Vems är pengarna?

Bara kontanter är riktiga pengar.

Jag gör årsbokslut och konstaterar återigen att utan våra kreditkostnader hade vi gått plus. Vi betalar nästan 10 000 kronor om året till vår bank. Jag tycker det är pengar för ingenting. Banken tycker antagligen att det är välförtjänta pengar från en god investering och så länge vi går back tjänar de. Om vi skulle gå så mycket plus att vi kunde lösa in vår kredit helt, då skulle de ju förlora en stadig inkomst, eller hur? Skulder är en bra grej för dem som har pengar från början. För att vi har något som kallas ränta.

Det där med ränta har alltid känts konstigt för mig. Ologiskt.

För räntan säger att den som redan har, har rätt till mer. Medan den som inte har, måste betala för att han inte har. Skatter är mer logiska. Där handlar det om att de som har, ska bidra till dem som inte har. Det är i alla fall grundtanken. Att det sen blir något helt annat i praktiken är en annan femma. Men åter till räntan.

Jag ifrågasatte starkt räntans berättigande under mina ekonomistudier men jag fick alltid mothugg. Inte på ett aggressivt sätt, utan mera nedlåtande. Som att jag var naiv och att jag inte förstod det fullständigt logiska i att man har rätt till ersättning om man väljer bort en konsumtionsmöjlighet till förmån för någon annan. Fast det gör man ju inte. Det är inte så att banken skulle köpa kopieringspapper för de där pengarna de istället lånar ut till mig. Eller kaffebröd. Eller ens datorutrustning. Nej. Om jag inte hade lånat pengarna hade de inte funnits. Eller mer troligt, lånats ut till någon annan. Den som har pengar att avvara, har pengar att avvara. Det vill säga, det är pengar som den personen inte behöver just nu. Och då är det ju ingen uppoffring (som kräver ersättning) att låna ut dem, eller hur? Detta förutsatt att det handlar om verkliga pengar. När det gäller skulder är det ju oftast virtuella pengar som uppstår i samma ögonblick som skulden skapas. Utan skuld, inga pengar. Så i det fallet kan man inte heller påstå att lånet berättigar till ränta till utlånaren på grund av någon grad av asketism (=utebliven konsumtion).

Nej, jag köper det fortfarande inte.

Nå, säg att räntan ska motsvara inflationen då. Att om jag lånar ut pengar till dig, så vill jag ha samma värde tillbaka, och eftersom det dröjer en tid innan jag kan få tillbaka pengarna, och eftersom vi har inflation (varför har vi inflation?), så blir summan du ska betala tillbaka lite större, mätt i antal kronor. Fine. Men inte har vi väl en inflation på 10%? Det vore ju riktigt illa. Och varför skulle olika långivare ha olika räntor i så fall, inflationen måste väl vara densamma för alla som använder samma valuta?

Privat har vi valt en räntefri bank. Nu får de inte kalla sig det längre, det gav väl för positiva signaler, eller så kanske det uppmärksammade människor på problemet med räntan, men i alla fall. Den räntefria banken tar ut en avgift för att hantera lånen. Det kan jag också köpa. Det kostar ändå en del att ha bankkontor, folk anställda, IT-avdelning, bankrättigheter och så vidare. Men är denna kostnad verkligen proportionerlig till lånets storlek? Är det svårare och dyrare att hantera ett lån på 200 000 mot ett lån på 100 000? Det vore ju som att ha en fakturaavgift som var större ju större summan på fakturan var. Eller som att betala mer för elnätet ju mer el man förbrukar… (För att det sliter mer på nätet?) Oj, hoppsan, det där gör vi ju redan – betalar mer för elnätet när vi förbrukar mer el. Hm. Så kanske det är lite mer arbetskrävande att handlägga ett lån på 200 000 jämfört med ett på 100 000. (Eller så blir vi blåsta av elbolaget.)

Apropå avgifter. Fakturaavgift är väl en sak. Men varför ska jag betala en årsavgift för mitt bankkonto? För rätten att kunna flytta pengar… som är mina? Och sen kanske en avgift för att sätta in eller ta ut pengar. En avgift varje gång en kund betalar via swish eller kort, eller postgiro. Detta i en tid när allt sker elektroniskt och jag uppmanas att göra så gott som allting själv. Bra deal för bankerna. Duktigt lobbat.

Varför är inte banken en del av infrastrukturen, en del av staten?

