Spänning och passion i ”Gyllene drömmar”

Jag ville läsa något välskrivet och opolitiskt, något lättläst och spännande, och precis just det är Margaret Pembertons ”Gyllene drömmar”. Efter en lite seg start tar romanen rejäl fart och håller mig i ett järngrepp ända till sista sidan. Visst märks det att den är skriven på 80-talet och genren – romance – är stundvis nästan parodisk i sitt uttryck.

Det är starka passioner och glödande känslor, drama från början till slut.

Och erotik förstås, även om den inte blir pornografisk. Man måste dock försöka undvika att titta på omslaget där huvudpersonen – Valentina – mer liknar en dragqueen än den mörka (!) skönhet hon är i boken. Det var också helt onödigt att ge boken ett guldglänsande omslag, kanske var det tjusigt på 80-talet men idag känns det bara billigt. Som vanligt verkar inte den som som har skrivit baksidestexten ha läst boken heller. Hade jag inte varit desperat efter något att läsa (och hade boken inte utspelat sig på 30-talet) hade jag antagligen inte brytt mig om att öppna den. Nu är jag tacksam att jag gjorde det. Men också inte, på ett sätt. Det var en känslomässig berg-och-dal-bana som gjorde mig utmattad. Inte heller fick jag mycket annat gjort förrän jag läst ut den.

Romanen utspelar sig alltså på 30-talet, vilket inte direkt framkommer i boken och stundvis känns det som om jag läser en modern historia, inte minst språkmässigt. Platsen är Hollywood där stumfilmen nyligen övergivits för talfilmen och där flera av de stjärnor vi känner till idag börjar träda fram. Historien är fiktiv, men greppet att nämna verkliga personer så att säga i utkanten av berättelsen, bidrar till att göra den levande och trovärdig.

Jag har egentligen aldrig haft ett större intresse för de gamla hollywood-stjärnorna, även om jag gillat filmerna, men jag har på senare tid börjat läsa en del om dem, så jag kunde känna igen några namn och relatera.

I centrum för berättelsen står den unga och vackra Valentina, som lämnats på ett kloster som baby. Vem hennes mamma var och varför hon lämnades där får vi som läsare aldrig veta, vilket ger en lös tråd men också en förklaring till Valentinas beteende. Namnet Valentina tar hon själv den dagen hon lämnar klostret för att aldrig mer se tillbaka. Av en slump hamnar hon i en filmstudio. Till skillnad från vad baksidesförfattaren antyder var filmskådespeleri ingenting som Valentina drömt om. Hon hade varit nöjd med att vara hemmafru. Men ödet ville annorlunda. I studion blir hon upptäckt av den eldige regissören Vidal Rakoczi, som i sin tur upptäckts och hämtats från Ungern av studions ägare Theodore Gambetta. Rakoczi är ett konstnärligt geni och hans filmer blir stora framgångar men han är svår att arbeta med, perfektionist som han är. Dessutom bär han på en hemlighet som han inte kan dela med någon annan. En hemlighet som plågar honom ännu mer när han träffar Valentina och inser att hon är allt han drömt om – på duken såväl som privat.

Jag är traditionalist, det ska erkännas, och jag tycker till en början att det är fullständigt olämpligt för en sjuttonårig oskuld, nykläckt från ett kloster, att bli tillsammans med en så pass mycket äldre (hur mycket får man inte veta förrän långt in i boken och då var det inte så farligt som jag trodde) man, som dessutom blir hennes chef.

Hon borde ha stannat hos den trevlige lastbilschauffören som plockade upp henne. Men då hade det inte blivit någon historia att berätta, förstås.

Och visst är Rakoczi en dominant och krävande man men Valentina har skinn på näsan och trots sin ålder en stark integritet. Hon inser också det olämpliga i deras relation och försöker avsluta den men det visar sig omöjligt. Valentina kastas från det ena dilemmat till det andra, där hon ofta ställs inför två dåliga alternativ. Hon gör så som vi människor alltid gör – hon fattar beslut utifrån den information hon har och utifrån vad hennes hjärta säger är rätt. Ibland blir det rätt, ibland fel. Och ibland fattas besluten åt henne i den hårda och beräknande värld som film- och teaterbranschen är. Hur ska hon kunna veta vem som är vän och vem som är fiende? Och genom allt detta ska hon prestera på topp, i studion eller på teaterscenen. Hennes förmåga att ta på en mask och agera är det som många gånger räddar henne även privat.

Jag har på senare år alltmer irriterat mig på den politiska korrekthet som smugit sig in – inte bara i böcker utan i all kultur – och därför var det lite skönt att läsa en bok, skriven på 80-talet och med en historia från 30-talet. De många pekpinnar om vad man får och inte får tycka som man ofta ser i dagens litteratur, lyste med sin frånvaro. Homosexualitet förekom såklart även på 30-talet och omnämns i förbifarten i boken, men mest som en kuriositet. Och Hitler nämns givetvis, vilket dock är naturligt med tanke på att en del av handlingen är förlagd till Europa under kriget.

