Kärlek och äktenskap i femtiotalets Frankrike

Wodehouse hör sommaren till och jag läser min andra bok den här säsongen: ”Fransysk visit”. Den här boken är skriven på femtiotalet och hör kanske inte till Wodehouses bästa men den är underhållande. Tonen är rapp och farsartad med många billiga skämt och ordvitsar. Som titeln antyder blir det också en del drivande med fransmän, på ett sätt som kanske inte hade varit riktigt PK idag. Men som vanligt förlåter man författaren allt.

Wodehouse vet hur man skapar en god stämning oavsett vad som anses tillåtet eller ej.

Historien börjar med att de tre inte särskilt rika amerikanska systrarna Trent kommer över en liten summa pengar. Tillräckligt mycket för att räcka till en semester i Frankrike men inte för några extravaganser. För att få pengarna att räcka längre bestämmer de två yngre systrarna sig för att turas om att vara ”herrskap och tjänstefolk”. Ena månaden får ena systern vara fin mademoiselle medan den andra är kammarjungfru. Nästa månad byter de. På så sätt får de båda bära de fina kläderna och bo i lyxiga sviter samt umgås med den rikare societeten. Målet är som alltid i Wodehouses romaner att finna den rätte att gifta sig med. Helst ska han vara rik.

Men pengar är inte allt, i Frankrike kan man komma nästan lika långt med en fin titel, hur barskrapad man än är.

Därför finns också markisen av Maufringneuse och Valerie-Moberanne, ”gamle Nick” kallad, bland lyxhotellen på de franska semesterorterna dit flickorna har begett sig. Med sig har han sin nästan lika utfattige son Jefferson, en aspirerande ung författare med rötter både i Frankrike och Amerika. Fadern är fast besluten att få sin son bortgift med en rik kvinna, gärna amerikanska. Och spelet kan börja.

Den yngsta systern Jo tröttnar snart på den fruktlösa jakten på en rik make i Frankrike och väljer att åka hem i förtid. Hon har ändå en ung man med förhoppningar som väntar där hemma. Kvar blir Terry och deras äldre syster Kate som fungerar som en ställföreträdande mamma eller förkläde. Terry får snart upp ögonen för Jefferson som hon naturligtvis utgår ifrån måste ha pengar, eftersom han som son till en markis kan titulera sig greve. Men som sagt, pengar är inte allt. Heder och ära är också viktigt. Och när den rike mr Carpenter i bara pyjamasen råkar hamna i Terrys svit spelar det ingen roll hur oskyldigt hans ärende var där – han förväntas givetvis gifta sig med flickan. Och innan de båda hinner förklara både situationen och sina respektive äktenskapliga planer för helt andra personer, har ryktet gått. Gamle Nicks före detta hustru, Mrs Pegler – även hon en äktenskapsmäklerska av stora mått – blir inte bara bestulen på ett förmånligt parti åt en systerdotter, hon blir dessutom av med en stor summa pengar och allt verkar peka på att bokens hjältinna Terry är den skyldige.

Ja, förvecklingarna blir bara fler och fler…

Men såklart ordnar sig allt till slut, på det bästa sätt för alla inblandade. Precis som det alltid gör med Wodehouse. Och på vägen får läsaren skratta gott åt markisens tokerier, dramatiska missförstånd och harmlösa kärleksfnurror. Wodehouse drar sig inte för att här och där slänga in några ironiska kommentarer om författande och förlagsbranschen. Han låter förläggaren Clutterbuck – som är kraftigt överviktig (i ordets båda bemärkelser) – beklaga sig över att förlaget bara får småsmulor medan författarna vältrar sig i lyx. Något som knappast kan ha varit sant ens på Wodehouses tid. Wodehouse framhäver även sitt eget författarskaps förträfflighet när Clutterbuck berättar hur nedstämd han blir över alla manus han läser som innehåller realism och tragedi. Vem orkar läsa om sådant? Nej, det är humor och kärlek man vill ha, såklart!

Kärlek, framför allt den som slutar i äktenskap, är målet i alla Wodehouses böcker.

