Första steget: prissättning i gåvoekonomin

Hur mycket är gåvan värd för dig?

Det finns inte mycket information om gåvoekonomi trots att begreppet har funnits länge. Så jag hajade till när jag läste att Pam Grout skrivit om detta redan 2012. (Jag läser just nu ”En kurs i mirakler. Avkodad” av henne.) Hon skriver att fenomenet är så främmande för de flesta att hur man än förklarar och ger positiva exempel så frågar folk: men hur funkar det? Det är som om förståelsen av gåvoekonomins filosofi kräver en helt annan nivå av tänkande (min reflektion). Jag har själv svårt att fatta det och får ständigt föra tillbaka mina tankegångar från att det ska ”löna sig” på något sätt, till den där tilliten att allt ordnar sig i ett välvilligt universum. Extra svårt blir det när jag ska omsätta teorin i praktiken. Hur tar jag betalt i en gåvoekonomi? Bara det låter ju som ett oxymoron. Trots allt lever vi i ett ekonomiskt system redan och där finns vissa lagar och regler att förhålla sig till. Hur kan man gradvis övergå till ett företagande ”in the gift” utifrån den befintliga situationen? Charles Eisenstein ger några förslag och idéer i sin bok ”Sacred Economics”. Två villkor behöver uppfyllas i en gåvobaserad affärsöverenskommelse:

1. Mottagaren av gåvan bestämmer priset (eller ”motgåvan”).

2. Priset sätts först efter att mottagaren fått gåvan. (Hur ska hon veta hur mycket gåvan är värd för henne innan hon tagit emot den?)

Punkt nummer två motsvarar egentligen bara en kreditbetalning, en faktura som betalas senare. Inga problem, det fixar vi. Men hur kan jag överlåta prissättningen åt kunden? Jag har ändå en del kostnader för de produkter jag skapar. Det här kan göras på flera olika sätt, berättar Eisenstein. Det finns exempel på att ”säljaren” eller givaren inte tagit något betalt alls, den mottagare som vill betalar en frivillig summa. Även om detta sätt kan betraktas som det mest extrema och osäkra finns det flera företag som faktiskt redan fungerar utmärkt enligt denna princip. Men där är inte jag ännu. Ett annat sätt kan vara att ange ”marknadspriset” på gåvan (varan, tjänsten) men låta kunden välja att betala allt, inget eller vad som helst däremellan. Ytterligare ett sätt att ”ta betalt” är att ange de faktiska (materiella) kostnaderna för gåvan och sedan lämna utrymme för ett valfritt ”påslag” på fakturan. Det här är den metod jag kommer att använda mig av, åtminstone till en början. Ytterligare ett sätt är att sätta fullt pris på fakturan men lämna en ruta för valfritt avdrag på priset (hela eller delar), men det här sättet tycker jag verkar krångligt och inte riktigt i linje med gåvoekonomin. Risken är att bara missnöjda kunder kommer att göra avdrag och då har vi egentligen inte vunnit något.

Inte alla kommer att omfamna gåvoekonomin.

För en del kunder känns det olustigt att inte veta det exakta priset i förväg, eller att bli ”påtvingad” beslutet om prisets storlek. Ett annat problem som Eisenstein stött på, är att människor tenderar att nedvärdera det som erbjuds ”gratis” och därför inte bry sig om att komma i tid till en föreläsning till exempel. Att i förväg ta ut en avgift signalerar att det som erbjuds är värt något. Frågan är hur man kringgår detta. Kanske genom att erbjuda avgiften tillbaka om besökaren inte är nöjd? Fast det kan väcka negativa känslor förstås (se ”avdragsalternativet” ovan). Nåja. Jag kommer att erbjuda ”gåvovarianten” till mina kunder som ett alternativ till traditionell betalning. De som vill pröva på kan göra det, för övriga kunder blir det ingen skillnad.

Att berätta vilka faktiska kostnader jag haft för produkten är inte att säga: stackars mig, såhär mycket har jag fått lägga ut. Det handlar istället om det som Eisenstein kallar ”story of the gift”. Han menar att i ett gåvosamhälle är varje gåva unik och har en historia som gärna berättas vid överlämnandet. Detta bidrar till gåvans värde. För mottagaren. Om jag vet ett föremåls historia tenderar jag att uppskatta det mer. För några år sedan drev mina föräldrar en gårdsbutik där de sålde ekologiska grönsaker som de med mycket svett och möda (och kärlek) odlade själva. En del kunder gnällde över de höga priserna och andra trodde att mina föräldrar tjänade stora pengar. Sanningen var att de gick back hela tiden. De hade inte hjärta att ta så mycket betalt för varorna som de egentligen skulle behövt. Men många kunder såg arbetet och kärleken de lade ner och tyckte snarare att priserna var låga. De här kunderna såg värdet i att en bit mark sköttes om och gjordes till en ögonfröjd för förbipasserande. De trivdes med att stanna och prata en stund, få veta mer om de olika tomatsorterna eller hur man bäst tillagar en rotselleri. Grönsakerna från gårdsbutiken blev unika och bar ett värde som inte återspeglades i priset. De hade en historia. Så att vara ärlig och transparent med det som ligger bakom gåvan handlar om att ge den en historia, vilket underlättar för mottagaren att sätta ett pris. (Egentligen betalar vi alltför lite för vår mat, vilket gör att vi värdesätter den mindre och slänger mer. Jag tror att människor som odlar sina egna grönsaker mer sällan klagar över priset på livsmedel men det är en helt annan debatt.)

Och till sist en bekännelse…

Jag ska vara helt ärlig med en sak: Det är inte alls säkert att mitt experiment med gåvoekonomi kommer att få något som helst genomslag. Detta för att den mesta av vår försäljning går via tredje part, där jag har små utsikter att påverka prissättningen. Åtminstone eliminerar det all kontakt med kunderna för mig. Och själva livsnerven i gåvoekonomin är ju relationen och kommunikationen mellan givare och mottagare. Så även om jag skulle sätta lägsta möjliga pris (vilket jag försökt med för en produkt utan att lyckas – så låga priser ville distributören inte hantera), så finns det ingen möjlighet för mottagaren – kunden – att visa sin tacksamhet med en gengåva. I en mer etablerad gåvoekonomi hade detta inte varit något problem, då hade jag gett med vissheten om att gåvan skulle komma tillbaka till mig någon annanstans. Men i dagsläget vågar jag inte lita på det. Dessutom skulle det bli en anonym gåva och anonymitet är faktiskt inte en given (!) faktor i gåvoekonomin – tvärtom! Hur ska jag kunna visa min tacksamhet till en okänd givare? Hur ska samhället kunna bedöma medlemmarnas givar-/mottagarbalans när man inte vet vem som gett vad? Och med en anonym givare blir även gåvan anonym, utan historia, vilket gör det svårt för mig att uppskatta värdet på den. Hm. Kan tänkas att jag bara rättfärdigar min egen feghet här… Men i så fall har jag åtminstone varit ärlig och transparent, eller hur? 🙂