Månad: maj 2024

Ett lyckopiller utan biverkningar

P G Wodehouse är ytterligare en av mina favoritförfattare och inspirationskällor. I Wodehouse’s värld uppstår inga större problem än fnurror på förälskelsetrådar och ovälkomna gäster. Emellanåt förekommer kanske en stöld men det är sällan kriminellt i någon verklig mening utan bara ett spratt eller en del av en klurig plan för att reda upp sagda fnurror eller bli av med nämnda gäster. I ”En pelikan på Blandings” återser vi flera kära bekanta. Lord Emsworth är lika förvirrad som vanligt, med ett enda fokus i livet – praktsuggan Dronningens väl och ve. Hans syster Constance, som i denna bok har gift sig och flyttat till Amerika, återkommer för en tids semester på slottet Blandings men får naturligtvis ingen ro mitt i äktenskapsmäkleri och tavelstölder. Hennes andre bror, och bokens hjälte får man väl säga, sir Galahad eller Gally, blir kallad till Blandings av den förvirrade lord Emsworth för att utgöra ett stöd i den fullkomliga invasion av gäster som plötligt tycks befinna sig överallt i och omkring slottet. Två av dessa gäster är Gallys gudson John Halliday och föremålet för hans varma känslor Linda Gilpin.

Lägg till en motsträvig och burdus morbror samt ett par bedragare och katastrofen är ett faktum.

Hänger du med? Det går snabbt i svängarna med Wodehouse så det gäller att hålla tungan rätt i mun från början. Som om Wodehouse är medveten om detta så hjälper han ibland läsaren tillbaka till tråden genom att slänga in ett ”som läsaren kanske minns lämnade vi lord Emsworth vid svinstian” eller något liknande.

Var kommer då pelikanen in i bilden? Är den här titeln lika missvisande som den förra bokens? Nejdå, det finns en perfekt logisk förklaring. Pelikanen i det här fallet är inte en fågel (tja, kanske en udda sådan i så fall) utan syftar på sir Galahad som i sin ungdom var medlem i Pelikanklubben. Denna beryktade klubb existerar inte längre när boken utspelar sig men Gallys många glada minnen därifrån ackompanjerar berättelsen och förklarar på sätt och vis Gallys personlighet och motiv.

Det finns inget som Gally uppskattar mer än att lyckas föra ihop två turturduvor och om han på köpet kan få retas lite med sin syster Constance och hennes inte alltid så trevliga bekanta är det grädde på moset.

Men det är inte bara Gally som smider planer på slottet Blandings. Det finns fler som har lite fuffens för sig och det krånglar såklart till saker emellanåt. Men ibland kan det faktiskt hjälpa saker på traven och Gally är en mästare på att utnyttja uppkomna hinder till sin fördel. När han blir påkommen med att ha fört någon bakom ljuset tar han det med en klackspark, det hela var ju ändå för en god sak, det måste väl var och en se. Och slutet gott, allting gott, som alltid hos Wodehouse. De älskande får varandra och lugnet lägger sig åter över Blandings.

Wodehouse var en otroligt produktiv författare och jag har läst många av hans böcker. Även om kanske inte alla känner till hans namn så har nog de flesta hört talas om Jeeves och Wooster som gick som TV-serie för många år sedan med Stephen Fry och Hugh Laurie i titelrollerna. En av anledningarna till att Wodehouse hann med så många böcker var nog att han flitigt återanvände karaktärerna. Det finns en hel serie böcker om Jeeves och det finns en serie om Blandings, bland annat. Och inte sällan vävs de in i varandra, så att Wooster besökt Blandings någon gång. Det här bidrar också till att Wodehouse’s böcker är (eller åtminstone har varit) så populära – igenkänning gör mycket för läsglädjen.

Har du väl smakat Wodehouse vill du ha mer och det finns mer, så mycket mer.

Man kan förstås säga att den ena boken är den andra lik men det innebär ju bara att du vet vad du får, på samma sätt som med Christies böcker om Poirot. Fast istället för mord får du kärlekstrassel. Och även om storyn kanske känns igen och i viss mån är förutsägbar så blir det aldrig tråkigt att läsa Wodehouse. Och trots att böckerna är skrivna och utspelar sig på 1920- till 60-tal känns problemen aktuella och karaktärerna trovärdiga. Det är allmänmänskliga problem vi möter och vi skrattar lika mycket åt oss själva som åt lord Emsworth eller Bertie Wooster.