Att finna sig en maka/make att dela livet med är det som enligt Wodehouse alla unga människor bör sträva efter. Det finns ingen större lycka än den äktenskapliga, tycks han säga. Lite märkligt är det då att han låter så många av karaktärerna vara frånskilda och omgifta. I synnerhet den äldre generationen beklagar sig mycket över sina respektive. Och en del av de gamla ungkarlarna tycks sky äktenskapet som pesten. Men för all del – låt de unga tu få varann. Är det ändå en smula realism som smyger sig in i Wodehouses romaner på det här sättet? Att äktenskapet kanske inte är en dans på rosor alla gånger? Eller att inte alla är menade att gifta sig? Själv tycks han ha funnit kärleken i alla fall och hans hustru verkar ha varit mycket engagerad i hans författarskap. Var det månne det lyckliga äktenskapet som ledde till hans höga ålder, eller det faktum att Wodehouse genom två världskrig och en börskrasch ändå lyckades få människor att skratta? Jag vet inte. Men han blev 93 år gammal och hans författarskap sträckte sig över sjuttio år och det måste väl ändå ses som tämligen imponerande?

Ett opassande jobb för en kvinna

P. D. James är kanske mest känd för böckerna (och TV-serierna) om kommissarie Dalgliesh. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får han dock bara spela en liten biroll, på ett sätt både som ett dåligt samvete och en idealbild. Huvudpersonen är som titeln anger en kvinna – privatdetektiv Cordelia Gray. Hennes överordnade Bernard Pryde har tidigare arbetat som polis tillsammans med Dalgliesh men alltså startat en egen detektivbyrå och anställt den förvånansvärt unga Gray som sin assistent. När berättelsen tar sin början har denne Pryde begått självmord och testamenterat hela verksamheten, inklusive inventarier, till sin unga kollega.

P. D. James är en mästare på att beskriva människor och miljöer. Hon gör det med fler ord än till exempel Pratchett, men det blir ändå inte tröttsamt eller överdrivet. I ”Ett opassande jobb för en kvinna” får vi följa med till Cambridge och möta både studenter och professorer som med James’ beskrivningar blir mycket levande för läsaren. Detta bidrar också till att göra de mer dramatiska avsnitten riktigt kännbara. Boken är klassad som thriller och inte bara deckare, vilket jag till en början tyckte var märkligt, men sakta med säkert bygger James upp spänningen tills dess du inte kan lägga boken ifrån dig.

Du bara måste veta hur det ska sluta.

Tyvärr är det just James fantastiska förmåga att beskriva detaljer som gör att jag irriterar mig desto mer de gånger hon missar något och det inte blir riktigt trovärdigt. Då bryts plötsligt den fjärde väggen och illusionen försvinner. Cordelia Grays mognad och erfarenhet trots sin ringa ålder är en sådan sak. Skulle man inte få veta att hon bara var tjugotvå skulle man gissa att hon var i fyrtioårsåldern, baserat på hennes självsäkerhet och insikter om mänskligt beteende. Hon är också förvånansvärt orädd och tuff när det kommer till obehagliga upptäckter. Där jag som läsare hade blivit skrämd bortom vett och sans och absolut inte kunnat sova på dagar, går Gray och lägger sig helt obekymrat. Det är också andra detaljer som borde vara självklara men som utelämnas som gör att frågor kvarstår som stör flytet i berättelsen. ”Var inte vattnet iskallt?” ”Varför tvättade hon inte av sig?” ”Hur fick hon dräkten ren på så kort tid och var den inte trasig också?” ”Blommar verkligen stockrosor och gullvivor samtidigt i England?”

Annars är det djupare frågor som väcks. Boken kretsar på sätt och vis kring självmord. Äkta självmord eller mord som förklätts till självmord. Gray som betraktar sig som agnostiker ser inte något fel med att ta livet av sig, om man har goda skäl som hennes chef Pryde till exempel. Men hon tar illa vid sig av det självmord hon anlitas att utreda. Här var en ung man med framtiden för sig, begåvad och med pengar att ärva. Varför hoppade han utan förklaring av studierna och tog ett lågavlönat arbete? Och varför beslöt han sig plötsligt för att hänga sig, med middagen på spisen och ett trädgårdsland halvt uppgrävt? Kan man verkligen drabbas av en så plötslig sinnesförvirring?