Inte som idag, där varje bok, oavsett genre, ska nämna Hitler eller förintelsen, helt taget ur sammanhang och utan att det bidrar till innehållet, liksom bara som en påminnelse om att läsaren ska rätta sig i ledet.

Jag törs numera inte gå på en teaterföreställning av rädsla för att pjäsen ska ha politiserats och förfulats. Och även modern feelgood kan plötsligt bryta känslan genom att trycka en åsikt i ansiktet på mig. Kanske ska jag helt enkelt bara hålla mig till sådana här lite äldre böcker. Språket är ju också bättre, anser jag, i lite äldre litteratur. Jag kan inte alltid relatera – i ”Gyllene drömmar” nämns bilmärken och klädestermer som jag inte känner till – men det beror oftare på ointresse än på att boken är gammal. Dessutom behöver man inte förstå precis allt, en del av tjusningen med att läsa är ju att konfronteras med ord och begrepp för första gången. Man lär så länge man läser, för att parafrasera ett känt uttryck. Inte heller ska man se ner på vissa genrer – i det här fallet romance. ”Gyllene drömmar” är på intet sätt banal eller ytlig och den är, som sagt, välskriven. Den levererade precis det jag var ute efter – underhållning, verklighetsflykt och spänning – och bättre betyg än så kan en bok väl inte få?

Gyllene drömmar
Margaret Pemberton (1985/89)
Wahlström & Widstrand
ISBN 9146157727

Det bästa jag vet

En kopp kaffe, en semla och nya utmaningar. Kan det bli bättre?

Jag tycker om att koppla av med logiska utmaningar. Vid datorn blir det många patienser lagda, det är så skönt när de går ut och allt faller på plats. Att lägga ett fysiskt pussel är också avkopplande. För många år sedan, när stressen på mitt arbete tog ut sin rätt och jag ”brände ut mig” som det hette, var pusselläggning det enda jag kunde göra i ett par veckors tid. Bit för bit redde jag ut trasslet i mina tankar och känslor. Sakta men säkert återvände krafterna i takt med att pusslets bild växte fram.

Får jag en oväntad paus från stressen på jobbet tar jag gärna fram ett sudoku. Eller så konstruerar jag ett själv. Andra favoriter är kakuro, bildpussel, sifferkorsord… Ibland får jag höra att det verkar så svårt, att jag måste vara smart och tänka mycket för att kunna lösa (eller konstruera) sådana uppgifter men själv tycker jag bara att det är skönt avkopplande. Jag skulle aldrig kunna koppla av med en joggingtur eller ett vinterbad, men det finns det människor som gör. Vi är olika.

Logiska pussel är bland det roligaste jag vet.

Om det fanns ett sätt för mig att skapa en inkomst på att konstruera logiska utmaningar skulle jag vara i sjunde himlen. Så jag har försökt. Vår senaste produkt är Pyssling Vätte – ett pysselhäfte för vuxna. Jag är så stolt över Vätte! Det är precis en sådan produkt som jag velat ha, med en lagom mix av de roligaste utmaningarna. Dessutom har jag gjort häftet vackert, med bilder och en liten saga. Många av de pysseltidningar som finns på marknaden är för tråkiga. Dels innehåller de bara en sorts utmaning (oftast sudoku), dels är de inte alls illustrerade, eller alldeles plottriga med en massa färger. Vätte är svartvit, enkel men ändå utsmyckad. Det var en fröjd att skapa Vätte och jag skulle lätt kunna ägna de kommande tjugo åren åt att göra uppföljare, på heltid. Det finns bara ett litet problem. Vätte säljer inte. Som jag nämnt förut: det räcker inte att ha en bra produkt. Du kan inte heller utgå ifrån att andra vill ha det du vill ha. Och marknadsföring… Nja. Jag tror att den bästa marknadsföringen för Vätte hade varit att ha den i butik, på hyllan, vid kassan. Kanske i tidningskiosken på tågstationen eller flygplatsen.

Men jag skulle lika gärna kunna drömma om att få se min lilla älskling på månen.

För jag vet hur det fungerar med tidskriftsdistribution och dagligvaruhandel. Det har jag lärt mig den svåra vägen. Den dyra vägen. Alla kartonger med osålda böcker hemma vittnar om det dagligen. Jag hade inga illusioner med Vätte heller, jag ville bara få se min dröm i tryck. Så jag tryckte en liten upplaga. Ingen fara skedd om jag bara lyckas sälja till vänner och bekanta. Och jag är fortfarande stolt över den. Den är det roligaste jag gjort, tror jag, åtminstone som företagare. Och om miraklet händer, världen förändras, änglarna stiger ner från himlen… så har jag redan material till en till, kanske två. För lite nu och då, när jag får en stund över och behöver koppla av, så konstruerar jag ytterligare ett sudoku eller ett bildpussel eller någon annan rolig utmaning. Det kanske inte ger några pengar, men det ger frid i själen och lugn i huvudet och det är inte så illa det heller.