I vissa kretsar betraktas kanske Wodehouse som ytlig och barnslig. Av sin samtid fick han kritik för att han vägrade ta ställning i politiken kring andra världskriget till exempel. Hans historier utspelar sig i en opolitisk och till stor del asexuell värld (det finns brinnande kärlek förstås men målet är alltid äktenskap, aldrig sex), vilket enligt mig är den stora behållningen av hans böcker. De utgör en eskapism i den mest positiva bemärkelsen.

Vilken kontrast till dagens litteratur som alltid tycks dra in aktuella frågor om klimat och sexuella läggningar, gärna i dystopisk ton.

Livet i Wodehouse’s böcker är ett sådant jag strävar efter. Tänk att få bo på ett slott eller en herrgård, ha eller för all del vara en betjänt och kunna ta sig en promenad i en välskött engelsk park när man behöver fundera på något. Tänk att ha släktingar i alla åldrar nära till hands för kärleksfulla smågnabbanden och historiska tillbakablickar. Tänk att aldrig ha större problem än att någon är sen eller felklädd till middagen. Och kanske är det just som en idealbild, en målbild, vi ska se Wodehouse’s värld. Det är inte alls en tillbakagång i utvecklingen, tvärtom! Wodehouse’s kvinnor är alltid starka och självständiga och tjänstefolket är på många sätt likställda herrskapet i fråga om intelligens och makt. Inget problem är så stort att man inte kan lösa det och inget tillkortakommande är för allvarligt för att man ska kunna skratta åt det. Och om det är något vi behöver i dessa tider är det väl ett gott skratt! Jag vet att åtminstone jag har ett stort behov av det nu. En bok av Wodehouse är ett lyckopiller helt utan biverkningar. Tja, utom möjligen lite abstinens när den tar slut. Så vilken tur att det finns fler!

Titeln är den enda besvikelsen – en recension av ”Mord klockan fem?”

Agatha Christie och Hercule Poirot hör sommaren till för mig. Vi har hela TV-serien med David Suchet i rollen som Poirot på DVD och brukar se om den med jämna mellanrum. Därför är det såklart som Suchet jag ser och hör Poirot i mitt huvud när jag läser ”Mord klockan fem?”. Just i denna roman är den belgiske privatdetektiven dock inte särskilt framträdande. Vi får egentligen följa kommissarie Sharpe mycket mer. Samt naturligtvis de olika misstänkta i denna klassiska pusseldeckare. Men historien inramas av Poirot och hans effektiva sekreterare miss Lemon, där den senare distraheras i sitt arbete av bekymmer som hennes syster upplever på ett studenthem. Konstiga saker händer – föremål försvinner eller has sönder utan någon synbar länk eller röd tråd. Mysteriet triggar, trots avsaknaden av egentligt brott, Poirots nyfikenhet och han börjar göra egna efterforskningar. Bland annat införskaffar han ett antal ryggsäckar och skär sönder dem, vilket kan låta konstigt men som blir fullständigt logiskt utifrån Poirots sätt att arbeta.

Bokens titel är minst sagt missvisande.

Det är en översättningsblunder som är snudd på oförlåtlig. Som läsare undrar jag hela boken igenom när det där fem-mordet ska äga rum. Det dör folk, visst gör det det, och visst är det mord. Men det är ingen som dör klockan fem. Det är inte förrän på sista sidan som ett ljus går upp kring titeln. Originalets titel är ”Hickory, dickory, dock”, vilket anspelar på adressen där allt utspelar sig – Hickory Road. Poirot kommer att tänka på barnramsan ”Hickory, dickory, dock, the mouse ran up the clock, the clock struck one, the mouse ran down, hickory, dickory, dock.” Den här ramsan har alltså översättaren valt att göra om till: ”klockan slog fem, musen sprang hem, hickory, dickory, dock” och från denna missöversättning har man gett hela boken dess galna titel. Man hade enligt mig hellre kunnat använda sig av ”Icke, picke, pö” eller ”App lapp sa att du slapp”, vilket hade passat bättre in på den till synes slumpmässiga händelseföljden i berättelsen. Kopplingen till gatunamnet Hickory Road hade kunnat omnämnas i en översättningskommentar. Eller bara ljudmässigt påminna Poirot – Hickory, Icke picke. Ett tredje alternativ hade såklart varit att inte översätta ramsan alls, mer än i en kommentar. Och titeln på boken hade kunnat vara ”Mord på Hickory Road” eller ”Hickory, dickory, dock”. Jag antar att frågetecknet är där just för att markera att det inte nödvändigtvis kommer ett mord klockan fem. Men det är ändå klantigt.