Hur kan man dölja sådana sidor hos sig själv för alla andra omkring en?

Vi får också fundera kring familjerelationer, i synnerhet mellan far och son. Vad händer om man inte kan älska sitt barn? Och vad händer med ett barn som inte blir älskat? Kan man fästa sig mer vid en främling än vid sin egen familj? Självklart dyker också den ständiga frågan om brott och straff upp. Ett liv för ett liv? Kan det räcka så? Eller ska straffkedjan fortsätta så att den som tog ut hämnd – så att säga tog rättvisan i egna händer – också ska straffas? Gray inser att livet inte är svart eller vitt och Dalgliesh uttrycker det i slutet med orden: ”det är bra att kunna känna ibland att vissa fall helst bör förbli ouppklarade”. ”Ett opassande jobb för en kvinna” är alltså något så ovanligt som en deckarhistoria där den ska vi säga ”alternativa” rättvisan får gå ostraffad och där privatdetektiven själv blir inblandad i brott. Mer än så tänker jag inte avslöja. P. D. James är trots de irriterande missarna väl värd att läsa. Historien är precis lagom förutsägbar och bitvis gastkramande spännande. Och de välbeskrivna engelska miljöerna är en extra bonus för oss anglofiler.

Behöver vi ondskan? Recension av ”Guards! Guards!”

Jag läser ännu en bok av Terry Pratchett, det går helt enkelt inte att låta bli. Även denna gång är boken på originalspråk, vilket både är en fröjd och en försvårande omständighet. Det händer rätt ofta att jag får backa några meningar och läsa om och ibland får jag helt enkelt bara acceptera att jag inte förstår allt (vem orkar gå efter en ordbok?). Men det gör inget. Det mesta kommer fram med den största tydlighet i alla fall och jag sveps raskt med i berättelsen.

Den här boken – ”Guards! Guards!” – utspelar sig i samma värld och miljö som den förra boken jag läste (”Men at Arms”). Flera av karaktärerna är desamma, vilket innebär ett kärt återseende. Men denna bok är av ett tidigare datum så vi hoppar helt enkelt tillbaka i tiden. Nu får vi möta konstapel Carrot när han lämnar sitt hem hos dvärgarna för att söka lyckan i den stora staden och ansluta sig till nattvakten. Han har fått höra att det är ett av de mest hedervärda arbeten man kan ha och ser fram emot att få upprätthålla lag och ordning. På vägen till staden Ankh-Morpork läser han igenom lagboken noga.

Men väl framme i staden får han snart lära sig att det där med lag och ordning inte är så viktigt i Ankh-Morpork.

Här kan man inte bara arrestera tjuvar tagna på bar gärning, inte om de tillhör Tjuvarnas Gille och stöldgodset kan räknas till deras godkända ranson. För Carrot, som på dvärgars vis tar allt bokstavligt och håller hårt på rätt och fel blir det en verklig kulturkrock. Han är också härligt naiv och underbart orädd. Vilka order han än får av sina överordnade sergeant Colon och kapten Vimes så lyder han och gör sitt allra bästa. Även om orderna ibland handlar om att inte arrestera en brottsling. Carrot är godheten och rättrådigheten personifierad och blir därför en förebild och en hjälte både för folket i Ankh-Morpork och för läsaren. Men bokens egentliga hjälte eller huvudperson är kapten Vimes. I den här boken får vi veta historien bakom hans förlovning med Lady Ramkin – hur de träffades och fann varandra. Det hela involverar självklart ett gäng drakar, eftersom det är Ramkins stora passion. Bokens skurk är också en drake, fast inte en sådan liten träskdrake som Ramkin föder upp och som inte blir större än en liten hund, utan en stor, magisk drake, frammanad av ett litet hemligt sällskap. Denna drake sprider skräck och förödelse omkring sig i Ankh-Morpork och de enda som kan stoppa den är förstås nattvakten. Eller möjligen en rättmätig kung?

Det finns så många bottnar och lager i Pratchetts böcker, det är svårt att välja ut ett tema att filosofera kring.

