Årets fjärde bok blir ytterligare en som jag läst förut. Jag återvänder till rötterna, så att säga, i min utmaning för 2025. Den här boken – ”The Secret” – eller egentligen filmen den baseras på, tog världen med storm i början på 2000-talet. Som jag sagt tidigare så var det ”The Secret” som gjorde attraktionslagen till en trend på allas läppar. Jag sveptes väl också lite med av vågen, det var något hos hela idén om ett magiskt universum som klingade sant för mig.
Jag hade nog aldrig riktigt släppt min barndoms magiska tänkande och nu fick jag leka vidare som vuxen.
Jag experimenterade en del med lagen om attraktion, gjorde visionstavlor, mediterade och visualiserade. Både små och stora saker. En del manifesterades snabbt, annat tog lite tid. Om jag nu, sådär en tjugo år senare tittar på min visionstavla från den tiden så har jag uppfyllt allting. Men jag har såklart gått vidare till nya önskningar sedan dess. Och i år är önskningarna grandiosa, så stora att jag självklart tvivlar på att det någonsin ska gå i lås. Därför återvänder jag till ”The Secret”, för att se om jag kan återskapa den optimism och framtidstro som jag kände när jag såg filmen och läste boken för första gången.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess förstås, och jag har både tagit del av andras, och skapat min egen, kritiska åsikt om ”The Secret”. En del kritiserar den för att vara för fokuserad på egen personlig vinning och materiella mål. Andra menar att den inte avslöjar hela sanningen. Och så många har velat rida på vågen genom att hävda att just de minsann har hittat de gömda nycklarna.
Säga vad man vill om det, det är alltid bra att hålla lite distans och inte svälja allt med hull och hår.
Sanningen är dock att till stor del fungerar lagen om attraktion. En del människor får häpnadsväckande resultat. Även jag har lyckats, ofta när jag inte ens tänkt på att jag använt mig av den. Å andra sidan, ofta händer ingenting, eller så får man rentav ett negativt resultat. ”The Secret” tar inte så mycket upp frågan om varför det ibland inte fungerar. Författaren Rhonda Byrne och de människor hon citerar upprepar hela tiden att lagen är felfri och fungerar till hundra procent. Som läsare (med kritisk blick och negativa erfarenheter i bagaget) känner man sig lite idiotförklarad. Alla de frågor som dyker upp (”men alla kan ju inte vinna på lotteri”, ”alla är inte begåvade marknadsföringsgenier”, ”en del människors livssituation är helt enkelt för akut och miserabel för att de ens ska kunna tänka på att visualisera något bättre”, och ”vad händer när olika människor önskar motsatta resultat?”), alla de frågorna ignoreras totalt. Nej, lagen är perfekt, om den inte fungerar är det du som gör fel.
Det är intressant hur erfarenheter kan göra att man betraktar saker med lite andra ögon.
När jag först köpte boken ”The Secret” tyckte jag den var läckert designad. Sidorna är färgade så att de liknar gamla pergament, namn är skrivna med ett snirkligt skrivstilstypsnitt, här och var finns insprängda citat och små bilder. Men nu, när jag själv gjort ett antal böcker, ser jag bara hur plottrig och svårläst boken är. Och det som kändes genomtänkt och kreativt verkar nu vara skapat med en automatisk mall. Nu och då hamnar en ensam rad överst på en sida till exempel, till och med när det är ett kortare citat. Inte så snyggt. Hade man bråttom att få ut boken så att man inte hann korrekturläsa? Eller var det viktigt att boken såg exakt likadan ut på alla språk? Jag blir alltid misstänksam när något måste stöpas i samma form oavsett sammanhang, lite som McDonald’s restauranger. Man får absolut inte ge en lokal prägel. Allt ska vara exakt så som upphovsmakaren bestämt. Noll flexibilitet. My way or the high way. Nää… då är det nåt lurt, känner jag. Någon vill bara göra pengar på det.
Fast, vad är det för fel med att tjäna pengar på något som faktiskt uppskattas av miljoner människor?
Det är som när någon som hjälper andra, via healing till exempel, vill ha betalt för sina tjänster. En del människor upprörs över det. Som att om man gör något riktigt värdefullt för andra så ska man göra det gratis? Eller om man gör något man älskar att göra så har man inte rätt att ta betalt för det? Så det enda som det är okej att få betalt för är något meningslöst, som ingen behöver och som jag avskyr att göra? Absurt egentligen. För om man tänker på det från andra hållet: vad är jag beredd att betala för? När är jag som mest villig att betala? Jo, när jag verkligen uppskattar det som erbjuds. Antingen för att jag inte har kunskapen eller möjligheten att göra det själv, eller för att jag förstår hur mycket arbete och kärlek som gått in i produkten eller tjänsten. Och vi människor är villiga att betala för helt olika saker. Vi har olika preferenser, olika önskningar. Och det är väl fantastiskt egentligen?
Jag ångrar inte att jag köpte boken och filmen ”The Secret”. Det var en bra och lättillgänglig introduktion till hur våra tankar skapar vår verklighet. Men som sagt, bara en introduktion. Där finns oändligt mycket att lära och utforska än. Och en av de nycklar som jag tror behövs är kunskapen om hur attraktionslagen behöver tillämpas olika beroende på vem som använder sig av verktygen. Vi är alla olika, inte bara i våra preferenser, utan även i vår relation till universum. Du kan inte läsa dig till hur det fungerar, inte se en film om det. Men du kan pussla ihop bilden vartefter du läser, lyssnar och inte minst prövar själv, i ditt unika liv. Och om jag bortser från det förenklade och naiva upplägget, samt inte fäster så stor vikt vid fokuset på pengar och prylar, så är ”The Secret” en inspirerande start.