För övrigt finns inte så mycket att säga. Agatha Christie levererar som vanligt. Hercule Poirot är lika klurig och finurlig och egensinnig som han brukar vara. Karaktärerna är mustigt beskrivna, ibland nästan som karikatyrer och det finns anspelningar både på rasistiska fördomar och kommunistiska tendenser. Misstankarna flyger fram och tillbaka och du har som läsare svårt att hitta rätt bland alla villospår. Det är alltså precis som det ska vara. Och förflyttningen i tid och rum, till en fiktiv verklighet, erbjuder en välbehövlig eskapism i dessa dagar.

Spänning och mångkulturalism i Pratchetts värld

Jag läser ytterligare en bok av Terry Pratchett, denna gång på originalspråk och även om en del engelska ord och uttryck går mig förbi så bidrar språket till en mer komplett upplevelse av Pratchetts underbara värld.

I denna bok – Men At Arms – får vi följa Nattvakten och deras jakt på en mördare beväpnad med ett okänt och ytterst farligt vapen; ”the gonne”. Som många vet utspelar sig livet i Skivvärlden under någon ospecificerad form av medeltid och därför är de mest avancerade vapnen armborst och katapulter. Nattvakten använder sig huvudsakligen av klubbor och svärd. Så när någon kan avfyra ett vapen med enorm precision över långa avstånd, oftast med dödlig utgång (och oförklarliga hål i väggar och kroppar) utbryter en oro i staden. Denna oro underblåser en redan spänd situation mellan stadens dvärgar och troll som sedan urminnes tider inte tålt varandra.

Det är därmed upplagt för en hisnande jakt i kamp mot tiden.

Men At Arms är på sätt och vis en klassisk deckare, insvept i Pratchetts magiska och galna värld med trollkarlar, alkemister, lönnmördare, narrar samt exploderande drakar. Huvudperson är korpral Carrot vars närvaro i ett rum gör att allt annat blir bakgrund. Han är visserligen rätt lång (han räknar sig själv som dvärg eftersom han adopterats av dvärgar som liten men är född människa), men det är inte hans storlek som ger intryck på både människor och andra varelser och får alla att lyssna, det är hans utstrålning. Korpral Carrot är omtyckt av alla och känner nästan alla staden Ankh Morporks invånare vid namn och yrke. När Carrot talar lyssnar man. Han är en enkel man, men beläst och vis. Och när det riktigt hettar till använder han sig av en okaraktäristisk list och lyckas därmed få andra att göra som han vill. Trots att han bara är korpral och svarar inför kapten Vimes (som i boken snart ska lämna in polisbrickan för att bli civil genom sitt giftemål med Morporks rikaste kvinna) är det Carrot som är den naturliga ledaren. Inte bara för vaktstyrkan, utan för hela staden.

Ankh Morpork styrs dock officiellt av patriciern (the patrician) Vetineri, efter att under hundratals år varit utan en rättmätig kung. Vetineri är egenkär, snål och listig. Men också smart – han har upprättat ett system i staden som sköter sig självt. Systemet baseras på de olika gillena. Det finns ett för varje yrke av betydelse. Och de största innehas av vad man skulle kunna kalla kriminella: Tjuvarnas Gille och Lönnmördarnas Gille. Men eftersom de håller sig till vissa regler accepteras de och som sagt, systemet fungerar för de allra flesta.