Många tankar väcks medan man läser, mellan skratten och magpirren. Vi tvingas fundera över ondska och godhet, människans natur och universums lagar. Även i den på många sätt magiska värld som är Pratchetts så finns det vissa saker som är omöjliga eller ologiska. Men det är inte alltid det man tror. Att bibliotekarien är en orangutang, till exempel, det är helt självklart. Också det faktum att han genom att förirra sig i biblioteket kan ta sig tillbaka i tiden är helt godtagbart. Men att en verklig drake i den storleken skulle kunna flyga på det sätt den gör, eller ens existera, det förbryllar invånarna i staden. Det är helt enkelt inte möjligt. Och draken själv tycker att det är obegripligt hur människorna, trots att den (draken) äter och bränner ihjäl dem, i slutändan kommer att försvara den och hindra alla eventuella ”hjältar” som försöker utmana den. Draken menar att även om drakar är kända för sin ondska och våldsamhet så skulle det aldrig falla dem in att attackera en artfrände, på så grymma sätt som människorna till synes utan att blinka attackerar varandra.

Patriciern Vetinari, som styr staden lyfter sin teori för kapten Vimes. Han menar att det inte finns någon reell ondska eller godhet. Eller egentligen menar han att alla är mer eller mindre onda.

De flesta, inte genom att de säger ”ja” till ondskan, utan genom att de inte säger ”nej”.

Detta illustreras tydligt när ledarna i staden informeras om drakens krav. Trots att de alla anser att det är helt galet vågar ingen säga nej, utan alla väntar på att någon annan ska säga något först. Vilket såklart inte sker. Vetinari säger också att även om det finns människor som strävar efter att stoppa ondskan så är det det enda de kan. Vad de sedan ska ta sig till vet de helt enkelt inte. Det är de onda människorna som kan göra upp planer och få ordning (låt vara en kriminell ordning men ändå) på ett samhälle. De ”goda” behöver alltså de onda. Kapten Vimes som kanske på ett undermedvetet plan delar Vetinaris åsikt (förmodligen är det därför han dricker) vägrar att gå med på detta och undrar hur patriciern ens orkar stiga upp på morgonen med en så pessimistisk världssyn. Ja, det kan man fråga sig. Vad är det som driver Vetinari? Han har inga laster, hänger sig inte åt några excesser, trots att han alltså har hela staden Ankh-Morpork i ett järngrepp. Han verkar aldrig sova utan arbetar ständigt med att förbättra sina planer för staden. Kanske är det detta som ger honom hans raison d’être? Han spelar på stadens invånare som ett spel där han konstant övar upp sin skicklighet. Och även om han egentligen är en diktator och skurk så kan jag som läsare inte låta bli att beundra honom och fascineras av honom. Det är en komplex figur som Pratchett skapat.

Behöver vi ondskan för att få världen att fungera?

Inte skulle mycket bli gjort om vi alla bara satt och sjöng kumbayah. Det som får mig att klippa gräset och rensa rabatter är ju just det som min pappa kallar ”elaka ögon” – det vill säga egenskapen att se vad som är fel. Med de rosafärgade glasögonen är allt redan perfekt och inget behöver göras. Men tänkte alla så skulle vi inte bara bada i sopor utan förmodligen även svälta ihjäl. Så kanske har Vetinari en poäng?

I slutet av boken får vi också insikter i ondskans natur, så som den gestaltas i form av en drake. Den som frammanar draken kommer att ge den en del av sin personlighet, sina drifter och önskningar och därför kan draken användas både för ont och för gott. Men draken får också eget liv och kan övermanna sin skapare, så att denne inte längre kan kontrollera draken. Jag kommer osökt att tänka på människans alla uppfinningar som i de flesta fall haft de bästa intentioner bakom sig men som ofta urartat till massförstörelsevapen. Det är som om vi inte kan hjälpa det. Allt vi skapar tycks förr eller senare leda till kaos och död. Ändå fortsätter vi skapa, dansa och skratta. Mitt i kaoset i den av draken terroriserade staden finner invånarna i Ankh-Morpork ändå tillfällen att äta, dricka, festa och slåss. På sätt och vis är det detta som gör dem – ja, alla människor – oövervinnerliga. Och konstapel Carrot får utgöra sinnebilden av det goda som vi ändå (trots omöjliga odds) strävar efter.