Där man utan kostnad kan ha ett konto, få sin lön, betala sina räkningar och till och med ha ett betalkort (jag kan betala en engångssumma för plastkostnaden). Jag skulle ärligt talat hellre betala en viss företagsskatt till staten än alla dessa avgifter och räntekostnader till privata banker, bara för möjligheten till en sådan statlig, avgiftsfri bank. Men än så länge är våra pengar inte våra, inte statens heller, utan de privata bankernas. Och de gör som de vill. Nej, inte alla pengar förresten. Kontanterna är fortfarande utgivna av staten och tillhör den som för tillfället besitter dem. Alltså är kontanter den enda valutan som egentligen innehar ett värde. Det här är pengar som de privata bankerna inte gillar och de gör allt för att få oss att överge kontanter. De försvårar, de reglerar och de tar ut avgifter. Ändå gillar vi kontanter. Kanske just för att de känns som riktiga pengar. Och för att ingen kan övervaka transaktioner som sker med kontanter. Mina köp registreras inte på mig, i detalj.

I dessa övervakningstider är den tanken ungefär lika befriande som en promenad i skogen utan mobiltelefon.

På Facebook har det bildats en grupp för kontanternas bevarande. Antalet medlemmar ökar hela tiden. Upprop om att bojkotta butiker och restauranger som vägrar ta emot kontanter duggar tätt. ”Vill du inte ha mina pengar så går jag någon annanstans.” Det här är en härligt uppfriskande och rebellisk aktion i dessa digitala dagar där man måste fråga om det går att betala med kontanter. Tänk dig det för tjugo år sedan. Eller bara i nästan vilket annat land än Sverige som helst. Va? Inte betala med kontanter? Vill ni inte ha pengar? Absurt.

Jag kanske är naiv. Det kanske låter som om jag gnäller (och det gör jag väl). Men jag drömmer också. Jag drömmer om ett samhälle utan ränta och inflation, där bankärenden inte kostar något, där pengar inte kan skapas privat, ur tomma luften och där det givna betalmedlet är mynt och sedlar.

Enkelt eller svårt?

Hur skulle världen se ut om vi alla var som barn? (Bild från Chevanon Photography på Pexels.)

Jag kan nog verka naiv och godtrogen. Jag har en tendens att förenkla komplexa system och strukturer samt överskatta min egen förmåga. Dessutom är jag hopplöst optimistisk. När jag studerade nationalekonomi på universitetet minns jag att jag irriterades över föreläsarnas påståenden om att ekonomi var ett svårbegripligt ämne. Jag hävdade kaxigt att jag skulle kunna förklara ekonomisk teori i pixi-boksformat. Herregud, det var ju bara utbud och efterfrågan och ett vackert ekvilibrium som kunde förskjutas av skatter eller regleringar. Kanske hade jag rätt, kanske hela den akademiska strukturen kring ekonomi som en ”vetenskap” (vilket det egentligen inte är) bara är ett luftslott, osynliga kläder på kejsaren. Något som hålls uppe för att förhindra vanliga människor att se vad som verkligen pågår? Eller så var det samma fenomen hos mig som jag träffat på så många gånger under min skoltid. Den obehagliga tanken att det måste vara extra svårt eftersom det verkar så lätt. De måste kräva något mer av mig som jag inte begriper. Ändå fick jag femmor i betyg. Kanske för att de ville vara snälla mot mig?

Som nybliven företagare tänkte jag att om jag har en bra produkt, något jag själv har efterfrågat, då kommer den sälja sig själv.

