Månad: mars 2024

Färgstarkt från Finland

Grovhugget och naket med Paasilinna

Arto Paasilinna är en av mina favoritförfattare så när mitt eget skrivande jämfördes med hans blev jag omåttligt glad och stolt. Nu skriver inte jag riktigt lika bra men ändå, tack och bock. Varför älskar jag Paasilinna? För humorn, såklart, som är stundvis rå och vass, stundvis stillsamt vardaglig. Och för de galna historierna som ändå egentligen är helt logiska. Säger man A får man säga B, även om det leder på vindlande och oväntade vägar. Paasilinnas karaktärer är ofta färgstarka och mångfacetterade. Lätta att tycka om och heja på, även när de genomför inte särskilt sympatiska handlingar. Det finns dock en känsla av rättvisa, där goda gärningar belönas och onda bestraffas.

I ”Livet är kort Rytkönen lång” sammanstrålar ett litet sällskap på det mest osannolika sätt. Det börjar med taxiföraren Seppo Sorjonen som av vänlighet plockar upp en förvirrad äldre herre från gatan. Då denne man, Taavetti Rytkönen, inte minns var han bor eller vart han är på väg, men ändå har gott om pengar påbörjas en planlös resa genom Finland. Sorjonen och Rytkönen tappar stundvis bort varandra men en obegriplig vänskap håller dem ändå samman. Snart får de sällskap av lantbrukarparet Mäkitalo, samt två män från Balkan. Mot slutet av berättelsen ansluter sig även tolv hungriga fransyskor och hur konstigt det än låter så har allt sin förklaring, och som sagt, säger man A får man säga B.

Allt blir bra till slut, som det brukar hos Paasilinna.

”Livet är kort Rytkönen lång” kan läsas enbart för den dråpliga skrönans skull men den innehåller också allvar och inte minst samhällskritik på en djup nivå. Paret Mäkitalo som arbetat hela livet i sitt anletes svett för att skapa ett enkelt hemman på den Österbottniska landsbygden ledsnar på myndigheternas livsdödande byråkrati och bestämmer sig för att avsluta jordbruksslitet med en rejäl skräll. Något som absurt nog tilltalar myndighetspersonerna som följer upp förödelsen. Det enda rätta att göra med det finska lantbruket nu när man går med i EU, är såklart att inte bara lägga ner det helt och hållet utan återföra det till naturen. Boken är skriven 1994 men känns högaktuell idag med protesterande bönder över hela Europa.

Paasilinna utforskar också ålderdomen och vad den innebär i fråga om demens, minnessvikt, ålderskrämpor samt kanske inte minst den attityd av sorglöshet som kommer av att inte längre förväntas ta ansvar för något. Jag kan bara hoppas att jag, om jag får bli gammal, kan bry mig lika barmhärtigt lite om livets petitesser. Är man gammal kan man få tänja på reglerna och göra som man vill, tycks Paasilinna vilja säga. Och jag kan inte låta bli att ge mig hän och njuta av Mäkitalos och Rytkönens bärsärkagång, trots att de alltså (spoiler alert!) förstör en hel gård.

Efter att nyligen ha genomfört en två veckors carnivore-utmaning, det vill säga två veckor av enbart animaliska födoämnen, kan jag också till fullo njuta av det udda sällskapets köttorgie. De tolv fransyskorna jag nämnde innan, som befinner sig i den Österbottniska skogen för ett överlevnadsläger med vegetariskt tema, visar sig endast kunna överleva just tack vare stora mängder nötkött. De konstaterar frankt att människan nog inte är gjord för att leva på enbart grönsaker. Tack vare Sorjonen, Rytkönen, Mäkitalo och de två karlarna från Balkan återförs fransyskorna till hälsan och kan återvända till Frankrike vid full vigör.

Jag är född i Österbotten och trots att jag tillhör den svenska minoriteten kan jag känna igen mig mycket i den beskrivna finska kulturen med fiske och bastubad. Humorn är också välbekant. Att läsa Arto Paasilinna känns därför lite som att komma hem.

Känslor på främmande språk

Att läsa skönlitteratur på andra språk än svenska är ett bra sätt att träna språkkunskaper.

Vi hittade Karen Köhlers novellsamling ”Wir haben Raketen geangelt” (översatt till svenska blir det: ”Vi metade raketer”) på en parkering för flera år sedan. Jag, som läst tyska i skolan tänkte att det kunde vara en trevlig utmaning, både för mig och för mina språkintresserade barn. Men boken glömdes snart bort oläst. Så när den nu dök upp i en storstädning fick den komma med i min 50-böckersutmaning. På sätt och vis en dubbel utmaning eftersom jag, trots sex års tyskalektioner och flera besök i tysktalande länder, har en rätt rostig tyska för att uttrycka det milt. Fördelen med tyskan är dock att den är så lik svenskan att det många gånger går att gissa betydelsen av ett ord, särskilt om man läser det högt. Köhler underlättar också för mig genom att skriva en del av dialogen på engelska. Jag läser de första två novellerna utan ordbok. Det går ganska bra ändå. Genom sammanhanget kan jag, om jag läser om styckena – två steg fram och ett tillbaka – förstå i alla fall 80-90 procent av orden. Tillräckligt för att sugas in i berättelserna och gripas av dem.