I början av boken har patriciern utfärdat order om att vaktstyrkan ska göras mer inkluderande, så man har värvat en dvärg, ett troll och en… hör och häpna! Kvinna! Men en oskriven regel är att så länge man tillhör Stadsvakten (Natt eller Dag) så är man en Vakt först och främst, inte sin art (eller sitt kön). Därför tvingas dvärgen Cuddy och trollet Detritus att inte bara lägga ner stridsyxan utan även att samarbeta, vilket under bokens gång leder till en djup vänskap dem emellan.

Terry Pratchett har så många styrkor att det är svårt att peka ut en enda.

Språket är levande och stundvis experimentellt, därav fördelen att läsa hans böcker på engelska, jag tycker synd om den översättare som ska ta sig an hans verk. Mycket är talspråk och slang eller rena ordlekar. Utöver detta innehåller hans böcker små utvikningar om detaljer kring fenomen eller traditioner i Skivvärlden. Allt är mycket underhållande. Men At Arms är också en rolig bok – jag skrattar ofta högt – och humorn handlar mestadels om mänskliga tillkortakommanden, igenkänningsfaktorn är hög, trots de magiska inslagen. Ändå innehåller boken även som sagt sidvändande spänning och även en gnutta tragedi. Pratchett roar sig dessutom med att smyga in små politiska kängor här och där, som det där med en inkluderande vaktstyrka. Emellanåt uttrycker någon att de inte är ”speciests”, vilket inte låter sig översättas så bra till svenska: ”artistiska”? De olika ”etniciteterna” i Ankh Morpork och deras respektive seder och bruk återspeglar vår verklighet i det mångkulturella samhället och de svårigheter som följer med det. Men hos Pratchett är allt skildrat med värme. Inte ens de verkliga skurkarna porträtteras utan medkänsla. Faktiskt skulle man kunna hävda att det enda som är ont på riktigt i Men At Arms, är ”the gonne”, detta mystiska vapen som tycks kunna förvrida sinnet på vem som än håller i det.

Boken innehåller som grädde på moset en underbar kärlekshistoria men mer än så tänker jag inte avslöja. Återigen lämnar Pratchett mig med en känsla av att allt ordnar sig till slut och att livet nog är lite magiskt ändå, mitt i allt det vardagliga. Och det är enligt mig Pratchetts främsta gåva till läsaren.

Svenskt deckarmys

”Herre på Täppan” av Olséni & Hansen är den fjärde boken om Ester Karlsson med K. Jag har tidigare läst den första av dem. Det är kanske att ta i att jämföra Ester med Agatha Christies miss Marple men det finns onekligen vissa likheter. ”Herre på Täppan” är en mysdeckare med betoning på ”mys”. Bokens styrka är just igenkännandet i den svenska kulturen med fika och föreningsliv.

Ett plus tycker jag också det är att karaktärerna till största delen är pensionärer.

Det är inte ofta de äldre får spela huvudrollerna. Tyvärr blir dock beskrivningen av dessa stundtals lite väl stereotyp och ytlig. Ester själv är en rätt osympatisk person och även om hennes kärvhet antyds bottna i barnlöshet och makens plötsliga bortgång saknas det djup som behövs för att läsaren ska känna sympati med bokens huvudperson. Bikaraktärerna är dock lätta att tycka om och det finns en värme i de olika relationerna som i hög grad bidrar till mysfaktorn.

Storyn är kanske lite tunn men det gör egentligen ingenting – vi får den klassiska pusseldeckaren med ett givet antal misstänkta inom ett begränsat geografiskt område och som läsare gissar du än på den ena och än på den andra; mördaren är inte helt given, vilket är bra. Jag hade dock som sagt velat ha lite mer nyanserade personbeskrivningar, i synnerhet bokens två poliser blir nästan karikatyrer, som Pippis Kling och Klang. Och vad tillför egentligen den tjatiga kakätande kakaduan som Ester släpar omkring på? Det känns inte riktigt trovärdigt att den renliga Ester skulle ha en fågel som sällskap. Nåja, trots mitt gnällande tycker jag ändå att ”Herre på Täppan” är läsvärd om man är sugen på en mysig och lagom klurig deckargåta.