Misstag nummer ett: att tro att andra människor vill ha sådant som jag vill ha (när har de någonsin? Jag har alltid röstat på det förlorande laget). Misstag nummer två: att tro att efterfrågan bygger på faktiska behov. Misstag nummer tre: att tro att marknaden är fri. Det handlar inte om att vara kreativ och att bidra med något värdefullt till mänskligheten och sedan belönas för det. Nej, det handlar om att födas i rätt familj, ha rätt kontakter och stort startkapital samt skapa en artificiell efterfrågan genom psykologisk och känslomässig påverkan. Det handlar inte ens om att ha en idé och jobba hårt för den. Så på sätt och vis hade föreläsarna på universitetet rätt: ekonomi (praktisk) är komplicerad för den bygger inte på några logiska naturlagar (som vetenskaper i allmänhet gör), utan styrs till stor grad av manipulation och uppskruvade förväntningar. Och allt det är kulturellt betingat. Så för att lyckas ”på marknaden” behöver du vara insatt i marknadens och de potentiella kundernas kultur. Du behöver vara expert på att ana och skapa trender. Kort sagt, du behöver vara ”inne”. Detta är så inte jag. Som tonåring var jag totalt ointresserad av modetrender eller aktuell musik (och det är jag fortfarande). Jag kände ofta att jag fötts ett decennium eller två för sent. Eller att jag bara kom från en annan planet där sådant inte var viktigt. Att förställa sig och låtsas vara någon annan (som man ju gör när man följer en trend) låg inte alls för mig. Och eftersom jag alltid utgått ifrån mig själv när jag bedömt andra så blev jag ofta förvånad och besviken när jag upplevde att människor inte var som jag fått intrycket av att de var. Jag älskade matematik! Siffror är inget annat än vad de utger sig för att vara. Allt går att förklara med siffror. Bättre än med ord. Men det är ett stort misstag att tro att ekonomi och matematik hör ihop. Bara på bokföringsnivå, tyvärr.

Jag är nog naiv och godtrogen, hopplöst optimistisk. Som ett barn. Men alternativet är att bli cynisk och beräknande och det kan jag inte bli, ens om jag ville. Så jag fortsätter att tro att människor vill väl, att logik råder och att en bra produkt säljer sig själv. Kanske, kanske, får vi ett sådant samhälle en dag?

Hemligheter och Konkurrens

Kan vi minska hemlighetsmakeriet?

Det finns en tradition av hemlighetsmakeri kring pengar och politik. Man säger inte hur mycket man tjänar, eller vilket parti man röstar på. Som företagare har man affärshemligheter. Vi tycks tro att det här är något naturligt och självklart. Men är det det? Varför skulle vi egentligen hålla saker hemliga? Vad är anledningen till det? Jag tror att det är rädsla. Jag är rädd för att uttrycka mina politiska åsikter, för tänk om jag bli emotsagd eller hånad? Jag är rädd för att säga hur mycket jag tjänar, för de andra kanske tycker att jag tjänar för mycket och blir avundsjuka och hatiska, eller så tycker de att jag tjänar för lite och ser ner på mig. Om jag avslöjar mina affärshemligheter kommer jag att bli utkonkurrerad. I ett nytt, öppet och fritt samhälle behöver vi göra oss fria från rädslor. Gåvoekonomin handlar ju i hög grad om detta också: jag tar ett språng ut i ovisshet och tillit när jag låter min kund sätta priset eller inte betala något alls.

Jag måste helt enkelt lita på att allt gott kommer tillbaka till mig. På något sätt.

Och alla människor är mina medmänniskor, mina allierade, de är inte främmande fiender. Vi behöver samarbeta, inte konkurrera. Det här faller oss också naturligt, tror jag. I min bekantskapskrets finns flera företagare. Vi stöttar varann när vi kan, spontant och utan tanke på motprestation. För att vi är vänner, för att vi vet hur tufft det kan vara ibland, för att vi uppskattar varandras arbete.

Två dagar före jul såg jag ”Miraklet i New York”. Jag älskar den filmen. Den är från 1947 och ändå högaktuell i sin kritik mot kommersialismen och girigheten som stulit magin från julen. I filmen dyker en mysig skäggprydd farbror upp i New York och får anställning som tomte på ett stort varuhus. Han hävdar själv att han är Tomten med stort T, eller Kris Kringle som tomten kallas i Amerika. Filmen handlar om hur han lyckas få en liten flicka, som är fostrad till en modern, kritisk tös, att åter tro på magi. Men i filmen demonstrerar han också det jag nämnde ovan: samarbete framför konkurrens. Han inför nämligen en ny policy på varuhuset där han jobbar – om den vara som kunden efterfrågar inte finns hos dem hänvisas kunden vidare till ett annat varuhus, en konkurrent. Till en början protesterar ledningen på varuhuset och de vill avskeda Kris men när det visar sig att kunderna uppskattar detta så mycket att de börjar handla mer, börjar alla större varuhus införa detta. Nu kan man ju bli cynisk och säga att varuhuscheferna bara gick med på detta för att de kunde tjäna pengar på det, och att den totala handeln ökade, vilket i princip bara spär på kommersialismen, men det är ändå ett intressant exempel på hur ”självklara grundprinciper” ifrågasätts och nya tankar föds. Filmens Kris Kringle lyckas till och med få de forna konkurrenterna att skaka hand med varann.