För det är något som Köhler är duktig på – att få läsaren att känna. Novellerna är skrivna i jagform och ofta som en inre dialog eller nedskrivna tankar i anteckningsböcker eller på vykort. Det gör att vi lär känna karaktärerna inifrån och ut. De yttre detaljerna nystas i viss mån upp allt eftersom men är egentligen inte viktiga. Berättelserna uppvisar en enorm bredd. Köhler tar oss till Las Vegas, Rom och Lofoten och vi möter människor från alla samhällskikt och åldrar. Det finns ändå en röd tråd och den handlar om mänskliga möten, relationer, förlust, förlåtelse och läkning. Just läkningen är viktig eftersom den nakna mänskliga upplevelsen innehåller så mycket smärta. Många av berättelserna handlar om cancer och död. Ändå känns boken inte tung. Jag skrattar flera gånger. Blir tårögd ibland. Och ofta lämnar novellerna mig med en känsla av ”åh!” Som i ”åh, var det så det var!” eller ”åh, vad fint”.

Är det Köhlers berättarkonst eller min egen föreställningsförmåga som gör att de världar hon bygger upp blir så levande för mig, trots att 10-20 procent av orden går mig förbi?

Köhler måste ha upplevt mycket i sitt liv för att så detaljrikt kunna återge de skilda miljöerna och människorna. Det enda som skaver lite för mig är att den äldre generationen och traditionen skildras övervägande negativt. Åldrande föräldrar beskrivs nästan enbart som en belastning. Som oförstående, dömande och fördomsfulla. Många av huvudkaraktärerna vill lämna sina rötter och det förflutna, kasta det överbord, vilket kan vara en förståelig känsla om man har genomgått lidande. Ändå tror jag att det bara är med djupa rötter som vi klarar av att ta emot livets hårda slag. Och det finns en skönhet och ett värde i tidigare generationers sätt att leva. Vad vi än gör kan vi inte undkomma att vårt ursprung ligger där: vi finns till för att generationer före oss har tagit sig igenom svårigheter och skapat ett bättre liv för sin avkomma.

Vårt liv har också fått sin form av de ramar som våra förfäder skapat, ofta som svar på problem. ”Traditioner är lösningar på problem som vi glömt att vi hade. Om vi tar bort lösningarna kommer problemen tillbaka”, är ett citat av Donald Kingsbury som jag osökt kommer att tänka på. Det finns en trend idag att kasta ut allt gammalt. ”New is always better” som Barney säger i TV-serien ”How I met your mother”. Men är nytt alltid bättre och har det gamla inget värde? Vi kan inte kapa banden helt till de människor och traditioner som gått före oss. Vi är en del i en kedja och vi har ett ansvar att föra kunskap och lärdomar vidare till våra barn. Dels är det otroligt energikrävande att uppfinna hjulet om igen genom att försöka bygga ett nytt samhälle varje generation, dels får bristen på kontinuitet utvecklingen att gå bakåt.

Om vi måste börja med grunden om och om igen, hur ska vi då någonsin komma till taket? Och under tiden regnar det in.

Dessutom blir det ensamt om man bara har sig själv att lita på. Visst är det många gånger så som Köhler visar, att gamla trauman går i arv, men lösningen är inte att fly från dem utan att läka dem så att traumat stannar med dig och inte går vidare till kommande generationer. Det är på sätt och vis det vi är här för. Varje generation får en chans att läka det gamla, skapa mer helhet och balans. Och det gör vi inte genom att blunda för det obehagliga, eller tro att vi vet bättre än dem som gått före. Det är på sätt och vis en tonårsidé, tänker jag. Gamla mossiga föräldrar som inte fattar nånting. Jag var också sådan. Och det är helt okej, om du är femton eller till och med tjugo. Men, som vi brukar säga till våra tonåringar: jag har varit i din ålder, du har inte varit i min.

Karen Köhler var fyrtio år när hon gav ut den här novellsamlingen. Ändå känns det stundvis som om det är en rebellisk tonåring som berättar, fast med vuxna ord. Kanske är skrivandet ett sätt för Köhler att bearbeta egna ärvda trauman, eller så är hon ett ”barn av sin tid” och medsvept i vänstervågen där allt gammalt upplevs som en tvångströja. Jag vet inte. Kanske är det jag som är gammal och mossig (eller högerextrem) när jag vrider mig obekvämt så fort det handlar om samkönade relationer eller andra ”sexuella variationer”, och när det känns som att jag saknar fotfäste så länge jag inte vet om jaget i berättelsen är en man eller kvinna. (Spoiler: det är alltid en kvinna.) Trots våra olikheter kan jag ändå uppskatta Köhlers fantastiska berättarförmåga, som även om den framförs på ett för mig främmande språk lyckas väcka så många känslor.