vi gå lite plus i alla fall (arbetsinsatsen inte medräknad). När man skriver och producerar böcker vill man såklart ha recensioner. Därför har vi kontaktat tidningar och bloggare när vi haft nya böcker. Min erfarenhet är att tidningar hellre skriver ett reportage om dig som person än recenserar din bok. Och även om en bloggare ber om böcker att recensera, är sannolikheten att just din bok nämns inte så stor. Nåja, ett reportage kan också sälja böcker.

Vi försökte vara moderna och annonsera på Facebook. Det var roligt, ska villigt erkännas, och spännande att se hur många visningar annonsen fick. Sålde vi något? Nej, inte direkt. Men det var en billig annons, ingen större förlust. Summa summarum: när det kommer till marknadsföring är jag den siste du skall fråga om råd. Jag har ingen aning om hur man säljer. När vår försäljning ökar vet jag inte varför, eftersom vi oftast säljer via tredje part och bara får månadsvisa avräkningar. Men just därför ser jag varje liten insats som en möjlighet att nå ut. Vem vet om det var just den personen jag talade med som berättade vidare och tipsade andra och på så sätt ökade min försäljning?

Hur kommer reklamen att se ut i framtiden? Kommer den att bli mer reglerad? Kommer människor att protestera mot övervakningen och de riktade annonserna? Eller kommer det bara att bli mer av sådant? Som till exempel reklam direkt hem i ditt smarta kylskåp? Kanske kommer reklamen att bli mer av recensionstyp, mer beroende av att konsumenter tipsar varandra? Rent spontant känner jag att i en gåvoekonomi vill jag dela med mig av positiva upplevelser och det innebär att jag kommer att tala varmt om produkter och producenter som jag uppskattar. Redan nu är det lätt att ge en recension för en restaurang eller bok på nätet. Gör det! I alla fall om du är nöjd. Är du mindre nöjd kan du bara låta bli. Låt oss sprida positivitet omkring oss så mycket det går. Min pappa (också företagare) sa alltid att om en kund ringer och klagar, då vet man att det finns åtminstone tio kunder som är nöjda. Låt oss vara de där nöjda kunderna men låt oss också tala om det!

Ps. Jag har fortfarande inte skaffat en smartphone och tänker fortsätta klara mig utan så länge det går. Jag har också av flera skäl nyligen lämnat Facebook som privatperson. Ds.

Lever vi redan i en gåvoekonomi?

Det är roligt att ge. (Tack till Daria Shevtsova som tagit bilden och Pexels, där du kan hämta gratis bilder.)

Att dela med sig kan betyda så många olika saker. Till exempel kan man dela med sig av erfarenheter och kunskaper, lite som jag gör här i en blogg. Man kan också visa sin uppskattning för sådant som har hjälpt en på vägen, antingen finansiellt, genom att donera pengar till människor som gör bra saker, eller genom positiva recensioner. Med noll kronor i startkapital, och ungefär lika stort kunskapskapital när det kom till bokproduktion, är jag otroligt tacksam över de gratisprogram som finns att tillgå, samt de kunniga människor som villigt delade med sig av tips, råd och kunskaper. Våra första två böcker gjorde jag i Word, som är ett bra ordbehandlingsprogram men inte gratis och inte anpassat för att producera färdiga trycksaker. Någon tipsade mig om Scribus, ett gratis layoutprogram som fungerar ungefär som (dyra) Indesign. Scribus går utmärkt att kombinera med Gimp som är ett gratis bildredigeringsprogram, i klass med Photoshop. Jag har alltid tänkt att jag ska donera pengar till skaparna av dessa program så snart företaget börjar gå med vinst. Hittills har jag dock endast kunnat tipsa andra om dem, samt i mina böcker talat om att dessa är de program jag använt. Jag använder även ett gratis bokföringsprogram som heter Schyssta C. Mitt företag bygger alltså redan på gåvor. Hur kan jag ge vidare? Om du läst min lilla text om att driva företag med hjärtat vet du att vi köpte på oss ett stort lager böcker för att distribuera ut i tidskriftshyllorna. Distributionen blev aldrig av utan vi har fått sälja produkten själva, vilket har lett till att vi har ett överfullt lager av osålda böcker. Lådor fulla med osålda böcker i en trång stuga tynger, både fysiskt och själsligt. Så vi har försökt donera böcker till bra ändamål. Då det handlar om pysselböcker för barn har vi fokuserat på barnavdelningar på sjukhus, sommarläger för barn och liknande. Böckerna har alltid tagits emot med öppna armar, vilket känns bra. Tipsa oss gärna om du vet något ställe där dessa böcker kunde passa, vi har ännu många lådor kvar! Vi har även donerat ett gäng exemplar av vår roman till så kallade goodie bags på ett event. Om du anordnar något liknande och tror att någon av våra produkter skulle passa, hör av dig! Det är så roligt att ge.

Varför ger vi?

Jag inbillar mig gärna att jag gör dessa saker i marknadsföringssyfte men egentligen tror jag inte att det har någon större effekt på försäljningen. Till viss del handlar det om den själsliga tyngden jag nämnde ovan, samt att böcker tar upp plats som jag vill använda till annat. Men jag tror att jag ger mest för att det är roligt. Tänk efter, är det roligare att få en present än att ge en? Jag skulle utan problem kunna vara utan julklappar men inte kunna låta bli att ge några. Och jag behöver inte ens se mottagandet eller få ett tack. Givandet är naturligt för oss, det är jag övertygad om. Förra året blev det påtagligt tydligt för mig när jag var med och anordnade julfirande för ensamma där jag bor. Företag (och privatpersoner) på orten donerade generöst mat, godis, julklappar och pengar. De flesta ville inte ens ha uppmärksamhet för att de gett. Det var inte ett PR-jippo, det var genuin generositet och en vilja att göra gott för andra människor. Vi fick massor över, så jag gav vidare till dem som hjälpt till under dagen, samt till välgörenhet. Jag skriver inte detta för att framhäva mig själv på något sätt (även om det kanske låter så), utan för att belysa att givandet är naturligt för de flesta människor, vi ger hela tiden utan att tänka på att det är det vi gör. Vi delar med oss av vår tid och vårt engagemang när vi arbetar ideellt i en förening, eller ett idrottslag eller en kör. Vi delar med oss av kunskaper när vi visar någon annan vägen, eller tipsar om en bra restaurang. Vi erbjuder varandra skjuts, sällskap, ett handtag med det ena och andra. Allt utan att först fråga: ”vad får jag för det?” Det vi får är samma saker tillbaka, samt en känsla av samhörighet och mening. Om du ger en kram får du ju samtidigt en. Behöver vi bli mer medvetna om givandets centrala roll i vår mänsklighet? Eller skulle det motverka syftet? Jag vet inte. Men jag hör ibland påståenden om att människor är egoistiska till sin natur eller att vi bara gör saker för att få ut något själva och jag är tämligen övertygad om att så inte är fallet.