Vilka mer sådana självklarheter kan vi utmana i framtiden?

Självklarheten att innehavandet av kapital ger rätt till mer? Självklarheten att skulder är livslånga? Självklarheten att man måste arbeta för att få äta? Självklarheten att människor till sin natur är egoistiska? Jag vet inte. Men jag är övertygad om att vi redan detta år 2021 kommer att bli ordentligt utmanade i vad vi tog för självklart fram tills nu. Jag tror att många hemligheter kommer att avslöjas, och därmed kommer även maktförhållanden att kraftigt förändras. Så på med säkerhetsbältet, för nu blir det åka av!

Efter kollapsen

Snart gryr en ny dag.

När jag studerade ekonomi på universitetet kom jag ganska snart fram till slutsatsen att vårt ekonomiska system är ohållbart. Jag förutspådde att det skulle kollapsa inom min livstid. De här tankarna fick jag inget vidare gehör för på universitetet så jag fick helt enkelt utforska det området själv. Idag är det uppenbart för mig och många andra att vi kommit till vägs ände. Kollapsen är här men den ser annorlunda ut än vi trodde. Den är skickligt dold bakom andra kriser. Förr eller senare kommer den dock att bli synlig och då gäller det att inte drabbas av panik. Istället behöver vi så snart som möjligt fundera på hur vi ska organisera vår ekonomi i framtiden. Jag har några tankar kring det.

För det första: luftslottet av det som kallas ”FIRE” – finans, investeringar och mäkleri (finance, investments, real estates) – måste monteras ner helt. Alla resurser som under åratal sugits upp från den reella ekonomin in i detta luftslott måste på ett eller annat sätt beslagtas och återföras till medborgarna. Den lilla elit som bor i slottet måste tas ner på jorden och fråntas all makt. Hur detta ska gå till överlåter jag gärna åt andra att fundera på. Själv förespråkar jag så lite våld som möjligt.

För det andra behöver vi se över äganderätter. Jag är inte emot privat ägande men jag skulle gärna se en mer rättvis fördelning. När det gäller stora företag tror jag att vi skulle kunna behålla en stor del av dem och faktiskt göra dem mer effektiva och hållbara, genom att låta de anställda bli ägare. Om du arbetar i ett företag som du äger en bit av kommer du att göra ditt bästa varje dag. Och alla de vinster som företagen gör tack vare sina anställda kommer att gå tillbaka till dem som gjort jobbet. Hur man organiserar detta praktiskt vet jag inte ännu men det finns gott om kooperativ därute att dra lärdom av.

För det tredje behöver vi ett neutralt, tryggt pengasystem. Pengar ska inte skapas genom skuld, utan av gemensamt ägda ”riksbanker”. Alla transaktioner för dagligt bruk – löner, betalningar, överföringar – ska kunna göras enkelt och smidigt, digitalt eller fysiskt, utan avgifter. Lika för alla.

Utöver dessa tre grundliga förändringar kommer vi att behöva ett helt nytt skattesystem. Idag försvinner så mycket skattepengar till onödiga och rent skadliga ändamål att vi borde kunna banta ner skattesatserna rejält utan att förlora i kvalitet. Dessutom bör skattebasen förskjutas från arbete till naturresurser. På så sätt skulle man skapa incitament för återbruk, återvinning, reparation och service samtidigt som överutnyttjandet av våra naturresurser skulle bromsas kraftigt. Det blir helt enkelt billigare att reparera en trasig TV än att köpa en ny. Eller billigare att sy om ett plagg så att det passar. Med detta följer en blomstrande marknad för skräddare, skomakare, hantverkare av alla de slag.

Behöver jag ens säga att tillväxtkravet skrotas helt och hållet? Att fenomenet ränta försvinner, samt att nya sätt att finansiera större projekt kommer att tas i bruk? Kommer övergången att bli enkel och smärtfri? Nej, det tror jag inte. Säkert kommer många att uppleva att de förlorar ekonomiskt på det hela. Men det är bara för att de tänker kortsiktigt och smått. Som kollektiv tror jag att vi kommer att uppleva ett aldrig skådat uppsving, både ekonomiskt och socialt. Vi kommer att leva i kvalitet istället för kvantitet. Lycka kommer återigen bli något som alla kan få uppleva regelbundet och inte som idag; en sällsynt lyxprodukt endast förunnad ett fåtal.